Är public service partiskt?
-
En partiskhetsprövning av podcasten Det politiska spelet
Is Public Service Biased?
-
An Examination of Media Bias in the Podcast The Political Game
Fritz Johanna
Huvudområde: Statsvetenskap: politik, organisation och ledning Nivå: Kandidatnivå
Omfattning: 15 högskolepoäng Termin: Vårterminen 2020 Handledare: Patrik Hall
Abstrakt
Uppsatsen sjösattes som en konsekvens av den kritik som politiker och journalister riktat mot public service de senaste åren. Kritiken som främst handlat om en upplevd
vänstervridning inom public service är oroväckande då en partiskhet innebär minskade förutsättningar för välorienterade samhällsmedborgare som kan ta ställning i olika
samhällsfrågor. Baserat på kritiken har syftet med uppsatsen varit att granska partiskheten i Sveriges Radios podcastverksamhet, ett public service-drivet medium som trots sin allt mer omfattande räckvidd förblivit ett outforskat område inom objektivitetsforskningen.
Med avstamp från Westerståhls objektivitetsstudier har en partiskhetsprövning
genomförts där begreppet objektivitet likställts med opartiskhet och operationaliserats som en sammanvägning av balans och neutralitet. Neutraliteten har sedermera beräknats via antalet positiva respektive negativa omdömen som riktats mot riksdagspartierna, medan balansen beräknats via det utrymme som partiernas ideologiska budskap och partipolitiska aktiviteter fått i podcasten. Avslutningsvis har en diskussion förts utifrån Asps (2006) syn på rättvisa och mynnat ut i ett resultat som indikerar att en politisk högerriktning gynnats i Sveriges Radios podcastverksamhet.
Innehållsförteckning
1. Inledning ...1
2. Problemdiskussion ...2
2.1. Definition... 3
2.2. Varför det är viktigt att studera objektiviteten i Sveriges Radios Podcaster ... 3
2.3. Problemformulering... 4
2.4. Syfte och frågeställning ... 4
3. Tidigare forskning ...5
3.1. Tim Groseclose & Jeffrey Mily ... 5
3.2. Riccardo Puglis ... 6
3.3. John R. Lott och Kevin A. Hassett ... 7
3.4. Summering av de amerikanska kvantitativa innehållsanalyserna... 8
3.5. Jörgen Westerståhl ... 8
3.6. Kent Asp ... 10
3.7. Summering av de svenska kvantitativa innehållsanalyserna ... 11
4. Teori ... 12
4.1. Journalistisk objektivitet... 12
4.2. Westerståhl – objektivitet... 13
4.3. En partiskhetsprövning inspirerad av Westerståhl och Asp ... 15
4.4. Höger och vänster ... 15
5. Metod och material... 16
5.1. Urval ... 16 5.2. Analysenheter ... 17 5.3. Operationalisering av material ... 18 5.4. Kodschema ... 20
6. Resultat ... 21
6.1. Balans ... 21 6.2. Neutral presentation... 237. Diskussion ... 24
7.1. Exponering ... 25 7.2. Behandling ... 287.3. En resultatinriktad jämförelse med Asp och Westerståhl... 31
8. Slutsats... 31
9. Referenser ... 33
1
1. INLEDNING
I en svensk parlamentarisk utredning från år 2000 motiveras public service-apparatens existensberättigande av den vida betydelse den har för kulturen och de demokratiska processerna. I mer precisa ordalag framförs det att samtliga demokratiska och pluralistiska samhällen har ”behov av ett öppet och allsidigt kommunikationssystem som erbjuder hela befolkningen på lika villkor tillgång till en arena för såväl information och opinionsbildning som kultur och underhållning” (SOU 2000:55, s57). Vad som ämnas belysas är att det finns ett samhälleligt behov av en fungerande public service-apparat för en fungerande demokrati. För att fylla detta behov finns där således regler för de sändningar som bedrivs av Sveriges tre skattefinansierade public service-bolag (SVT, Sveriges Radio och UR). Reglerna går i huvudsak ut på att public service ska bedriva en saklig, opartisk och mångfaldig sändning som speglar olika åsikter, intressen och förhållanden i landet. Därutöver ska de tillhandahålla ett brett kulturutbud och en allsidig nyhetsrapportering som når ut till så många som möjligt och bidrar till kunskapsspridning och stimulerande samhällsdebatter som främjar medborgarnas fria åsiktsbildning och förmåga att orientera sig och ta ställning i olika kultur-och samhällsfrågor.
På ovan grunder fyller public service en viktig demokratisk funktion i samhället så länge de lever upp till de krav och förpliktelser som ställs på dem. Frågan är dock om de gör det? Svaret är tvetydigt då det genom årens lopp riktats oroväckande stor kritik mot public service partiskhet (Djerf-Pierre & Weibull, 2001:299). Under de senaste åren har kritiken främst handlat om en upplevd vänstervridning i public service nyhetsrapportering. Janne Josefsson, en av Sveriges mest kända granskande tv-journalister, har bland annat delat med sig av egna erfarenheter om hur SVT försökt stoppa och tysta ner granskande journalistik om kommunismen (Börjesson, 2017) och i en rapport av Näringslivets Medieinstitut framförs en stor majoritet av Granskningsnämndens fällande domar mot public service sedan 2012 handla om en vinkling åt det politiska vänsterliberala hållet (Reimers, 2019).
Ifrågasättandet av public service partiskhet och existensberättigande har även nått den politiska debatten där Sverigedemokraterna efter en rad kritiska uttalanden om public service partiskhet röstat nej till public service-skatten. Även inom Moderaterna och Kristdemokraterna har debatten om public service florerat och resulterat i att Kristdemokraternas partisekreterare Peter Kullgren uttryckt att partiet vill se ett mer avskalat public service medan Moderaternas ungdomsförbund i Stockholm under våren 2019 röstade igenom förslaget om att på sikt lägga ner public service helt.
2
Rimligtvis krävs mer forskning om public service objektivitet för att ta ställning till deras påstådda partiskhet. Inte minst krävs forskning som täcker in samtliga av de plattformar public service närvarar på för att kunna dra generella slutsatser om en eventuell partiskhet. I detta syfte finner jag stora luckor inom forskningen. Inte minst finns där ett helt outforskat område inom objektivitetsforskningen om public service som kan vara av stor vikt att granska närmare, nämligen podcastområdet. Via den här relativt nya mediaplattformen når Sveriges Radios podcaststationer ut till hundratusentals lyssnare varje dag (Larsson, 2019), vilket i förlängningen gör mediet till en viktig portal för den svenska opinionsbildningen och demokratin.
Av ovan anledning är det viktigt att granska hur information tolkas och presenteras i de podcaster som drivs av Sveriges Radio. Mer specifikt är det viktigt att säkerställa att medborgarna nås av en opartisk nyhetsförmedling som gynnar den fria åsiktsbildningen och de demokratiska processerna i samhället. Följande uppsats kommer därav ägnas åt att granska objektiviteten i vad som kan klassificeras som Sveriges Radios mest framträdande politiska podcast: Det politiska spelet. I podcastens presentation framförs Sveriges Radios tyngsta röster inom politisk bevakning ha samlats för att diskutera och fördjupa sig i den inrikespolitiska veckan som gått (Sveriges Radio, 2019). Den gedigna samlingen tunga röster inom Sveriges Radios politiska bevakning gör mediet till ett intressant studieobjekt som förhoppningsvis kan verka för att ge en någorlunda allmängiltig bild om huruvida Sveriges Radios podcastverksamhet är partisk eller inte.
2. PROBLEMDISKUSSION
För att få en uppfattning om varför podcastmediet lämpar sig som granskningsobjekt är det viktigt att både förstå vad begreppet åsyftar och varför det är viktigt att studera. Det här kapitlet kommer kortfattat redogöra för begreppets innebörd och sedermera följas upp av en diskussion gällande varför det är viktigt att undersöka public services objektivitet i podcastmediet. Utifrån diskussionen kommer uppsatsens problemformulering, syfte och frågeställning avslutningsvis att presenteras.
3
2.1. Definition
En podcast är enligt Poddtoppens (2019) definition en ljudfil- eller videofil som finns tillgänglig på internet via ett RSS-flöde. Via RSS, som står för really simple solution, möjliggörs lyssningen av en viss ljud- eller videofil på flertal plattformar, såsom i mobiltelefonen eller via en webbsida. Vanligtvis består en podcast av en serie avsnitt, där användaren med hjälp av RSS-tekniken kan hämta eller prenumerera på sina favoritserier.
2.2. Varför det är viktigt att studera objektiviteten i Sveriges Radios
Podcaster
År 2005 började Sveriges Radio sin försöksverksamhet med den så kallade poddradion (Sveriges Radio, 2008). Idag når Sveriges Radios poddstationer ut till hundratusentals lyssnare varje dag (Larsson, 2019) och utgör på så sätt ett viktigt medium för opinionsbildning. Med sändningarnas räckvidd är det rimligt att anta att de precis som andra massmedier spelar en viktig roll i de politiska processerna. I rollen som nyhetsförmedlare erbjuder dem lyssnarna viktig information om bland annat politiker, sakfrågor och politikers relationer till olika sakfrågor. Sättet Sveriges Radios Podcaster, tillsammans med andra medier, väljer att spegla olika aktörer och händelser på kan därav få stor inverkan på de politiska valen. Som Puglisi (2008, s3) framför har media en dagordningssättande förmåga. Genom att belysa vissa problem extra mycket kan media rikta allmänhetens tankar till specifika frågor. De kan vidare spegla aktörer och sakfrågor på ett sätt som får medborgarna att tro att ett visst parti är bättre eller sämre lämpat för att hantera en viss problematik. Är denna problematik sedan framträdande i uppkommande val kan konsekvensen bli att medborgarna röstar på det parti som i relation till sakfrågan applåderats av media. Följden blir att den fria åsiktsbildningen äventyras, vilket försämrar förutsättningarna för en välfungerande demokrati.
Att de medverkande journalisterna i Sveriges Radios podcast Det politiska spelet är objektiva i sin politiska bevakning är således viktigt för de demokratiska processerna. Är public service-apparatens kanaler partiska i sin nyhetsförmedling väcker det fråntecken kring hela institutionens legitimitet som en skattefinansierad nyhetsförmedlare i samhället. Det vill säga kan medborgarna inte vara säkra på att den information de tar del av via public service är oberoende, opartiska och sakliga har hela syftet med den skattefinansierade journalistikens existens satts ur spel.
4
För att slå vakt om att hela public service-apparaten skapar förutsättningar för välinformerade och engagerade samhällsmedborgare är det, som tidigare nämnts, viktigt att samtliga av de mediala plattformar som public service närvarar på utsätts för granskning. Det är således viktigt att det outforskade podcastmediet inkluderas i forskningen så att information kan adderas till den befintliga kunskapen på området och ge en bättre bild av hur public service bedriver sin verksamhet.
2.3. Problemformulering
Public service-TV och radio erhåller ett demokratiskt ansvar och ska i relation till detta ansvar säkerställa att deras respektive sändningar främjar medborgarnas möjligheter att orientera sig i samhället. En förutsättning för välorienterade medborgare är att verksamheterna beaktar den fria åsiktsbildningen och är opartiska och sakliga i sina sändningar. Eftersom kritik riktats mot public service opartiskhet är det av stor vikt att deras arbete granskas ingående. Skulle rapporteringen visa sig vara partisk utgör det ett hot mot de demokratiska processerna, vilket är högst problematiskt. Främst ligger problematiken i att det skulle betyda att de svenska medborgarna finansierar bolag som arbetar mot demokratin snarare än för demokratin. I förlängningen skulle det aktualisera frågan om public service existensberättigande, vilket är en fråga som berör hela den svenska befolkningen.
2.4. Syfte och frågeställning
Syftet är att via en partiskhetsprövning granska objektiviteten i Sveriges Radios podcastverksamhet. För detta syfte kommer en fördjupande undersökning och diskussion av följande frågeställning ligga till grund:
• Är belysningen av de politiska riksdagspartierna vänstervriden i Det politiska spelets podcast?
o Är Det politiska spelets belysning av de politiska riksdagspartierna balanserad? o Är Det politiska spelets belysning av de politiska riksdagspartierna neutral?
5
3. TIDIGARE FORSKNING
I efterforskningen av existerande litteratur granskades en stor uppsjö av studier vars gemensamma nämnare var att de studerade medias objektivitet. Efter en grundlig genomgång av både svensk och internationell litteratur stod fem kvantitativa innehållsanalyser ut från mängden. De hade i enighet med Esaiasson med flera (2017, s198) definition av kvantitativa innehållsanalyser två karaktäristiska drag: 1) De analyserade ett innehåll i någon form av skriftlig, muntlig eller bildmässig framställning och 2) de analyserade innehållet med hjälp av likvärdiga och jämförbara uppgifter om ett tillräckligt stort antal analysenheter som i numeriska värden kunde uttryckas och analyseras.
Med det sagt syntes de mest tongivande studierna, det vill säga de mest innovativa och refererade undersökningarna i litteraturen, vara tre amerikanska och två svenska studier. De amerikanska studierna av Groseclose och Milyo (2005), Puglisi (2008) och Lott och Hassett (2014) var intressanta ur ett metodologiskt objektivitetsperspektiv medan de två svenska undersökningarna av Westerståhl (1972) och Asp (2006) adderade ytterligare en dimension av intresse då de riktade stor uppmärksamhet mot den svenska public service-apparatens objektivitet. Deras upptäckter och metodologiska tillvägagångssätt utgjorde ett viktigt ramverk och sammanhang för den tilltänkta undersökningens bidrag till den ackumulerade kunskapen om public service objektivitet i Sverige.
Nedan kommer, med fokus på metodologi, samtliga fem studier presenteras och diskuteras i syfte att navigera fram en lämplig metod för kommande undersökning av Det politiska spelets objektivitet. För en lättare överblick kommer de amerikanska studierna lyftas fram och summeras i en första del och sedan följas upp av de svenska studierna i en andra del.
3.1. Tim Groseclose & Jeffrey Milyo
I A Measure of Media Bias (2005) mäter Groseclose och Milyo medias partiskhet genom beräkningar av tidningars och kongressmedlemmars användning av ideologiska uttryck. Mer specifikt sammanställs tidningarnas användning av olika citat från tankesmedjor och andra politiska intresseorganisationer och jämförs med kongressmedlemmarnas användning av samma organisations citat i syfte att identifiera en ideologisk riktning. Huruvida ett citat är liberalt eller konservativt bestäms av kongressmedlemmarnas vederbörande ideologiska ställning. Används citatet till största del av vad som enligt ADA:s rankningsystem klassas som liberala kongressmedlemmar anses citatet vara av
6
liberal riktning. Med hjälp av detta klassificeringssystem avgörs slutligen nyhetsmediernas politiska riktning. Om exempelvis ett nyhetsmediums tio mest citerade organisationer (utgått ifrån att citaten inte använts i negativ bemärkelse) inkluderas av en konservativ, respektive nio liberala organisationer, och kongressens tio mest citerade organisationer inkluderas av fyra konservativa, respektive sex liberala organisationer indikerar det att nyhetsmediet är liberalt inställt i relation till kongressen.
Som Groseclose och Milyo (ibid.) själva framhäver har deras metodologiska tillvägagångssätt en fördel i att egna subjektiva ideologiska uppskattningar undviks att projiceras på materialet. Ur ett objektivitetsperspektiv är det positivt då man undslipper den problematik som kan uppstå om resultaten färgas av egna subjektiva förståelser. Frågan är bara om metoden är tillräckligt solid för att fånga upp medias ideologiska riktning. Vad jag syftar på är att många journalister låter motsättande tankesmedjor och intresseorganisationer komma till tals när de skriver artiklar om specifika frågor, vilket gör att en eventuell partiskhet kan vara högst subtil. Tittar vi exempelvis på utsläppsregleringen av flygindustrin kan tidningarna systematiskt använda sig av akademiska experter för att föra fram argument för en ökad reglering medan de i motsatt riktning låter flygbolagens egna ledningsgrupper föra fram argument för en minskad reglering. Om vi antar att experters utlåtande väger tyngre än ekonomiska intresseorganisationers är en sådan rapportering partisk då den systematiskt gynnar förespråkare av en ökad reglering.
3.2. Riccardo Puglisi
Studien Being the New York Times: The Political Behavior of a Newspaper (2008) undersöker om nyhetsmedier systematiskt ändrar sin ämnesrapportering under politiska valperioder genom att uppmärksamma ämnen som vanligtvis förknippas med ett visst parti och dess tillhörande expertis. Fokus ligger på huruvida media hjälper, stjälper eller agerar neutralt gentemot den sittande regimen. Specifikt undersöks New York Times funktion i sammanhanget med hjälp av ett randomiserat datamaterial på ca 36 000 artiklar. Artiklarna sträcker sig mellan år 1946–1994 och är en del av The Policy Agendas Project, ett projekt som syftar till att tillhandahålla jämförbara måttstockar för policyförändringar i USA (se https://www.comparativeagendas.net/us). Utöver The Policy Agendas egna klassificeringar (ämne, positionering och geografiska och institutionella relevans) skiljer Puglisi på frågor som ägs av Republikanerna (t.ex. lagar, brott och försvar) och på frågor som ägs av Demokraterna (t.ex. medborgerliga rättigheter, sjukvård, arbete och välfärd). För att undvika att egna subjektiva kriterier färgar uppdelningen av frågor lutar sig Puglisis
7
klassificeringsarbete på opinionsundersökningar som granskar vilket parti de amerikanska medborgare upplever som mest kapabelt till att hantera olika problem.
Det som sedan primärt uppskattas är hur ofta ett ämne skildras i New York Times artiklar, om det skildrade ämnet ägs av Demokraterna alternativt Republikanerna, samt huruvida artiklarna är på framsidan eller inuti tidningen. Med hjälp av resultaten kartläggs slutligen en eventuell partiskhet utefter 4 antaganden. Antagandena utgår ifrån att 1) tidningar bejakar sin övertalningsförmåga i skildrandet av olika nyheter under valperioden, vilket gör att tendensen i nyhetsrapporteringen skiljer sig åt innan och under en valperiod 2) ägandeskapet av en fråga har betydelse, vilket gör att medias inducerade framtoning av en fråga kan ge kandidaten som väljarna associerar som bättre lämpad till att hantera frågan fördelar i valet, 3) all publicitet är bra publicitet och medias dagordningssättande beteende är därför ett högst relevant studieobjekt i syfte att identifiera en eventuell partiskhet och 4) verkställande orders och kongressutfrågningar verkar som ombud för de olika policyområdena som presidenten och kongressen är verksamma inom.
Det intressanta med Puglisis studie är sättet han studerar tidningens partiskhet på. Till skillnad från många av de svenska objektivitetsundersökningarna, som i regel enbart adresserar mediabevakningen under valperioden, belyser Puglisi essensen av att undersöka en längre tidsperiod för att se om det finns en eventuell brytpunkt för medias rapportering innan och under valen. Genom att kategorisera frågor efter ägandeskap och utgå från att media har en dagordningssättande agenda lyckas han fånga upp en politisk ståndpunkt hos New York Times som annars lätt hade gått förlorad. Vad som dock kan ifrågasättas är påståendet om att all publicitet är bra publicitet. Är det inte lika rimligt att anta att ett parti kan tappa förankringen till en viss fråga om de framställs ha underpresterat eller på andra sätt agerat olämpligt i frågan?
3.3. John R. Lott och Kevin A. Hassett
Is newspaper coverage of economic events politically biased? (2014) är en studie vari Lott och Hassett utvecklar en ekonomiskt centrerad teknik för att testa partiskheten i det ekonomiska nyhetsfältet. Studien fokuserar på de nyheter som rapporterades i relation till publiceringen av de månatliga ekonomiska dataserierna om BNP, detaljhandel, arbetslöshet och hållbarhet. I undersökningen granskas närmre 400 tidningar hämtade från Nexis/Lexis databas. På grund av den varierande tillgängligheten av tidningar undersöks två olika tidsserier där en sträcker sig från januari 1991 - maj 2004 och en från januari 1985 - maj
8
2004. Fokuset ligger på hur tidningarna rubricerat artiklar som publicerats i relation till de månatliga rapporterna om hållbar varuförsäljning, detaljhandel och arbetslöshet. Beroende på om rubriceringen av de ekonomiska variablerna anger en förbättring eller försämring klassificeras de som positiva, negativa, neutrala eller mixade. Hur informationen rubricerats sätts sedan i relation till den president som regerade under tiden artikeln publicerades och ger på så sätt en indikation om huruvida tidningen är positivt eller negativt inställd till den aktuella presidenten och hans tillhörande politiska administration. Siffrorna sätts även i relation till presidenternas faktiska prestationer och ger på så sätt en tydligare bild av tidningens riktning.
Vad som motiverar Lott och Hassetts fokusering på rubriker är dels att det är just rubriken som sätter störst avtryck i läsarens minne och dels att det är lättare att objektivt klassificera rubriker enligt ett uppsatt kodschema. Risken är dock att innehållet i artiklarna systematiskt skiljer sig åt från de respektive rubrikerna, vilket i förlängningen ger en missvisande bild av medias partiskhet.
3.4. Summering av de amerikanska kvantitativa innehållsanalyserna
Som framförts ovan erhåller de presenterade metodologiska valen både för- och nackdelar. Med hänsyn till studiens validitet, det vill säga att det som ämnas mätas faktiskt är det som mäts, vill jag argumentera för att Lott och Hassetts (2014) metodologiska tillvägagångssätt är undermåligt. Vad jag menar är att resultaten riskerar vara missvisande då det finns en relativt stor risk för att artiklar rubriceras vilseledande som antingen klickbete eller för att uppnå en ökad försäljning av lösnummer.I de andra två studierna förväntas validiteten vara något högre. Frågan är dock om deras metodologiska ramverk kan appliceras på den här uppsatsen. Puglisis (2008) systematiska uppmätning av de vederbörande artiklarnas placering, ämnesskildring och ägandeskap är i sig självt en genomförbar metodologisk strategi. Däremot uppstår svårigheter i relation till den stora datamängd som erfordras i syfte att finna nyansskillnader i medias rapportering innan och under en valperiod. Av tidsmässiga skäl är ett sådant metodologiskt tillvägagångssätt inte realistiskt inom ramen för det här uppsatsarbetet. Detsamma gäller för Groseclose och Milyos (2005) metodologiska tillvägagångssätt, vilket motiverar en mer ingående granskning av de svenska kvantitativa innehållsanalyserna.
9
3.5. Jörgen Westerståhl
Under åren 1965 och 1975 uppstod kontroverser kring opartiskheten och sakligheten i Sveriges Radios nyhetsförmedling (Djerf-Pierre & Weibull, 2001:237), vilket bidrog till att ett flertal vetenskapliga undersökningar sjösattes för att utvärdera kvaliteten i radions och televisionens nyhetssändningar. Jörgen Westerståhl, som vid tillfället uppbar en statsvetenskaplig professur vid Göteborgs universitet, var en av de första som undersökte medias objektivitet genom att bland annat skärskåda nyhetsrapporteringen av det svenska riksdagsvalet 1968, Vietnamkriget 1968, den stora gruvstrejken 1969/70 och gisslandramat på Norrmalmstorg 1973. I undersökningarna utgick Westerståhl från en teoretisk modell som, utifrån ett objektivitetsideal, belyste sakligheten och opartiskheten i radions, tidningens och televisionens nyhetsrapportering. Gällande sakligheten hänvisade Westerståhl till att nyhetsrapporteringen ämnades vara sann och relevant, vilket likställdes med att nyheterna ämnades överensstämma med verkligheten, samt vara väsentliga och inte utelämna några viktiga uppgifter eller detaljer. Opartiskheten syftade i sin tur på att radions och televisionens nyhetsrapportering ämnades vara balanserad och neutral så att olika parter och kontroversiella uppfattningar inte gynnades eller missgynnades av rapporteringen (ibid.). Därutöver framfördes principerna ha varierande betydelse beroende på vilken typ av nyhetsrapportering som granskades (Westerståhl 1972, s9ff). I rapporteringen om det svenska riksdagsvalet 1968 var det exempelvis problematiskt att ta full hänsyn till balanskravet med anledningen att en del händelser är av engångskaraktär och inte produceras i likartad utsträckning av alla partier. Problematiken kan illustreras med ett politiskt avhopp. Vad Westerståhl (ibid., s:82) menar är att tidningar, med hänsyn till balanskravet, inte kan vänta med att publicera uppgifter om ett politiskt avhopp tills de samlat in uppgifter om ett motsvarande avhopp från andra partier. I denna situation är det mer berättigat att fokusera på relevanskravet och istället ställa frågor i stil med: ” Hur väsentlig är den aktuella händelsen och vilka aspekter av händelsen är det som bör tillmätas särskild vikt?” (ibid.).
Fördelen med Westerståhls metod är att nyanserna i materialet kan fångas upp och ge en mer rättvisande och nyanserad bild av verkligheten. Nackdelen är att olika objektivitetsvärden i många fall befinner sig på olika nivåer i relation till den omgivande verkligheten, vilket kan medföra att subjektiva antaganden får allt för stort utrymme och speglar resultaten på ett missvisande sätt. Dessutom kan olika värden stå i konflikt med varandra och ställa till ytterligare komplikationer i användandet av modellen. Exempelvis kan, som Håkan Hvitfelt skriver, verkligheten vara obalanserad och opartisk, vilket gör att kraven på sanning och opartiskhet kolliderar. Vad Hvitfelt syftar på är att ”När verkligheten
10
är obalanserad innebär en balanserad beskrivning således en avvikelse från en korrekt beskrivning av verkligheten” (Hvitfelt 1989, s. 40).
3.6. Kent Asp
I Asps (2017, s102) undersökning om Sveriges Televisions objektivitet ligger två enkla och övergripande antaganden till grund för beräkningarna av medias partiskhet, nämligen antaganden om hur ett parti gynnas/missgynnas av media, samt antaganden om när en sådan situation äger rum. I relation till detta räknar Asp upp tre olika sätt som media kan gynna alternativt missgynna en aktör eller åsikt på: 1) genom gestaltningen av aktören, 2) genom bilden som ges av sakfrågor, samt 3) genom gestaltningen av aktörens relation till sakfrågor. På detta sätt kan ett politiskt parti eller en politisk riktning gynnas genom att exempelvis kopplas till olika sakfrågor på ett smickrande sätt, applåderas i media eller genom att få sina hjärtefrågor förmedlade.
Hur partier anses behandlas av media bygger således ofta på rena antaganden. Det är antaganden om vad som i normalfallet är gynnsamt/missgynnsamt för en aktör i en viss situation. Det kan exempelvis antas vara gynnsamt att få mycket uppmärksamhet och beröm i media, medan det i motsatt riktning bör vara väldigt ogynnsamt att få kritik eller helt osynliggöras. Men betyder det nödvändigtvis att en aktör oskäligt missgynnats bara för att den har fått en ogynnsam uppmärksamhet, och är det verkligen tillräckligt att dra slutsatser om medias partiskhet genom att endast på en deskriptiv nivå återge de empiriska resultaten? Asp (2007, s.33; 2017, s.102) är tveksam till en sådan förenkling av verkligheten och hänvisar istället till vikten av att koppla de empiriska resultaten till en normativ nivå. I de egna studierna har Asp tagit fasta på det normativa demokratiska värdet rättvisa. För att avgöra om en valbevakning varit rättvis analyseras en empirisk uppmätt partiskhet (baserad på de tre olika sätten en part kan gynnas/missgynna på) i relation till de förutsättningar under vilken rapporteringen har ägt rum.
Vad som menas är att det kan finnas rimliga motiv till varför ett parti fått mer utrymme i media eller fått mottaga starkare kritik från media än andra partier. Ett sådant utfall behöver inte nödvändigtvis betyda att en part oskäligt eller systematiskt gynnats eller missgynnats av medias nyhetsrapportering (vilket skulle ha varit orättvist). Om Socialdemokraterna fått större utrymme i TV och Radio än övriga partier kan det exempelvis skäligt motiveras med att det speglar valresultaten, det vill säga att partiet har ett större opinionsstöd och därmed erhåller en större tyngd och relevans i samhället än andra mindre partier.
11
Det finns en stor relevans i att problematisera de empiriska resultaten genom att ställa dem i relation till de förutsättningar som funnits för den aktuella nyhetsrapporteringen. Ett sådant angreppssätt tyder på en insikt om den komplexitet som föreligger medias politiska nyhetsrapportering. Det är en komplex uppgift att hantera på ett sätt som tillgodoser allas önskningar och behov. Alltid är det någon part som stundtals gynnas eller missgynnas av medias nyhetsrapportering, vilket inte nödvändigtvis behöver vara ett problem såtillvida det inte sker systematiskt eller på oskäliga grunder. Frågan är dock bara vad och vem som avgör vad som är skäligt eller inte. När är det förståeligt att ett parti missgynnas och när är det inte det? Och vem har makten att bestämma när det är det? Vad jag ämnar understryka är att medan de studier som endast drar slutsatser utifrån empiriska resultat är allt för ytliga finns det en risk att Asps metodologi öppnar upp dörrarna för ett stort maktutövande (subjektiva bedömning av vad som är skäligt och oskälig).
3.7. Summering av de svenska kvantitativa innehållsanalyserna
I likhet med de amerikanska studierna finns där både för-och nackdelar med att utgå från Asps och Westerståhls metodologiska modeller. Bäst vore kanske en kombination av de två angreppssätten. Själv framför Westerståhl (1972, s.12f) att saklighetsaspekten i en objektiv journalistik är problematisk då den berör en verklighetsframställning som i förlängningen är knuten till en omdiskuterad kunskapsteoretisk fråga om huruvida kunskap är möjligt eller inte. Hur vet vi att vår bild av verkligheten är sann? Denna fråga har filosofer haft svårt att besvara i århundranden, varav det kan hävdas vara orimligt att ställa krav på en fullt saklig nyhetsjournalistik. En ren partiskhetsprövning är oftast mer oproblematisk att genomföra. Även om en partiskhetsprövning kan få en mer begränsad betydelse är resultaten oftast påtagliga och väsentliga i sin innebörd då de grundar sig i en föreställning om ”att nyhetsförmedlingen inte skall påverkas av sympatier eller antipatier för parterna” (Westerståhl, 1972, s.13). Dessutom förefaller en partiskhetsprövning vara relativt okomplicerad att genomföra då partiskhet är tämligen enkelt att konstatera, vilket inom tidsramen för denna uppsats är att föredra. För att undvika att uppsatsen blir allt för förenklad och mister sin relevans kommer empirin slutligen diskuteras och problematiseras i relation till Asps (2006) syn på rättvisa. Som tidigare nämnts kan en sådan diskussion öppna upp dörren för en eventuell maktutövning som är viktig att vara medveten om. Den positiva aspekten är dock att uppsatsen blir mer komplex och kan bidra till den ackumulerade kunskapen i ett redan existerande forskningssammanhang.
12
Sammanfattningsvis kommer uppsatsen utformas som en partiskhetsprövning inspirerad av Westerståhl där svarsresultaten kommer ställas i relation till Asps syn på rättvisa.
4. TEORI
Eftersom uppsatsen ämnar granska objektiviteten i Sveriges Radios podcastverksamhet är det av essentiell betydelse att redogöra för vad journalistisk objektivitet innebär och vilken relevans begreppet har för den aktuella uppsatsen. Kommande kapitel kommer därav i ett första skede ägnas åt att bena ut innebörden av journalistisk objektivitet. Därefter kommer begreppet objektivitet operationaliseras på ett sätt som är relevant för uppsatsens syfte.
4.1. Journalistisk objektivitet
Det finns ingen enkel eller universellt accepterad definition av journalistisk objektivitet. Tvärtom varierar begreppets innebörd beroende på om det är en amerikansk, tysk, brittisk eller svensk journalist som tolkar begreppet (Patterson 1998).
Vanligt förekommande är att journalistisk objektivitet översätts som tron på att journalister kan nå objektiva sanningar, att de kan separera sig från subjektiva uppfattningar genom olika praktiker och institutionella ramverk som är designade för syftet (Stroud & Reese, 2008, s.4). Schudson (1978, s.6) skriver i samma anda att tron på journalistisk objektivitet grundar sig i övertygelsen om att det finns objektiva sanningar och att journalisten kan och bör ta avstånd från egna subjektiva värderingar för att nå dessa sanningar.
En något mer distinkt begreppsdefinition finner Donsbach och Klett (1993) i de västländska liberaldemokratiska praktikerna, där journalister härleder objektivitet till en journalism som är rättvis i sin presentation av olika parter, skeptisk mot alla parter, fri från personlig subjektivitet och saklig. Inom den svenska medieforskningen skiljer sig emellertid begreppet sig oftast ytterligare. Vanligt är att objektivitet definieras utifrån Jörgens Westerståhls begreppsapparat, som är baserad på avtalet mellan staten och det dåvarande monopolföretaget Sveriges Radio. Med utgångspunkt i radiolagens krav på saklighet och opartiskhet menar Westerståhl att objektivitet kan delas upp i fyra huvudsakliga beståndsdelar: sanning, relevans, balans och neutral presentation (Strömbäck, 2003, s.14).
13
Westerståhls (1972) begreppsdefinition torde vara den mest adekvata att följaktligen ta avstamp från då kommande analys behandlar en podcast av Sveriges Radio som lyder under liknande premisser samt är inspirerad av Westerståhl teoretiska modell.
4.2. Westerståhl – objektivitet
För att fastställa vilka grundkomponenter som ingår i begreppet objektivitet utgår Westerståhl (1972, s.10) från Sveriges Radios regelverk. Vad som betonas är att sändningarna skall präglas av opartiskhet och saklighet. En skälig balans ska råda mellan olika åsikter och sakuppgifter ska kontrolleras så noggrant som möjligt i programmen före sändning. I arbetet kring ämnesval och dess vederbörande framställning skall man bejaka vad som är väsentligt. Även om objektivitet inte nämns i regleringarna använder Westerståhl begreppet som ett paraplybegrepp med hänvisning till att det finns ett påtagligt behov av en gemensam term för de olika delkraven. Utifrån begreppet utformas sedan en grundläggande begreppssystematik, bestående av tre olika nivåer:
Figur 1: Westerståhls objektivitetsmodell (1972, s.12)
Medan den översta nivån är ytterst abstrakt och övergripande utgör den mellersta nivån en strategisk uppdelning av radiolagens krav på saklighet och opartiskhet som sedan förgrenas ytterligare i en tredje nivå för att kunna operationaliseras och mätas. Uppdelningen på mellannivå aktualiserar den problematik som har med å ena sidan verklighetsframställning att göra, och å andra sidan med partsintressen att göra. I vissa fall kan de olika förgreningarna kombineras, men i andra fall kan de både konkurrera och strida mot varandra, vilket blir problematiskt i en bedömning av nyhetsförmedlingens objektivitet. Med hänsyn till denna problematik är fördelen med Westerståhls schematiska uppdelning att den underlättar studier av objektivitet då den möjliggör för forskaren att isolera och studera enskilda aspekter av begreppet.
14
Som nämnts i föregående kapitel är saklighetsaspekten inte sällan problematisk då den ger upphov till frågan om objektivitet är möjligt att uppnå eller inte. Som Westerståhl (1972, s.12) framför är saklighetsaspekten sammanlänkad med epistemologiska frågeställningar om huruvida det är möjligt att tillskansa sig kunskaper om verkligheten och om vilken kunskap som i så fall kan betraktas som tillförlitlig. Opartiskhetsaspekten är i sin tur mindre komplex och således även lättare att pröva empiriskt. Därtill framgår det i Westerståhls undersökning om valrörelsen 1968, en studie som likt min egen har sin bakgrund i anklagelser om en nyhetsrapportering som ensidigt gynnat en viss part, att opartiskhetsaspekten är mer relevant för den här typen av studier (se Westerståhl, 1972, kap.5). I Westerståhls undersökning inkluderas dock även begreppet relevans på så sätt att ett stort antal nyhetsmedier granskas och jämförs med varandra. Då min studie enbart behandlar Det politiska spelets podcast som bedrivs inom ramen för public service har jag valt att även frångå denna kategori. Kommande studie kommer därav utformas som en ren partiskhetsprövning där objektivitet likställs med opartiskhet och opartiskhet likställs med balans och neutralitet.
4.3. En partiskhetsprövning inspirerad av Westerståhl och Asp
Att partiskhetsprövningar inte nödvändigtvis behöver pröva saklighetsaspekten är något som även Asp tordes instämma i. Detta eftersom hans egna studier bygger på en åtskillnad mellan beskrivande-och normativa frågeställningar. Asp (2006, s.33; 2017, s.101) partiskhetsprövningar grundar sig i normativa demokratiska värden som medierna förväntas eftersträva. Främst handlar det om att olika åsiktsriktningar ska behandlas lika så att inget parti oskäligt gynnas eller missgynnas av medias nyhetsrapportering. För att avgöra hur behandlingen av ett visst parti sett ut sätts den uppmätta partiskheten i relation till det normativa demokratiska värdet rättvisa som åsyftar ”en samlad bedömning av den empiriskt uppmätta partiskheten och de förutsättningar under vilken rapporteringen ägt rum” (Asp, 2017, s.102). Tillsammans med delar av Westerståhls partiskhetsprövning där opartiskhet likställs med balans och neutralitet kommer Asps resonemang nyttjas i den här uppsatsen och utgöra ett ramverk för kommande analys.
4.4. Höger och vänster
För att bemöta påståenden om en vänstervridning inom public service kommer en kartläggning följaktligen göras över vad som menas med höger, respektive vänster.
15
Ofta används de respektive begreppen för att beskriva olika konkurrerande politiska åsikter. Ur ett historiskt perspektiv tror man att begreppen härstamma från den franska deputeradekammaren, där det tredje ståndet som varken tillhörde adeln eller kyrkan satt till vänster om kungen medan adeln satt till höger. I den rådande tidsepoken (1789) representerade det tredje ståndet (vänstern) demokratiska och liberala värderingarna medan adeln (högern) representerade en mer konservativ politik till förmån för det rådande politiska etablissemanget (Boréus, 1994, s.14).
Med avstamp från den franska deputeradekammarens ideologiska dimensioner, uppfattas de som utmanar det rådande politiska etablissemangets värdegrunder tillhöra vänstern medan de som försvarar de gamla och rådande värdegrunderna uppfattas tillhöra högern. På detta sätt kan specifika ideologiska inriktningar klassificeras som vänster vid en tidpunkt och höger vid en annan. Som Boréus (1994, s.14) framför kan denna teoretiska uppdelning vara problematisk eftersom den kräver en fullständig kunskap om de värdegrunder som präglar det rådande politiska etablissemanget för att avgöra vad som är höger respektive vänster vid en given tidpunkt.
En annan vanlig uppdelning mellan högern-och vänstern är den som baseras på olika samhälleliga- och ekonomiska ställningstaganden (Boréus, 1994, s:14). Inom den här uppdelningen är vänstern förknippad med ett omfattande ekonomiskt och socialt utjämningssystem som främjar jämlikhet och en statlig reglerad ekonomi som bidrar till att uppnå jämlikhetsmålet. Högern är i kontrast förknippad med liberalismen och den fria marknaden som är fri från statlig inbladning, och ses på så sätt ligga närmare konservatismen som historiskt sätt motsatt sig en social och ekonomisk jämlikhet (ibid., s:15).
Den svenska uppdelningen syntes ligga närmare den sistnämnda. Dock är det svårt att hitta någon exakt vetenskaplig uppdelning, men vanligt är att Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet ses som mer vänsterorienterade medan Moderaterna, Liberalerna, Kristdemokraterna och Centerpartiet ses som mer högerorienterade. Detta baseras på att partierna till vänster har en starkare socialistisk grundidé om ett ekonomiskt jämlikt samhälle med ett välutvecklat statligt omfördelningssystem. Högersidan däremot vill minska statens inblandning till förmån för den fria människan. De vill i regel sänka skatter och bidrag och låta medborgarna fritt disponera över sina ekonomiska tillgångar i
16
en privat sektor. Eftersom det högra synsättet ligger närmre konservatismen är det även vanligt att Sverigedemokraterna ses som ett höger(extremistiskt) parti som förespråkar konventionella och traditionella värdegrunder i samhället. Synsättet kan även skönjas i Tansys (2002, s. 75) försök att klassificera en höger-vänsterskala enligt följande principer:
Marxist-Anarkist-Socialist-Liberal-Konservativ-Monarkist-Fascist
I modellen verkar partiernas ideologiska grundidé som beslutsfaktor för dess vederbörande kategorisering. På skalan hamnar exempelvis Socialdemokraterna, med sin socialistiska grundideologi, mer till vänster än Moderaterna som har en liberalkonservativ grundideologi.
Det finns en stor relevans i att använda Tansys uppdelning då det utgör ett verktyg som kan bidra till att bemöta kritiken som riktats mot public service och motiverat den här undersökningen. Med stöd av Tansys teori görs därför antagandet att den kritik som riktats mot public service rör en vridning mot den politiska inriktningen som Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet representerar.
5. METOD OCH MATERIAL
Följande analys kommer ta formen av en kvantitativ innehållsanalys. Innehållsanalys i bemärkelsen att den behandlar och analyserar en muntlig framställning och kvantitativ i bemärkelsen att den baseras på numeriska värden. Som Esaiasson med flera (2017, s.198) framför är det metodologiska tillvägagångssättet ytterst användbart när man vill undersöka ett visst antal innehållsliga kategorier i ett material. Det kan exempelvis användas för att uppskatta hur frekvent något förekommer eller hur stort utrymme i tid eller ord något får. Eftersom uppsatsen ämnar mäta hur stort utrymme riksdagspartierna får i podcastavsnitten och på vilket sätt de omnämns på bedöms den kvantitativa innehållsanalysen vara mest lämplig för syftet.
5.1. Urval
I Sveriges Radios poddkatalog förekommer ett program som är specifikt upprättat för att orientera de svenska medborgarna i det rådande politiska klimatet, nämligen Det politiska spelet. I podcastens presentation framförs det att ”programledaren Henrik Torehammar slår
17
sig samman med Sveriges Radios tyngsta röster inom politisk bevakning: Tomas Ramberg, Fredrik Furtenbach, My Rohwedder och Maggie Strömberg” (Sveriges Radio, 2019), för att livligt diskutera och fördjupa sig i den inrikespolitiska veckan som gått. Därutöver framförs det att Sveriges Radios arbete präglas av trovärdighet och opartiskhet. Produktionen ämnas vara ”oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen” (Sveriges Radio, 2019) och kan därav anses vara en trovärdig och pålitlig nyhetskälla.
På ovan basis, det vill säga på grund av podcastens påstådda opartiskhet och den gedigna samlingen ”tunga röster” som slagit sig samman för att prata politik, vill jag argumentera för att det finns skäliga grunder till att undersöka partiskheten i Det politiska spelet för att få en indikation på hur public service närvaro gestaltar sig på denna tämligen outforskade mediala arena.
5.2. Analysenheter
Av naturliga skäl (läs tidsmässiga) har det inte varit möjligt att gå igenom podcastens samtliga avsnitt som när den här undersökningen genomfördes uppgick till närmre 270 stycken. Undersökningsperioden kortades därför ner till att enbart inkludera podcastavsnitt som publicerats under åren 2018 och 2019. Det kan argumenteras för att de specifika åren är av betydelse för den fria åsiktsbildningen då den sträcker sig över två politiskt viktiga valår (riksdagsval och EU-val) där medias politiska bevakning kan ha påverkat utgången. Ett systematiskt urval gjordes därefter bland de 125 avsnitten som sänts under denna period. I ett systematiskt urval utgår man från en förteckning över samtliga analysenheter i populationen och drar sedan specifika systematiska nummer från denna förteckning (Esaiasson m.fl., 2017, s.176). Den systematiska urvalstekniken är en form av ett slumpmässigt urval som om det utförs korrekt har egenskapen av att kunna generalisera resultatet för de undersökta analysenheterna till samtliga enheter i populationen (Esaiasson m.fl., 2017, s:171). Med slumpens hjälp bildar det begränsade urvalet en representativ miniatyr av populationen i stort, varav allmängiltiga slutsatser kan dras om hela populationen utefter de uppmätta resultaten.
Med start från det senaste podcastavsnittet ”De kan ta över efter Jimmie och Stefan” som sänts när den här undersökningen genomfördes drogs var 10:e avsnitt från listan, varav urvalet slutligen utgjordes av 13 analysenheter som motsvarade ca 9 timmars och 8 minuters ljudupptagning. Dessa avsnitt ämnades sedan avlyssnas för att dels tidsmässigt
18
fånga upp utrymmet riksdagspartierna fick i varje avsnitt och dels beräkna antalet gånger de blev positivt, neutralt eller negativt omnämnda. Processen blev dock problematisk när riksdagspartiernas utrymme skulle klockas då podcastens format karaktäriseras av snabba utlåtanden, snabba invändningar och massor av sidospår. För att kunna beräkna partiskheten i varje podcastavsnitt var det nästintill en nödvändighet att omvandla ljudformatet till textformat så att partiernas utrymme kunde beräknas via ord.
I ett nästa steg och med hänsyn till att Westerståhl i sin undersökning om valrörelsen 1968 (172, s. 83f) särskilde det material som kunde göras till föremål för en bedömning enligt balanskravet från sådant material som inte kunde göras det, togs valet under kodningsskedet att utesluta podcastavsnitten: ”Peter Lundgren (SD): Jag har haft elbil i två år”, ”Moderater är sällan snälla mot varandra”, ”SD är ganska bra på festligheter” samt extramaterialet till ”Polischefspunkt och klonade valstrategier”. Som Westerståhl (ibid.) framför kan balanskravet appliceras på ett sådant material som partierna själva producerar eller som produceras om partierna med förutsättningen att i princip alla partier har samma möjlighet att producera eller samma chans att bli omnämnda i materialet. Eftersom de nyssnämnda avsnitten inkluderar en intervju med Sverigedemokraten Peter Lundgren, ett specialavsnitt gällande Anna Kinberg Batras bok Inifrån, ett specialavsnitt om Sverigedemokraterna och Jimmie Åkessons vår-tal, samt extramaterial om Dan Eliasson kan det antas att alla partier inte haft samma möjlighet att yttra sig eller bli omnämnda i dessa podcastavsnitt.
Slutligen ska det nämnas att det finns en medvetenhet kring den eventuella snedvridenhet som ett begränsat urval bestående av 10 analysenheter kan generera. Trots det är förhoppningen att insamlingen av materialet är gedigen och att underlaget utgör en någorlunda grund för att kunna säga något om hur Sveriges Radio porträtterar de politiska partierna i sin podcastverksamhet.
5.3. Operationalisering av material
19
Figur 2: operationalisering objektivitet
För att mäta balansen och neutraliteten har podcastavsnittens innehåll delats upp i tre underkategorier: uttalanden, övriga partiaktiviteter och kommentarer. I likhet med Westerståhls undersökning (1972, s84f) syftar den fösta underkategorin på de politiska uttalanden som gjorts av ett parti eller av dess tillhörande partirepresentanter och som sedermera återgivits antingen direkt eller indirekt i podcastavsnitten. Det kan exempelvis vara återgivelser av partirepresentanters uttalanden, direkta citat eller ljuduppspelningar från presskonferenser och så vidare där partierna får föra fram sina sakpolitiska eller ideologiska budskap. Övriga partiaktiviteter syftar i sin tur på den information som tillhandahålls om de olika partiernas aktiviteter. Det berör bland annat vad som sägs om partiet och dess medlemmars nutida alternativt dåtida aktiviteter, vilka frågor som ställs om de olika partiernas aktiviteter, statistiska återgivelser och uttalanden från partimedlemmarna som saknar ett sakpolitiskt eller ideologiskt budskap. Slutligen syftar kommentarer på de bedömningar och tolkningar som podcastens medverkande journalister ger uttryck för. Det handlar främst om uttalanden där partierna belyses på ett positivt, negativt eller neutralt sätt utifrån den medverkande journalistens egna observationer. Vid de tillfällen osäkerhet råder kring om det är en övrig partiaktivitet, kommentar eller ett uttalande görs markeringen under övriga partiaktiviteter och där osäkerhet råder kring vilket/vilka parti/partier som åsyftas görs inga noteringar alls.
Som synes har objektivitetskravet delats in i å ena sidan balans och å andra sidan neutralitet. Balanskravet som bygger på en likvärdig behandling av partierna ämnas operationaliseras på två sätt. Det ena måttet avser att mäta det ordsliga utrymmet som de olika parterna får inom ramen för Sveriges Radios podcastverksamhet Det politiska spelet, och det andra måttet avser att mäta i vilken uträckning partierna får sina ideologiska eller sakliga budskap framförda i podcasten. Detta då både Westerståhl (1972, s.87) och Asp (2006, s.34)
20
samstämmigt åberopar att det är gynnsamt för ett parti att uppmärksammas och få tillfälle att föra fram sina budskap i sakfrågor som är viktiga för dem.
Kravet på en neutral presentation sammanlänkas med de kommentarer som uttrycks av podcastens medarbetare. Vad som söks i materialet är olika tendensiösa kommentarer som Sveriges Radios medarbetare gett uttryck för i relation till att ett visst parti behandlats. Alla kommentarer som bedöms vara positiva eller negativa i förhållande till ett visst parti markeras. Om tendensen inte omedelbart framgår av ordvalet markeras kommentaren som neutral.
Principen för att fastställa kodningsenheterna har varit att varje kodningsenhet endast får tillhöra en underkategori. Det vill säga så fort en kommentar följs av ett uttalande eller en tendens skiftar från positiv till negativ så har det markerats som en ny kodningsenhet. I de fall samlingsnamn nämnts (exempelvis Alliansen eller de Rödgröna) har samtliga berörda partier markerats. Att koda samtliga partier i relation till vederbörandes samlingsnamn möjliggör å ena sidan en mer djupgående diskussion av de enskilda partiernas behandling men banar å andra sidan väg för en snedvriden undersökning där högerblocket systematiskt kodas fler gånger då Alliansen består av fyra partier medan de Rödgröna endast består av två. För att undvika att sådana systematiska fel speglar undersökningens resultat kommer en enskild tabell upprättas i resultatkapitlet där hänsyn tas till denna eventuella överrepresentation av kodningsenheter. Eftersom Alliansen kodas fyra gånger kommer ett avdrag om tre göras i relation till samtliga av deras kodningsenheter medan ett avdrag om en kommer att göras i relation till samtliga av de Rödgrönas kodningsenheter.
Med hänsyn till podcastens något ostrukturerade format har principen om att räkna varje ord frångåtts och istället har varje enskilt stycke analyserats utefter sammanhängande sekvenser som kan inordnas under lämplig underkategori. En ny styckesindelning har markerats i relation till att ordet gått över till en annan person, och de olika sekvenserna har kommit att variera i storlek som en konsekvens av den aktuella talespersonens val av uttryck och utrymme. Utrymmet varje parti uppskattas få i podcastavsnitten är av denna anledning inte fullt rättvisande men bör ändå ge en ungefärlig uppskattning av verkligheten
Upprepningar kodas endast en gång, vilket betyder att om en kommentar, uttalande, eller övrig partiaktivitet nämns flera gånger i samma stycke så markeras det endast en gång. Värt
21
att nämna är även att avslutande tacktal och presentationer uteslutits från materialet då det inte setts som relevant för undersökningens syfte.
5.4. Kodschema
Kommentarer: V MP S C L M KD SD positiv neutral negativ Uttalanden: V MP S C L M KD SD Övriga partiaktiviteter: V MP S C L M KD SD6. RESULTAT
Resultaten presenteras nedan i separata kategorier utifrån balansperspektivet respektive tendensperspektivet.
6.1. Balans
Huruvida framställningen av de olika partierna varit balanserad eller ej står i relation till andelen utrymme varje parti fått i podcasten. Då en balanserad presentation både kan tolkas som en jämn fördelning av utrymme mellan de olika partierna och som en jämn fördelning av utrymme i förhållande till partiernas faktiska storlek kommer resultaten redovisas i en tabell som dels redogör för det procentuella utrymmet varje parti får i podcasten och dels för partiernas faktiska storlek. Därutöver kommer de politiska vänsterpartiernas procentuella utrymme vägas samman och jämföras med högerpartiernas i en enskild tabell i syfte att adressera undersökningens huvudsakliga frågeställning om en eventuell vänstervridning inom public service podcastverksamhet.
22 6.1.1. Uttalanden
Tabell 1a: Partiernas andel uttalanden i podcasten och deras faktiska stöd i riksdagsvalet 2014.
Parti
V Mp S C L M Kd Sd
Uttalanden i % 3 3 31 10 8 14 20 11
Storlek 6 7 31 6 5 23 5 13
Tabell 1b: Vänsterpartiernas andel uttalanden kontra högerpartiernas andel uttalanden efter viktning
av resultaten där Allianspartiernas - respektive de Rödgrönas uttalanden räknas som ett.
Politisk riktning
Vänster Höger
Uttalanden 37 63
Storlek 44 52
När den procentuella andelen partipolitiska budskap beaktas synes Socialdemokraternas överrepresentation vara väldigt iögonfallande. Mindre iögonfallande är den om man utgår från ett balansmått där partiets aktuella storlek står i proportion till utrymmet de får i Det politiska spelets podcast. Utefter ett sådant balansmått ser vi istället en radikal överrepresentation av kristdemokratiska uttalanden. Även Centerpartiet och Liberalerna är tämligen överrepresenterade i mätningen medan Moderaterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna är underrepresenterade. Jämför vi vänsterpartierna med högerpartierna synes ett gynnsamt klimat råda för de högerpolitiska partierna då de har en överrepresentation av uttalanden sett till deras faktiska storlek.
6.1.2 Övriga partiaktiviteter
Tabell 2a: Partiernas andel uppmärksammade övriga partiaktiviteter och deras faktiska stöd i
riksdagsvalet 2014. Övriga partiaktiviteter Parti V Mp S C L M Kd Sd Partiaktiviteter i % 5 7 26 11 11 17 10 13 Storlek 6 7 31 6 5 23 5 13
Tabell 2b: Vänsterpartiernas andel uppmärksammade övriga partiaktiviteter kontra
högerpartiernas efter viktning av resultaten där Allianspartiernas - respektive de Rödgrönas uttalanden räknas som ett.
Övriga
partiaktiviteter Politisk riktning
Vänster Höger
Partiaktiviteter i % 42 58
23
Precis som i tabell 1a ser vi i tabell 2a att Socialdemokraterna har en procentuell överrepresentation av utrymme såtillvida man inte tittar på partiernas faktiska storlek. Tittar vi på partiernas faktiska storlek är Kristdemokraterna, Liberalerna och Centerpartiet överrepresenterade medan Moderaterna, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet är underrepresenterade. Gällande blockuppdelningarna går det inte heller av denna tabell att skönja ett fördelaktigt klimat för vänsterpartierna utan tvärtom är det högerpartiernas partiaktiviteter som blivit mest uppmärksammade i podcasten.
6.1.3 Totala utrymmet
Tabell 3a: Partiernas totala andel uppmärksamhet och deras faktiska stöd i riksdagsvalet 2014.
Totala sekvenser Parti
V Mp S C L M Kd Sd
Totala sekvenser 4 6 28 10 10 18 11 13
Storlek 6 7 31 6 5 23 5 13
Tabell 3b: Vänsterpartiernas totala andel uppmärksamhet kontra högerpartiernas efter viktning av
resultaten där Allianspartiernas - respektive de Rödgrönas uttalanden räknas som ett.
Totala sekvenser Politisk riktning
Vänster Höger
Totala sekvenser 43 57
Storlek 44 52
Tittar vi på tabell 3a, som mäter det totala utrymmet varje parti fått i podcasten, synes Kristdemokraterna, Liberalerna och Centerpartiet vara överrepresenterade i relation till deras faktiska storlek. Därutöver är samtliga andra partier underrepresenterade med undantag för Sverigedemokraterna som uppnått en total balans mellan storlek och utrymme. Tittar vi vidare på tabell 3b ser vi i likhet med föregående jämförelser att det råder ett mer gynnsamt klimat för de högerpolitiska partierna som i relation till deras faktiska storlek fått mer uppmärksamhet i podcasten.
6.2. Neutral presentation
Tendensmätningen avser de medverkande journalisternas uttryckliga bedömningar om de olika riksdagspartierna. Resultaten redovisas i två tabeller, varav den första tabellen visar fördelningen mellan partierna och den andra tabellen visar fördelningen inom partierna.
24 6.2.1. Tendens
Tabell 4a: Fördelning mellan partierna i procent och fördelningen mellan olika typer av
kommentarer.
Tendens Parti Totala
% Andel sekvenser
V Mp S C L M Kd Sd
Positiv 4 9 32 11 4 19 15 6 100 7
Neutral 3 5 32 9 8 21 10 12 100 80
Negativ 3 7 31 9 14 15 11 10 100 13
Tabell 4b: Fördelning inom partierna i procent
Tendens Parti V Mp S C L M Kd Sd Positiv 8 11 7 8 4 7 9 4 Neutral 79 73 80 78 74 84 77 84 Negativ 13 16 13 14 22 9 14 12 Totala % 100 100 100 100 100 100 100 100
Av tabell 4a framgår det att en stor majoritet av kommentarerna är neutrala, vilket är positivt ur ett neutralitetsperspektiv. Cirka 80 procent av kommentarerna är neutrala medan cirka 7 procent är positiva och 13 procent är negativa. Beträffande fördelningen mellan partierna påverkas siffrorna av den totala andelen kommentarer som riktats mot partierna i podcasten. För att avgöra hur de enskilda partierna blivit behandlade lämpar det sig därför bättre att titta vidare på tabell 4b. Jämför man här den positiva och negativa siffran för varje parti finner man att samtliga partier har en övervikt av negativa kommentarer. Mest anmärkningsvärt är Liberalernas stora andel negativa kommentarer som utgör mer än 5 gånger så många som deras positiva. Mest neutralt behandlat har Moderaterna blivit då de endast fått 2 procentenheter fler negativa kommentarer än positiva, vilket motsvarar mindre än 1,3 gånger så många.
Tendensmätningen visar alltså att det parti som blivit minst negativt behandlat respektive mest negativt behandlat befinner sig på högerskalan. Slår man ihop partierna på vänsteraxeln och jämför med resterande partier på högeraxeln löper tendens enligt följande tabell:
25
Tabell 4c: Fördelning av kommentarer mellan höger-och vänsterpolitiska partier efter viktning av
resultaten där Allianspartiernas - respektive de Rödgrönas uttalanden räknas som ett
Tendens Politisk riktning
Vänster Höger
Positiv 6 7
Neutral 82 82
Negativ 12 11
Totala % 100 100
Den sammanställande tabellen visar att den politiska högersidan getts en något mer positiv behandling än vänstersidan. Dock är skillnaderna marginella och svåra att dra några egentliga slutsatser utifrån.
7. DISKUSSION
I motsats till anklagelserna om ett vänstervridet public service visar resultaten i tabell 1a, 2a, 3a och 4c en obalans och tendens i Det politiska spelets nyhetsrapportering till förmån för högern. Mätningarna visar att de högerpolitiska budskapen fått 26 procentenheter mer utrymme än de vänsterpolitiska budskapen, vilket är en radikal skillnad från verkligheten där de högerpolitiska partierna endast har ett 8-procentigt högre opinionsstöd än de vänsterpolitiska partierna. Även i mätningarna av de övriga partiaktiviteterna och i sammanräkningen av partiernas totala utrymme är högern överrepresenterad med 16 respektive 14 procentenheter. Går vi vidare och tittar på tendensen i nyhetsrapporteringen råder där en relativt stor jämvikt mellan högern och vänstern där vi endast kan urskilja en skillnad på en procentenhet till förmån för högern.
Utifrån resultatsammanställningens indikationer om en obalanserad och tendensiös nyhetsrapportering väcks frågan om huruvida svarsresultaten automatiskt betyder att nyhetsrapporteringen varit partisk. Återgår vi till Asps (2006) syn på objektivitet är svaret på frågan nekande. Till synes obalanserade och tendensiösa siffror betyder inte nödvändigtvis detsamma som en partisk nyhetsrapportering. Som tidigare nämnts skiljer Asp (2006, s.33) mellan det beskrivande perspektivet och det normativa perspektivet, vilket är en viktig åtskillnad i diskussionen om Det politiska spelets objektivitet, då det betyder att en gynnsam eller missgynnsam framtoning av ett parti inte nödvändigtvis är detsamma som en partisk framställning såtillvida den inte skett på oskäliga grunder och på så sätt varit orättvis. Vad som menas är att en obalanserad eller tendensiös framställning på en
26
deskriptiv nivå inte nödvändigtvis behöver vara orättvis och därmed partisk på en normativ nivå.
För att avgöra om framställningen av ett parti varit rättvis eller orättvis utgår Asp (2006, s. 34) ifrån enkla antaganden om vad som i normalfallet är gynnsamt eller missgynnsamt för ett parti. Det kan exempelvis tänkas vara gynnsamt för ett parti att få mycket uppmärksamhet, att få beröm snarare än kritik och få komma till tals i olika sakfrågor. Med detta i åtanke kommer partiernas exponering och framställning i Det politiska spelets podcast följaktligen diskuteras mer ingående utifrån ett rättviseperspektiv som bygger på ”en samlad bedömning av den empiriskt uppmätta partiskheten och de förutsättningar under vilken rapporteringen ägt rum” (Asp, 2017, s.102).
7.1. Exponering
Eftersom en av de viktigaste komponenterna i en valrörelse är att få synas i media kommer nedanstående avsnitt tillägnas diskussioner som synliggör Det politiska spelets exponering av partierna under perioden 2018–2019.
7.1.1. Budskap
När det kommer till ett partis exponering är det viktigt att reflektera kring vilken komponent som är viktigast för ett partis valframgångar. Utgår vi å ena sidan från att det mest väsentliga ur ett partipolitiskt perspektiv är att få komma till tals via media och appellera till väljare genom att sprida partipolitisk propaganda är Socialdemokraterna och Kristdemokraterna de partier som gynnats mest av podcastens politiska bevakning. Adderar vi ytterligare en dimension av balanstänkande i form av partiernas faktiska storlek är behandlingen av Kristdemokraterna den i särklass mest gynnsamma medan behandlingen av Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Moderaterna är den mest ogynnsamma.
Det är tämligen svårt att helt rättfärdiga särbehandlingen av Krisdemokraterna i podcasten. En möjlig förklaring är partiets stora valframgångar under valrörelsen 2018. Enligt Asp (2006, s.37) korrelerar ett partis politiska relevans med den aktuella politiska situationen som råder. Även om journalister applicerar ett balanstänkande i sin politiska bevakning är det rimligtvis underordnat grundläggande nyhetsvärderingsprinciper där ett partis exponering står i relation till journalistens bedömning av partiets politiska relevans och publika intresse. På detta sätt kan ett litet partis åsikter anses ha ett stort nyhetsvärde i
27
relation till särskilda händelser såsom ökade opinionssiffror. Precis som Asp (ibid.) härleder den uppmärksamhet Folkpartiet (nuvarande Liberalerna) fick under 2006 års valrörelse till partiets kraftigt minskade opinionsstöd kan Kristdemokraternas uppmärksamhet på samma sätt härledas till partiets ökade opinionsstöd i 2018 års val. Finner vi denna förklaring rättfärdigande för en gynnsam behandling av ett parti är det följaktligen oundvikligt att ställa sig frågandes till varför Vänsterpartiets och Sverigedemokraternas politiska budskap inte fick samma utrymme i podcasten. Det vill säga varför fick partier med större valframgångar än Kristdemokraterna inte komma till tals i samma utsträckning? Möjligtvis beror det på att Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna gick till val med en självständig politik, varav de räknades bort som aktuella regeringsalternativ och således också som partier av publikt intresse. Ytterligare en förklaring till skillnaden mellan Kristdemokraterna, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna är att det förstnämnda partiets valframgångar utgjorde en större ”skräll” då de under föregående val låg farligt nära riksdagsspärren och riskerade att åka ut ur riksdagen. Ett sådant resonemang, där partier i riskzonen anses ha ett större publikt intresse, faller dock kort när vi tittar på Miljöpartiet som endast med små marginaler höll sig kvar i riksdagen under valet 2018.
Vad som kan konstateras är att det inte finns en helt tillfredsställande förklaring till Kristdemokraternas budskapliga överrepresentation i podcasten. Mest tillfredställande är det faktum att partiet var av större publikt intresse då de, till skillnad från Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet, ingick i en politisk koalition med reella regeringschanser. Men eftersom partiet blev det minsta allianspartiet efter riksdagsvalet 2014 är det rimligt att ifrågasätta deras politiska tyngd. Sannolikt är det av lika stort publikt intresse att uppmärksamma de konsekvenser som ett ökat opinionsstöd kan ha för Sverigedemokraternas och Vänsterpartiets vågmästarroll i riksdagen.
Utifrån resonemangen som förts finns där ingen heltäckande förklaring som tyder på att behandling av Kristdemokraterna varit rättvis. Den synes i motsatt riktning varit orättvis och på oskäliga grunder gynnat partiet. Även den totala överrepresentationen av högerns och i synnerhet Kristdemokraternas, Centerpartiets och Liberalernas budskap bör enligt samma resonemang vara oskälig och därmed partisk.
28 7.1.2. Totalt utrymme
Utgår vi å andra sidan ifrån att det mest väsentliga för ett partis valframgångar är att få så mycket uppmärksamhet som möjligt i media ser vi att det är Socialdemokraterna och Moderaterna som gynnats av Det politiska spelets politiska bevakning. Utgår vi ifrån denna princip betyder det att stora partier gynnas och mindre partier missgynnas i podcastens nyhetsrapportering. Ur ett balansperspektiv kan detta motiveras med att det är en rättvis och balanserad framställning av partierna på så sätt att partiets styrka och storlek ligger till grund för deras politiska relevans i mediaövervakningen. Med andra ord kan det antas vara skäligt att ett stort partis agerande och ställningstaganden har ett större nyhetsvärde än de mindre partiernas vars opinionsstöd är mindre. Som Asp (2006, s. 36) påpekar är det även möjligt att de händelser som media väljer att belysa speglar en faktisk verklighet där stora partier i samband med valperioder ägnar sig åt större aktiviteter än små partier, det vill säga stora partier blir mer utåtriktade och får som en konsekvens av det även mer medial uppmärksamhet.
Att Socialdemokraterna och Moderaterna får mer uppmärksamhet än övriga partier kan enligt ovan resonemang rättfärdigas utifrån partiernas storlek och relevans. Svårare blir det att rättfärdiga Kristdemokraternas, Liberalernas och Centerpartiets överrepresentation i podcasten samt Vänsterpartiets underrepresentation. Blickar vi tillbaka till tidigare resonemang är det rimligt att anta att Vänsterpartiet kommit i skymundan då de inte utgjort ett reellt regeringsalternativ under tidsperioden för undersökningen. I samma linje kan det argumenteras för att de tre mindre allianspartierna blev av ökat publikt intresse då deras förhållningssätt kom till att bli avgörande för den nya regeringskonstellationen efter 2018 års val. En splittrad Allians, där två av partierna öppnade upp för samarbeta med Socialdemokraterna och Miljöpartiet medan två av partierna rörde sig högerut och öppnade upp för samtal med det tidigare fördömda Sverigedemokraterna, har rimligtvis ett stort nyhetsvärde och kan rättfärdiga delar av den överrepresentation partierna fick.
Att delar av Kristdemokraternas, Centerpartiet och Liberalernas överrepresentation kan rättfärdigas utifrån ovan argument torde vara ett rimligt resonemang men i motsatt riktning går det att ifrågasätta varför Socialdemokraterna och Miljöpartiet inte fick mer uppmärksamhet då de tillsammans utgjorde en regeringskoalition, vars politik blev omvärderad och reviderad utefter Centerpartiets och Liberalernas krav. Vad jag ämnar uppmärksamma är att skillnaden som totalt sätt råder i balansen mellan de höger-respektive vänsterpolitiska partier inte helt går att redogöra för. En del går att rättfärdiga medan en del
