”UTAN MEDMÄNSKLIGHET OCH EMPATI
SKA DU JOBBA MED NÅT ANNAT”
KURATORERS ERFARENHETER AV ATT BEMÖTA
UNGA SOM UTSATTS FÖR SEXUELLA ÖVERGREPP
HEDVIG WÄREND RYLANDER
Handledare: Charlotta Zettervall
Examensarbete i socialt arbete 15 hp.
Socionomprogrammet Mars 2019
Malmö Universitet Hälsa och samhälle 205 06 Malmö
”WITHOUT HUMANITY AND EMPATHY YOU’LL
HAVE TO WORK WITH SOMETHING ELSE”
COUNSELLORS’ EXPERIENCE OF TREATING
YOUNG VICTIMS OF SEXUAL ABUSE
HEDVIG WÄREND RYLANDER
Wärend Rylander, H. ”Without humanity and empathy you’ll have to work with something else”. Counsellors’ experience of treating young victims of sexual abuse. Degree project in Social Work 15 credits. Malmö University: Faculty of Health and Society, Department of Social Work, 2019.
Although sexual abuse is a problem in all age groups, the group which is the most exposed is women between 16 and 24. Many of these youths, boys and girls, are contacting youth centres for support and help regarding sexual assault, mental illness and sexuality. Counsellors
working at the youth centres treats youths with experience of sexual abuse in their daily work. This study’s purpose is to demonstrate the counsellor’s experience when meeting these young people. Issues concerned are how we talk about sexual abuse, which emotions are raised among the counsellors during these conversations and which of these emotions that the counsellors feel the need to hide in the conversation.
The study’s material is based on four different interviews with counsellors from youth centres. The questions are being analysed with help of Goffman’s sociological theory expound in The Presentation of Self in Everyday Life (1956) and Hochschild’s theory of emotional labour. The results show that the counsellors focus a lot on reducing guilt and shame among the children and youths. The result also shows that the meeting causes strong and heavy emotions among the counsellors. Opinions about which emotions that are okay to show and not okay to show when taking care of the youths are diverged.
Keywords: counsellor, emotional labour, Goffman, Hochschild, sexual abuse, treatment, youth centres.
Innehållsförteckning
1. INLEDNING OCH PROBLEMFORMULERING ... 3
1.1SYFTE ... 3
1.2FRÅGESTÄLLNING ... 4
2. BAKGRUND ... 5
2.1SEXUALBROTT OCH UNGA OFFER ... 5
2.2KURATORERS YRKESROLL ... 5
2.3UNGDOMSMOTTAGNINGEN ... 6
3. KUNSKAPSÖVERSIKT OCH TIDIGARE FORSKNING ... 8
3.1RAPPORTER FRÅN NATIONELLT CENTRUM FÖR KVINNOFRID OCH SOCIALSTYRELSEN ... 8
3.2HUR PÅVERKAS PROFESSIONELLA AV EN PÅFRESTANDE ARBETSSITUATION? ... 9
3.3HUR PÅVERKAS PROFESSIONELLA AV KLIENTERS BERÄTTELSER? ... 10
3.4HUR PÅVERKAS UTSATTA AV OMGIVNINGENS FÖRESTÄLLNINGAR KRING SEXUELLA ÖVERGREPP? ... 11
3.5SAMMANFATTNING ... 12
4. METOD ... 13
4.1METODOLOGISK ANSATS ... 13
4.2URVAL ... 13
4.3INTERVJUER: FÖRBEREDELSE OCH TILLVÄGAGÅNGSSÄTT ... 13
4.4BEARBETNING AV DATA ... 14
4.5ANALYS ... 15
4.6TILLFÖRLITLIGHET ... 15
4.7ETISKT FÖRHÅLLNINGSSÄTT ... 16
5. TEORI ... 17
5.1ETT DRAMATURGISKT PERSPEKTIV PÅ SAMHÄLLET ... 17
5.1.2 Centrala begrepp ... 18
5.1.3 Misslyckade uppträdanden ... 19
5.2EMOTIONELLT ARBETE ... 19
5.2.1 Centrala begrepp ... 20
5.2.2 Den professionellas förhållningssätt till emotionellt arbete ... 20
6. RESULTAT OCH ANALYS ... 22
6.1PRESENTATION AV INFORMANTER ... 22
6.2”ETT ANSVAR ATT KALLA SAKER FÖR SITT RÄTTA NAMN” ... 22
6.3”HUR FAN SKA JAG KUNNA HJÄLPA NÅGON MED DET HÄR?” ... 24
6.4”NU SKER DET HÄR I MIG, HA LITE KOLL PÅ SIG SJÄLV SOM BEHANDLARE” ... 27
7. AVSLUTNING ... 30
7.1FÖRSLAG TILL FRAMTIDA FORSKNING ... 30
8. REFERENSER ... 31
1. Inledning och problemformulering
Sexuella övergrepp kan vem som helst utsättas för. Enligt statistik från Brå (2019) är unga tjejer, mellan 16 och 24 år, den mest utsatta gruppen. Att hela 42 % av alla anmälda våldtäkter 2016 var på minderåriga visar hur stort problemet är. En grupp professionella som möter dessa ungdomar är ungdomsmottagningars kuratorer. De befinner sig dessutom i något speciell situation i socialt arbete då ungdomsmottagningen är en frivillig verksamhet dit unga själva vänder sig.
Socialt arbete kan många gånger vara psykiskt tungt för den professionella (Vision 2015). Under utbildningens gång har jag funderat mycket kring hur jag som professionell psykiskt ska klara av att arbeta med svåra frågor och utsatta människor. Dessa tankar var inte minst närvarande under min praktiktermin på Kvinnokliniken i Malmö. Där mötte jag tillsammans med sjukhuskuratorerna ofta kvinnor som utsatts för sexuellt våld. Många av dem med behov av att prata och några av dem var minderåriga. Engagemanget mot sexuella övergrepp väcktes då jag märkte vilket otroligt viktigt stöd kuratorerna var för dessa kvinnor. Men jag fortsätter att undra hur en orkar höra på alla dessa berättelser av minderåriga med erfarenheter av sexuella övergrepp?
Denna studie handlar inte om de utsatta ungdomarna, utan om kuratorerna som i sitt dagliga arbete möter dessa unga. Hur påverkas en kurator av att lyssna på berättelser om sexuella övergrepp? Hur reagerar dom i mötet och vilka känslor lägger dom band på? Att känslor väcks hos en professionell av att höra en ung person berätta om erfarenheter av sexuella övergrepp är inte förvånande. Denna studie undersöker hur kuratorerna hanterar sina känslor och vilka känslor kuratorerna menar att de bör dölja för den unga i samtalet. Ordets betydelse har en plats i denna uppsats. Hur kan en professionell uttrycka sig när hen blir så berörd av vad som sägs i samtalsrummet? Och vad säger en till en ung som upplevt sexuellt våld och lägger skulden på sig själv?
Tidigare forskning visar att professionella som arbetar med offer för sexuella övergrepp ofta påverkas psykiskt (Choi 2011). Denna studie syftar till att undersöka hur kuratorerna hanterar känslor som väcks under samtalen. Vidare visar tidigare forskning hur omgivningens sätt att tala om sexuella övergrepp och individers kunskap om sexuella övergrepp påverkar den utsatta (Young; Maguire 2003 och Spencer; Stith; Durtschi; Toews 2017). Denna studie ämnar undersöka hur kuratorerna pratar om övergreppen med de utsatta och vilka känslor de visar för den unga, respektive vad de väljer att inte visa.
1.1 Syfte
Studiens syfte är att undersöka hur kuratorer på ungdomsmottagningar pratar med och om sexuella övergrepp med unga offer. Andra syften är att beskriva och analysera hur kuratorerna påverkas av dessa samtal och vilka känslor som kuratorerna menar är okej, och inte okej, att visa för den unga under samtalet.
Syftet är såldes inte att kartlägga erfarenheter hos unga som utsatts för sexuella övergrepp även om detta kommer att beröras i någon utsträckning.
1.2 Frågeställning
Hur pratar kuratorer med unga om sexuella övergrepp? Vilka känslor väcks i kuratorerna under dessa samtal? Får kuratorns egna känslor synas under dessa samtal?
2. Bakgrund
Genom övergripande information om sexualbrott och unga offer, kuratorers yrkesroll samt ungdomsmottagningen så bildas, vad jag anser vara, relevanta ramar för att underlätta läsarens förståelse av studien som helhet.
2.1 Sexualbrott och unga offer
Sveriges gällande lagtext om sexualbrott finns i Brottsbalk (1962:700), kapitel 6. Lagtexten lyder:
1 § Våldtäkt innebär att med en person som inte deltar frivilligt, genomför ett samlag eller en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag,
döms för våldtäkt.
2 § Sexuella övergrepp innebär att med en person som inte deltar frivilligt, genomför en annan sexuell handling än som avses i 1 §, döms för sexuellt övergrepp.
Ungdomsmottagningen på nätet skriver på sin hemsida om våldtäkt och andra sexuella övergrepp:
”Ingen har rätt att ha sex med dig om du inte vill. Att göra något sexuellt med någon som inte vill det, är ett sexuellt övergrepp. Våldtäkt är ett slags sexuellt övergrepp. Det är aldrig ditt fel om du utsätts för ett sexuellt övergrepp. Du har rätt att få hjälp och stöd om du har varit med om det. […] Sexuella övergrepp kan ske på olika platser och
på olika sätt. Det kan ske inomhus, utomhus eller via nätet. Det vanligaste är att övergrepp görs av någon som du känner väl. Det kan till exempel vara en klasskompis, en kompis, en
tränare eller någon i familjen. Ibland är det någon man är ihop med.” (UMO.se 2019) I lagtexten är alltså våldtäkt och sexuella övergrepp skilda åt men i denna uppsats har jag valt att använda mig av en bredare definition av sexuella övergrepp där våldtäkt ingår. Detta är även definitionen som Ungdomsmottagningen på nätet, UMO.se, använder. Under denna uppsats används begreppen sexuella övergrepp och sexuellt våld parallellt.
Enligt Brottsförebyggande rådet, BRÅ, anmäldes 2017 cirka 22 000 sexualbrott. Nästan 7400 av dessa var våldtäkter. Vidare redovisar BRÅ att av anmälda våldtäkter 2016 var 42 % av dessa på minderåriga och samtidigt påpekas att mörkertalet av våldtäkt mot barn är mycket stort. Statistiken visar att kvinnor mellan 16 och 24 år är den i särklass mest utsatta gruppen vad det gäller sexualbrott. Angående gärningsmän visar BRÅ:s statistik att 35 % av alla offer är bekant eller närstående med sin förövare. Dock påtalas i samband med den redovisningen att uppskattningen av mörkertal av brott av närstående är mycket stort, därför går det att anta att offer i större utsträckning är bekant eller närstående till sin förövare. 98 % av alla förövare uppskattas vara män. 2017 fälldes 1162 personer för sexualbrott. 98 personer av dessa fälldes för våldtäkt mot barn (BRÅ 2019).
2.2 Kuratorers yrkesroll
En kurators arbete kan skilja sig mycket beroende på arbetsgivare och från dag till dag. De flesta kuratorerna har socionomutbildning men även beteendevetare och socialpedagoger kan anställas som kuratorer. Kurator inom hälso- och sjukvård samt skolkurator är de största grupperna och därmed är både landsting och kommun huvudmän, privat anställda kuratorer
finns också. Nedan följer en överblick över kuratorers arbete inom vården, på skolor och på ungdomsmottagningar.
Som kurator i vården är den professionella ofta ensam med ett psykosocialt perspektiv men även med utbildning i samhällsuppbyggnaden och grundläggande juridik. Därför blir en av kuratorns uppgifter att agera länk mellan vården och andra myndigheter. Krisstöd och samtal är en stor del av det vardagliga arbetet för en kurator inom hälso- och sjukvård. En annan arbetsuppgift för sjukhuskuratorer är att handleda övrig personal i psykosociala frågor (Akademikerförbundet SSR 2019).
Skolkuratorer ingår tillsammans med skolsköterska i skolans elevhälsateam med ett psykosocialt förhållningssätt. Hälsofrämjande och förebyggande arbete är fokus för en skolkurator och detta sker med allt ifrån enskilda samtal med elever till arbete med skolklasser och grupper. Frågor som en skolkurator jobbar kring rör värdegrund, droger, närvaro, mobbning och psykisk hälsa. Ofta arbetar en skolkurator med elevers hela
sammanhang, dvs. inte enbart med elevens situation i skolan utan även med vänner, familj och fritid (Akademikerförbundet SSR 2019).
En tredje grupp kuratorer som bör nämnas är anställda på ungdomsmottagningar. På UMO:s hemsida beskrivs kuratorns arbete som att möta unga i olika situationer, främst enskilt men även i grupp, exempelvis skolklasser. Ofta rör kuratorns arbete samtal kring självkänsla, sexualitet, kärlek, psykisk hälsa och familj (UMO.se 2019).
2.3 Ungdomsmottagningen
Föreningen för Sveriges Ungdomsmottagningar, FSUM, uppger på sin hemsida att Sverige har 220 ungdomsmottagningar runt om i landet som är anslutna till FSUM. Av dem är ca 10 % kommunala, knappt 44 % har landstinget som huvudman och runt 40 % tillhör både
kommun och landsting (FSUM 2019). Den första ungdomsmottagningen öppnade tidigt 1970-tal och tanken var då, likaväl som idag, att ha en öppen och frivillig mottagning som endast riktar sig mot unga där kropp och själ, sexualitet och psykiskt mående har fokus (Söderbäck, 2014). Ungdomsmottagningen riktar sig till unga mellan 13 och 25 år, med något olika åldersspann på mottagningarna. Det är en tvärprofessionell verksamhet där kuratorer, ofta socionomer, beteendevetare eller socialpedagoger, finns tillsammans med barnmorska och sjuksköterska alltid på mottagningarna, läkare, gynekolog och psykolog finns på flertalet mottagningar. Förutom Sveriges 220 fysiska mottagningar så finns UMO En
ungdomsmottagning på nätet där unga kan vända sig för att få information om mottagningar, fakta om allt ifrån könssjukdomar till hedersvåld, sexualitet och psykisk ohälsa.
UMO En ungdomsmottagning på nätet har även en webbsida på lättläst svenska och översatt till andra språk, Youmo (UMO.se 2019).
Åren 2012–2013 gjorde Föreningen För Sveriges Ungdomsmottagningar, FSUM, studien Ni är grymma, keep up the good work (2015) som bland annat redovisar anledningar till besök på mottagningar och ungdomarnas syn på verksamheten. Den visar att flest unga besöker mottagningar med anledningar kopplade till sex, så som preventivmedelsrådgivning och för att testa sig mot könssjukdomar. 10–15% av de ungdomar som besöker
ungdomsmottagningarna söker kuratorskontakt. Något större andel killar än tjejer besöker kurator eller psykolog.
Ungdomsmottagningarnas personal fick under studien fylla i vad de ansåg vara ungdomarnas huvudorsak till besök. Det visade att av alla samtal, oavsett yrkeskategori, så handlade 4 %
(tjejer) och 1 % (killar) om övergrepp. Kategorierna relationer och sexualitet var cirka 50 % av samtalsorsakerna (FSUM 2015). Hur definitionen av kategorierna är utformad är inte tydliggjord i studien. Huruvida resultatet varit detsamma ifall ungdomarna själva valt
besöksorsak går inte att förutse. Det är möjligt att unga besökare talar om bland annat sexuella övergrepp men att huvudorsaken till besöket kategoriseras som relationer eller sexualitet av personalen. Detta då dessa kategorier i många fall påverkar varandra.
3. Kunskapsöversikt och tidigare forskning
För att sätta denna studie i en kontext så presenteras i följande kapitel kunskapsläget och tidigare forskning. I kapitlets första del, 3.1, redovisas kunskapsläget med hjälp av en handbok för sjukvårdspersonal och en arbetsmodell, båda framtagna av Nationellt Centrum för Kvinnofrid, NCK, samt en rapport av socialstyrelsen som kartlägger personal och klienter på ungdomsmottagningar och deras syn på att prata om våld.
I kapitlets andra del, 3.2–4, så presenteras tidigare forskning som valts ut på grund av studiens syfte. Dessa forskningsrapporter är indelade i tre olika underrubriker, med två rapporter vardera, baserat på följande teman: hur socialarbetare påverkas av pressad arbetsmiljö, huruvida socialarbetare påverkas psykiskt av att möta utsatta för sexuella övergrepp samt föreställningar om sexuella övergrepp och hur dessa påverkar offer.
Slutligen sammanfattas kapitlet för att tydliggöra utgångspunkten varifrån denna studie kunskapsmässigt tar avstamp.
3.1 Rapporter från Nationellt Centrum för Kvinnofrid och Socialstyrelsen
Nationellt Centrum för Kvinnofrid, NCK, tillhör Uppsala Universitet och arbetar på uppdrag av regeringen för att motverka våld i nära relationer. De har utformat Uppsalamodellen (2017) som kliniskt beprövats på Akademiska Sjukhuset. Enligt NCK:s studier och kliniska arbete krävs kunskap, kontinuerlig uppföljning, rutiner och samverkan för ett gott resultat i sjukvårdens arbetet kring våld mot kvinnor. Vad gäller kunskap och rutiner så bygger
modellen bland annat på följande: hur bör frågan om erfarenheter av våld ska ställas? Hur bör ett jakande svar hanteras? Och hur ska dokumentation av detta sköts? Det är av vikt att det finns en säker journalföring utan direktåtkomst via nätet. Det betyder att specifikt den
dokumenterade delen kring våld i relationer är ”osynlig”. Detta för att ingen obehörig, så som anhöriga, får tillgång till denna del av journalen. Denna typ av journalföring har också visat sig effektiv i förhållande till uppföljning och samverkan (a.a). Detta då en dokumentation av våld i relationer gör att hälso- och sjukvårdpersonal blir uppmärksammande då de träffar en patient och därmed får möjlighet att fånga upp den utsatta. I förlängningen blir denna
dokumentation en viktig kvalitetssäkring av arbetet. Vidare menar NCK att extern samverkan med exempelvis socialtjänst och rättsväsende är en nyckel i arbetet mot våld. Konceptet som NCK tagit fram och presenterar i Uppsalamodellen innehåller bedömning av risksituation, eventuella andra insatser i form av medicinsk, psykologisk eller social hjälp,
behovsbedömning av eventuella insatser för barn och huruvida samtalsbehandling är nödvändigt. Som tidigare nämnt är dokumentation och uppföljning något som uppenbarats vara av stor vikt (NCK 2017).
NCK:s arbete är gentemot vuxna kvinnor men jag har ändå valt att presentera
Uppsalamodellen i denna uppsats. Detta för att vad som visat sig viktigt att i vården göra vid bemötande av våldsutsatta kvinnor givetvis även gäller våldsutsatta barn, så som
omhändertagande, rutiner vid bemötande och dokumentation. Med detta sagt ska dock understrykas att ungdomsmottagningar med kommun som huvudman inte för journal medan landstingsdrivna ungdomsmottagningar för journal. Kommunala eller sammarbetsdrivna mottagningar har ej uppgett enhälligt svar om journalrutiner, mellan dessa mottagningar verkar det skiljas sig åt något.
I av NCK framtagna Handbok för hälso- och sjukvårdens omhändertagande av offer för sexuella övergrepp (2008) benämns olika syn på okej sex som en förklaring till av unga få anmälda brott men går även att tolka som vuxnas oförmåga att ibland nå fram till unga i fråga
om vad som är okej sex. Författarna menar att en tydlig distinktion finns där vuxna har en tydligare bild om vad som inte är okej. Sex under kraftig berusning, mycket tjat och att ångra sig under eller inför ett sexuellt umgänge räknas upp som exempel där författarna menar att unga definierade liknande sexuella erfarenheter som ”dåligt sex” men inte övergrepp. Det bör dock nämnas att denna handbok utkom 2008 och mycket har hänt i sexbrottslagstiftningen sedan dess. Exempelvis så infördes ”samtyckeslagen” 2018, ändring i befintliga
sexuallagstiftningen (Brottsbalken, kapitel 6) som klargör att all sexuell handling utan samtycke är övergrepp. Huruvida samhället i stort ändrat inställning till vad övergrepp är, sedan ändring av lagstiftningen, är dock omöjligt att svara på idag.
Socialstyrelsens rapport Tack för att ni frågar (2002) var ett projekt som undersökte erfarenheter av personal och patienter på mödrahälsovården och ungdomsmottagningar kopplade till frågan om våldsutsatthet, fysisk, psykisk såväl som sexuell. Projektet gick ut på att personal under en tid som rutin frågade alla besökare om de har erfarenheter av våld. I denna sammanfattning tas bara personal på ungdomsmottagningars svar upp då endast detta är relevant för denna studie. Undersökningen riktade sig till all personal på
ungdomsmottagningen, inte bara kuratorer.
Syftet med detta projekt var dels att identifiera och stödja våldsutsatta kvinnor men även att öka medvetenheten och kunskapsnivån hos personalen. Vid studiens slut visar rapporten att kvinnor sällan berättar spontant om erfarenheter av våld men att många berättar efter att ha fått frågan, det betyder också att fler har fått stöd och hjälp under projektet än innan. Vidare visar rapporten att personal, såväl som patienter, tycker att ungdomsmottagningen var ett bra ställe att fråga alla besökare om våldserfarenheter. Före projektet var personal som redan tidigare haft erfarenhet av att bemöta offer utsatta för våld generellt mer positiva till att fråga alla besökare än personal utan denna erfarenhet. Vid projektets slut var 32 av de anställda på ungdomsmottagningarna positiva till att fortsätta ställa frågan om våld som rutin, Två personer svarade ”vet ej”, ingen svarade att de inte var positiva. 37 stycken av personalen uppgav efter projektet att arbetet upplevdes mer meningsfullt och/eller att projektet gett viktiga insikter. 17 stycken svarade att arbetet kändes tyngre och/eller att tidspressen ökat. Handledning, framförallt knuten till denna typ av frågor, benämndes av personal som mycket betydelsefull för arbetet.
3.2 Hur påverkas professionella av en påfrestande arbetssituation?
Jag har studerat the Emotional Labour of Austerity: How Social Workers Reflect and Work on Their Feelings towards Reducing Support to Needy Children and Families av Grootegoed & Smith (2018). Detta för att besvara frågan hur professionella socialarbetare påverkas av en påfrestande arbetssituation. Studien undersöker hur ekonomiska nedskärningar påverkar socialarbetare och deras syn på rollen de besitter. Syftet med forskningen är att med hjälp av en case study i Skottland undersöka socialarbetares erfarenheter av emotionellt arbete (emotional labour) då personaltätheten minskat och arbetet allt mer fokuserar på ekonomiskt besparande framför klientens behov. Studien är kvalitativ och både chefer, gruppledare och frontline workers (arbetare på golvet med tät kontakt med klienter, min översättning) intervjuas. Informanterna arbetar med barn- och familjefrågor.
I delar av intervjuerna så tillfrågas informanterna om de kan ge råd till en hypotetisk kollega. Resultatet visar att då personal tvingas prioritera vissa klienter till följd av nedskärningar, så ger framförallt frontline workers den hypotetiska arbetaren rådet att hålla emotionellt avstånd till sina klienter. Detta då arbetet uppfattas som alltför emotionellt krävande.
Informanterna gav två anledningar, två gynnande effekter; dels vinning för den enskilda professionella genom att skydda sig från utbrändhet och dels för att skydda kvaliteten på
servicen. De menade att inte vara emotionellt avståndstagande kunde vara ett eventuellt hinder för att behålla kvaliteten på deras service. Anställda som frontline workers menar alltså att vid prioritering av klienter är en emotionell distansering nödvändig för både eget psykiskt mående och för arbetets kvalitet. Till skillnad från arbetarna på golvet (frontline workers) så visar studiens deltagande chefer på en annan inställning till den hypotetiska medarbetaren. Istället för att rekommendera en känslomässig distans så menade chefer att i fall en emotionell stress uppstår så bör arbetaren byta jobb. Även val av ord skiljer sig mellan chefer och
anställda på golvet. Chefer gissar att den hypotetiska medarbetaren kan känna ”irritation” medan övriga använder ord som ”djup frustration”. Författarna skriver att den externa validiteten är låg med tanke på studiens storlek och det till antalet få informanter
(Grootegoed; Smith 2018). Att redovisa dess resultat menar jag dock är relevant då dess kvalitativa karaktär gör att informanternas djupare känslor får ta plats. Jag menar att den därför är relevant för denna studie då syftet är att undersöka professionellas syn på emotionellt arbete.
I Överlevnadsstrategier i socialt arbete: hur påverkar copingstrategier kvalitet och hälsa? av Astvik & Melin (2013) studeras socialsekreterares copingstrategier vid allt högre
arbetsbelastning till följd av minskade resurser. Syftet är att identifiera både individuella och kollektiva copingstrategier samt undersöka om dessa medför konsekvenser för den
professionellas hälsa, utveckling och för arbetets kvalitet. Genom 16 individuella och 4 gruppintervjuer, sammanlagt 32 informanter, undersöks socialsekreterares erfarenheter av stress, arbetsvillkor, hälsa och kvalitet. Studiens resultat visar att socialsekreterarna som upplever stress till följd av hög arbetsbelastning och lite resurser, och hanterade detta med fem olika copingstrategier. Dessa strategier är: kompensation genom övertid, sjuknärvaro eller utebliven rast, att sänka kravet de ställer på sig själva genom att acceptera att arbetet inte går att utföra som de önskar, disengagemang vid känslan av att situationen inte tas på allvar, att säga ifrån och protestera samtidigt som kollegorna stöttar varandra eller att avsluta sin anställning och byta arbetsplats. Författarna nämner i sitt resultat att informanterna upplever att använda copingstrategier som moraliskt konfliktfyllt hos dem själva och att dessa
strategier används då individen känner ett stort personligt ansvar för sitt arbete (Astvik & Melin 2013). Forskningsrapporten redovisas då jag menar att, trots att denna studie inte undersöker copingstrategier, fördjupar och nyanserar hur konfliktfyllt det kan vara vid
pressade arbetssituationer för socialarbetare. Detta då socialarbetaren har en upplevelse av att inte kunna hjälpa klienter som man önskar.
3.3 Hur påverkas professionella av klienters berättelser?
Organizational Impacts on the Secondary Traumatic Stress of Social Workers Assisting Family Violence or Sexual Assault Survivors av Choi(2011) studie bygger på frågeformulär av 154 socialarbetare i USA som jobbar med offer för våld i familjen och sexuella övergrepp. Syftet är att analysera den sekundära traumatiska stressen som socialarbetare kan känna i sitt arbete. Sekundär traumatisk stress, eller indirekt trauma, innebär att professionella övertar traumatisk stress från klienten, detta i form av exempelvis posttraumatisk stresstörning. Resultatet visar att socialarbetare som upplever stöd från kollegor och ledning känner mindre indirekt trauma än socialarbetare som inte känner sig stödda (Choi 2011).
Are Empathy and Compassion Bad for the Professional Social Worker? av Nilsson (2014) är en översikt av tidigare forskning som diskuterar huruvida ”för mycket” empati och medkänsla kan vara dåligt för den enskilda socialarbetaren. Compassion fatigue, trötthet av medlidande (min översättning), och sekundär traumatisk stress är vanligt bland professionella som arbetar med traumatiserade individer. Studiens syfte är att undersöka om en socialarbetare kan vara
”för empatisk” eller känna för mycket medkänsla för en klient och som följd av detta utveckla trötthet av medlidande. Nilssons resultat visar att ett empatiskt förhållningssätt i sig inte leder till trötthet av medlidande. Dock, menar Nilsson, att även om detta samband inte visats i studiens resultat så upplever många socialarbetare trötthet av medlidande. En eventuell orsak till detta som diskuteras, är om trötthet av medlidande kan uppstå av att klienten kan ge den professionella en ”separate feeling of personal distress” (s. 302). Det betyder att skillnaden mellan medlidande empati och en ” feeling of personal distress” är den professionellas svårighet att skilja mellan sina och klientens känslor vid en ”feeling of personal distress”. Dock menar Nilsson att detta dock inte går att säga enbart med denna studie som källa (Nilsson 2014).
Föregående forskningsrapporter har jag valt att redovisa med bakgrund av dess fokus på empati och medkänsla. Denna översikt är intressant i förhållande till kuratorernas erfarenheter av att hantera egna känslor i mötet med unga offer.
3.4 Hur påverkas utsatta av omgivningens föreställningar kring sexuella övergrepp? Följande två studier baseras på erfarenheter från människor som utsatts för sexuella
övergrepp. Jag har valt att redovisa dessa då jag menar att den professionellas sätt att prata om sexuella övergrepp, vilket är en viktig del av studiens syfte, påverkar den utsatta. Vidare är utsattas perspektiv och preferenser i hur de vill bli bemöta en viktig källa till kunskap för en professionell.
I Factors Related to College Students’ Decisions to Report Sexual Assault av Spencer, Stith, Durtschi & Toews (2017) studerades 266 amerikanska personer som varit utsatta för sexuella övergrepp under sin tid på collage. Deras syfte var att förstå mekanismer bakom studenternas val att antingen formellt anmäla övergreppen till skolan, informellt avslöja för andra eller vara tysta om övergreppen. De kom fram till studenter i mindre utsträckning valde att anmäla till skolan om förövaren var partner, bekant eller vän, om offret tillhörde en etnisk minoritet eller under övergreppet var påverkad av alkohol. Övergrepp som varit vaginala eller anala
anmäldes i högre grand än andra och studenter med kunskap om övergrepp anmälda oftare än andra. Slutsatsen som forskarna gör är att olika college kan hjälpa sina studenter att våga anmäla om skolan belyser problemet och undervisar sina studenter om sexuella övergrepp (Spencer; Stith; Durtschi; Toews 2017). Jag menar att denna rapport är väsentlig då resultat visar hur yttre faktorer och inre faktorer, personens relation till förövare och situation i övrigt spelar roll kring deras handlingar efter övergrepp. Att kunskap påtalas som en faktor kring om studenten anmäler brottet eller inte, menar jag är intressant kopplat till denna studie.
Talking about Sexual Violence av Young & Maguire (2003) är en etnografisk intervjustudie som undersöker hur offer för sexuellt våld själva vill prata om sina erfarenheter och vilka begrepp de önskar att använda. Skillnaden mellan ordval diskuteras: är kvinnorna offer eller överlevare? Författarna menar att kvinnor som utsatts för sexuellt våld kan använda olika ord för att själva beskriva sin upplevelse. Termen offer ger en känsla av att den utsatta blivit skadad eller dödad, att personen blivit offer för någons handlingar, det är något bortom individens kontroll. Att använda offer kan också förmedla en maktlöshet och förknippat med oskuld (innocence). Hos en överlevare, däremot, är fokus på individen efter brottet snarare än på själva övergreppet. Positiva termer så som styrka förknippas även till överlevare. Ett offer är, enligt författarna, mer hjälplös medan en överlevare är mer ”empowering”. Dock
förknippas överlevare ofta med mer våldsamma och brutala våldtäkter vilket kan göra att kvinnor som blivit utsatta med annat än psykiskt våld kan tvivla på sina känslors legitimitet och vara mer ovilliga att benämna sig som överlevare. Kvinnorna som deltagit i denna studie
talade ofta om sina erfarenheter som en resa, de gick från att vara offer till att bli överlevare. Informanterna menade alla att de var offer vid själva händelsen, en blir ett offer av någon annans handlingar, medan de flesta identifierade sig mer som överlevare då de själva tagit sig ifrån offer-känslan. Författarna drar slutsatsen att ordet offer används för att ta skulden från kvinnan och flytta den till förövaren, men att detta kan ”förvirra” kvinnor och reproducerar bilden av kvinnan som maktlös. En överlevare, å andra sidan, ges makt över sitt liv men kan samtidigt få mindre utrymme av omgivningen att prata om sina erfarenheter. Författarna vill att framtida forskning ska undersöka sambandet mellan ordval och självkänsla kopplat till sexuella övergrepp (Young; Maguire 2003). Jag har valt att redovisa för denna forskning då jag tycker att den utsattas perspektiv är viktigt att belysa, trots att denna studies fokus är professionellas perspektiv. Vidare menar jag att professionella bör vara medvetna om vilken påverkan deras samtal med utsatta kan ha, exempelvis kring ordval. Ett viktigt syfte som denna studie har är att analysera hur professionella pratar om sexuella övergrepp med utsatta, och detta bör baseras på kunskap om vad utsatta föredrar.
3.5 Sammanfattning
Sammanfattningsvis ger resultaten av dessa forskningsrapporter, handboken från NCK och Uppsalamodellen en bred bild av sexuella övergrepp och att bemöta dessa.
Kunskap, externa samarbeten och rutiner nämns som mest relevant i Uppsalamodellen (2017). Vikten av ordval och definition av ord berörs i både Handbok för hälso- och sjukvårdens omhändertagande av offer för sexuella övergrepp (2008) och av Young & Maguire (2003). Både Astvik & Melin (2013) och Grootegoed & Smith (2018) diskuterar vad som händer på socialarbetares arbetsplatser då arbetsbelastningen är för hög och resurserna för små.
Emotionellt avståndstagande från klienter, kompensation i form av övertid eller att byta arbetsplats är några av deras resultat. En situation som, enligt Grootegoed & Smith (2018), upplevs som moraliskt konfliktfylld av socialarbetarna.
Stöd av kollegor och ledning nämns som grundläggande av Choi (2011) för att minska risken för sekundär traumatisk stress hos socialarbetare som arbetar med offer för sexuella
övergrepp. Nilsson (2014) menar att den sekundära traumatiska stressen inte har ett bevisat samband till (för mycket) medkänsla och empati från socialarbetare.
Spencer, Stith, Durtschi & Toews (2017) kommer fram till att offer för sexuella övergrepp är mer benägna att berätta om dessa ifall de har kunskap om övergrep, och är mindre benägna att berätta ifall förövaren är en partner eller vän, om offret var berusad vid övergreppet eller tillhör en etnisk minoritet.
4. Metod
Denna studie har använt Kvales (1997) metod med sju stadier i en intervjuundersökning. Dessa steg är tematisering, planering, intervju, utskrift, analys, verifiering och rapportering. Stegen redovisas i detta kapitel som avslutas med ett etiskt övervägande.
4.1 Metodologisk ansats
Tematisering är Kvales (1997) första steg och innebär att utforma problemformulering och
syfte. Under arbetets gång har jag formulerat om dessa då den ursprungliga
problemformuleringen var för omfattande för studiens storlek. Genom att formulera frågeställningar och syfte så påbörjade Kvales (a.a.) andra steg planering. Detta gjordes genom att identifiera möjliga metoder och tillvägagångssätt att använda för att besvara
studiens syfte. Jag valde att använda mig av en kvalitativ metod då denna har större möjlighet att på ett nyanserat sätt besvara mitt syfte (Bryman 2011).
4.2 Urval
Planeringen fortsatte genom att kontakta möjliga informanter och förbereda mig
kunskapsmässigt inför intervjuerna. Kvale (a.a.) menar att även ett moraliskt betänkande bör ske under detta stadie. Mer om etiska övervägande i kapitel 4.7.
Informanterna i denna studie tackade alla ja till medverkan efter att jag kontaktat dem personligen eller talat med en kollega och genom hen tillfrågat om medverkan. I samband med förfrågan om deltagande fick kuratorerna ett informationsbrev (se bilaga 2) om studien för att få möjlighet att avgöra om de ville delta. En möjlig konsekvens av detta är att endast kuratorer med engagemang i frågor om sexuella övergrepp valde att delta.
De fyra kuratorer som tackade ja är socionomer, med undantag av en som har en likvärdig utbildning i form av socialpedagogik, sexologi och en grund i kognitiv beteendeterapi. De arbetar på ungdomsmottagningar i Skåne och i Uppland. En vidare presentation av
informanterna finns i kapitel 6.1.
4.3 Intervjuer: förberedelse och tillvägagångssätt
Intervjuerna, Kvales (1997) tredje stadie, skedde med hjälp av en semistrukturerad
intervjuguide (se bilaga 1). Denna var utformad av olika temata för att täcka studiens syfte och frågeställningar. Genom att ställa öppna, tematiska frågor var min förhoppning att informanterna själva skulle leda mig mot vad de ansåg mest relevant kopplat till nämnt tema eller term. Att vara flexibel var något jag valde för att låta informanterna, experterna i detta ämne, själva få associera och prata om vad som för dem kändes viktigt. Genom att låta informanterna till största del prata fritt så uppmuntras de till att tala om deras åsikter utan att jag styrde dem åt något håll (Bryman 2011). Genom att följa intervjupersonerna så kom även min frågeställning att förändras något efter ett par intervjuer. Ett induktivt synsätt blev därför ett självklart val (a.a.). Detta för att få möjlighet att arbeta med intervjuerna innan teori valdes.
Då val av metod var gjord så kontaktade jag ungdomsmottagningar runt om i Skåne för att få direktkontakt med anställda kuratorer. Till slut blev informanterna, som nämnt ovan, både från Skåne och Uppland. Samtliga intervjuer ägde rum på respektive arbetsplats, det vill säga olika ungdomsmottagningar. Detta var mitt förslag för att informanterna skulle få vara i sin vanliga miljö och därmed eventuellt vara mer avslappnade, samtidigt som jag fick en möjlighet att bekanta mig med kuratorernas samtalsrum och kulturen på respektive
mottagning. Varje intervju spelades in och tog mellan 45 och 60 minuter, beroende på informanternas tid och hur mycket de självmant pratade.
Efter den första intervjun så arbetade jag om intervjuguiden och formaterade om den från än mer ostrukturerad till en semistrukturerad intervjuguide (Bryman 2011). Med mer tydligt formulerade frågor så pratade informanterna mer spontant och utan att fråga efter mina intentioner. Kvale (1997) har utformat krav en forskare bör uppfylla för en lyckad intervju. Bland dessa krav nämns tydlighet, exempelvis i form av enkla frågor, och struktur under intervjun. Efter en bearbetning av min intervjuguide mellan den första och den andra intervjun så menar jag att dessa krav uppfylldes. Andra krav som nämns av Kvale (a.a.) är att vara sensitiv, närvarande, och att kunna tolka och sammanfatta. Detta för att med uppmärksamhet kunna ifrågasätta, sammanfatta och tolka vad informanten säger och därmed ge dem en chans att rätta sitt uttalande vid eventuella missförstånd. Kraven uppfylldes dels genom att tolka under intervjuns gång och genom att efter transkribering skicka en kopia av intervjun i text till informanten. Endast två av kuratorerna svarade dock på dessa meddelanden, men alla gavs en extra chans att uttala sig. Den möjligheten är en form av samtyckes-, konfindentilitets - samt nyttjandekravet som Bryman (2011) räknar upp som kriterier vid etiskt betänkande, se vidare 4.7.
4.4 Bearbetning av data
Utskrift av materialet från ljud till textform är Kvales (1997) fjärde stadie i
intervjuundersökningen. Efter varje genomförd intervju transkriberades ljudfilen till text. Valet av att transkribera intervjun snabbt efter genomförandet var dels för att jag ville ha minnet av samtalet färskt, men också för att få möjlighet att fundera på ändringar inför nästa intervju. Efter det första samtalet ändrades, som sagt, intervjuguiden men efter det gjordes inga betydande ändringar av frågor eller upplägg.
Vid transkriberingen så valde jag att ändra i citaten för att förtydliga för läsaren, exempelvis då informanten använt sig av talspråk har det ändrats något ord för att fungera i text. Kvale (1997) förklarar utskriften av en intervju som en översättning från ett språk (talet) till ett annat (skriften). Exempel på ändring: ”Som tur är så har jag jättebra kollegor som jag kan prata med saker med” ändras till ” som tur är så har jag jättebra kollegor som jag kan prata om saker med” (Jenny, kapitel 6.3).
Då alla intervjuer transkriberats använde jag Kvales (1997) tre steg för tematisering och kodning. Först görs en kodning i nyckelord, sedan tematisering och kodning och sist citat. Det första steget innebar att jag delade in citat från intervjuerna i tre begrepp: språk, känslor och rollen som professionell. I steg två, tematisering och kodning, blev citaten indelade efter områden som identifierades i varje område. Denna indelning är såldes den varpå resultatet bygger. Hur kuratorerna pratar med unga som sexuella övergrepp, vad kuratorerna känner under samtalen eller efter samtalen samt vilka känslor de visas respektive inte visas för klienterna. Efter att detta gjorts gick jag igenom citaten i varje område och valde ut citat som är talande för gruppen (fler säger liknande) eller som sticker ut. De utvalda citaten, elva stycken, presenteras i resultatdelen. Dessa tre steg gav mig möjlighet att först se intervjuerna som en helhet för att sedan hitta mönster och gemensamma begrepp eller temata som
4.5 Analys
Analys är Kvales (1997) femte steg där lämplig teori valdes för att analysera mitt empiriska
material med för att besvara studiens syfte. Jag har valt att använda mig av Goffmans teori om vardagslivets dramaturgi (2004) och av Hochschilds teori om emotionellt arbete (1983). Dessa teorier utgår båda ifrån att individer inte alltid känner vad hen utåt visar. Att jag valde att använda mig av båda teorierna är för att, trots vissa likheter, har de olika fokus vilka båda är intressanta kopplat till studiens syfte. Goffman (2004) fokuserar på hur den professionella agerar medan Hochschilds (1983) fokus är vad den professionella känner. Jag menar att båda dessa fokus är relevanta för studiens syfte.
Rapportering är Kvales (a.a.) sjunde och sista stadie och innebär hur studiens redovisas. Det
vill säga arbetet med resultat och teori för denna uppsats. Förutom att rapporteringen ska uppfylla vetenskapliga kriterier så ska etiska aspekter uppmärksammas. Mer om de etiska aspekterna i 4.7.
4.6 Tillförlitlighet
Verifiering är det sjätte steget av Kvales (1997) stadier. Detta sker genom att undersöka
tillförlitligheten av intervjuresultatet. I en kvalitativ forskning betonas informanternas uppfattning framför forskarens, orden innebörd och definition får betydelse och kvalitativ forskning sker i naturliga miljöer och ganska ostrukturerat (Bryman 2011).
Tillförlitligheten, reliabiliteten, i studien går att undersökas på många sätt. Min användning av öppna frågor i en semistrukturerad intervjuguide (se bilaga 1) tyder på studiens reliabilitet då informanternas uppfattning och tolkning av ämne och begrepp får fokus framför mina intressen som forskare (Kvale 1997). Jag vill argumentera för att det är troligt att ett liknande resultat skulle upprepas om denna studie replikerades. Om resultatet istället visar sig vara slumpmässigt är reliabiliteten mycket låg (Bryman 2011). Den kvalitativa forskningen är beroende av sin sociala kontext (a.a.) och därför är det svårt att förutse studiens reliabilitet. Dock menar jag att vid studie gjort på andra ungdomsmottagningar eller med andra
yrkesgrupper som bemöter unga som utsatts för sexuella övergrepp, så bör det bedömas troligt att denna studies resultat skulle replikeras. Generaliserbarheten och den externa validiteten avgör om det går att översätta studiens resultat till en annan miljö med andra informanter och ett annat sammanhang eller om resultatet är slumpmässigt (Bryman 2011). Jag hävdar att min studie är generaliserbar då det är troligt att resultatet skulle bli liknande om studien gjordes i annat sammanhang, så som med personal i elevhälsoteam. En analytisk generalisering innebär att denna studies sociala kontext och en framtida studies sociala kontext analyseras för att identifiera vilka skillnader i kontexten som kommer påverka resultatet (Kvale 1997). Vid en replikation av studien med personal på exempelvis BUP är en viktig skillnad i kontext att ungdomsmottagningen bygger på den ungas frivilliga kontakt. BUP, å andra sidan, har ofta ett inslag av tvång. Den sociala kontextens skillnad är viktig att analysera innan en jämförelse av studiernas resultat. Personal som möter unga som själva initierat en kuratorskontakt har en annan utgångspunkt i arbetet än personal som möter unga som i någon mån tvingats till samtalskontakt.
Resultat som presenteras i denna studie kan alltså, med stöd av Kvale (1997) och Bryman (2013) ses som ett exempel av hur verkligheten kan se ut snarare än en faktisk sanning. Den sociala kontexten på ungdomsmottagningen, som bygger på frivillighet och önskan om att få berätta, är en viktig del som börs ha i betänkande vid framtida studier vid andra sammanhang, exempelvis med inslag av tvång.
4.7 Etiskt förhållningssätt
Ett tydligt etiskt ställningstagande gjordes då jag bestämde ämne på denna studie. Jag ville på något sätt undersöka sexuella övergrepp på minderåriga. Valet av att göra detta med hjälp av professionellas syn på och erfarenheter av problemet, istället för att undersöka minderårigas egna erfarenheter, var grundat i ett etiskt förhållningssätt. De professionella pratar således inte om egna erfarenheter av övergrepp utan om deras erfarenheter av att bemöta dessa.
Som tidigare nämnt kontaktades möjliga informanter med ett informationsbrev (se bilaga 2) innehållandes mina kontaktuppgifter, min handledares kontaktuppgifter och en beskrivning av studien. Detta för att samtyckes-, konfidentialitets - samt nyttjandekravet skulle uppfyllas. Med tydligt informationsbrev gavs informanterna en möjlighet att avgöra huruvida de vill ställa upp på intervju i studien med kunskap om vad den skulle komma att beröra. Även samtycke från informanterna behandlandes tillsammans med information om deras möjlighet att när som helst avbryta sitt deltagande om så önskades (Bryman 2011). Vidare har
informanternas identitet anonymiserats med hjälp av fiktiva namn. Jag har också valt att inte skriva ut exakta städer ungdomsmottagningarna ligger i utan endast nämnt landskap, detta med stöd i individskyddskravet (Vetenskapsrådet 2017).
I Vetenskapsrådets riktlinjer God forskningssed (2017) nämns viktiga etiska direktiv som jag förhållit mig till under arbetets gång. Vems intresse som styr studien är ett sådant
förhållningssätt. Jag har under arbetets gång försökt att inte värdera vad informanterna sagt utan, både under intervjuer och i denna uppsats, har jag förhållit mig neutral till uttalanden. Relationen till informanten är viktig (Bryman 2011) och vid samtal med informanterna har jag arbetat med att vara så objektiv och lyhörd som möjligt. Detta för att säkerställa att jag uppfattat deras uttalanden rätt och ge informanterna en chans att ändra sina uttalanden om de menar att jag tolkade uttalandet fel (a.a.).
5. Teori
I detta kapitel kommer jag att presentera begrepp och teorier som använts för att analysera mitt empiriska material. Studiens syfte är att undersöka kuratorers upplevelse av att bemöta unga som utsatts för sexuella övergrepp och analysera kuratorers strategier för att hantera egna känslor i dessa möten. Jag har valt att använda E. Goffmans teori om vardagslivets dramaturgi vid analys av mitt empiriska material. E. Goffmans teori om vardagslivets
dramaturgi förklarar människan som skådespelare på en scen. Han använder begrepp som roll, fasad och uppträdande för att tydliggöra detta skådespel. Med begrepp som region, team, intrycksstyrning och oavsiktliga gester ger E. Goffman metaforer till teatervärlden som enkelt översätts till möten i vardagslivet, ofta kopplat till arbete.
Jag har även valt att analysera mitt empiriska material med hjälp av A. Hochschilds teori om emotionellt arbete. Med begrepp som känsloregler, socialt utbyte av känslor och emotiv dissonans förklaras en anställds känslors position på arbetet, men A. Hochschild diskuterar även hur arbetstagarens förhållningssätt till arbetet påverkar känslolivet.
Nämnda teorier har valts för att besvara studiens syfte och frågeställningar. Med E. Goffmans teori om vardagslivets dramaturgi kan kuratorernas upplevelse av mötet med unga som utsatts för sexuella övergrepp att analyseras. Kuratorernas strategier för att hantera sina egna känslor kopplat till dessa möten kan undersökas med hjälp av A. Hochschilds teori om det
emotionella arbetet.
5.1 Ett dramaturgiskt perspektiv på samhället
Ervin Goffman (1922–1982) har utvecklat en metaforisk teori om samhället som en teaterscen där individen spelar olika roller. I hans verk Presentation of Self in Everdyday Life (1956), svensk översättning Jaget och Maskerna (2004), använder han sig av klassiskt dramaturgiska begrepp för att med metaforer illustrera hur en teaterpjäs med dess roller, scen och
framträdande består av samma delar som vardagliga situationer och interaktioner mellan människor. Likväl då skådespelarna går på och av scenen, menar Goffman, träder människor in och ut ur roller.
Repstad (2005) skriver i Sociologiskt perspektiv i vård, omsorg och socialt arbete att
Goffmans teori bättre appliceras på kortare relationer än på privata och djupa relationer. Detta för att rollspelaren knappast kan spela en roll under en längre privat relation. Därför är
Goffmans dramaturgiska teori mycket användbar i analys av interaktion på arbetet, och det främst mellan professionell och klient. Då Goffman (2004) beskriver sin tes om samhället som teaterscen, använder han sig också främst av exempel kopplat till arbetsplatser, där den professionella är skådespelaren och klienten agerar publik. Skådespeleriet med dess intryck sänds alltså ut från aktören och mottages av publiken. Vidare menar Goffman att aktören, den professionella, kan spela sin roll så väl att hen övertygar sig själv om rollens äkthet. Dock kan aktören även göra rollspelandet så rutinmässigt att hen själv är skeptisk till rollens äkthet och inte heller ägnar vidare uppmärksamhet till publikens syn på rollens äkthet. Det senare kallar Goffman för att spela sin roll cyniskt. Resonemanget utvecklas med att en cynisk rollspelare inte behöver vara övertygad om sin roll för att agera för samhällets och klientens bästa. Med detta sagt kan även en aktör spela sin roll utan tvivel på rollens äkthet för att sedan tveka på äktheten och därmed bli en cynisk rollspelare (2004).
5.1.2 Centrala begrepp
Några av de mest kända begreppen som Goffman myntande i Jaget och maskerna (2004) är kopplade till scenen. Han menar att individen spelar sin roll på scenen eller på den främre regionen (front stage), då aktören exempelvis har ett möte med sin klient. Sedan går hen av scenen till den bakre regionen (back stage), bland annat personalrummet där klientmötet kan diskuteras med kollegor. Då den professionella befinner sig på den främre regionen spelar hen rollen som professionell och har för publiken, klienten, vad Goffman kallar för ett
framträdande. Under rollspelandet blir aktören betraktad av sin publik varpå en aktör som internaliserat sin roll lättare förmedlar rollens äkthet till åskådarna (Johanson; Lalander 2013) än vad en cynisk rollspelare gör.
För att med äkthet spela sin roll använder Goffman begreppet fasad som ska hjälpa aktören förstärka sin roll. Denna fasad kan vara både abstrakt, så som röstläge och kroppshållning, och generell, så som kläder och utformningen av det egentliga rummet. Det är via fasaden som information om rollen förmedlas från aktör till observatör/klient. Inramningen (the settings) är den del av fasaden som består av det egentliga rummet, exempelvis det rum där den professionella tar emot klienter. Den personliga fasaden innehåller allt ifrån rollspelarens ansiktsuttryck och kläder, till tonfall, ålder och kön. Några av dessa delar är kan aktören inte påverka, så som ålder och kön, medan andra kan skifta eller vara valbara för aktören, så som kläder. Tonfall och ansiktsuttryck är exempel på kortvariga och rörliga delar av den
personliga fasaden som den professionella kan använda för att öka äktheten i sin roll (2004). Publikens erkännande av den aktuella rollen är grundläggande i Goffmans teori och aktören ägnar sig åt så kallad intrycksstyrning för att göra detta. Det är olika tekniker som aktören använder sig av för att passa in i vedertagna normer kopplade till rollen och därmed bli erkänd av publiken på det sätt som situationen kräver. Begreppen uppträdande och manér är två verktyg för detta ändamål, vars innebörd är att med diverse knep upprätthålla sin personliga fasad. Uppträdande sker genom val av yttre attribut, likt kläder och materiella ting, för att markera status och position. Med manér åsyftas våra gester och vår fysiska framtoning. Hur vi går, står och pratar är alla viktiga delar för att tala om vilka vi är, men framförallt vilka vi vill vara. Att detta görs med hjälp av rekvisita och överdrivna gester är tydligt på teater men med den dramaturgiska teorin kan detta alltså översättas till vardagliga möten. Att tala högt, vara rakryggad och bära en viss typ av kläder är alla typer av intrycksstyrningar för att markera aktörens roll gentemot publiken.
För att skapa en gemensam definition av rollen och situationen bärs aktörens framträdande upp av andra, ofta kollegor, som Goffman kallar för team. Han menar att roller bara existerar i förhållande till andra, rollen blir till i teamet som ingår i den sociala situation som individen befinner sig i. I Jaget och Maskerna (2004) ger Goffman själv exempel på hur en roll bara existerar i en social kontext då en tjänare endast är tjänare i förhållande till sin härskare (s. 74). För att ytterligare förklara teamets relevans myntades begreppet teammaskopi som innebär när teamets medlemmar innehar samma inställning eller liknande syn kring deras roller och har ett gemensamt mål.
Vidare resonerar Goffman i Jaget och maskerna (2004) om hur aktören, rollspelaren, kan använda samma fasad för olika rutiner. Det betyder att en given social fasad ofta blir
institutionaliserad, likartad, för flertalet personer. För att förklara hur fasaden blir snarlik för olika individer används begreppet kollektiv representation. Ett tydliggörande av den
kollektiva representationen kan vara hur professionella som ska träda in i en ny roll ofta får en redan etablerad fasad att använda sig av. Då det inte finns någon socialt etablerad fasad,
menar Goffman, så får aktören välja mellan ett fåtal redan etablerade fasader. Det betyder att dessa fasader sällan skapas utan ”väljs” av aktören för att förstärka sin roll. Det finns likheter mellan en kollektiv representation och teammaskopi. En skillnad som bör poängteras är att den kollektiva representationen är likt en mer eller mindre erkänd ”mall” för olika roller medan teammaskopi är då en specifik grupp aktörer ingår i samma team och stävar åt samma riktning med liknande inställning.
5.1.3 Misslyckade uppträdanden
Som tidigare nämnts är publikens förtroende för rollen och upplevelse av rollens äkthet avgörande. Goffman (2004) menar att förtroende för den professionella rubbas ifall rollinnehavaren gör vad han kallar för oavsiktliga gester, handlingar som inte stämmer överens med normer länkade till rollen. För att förhindra incidenter har aktören tre så kallade försvarsattribut att använda sig av; Dramaturgisk lojalitet som innebär gruppens lojalitet gentemot varandra, dramaturgisk disciplin som innebär att aktören bör ha en känslomässig distans till framträdandet. Detta för att ”ta itu med oförutsedda dramaturgiska inslag
allteftersom de uppkommer” (s. 190). Kortfattat medför det ett känslomässigt engagemang av aktören som samtidigt ska hålla sig ifrån att mista kontrollen genom att medryckas
känslomässigt, då detta skulle innebära ett misslyckat framträdande. Goffman menar att spontana känslor inte ska förmedlas från aktör till publik utan att den professionella måste ha ett, vad han kallar, passande uttryck. Det sista försvarsattributet är dramaturgisk försiktighet som kortfattat kan beskrivas som att aktören måste vara väl förberedd. I situationer där publiken uppfattar aktörens handlingar som oförenliga med dess uppfattning av normer kopplade till rollen, så riskerar situationen få betydelsefulla konsekvenser i tre olika former. Bildandet av en så kallad falsk atmosfär, d.v.s. rollerna som aktör och publik innehar blir omskakade, publikens uppfattning om teamet som helhet kan rubbas och förtroendet förstöras samt den professionella aktörens självbild riskerar att förstöras.
5.2 Emotionellt arbete
Arlie Russel Hochschild, född 1940, är professor i sociologi vid University of California, Berkeley. ”Where did the person end and the act begin?” frågar sig Hochschild i förordet på den första utgåvan av the Maneged Heart (1983), där hon för läsaren målar upp minnen kring då hon som barn började förstå att människor inte alltid känner känslorna de utåt visar. Boken utforskar mycket av just detta; vilken är den riktiga emotionen och vad är skådespel?
Emotional labour (avlönat känsloarbete) och emotional work (känsloarbete i den privata sfären) är nyckelbegrepp som Hochschild undersöker och arbetar med under sin karriär (vidare förklaring av begreppen nedan). Hochschild baserar sin tes och utvecklar teorin utifrån Goffmans teori om vardagslivets dramaturgi. Precis som han utgår hon ifrån att känslor som visas inte nödvändigtvis stämmer överens med det inre känslolivet.
Inom emotionssociologin finns skilda åsikter huruvida känslor och emotioner har samma innebörd eller inte. Hochschild tillhör dem som skiljer på begreppen och menar att alla emotioner är känslor men att alla känslor inte är emotioner. Även definitionen av vad emotioner är skiljer sig åt något. Hochschild förespråkar ett interaktionellt perspektiv som innebär att emotioner har en kulturell/social del, en biologisk del och en del personlig del, vilka alla påverkar individen och inte kan särskiljas från varandra (Dahlgren; Starrin 2004). Emotioner, med Hochschild definition, innehåller alltså en biologisk sinnesförändring med en konstruerad kulturell/social del som tar uttryck hos en individ och där alla delar hänger ihop, både socialt och biologiskt betingade (Wettergren; Starrin & Lindgren 2008).
Som tidigare nämnts använder Hochschild begreppen emotional labour (avlönat känsloarbete) och emotional work (känsloarbete i den privata sfären) och skiljer alltså dessa åt. Denna uppsats diskuterar inte emotional work vidare då begreppet inte är relevant för studiens syfte. Emotionellt arbete är således den översättning av emotional labour som fortsättningsvis används.
5.2.1 Centrala begrepp
Hochschild har tre byggstenar i sin teori. Emotionellt arbete är en av dessa. Detta innefattas av ytligt och djupt emotionellt arbete. Det förstnämnda innebär att visa känslor som en inte känner, exempelvis le fast du inte är glad. Djupt emotionellt arbete är vad en känner, eller tror att en känner, efter aktivt frammanat fram en känsla och bör ses som ett utryck av en känsla snarare än en genuin emotion (Wettergren; Starrin; Lindgren 2008). Den andra byggstenen är känsloregler vilket kortfattat innebär normer om vad som är okej att känna i specifika
situationer. Känsloregler är kopplade till emotionellt arbete och är således vad som styr detta. Hochschild menar att känsloregler är ett effektivt verktyg att styra ageranden och moral med (Dahlgren; Starrin 2004). Förenklat kan känsloregler ses som vad som styr en professionell i sitt arbete genom att fungera som en manual för individens känslor. Vidare menar Hochschild att en medvetenhet kring känsloregler uppstår genom att individen reflekterar över hur andra uppfattar det egna beteendet och känslorna en förmedlar (a.a.). Den tredje byggstenen är socialt utbyte av känslor där interaktionen mellan människor är fokus. Hochschild delar upp detta utbyte i två former, ett rakt och ett improviserat utbyte. Båda dessa utbyten sker i kontext av känsloregler, med en medvetenhet om vad som är rätt respektive fel agerande och känsla. Ett rakt socialt utbyte av känslor liknar oskrivna regler, exempelvis att med ord eller leende uttrycka tacksamhet efter att ha mottagit hjälp. Det improviserade sociala utbytet av känslor skapas och sker i interaktionen mellan människor, exempelvis via humor, ironi eller en viss typ av jargong (a.a.)
Hochschild studerade bland annat flygvärdinnor och deras emotionella arbete. Hon menar att då flygvärdinnor inte använder sin tillgång, sitt leende, så riskerar produkten, resenärens upplevelse, att skadas (1983). Denna teori går att applicera på socialt arbete där den
professionella ”säljer” känslor likt en flygvärdinna ”säljer” en trevlig upplevelse genom att vara glad. En flygvärdinna och en socialarbetare, exempelvis en kurator, innehar alltså båda ett emotionellt arbete. Preciseringen av vad ett emotionellt arbete är innebär interaktion med en annan människa, ansikte mot ansikte eller med röster. Den professionella ska framkalla en känsla hos den andra parten och arbetsgivaren kontrollerar den professionellas emotionella aktiviteter (Dahlgren; Starrin 2004). En kurators arbete definieras alltså som ett emotionellt arbete då det innehåller ytligt och djupt emotionellt arbete, känsloregler och socialt utbyte av känslor. Kuratorn framkallar känslor hos sin klient, exempelvis trygghet, glädje eller
tacksamhet, och den professionella kontrolleras av arbetsgivaren så att det emotionella arbetet standardiseras.
Begreppet emotiv dissonans används för att förklara att människor ibland väljer att agera på ett sätt som inte överensstämmer med hur de egentligen känner. Denna typ av behärskning av känslor är en utveckling av Goffmans teori om samhället som en teaterscen där den
professionella spelar en roll för sin publik, sina klienter (Johansson; Lalander 2013).
5.2.2 Den professionellas förhållningssätt till emotionellt arbete
I Hochschilds studier urskiljer hon olika sätt som professionella förhåller sig till emotionellt arbete på. Hon har identifierat tre förhållningssätt som alla innebär olika konsekvenser för arbetet såväl som för individen:
1. När individen identifiera sig helhjärtat med arbetet.
2. När individen gör skillnad på sitt jag vid arbete och på sin fritid. 3. När individen är för lite engagerad och frånvarande mentalt på arbetet.
Det första innebär en risk för individen att ta med sig arbetet hem, vilket i sin tur förhöjer stress och risk för utbrändhet. Det andra förhållningssättet innebär en lägre risk för utbrändhet men kan också föra med sig en känsla hos individen av att hen inte tar arbetet på allvar. Gruppen som är för lite engagerade och mentalt frånvarande, det tredje förhållningssättet, risker att bli cyniska mot klienter, vilket i sin tur kan riskera kvaliteten på arbetet. Dahlgren; Starrin (2004) menar att den första typen, att identifiera sig helhjärtat med arbetet, är farligare för individen än de övriga två. Riskerna som dessa olika förhållningssätt innebär kan dock minska om den professionella känner att hen har kontroll över sitt arbete (a.a).
6. Resultat och analys
Resultatet som presenteras är uppdelat i tre temata med varsin rubrik. Dessa teman bygger på studiens frågeställning: hur pratar kuratorerna om sexuella övergrepp? Vilka känslor väcks hos kuratorerna under dessa möten? Vilka känslor visas och vilka känslor får inte visas? Rubrikerna består av citat eller delar av citat som jag menar är talande för det aktuella temat. Citaten är hämtade från de deltagande kuratorerna och analyseras med hjälp av vald teori. En jämförelse mellan detta resultat och tidigare forskning görs i varje underrubrik kopplat till specifikt tema.
6.1 Presentation av informanter
Informanterna som deltagit i denna studie är fyra kuratorer på fyra olika
ungdomsmottagningar i Skåne och i Uppland. De kallas inte för sina riktiga namn utan heter här Lena, Sara, Malin och Jenny. Lena, Malin och Jenny är socionomer och Sara är
socialpedagog.
6.2 ”Ett ansvar att kalla saker för sitt rätta namn”
Tidigt under samtalen med kuratorerna så ombads de berätta om ett möte med en ungdom som blivit utsatt för sexuella övergrepp. Kuratorerna hade alla mycket olika berättelser vilket vittnar om vilken skillnad samtalen kan ha. När i kontakten övergreppet/övergreppen tas upp, om det är den unga själv som berättar eller kuratorn som frågar och när i tiden övergreppet ägt rum varierar tydligt. Något som däremot var gemensamt för tre av fyra kuratorer är att de nämnde ungas svårighet att själva sätta ord på händelsen.
”Det är ju väldigt många som jag träffar som berättar att de varit med om något och så säger de ’men det var ingen våldtäkt’ och sen när vi pratar om det så säger jag ’i min värld så är
det där en våldtäkt’. För ordet är så förknippat med att man ska gå i en gränd någonstans och någon rycker tag i en… Men pojkvänner och flickvänner våldtar ju sina partners. Och det tror jag för många är svårt och en process. Därför tar jag det väldigt mjukt. Säger ’vad ska vi kalla det som du varit med om?’ för jag vill att personen så långt som möjligt ska sätta sina egna ord och äga sin egna berättelse och jag ska följa. Men där känner jag också att jag har ett ansvar att kalla saker för sitt rätta namn, också för att skuldbelägga den som utsätter. Jag
tänker det här med samtycke, det är ett bra ord.” Jenny
Jenny berättar ovan att det ofta är unga som berättar om ett övergrepp för att sedan själv understryka att det inte är en våldtäkt. Denna markering kan ses som ett sätt att inte göra sig till offer. Likt Young & Maguire (2003) där orden ”offer” respektive ”överlevare” diskuteras av och med utsatta kvinnor, så talar detta citat för att unga inte vill se sig själva som offer. Young & Maguire (2003) nämner hur ordet ”offer” är kopplat till maktlöshet, passivitet och skam. När förövaren är, som Jenny säger ovan, en partner så menar hon att de unga har svårt att se händelsen som ett övergrepp. Det kan, med stöd av Young & Maguire (2003), alltså ses som en markering av att den unga inte vill känna sig maktlös eller passiv.
Jenny bemöter denna osäkerhet på flera olika vis. Dels säger hon att i ”hennes värld” är det en våldtäkt, men hon bjuder även in den unga i att själv definiera situationen och uppmuntrar till att använda egna ord. Hon uttrycker att det är hennes ansvar att kalla saker ”vid sitt rätta namn” och använder samtycke för att definiera vad som är övergrepp och inte. Att Jenny är mån om och känner ansvar för att få den unga att förstå att händelsen som skett är ett
en professionell kan spela sin roll med mer eller mindre äkthet där professionella som spelar rollen med äkthet verkar förtroendegivande och får publikens erkännande. Jenny är medveten om vad som förväntas av henne i sin roll, att hjälpa unga att förstå att ett övergrepp är ett brott, och själv övertygad om att det är fel.
Malin pratar också om ordets betydelse. Inte i form av ordval utan genom att våga öppna upp och ställa frågor.
”Men det jag tror är viktigt är att vi måste fråga. Fråga alla. ’Har du varit med om våld? Fysiskt våld som puttar, knuffar, slag. Psykiskt våld, sexuellt våld’. Det är många som har erfarenhet, det är så viktigt att vi frågar. Jag vill betona hur viktigt det är att alla vågar fråga
om våld. Och fråga alla, så man inte frågar bara vissa. Så inte de unga heller tänker ’frågar de för att jag har tatueringar och ser ut som någon som har utsatts eller utsätts?’. Vi måste öppna upp, våga fråga. Men också sättet man frågar på. Det är viktigt att ha kunskap, att ha
utbildad personal, att ha kunskap om sexuellt våld och förekomst och vi är ju överrepresenterade här såklart, med kunskap.” Malin
Som nämnt ovan var kuratorernas berättelser om hur övergrepp och sexuellt våld
introducerades i samtalen väldigt olika. Malin påtalar vikten av att alla frågar sina besökare som inte själva berättar. Att arbetslaget har ett gemensamt tillvägagångssätt och rutiner kring att fråga alla om våld tyder på en, eller förhoppning om en, teammaskopi. Goffman (2004) påtalar teamets funktion för den enskilda rollspelaren, dvs. den professionella. Ett gemensamt mål eller en gemensam strävan i teamet, teammaskopi, är en bra förutsättning för den enskilda professionella att lyckas i sin roll. I citatet påtalar Malin främst två saker: att fråga alla och att ha tillräcklig kunskap, utbildad personal. Jenny, däremot, talar nedan om vad hon uppfattar som viktigast i samtal om sexuella övergrepp.
”Jag tycker man ska använda sin empati och sin medmänsklighet, för utan den så ska du säga upp dig och jobba med något annat. Visa värme för de som kommer, visa vördnad för att de kommer med sitt allra innersta. Med de medlen man har skapa värme och omhändertagande,
det är egentligen det viktigaste. Det viktigaste är egentligen inte teoretiska knep du har, typ artontusen utbildningar, utan ha koll på den som kommer och vad den vill med samtalet.
Lyssna mer, prata mindre!” Jenny
Även om dessa två citat knappast är dikotomier och det inte är troligt att Jenny inte tycker utbildning är relevant eller att Malin inte tycker empati är relevant, så läggs tyngden olika. Jenny påtalar vikten av emotioner, känslor. Medmänsklighet och empati. Genom detta, att ”lyssna mer och prata mindre” gör hon vad Goffman (2004) kallar för intrycksstyrning. Via empati visar Jenny för den unga att hon tror på berättelsen, vill lyssna och förstå. Malin använder sig av att våga fråga och med kunskap om sexuella övergrepps förekomst nå och identifiera utsatta. Även Malins sätt kan ses som en form av intrycksstyrning då hennes frågor öppnar för den unga att svåra ämnen är okej att prata om, det är okej att berätta. Detta är också ett utryck av intrycksstyrning. Både Malin och Jenny använder, om än olika, sätt för att förmedla för den unga att samtalsrummet är ett tryggt rum.
Med hjälp av ord vill kuratorerna förmedla något till den unga, i detta fall att skulden inte ligger hos dem. Att detta är något som flera av kuratorerna gör i samtal med unga som inte definierar övergrepp som sådana kan tänkas vara grundat i en kollektiv representation (Goffman 2004). Rollen som kurator på ungdomsmottagning innebär, enligt kuratorerna, att möta många unga som förnekar övergrepp eller förminskar händelsen de varit med om. Med
