Det är rättens uppdrag att objektivt värdera det bevismaterial som framlagts inför rätten, vilket ger uttryck för ett krav på rättssäkerhet. Värderingen ska sedermera utmynna i ett beslut om en friande eller fällande dom. Även om det föreligger en objektivitetsplikt så har det emellertid framgått att bevisvärderingen är förhållandevis komplicerad och därmed svårhanterlig för rättens ledamöter, varför risken för viss subjektivitet är ett faktum. På grund av komplexiteten har flertalet olika metoder och teorier framställts, vilka ämnar förklara och/eller påverka hur den fria bevisvärderingen genomförs. I doktrinen förespråkas och kritiseras de olika metoderna, varför slutsatsen om att ingen vedertagen metod föreligger kan fastställas.
Domstolar uttrycker återkommande att det ska vara ”ställt utom rimligt tvivel” att ett brott har skett i enlighet med åklagarens gärningsbeskrivning för att beslut om en fällande dom ska göras gällande. För att domstolen ska kunna bedöma om det finns tvivel måste utredningen vara fullgod. Vidare ska tvivlet finnas i materialet och vara konkret. Även om sentensen kan förstås vara ett krav, så tar det snarare sikte på styrkan bevisen måste värderas till, än hur värderingen faktiskt ska gå till. Beträffande branschpraxis inom rätten föreligger heller ingen vedertagen metod kring hur bevisvärderingen ska gå till. Det har motiverats av förarbeten till RB och sedermera av HD att en atomistisk metod är att föredra och alternativa hypoteser har uttryckligen tillämpats men motiveringarna ger inte några besked om slutsatser som strider mot att bevisvärderingen är att betrakta som fri.
Uppsatsen har utrett huruvida den fria bevisvärderingen av muntliga utsagor i praktiken har rättsligt bindande riktlinjer. Slutsatsen i frågan är tämligen okomplicerad. Den fria bevisvärderingen bygger på just frihet. För den fria bevisföringen föreligger rättsligt bindande riktlinjer genom EKMR och de kvalitativa legala kraven som uppställs av 35 kap. 7 § RB, men själva värderingen av den bevisning som godtas av rätten genomförs utan några rättsligt bindande riktlinjer. Rätten har vissa förhållningssätt som hjälpmedel för hur rättssäkerhet och objektivitet upprätthålls, men några rättsligt bindande regler föreligger alltså inte. Huruvida en fri bevisvärdering är rättssäker eller inte är en diskussionsfråga som både kan besvaras jakande och nekande. Det förhåller sig förstås inte rättssäkert med en fri bevisvärdering av muntliga utsagor i de aspekter då domare och framförallt nämndemän låter sig påverkas av personliga erfarenhetssatser och tenderar att överskatta sin förmåga att värdera förhörspersoners kroppsspråk och utsagor. Genom att skapa en medvetenhet om de föreliggande riskerna kan emellertid risken för godtycklighet minimeras avsevärt. I förhållande till en legal bevisprövning är dessutom en fri bevisprövning ändå att föredra, eftersom den tillåter anpassning till varje enskilt fall.
Sammanfattningsvis föreligger alltså inga rättsligt bindande riktlinjer för bevisvärderingen av muntliga utsagor. Den oro som har uttryckts från psykologin kring att den fria bevisvärderingen inte förhåller sig rättssäker är emellertid inte obefogad. En total rättssäkerhet kan inte garanteras vid en fri bevisvärdering, eftersom värderingen orimligen kan kontrolleras. Det förhåller sig komplext för rätten att bedöma en individs trovärdighet och tillförlitlighet på rent objektiva grunder. Däremot förhåller sig den fria bevisvärderingen för den sakens skull inte orättssäker, varför ett behov av rättsligt bindande riktlinjer inte kan anses föreligga.
Källförteckning
Offentligt tryck
SOU 1926:32, Processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning, del 2.
SOU 1938:44, Processlagberedningens förslag till Rättegångsbalk, del 2. SOU 2015:52, rapport från Bergwallkommissionen.
Proposition 1942:5, Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till rättegångsbalk; given Stockholms slott den 23 november 1941.
Proposition 1986/87:112, om anhållande och häktning m.m. Proposition 1986/87:89, om ett reformerat tingsrättsförfarande.
Proposition 1987/88:120, om ändring i brottsbalken m.m. (straffmätning och påföljdsval m.m.).
Litteratur
Carlsson, Per, Persson, Mikael, Processrättens grunder, Sjunde upplagan, Iustus förlag AB, Uppsala, 2004.
Christiansson, Sven Å, Ehrenkrona, Marika, Psykologi och bevisvärdering – Myter om trovärdighet och tillförlitlighet, Nordstedts juridik AB, Stockholm, 2011.
Dahlman, Christian, Beviskraft – Metod för bevisvärdering i brottmål, Nordstedts juridik AB, Stockholm, 2018.
Diesen, Christian, Bevisprövning i brottmål, Andra upplagan, Nordstedts Juridik AB, Stockholm, 2015.
Diesen, Christian, Utevarohandläggning och bevisprövning i brottmål, Juristförlaget AB, Stockholm, 1993.
Edelstam, Henrik, Ekelöf, Per Olof, Heuman, Lars, Rättegång IV, Sjunde upplagan, Norstedts juridik AB, Stockholm, 2009.
Jareborg, Nils, Prolog till straffrätten, Iustus förslag AB, Uppsala, 2011.
Kulin-Olsson, Karin, Juridikens Fundament med grundläggande juridisk metodlära, Sjätte upplagan, Jure förlag AB, Stockholm, 2011.
Lehrberg, Bert, Praktisk juridisk metod, Tolfte upplagan, Iusté AB, Uppsala, 2020.
Nordh, Robert, Bevisrätt C – Bevisvärdering, Iustus AB, Uppsala, 2019.
Tidsskrifter
Dahlman, Christian, Oacceptabla generaliseringar inom bevisvärdering, Tidsskrift for rettsvitenskap, 2015, s. 437—454.
Grekow, Torkel, Några synpunkter på frågan om bevisprövning och bevisvärdering i mål om sexuella övergrepp mot barn, Svensk juristtidning [SvJT], 1996, s. 509—523.
Lindell, Bengt, Det svåra lyftet – bevisbörda och beviskrav på skivstången, Svensk juristtidning [SvJT], 2007, s. 341—366.
Peczenik, Aleksander, Om rättens förnuftiga vidareutveckling – ett bemötande, Tidsskrift for rettsvitenskap, 1986, s. 677—693.
Pettersson, My, Trovärdighetens dimensioner, Tidsskrift for Rettsvitenskap, 2017, s. 3—27. Schelin, Lena, Bevisvärdering av utsagor i brottmål, Nordstedts juridik AB, Stockholm, 2006. Rättsfallsregister NJA II 1943 s. 445 NJA 1980 s. 606. NJA 1980 s. 725. NJA 1982 s. 164. NJA 1988 s. 40. NJA 1990 s. 210. NJA 1990 s. 555. NJA 1991 s. 83. NJA 1992 s. 446. NJA 1992 s. 532. NJA 1993 s. 68. NJA 2006 s. 520.
NJA 2009 s. 447 I och II. NJA 2015 s. 702.
RH 1989:119.
Avgöranden från Europadomstolen
Case of Unterpertinger vs. Austria, judgment of 24 November 1986, European Court of Human Rights, series A No. 110.