Grön infrastruktur i
Västerbottens län
Titel: Grön infrastruktur i Västerbottens län – regional handlingsplan Utgiven av: Länsstyrelsen Västerbotten 2020
Redaktör: Emma Vidmark Text: Länsstyrelsen Västerbotten
Bild omslag: E4:an, Gärdefjärden och Bottenviken, flygfoto Lars Lindh Adress: Länsstyrelsen Västerbotten, 901 86 Umeå
Telefon: 010-225 40 00
E-post: vasterbotten@lansstyrelsen.se Internet: www.lansstyrelsen.se/vasterbotten
Innehållsförteckning
INNEHÅLLSFÖRTECKNING ... 4
SAMMANFATTNING ... 7
BAKGRUND TILL REGIONALA HANDLINGSPLANER FÖR GRÖN INFRASTRUKTUR ... 8
INLEDNING ... 9
VAD ÄR GRÖN INFRASTRUKTUR? ... 9
EKOLOGISKT MOTIV TILL HANDLINGSPLANER FÖR GRÖN INFRASTRUKTUR ... 11
BEGREPP OCH ORDLISTA... 11
MÅL OCH HUVUDSYFTE MED HANDLINGSPLANER FÖR GRÖN INFRASTRUKTUR ... 12
Kunskapsunderlag om kvalitéer i landskapet ... 12
Ramverk för landskapsplanering av naturvårdsinsatser ... 13
Underlag för hållbar mark och vattenanvändning ... 13
Underlag för fysisk planering och prövning ... 14
ARBETSSÄTT, OMFATTNING OCH TIDSHORISONT ... 14
Delaktighet och gemensamt ansvar ... 14
Långsiktighet ... 15
ÖVERGRIPANDE MÅL FÖR DET REGIONALA ARBETET MED GRÖN INFRASTRUKTUR ... 16
SVENSKA ÅTAGANDEN FÖR ATT UPPFYLLA KONVENTIONEN OM BIOLOGISK MÅNGFALD ... 16
EN SVENSK STRATEGI FÖR ATT BEVARA BIOLOGISK MÅNGFALD OCH EKOSYSTEMTJÄNSTER ... 16
DE SVENSKA MILJÖMÅLEN ... 16
Generationsmålet ... 16
Miljökvalitetsmålen ... 17
Etappmålen för att bevara biologisk mångfald och ekosystemtjänster ... 17
FRILUFTSMÅL ... 18
REGIONALA ÖVERGRIPANDE UTMANINGAR OCH MÅL FÖR ARBETET MED GRÖN INFRASTRUKTUR ... 18
GRUNDUPPGIFTER OM FYSISKA FÖRUTSÄTTNINGAR ... 21
Geografiska förutsättningar ... 21
Geologiska förutsättningar ... 21
Övergripande vegetationsindelning ... 22
Meteorologiska förutsättningar och klimat ... 22
Historisk markanvändning ... 23
Befolkning, bebyggelse och infrastruktur ... 24
Mark- och vattenanvändning och viktiga näringar ... 25
HAV I BALANS SAMT LEVANDE KUST OCH SKÄRGÅRD ... 28
Regionala marina miljöer och kustmiljöer ... 28
Havets och kustens övergångsmiljöer ... 30
Arterna i länets havs- och kustmiljöer ... 30
Ekosystemtjänster från länets havs- och kustmiljöer... 31
Hot, påverkan och hinder för länets havs- och kustmiljöer ... 31
Befintliga bevarandeinsatser för länets havs- och kustmiljöer ... 32
Största utmaningarna för länets havs- och kustmiljöer ... 32
LEVANDE SJÖAR OCH VATTENDRAG ... 33
Sjöar och vattendragsmiljöer i Västerbottens län ... 33
Sjöarnas och vattendragens övergångsmiljöer ... 35
Arterna i länets sjöar och vattendrag ... 35
Ekosystemtjänster i länets sjöar och vattendrag ... 35
Befintliga bevarandeinsatser för länets sjöar och vattendrag ... 36
Största utmaningarna för länets sjöar och vattendrag ... 36
MYLLRANDE VÅTMARKER ... 37
Våtmarkernas naturtyper i Västerbotten ... 37
Våtmarkernas övergångsmiljöer ... 38
Arterna i länets våtmarker ... 38
Ekosystemtjänster från länets våtmarker ... 39
Hot, påverkan och hinder för länets våtmarker... 39
Befintliga bevarandeinsatser för länets våtmarker ... 40
Största utmaningarna för länets våtmarker... 41
LEVANDE SKOGAR ... 42
Skogsmark i Västerbotten ... 42
Skogliga värdetrakter ... 43
Skogens övergångsmiljöer ... 44
Arterna i länets skogar ... 44
Ekosystemtjänster från länets skogar ... 45
Hot, påverkan och hinder för länets skogar ... 45
Befintliga bevarandeinsatser för länets skogar ... 45
Största utmaningarna för länets skogar ... 46
ETT RIKT ODLINGSLANDSKAP ... 47
GRÄSMARKERNA I LÄNET ... 48
Gräsmarkernas övergångsmiljöer ... 48
Arterna i länets gräsmarker ... 48
Ekosystemtjänster från länets gräsmarker ... 49
Hot, påverkan och hinder för länets gräsmarker ... 49
Befintliga bevarandeinsatser för länets gräsmarker ... 50
Största utmaningarna för länets gräsmarker ... 50
ODLAD MARK OCH ÅKERMARK... 50
Åkerns övergångsmiljöer ... 50
Arterna i länets åkermiljöer ... 50
Ekosystemtjänster från länets åkermiljöer ... 51
Hot, påverkan och hinder för länets åkermiljöer ... 51
Befintliga bevarandeinsatser för länets åkermiljöer ... 51
Största utmaningarna för länets åkermiljöer ... 51
STORSLAGEN FJÄLLMILJÖ ... 52
Fjällets miljöer och övergångsmiljöer ... 52
Arterna i fjällmiljön ... 52
Ekosystemtjänster i fjällets natur ... 52
Hot, påverkan och hinder för fjällmiljö ... 53
Befintliga bevarandeinsatser för länets fjällmiljö ... 53
Största utmaningarna för länets fjällmiljö ... 54
GOD BEBYGGD MILJÖ ... 55
Tätortsnära natur och annan bebyggelse ... 55
Arterna i tätortsnära natur ... 55
Ekosystemtjänster i tätortsnära natur ... 56
Hot, påverkan och hinder för tätortsnära natur ... 56
Befintliga bevarandeinsatser för länets tätortsnära natur ... 56
Största utmaningarna för länets tätortsnära natur ... 56
ETT RIKT VÄXT OCH DJURLIV ... 57
Komplexa miljöer och övergångszoner ... 57
Barmarksmiljöer – öppna sandmiljöer ... 58
BEGRÄNSAD KLIMATPÅVERKAN ... 60
ÖVERGRIPANDE UTMANINGAR OCH FÖRSLAG TILL REGIONALA INSATSOMRÅDEN ... 62
ÖVERGRIPANDE BEDÖMNING AV DE FRÄMSTA UTMANINGARNA FÖR GRÖN INFRASTRUKTUR I VÄSTERBOTTENS LÄN ... 63
Ökat samarbete och dialog ... 63
Kunskap och kunskapsspridning ... 63
Många möjligheter att stärka länets gröna infrastruktur ... 63
Särskilt viktiga element i landskapet ... 64
Bristande viktiga länkar för olika naturtyper ... 64
Geografiska områden som lämpar sig särskilt väl för restaureringsinsatser eller nyskapande ... 64
INSATSOMRÅDEN ... 65
EKOSYSTEMTJÄNSTER I LANDSKAPET, INKLUSIVE KLIMATANPASSNING... 68
STORSPOV OCH LÅSBRÄKNAR – ETT RIKT ODLINGSLANDSKAP I VÄSTERBOTTENS LÄN ... 69
Biologiska värden knutna till gräsmarker – värdetrakter för gräsmarker ... 69
Ekosystemtjänster från åkermark ... 69
Bibehålla och återskapa våtmarker i odlingslandskapet ... 69
GRÖN INFRASTRUKTUR I STRÖMMANDE VATTEN ... 70
Nya underlag för prioritering och samordning av åtgärder ... 70
Ta bort vandringshinder ... 70
Förebyggande åtgärder ... 70
LEVANDE SKOGAR FRÅN KUST TILL FJÄLL ... 71
Revidering och implementering av regional strategi för formellt skydd av skog ... 71
Fortsatt arbete med att implementera målbilderna – hållbart brukande i ett landskapsperspektiv ... 71
Rätt åtgärd på rätt plats – vidare mot effektivare naturvårdsskötsel ... 71
KARTUNDERLAG FÖR EKOLOGISK KOMPENSATION ... 72
VINDELÄLVEN-JUHTATDAHKA BIOSFÄRKANDIDATUR – FÖRDJUPADE LANDSKAPSANALYSER LAXEN, RENEN OCH MÄNNISKAN ... 72
GRÖN INFRASTRUKTUR I MINDRE TÄTORTER ... 73
VÄSTERBOTTENS GRUNDA HAVSOMRÅDEN ... 74
Sammanfattning
Den regionala handlingsplanen för grön infrastruktur i Västerbottens län har tagits fram på uppdrag av regeringen. Handlingsplanen beskriver nuläget för den gröna infrastrukturen i länet, vilka brister som finns och vilka utmaningar som landskapets aktörer har att ta sig an för att bevara, stärka och utveckla den gröna infrastrukturen.
Den första delen förklarar bakgrund och begrepp samt syftet med rapporten.
Den andra delen är en nulägesbeskrivning av förutsättningarna för den gröna infrastrukturen i Västerbottens län. Underlaget är indelat efter relevanta miljökvalitetsmål. Under varje
miljökvalitetsmål beskrivs naturtypen, vilka hot och påverkansfaktorer som finns, en kort beskrivning av ekosystemtjänster från naturtypen, vilka bevarandeinsatser som redan finns och vilka utmaningar som finns för naturtypens gröna infrastruktur i länet. I detta avsnitt finns också i förekommande fall värdetraktskartor.
Den tredje delen beskriver de övergripande utmaningarna för den gröna infrastrukturen i Västerbottens län och de föreslagna insatsområdena.
A.
Bakgrund till regionala handlingsplaner för grön
infrastruktur
I denna del redovisas syftet med arbetet med grön infrastruktur och de kopplingar som finns till nationella och internationella mål- och åtaganden inom naturvårdsområdet. Här beskrivs även handlingsplanernas upplägg, syfte och arbetssätt vid genomförande.
Arbetet med grön infrastruktur är en förutsättning för att Sverige ska uppfylla nationella miljö- och friluftsmål och internationella löften.
Inledning
Den rikedom av ekosystem, arter och gener som omger oss brukar benämnas biologisk mångfald. Biologisk mångfald är det naturkapital som tillhandahåller ekosystemtjänster som grundval för vår ekonomi. Denna är vår livförsäkring som ger oss mat, dricksvatten och ren luft, skydd och medicin, mildrar naturkatastrofer, motverkar skadegörare och sjukdomar och bidrar till att reglera klimatet. Försämringar eller förluster av arter och deras livsmiljöer riskerar att innebära en förlust av den välfärd, sysselsättning och skydd som naturen ger oss, vilket innebär att vårt eget välbefinnande äventyras. Förlusterna av biologisk mångfald är därför tillsammans med klimatförändringarna det allvarligaste miljöhotet idag – och de är oupplösligt förbundna med varandra.
Exploatering, intensifierad och ändrad markanvändning samt ett förändrat klimat innebär allt större utmaningar för naturvården, både för bevarande och hållbart nyttjande av biologisk mångfald. Inom skogs- och odlingslandskap såväl som i hav, sjöar och vattendrag innebär förändringarna en
fragmentering och förlust av ekologiska kvalitéer, som försvårar ett långsiktigt bevarande av
mångfalden. Det traditionella svaret har inneburit punktinsatser för utspridda små områden i form av formella skydd, god förvaltning eller restaurering. Men för att bevara funktionella ekosystem på längre sikt så behöver hela landskap identifieras där det finns förutsättningar för att bevara ekologiska
funktioner och kvalitéer. Dessa landskap behöver hanteras med hänsyn och med långsiktigt samordnade förenliga insatser från hela samhället. Detta innebär både formella stöd från olika styrmedel, funktionella planeringsunderlag, med gemensamma mål för landskapets samtliga aktörer. För att hantera detta landskapsperspektiv används nu begreppet grön infrastruktur.
En förutsättning för att grön infrastruktur ska bli det verktyg som hjälper oss att förvalta landskapet långsiktigt hållbart är att landskapets aktörer bidrar. Detta kan enbart nås genom kontinuerlig transparent dialog med syfte att dra nytta av olika aktörers erfarenheter och möjligheter.
Vad är grön infrastruktur?
Europeiska kommissionen har enats om en definition av begreppet grön infrastruktur (se
informationsruta)1. I Sverige finns följande definition av grön infrastruktur: ”Ett ekologiskt funktionellt
nätverk av livsmiljöer och strukturer, naturområden samt anlagda element som utformas, brukas och förvaltas på ett sätt så att biologisk mångfald bevaras och för samhället viktiga ekosystemtjänster främjas i hela landskapet”. Dessutom har följande förenklade budskap2 tagits fram:
Grön infrastruktur är nätverk av natur som bidrar till fungerande
livsmiljöer för växter och djur och till människors välbefinnande.
1 European Commission (2013) Green infrastructure (GI) – Enhancing Europe´s Natural Capital. 2 Se Budskap om grön infrastruktur.
http://www.naturvardsverket.se/Stod-i-Grön infrastruktur är ett begrepp som syftar till att förklara hur naturen hänger ihop genom ekologiska processer i hela landskapet. Genom en bred samsyn om landskapets nätverk av natur kan insatser för att nå miljömålen planeras mer effektivt.
Ett förberedande arbete med grön infrastruktur har bedrivits sedan 20113, och den långsiktiga
ambitionen finns beskriven i propositionen en svensk strategi för biologisk mångfald och ekosystemtjänster4.
Att arbeta med grön infrastruktur som målbild innebär ett nytt angreppssätt där avvägningar görs utifrån ett landskapsperspektiv. Genom att identifiera och precisera var landskapets kvalitéer finns och beskriva rumsliga processer med stöd av ekologisk förståelse kan brister och behov av insatser
identifieras. Arbetet utgår ifrån internationella, nationella och regionala mål och beaktar de
möjligheter och incitament landskapets aktörer har att förverkliga dem. Arbetet med grön infrastruktur syftar därför till att skapa ett brett engagemang med delaktighet i hela samhället. Tillsammans kan vi åstadkomma mer för att skapa fungerande livsmiljöer för växter och djur, för dem och för människors välbefinnande.
Genom att utgå från kunskap om hur den geografiska fördelningen av olika värden och hur element i landskapet påverkar viktiga processer, blir det lättare att prioritera rätt och planera effektivare. Arbetet med grön infrastruktur är därmed en förutsättning för att Sverige ska kunna uppfylla nationella miljö- och friluftsmål och internationella löften.
3 T.ex. EU:s strategi för biologisk mångfald (2011), Förstudie (maj 2011), Landskaps- och styrmedelsanalys
(dec. 2012), Förslag på hur planer kan tas fram regionalt (sept. 2013), Riktlinjer för regionala handlingsplaner (sept. 2015), Uppdrag till länen att ta fram regionala handlingsplaner (okt. 2018)
4 Regeringens proposition 2013/14:141. Svensk strategi för biologisk mångfald och ekosystemtjänster.
Green Infrastructure is a strategically planned network of natural and semi-natural areas with other environmental features designed and managed to deliver a wide range of ecosystem services. It incorporates green spaces (or blue if aquatic ecosystems are concerned) and other physical features in terrestrial (including coastal) and marine areas.
Green infrastructure is a tool for providing ecological, economic and social benefits through natural solutions. It helps avoid relying on ‘grey infrastructure’ that is expensive to build when nature can provide cheaper, more durable alternatives.
Ekologiskt motiv till handlingsplaner för grön infrastruktur
Arbetet med grön infrastruktur grundar sig på en förståelse för hur landskapets kvalitéer fördelar sig i landskapet och hur detta inverkar på bevarande av biologisk mångfald och produktion av
ekosystemtjänster. Arbetet med grön infrastruktur innebär ett särskilt fokus på naturvårdens rumsliga dimension och tar sin utgångspunkt i grundläggande ekologisk teori, som säger att artrikedom och storleken på lokala populationer av arter generellt sett ökar med områdens kvalitéer samt
områdesstorlek, och minskar med en ökad isolering och fragmentering 567.
För att individer av olika arter ska kunna förflytta och/eller sprida sig mellan lämpliga livsmiljöer behöver dessa ligga tillräckligt nära varandra. Förmåga att röra sig mellan områden beror förutom på avståndet mellan miljöerna också på kvalitén på det omkringliggande landskapet, samt på förekomsten av distinkta barriärer som vägar, dammar etc.
Kvalitéer som identifierats och avgränsats i landskapet kallas i arbetet med grön infrastruktur
värdekärnor8. Dessa är grunden för att på en större skala i landskapet förstå var det finns landskap med
särskilt låga tätheter (med många isolerade marker) och landskap med särskilt höga tätheter, s.k. värdetakter.9 I denna version av handlingsplanen har värdetrakter avgränsats med stöd av
expertbedömningar och varierande underlagsmaterial. Fördjupande analyser av arters förmåga att röra sig mellan områden har inte gjorts.
Begrepp och ordlista
Ansvarsnaturtyp Nationellt värdefulla naturtyper, med en relativt stor andel i Västerbottens län.
Ansvarsart Arter där länets andel av Sveriges totala bestånd är stort.
Grön infrastruktur Nätverk av natur som bidrar till fungerande livsmiljöer för växter och djur och till människors välbefinnande.
Insatsområde Tematiskt eller geografiskt område som omfattas av särskilda åtgärdsförslag i handlingsplanen.
Värdekärna Sammanhängande naturområde som har höga naturvärden med avseende på befintligt naturtillstånd. En värdekärna har normalt en påtaglig förekomst av värdeelement som skapar
förutsättningar för höga naturvärden och en rik biologisk mångfald. Värdekärnans storlek kan variera.
5 Darwin, C R. (1859) On the origin of species by means of natural selection, or the preservation of favoured races in the struggle for life. London: John Murray. [1st edition]
6 MacArthur R H & Wilson E O. (1963) The Theory of Island Biogeography. Princeton University Press, New
Jersey.
7 Levins (1969) Some demographic and genetic consequences of environmental heterogeneity for biological
control. Bulletin of the Entomological Society of America 15:237–240.
8 Se vägledningen: Viktiga begrepp i arbetet med grön infrastruktur.
https://www.naturvardsverket.se/upload/stod-i-miljoarbetet/vagledning/gron-infrastruktur/
Värdetrakt Ett landskapsavsnitt med särskilt höga ekologiska
bevarandevärden. En värdetrakt har en särskilt hög täthet av värdekärnor (eller värdeelement) för djur- och växtliv, inklusive biologiskt viktiga strukturer, funktioner och processer än vad som finns i omgivande landskap.
Spridningslänk Ett område som utifrån arters spridningsförmåga fungerar som en sammanbindning mellan värdekärnorna. Ofta gäller detta avstånd som är så kort (inom spridningszonen) och/eller att landskapet ger stöd för spridning mellan minst två värdekärnor.
Mål och huvudsyfte med handlingsplaner för grön infrastruktur
Syftet med handlingsplanen för grön infrastruktur är att ta fram ett underlag för hur det kontinuerliga arbetet med att bevara och förstärka den gröna infrastrukturen ska se ut i Västerbottens län.
Handlingsplanen kan ligga till grund för planering och prioritering av insatser från olika aktörer som leder till att säkra ekosystemtjänster, förbättra måluppfyllelse för berörda miljökvalitetsmål samt möjliggöra anpassningar till ett förändrat klimat. Handlingsplanen blir ett ramverk för arbetet med att behålla och utveckla biologisk mångfald och mångfunktionalitet i landskapet.
Grön infrastruktur är en förutsättning för att nå miljömålen och bidrar med ökad kunskap om landskapets kvalitéer, funktioner och processer, men även hur dessa kan omhändertas i praktisk tillämpning10.
Kunskapsunderlag om kvalitéer i landskapet
Ett av huvudargumenten för grön infrastruktur är bevarandet av växter och djur och strävan efter att bevara ekologiska funktioner och processer. Det traditionella arbetssättet med punktinsatser för att upprätthålla kvalitéer är inte tillräckligt för att säkerställa och bevara dessa funktioner. Genom att poängtera behovet landskapets täthet av kvalitéer för naturliga processer, såsom arters spridning, kan naturvården effektiviseras både genom hållbart markutnyttjande och genom riktade offentliga insatser till landskap med rätt förutsättningar. Genom att lyfta fram betydelsen av naturliga processer kan även brister avhjälpas och mångfalden återupprättas.
Kunskapsunderlag tas fram i syfte att beskriva landskapets kvalitéer. Med kvalitet menas både naturens egenvärde och det värde i form av bidrag till välfärden som naturen ger. Det långsiktiga målet är att:
• långsiktigt och hållbart förvalta landskapets miljöer, med specifika insatser för arter och miljöer som är särskilt utsatta.
• bevara och utveckla funktioner hos ekosystemen som samhället får nytta av (se figur 3).
10 Naturvårdsverket (2015) Riktlinjer för regionala handlingsplaner för grön infrastruktur (M2014/1948/Nm).
https://www.naturvardsverket.se/upload/miljoarbete-i-samhallet/miljoarbete-i-sverige/regeringsuppdrag/2015/ru-gron-infrastruktur-delredovisning/ru-gron-infrastruktur-riktlinjer-20150924.pdf
Figur 1. En fungerande grön infrastruktur är ofta den rumsliga förutsättningen för att ekosystemen ska vara livskraftiga och
leverera ekosystemtjänster. Kartläggningsarbetet är tänkt att beskriva landskapets ekologiska processer. Kartläggningen kan utformas som planeringsunderlag för att samhället gemensamt ska kunna ta hänsyn och långsiktigt utveckla ekosystemen och deras bidrag till välfärden.
Ramverk för landskapsplanering av naturvårdsinsatser
11Det offentliga naturvårdsarbetet med exempelvis skydd, skötsel, och artinriktade åtgärder är viktigt i arbetet med grön infrastruktur. Ett viktigt syfte med den regionala handlingsplanen är att stärka landskapsperspektivet i detta arbete så att insatserna på bästa sätt bidrar till att stärka de rumsliga sambanden i landskapet.
Underlag för hållbar mark och vattenanvändning
12Hållbart brukande och åtgärder i vardagslandskapet är av avgörande betydelse för att nå målen i arbetet med grön infrastruktur. Delaktighet från de aktörer som verkar i landskapet har haft en avgörande betydelse för utformning och prioriteringar inom insatsområden som föreslås i denna plan.
11 Se Naturvårdsverkets vägledning: Grön infrastruktur och prioritering av naturvårdsinsatser.
12 Vägledning om dialog och samverkan i arbetet med regionala handlingsplaner för grön infrastruktur.
http://www.naturvardsverket.se/upload/stod-i-miljoarbetet/vagledning/gron-infrastruktur/vagledning-dialog-KUNSKAPSUNDERLAG Förklara och beskriva
BIOLOGISK MÅNGFALD I LANDSKAPET
BIOLOGISK MÅNGFALD BEVARA och UTVECKLA FUNGERANDE EKOSYSTEM och att minimera antalet
HOTADE MILJÖER och HOTADE ARTER
EKOSYSTEMTJÄNSTER BEVARA och UTVECKLA DE FUNKTIONER HOS
EKOSYSTEMEN som SAMHÄLLET FÅR NYTTA AV
PLANERINGSUNDERLAG för PRIORITERING AV INSATSER Prioritera uppföljbara insatser och hänsyn med tydliga mål för att matcha
Träffar har hållits med berörda aktörer i syfte att nå en ökad förståelse och etablera en långsiktig landskapssamverkan. Vi vill även fortsättningsvis bjuda in till ett breddat engagemanget för arbetet med biologisk mångfald och ekosystemtjänster genom att involvera fler aktörer. Detta bör ses som en långsiktig ambition där delaktigheten i arbetet med framtagande av regionala handlingsplaner är ett första steg.
De geografiska kunskapsunderlag som presenteras i denna plan syftar till att öka förutsättningarna för att få en gemensam värdebaserad målbild i landskapet. Denna målbild är tänkt att fungera som ett stöd för olika riktade insatser, hållbart brukande och hänsyn, som ger stöd åt varandra. Den värdebaserade grunden utgår från den samlade värderingen av insatsers betydelse för biologisk mångfald och ekosystemtjänster (se figur 3).
Underlag för fysisk planering och prövning
13Handlingsplanernas kunskapsunderlag är utformade för att kunna användas i den fysiska planeringen enligt plan- och bygglagen, i infrastrukturplaneringen samt vid prövningar enligt miljöbalken. I dessa processer är miljökonsekvensbeskrivningar och miljöbedömningar viktiga verktyg för att grön infrastruktur ska beaktas vid markanvändningsbeslut. Handlingsplanerna är därför utformade för att kunna bidra till en lämplig inriktning och för en bättre hantering av landskapsekologiska samband och kumulativa effekter i MKB-processen.
En fungerande grön infrastruktur förutsätter hänsyn till landskapets sammanhang när nya
anläggningar, verksamheter och åtgärder planeras. Tillämpningen av de allmänna hänsynsreglerna (2 kap miljöbalken) och hushållningsbestämmelserna (3 - 4 kap miljöbalken) är därför central för att grön infrastruktur ska beaktas i markanvändningsbeslut. Handlingsplanernas planeringsunderlag är därför utformade för att ge stöd vid tillämpningen av dessa bestämmelser.
Arbetssätt, omfattning och tidshorisont
Delaktighet och gemensamt ansvar
14Grön infrastruktur syftar till att beskriva naturens kvalitéer i landskapet. Eftersom beskrivningen utgår från naturens förutsättningar behöver landskapets aktörer samlas för att dela erfarenheter och beskriva förutsättningar och möjligheter för att gemensamt utveckla naturens potential. Delaktighet är därför ett ledord men även helt avgörande för utformning och fördelning av ansvar. Ett viktigt mål är därför att bredda engagemanget för arbetet med biologisk mångfald och ekosystemtjänster genom att involvera fler aktörer. Detta är en långsiktig ambition där delaktigheten i arbetet med framtagande av regionala handlingsplaner är ett första steg.
13 Vägledning om regionala handlingsplaner för grön infrastruktur i prövning och planering. Naturvårdsverket.
https://www.naturvardsverket.se/upload/stod-i-miljoarbetet/vagledning/gron-infrastruktur/vagledning-gron-infra-provning-planering.pdf
14 Vägledning om dialog och samverkan i arbetet med grön infrastruktur.
http://www.naturvardsverket.se/upload/stod-i-miljoarbetet/vagledning/gron-infrastruktur/vagledning-dialog-samverkan-gi-arbetet-2017-06-29.pdf
Hållbart brukande och åtgärder i vardagslandskapet är avgörande för att nå målen i arbetet med grön infrastruktur. Vi önskar därför att de geografiska kunskapsunderlag som presenteras i denna plan ska öka förutsättningarna för en gemensam värdebaserad målbild i landskapet. Denna målbild är tänkt att fungera som ett stöd för olika riktade insatser, hållbart brukande och hänsyn som ger stöd åt varandra. Den värdebaserade grunden utgår från en samlade värdering av olika insatsers betydelse för biologisk mångfald och ekosystemtjänster.
Framgångsrik landskapssamverkan kräver ett långsiktigt arbete där tillit byggs upp mellan deltagarna i en process baserad på kontinuerligt lärande och ömsesidig respekt. Åtaganden bör vara baserade på aktörers självpåtagna möjligheter att bidra.
Det gemensamma arbetet kan naturligtvis även leda till att målkonflikter identifieras. Dessa bör lyftas samlat och skiljaktigheter tydliggöras. I vissa fall kan incitament skapas för att vägleda i en hållbar riktning eller skapa förutsättningar för god resurshantering.
Mycket av informationen och ställningstagandena i den första regionala handlingsplanen för grön infrastruktur i Västerbottens län bygger på regionala miljömålsprogram och andra strategier och måldokument som tidigare tagits fram i samverkan med andra aktörer. Under arbetet med detta program har träffar hållits med aktörer från olika sektorer, exempelvis kommuner och skogsnäringen. Under vintern 2018 hölls en träff där en lång rad organisationer och näringar fanns representerade. Träffen innehöll bland annat en workshop för att identifiera de stora utmaningarna för Västerbottens gröna infrastruktur. Under remisstiden hölls ett antal webbinarier. Insatsområdena kommer att kompletteras med konkreta åtgärdsförslag tillsammans med intresserade aktörer.
Långsiktighet
Denna handlingsplan är ett första steg mot ökad hänsyn till landskapets sammanhang i användningen av mark och vatten. Arbetet måste bedrivas långsiktigt för att bli framgångsrikt, vilket förutsätter att handlingsplanernas basblock med beskrivningar och bakgrundsinformation hålls uppdaterat.
Handlingsplanernas insatsområden bör även ses över regelbundet. Justeringar och tillägg kan även komma att ske inom befintliga insatsområden mellan de mer systematiska översynerna, och nya insatsområden kan komma att föreslås om behov finns.
Övergripande mål för det regionala arbetet med
grön infrastruktur
Svenska åtaganden för att uppfylla konventionen om biologisk
mångfald
Miljöarbetet i Sverige baseras på flera konventioner, dvs. internationella överenskommelser. Den kanske viktigaste för arbetet med grön infrastruktur är konventionen om biologisk mångfald (CBD) 15
som vid FN-mötet 2010 renderade i Nagoyaprotokollet och de tjugo så kallade Aichimålen. År 2011 beslutade Europeiska kommissionen om en strategi för biologisk mångfald för att uppfylla
Aichimålen, med sex strategiska mål.
Mål 2 i strategin syftar direkt till att grön infrastruktur ska användas som strategisk ram för att fastställa prioriteringar för återställande av ekosystem på lokal, nationell och internationell nivå. Arbetet med grön infrastruktur ska enligt målet senast till år 2020 bidra till att ekosystem och ekosystemtjänster bevaras samtidigt som minst 15 % av skadade ekosystem återställs.
En svensk strategi för att bevara biologisk mångfald och
ekosystemtjänster
Som svar på Nagoya- och Aichimålen samt den europeiska biodiversitetsstrategin har Sveriges riksdag antagit en strategi för biologisk mångfald och ekosystemtjänster 16. I propositionen lyfts grön
infrastruktur fram som ett ramverk för arbetet med biologisk mångfald i ett landskapsperspektiv. Arbetet med regionala handlingsplaner för grön infrastruktur utgör en viktig del i genomförandet av strategin.
De svenska miljömålen
De 16 miljömål som riksdagen beslutat ger en struktur och en gemensam plattform för det svenska miljöarbetet. Centrala myndigheter, länsstyrelser, kommuner och näringsliv har alla viktiga roller i arbetet med att genomföra åtgärder. Naturvårdsverket har det samordnade ansvaret för genomförandet. Det svenska miljömålssystemet består av ett generationsmål, 16 miljökvalitetsmål och 28 etappmål. Generationsmålet och miljökvalitetsmålen ska vara uppnådda år 2020, med undantag för målet ”Begränsad klimatpåverkan” som ska vara uppnått år 2050. De olika etappmålen har olika tidpunkter för måluppfyllelsen.
Generationsmålet
Generationsmålet anger den allmänna inriktningen på miljöarbetet och lyder: ”Det övergripande målet för miljöpolitiken är att till nästa generation lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen är lösta, utan att orsaka ökade miljö- och hälsoproblem utanför Sveriges gränser”. Generationsmålet innebär att förutsättningarna för att lösa miljöproblemen ska vara uppfyllda inom en generation.
15 Naturvårdsverket (2010) Konventionen om biologisk mångfald och svensk naturvård. Naturvårdsverkets
rapport: 6389.
Miljökvalitetsmålen
Miljökvalitetsmålen beskriver det tillstånd och den kvalitet vi vill att miljön ska ha 2020. Till varje mål finns ett antal preciseringar som förtydligar vad miljökvalitetsmålet innebär. Preciseringarna är viktiga som vägledning för arbetet med miljökvalitetsmålen och vid uppföljning av om de nås. Preciseringar som kopplar till arbetet med grön infrastruktur finns under samtliga landskapsanknutna miljömål samt målet om ett rikt växt- och djurliv och miljömålet om begränsad klimatpåverkan. Grön infrastruktur har inkluderats i det breda miljömålsarbetet och utgör en viktig komponent i åtminstone nio miljökvalitetsmål.
Etappmålen för att bevara biologisk mångfald och ekosystemtjänster
Etappmålen är snarare inriktade på åtgärder istället för att beskriva miljötillståndet och är inte uppdelade per miljökvalitetsmål. De flesta etappmål riktar sig till nationella myndigheter.De första fem etappmålen för att bevara biologisk mångfald preciserades år 2012 i regeringsbeslut inom miljömålssystemet17 och beskrivs i svenska miljömål – preciseringar av miljökvalitetsmålen och
en första uppsättning etappmål18. De första två har tydliga skrivningar om värdet av arbete med grön
infrastruktur, men även de tre senare bedöms kraftigt gynnas av arbete med grön infrastruktur: • ekosystemtjänster och resiliens
• betydelsen av den biologiska mångfalden och värdet av ekosystemtjänster • hotade arter och naturtyper
• invasiva främmande arter • kunskap om genetisk mångfald
Ytterligare fem etappmål beslutades 2014 för ”biologisk mångfald och ekosystemtjänster” 19 i syfte att
skynda på arbetet med att nå miljömålen ytterligare20.
• helhetssyn på markanvändningen
• skydd av landområden, sötvattensområden och marina områden • miljöhänsyn i skogsbruket
• ett variationsrikt skogsbruk
• en dialogprocess i ett nationellt skogsprogram
Sammantaget beskriver de tio etappmålen värdet av grön infrastruktur och landskapsperspektiv, helhetssyn på markanvändning och att system av formellt skydd ska vara väl integrerade i omgivande landskap. Den ökade kunskapen om värdet av biologisk mångfald skapar förståelse, en bättre
hushållning med naturens resurser och ger bättre förutsättningar för uthållig markanvändning. Regeringens hela strategi presenteras i propositionen ”Svensk strategi för biologisk mångfald och ekosystemtjänster”
17 Regeringsbeslut M2012/1171/Ma. Preciseringar av miljökvalitetsmålen och etappmål i miljömålssystemet 18 Departementsserien Ds2012:23 svenska miljömål – preciseringar av miljökvalitetsmålen och en första
uppsättning etappmål.
19 Regeringsbeslut M2014/593/Nm om etappmål för biologisk mångfald och ekosystemtjänster
http://www.regeringen.se/49bbb8/contentassets/49401effbf8a4d669362913bd26b2019/regeringsbeslut-m2014593nm-etappmal-for-biologisk-mangfald-och-ekosystemtjanster
20 I beslutet anges att ”Ett stärkande av de ekologiska sambanden i landskapet har stor betydelse för den
Friluftsmål
Det övergripande målet för friluftslivspolitiken är att med allemansrätten som grund ge stöd åt människors möjligheter att vistas i natur- och kulturmiljöer och utöva friluftsliv 21.
Utgångspunkter för regeringens tio mål för friluftspolitiken är att en rik tillgång till natur- och kulturmiljöer, individers intresse och ideella organisationers engagemang är viktigt för människors möjlighet till friluftsliv. Olika slags rekreation och friluftsliv ställer också särskilda krav på förutsättningarna i landskapet. Det gäller inte minst för möjligheterna till rekreation nära den egna bostaden.
Naturens produktion av sociala värden och funktioner för friluftsliv är en viktig ekosystemtjänst. Den kartläggning av kvalitéer som görs i arbetet med grön infrastruktur ger möjligheter att bättre förstå landskapets kvalitéer för friluftsliv.
Kartläggning kan även poängtera var fysiska barriärer är belägna samt bidra till förståelsen av närhet och tillgänglighet till attraktiv natur genom anpassningar av friluftsliv till möjligheter för var och en. Denna kartläggning bör kunna vara vägledande för offentliga insatser såsom vid placering, utformning och förvaltning av attraktiv skyddad natur för förbättrad tillgänglighet.
Arbetet med grön infrastruktur kan även hjälpa till att öka förståelsen för sambandet mellan naturens betydelse för folkhälsa och välfärd i planering, hållbar regional tillväxt och landsbygdsutveckling. Mot bakgrund av att grön infrastruktur också syftar till förbättringar i vardagsladskapet blir kunskap om, och förståelse för, allemansrättens möjligheter och begränsningar en viktig fråga i arbetet.
Regionala övergripande utmaningar och mål för arbetet med grön
infrastruktur
En stor utmaning för arbetet med grön infrastruktur i Västerbottens län är att länet utgör en åttondel av Sveriges yta, och sträcker sig från fjäll till hav. Denna stora yta, tillsammans med de många
naturtyperna gör att det inte finns tillräcklig kunskap för att göra detaljerade beskrivningar av länets alla naturvärden.
Ur ett nationellt perspektiv har Västerbotten, kvar stora arealer som är relativt opåverkade av storskalig markanvändning. I de nordvästliga delarna är påverkan generellt sett lägre, med lägre befolkningsmängd. I fjälltrakterna finns också stora områden skyddade som naturreservat. I dessa områden har den historiska markanvändningen ofta varit så låg att landskapets naturliga processer och funktioner fortsatt fungera. I inlandet är landskapet mer fragmenterat, framförallt på grund av
skogsbruk. Vattendragen är i mycket stor omfattning påverkade av flottledsrensningar, felaktigt lagda vägtrummor och vattenkraft. I kustlandet har markanvändningen pågått under lång tid, och
förhållandena liknar mer tillståndet i övriga landet med en än tydligare fragmenterad grön infrastruktur.
21 Mål för friluftspolitiken. Miljö- och energidepartementet. Skr. 2012/13:51.
http://www.regeringen.se/49bba5/contentassets/66ec772d0bd14d08b78289390f6b1275/mal-for-friluftslivspolitiken-skr-20121351
Handlingsplanen för grön infrastruktur är en av flera planer som berör biologisk mångfald och ekosystemtjänster. Den återspeglar i möjligaste mån de övriga regionala planer och strategier som finns framtagna och fastställda sedan tidigare.
Figur 2. Schematisk sammanfattning av olika strategier och planer som kopplar till miljökvalitetsmålen, där den regionala handlingsplanen för grön infrastruktur är en dessa.
B.
Nulägesbeskrivning till regionala
handlingsplaner för grön infrastruktur
Grunduppgifter om fysiska förutsättningar
I detta avsnitt finns grundläggande fakta om länets naturförutsättningar. Dessa uppgifter behövs som bakgrund för förståelsen av de regionalt naturgivna förutsättningarna för biologisk mångfald och ekosystemtjänster.
Geografiska förutsättningar
Västerbotten är Sveriges näst största län och täcker inte mindre än 13 procent av Sveriges yta, eller ca 55 000 km2. Länet sträcker sig från hav till fjäll. Högsta toppen i Västerbottens län är Norra
Sytertoppen 1767 meter över havet. Djupa sjöar i länet är Storuman och Vojmsjön. Kusten i
Västerbotten är flack landhöjningskust, med drygt 1350 km fastlandsstrand och ungefär lika mycket strand på öar i havet.
Mer än hälften av marken i Västerbottens län är skogsmark, och det största markslaget efter skogsmark är öppen myr (figur 3).
Figur 3. Markanvändningen i Västerbottens län 2015 (SCB, 2019).
Geologiska förutsättningar
Berggrunden i Västerbotten delas in i fjäll- och fjällrandsområdena samt urbergsområdet väster om fjällen. Närmast kusten finns ett stort sedimentgnejsområde. Mellan fjällen och gnejsområdet finns ett stort område med Revsundsgranit. I nordost finns det så kallade Skelleftefältet som är ett några mil brett område som sträcker sig från kusten öster om Skellefteå, utmed Skellefteälven ca 18 mil inåt
åkermark betesmark
skogsmark, produktiv skogsmark, improduktiv
total skogsmark bebyggd mark och tillhörande mark
täkter och gruvområden golfbanor o. skidpistar
öppen myr naturligt gräsbevuxen mark
berg i dagen o. övrig mark vatten
landet. Skelleftefältet består av sedimentbergarter och vulkaniter, och är ett av världens mest mineralrika områden.
Västerbottens län sluttar svagt ner mot Bottenviken. Landskapet vid kusten är flackt. Högsta
kustlinjen, HK, (dvs den högst belägna strandnivån efter istiden) når i södra delen av länet som högst, ca 270 meter över havet. I norra länsdelen är HK på cirka 215 m. Områdena nedan HK var tidigare havsområden och fjärdar. Flera stora älvdalar korsar länet i nordvästlig-sydostlig riktning. Mellan dalgångarna finns stråk av mer kuperad terräng. Längre in i landet blir landskapet mer storskaligt och övergår i så kallad vågig bergkullterräng. Ännu längre västerut tar bergkullslätt vid. Längst i väster finns den skandinaviska fjällkedjan som gränsar mot Norge.
Morän är den vanligaste jordarten i Västerbottens län. Torvmarker finns också på många håll i Västerbottens län. Finkorniga sediment utmed kusten bildar slätter som idag används för åkerbruk. På många ställen utmed västerbottenskusten utgörs sedimenten av s.k. sulfidlera.
Kustlandet i Västerbottens län kallas ibland för låga kusten. Det är ett flackt landskap som domineras av långsmala moränformationer, s. k. drumliner. De har formats av inlandsisen och ligger utdragna i isens rörelseriktning (huvudsakligen nordväst–sydost). Moränryggarna fortsätter under vattenytan där bottnarna präglas av parallella kanaler och ryggar. Skärgårdarna i Västerbottens län består av en mängd små öar, holmar och grynnor. Utanför moränbottnarna finns huvudsakligen lerbottnar22.
Övergripande vegetationsindelning
Enligt den indelning i biogeografiska regionen som används i Art- och habitatdirektivet ligger
Västerbottens län i dels alpin region (fjällområdet), dels i boreal region. Enligt Nordiska ministerrådets indelning i naturgeografiska regioner finns det i Västerbottens län fem regioner från öst till väst:
• Kustslätter och dalar med finsediment • Vågig bergkullterräng
• Barrskogsområden och bergkullslätter • Förfjällsregionen
• Lapplands högfjällsregion
De odlingszoner som enligt Sveriges Trädgårds zonkarta berör Västerbottens län är zonerna VI till VIII samt fjällregionen. Zonkartan är vägledning vid växtval för vedartade växter. Västerbottens län består av tre vegetationsregioner – skogliga storekosystem, fjällregionen, fjällbjörkregionen samt norra barrskogsregionen.
Meteorologiska förutsättningar och klimat
Västerbottens läns klimat karaktäriseras av stora temperaturskillnader mellan kust och inland vintertid, medan skillnaderna sommartid är betydligt mindre. Årsmedeltemperaturen var under perioden 1961– 1990 för hela länet 0,3 grader (från -1,5 i fjällen till upp emot 0,8 i lågterrängen i söder), men har därefter ökat.
Vegetationsperioden var 139 dygn för hela länet (fjällen 121 dagar, och 145 dagar i sydöstra länsdelen) under perioden 1961–1990, men har därefter ökat med ungefär en vecka.
Nederbörden faller huvudsakligen i den västra delen av fjällkedjan, eftersom vädersystemen vanligen kommer västerifrån. Mellanårsvariationen är stor, men årsmedelnederbörden var under
referensperioden 1961-1990 696 mm.
Västerbottens kusten är mindre utsatt för svåra stormar, eftersom det oftast blåser som hårdast vid västlig vind. I fjälltrakterna kan det dock blåsa kraftigt, och den hårdaste tiominutersmedelvind som uppmätts i Sverige är på en fjälltopp vid Stekenjokk.
Historisk markanvändning
I Västerbotten har det funnits människor sedan stenåldern. Den äldsta kända boplatsen i länet ligger i Vilhelmina och är närmare 10 000 år gammal. Älgen var det viktigaste bytesdjuret. Första tecknen på boskapsskötsel är ca 4000 år gamla och eventuellt odlade också dessa människor i Bjurselet vid Byskeälven.
Omkring 500 fKr odlades korn, vete och havre i Umeåtrakten, och från samma tid finns spår av odling från Mårtensfäboda i Robertsfors kommun. Det var dock först på medeltiden jordbruket slog igenom i Västerbottens län, och då framförallt i kustområdet. Vid 1500-talets mitt uppgick den odlade arealen till ca 3000 ha. Byarna låg utmed kusten och utmed älvdalarna. Byarna var i det flesta fall små med bara enstaka hemman. De västligaste byarna var Granö, Hjuken och Norsjö.
Några särdrag från olika bygder
Kust och älvdalar
Under högsta kustlinjen ligger Västerbottens jordbruksbygder, knutna till de sedimentjordar som avsattes kring kust och älvdalar. Jordbruket slog främst igenom på medeltiden och kring år 1400 fanns fyra socknar i länet. På 1700-talet ökade befolkningen kraftigt, vilket innebar en förtätning av
bebyggelsen i kustlandet. Hemmanen delades och länet fick därigenom ett stort antal små gårdar. Ute i kustbandet och på skärgården finns gamla fiskelägen, fyrar och bosättningar som visar hur viktigt fisket och jakten efter sjöfågel och säl har varit.
Inlandet
Inlandet koloniserades framförallt under 1800-talet. Dessförinnan var det ett område som framförallt nyttjades av samer som jakt- och fiskemarker samt som renbetesland. I början av 1900-talet skedde dessutom en nyodling i inlandet, som underlättades av den omfattande krondikningen. Den stora landskapsomvandlingen i inlandet skedde dock när sågverks- och lägre fram, pappersmassaindustrin tog fart. Stora dimensionsavverkningar gjordes nära flottlederna i vattendragen. För att underlätta för flottningen rensades vattendragen på stenar och block, och rätades ut. Även om flottningen upphört, är de flesta vattendrag i länet fortfarande påverkade av denna verksamhet. Dagens trakthyggesbruk, dvs storskaliga avverkningar där hela skogen avverkas, började i större skala efter andra värlskriget.
Förfjällsområdet och fjällen
Fjällen förknippas ofta med renskötsel och renbete. Här finns betesmarker som nyttjas året runt. Vinterbetesmarker finns även i länet ända ut mot kusten. Precis som i inlandet har delar av det
(renskötsel, vandringsturism, jakt och fiske) gör att miljösituationen i fjällen är förhållandevis god. Lokalt kan dock ett högt exploateringstryck och högt slitage av terrängkörning ge en negativ påverkan på närmiljön.
Befolkning, bebyggelse och infrastruktur
2,9 procent av Sveriges befolkning bor i Västerbottens läns femton kommuner, dvs drygt 268 000 invånare finns i länet. Av dem bor cirka 125 000 i Umeå kommun och cirka 73 000 i Skellefteå kommun. Under de senaste 25 åren har samtliga kommuner i länet tappat befolkning utom Umeå som vuxit med nästan 32 procent och Vännäs som har lika stor befolkning 2017 som 1992. De senaste åren har dock flera kommuner åter börjat växa befolkningsmässigt, så som Skellefteå, Vännäs och
Lycksele, men även Malå och Storuman om än i lägre grad. För att få en bild över förändringstrycket i landskapet har SCB tagit fram ett s.k. förvaltningsindex. För Västerbottens del framträder just
Umeregionen, Skellefteå, Lycksele samt Hemavan-Tärnaby området som områden med ett högre förändringstryck än resten av länet (fig 4).
Figur 4: Förvaltningsindex som visar förändringstrycket i olika delar av länet. Rödare färg visar ett högre förändringstryck. Indexet är en kombination av befolkning, byggnader och taxeringsvärden på fastigheter 2005 och 2015. (SCB).
På grund av sin stora yta präglas länet av stora avstånd. Den bebyggda marken är koncentrerad till städerna. Av den bebyggda marken är 46 procent mark med transportinfrastruktur, till stor del vägar. Omkring 80 procent av vägnätet hör till kategorin Övriga vägar och gator, som bland annat innefattar skogsbilvägarna. Nära 20 procent av Sveriges skogsbilvägar finns i Västerbottens län.
Mark- och vattenanvändning och viktiga näringar
Västerbotten är ett skogslän där nästan 53 procent av markytan är produktiv skogsmark och drygt 14 procent är improduktiv skogsmark.
Skogsnäring
Skogsnäringen är en viktig basindustri inom Västerbottens län. Sverige är en stor exportör av skogsprodukter, främst pappersmassa, papper och sågade trävaror. Direkt och indirekt sysselsätter skogsnäringen drygt 3 800 personer i Västerbottens län. Ungefär 24 procent av skogsmarker i länet ägs av privatägda aktiebolag, lika mycket av statsägda aktiebolag, 42 procent av privata markägare och 5 procent av staten.
I länet finns en mängd företag som producerar sågade trävaror. Skogsnäringen är den största producenten av biobränslen som används till fjärrvärme och inom industrin. I Västerbotten finns ett pappers- och massabruk. Det finns också många företag som tillhandahåller produkter, som
skogsmaskiner, och tjänster inom bland annat skogsskötsel och rådgivning. Läs mer om skogsnäringen på Skogsstyrelsens webb.
Renskötsel
Renskötseln är en samisk näring. Renskötselrätten bygger på urminnes hävd och är i Sverige enligt grundlagen förbehållen samerna. Enligt rennäringslagen får renskötsel endast utövas av en same som är medlem i en sameby.
Renskötselområdet utgör cirka 50 procent av Sveriges yta. Området är indelat i 51 samebyar varav 33 fjällsamebyar, 10 skogssamebyar och 8 koncessionssamebyar. Inom en sameby verkar flera
renskötselföretag. I Sverige finns drygt 1 000 renskötselföretag med cirka 5 000 renägare (som äger minst en ren). Omkring 2 500 personer är beroende av inkomster från renskötsel. Antalet renar i Sverige varierar mellan 225 000 och 280 000 i vinterhjord.
Renskötsel i Västerbotten
Renskötsel bedrivs i sju samebyar i Västerbottens län, varav en skogssameby (Malå) och resten är fjällsamebyar. Rennäringen är levebröd för 300 - 400 personer i länet och sammanlagt finns det ca. 120 renskötselföretag. För närvarande utgör samebyarnas renantal ca 54 000 tusen renar, vilket motsvarar ca 1/4 av det totala antalet renar i hela Sverige. Renskötseln är beroende av stora
betesarealer och nyttjar därför betesmarker från Norge i väster till Bottenviken i öster. Samebyarna flyttar med sina renar mellan olika platser under året. Det landområde som en sameby använder är uppdelat i året-runt-mark och vinterbetesmark. Året-runt-marker är de områden där renskötsel får bedrivas under hela året. På vinterbetesmarkerna i skogs- och kustlandet får renarna beta under tiden 1 oktober - 30 april.
Renen och födan
Renen är ett flocklevande hjortdjur. Den är ett bytesdjur för de stora rovdjuren björn, varg, järv, lodjur samt örn. Renen är idisslare och har en unik förmåga att smälta lav. På sommarhalvåret äter den gräs, örter, löv och svamp. På vintern är den huvudsakliga födan marklavar och hänglavar.
Renlaven växer långsamt, ungefär 10 procent per år. Hänglav är särskilt viktigt under vintrar då markbetet är låst under ett istäcke. De senare årens mildare klimat med många korta perioder med plusgrader gör att det bildas en isskorpa närmast marken som renarna inte tar sig igenom. Vid låst bete
Tillgången till varierade betesmarker för renarna och möjligheten att anpassa nyttjandet efter behov och rådande väderlek är bland de viktigaste förutsättningarna för en långsiktigt hållbar rennäring. Ökad skotertrafik och turism har inneburit en ökad störning för renskötseln. Störningarna kan leda till sämre vikt på renarna och påverka överlevnaden. Kvarvarande betesmarker blir allt viktigare i takt med att exploateringarna ökar och klimatet blir mer instabilt.
I det samiska samhället binder grön infrastruktur samman människans och djurens färdvägar och är nödvändig för en fungerande renskötsel. Infrastrukturen upprätthåller viktiga funktioner inom renskötseln som bete och betesro, skydd för väder, vind och insekter. Den gör även årstidsbunden förflyttning mellan betesområden möjlig. Renen är en god indikator för grön infrastruktur. Mer information om renskötsel finns på sametingets hemsida.
Jordbruk
Jordbruk bedrivs över hela länet. Större delen ligger i kustområdet, men en femtedel är spritt över inlandet längs älvdalar och ända in mot fjällen. Även om åker är en mycket liten del av länets totala landareal har jordbruket ändå stor betydelse för miljön, inte minst för att bevara landskapets natur- och kulturvärden. Produktionen av livsmedel är betydande, framförallt av mjölkprodukter.
Idag finns drygt 200 mjölkbönder i Västerbottens län. Utöver dessa finns köttproducenter med nötboskap, får samt växtodlare med spannmål, potatis eller trädgårdsprodukter. Trenden är att antalet jordbruk minskar medan företagen och produktionen som finns kvar blir större.
När mjölkproduktionen läggs ned på en gård ersätts den ofta av köttdjur eller fårskötsel. Särskilt antalet får har ökat kraftigt. Västerbotten har tidigare haft omfattande grisproduktion med norrländska mått mätt, men den näringen har minskat. Hästhållningen ökar och det finns nu (år 2017) 9 700 hästar. Fiske
Västerbottens län finns över 17 000 sjöar med en totalareal av ca 500 000 hektar. Inom länet finns också ca 140 mil laxälvar liksom många hundra mil mindre vattendrag. Staten äger ca 5 700 av länets sjöar, sammanlagt ca 100 000 hektar. Övriga vatten är fördelade mellan bland annat skogsbolag, kyrkan och privata markägare.
I Västerbotten bedrivs fiske med yrkesmässiga redskap av ca 25 licensierade yrkesfiskare och uppskattningsvis 200 husbehovsfiskare. Viktigare fiskarter för näringen är lax, sik, abborre, siklöja och strömming
Det totala sportfisket i länet omfattar ca 400 000 fiskedygn. Turism
Turismen växer och kan ses som en ny basnäring i länet. Antalet gästnätter i länet ökade med 5,6 % 2018 jämfört med 2017. Olika typer av naturupplevelseturism bedöms ha en stor utvecklingspotential i länet, där inte minst fisketurismen redan idag har stor betydelse för många kommuner. Detta gäller inte bara lax- och öringfisket, utan även fiske efter gädda och abborre lockar utländska turister till länet.
Gruvnäring
Västerbottens län har en lång tradition av gruvnäring. År 2013 fanns sju aktiva gruvor i länet fördelade på Skellefteå, Norsjö, Lycksele och Storumans kommuner. Samma år var nästan 1900 personer sysselsatta i länets gruv- och smältverksindustri.
Mer om gruvnäringen finns att läsa i ”Regional strategi för innovativ och hållbar utveckling av mineralsektorn i Norrbottens och Västerbottens län – 2025”.
Energiproduktion
Den huvudsakliga energiproduktionen i Västerbottens län sker från vattenkraft, där Ume- och Skellefteälven står för drygt 19 % av den totala vattenkraftselen i landet. Även i Ångermanälvens två huvudgrenar i länet Åseleälven och Fjällsjöälven finns flera vattenkraftsanläggningar. Utöver dessa finns anläggningar i mindre älvar och vattendrag i länet.23
2017 var den installerade effekten vindkraft i Västerbottens län 778 MW, där sex av länets kommuner finns på topp 50-listan i Sverige (Malå, Sorsele, Storuman, Nordmaling, Vindeln och Åsele). Fem av länets kommuner hade år 2017 ingen vindkraftsproduktion (Vännäs, Bjurholm, Lycksele och
Norsjö).24
Det nationella målet är att 2040 ska 100 % av energisystemet i Sverige vara förnybart. Detta kan innebära utmaningar för den gröna infrastrukturen, men är samtidigt positivt för att minska
klimatpåverkans negativa effekter på biologisk mångfald och ekosystemtjänster. Ett exempel på hur den här typen av frågor kan hanteras är ”Strategi för vindbruk och känsliga naturmiljöer i
Västerbottens län” som Länsstyrelsen i Västerbottens län antog 2011.
23 Energiåret 2017, Energiföretagen version 2018-07-04
Hav i balans samt levande kust och skärgård
Västerhavet och Östersjön ska ha en långsiktigt hållbar produktionsförmåga och den biologiska mångfalden ska bevaras. Kust och skärgård ska ha en hög grad av biologisk mångfald,
upplevelsevärden samt natur- och kulturvärden. Näringar, rekreation och annat nyttjande av hav, kust och skärgård ska bedrivas så att en hållbar utveckling främjas. Särskilt värdefulla områden ska skyddas mot ingrepp och andra störningar25.
Havsmiljön påverkas av spridning av miljögifter och utsläpp av näringsämnen som hamnar i haven och leder till övergödning. Ekosystemen påverkas även av fiske och av att främmande arter etablerar sig i havsmiljöerna. Allt detta stör funktioner hos havens livsmiljöer och påverkar biologisk mångfald som därmed minskar havens produktion av livsmedel och andra ekosystemtjänster.
Hav, kust och skärgård erbjuder goda möjligheter till rekreation och här finns ett rikt kulturarv. Dessa värden påverkas också negativt av olika mänskliga aktiviteter. Trots strandskyddet vid våra svenska vatten så påverkas skärgård och kustnära miljöer av hård exploatering, bebyggelse samt fartygs- och småbåtstrafik. Att bevara kulturarv med fyrar, sjöbodar, ängs- och betesmarker försvåras i
avfolkningsbygder, medan dessa värden riskerar att skadas i områden med stor fritidsbebyggelse och omfattande turism. Ökad bebyggelse längs kusten försämrar även tillgängligheten till havsstranden för friluftslivet.
Det krävs även ett internationellt samarbete för en bättre havsmiljö. Detta sker inom bland annat EU:s havsmiljödirektiv och vattendirektiv, samt Helsingfors- och Oslo-Pariskonventionerna.
Regionala marina miljöer och kustmiljöer
Marina miljöer är vattenytor, vattenkroppar och bottenmiljöer som är direkt sammankopplade med oceanerna. Marina vatten kan vara saltvatten (salinitet 3 - 5 %), bräckt vatten (salinitet 0,05 - 3 %) eller nästan helt söta vatten. Marina habitat inkluderar sådana livsmiljöer som ligger under
medelvattenståndet i områden utan tidvattenstånd, och av kusten inneslutna salta och
brackvattensområden eller andra undervattensförbindelser (som t.ex. älv-, å- och bäckmynningar). Kustmiljöer är sådana marker som har egenskaper som karaktäriseras av närheten till havet, exempelvis havsstrandängar, kustdyner och skogsklädda dyner, övriga stränder och klippor.
Kustmiljön är en havspåverkad landmiljö som fungerar som ett slags övergångsmiljö mellan hav och inland.
I havsmiljö har kunskapsbrist identifierats som ett av de största hoten och i arbetet med grön infrastruktur har en process för att kartlägga havets naturkvalitéer påbörjats. Länsstyrelsen i Västerbotten har under de senaste åren deltagit i en rad olika projekt för att öka kunskapen om naturvärdena i Bottenviken och Kvarken, bland annat Interreg-projekten Superb och SeaGIS 2.0. Arbetet med grön infrastruktur bör även kunna bidra med att belysa var viktiga övergångszoner finns och hur de ska beskrivas och hanteras. Grunda kustnära miljöer präglas av en rik biologisk mångfald och av en naturlig rekrytering av fisk samt erbjuder livsmiljöer och spridningsvägar för växt- och djurarter som en del i en grön infrastruktur.
Västerbottens läns havsareal är nästan 800 000 ha. Den norra delen räknas till Bottenviken och den södra delen till Bottenhavet, medan det grunda tröskelområdet däremellan kallas för Norra Kvarken
25 Riksdagen svenska miljömål – ett gemensamt uppdrag – Regeringens definition av miljömålet Hav i balans,
eller bara Kvarken. Fågelvägen är kusten drygt 20 mil lång, men om även vikar och öar räknas med blir den totala strandlängden omkring 270 mil. Ungefär hälften är fast landsstrand, och andra hälften är strand på öar.
Kustlandet i Västerbottens län kallas ibland för låga kusten. Det är ett flackt landskap som domineras av långsmala moränformationer, s.k. drumliner, som formats av inlandsisen och ligger utdragna i isens rörelseriktning (huvud sakligen nordväst–sydost). Moränryggarna fortsätter under vattenytan där bottnarna präglas av parallella kanaler och ryggar. Skärgårdarna i Västerbottens län består av en mängd små öar, holmar och grynnor.
Den marina miljön i Västerbottens län är unik. Landhöjningen i Bottenviken är störst i Sverige – 8–9 mm per år – och landskapet förändras därför ständigt. Grund förvandlas till skär och så småningom till öar. Havsvikar snörs av och bildar flador, glon och glosjöar som sedan blir till sötvattenssjöar, vilka slutligen försumpas och utvecklas till myrar.
En annan mycket speciell egenskap är att havsvattnet har en konstant låg salthalt eftersom stora mängder sötvatten hela tiden flödar till från de många vattendragen. Salthalten varierar mellan 4–5 ‰ i söder och 3–4 ‰ i norr, men är ännu lägre närmast älvmynningarna. I den yttre skärgården
förekommer främst saltvattensarter, medan sötvattensarter dominerar i innerskärgården. Flera marina arter har sin nordliga utbredningsgräns i länet, exempelvis smaltång, blåmussla och havstulpan. Bottenviken och Kvarken fryser helt eller delvis varje år. Detta är något som endast förekommer på ett fåtal platser i världen och som ytterligare bidrar till att göra Västerbottens havsmiljöer unika. De årliga isarna påverkar strandvegetationen kraftigt och skrapar även av grunda bottnar så att det lösa
bottenmaterialet omlagras. Det gör att fleråriga växter inte kan övervintra på riktigt grunda bottnar, utan vegetationen domineras av ettåriga växter.
Skärgården kan delas in i olika zoner beroende på exponeringsgrad, från innerskärgård och
mellanskärgård till ytterskärgård och öppet hav. Stora delar av Västerbottenskusten är ganska öppen mot havet, även om det finns ett antal skärgårdsområden som erbjuder mer skyddade lägen.
Sten- och blockstränder är den dominerande strandtypen i länet. I något mer skyddade lägen kan vegetationen växa sig hög och steniga strandängar uppkommer. 50 % av Västerbottens läns strandareal består av block och stenstrand, 27 % av strand med hög vegetation och 12 % av klipp- och hällmark. Sandstränder är ovanliga och täcker endast 1 % av strandarealen. Där vågrörelser och vind möjliggör sandanhopningar bildas unika dynområden. Ett 30-tal sådana områden har identifierats vid kusten. Under havsytan finns fem huvudtyper av substrat: grunda hårdbottnar, grunda mjukbottnar, djupa hårdbottnar, djupa mjukbottnar och pelagialen (den fria vattenmassan). Hårdbottnar (berg och sten) förekommer i mer exponerade lägen och vegetationen domineras där av makroalger. I grundare områden som är skyddade mot vågor och havsströmmar förekommer mjukbottnar (sand, grus och lera), där det framför allt växer kransalger och fröväxter. Vegetationen sträcker sig normalt ned till högst 15 meters vattendjup – sedan blir det för mörkt. Det innebär att det totalt finns minst 84 000 ha havsbotten med förutsättningar för primärproduktion i länet.
Länsstyrelsen i Västerbotten har tagit fram värdetrakter för marina miljöer och kustmiljöer i
Västerbottens län (figur 5). Förslaget baseras på MOSAIC26 med kompletteringar av andra underlag
Figur 5. Värdetrakter kust och hav i Västerbottens län
Havets och kustens övergångsmiljöer
Estuarier är flod- och åmynningar där sötvatten blandas med det saltare havsvattnet. Läs mer om det under Levande sjöar och vattendrag.
Laguner är helt eller delvis avsnörda grunda havsvikar, skilda från havet genom trösklar, tät vegetation eller liknande som begränsar vattenutbytet. Laguner är en viktig livsmiljö för exempelvis fågel- och fiskarter. Landhöjningen gör att dessa miljöer ändrar form och funktion över tid, och att nya laguner hela tiden skapas.
Strandängar utmed Västerbottenskusten hålls öppna huvudsakligen av isrörelser och landhöjning, men även slåtter och bete har förekommit. Exempel på betade havsstrandängar i Västerbotten finns vid Kågefjärden i Skellefteå kommun.
Arterna i länets havs- och kustmiljöer
I Västerbotten finns drygt 40 rödlistade arter kopplade till havs- och kustmiljöer, varav många är fåglar som havsörn och skräntärna. Rödlistade växter som finns i dessa miljöer är bland annat ävjebroddsväxterna (se även under Levande sjöar och vattendrag). Växten ishavshästsvans (akut hotad) har i Västerbotten sina enda idag kända växtplatser i Sverige. Flera växtarter, exempelvis smaltång, gaffeltång och axslinga har sin nordliga utbredningsgräns i Västerbotten.
I Bottenviken finns cirka 25 fiskarter, men bara fem är saltvattensarter. Flera av de älvar som mynnar i länets kustland, hyser reproducerande laxstammar. Även mindre kustmynnande bäckar och åar fyller
en viktig funktion för kustlevande fiskarters reproduktion. Runt Holmöarna finns en unik population av kustlekande harr.
Två marina däggdjur förekommer i Västerbotten, gråsäl och vikare. Vikaren är särskilt känslig för ett förändrat klimat med mindre is, då den föder sina kutar på packisen.
Ekosystemtjänster från länets havs- och kustmiljöer
Havets och kustens ekosystem är mångfunktionella och bidrar med många ekosystemtjänster. Det som kanske är mest känt är livsmedel från hav och kust, vilket i Västerbottens fall i dagsläget
huvudsakligen är fisk. Längre tillbaka i tiden var säl en mycket viktig resurs.
Havs-, kust- och skärgårdslandskapens har mycket höga värden för fritidsfiske, badliv, båtliv och annat friluftsliv. Vid gamla fiskelägen visar sig kulturarvet från historiskt nyttjande av livsmedel från havet, exempelvis fisk.
Havet spelar en stor roll i klimatregleringen genom sitt upptag av koldioxid.
Hot, påverkan och hinder för länets havs- och kustmiljöer
I den regionala strategin för skydd av havs- och kustmiljöer från 2008 har hoten mot dessa miljöer rangordnats enligt följande:
Starkt hot
Strandnära bebyggelse Muddring, sandtäkt o.d.
Organiska miljögifter och tungmetaller
Betydande hot
Spridning av främmande arter Älvreglering (inverkan på fisk) Strandnära skogsavverkning Vindkraftsutbyggnad
Vandringshinder t.ex. vägtrummor, vägbankar Klimatförändringar Begränsat hot Igenväxning av jordbruksmark Oljeutsläpp Nedskräpning av stränder Buller från fritidsbåtar
Stranderosion (slitage på vegetation) p.g.a.båttrafik
Utsläpp av organiskt material Kvicksilver i fisk
Försurning, verksamhet i svartmocka jordar
Litet hot Eutrofiering Överfiske
Bifångster av fåglar och däggdjur Gångna tiders säljakt
Radioaktiva föroreningar Bottenpåverkan av trålning Dumpade kemiska stridsmedel
Rangordningen av hoten gjordes inför tidigare strategiarbete mellan åren 2006–2008. Övergödningen (eutrofieringen) har inom vattenförvaltningen visat sig vara besvärlig i ett antal havsfjärdar och vikar i Västerbotten, vilket gör att problemet borde rankas högre. Andra frågor som diskuteras är
Befintliga bevarandeinsatser för länets havs- och kustmiljöer
Fyra marina naturreservat finns i Västerbotten: Kronören, Örefjärden-Snöanskärgården, Holmöarna och Avanäset. Dessutom finns ett flertal naturreservat med kust- och strandmiljöer, exempelvis Skeppsviks skärgård och Klubben, Robertsfors. Holmöarna och Kronören är också utpekade inom Helsingfors-konventionen (HELCOM) som så kallade BSPA (Baltic Sea Protected Area). Förslag till nya områden i HELCOM-nätverket kommer att tas fram under 2018. Natura 2000-områden med havs- och kustmiljöer finns utpekade utmed Västerbottenskusten från Utstenarna i norr (havsstrandängar) till Sydostbrotten i sydost (rev).
Havsplanering
En havsplan är en strategisk plan som samlar de näringspolitiska mål, sociala mål och miljömålen för att nå ett hållbart nyttjande av haven. Sveriges havsplaner ska förena näringspolitiska mål, sociala mål och miljömålen. Havsplaneringen syftar till att uppnå en långsiktigt hållbar och effektiv förvaltning och utveckling av havet. Havsplanerna omfattar större delen av territorialhavet och svensk ekonomisk zon. Sverige kommer att ha tre havsplaner Bottniska viken, Östersjön och Västerhavet. Västerbottens län ingår i planen för Bottniska viken. Havsplaneringen leds av Havs- och vattenmyndigheten medan Sveriges kustlän, kustkommuner och andra centrala myndigheter deltar. Länsstyrelsen stödjer
kommunerna i deras deltagande i havsplaneringen. KOMPIS är ett bidrag som kommunerna kan söka för havs- och kustplanering. Skellefteå, Robertsfors och Nordmalings kommuner har beviljats medel hittills.
Strandskydd
Det generella strandskyddet kom 1975 och ser lika ut över hela Sverige, det sträcker sig 100 meter ut i vattnet och 100 meter upp på land. Strandskyddet gäller vid havet, insjöar och alla vattendrag och innebär ett förbud mot att bygga på stränderna. Syftet med det generella strandskyddet var att skydda allmänhetens tillgång till platser för friluftsliv och bad. Men i och med att naturvårdslagen ändrades 1994, tillkom ytterligare ett syfte till strandskyddet som gäller skydd för växt- och djurliv.
Länsstyrelsen har möjlighet att utvidga strandskyddet till högst 300 meter från strandlinjen på land och i vatten om det behövs för att tillgodose något av strandskyddets syften.
Största utmaningarna för länets havs- och kustmiljöer
För att främja en fungerande grön infrastruktur i Västerbottens havs- och kustmiljöer är en av de största utmaningarna behovet av att ta ett samlat grepp kring de kumulativa effekterna av de många små muddringar som sker i grunda vikar och sund. I dagsläget är omkring 8% av Västerbottens grundområde påverkat av muddring. Det låter kanske lite, men de facto ligger dessa muddringar i stor utsträckning på eller i anslutning till platser där fisken leker, eftersom 31% av fisklekplatserna är påverkade. Ytterligare en utmaning är att Västerbottens kust är påverkad av bebyggelse i
förhållandevis hög grad (48 % av stränderna inom 100 meter från strandlinjen i Västerbotten är påverkad av bebyggelse, jämfört med riksgenomsnittet på 40 %)27, vilket får konsekvenser för den
gröna infrastrukturen både för biologisk mångfald och för friluftslivet. Läs mer
Strategi för skydd av havs- och kustmiljöer i Västerbottens län (2008), Länsstyrelsen i Västerbottens län
SeaGIS https://www.seagis.org
