7.1 Upprepning av syfte och frågeställning
Det huvudsakliga syftet med uppsatsen har varit att utreda huruvida den fria bevisvärderingen av muntliga utsagor är fri från rättsligt bindande riktlinjer eller om rättens bevisvärdering genomförs med lagreglerade förhållningssätt. Utredningsarbetet grundar sig i en psykologiskt framställd uppfattning i att friheten i bevisvärderingen utgör ett hot för rättssäkerheten, varför uppsatsen genomsyras av förhållandet mellan bevisvärdering och rättssäkerhet.
För att besvara frågeställningen krävdes en förförståelse för den fria bevisvärderingens innebörd. Därmed inleddes arbetet med en kort redogörelse för den rättshistorisk aspekten av bevisprövning, varefter den fria bevisprövningens beståndsdelar redogjordes för. Därefter kunde arbetet fortgå i att utreda några utav de huvudsakliga metoderna som omnämns i förhållande till bevisvärdering. Dels utreddes innebörden av metoderna, men även hur somliga av dem har tillämpats av HD. Genom tillämpning av metoder kunde en uppfattning om bundenhet eller icke-bundenhet successivt framväxa. Vidare klargjordes rättens praktiska förhållningssätt, vilkas innebörd är att det föreligger vissa hjälpmedel som förenklar värderingen av muntlig bevisning i fråga om exempelvis sambandet mellan trovärdighet och tillförlitlighet. Genom utredningen av de praktiska hjälpmedlen kunde en slutsats till frågeställningen dras, vilken presenteras nedan i kapitel 8.
7.2 Den fria bevisvärderingen av muntliga utsagor
I Sverige är det lagstadgat att domstolens prövning av vad som framkommit under huvudförhandlingen är fri. Den fria bevisprövningen består därigenom av flertalet beståndsdelar, däribland den fria bevisvärderingen. Innebörden av en fri bevisvärdering är att domstolen är fri att värdera bevisning på det sätt den anser är objektivt lämpligt.
Det har emellertid omdiskuterats olika metoder och teorier som framhålls som mer eller mindre lämpliga för rätten att tillgå vid en bevisvärdering. Även om bevisvärderingen är fri så kan alltså riktlinjer förekomma i de fall rätten väljer att tillämpa metoderna. Att belysa är emellertid att även om rätten väljer att följa en metod i dess helhet så kan rätten välja att frångå riktlinjerna i de aspekter metoden inte lämpar sig för det enskilda fallet. Oavsett om rätten tillämpar en bayesiansk sannolikhetsteori eller hypotesmetoden så innebär förhållningssättet alltså inte någon rättslig bundenhet att kvarstanna i vad som föreslås av metoden. Om någon metod emellertid ska framställas som den bäst lämpade i en rättsstat så kan både berättelseteorierna och frekvensteorierna exkluderas. Berättelseteorier kan tendera att bli godtyckliga och sannolikhetsorienterade teorier är alltför komplexa för att tillämpas i praktiken, varför även de kan resultera i godtycklighet. Av de metoder som utretts kan därmed hypotesmetoden uppfattas vara den mest rättssäkra. Uppställandet av alternativa hypoteser utgör en tydlig uppfattning kring om åklagarens gärningsbeskrivning är ställd utom rimligt tvivel.
Anmärkningsvärt beträffande de bevisvärderingsmetoder som framtagits är att ingen riktar sig in på specifikt bevisvärdering av muntliga utsagor. Ändå belyses den typen av bevisvärdering av doktrinen vara den mest problematiska att genomföra, varför det kan anses föreligga störst behov av att framställa en sådan metod. Teorierna framställer istället metoder för hur rätten bör genomföra en bevisprövning i dess helhet. Värdering av muntliga utsagor betraktas därmed på
samma sätt som värdering av annan typ av bevisning. Det finns alltså omfattande utvecklingspotential inom bevisvärderingsmetoderna.
Bristen på bevisvärderingsmetoder för muntliga utsagor är emellertid inte total, även om inte direkta teorier framställts. Det har nämligen tydliggjorts rättspsykologiska kriterier som utgör förhållningssätt för bevisvärderingen av muntliga utsagor. Bland annat betraktas abstraktion som en lögnsignal och individualitet som en trovärdighetsaspekt. De rättspsykologiska kriterierna har inte bara omnämnts i doktrinen, utan även av prejudicerande rättsfall. Däremot är inte kriterierna att betrakta som prejudicerande delar av rättsfallen, varför domstolen fortfarande är helt fri att värdera utsagor hur som helst.
Det återstår därmed att analysera huruvida ett behov av rättsligt bindande riktlinjer föreligger, vilket det råder olika uppfattningar kring. Somliga anser att det skulle strida mot den fria bevisvärderingen, medan andra betraktar bevisvärderingen som en kunskapsbaserad rättstillämpning, varför åtminstone ett behov av prejudicerande domar föreligger. För att besvara behovsfrågan måste emellertid rättssäkerhetsaspekten inräknas.
När en muntlig utsaga framförs inför rätten så är det alltid en privatperson som avger utsagan, precis som att det är en privatperson som värderar utsagan även om den senare privatpersonen har ett offentligt uppdrag. Det är något som inte får förbises. Genom utförandet av uppsatsen har flera exemplifieringar skett. Syftet bakom det tillvägagångssättet är att inge läsaren med relaterbar information och därmed förståelse. Att ledamot A uppfattar en skruvande rörelse som en lögnsignal, medan ledamot Z uppfattar det som nervositet är givetvis problematiskt eftersom A och Z värderar trovärdigheten och tillförlitligheten olika. Rätten kan aldrig veta varför en förhörsperson agerar som den gör, varför slutsatser kanske inte borde dras efter personens beteende.
Frågan är däremot hur det skulle förhålla sig i praktiken om domstolar skulle vara rättsligt otillåtna från att värdera ett uppträdande som grund för bevisvärdering. Troligen skulle det innebära ännu större konsekvenser. Det är givet att en persons uppträdande sammanhör med personens upplevda känsla. En person som ljuger kan blinka väldigt mycket, men en person som blinkar väldigt mycket behöver nödvändigtvis inte ljuga. Därmed bör rätten kunna beakta blinkandet men genom en fri värdering avgöra vad blinkandet kan tänkas bero på och hur berättelsen kan förankras med verkligheten. Vidare kan en kortfattad berättelse vara en indikator på att personen inte vet hur den ska fullfölja en påbörjad lögn, men en person som vanligen är väldigt fåordig kommer rimligen inte prata mer om en händelse bara för att den redogör berättelsen inför rätten. Att genomföra en personlig utvärdering av förhörspersonen är därmed att betrakta som vitalt ifall rätten ska beakta personens utsaga i fråga om fullständighet och detaljrikedom.
Det är otvivelaktigt att rättssäkerheten i en fri bevisvärdering kan ifrågasättas. Speciellt med tanke på det som sades i kapitel 6.2 om trovärdighet och tillförlitlighet. Även om rätten objektivt ska värdera utsagan så bedöms en grundläggande trovärdighet, vilken baseras på vem som berättar utsagan. Person A som inger ett gott personligt intryck genom att vara trevlig och tillmötesgående kommer automatiskt att värderas som mer trovärdig än person B som upplevs som arrogant och otrevlig. Även om en sådan fördom kan vara godtagbar i privata sammanhang så lämpar den sig inte i rättsliga sammanhang. Den svenska staten frodas av framhållandet av likabehandling, ändå tillåts domstolarna genomsyras av fördomar.
Däremot inger förstås inte bara bevisvärdet efter trovärdigheten hos individen, utan det som främst värderas är tillförlitligheten i själva utsagan. Rättssäkerheten försäkras därigenom, eftersom det då är själva utsagan i förhållande till övriga omständigheter och individens uppträdande som blir avgörande faktor, istället för individen själv. Problematiken bakom vem som berättar utsagan försvinner emellertid inte. Rättens ledamöter är människor. En person med goda psykologiska kunskaper och bra skådespeleri kanske är medveten om att den bör förankra sin utsaga inför rätten med vad som sagts i polisförhör samt att den bör försöka sitta så still som möjligt och anpassa sitt minspel efter stämningen i sin berättelse. Skulle personen avge en utsaga inför rätten så kan det förhålla sig svårt för rättens ledamöter att syna skådespeleriet. Detsamma gäller motsättningsvis. Ifall rättens ledamöter varit med om många tillfällen då förhörspersoner ljugit på ett trovärdigt sätt så kanske en person som talar sanning misstänks för att ljuga, varefter rättens ledamöter överskattar sin förmåga att syna lögnaktiga utsagor. Utsagan kanske då betraktas inte vara tillförlitlig utan några direkta grunder för bedömningen.
I och med det höga beviskravet ”ställt utom rimligt tvivel” kan även en marginell skillnad utgöra huruvida domen blir friande eller fällande. Som tidigare nämnts hör vittnesutsagor till en av de viktigaste delarna av bevisföringen. Ponera ett fall där åklagaren kallar ett vittne som utgör huvudsaklig bevisning. Hur rätten värderar vittnets utsaga kan vara tillräckligt för att skapa ett rimligt tvivel, varigenom den tilltalades dom baseras på hur rättens ledamöter värderar en utsaga. Målet får således olika utgångar beroende på vem som bevittnat händelsen och vilka som utgör rättens ledamöter. Det återstår därmed att analysera huruvida en fri bevisvärdering de facto är det bästa alternativet för ett rättssamhälle, eller om en legal bevisprövning ter sig bättre lämpad.
Varje fråga som ställs inför rätten är hypotetisk. Bortsett ifrån sådana brott som mened så har rättens ledamöter aldrig befunnit sig på plats vid gärningstillfället. Det skulle inte vara rättssäkert om ett vittne till en gärning sedermera skulle sitta som en av rättens ledamöter, eftersom ledamoten i sådana fall skapat en uppfattning kring den tilltalades skyldighet redan innan huvudförhandlingen. Således är samtliga scenarion som uppställs inför rätten ständigt hypotetiska. Innebörden är därigenom även att de enskilda fallen kan variera avsevärt i bevisning, omständigheter och individers förmåga att framställa utsagor. Rätten måste därmed ständigt anpassa förhållningssättet efter fall och individer. Att utgå från en legal bevisprövning är därmed inte bara svårhanterligt, utan ännu mindre rättssäkert än en fri bevisprövning. Historiskt sett har två utsagor betraktats som full bevisning. Skulle den svenska bevisprövningen fungera efter ett schabloniserat värderingssystem skulle det exempelvis innebära att fällande domar skulle vara en omöjlighet i mål där det är fråga om ord mot ord, precis som att det lättvindigt skulle beslutas om fällande domar i de fall det funnits två eller fler fristående vittnen. Innebörden skulle således bli att rättskipningen skulle variera avsevärt i både en friande och fällande riktning i förhållande till vilka brott som begås.
Behovet att rättsligt bindande riktlinjer är således förvisso någorlunda påtagligt för att försäkra rättssäkerhet. Däremot skulle en legal bevisprövning innebära att rättssäkerheten snarare skulle försämras, varför rättsligt bindande riktlinjer trots allt inte är att föredra i ett rättssamhälle. Med det sagt bör dock även rättssäkerhetsbegreppet definieras tydligare genom praxis, eftersom rättssäkerhet idag kan uppfattas på väldigt många olika sätt. Att ställa ett krav på att bevisvärderingar ska genomföras rättssäkert blir därmed ett krav som innebär en subjektiv tolkning. Skulle begreppet definieras prejudiciellt så skulle det innebära en rättssäkerhetsförstärkning. Utifrån den definition som används som utgångspunkt till det här uppsatsarbetet kan emellertid den fria bevisvärderingen av muntliga utsagor anses vara rättssäker. De rättspsykologiska kriterier som uppställts gör det någorlunda förutsägbart att veta
hur muntliga utsagor kan komma att värderas. Vidare försäkrar kriterierna att objektivitet upprätthålls inom rätten, eftersom de trots allt utgör riktlinjer. Även om riktlinjerna inte är rättsligt bindande så fungerar de som ett tydligt hjälpmedel inför en bevisvärdering av muntliga utsagor. Utöver det är den fria bevisteorin otvivelaktigt den mest rättvisa, eftersom rättens ledamöter fattar beslut om dom utefter vad de upplever bör vara sanningen, givet den bevisning som framlagts.