"Vi är inte sjuka utan vi är liksom en i mängden" : En intervjustudie om hbtq-personers upplevelse av bemötande i vardagslivet

Akademin för hälsa, vård och välfärd

”VI ÄR INTE SJUKA UTAN VI ÄR

LIKSOM EN I MÄNGDEN”

En intervjustudie om hbtq-personers upplevelse av bemötande i vardagslivet

ELIN FORSMAN

EMELIE NYBERG

Huvudområde: Socialt arbete Nivå: Grundnivå

Högskolepoäng: 15 hp

Program: Socionomprogrammet

Kursnamn: Examensarbete inom socialt arbete

Kurskod: SAA056

Handledare: Anna-Lena Almqvist Examinator: Linnéa Bruno

Seminariedatum: 2017-03-23 Betygsdatum: 2017-04-04

“VI ÄR INTE SJUKA UTAN VI ÄR LIKSOM EN I MÄNGDEN” Författare: Elin Forsman och Emelie Nyberg

Mälardalens högskola

Akademin för hälsa, vård och välfärd Socionomprogrammet

Examensarbete inom socialt arbete, 15 högskolepoäng VÅRTERMINEN 2017

SAMMANFATTNING

Studien syftar till att bidra med en förståelse och ökad kunskap för hur hbtq-personer upplever att de blir bemötta i vardagslivet. Områden som studerats är arbete, familj och vänner. För att besvara syftet formulerades följande frågeställningar: vilket bemötande upplever hbtq-personerna att de får i arbetet efter att de valt att vara öppna med sin sexuella läggning eller könsidentitet, vilket bemötande upplever hbtq-personerna att de får från familjen efter att de valt att vara öppna med sin sexuella läggning eller könsidentitet samt vilket bemötande upplever hbtq-personerna att de får från vännerna efter att de valt att vara öppna med sin sexuella läggning eller könsidentitet. Urvalet bestod av fem respondenter i åldrarna 22 till 46, bosatta i mellersta Sverige. Studien genomfördes med halvstrukturerade intervjuer. Intervjuerna genomfördes under år 2017.

Resultatet visade att respondenterna upplevde ettgott bemötande i vardagslivet. Majoriteten uppger att bra bemötande fanns hos både familj och hos vänner. På arbetet upplevde

majoriteten en acceptans och att stödet fanns. Negativt bemötande har upplevts i mansdominerade yrken. I de fall de upplevt negativt bemötande från familjen har några familjemedlemmar påstått att den sexuella läggningen eller könsidentiteten är en fas de går igenom.

“WE ARE NOT SICK, WE ARE JUST LIKE EVERYONE ELSE” Authors: Elin Forsman and Emelie Nyberg

Mälardalen University

School of Health, Care and Social Welfare The Social Work Program

Thesis in Social Work, 15 credits Spring term 2017

ABSTRACT

The study aim to contribute an understanding and increased knowledge for how lgbtq-people experience the response in their everyday life. Areas studied was work, family and friends. To answer the purpose of the following study questions were formulated: what response do the lgbtq-people experience after they decided to reveal their sexual orientation or gender identity at work, what response do the lgbtq-people experience after they decided to reveal their sexual orientation or gender identity for their family and what response do the lgbtq-people experience after they decided to reveal their sexual orientation or gender identity for their friends. The selection consists of five people in the age of 22 to 46, residents in central Sweden. The study were conducted by semi-structured interviews during 2017.

The results showed that the respondents had experienced a good response in everyday life. Positive response was something the majority got from both their family and friends. At work the majority had experienced acceptance, the support was there if they needed it. If they experienced negative response at work, it was in man dominated professions. In those cases where they have experienced negative response from their family, some of the family

members had insisted that they are just going through a phase.

INNEHÅLL

1

1.1

1.2

1.2.1

1.3

2

2.1

2.2

2.3

3

4.3

4.3.1

4.3.2

4.4

4.5

4.6

5

5.1

5.2

5.3

6.1

6.1.1

6.1.2

6.1.3

6.2

1 INTRODUKTION

Vi inbillar oss gärna att vi lever i en helt upplyst tid där fördomar och hat mot homo, bi- och transpersoner har försvunnit i den färgglada regnbågsyran efter år av framgångsrika Pridefestivaler. Terrorattacken i Orlando visar att så inte är fallet (Wiman, 2016-06-18).

Att vi inbillar oss att föraktet mot hbtq-gruppen inte längre existerar är någonting som konstateras felaktigt. Detta då föraktet finns kvar i samhället men visar sig på olika sätt - en del är öppna och en del sker i tysthet (Wiman, 2016, 18 juni). Unga individer i hbtq-gruppen upplever inte sällan att de blir dåligt bemötta i flera olika forum i samhället. Några

samhällsinstitutioner som hbtq-personer upplever diskriminering och missnöje hos är socialtjänsten och arbetsförmedlingen (Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, u.å). Det gjordes 600 hatbrottsanmälningar 2015. Motiven till dessa hatbrott var individens sexuella läggning. 580 av dessa hatbrott hade en homofobisk bakgrund. Förekomsten av hatbrott gentemot individers sexuella läggning sker till 12 procent i hemmet och 5 procent på arbetet (Brottsförebygganderådet, 2016). Vidare berättar var tionde bi- eller homosexuell ungdom att de någon gång, under sitt arbetsliv, har upplevt trakasserier för att de har en annan sexuell läggning än majoriteten (Ungdomsstyrelsen, 2010).

Grundläggande saker som att exempelvis ha möjligheten till att kunna välja den person en individ vill leva eller bilda familj med eller det faktum att kunna berätta om sin sexuella läggning på sitt arbete eller för sin familj har inte varit självklara för hbtq-personer under en längre tid. Det är under de närmsta åren sådana saker har blivit mer accepterade. Det är dock viktigt att påpeka att alla inte har samma möjligheter. I länder som Ryssland, Iran och

Uganda, är det fortfarande tabu att uppge sig själv som en hbtq-person - i vissa länder leder det än idag till dödsstraff. Iran är ett av de länder där det leder till dödsstraff att komma ut som exempelvis homosexuell man (Lönnlöv, 2014).

Sveriges regering (u.å) påtalar att landet fokuserar på att forma insatser för att minska

diskrimineringen av hbtq-personer och stärka deras rättigheter. Arbetet kommer bland annat bidra till hbtq-personers lika rättigheter och möjligheter i samhället som de heterosexuella. Flera individer som identifierar sig som hbtq-personer kan berätta om erfarenheter gällande bemötande utifrån sina yrkespositioner. De berättar om ett bemötande på arbetet där de är tvungna att följa heteronormen som finns och därmed leva ett dubbelliv i vardagen

(Socialstyrelsen, 2015). De lever med andra ord som exempelvis homosexuell när de är med sina vänner men heterosexuell i sammanhang som är riktade mer utåt i samhället. Det innebär att många idag, i möten med nya individer, inte väljer att berätta att hen attraheras av samma kön (Socialstyrelsen, 2004). Att berätta för andra att hen har valt att inte leva efter heteronormen är en lång process för många människor. Socialstyrelsen (2004) refererar till en studie som Arbetslivsinstitutet (2004) har gjort. Denna studie visar att de män och

kvinnor som anser sig vara homo- eller bisexuella inte har valt att berättat om sin sexuella läggning på arbetet (Socialstyrelsen, 2004). Att berätta om sin sexuella läggning är en riskfaktor för männen då de kan bli avskedade efter att de har berättat att de attraheras av andra män (Ozturk, citerad i Ozeren, 2014). En förklaring till varför hbtq-personer inte väljer att komma ut på arbetet kan då vara att det ses som det mest riskfyllda beslutet de kan ta. Varje hbtq-person bör, innan hen väljer att komma ut på arbetet, fundera över vilka

konsekvenser det kan medföra att berätta om sin sexuella läggning eller könsidentitet. Detta hävdar Ozeren (2014) som gjort en litteraturstudie gällande diskriminering på arbetet på grund av en individs sexuella läggning. Även i Sverige är hbtq-personer en utsatt grupp på arbetsmarknaden (Johansson, Ludvigsson, Nilsson & Gustavsson, 2013, 26 maj).

Med anledning av det ovan nämnda har vi valt att studera hur hbtq-personer upplever att de blir bemötta i vardagslivet. Då det är ett stort område har vi valt att fokusera på deras

upplevelse av bemötande på arbetet, hos familjen och hos vännerna. Detta då det även finns brister i den nationella forskningen kring hur hbtq-personer upplever att de bli bemötta i vardagslivet. Då vi anser att ett gott bemötande är grunden i det sociala arbetet hoppas vi genom denna studie kunna främja och bidra till en framtida förändring för utsatta grupper, exempelvis hbtq-gruppen. Att få kunskap och förståelse för andra människor, oavsett

bakgrund, stärker socialarbetaren i sin professionella roll för att kunna bemöta alla individer på ett positivt sätt. För att kunna bidra till en ökad kunskap hos socialarbetaren och ett försök till en förändring i samhället har vi valt att belysa en del av hbtq-gruppens egna upplevelser av bemötande i vardagslivet. Detta i och med att vi anser att samhället i sig behöver få mer kunskap kring frågor som berör hbtq-gruppen.

1.1 Syfte och frågeställningar

Syftet med denna studie är att bidra med en förståelse och ökad kunskap för hbtq-personers upplevelse av bemötande i vardagslivet. För att avgränsa kommer vi att fokusera på arbetet, familj och vänner.

• Vilket bemötande upplever hbtq-personerna att de får i arbetet efter att de valt att vara öppna med sin sexuella läggning eller könsidentitet?

• Vilket bemötande upplever hbtq-personerna att de får från familjen efter att de valt att vara öppna med sin sexuella läggning eller könsidentitet?

• Vilket bemötande upplever hbtq-personerna att de får från vännerna efter att de valt att vara öppna med sin sexuella läggning eller könsidentitet?

1.2 Begreppsdefinitioner

1.2.1 Hbtq

För att samla begreppen homosexuell, bisexuell, transsexuell och queer används

förkortningen hbtq (Socialstyrelsen, 2015). I och med att hbtq samlar alla begrepp kan det ses som ett paraplybegrepp. Begreppet tar upp olika delar som sexuell läggning (“h” och “b”), den egna definitionen av det egna könet (“t”) och ett mer kritiskt förhållningssätt till de normer som finns gällande kön och sexualitet (“q”). Begreppet hbtq framkom med syfte av att sprida kunskap och förståelse av ämnet (RFSL, 2015).

Homosexuell

Att vara homosexuell innebär att personen i fråga har förmågan till att bli kär eller attraheras av personer med samma kön. Exempelvis bögar som identifierar sig som en man eller kille och som sedan blir kär i eller attraheras av samma kön, eller flator/lesbiska som identifierar sig som kvinna eller tjej och som sedan blir kär i eller attraheras av samma kön (RFSL, 2015).

Bisexuell

Att vara bisexuell innebär att personen blir kär i en individ oavsett vilket kön personen i fråga har (RFSL, 2015).

Transsexuell

Att vara transsexuell innebär att en individ exempelvis föds som tjej men känner sig som en kille. Att vara transsexuell är även en medicinsk diagnos som ger individen en möjlighet till att få tillgång att förändra det juridiska - och biologiska könet och därmed även genomgå operationer och behandling för att bli den en känner sig som. Att vara transsexuell skiljer sig från att vara exempelvis homosexuell då transsexuell inte är en sexuell läggning utan en könsidentitet. En transsexuell kan på så vis ha vilken sexuell läggning som helst (RFSL, 2015).

Queer

Queer är ett begrepp som ifrågasätter de dominerande tankarna om kön och sexualitet samt om hur vi i samhället ska leva när det kommer till sexuella relationer. Hur och med vem vi ska bilda familj och hur vi bör se ut utifrån det biologiska könet. Begreppet queer grundar sig i den kritik som existerar gentemot dessa idéer (RFSL, 2015). Queer är idag även en

könsidentitet och en individ som väljer att identifiera sig som queer känner att hen inte passar in i könsnormen. Dock betyder inte detta heller att individen i fråga behöver

identifiera sig som homosexuell, bisexuell eller transsexuell. Begreppet queer används istället som någonting bortom normen utan att behöva specificera direkt vad (Lönnlöv, 2014). Vidare kan en person som inte ser sig tillhöra, eller hamnar emellan, könskategorierna “man” och “kvinna” kalla sig för genderqueer (RFSL, 2015).

Heteronormen

Heteronormen är det som i samhället styr vad som är kvinnligt och vad som är manligt, och att det inte finns någonting som skiljer sig från detta. Det är heteronormen som styr de normer som existerar om att kvinnor ska vara feminina och män ska var maskulina, samt att individer bör attraheras och bli kär i det motsatta könet. Oavsett om individen väljer att följa

heteronormen eller inte påverkas individen. Om hen väljer att inte följa heteronormen kan hen på olika sätt straffas genom att utsättas för exempelvis utanförskap eller våld (RFSL, 2015).

Skillnad mellan sexuell läggning och könsidentitet

Vilken sexuell läggning en person har, bestäms utifrån vem individen blir attraherad eller kär i. De tre sexuella läggningarna som enligt svensk diskrimineringslag existerar är hetero-, homo- och bisexuell. Kön kan däremot definieras på olika sätt. Det biologiska könet är det kön individen föds med utifrån den fysiska faktorn, vilket fastställs av läkare. Det juridiska könet är därmed det kön som individen står registrerat som i folkbokföringen, i passet eller i annan legitimation. Det juridiska könet tilldelas barnet efter födseln och påverkar därmed personnumret som anpassas efter det biologiska könet. En individs könsidentitet är det kön som individen i fråga själv upplever och känner sig ha. I detta fall spelar det ingen roll vad det biologiska eller juridiska könet är, utan det handlar om det självupplevda. Hur individen lever ut sin könsidentitet kallas för könsuttryck. Det kan exempelvis handla om kläder, frisyren, rösten och vilka individen umgås med (RFSL, 2015). En cis-person är den individ som upplever sig vara det biologiska och det juridiska könet och som attraheras av det motsatta biologiska könet (Ambjörnsson, 2016).

1.3 Historisk genomgång av hbtq

Det var under 1900-talet det hände som mest i Sveriges hbtq-historia. Mellan 1900–1930 sågs homosexuella som prostituerade och pedofiler. Det började komma mer debattinlägg kring de homosexuellas rättigheter, annars kom de homosexuella endast fram genom media i form av rättegångar eller skandaler. I samhället levde de homosexuella gömda och utan acceptans och homosexualiteten började även ses mer som en sjukdom snarare än ett brott på grund av moraliska brister. Efter år 1935 blev straffen hårdare för hbtq-personer. Men å andra sidan försöktes det avgöras om den kriminella synen på de homosexuella skulle upphöra då detta satte dem utanför samhället. Det var inte förrän år 1944 handlingar mellan två samkönade avkriminaliserades, dock var det fortfarande brottsligt om individen som tjugoettåring hade samlag med en annan individ under tjugoett. Under år 1950 bildades riksförbundet för sexuellt likaberättigade, RFSL, och sedan 2007 står RFSL för riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoner och queeras rättigheter. Förbundet togs till en början inte på allvar men samtidigt sågs det som ett hot för vissa. Det var inget stort förbund, år 1957 var det endast 158 personer med i RFSL och endast tretton av dem var kvinnor. Många av de som var medlemmar i förbundet hade inte "kommit ut" i det vardagliga livet ännu utan förbundet fungerade som ett fritt forum där de kunde vara sig själva (Lönnlöv, 2014).

År 1969 gjorde hbt-samhället ett motstånd i det så kallade Stonewall-upproret i New York. De homosexuella gjorde ett uppror mot polisen som gjorde upprepade razzior mot en bar för homosexuella i området. Som en konsekvens av detta uppror skedde en radikalisering av hbtq-personers organisationer. Ordet gay började användas för personer med en

homosexuell identitet 1970 och åtta år senare blev hbt-rörelsens internationella symbol regnbågen som syns än idag. Under samma period sker en splittring i Sverige mellan de som vill hålla sig i det dolda och de mer radikala samt 1973 uttryckte den svenska riksdagen homosexualitet som en fullt accepterad samlevnadsform för samhället. Fem år senare, 1978, togs lagen för brottslighet vid sexuellt umgänge, med en samkönad under tjugoett år, bort och ersattes med den lag gällande heterosexuella, där gränsen går vid femton år. Den som än idag kallas för "byxmyndighetslagen". Samma år började det även diskuteras vilka åtgärder som skulle implementerasför att förebygga den diskriminering som finns mot homosexuella. Ett år senare, 1979, avskaffades homosexualitet som en psykiatrisk diagnos och föregångaren till pride startade; homosexuella frigörelseveckan (Lönnlöv, 2014).

Under samma period som acceptansen ökade i samhället kom HIV-vågen till Sverige. Under 1980-talet sågs de homosexuella som smittbärare och homosexualiteten skapade återigen oro i samhället. Det fanns då ingen medicin för att bromsa sjukdomen och många avled. Flertalet fick även se sina vänner och älskade dö på ett hemskt sätt utan något stöd från samhället. För att stödja hbtq-rörelsen började queeraktivism och även queeridentitet att användas som en följd av känslor som ilska och frustration över det stöd som inte fanns för de som drabbats av HIV. Juridiskt sätt kom det även två lagar, en 1987 och en annan 1988. Den förstnämnda gällde förbud mot att diskriminera personer på grund av deras sexuella läggning och den sistnämnde var en sambolag för samkönade (Lönnlöv, 2014).

År 1991 gjorde Världshälsoorganisationen (WHO) som Sverige gjorde redan 1979 -WHO avskaffade homosexualitet som en sjukdom. År 1995 kom även en lag som gav

samkönade partnerskap snarlika lagar som ett gift heterosexuellt par. År 1998 sker den första pridefestivalen i Stockholm. I samhället har en mer positiv och accepterande syn vuxit fram och fler rättigheter för homosexuella börjar diskuteras, exempelvis rätt till att gifta sig och skaffa barn. De homosexuella börjar nu närma sig samma formella rättigheter som de heterosexuella har i samhället. Samhället som heteronormen skapas av ansåg nu att homosexuella är accepterade, bara de inte bryter allt för mycket från de heterosexuella. På 2000-talet blev rättigheterna fler och 2003 fick homosexuella rätt att adoptera, dock efter en lång och hätsk debatt i bland annat media. Det var dock nästintill omöjligt för homosexuella att adoptera barn utanför Sveriges gränser i och med att värderingarna ser annorlunda ut beroende på land. Samma år blev det även lika rättigheter vad gäller sambolagen för både heterosexuella och homosexuella. Hets mot homosexuella började även detta år att ses som en hets mot hela folkgruppen. År 2005 ökade rättigheterna för lesbiska par då de fick rätt till inseminering och 2009 blir giftermål mellan samkönade en rättighet. Även om

hbtq-personers rättigheter i Sverige kan anses kommit sent, är det viktigt att betona hur det ser ut i andra länder. I alltför många länder har homosexuella inga rättigheter alls och får i vissa fall inte synas i samhället. Homosexualitet leder i många länder än idag, som tidigare nämnt, till dödsstraff vilket leder till att många homosexuella väljer att lämna sina länder för att kunna vara sig själva (Lönnlöv, 2014). Hbtq-frågan ses idag mer som en samarbetes del i den globala diskussionen. Därmed öppnar det upp för diskussioner kring hur vi på ett lämpligt sätt kan skapa samhällen präglade av bland annat fred och demokrati. Individer som idag identifierar sig som hbt-person har under de senaste tio åren blivit allt mer synliga i samhället (Hultman, 2012).

För att öka kunskapen om gruppen i samhället har ett arbete börjat för att hbtq-certifiera olika verksamheter i Sverige, bland annat i region Gävleborg. Där menar man att okunskap är grunden till det bemötande som hbtq-personer får möta i sin vardag. Med hjälp av hbtq-certifiering hoppas man i region Gävleborg kunna fylla de kunskapsluckor som finns i samhället då kunskap även förväntas ge ökad förståelse (Region Gävleborg, 2016, 8 april). Hbtq-certifiering har varit möjligt sedan år 2008 då RFSL började erbjuda utbildningen (Hbtq-familjer, 2016). RFSL (2016) menar att organisationerna, oavsett om det är privat- eller statligt ägt, ökar förståelsen och även förbättrar bemötandet av hbtq-personer genom hbtq-certifiering. I sin tur kan detta leda till en bättre arbetsmiljö för alla. RFSL vill även påbörja ett förbättringsarbete hos de organisationer som tar emot utbildningen och

certifikatet för att på så sätt även öka hbtq-personernas tillvaro på arbetsmarknaden (RFSL, 2016). Även andra kommuner och landsting i Sverige har arbetat fram olika

policydokumentet där hbtq-gruppens perspektiv blir mer synligt. Med hjälp av dessa dokument kan olika verksamheter, med ett politiskt stöd, införa bättre villkor för hbtq-personer (Socialstyrelsen, 2015).

2 TIDIGARE FORSKNING

I detta avsnitt kommer vi redogöra för tidigare forskning som visar hur hbtq-personer

upplever att de blivit bemötta i vardagslivet. Även om vårt fokus inte ligger på hbtq-personers hälsa anser vi ändå vikten av att belysa detta då den svenska Folkhälsomyndigheten (2015, 9 november) redogör att hbtq-personers hälsa påverkas av bland annat samhällets bemötande. En rapport som gjordes av Folkhälsomyndigheten (2015) visar bland annat att transpersoner upplever högre grad av suicidtankar då de upplever diskriminering och trakasserier. Vidare visar resultatet att stort antal transpersoner, i vardagen, inte vågar vistas ensamma ute då de känner sig otrygga. De teman som presenteras nedan är de områden vi valt att fokusera på i vår studie.

Vi vill poängtera att det har varit svårt att finna nationella studier inom ämnet och har

därmed valt att till största del fokusera på internationella studier. Dock är vi medvetna om att det kan finnas skillnad på bemötande i vardagslivet beroende på vilket land hbtq-personerna bor i, vilket gör att det kan vara svårt att relatera till upplevelse av bemötandet i Sverige.

2.1 Hbtq-personers erfarenheter av bemötande på arbetet

Van Den Bergh (2004) presenterar en sammanfattning av forskning som skildrar situationen för hbtq-personer i relation till arbetsmarknaden. Forskningen visar att hbtq-personerna har mött svårigheter gällande att bli anställda på arbetsplatser, arbeta sig uppåt i karriären samt att de löper stor risk att bli avskedade. Detta gav därmed hbtq-personer en lägre chans till

anställning än de heterosexuella i samhället. Detta beror på den brist på rättigheter som finns, men även den brist på kunskap som existerar i samhället gällandet hbtq-personer. Även om hbtq-personer blev diskriminerade på arbetsplatsen fanns det inget skyddsnät för dem att falla tillbaka på och därmed gjordes det inga anmälningar om diskriminering. År 1994 gjorde senator Edward Kennedy, i USA, en ändring mot detta och införde

diskrimineringslagen om anställningsskydd (ENDA) som ett försök att jämställa hbtq-personers rättigheter med heterosexuellas rättigheter på arbetsplatsen. Denna policy var till för alla arbetsplatser med minst 15 anställda. Om arbetsplatsen bröt mot detta kunde det bland annat ge böter och skadestånd. Försvarsmakten och religiösa organisationer blev dock inte påverkade av denna policy. Problematiken i detta menar forskningen, som Van Den Bergh presenterar, beror på den brist som finns gällande lagstiftning som förhindrar att diskriminering sker mot hbtq-personer på arbetsplatsen. Vidare visar den forskningen att PIE, som står för protection, inclusion, and equity (skydd, inkludering och rättvisa), en ram och en metod, kan användas för att öka jämställdheten. PIE handlar om olika skyddsfrågor och integration i form av politik och program för att skapa en trygg och säker arbetsplats för hbtq-personer.

Ytterligare forskning, gjord i Schweiz genom nationella enkäter, visar bland annat att policys som stödjer hbt-personer ger förutsättningar för en bättre stämning på arbetet för dem. De arbetsplatser som använder sig av den stödjande hbt-policy som finns, visar ansatser till mindre diskriminering mot hbt-gruppen som finns på arbetsplatsen. Dock antyder studien att en fjärdedel av respondenterna påpekade att hbt-stödjande policys endast är abstrakta och inte gör någon nytta. Men generellt sett är alla hbtq-personer, i studien, överens om att hbt-stödjande policys ger effekt på arbetet (Lloren & Parini, 2014). Å andra sidan menar forskningen som Van Den Bergh (2004) presenterar att attityder och bemötande på arbetet också bör förändras för att uppnå bästa resultat och uppfylla den kompetens som behövs. Van Den Bergh syftar ändå till att hbtq-personer är en stor del av den arbetskraft som finns och att till exempel deras färdigheter och kunskaper behöver tas om hand om istället för att ignoreras. Samtidigt behöver hbtq-personerna själva känna sig säkra på arbetet och att PIE är ett sätt att uppnå detta, likaså gäller förändring av attityder och förbättrad kunskap.

Ruggs, Martinez, Hebl och Law (2015) förklarar genom sin studie, genomförd i USA, att transsexuella upplever att det sker en del diskriminering. I detta fall var det fler transsexuella kvinnor som upplever diskriminering i jämförelse med transsexuella män (Ruggs m.fl., 2015). Ytterligare forskning visar att bisexuella och lesbiska kvinnor har upplevt mer verbal stigmatisering på arbete jämfört med bisexuella och homosexuella män (Llouren & Parini, 2014). Att de transsexuella i sin studie var öppna med sin sexuella läggning eller inte, hade inte någon påverkan på just den studiens resultat. Dock kunde forskarna se ett samband mellan hur kollegorna reagerade, hur bemötandet från dem såg ut och hur arbetsplatsens policy såg ut samt hur de upplevde diskrimineringen. Vid ett gott bemötande från kollegorna och en bra jämställdhetspolicy var upplevelsen av diskriminering lägre. Det var även så att organisationens policy hade större vikt än individernas egen öppenhet för transsexuella och deras åsikter (Ruggs m.fl., 2015). Att flera inte kan vara öppna med sin sexuella läggning eller könsidentitet är någonting som Siverskog (2016) tar upp i sin doktorsavhandling. Det visade sig i yrken som lärare, där det var flera som uppgett att de inte kan vara öppna, men även

inom mansdominerade yrken där en respondent uttrycker att det inte hade varit möjligt och att det i så fall hade blivit påfrestande. Att individer som inte kan komma ut på sin

arbetsplats upplever mer stress och isolering är någonting som Wilkens (citerad i Siverskog, 2016) uppger. En annan respondent i Siverskogs (2016) studie förklarade att hon sattes på flertalet marknadsåtgärder då hon upplevde att de på arbetsförmedlingen inte ville skicka henne på en intervju i och med vem hon var. Hon fick med andra ord gå olika kurser inom data innan hon gick i pension. Respondenten upplevde att hon behandlades annorlunda på grund av att hon inte levde upp den tvåkönsnorm som råder i samhället.

Dock visar forskning att hbt-personer som väljer att berätta om sin sexuella läggning på arbetet tenderar att må bättre psykiskt jämfört med de som inte väljer att berätta för de på arbetet (Lloren & Parini, 2014). Å andra sidan finns det även vissa fall där en del individer inte väljer att berätta om sin sexuella läggning, vilket Ozturks (2011) studie, som

genomfördes i Turkiet, antyder på. Flertalet av studiens respondenter hade inte kommit ut med sin sexualitet varken hemma eller på arbetet. Detta berodde på att de ville undvika att utsättas för diskriminering. De få som valt att vara öppna med sin sexuella läggning uppgav under intervjun att de upplevt diskriminering. Det fanns även ett samband mellan hemmet och arbetsplatsen, att det ena påverkar det andra om den sexuella läggningen blir offentlig. En respondent är tydlig med sin rädsla om att vetskapen om hens sexuella läggning ska sprida sig till hemmet om hen är öppen om det på arbetet. Dock gäller rädslan mindre kring vad hon kan utsättas för på arbetet. En annan respondent uttrycker sin oro kring att bli utstött av sin familj. Vidare beskriver en respondent hur hen för en kort stund lät sin partner hålla i hans hand. En på arbetet såg detta och berättade för chefen och respondenten blev avskedad. Dock började respondenten att anklaga sig själv för att orsaka detta på grund av att hen inte var mer försiktig med att dölja detta.

2.2 Bemötande gentemot hbtq-personer från familj och vänner

Forskning, skriven av Fields (2001), visar att barnets identifikation som hbtq-person kan vara svårt för föräldrar att handskas med. De kan behöva tid att återhämta sig efter att deras barn varit öppen med att vara bland annat homosexuell eller lesbisk, för att sedan vänja sig med tanken. I vissa fall kan även en del föräldrar känna att de fostrat barnet på fel sätt och därmed även känner sig ansvariga över att deras barn är en hbtq-person. Det fanns även delade åsikter mellan föräldrarna om varför deras söner eller döttrar blivit homosexuella eller lesbiska. En del menade att det är biologiskt grundad och inte socialt betingat, medan andra hävdade att det varken är biologiskt eller socialt betingat. Istället menade de andra att föräldrar bör betrakta deras barns sexuella läggning som ett fundament till familjär stolthet.

Att transpersoner vill kopplas till det normala i samhället istället för att ses som avvikande är någonting som Siverskog (2016) tar upp i sin doktorsavhandling vid Linköpings universitet. Siverskog förklarar vidare att de observerat detta i samtal de haft med sina respondenter, just att personerna i fråga vill agera efter normaliteten och kärnfamiljelivet. För att uppnå detta finns det dem som väljer att inte komma ut med att de är transpersoner. De är rädda för att bli kopplade till avvikelse och ses som någonting abnormt. En respondent i studien berättar

att hen fick rutin på sitt hemlighållande och upprättade även detta genom att alltid se till att kläder var undangömda och personen reglerade även sitt beteende. Vidare visar

avhandlingens resultat att det finns tendenser hos respondenterna att de hänvisar till sin vänkrets och det sociala nätverket som sin valda familj, även en eventuell partner. Det framgår att det är av dem som respondenterna upplever omsorg och stöd och att det är relationer som består. Samtidigt fanns det även dem som ansåg att den viktigaste relationen var till den biologiska familjen och släkten. Detta gäller de respondenter som upplevde ett bra stöd då de kom ut med vilka de egentligen är. Dock visade det sig att

vänskapsrelationerna har sett annorlunda ut för vissa av de respondenter som anser att familjen och släkten väger tyngre än vänner. En respondent har exempelvis aldrig varit med i någon trans eller hbtq-grupp uppgav att hen såg familjen och släkten som det primära stödet. Siverskog menar att detta kan vara en påverkande faktor till hur hbtq-personer upplever stödet från olika grupper.

Att få stöd från familj och vänner, gällande sexuella problem, anser kvinnliga hbtq-personer och kvinnliga heterosexuella som något adekvat och bra. Detta visar en enkätstudie i USA, gjort av K Friedman och M Morgan (2009). De undersökte kvinnliga hbtq-personer och heterosexuellas benägenhet att söka stöd hos sina vänner och hos sin familj gällande sexuella problem samt om de fanns någon skillnad mellan dessa två grupper. Hjälpen och stödet som de kvinnliga hbtq-personerna får från sina vänner och föräldrar anser de inte alltid ger något. Dock anser heterosexuella motsatsen. Varför kvinnliga hbtq-personer uppger att vänner och familj ses som mindre hjälpsamma är då de i många fall inte bemöts med acceptans. Detta då kunskapen kring kvinnliga hbtq-personer saknas och att det negativa kring att vara en

kvinnlig hbtq-person vägde mer än de positiva sidorna. Det fanns en brist i förståelsen kring att identifiera sig som kvinnlig hbtq-person och föräldrarna var tydliga med att berätta att de inte accepterar deras sexuella läggning. De kvinnliga hbtq-personerna menar även att när de valde att ”komma ut” fanns inte förståelsen hos föräldrarna som de trodde skulle finnas. Till exempel var en reaktion från en förälder att dottern bara är i en fas i livet och kommer övervinna den fasen. Föräldern fortsatte då att motivera dottern till att träffa män. Detta var extra påtagligt då dottern är bisexuell.Studiens resultat påvisar även att den sexuella

läggningen hos vänner spelade roll gällande vem de, både heterosexuella och hbtq-personer, väljer att vända sig till för socialt stöd. De kvinnliga hbtq-personerna kan ibland även välja att vända sig till hbtq-organisationer för att få stöd i att “komma ut” för sin familj.

Om individen istället inte känner att hen blir accepterad av sina föräldrar och vänner, på grund av den sexuella läggningen, kan det leda till att individen istället känner sig besviken på dem. Minskad acceptans och stöd från anhöriga kan således resultera i att individen får svårigheter med att fortsätta sin sexuella utveckling i den mån som individen kan behöva. Forskningen visar även att kvinnliga personer tenderar att helst söka sig till andra hbtq-personer för att diskutera sexuella problem och att de vågar diskutera kring sexuella

identiteter och diskriminering mer jämfört med heterosexuella (K Friedman & M Morgan, 2009). Men å andra sidan visar en sekundär analys, gjord av A Montgomery och Stuwart (2012), att flera heterosexuella är positiva för homorörelsen och syftade på att det är viktigt för dem personligen. Studien visade även att det var dem yngre som var mer öppna och mindre heteronormativa gentemot homorörelsen. A Montgomery och Stuwart (2012) menar

även att dessa kvinnor med större sannolikhet kan komma att delta i aktivism för

homorörelsen. De som deltog i denna studie var tre avgångsgrupper (1951/1952, 1972 samt 1992) från University of Michigan. Fortsättningsvis visade studien på att det fanns ett motstånd mot den heteronorm som existerar i samhället och att kvinnorna var

överrepresenterade i denna grupp. Resultat visade likaså att det fanns en medvetenhet om heteronormen och även de privilegade rättigheterna heterosexuella har samt att det var en stor del av de respondenterna som var för homorörelsen.

2.3 Reflektioner kring studien och koppling till tidigare forskning

Att finna tidigare forskning inom detta område har varit komplicerat i vissa fall. Som tidigare nämnt har det varit svårt att finna nationell forskning inom området vilket har gjort att den internationell forskning, till störst del, har varit i fokus. Det som har presenterats i den tidigare forskningen känner vi ändå har en relevans när det kommer till vår studie. Å andra sidan är vi medvetna om att den tidigare forskning som har presenterats kanske inte alltid kan gå att applicera till hur det ser ut i det svenska samhället. Att analysera vårt resultat med hjälp av dessa vetenskapliga artiklar anser vi dock kan ge en bra förståelse för hur tidigare forskning och vår studie kan kombineras och jämföras på ett bra sätt.

3 TEORETISKT RAMVERK

I det följande avsnittet skildras de teorier vi anser är mest relevanta till studiens område och som vi sedan kommer att använda i vår analys tillsammans med den tidigare forskningen som presenterats ovan. Då vårt syfte är att bidra till en förståelse och ökad kunskap för hbtq-personernas upplevelse av bemötande i vardagslivet är det därmed av vikt att använda oss av ett kritiskt perspektiv. Genom att använda sig av ett kritiskt perspektiv ger det en ökad förståelse för vikten av att inte ta normer för givet. Det ger oss därmed även en möjlighet att ifrågasätta det normsystem som samhället bygger på och en möjlighet till förändring. Då queerperspektivet på ett sätt kan klassas som ett kritiskt perspektiv där teoretikerna kritiskt granskar den normativa statusen som heterosexualiteten har i samhället (Kulick citerad i Bergman & Wickman, 2010) anser vi därmed att detta perspektiv är relevant för vår studie. Att ha en annan sexuell läggning än normen kan ses som något besvärande för de som har en heterosexuell läggning. Detta kan då medföra att en hbtq-person får uppleva ett utanförskap från andra. Genom att använda sig av stigmateorin, i Goffmans (1963) mening, kan det ge oss en förståelse för hur det kan kännas att leva med ett stigma och hur hbtq-gruppen kan

3.1 Queerperspektivet

Sexualitet kan förstås på olika sätt om det ses ur ett queerperspektiv. Perspektivet ser till faktorer som identitet och handlingar, exempelvis vem individen identifierar sig som och hur individen agerar genom kyssar eller samlag. Vidare menar perspektivet att en även kan se sexualitet som ett normsystem där en ser till lagar och attityder hos människor och i samhället. Queerteoretiker vill inte göra klart för vad som är vad utan snarare se hur dessa olika delar samverkar i samhället, vad som bygger upp sexualiteten, hur det upplevs, organiseras och regleras. Queer som begrepp finns det ingen tydlig definition av, utan det används med olika betydelser, lite som ett paraplybegrepp. Queer kan användas som en synonym gällande sexuellt avvikande och även då det gäller personer som avviker från normen i samhället. Begreppet queer används i teori kring sexualitet och normalitet.

Queerperspektivet började komma fram i början av 1970-talet, men i Sverige kring 1996, och har som fokus att ifrågasätta det "normala" i samhället, så som sexuella normer, människors identitet, genusnormer och även strukturer som finns. Inom perspektivet används begreppet queer på ett sätt för att få bort fokus på de personer som avviker från samhällets norm och istället rikta fokuset mot det normsystem som existerar i samhället. Perspektivet studerar även samhället, kultur och identitet och de problematiserar heterosexualitet tillsammans med andra sexualiteter som en norm. Perspektivet ställer i samband med detta frågor som: varför heterosexualitet ses som den mest önskvärda, hur normer har skapats och även hur och varför dessa normer upprätthålls i samhället. I och med detta vill teoretikerna inom queerperspektivet se hur det i sin tur påverkar enskilda i samhället, oavsett om individen faller innanför eller utanför normen (Ambjörnsson, 2016).

Ambjörnsson (2016) tar upp det faktum att queerperspektivet framställer heterosexualitet som socialt konstruerat och att det även upprätthålls efter det normsystem som samhället har i form av strukturer, lagar och institutioner. Detta i och med att dessa normsystem agerar efter ett heteronormativt perspektiv vilket normaliserar heterosexualitet och gör det till det mest önskvärda och det en ska sträva efter. Genom att lägga fokus på heteronormativitet istället för heterosexualitet ifrågasätts inte individens sexuella läggning eller dess livsstil, utan perspektivet riktar istället fokus på, och ifrågasätter, normsystemet. Ambjörnsson förklarar att om en cis-person är i relation med en individ av det motsatta könet får detta par högre status än ett samkönat par. Det samkönade paret får mindre status just för att det bryter mot samhällets heteronorm.

Queerperspektivet kan även definieras som en kritisk analys kring relationen mellan tre faktorer; kön, genus och sexuellt begär. Det finns inom queerperspektivet en strävan av att studera normativa föreställningar och därigenom även vad det innebär att vara antingen en man eller en kvinna i samhället. Att det fysiska och det biologiska könet är någonting som skapats av samhället, det vill säga är socialt skapat, är någonting som Judith Butler (citerad i Ambjörnsson, 2016) menar på. Butler menar vidare att kön är någonting som samhället har format fram genom de sociala och kulturella föreställningar som skapats kring biologiska könet. Detta menar Butler syns i sammanhang där det biologiska könet ska förklaras objektivt, vilket hon menar oftast leder till att beskrivningen av det biologiska könet faller tillbaka på de kulturella föreställningarna om någonting kvinnligt och manligt.

Ett sätt att undersöka innebörden mellan att vara man och kvinna är genom att studera relationen mellan kön och sexualitet. Hur individen definieras beror till stor del på vilket kön hen attraheras och känner ett begär av. Istället för att de heterosexuella ska ses som det normativa fokuserar queerteoretikerna på att kritiskt granska de processer och antaganden som finns i samhället kring genus, kön och begär. Queerperspektivet granskar även hur dessa antagande om bland annat heterosexualitet som maktordningar lever vidare (Berg &

Wickman, 2010).

3.2 Stigmateorin

Teorin om stigma är främst förknippad med Erving Goffman (1963) och förknippas med de individer som avviker från det normala. Stigmateorin tillämpas när individer i samhället ska förklara något som är besvärligt och när olika individer vill skildra en underlägsen individ gentemot majoriteten av samhällets invånare. Goffman skildrar därför stigma som relationen mellan en utmärkande egenskap och en norm som infinner sig i samhället. Sedan delar han in stigma i tre olika typer; brister på individens personliga karaktär som kan förknippas med individens förflutna, fysiska komplikationer och stigman relaterat till exempelvis etnisk bakgrund. Det gemensamma som finns, på ett sociologiskt plan, mellan samtliga typer av stigma förklarar Goffman som:

En individ som eljest, har ett drag, en egenskap som inte kan undgå uppmärksamhet och som får dem av oss som möter honom att vända sig bort från honom och bortse från de anspråk på gemenskap med oss som hans övriga egenskaper i och för sig kunde motiverat. Han besitter ett stigma, han avviker på ett icke önskvärt sätt från våra förväntningar. Vi samt de som inte på ett negativt sätt avviker från de speciella förväntningar det här gäller kallar jag för de normala. (Goffman, 1963, s.14).

Enkelt förklarat innebär detta då att personen i fråga besitter ett stigma för att hen frångår våra föreställningar om hur något ska vara.

Vidare inom stigmateorin talar Goffman (1963) om att de stigmatiserade personerna går igenom en socialisationsprocess när det kommer till att utveckla sin moraliska karriär. Detta behövs då den stigmatiserade personen kan utsättas för personliga anpassningsproblem. En av de två faser i socialisationsprocessen som Goffman skildrar, inom den moraliska

karriären, är den då den stigmatiserade personen vänjer sig vid och lär sig att leva med de föreställningar som de normala har och de föreställningar som råder kring stigmat i samhället. Likaså hur det kan vara att förknippas med ett stigma. Den andra fasen i processen är att den stigmatiserade får vetskap om att hen har ett stigma och får insikt i vilken verkan det kan ha för hen. Dessa två faser, beroende på hur de samspelar med varandra, menar Goffman skapar olika mönster som är grunden för den fortsatta

förknippas med de individer som har fått ett stigma i en senare del av livet. Att förknippas med ett stigma senare i livet kan skapa svårigheter att forma en ny identitet då den präglas av hur relationen ter sig mellan de stigmatiserade och de icke stigmatiserade. Ytterligare ett mönster är för de som har ett stigma sedan födelsen. Dessa individer har en tendens till att enklare rätta sig efter den livssituation de kommer ha i livet och kommer att lära sig att leva efter den situationen. Nästa mönster går att koppla samman med den stigmatiserade

personens nära umgängeskrets. Dessa kan då skapa en trygg famn för den stigmatiserade och undvika att hen får vetskap om nedvärderande åsikter kring att ha stigmat. Detta kallar han för informationskontroll. Det sista mönstret Goffman skildrar gäller de stigmatiserade

personerna som redan till en början är vana med en miljö de inte vet något om. Dessa tvingas ändå lära sig att ha sin tillvaro på ett alternativt sätt endast för att omgivningen anser att det är det sättet en individ ska leva på.

Fortsättningsvis kan en person som är stigmatiserad agera varierande i alternativa

situationer. Antingen kan personen arbeta för att försöka ändra eller försöka rätta till det som anses vara den bakomliggande förklaring till varför bristen/egenskapen finns hos hen. Andra alternativ som Goffman (1963) beskriver är att individen istället ignorerar stigmat, som andra förknippar med vederbörande, och istället försöker att klara av olika situationer som anses vara omöjligt att genomföra för personer med stigmat. Om individen med ett stigma istället undgår eller tvingas till att undgå sociala aktiviteter skapar det förutsättningar för att individen kan bli nedstämd och känna sig ensam. Sedan om en stigmatiserad person kommer i kontakt med “de normala”, som Goffman benämner de, kan det uppstå en situation där den stigmatiserade kan uppleva att andra istället kritiserar än uppskattar hen. Detta betyder då att den stigmatiserade personen behöver tänka på vilka intryck hen gör i dessa sammanhang. Dock menar Goffman att det likaså finns andra människor, bland “de normala”, som

behandlar den stigmatiserade person som om hen vore en av dem. Dessa människor delar han in i två: de med samma stigma som vederbörande och de som är “de visa” och som då förstår den stigmatiserade personens situation. Det som är fördel med att ha en social samvaro med människor med ett likadant stigma som en själv är då, beskriver Goffman, att hen kan få bra vägledning för hur hen ska möta världen på ett bra sätt med det angivna stigmat. Goffman menar också att det finns en tendens till att de som är en del av en

stigmakategori drar sig till varandra och bildar nya sociala grupper för att kanske i framtiden även finna nya vänskapsband med de som tillhör samma stigmakategori.

4 METOD

I detta avsnitt presenteras studiens tillvägagångssätt. Alltså vilken metod som använts och hur urval av respondenter har skett. Vi kommer vidare gå in på hur empirin samlats in via intervjuer samt hur dessa har gått tillväga. Avslutningsvis kommer vi att förklara hur empirin har analyserats och hur vi ser på validitet, reliabilitet och etiken gällande den aktuella

4.1 Val av metod

Vi har valt att använda oss av en kvalitativ ansats. Detta då en kvalitativ ansats kan ge en mer djupgående förståelse kring ämnet och även ge oss som författare den kunskap som

respondenterna besitter (Kvale & Brinkmann, 2009). Att använda sig av denna ansats ger möjlighet till att sätta sig in i respondenternas situation och på så sätt få en ökad förståelse som därefter kan övergå till en fördjupad kunskap inom ämnesområdet. Vi använder oss även i denna studie av en abduktiv ansats vilket innebär att både empiri och teori beaktas genomgående i studiens utformande. Den empiri som samlas in ska därefter behandlas utifrån den teori och de analytiska verktyg vi valt (Larsson, 2005b). I och med att studien syftar till att bidra med en ökad förståelse och kunskap för hur hbtq-gruppen upplever bemötandet i vardagslivet, blir en abduktiv ansats därmed en naturlig väg att gå. Detta då vi besitter olika tankar kring hur hbtq-personer kan bli bemötta men ändå inte har den

fördjupade kunskapen om deras unika upplevelser av bemötande i vardagslivet.

4.2 Urval av respondenter

I och med att denna studie syftar till att få en förståelse för hur hbtq-personer upplever att de blir bemötta i vardagslivet, ansågs en kvalitativ studie vara av relevans som nämnt ovan. Där av baseras vår studie på fem halvstrukturerade intervjuer. Dessa intervjuer har vi arbetat fram genom att använda oss av ett målstyrt urval, och till viss del ett snöbollsurval. Tanken var till en början att använda oss av ett snöbollsurval genom att sprida studiens missivbrev på sociala medier. Larsson (2005a) förklarar ett snöbollsurval som en process där

respondenten kommit fram genom att författaren använder sig av sitt nätverk. Detta gav dock ingen respons varpå vi övergick till ett målstyrt urval. Att använda sig av ett målstyrt urval menar Bryman (2008) innebär att intervjuerna genomförts med respondenter som anses adekvata för studien. I detta fall har vi haft tre kriterier vad gäller urvalet;

respondenterna ska vara minst 20 år gamla, ha minst två års arbetslivserfarenhet samt vara bosatta i mellersta Sverige. Genom att målstyra urvalet fick vi då fem respondenter som valde att delta i studien.

De fem respondentersom valde att ställa upp i studien är alla bosatta i mellersta Sverige. De anser även sig själva att tillhöra hbtq-gruppen. Gruppen består av studerande,

sjukpensionärer från tidig ålder och arbetare i människorelaterade yrken. Åldern på respondenterna sträcker sig från 22 år upp till 46 år. Alla respondenter är inte öppna med sina sexuella läggningar eller könsidentiteter, vilket vi kommer att beskriva i resultatdelen. En del är ensamstående och en del är i relation med någon. Tre av intervjuerna ägde rum på offentliga platser och två hemma hos respondenterna. Valet av intervjuplats diskuterades fram i samråd med respondenten.

4.3 Datainsamling och genomförande

Motiveringen till vårt val av halvstrukturerade intervjuer är att vi vill studera de subjektiva upplevelserna från de hbtq-personer som deltar i studien. Detta kan även styrkas genom att denna datainsamlingsmetod skildras, enligt Kvale och Brinkmann (2009), som en metod där intervjuaren är intresserad av att fånga intervjupersonens syn på problemet för att sedan i analysen kunna tolka och förstå intervjupersonens tolkning. Den halvstrukturerade intervjun präglas av ett flertal olika teman tillsammans med alternativa frågor. Dessa frågor är endast förslag och är möjliga att förändra under intervjuns gång. Denna form av intervju är som ovan nämnt flexibel och möjligheter finns till att ställa nya frågor som inte finns angivna i intervjuguiden med syfte att bygga vidare på respondentens svar (Kvale & Brinkmann, 2009; Bryman, 2008). Detta kan även liknas med vad Larsson (2005a) kallar för den allmänna intervjuguiden.

4.3.1 Urval av litteratur

För att finna litteratur och artiklar som går att applicera i vårt område har vi använt oss av de databaser som Mälardalens Högskola har att tillgå. Dessa databaser är bland annat:

sociological abstracts, social care online, EBSCO Discovery Service, libris och social service abstract. De sökord som vi bland annat har använt oss av, både svensk och engelsk

översättning, för att hitta studiens litteratur är “LGBT”, “LGBT and workplaces” “LGBT/GLBT and living conditions”, “gay and friends and acceptance”, “GLBT and employee”, “homosexuality”, “queer” och “GLBT and family acceptance”. De vetenskapliga artiklar som sedan användes i studien är till största del peer reviewed. För att finna de rätta artiklarna har vi använt tre urval. Det första urvalet innebar att se till relevansen i titeln. Det andra urvalet grundade sig på att läsa artiklarnas sammanfattning och det tredje urvalet baserades på att läsa artiklarnas resultat och diskussion och slutligen artikelns helhet.

4.3.2 Genomförande av intervjuer

Innan genomförandet av de fem intervjuerna skapades en intervjuguide. Intervjuguiden bestod av fem olika teman: bakgrundsfrågor (tema ett), sexualitet (tema två), bemötande på arbetsplatsen (tema tre), bemötande från familj (tema fyra) och bemötande från vänner (tema fem). I tema ett behandlades frågor såsom vilken ålder respondenten är i och hur hens livssituation ser ut och tidigare arbetslivserfarenheter hen har. Det andra temat hade fokus på respondentens sexualitet och frågor som; “vilken sexuell läggning skulle du identifiera dig att tillhöra?” och om hen är öppen med sin sexuella läggning. Tema tre fokuserade på

bemötande på arbetet. Exempel på frågor är: om respondenten upplever att hens sexuella läggning har begränsat de i val av yrke och om respondenten har upplevt att det blivit bemött på ett annat sätt på grund av sin sexuella läggning. Det fjärde temat behandlade frågor som: om respondenten har berättat om sin sexuella läggning för familjen och hur bemötande från familjen har sett ut efter att hen berättade. Det femte temat behandlade frågor kring hur respondenten upplever bemötande från vännerna och om relationen med vännerna har förändrats något efter att hen berättat om sin sexuella läggning. Efter att intervjuguiden hade färdigställts och diskuterats med handledare gjordes en provintervju. Denna provintervju

resulterade i några små ändringar av intervjuguiden. Dessa ändringar var att, både den som intervjuade och den som blev intervjuad upptäckte upprepningar bland frågorna som gjorde att det även blev upprepningar i svaren.

Innan varje intervju började presenterades de fyra forskningsetiska principerna som Vetenskapsrådet (u.å) tillhandahåller. Dessa principer är då informationskravet,

samtyckeskravet, nyttjandekravet och konfidentialitetskravet (se avsnitt 4.6 för utförligare information). Intervjun spelades in, med samtycke av alla respondenter, och pågick under cirka 25–50 minuter. För att registrera intervjuerna valde vi att använda oss av en

ljudinspelning via dator och mobiltelefon, alltså digitala bandspelare. Att använda sig av ljudinspelning menar Kvale och Brinkmann (2009) är ett av det mesta använda verktyget för att registrera en intervju.

Under intervjuerna valde vi att dela på ansvaret om vem som skulle leda intervjun, och den andre fick möjligheten till att ställa följdfrågor. Dock är vi medvetna om att ett delat ansvar under intervjun där båda leder samtalet kan skapa förvirring för respondenten. Likaså kan det skapa förvirring hos de som intervjuar då det lätt kan bli att en avbryter de andra.

Motiveringen till varför vi valde att strukturera upp intervjun på detta sätt är då vi ville sträva efter att alla tre parter skulle känna sig delaktiga och få chans att ställa frågor om det var något som behövde vidareutvecklas.

4.4 Databearbetning och analys

Efter att våra intervjuer ägt rum transkriberades de, vilket delades upp mellan författarna. Transkribering innebär att, enligt Kvale och Brinkmann (2009), formatera om intervjuerna från tal till skrift. Medan den ena transkriberade fortsatte den andre med att bland annat leta vetenskapliga artiklar. När transkriberingarna var gjorda analyserades materialet efter de teman som studien baseras på; arbetet, familj och vänner. Resultatet är indelat i tre olika avsnitt som löpande analyseras utifrån de valda teoretiska perspektiven och den tidigare forskningen. För att resultatet ska presenteras på ett lättbegripligt sätt har vi valt att

meningskoncentrera det empiriska materialet. Meningskoncentrering syftar till att finna de centrala delarna i vardera intervjuer. Dessa delar ska även besvara studiens syfte och frågeställningar. Intervjupersonernas uttalanden kortas därmed ner i mindre delar för att sedan formas till en enhetlig och sammanhängande text (Kvale & Brinkmann, 2009). I resultatet har vi valt att använda oss av citat från det empiriska materialet. De citat vi har valt att använda oss av är omskrivna till skriftspråk för att texten ska vara mer kontinuerlig.

4.5 Reliabilitet och validitet

Även om Bryman (2008) förklarar tveksamheten kring om validitet och reliabilitet är tillräckliga för en kvalitativ studie, har vi valt att använda dem.

Validitet innebär att se om det som studien syftar till att undersöka har blivit undersökt (Kvale & Brinkmann, 2009). I relation till vår studie vill vi hävda att vi gjort det vi kan för att stärka validiteten. Under arbetets gång visade det sig att en viss justering av

frågeställningarna behövde göras för att kunna stärka studiens validitet. Kvale och Brinkmann redogör även att ledande frågor kan minska validiteten i en studie. För att minska risken av att ledande frågor kan sänka validiteten har vi varit noggranna med att undvika ledande frågor i intervjuerna samt att inte ha med ledande frågor i intervjuguiden. Detta gjordes för att svaren skulle bli mer personliga och ärliga utan vår påverkan. Å ena sidan har vi använt oss av intervjuguiden för att på så sätt rikta in vart fokuset ska vara under intervjun, men då utan att frågorna i sig är ledande.

Reliabilitet ifrågasätter tillförlitligheten i studiens resultat. Kvale och Brinkmann (2009) förklarar att reliabilitetens styrka beror på huruvida resultatet skulle bli detsamma av andra forskare och vid olika tidpunkter. I samband med intervjustudier handlar detta om huruvida respondenten ger olika svar eller ändrar sina svar till olika forskare och vid olika

intervjutillfällen. För att stärka studiens reliabilitet har vi varit noggranna med att beskriva studiens utförande. Genom detta kan då en annan forskare genomföra studien igen vilket skulle kunna bidra till samma resultat. Reliabiliteten är även kopplad till hur ledande frågor kan påverka svaren som ges (Kvale & Brinkmann, 2009). Det är därmed svårt att vara säker på om svaren kan variera beroende på vem eller vilka det är som intervjuar.

4.6 Etiska överväganden

Vid användning av en kvalitativ studie menar Kvale och Brinkmann (2009) att forskare alltid ställs inför etiska dilemman. Detta då intervjustudier kan medföra svårigheter eftersom det handlar om att “forska om privata liv och presentera redogörelserna på den offentliga arenan” (Kvale & Brinkmann, 2009, s.78). För att få en inblick i vilka etiska dilemman vår studie kan komma att stöta på under studiens gång gjordes en etisk granskning innan arbetet inleddes. Detta är något som även Kvale och Brinkmann rekommenderar att forskarna gör innan en intervjustudie, dock kallar dem det för etiskt protokoll.

Under hela studiens gång har vi förhållit oss till de forskningsetiska principerna som Vetenskaprådet (u.å.) rekommenderar att forskare ska ta hänsyn till. De principer som Vetenskapsrådet menar är; nyttjandekravet, konfidentialitetskravet, samtyckeskravet och informationskravet. Redan i missivbrevet valde vi att presentera principerna för att

informera de blivande respondenterna om vilka etiska aspekter vi kommer att ta hänsyn till under hela arbetsprocessen. Innan varje intervju inleddes återberättades även principerna återigen. Informationskravet innebär att deltagande ska få information om studiens syfte och frågeställningar, att det är frivilligt att delta samt att de har rätt att avbryta deltagande när de vill (Vetenskapsrådet, u.å). Detta är något vi har varit noga med att informera om när vi har skrivit missivbrevet och när intervjuerna skulle äga rum. Nyttjandekravet innebär att den empiri som samlats in under studiens gång endast får användas i forskningssyfte

(Vetenskapsrådet, u.å). Detta uppfyller vi genom att radera inspelningarna och

att intervjupersonernas yttranden inte ska presenteras i den mån att intervjupersonens identitet röjs. Även att respondenternas personuppgifter tas väl omhand för att inga obehöriga ska ta del av det (Vetenskapsrådet, u.å). Detta tas hänsyn till genom att

respondenterna presenteras i grupp för att inte någon respondent ska känna sig utpekad. I exempelvis resultatet, där citat redovisas, har vi därför valt att använda oss av följande fiktiva namn; Kim, Charlie, Alex, Robin och Cleo. Detta dels för att respondenten fortfarande ska vara anonym, dels för att ingen utomstående ska känna igen yttrandena eller vem som kan ha sagt vad. Den sista principen, samtyckeskravet, innebär att respondenten själv har rätt att välja om hen vill delta eller inte delta i studien (Vetenskapsrådet, u.å). Detta har vi varit angelägna med att förklara för varje respondent vid intervjutillfället. Att de får avbryta medverkan om de ångrar sitt val.

5 RESULTAT OCH ANALYS

I detta avsnitt presenteras resultatet från intervjuerna i kombination med tidigare forskning samt det teoretiska ramverket.

5.1 Att uppleva acceptans på arbetet eller förhålla sig privat

Majoriteten av respondenterna upplever att de har blivit bemötta på ett positivt sätt när de valt att berätta om sin sexuella läggning eller könsidentitet på arbetet. En del av

respondenterna uppger att de stött på föreställningar formade av det heteronormativa samhället då kollegor och chefer per automatik antagit att de har en partner av det motsatta könet. Just synen på kön och sexualitet, att en individ ska ha en relation till det motsatta könet, bygger på de föreställningar som finns kring det biologiska könet (Ambjörnsson, 2016). Judith Butler (citerad i Ambjörnsson, 2016) menar att denna föreställning är socialt konstruerad och har formats av samhället vi lever i. Kim berättar om en händelse:

Jag var på en jobbintervju för personlig assistent och då påpekade han någonting om “din pojkvän” och just då hade jag ju flickvän men jag sa ingenting först men sen när han sa “din man eller din pojkvän” så sa jag “ah eller min flickvän” han sa ju att han var okej och så här, men det blev

ändå en situation av det. Han sa det även sen när han ringde mig och sa att han hade valt någon annan.”

Det fanns en uppfattning hos Kim och övriga respondenter om att det ska vara accepterat att ha en annan läggning än majoriteten på arbetet. Kim fortsätter att berätta “Asså för mig är det så självklart att det ska tas emot på ett bra sätt, om det inte skulle bli det, då hade jag nog blivit upprörd”. Alex uppger dock under sin intervju att hen inte varit med om samma

acceptans som Kim uttrycker sig om. Alex beskriver istället upplevelser av både

diskriminering och trakasserier och menade att det kan finnas en koppling mellan detta och att yrket i sig är mansdominerat. Alex som arbetade inom ett mansdominerat yrke uppger att hens anställning exempelvis ledde till ett avsked då hen var öppen med sin sexuella läggning på arbetet. En annan anställning Alex avskedades från var på det arbete Alex hade upplevt trakasserier och valt att anmäla detta till chefen, varpå Alex själv istället fick lämna arbetet. Alex berättar:

Jag hade en kille som gick in när jag stod på alla fyra i

badrummet till exempel och flytspacklade och sånt eller la plattor, så kom han in och liksom grabbade mig över röven, men jag gav tillbaka gjorde jag, men med ord... men det gjorde att jag inte fick fortsätta tillslut på min arbetsplats för att min chef tyckte att han var en större tillgång än vad jag var, det har till och med varit en artikel i dagens arbete om det här. //...// Jag jobbade på X innan och där fick jag sluta på grund av min sexualitet, men det var inofficiellt, officiellt fick jag sluta för att jag jobbade dåligt, men om man tittar på alla timmar jag jobba så la jag ner mer än 200 timmar i månaden på det arbetet… det var till och med så att facket skickade hem mig för att jag jobbade för mycket, jag hade aldrig fått den här 36 timmars vilan.

Med utgångspunkt i Ambjörnsson (2016) kan det tolkas som att det Alex har upplevt på de två olika arbetsplatserna grundar sig i samhällets syn på manligt och kvinnligt, och det Butler (citerad i Ambjörnsson, 2016) menar utgår från det biologiska könet. Ett mansdominerat yrke är därefter format utifrån vad som är kvinnligt och vad som är manligt, ur samhällets synvinkel. Även Siverskog (2016) förklarar att det inom mansdominerade yrken visat sig finnas ett visst motstånd om individen i fråga väljer att vara öppen med vem hen egentligen är. Ytterligare forskning visar på att hbtq-personer löper större risk att bli avskedade med anledning av att de har en annan sexuell läggning än majoriteten (Van Den Bergh, 2004).

Istället har Alex idag valt att inte vara öppen med vem hen är på sin sysselsättning utan väljer att förhålla sig mer privat gällande sin sexuella läggning eller könsidentitet. Att vara privat kring den man är, är någonting som även Charlie beskriver ”jag är HBTQ, sa jag, för mer tycker jag inte att hon ska behöva veta. Och det tänker jag inte hymla med, men jag tänker inte skylta med det”. Då stigmateorin skildrar att det finns olika sätt för de stigmatiserade att hantera bemötandet från omgivningen skulle Alex och Charlie kunna appliceras i ett av de två alternativen. Enligt Goffman (1963) skulle det kunna tolkas som att deras val av att vara privata i frågan skulle kunna förknippas med den handlingsstrategi han talar om inom stigmateorin. Den innebär att Alex och Charlie försöker förändra eller korrigera de

bakomliggande faktorerna till att de kan uppleva ett stigma. I detta fall att Alex och Charlie i någon mening väljer att inte visa vilka de egentligen är på arbetet. Även tidigare forskning av Ozturk (2011) visar att hbtq-personer väljer att dölja sin sexuella läggning på arbetet med rädslan över att utsättas för diskriminering eller av att bemötas med ett avsked. Wilkens (citerad i Siverskog, 2016) uppger att de personer som väljer att inte, eller som inte vill, vara öppna med sin sexuella läggning tenderar att uppleva stress och isolering på arbetet. Enligt

Siverskogs forskning har flera respondenter upplevt diskriminering av olika slag och att de i vissa fall önskat att de inte hade berättat eller att de därefter istället har valt att vara privata kring sin sexuella läggning.

Att våra respondenter valt att inte berätta vilken sexuell läggning eller könsidentitet de har beror på olika anledningar, bland annat tidigare erfarenheter och viljan att vara privat på arbetet. Enligt Goffman (1963) skulle det kunna tolkas som att de två faser som en stigmatiserad person behöver passera för att socialiseras in i samhället och utveckla den moraliska karriären, har hanterats på ett bra sätt. Detta då Charlie och Alex väljer att lära sig leva med de föreställningar som finns och att de är medvetna om vilka konsekvenser som kan skapas för dem. Beroende på samspelet mellan dessa faser, skapar det olika mönster för Alex och Charlies framtida socialisering och anpassning.

Robin berättar att när hens sexuella läggning blev offentlig på arbetet blev det ett “jävla liv”. Robin menar att det sker olika reaktioner, exempelvis ändras stämningen i

omklädningsrummet på arbetet, vidare berätta Robin hur det kan te sig:

Alltså, folk frågar ”har du pojkvän? Då kan jag ju inte bara säga nej… om de frågar och så säger jag “nej det har jag inte”, “vadå har du flickvän?” kommer upp på en gång och man ba “ja.. Och är det nå konstigt eller?” Hah, men det märks framförallt i omklädningsrummet att folk tar till handdukar och allting. Man ba “skärp er för fan, det är löjligt”.

Idag har även Robin valt att vara mer privat i frågan men menar på att om någon på arbetet skulle fråga skulle hen svara på det och är då öppen med sin sexuella läggning. Vidare menar Robin att detta inte är något hen lägger stor vikt vid utan det försvinner ur tankarna lika fort som det sker. Robin förklarar att kollegors syn på lesbiska inte är någonting hen värdesätter, men hen skulle önska att få motbevisa deras föreställningar.

Majoriteten av de respondenter som valt att berätta om sin sexuella läggning eller könsidentitet på arbetet uppger att de fått det stöd de behöver i och med det goda bemötandet. Cleo berättar “Jag börja på en ny arbetsplats nu och jag berättade det dag nummer två. Dom ba: ”jaha, jaja jag bor i villa”. Det var ganska avdramatiserat“. I och med denna avdramatiserade reaktion och det goda bemötandet från övriga kollegor skulle det enligt Goffman (1963) kunna tolkas som att kollegorna är “de visa” eftersom de bemöter Cleo som om hen vore en av dem, det vill säga “de visa” förstår den stigmatiserade, alltså i detta fall Cleos situation. Därmed kanske de väljer att inte göra något stort av att Cleo valde att berätta om sin sexuella läggning eller könsidentitet. Å andra sidan påpekar Charlie och Alex att de ändå tror att skulle få det stöd de behöver om de väljer att vara öppna med sin sexuella läggning eller könsidentitet.

Majoriteten av respondenterna i vår studie uppger att de inte har någon vetskap om att det förekommer några policys på arbetet som stödjer hbtq-personer. Flera skildrar att de vet om