OÖD 43 T

3015 utan-skriften f. best. Â`@t<oskriptº Älvd. ú`tÂskriftä

Leks. ’det yttre, utseendet’; ä sÜ´nns fÜll på ú`tÂskriftä Leks. ’det syns väl på utseendet’. utan-tak n. II u\tåtÂk Soll. ’yttertak’. Jfr

under-tak. Syn.: utanåunder-tak.

utan-till prep. °utÂtä Dju. ’utanför, på utsidan av’; °utÂtä stÜttjän ’på utsidan av stocken’. Syn.: utan, bet. 2, m.fl.

utan-till adv. Â`@t<åtiï Älvd. Våmh. °Â@t<otiï Bon. å`jtåti Ve. Â`jtÂtíl Orsa ú`tÂtæ Bo. ú`tÂtä Leks. Flo. Jä. °útÂtä Dju. u`ttÂtæ Äpp. u`ttÂté Mal. 1. ’utanför, utanpå’ Älvd. Våmh. Bon. Orsa Bo. Leks. Flo. Jä. Äpp. Mal.; (bildl.:) °vi hallom Ün utÂtä så läµµÜ Bo. ’vi håller honom utanför så länge’. Jfr utanav: utani, bet. 2; utanå. Syn.: utan, bet. 2. 2. ’utantill’ Ve. Dju. i kÂn ä å`jtåti Ve. ’jag kan det utantill’. Jfr innantill, bet. 2. Syn.: utan, bet. 3, m.fl. 3. ’i den del av (daglig)-stugan som är närmast dörren’ Orsa. Jfr innan-till, bet. 3. Syn.: utominnan-till, bet. 2.

utan-träde n. III u\tåträd Soll. ’trädesåker där kreaturen fick beta’ (jfr ÖDB I 392). Syn.: ut-träde.

utan-under prep. u`ttÂnundi Mal. ’nedanför’; kú´na v u`ttÂnundi bä`rrin ’kon var nedanför berget’. Syn.: nedan, bet. 1, m.fl.

utan-under adv. u`ttÂnundi Mal. ’nedanför, ned-till inunder, vid foten av en höjd’. Syn.: nedan, bet. 3.

utan-varv n. I a ú`tÂvarrv Leks. ’överskjutande stockvarv i byggnad, exv. härbre’. Jfr fram-skäft. Syn.: utskott, bet. 3.

utan-vid prep. u`ttÂvé Mal. ’utanför, på utsidan av’; u`ttÂvé mé`Ân ’på utsidan av medarna’. Syn.: utan, bet. 2, m.fl.

utan-vid adv. u`ttÂvé Mal. ’utanför (och invid)’. Jfr utan adv., bet. 2, m.fl.

utan-å prep. °Â@tono Älvd. åjtånå Ve. utå Soll. Âjt<on<o öOrsa utÂnå Leks. °utÂå Nås utÂÓ´ Jä. u`ttÂnÓ Mal. Tra. ’utanpå, ovanpå’; mjÜ`Þçä jæ´s sÜ ä váï frÜ´@ u`ttÂnÓ` ä*n Tra. ’mjölken jäser så att det bildas fradga ovanpå den’. Jfr utani, bet. 3, utanmed, bet. 3. Syn.: ovanå, bet. 1. utan-å adv. Â`@t<ån<å Älvd. °utÂnå Bo. utÂnÓ´ Leks.

útÂÓ´ Äpp. u`ttÂnÓ Mal. ’utanpå’; °stugu e fin utÂnå Bo. ’stugan är vacker utanpå’; vä`ggÂn v fïä`µd bÓ` u`ttÂnÓ Ü i`nnÂní Mal. ’väggarna var

bilade på både utsidan och insidan av huset’. Jfr utan adv., bet. 2. Syn.: utanav; utani, bet. 2. utanå-förföte n. Â`@t<ån<åfuÖrfý$t Älvd. ’strumpfot

att bära utanpå strumpa’. Jfr tafs, bet. 4. Syn.: skosocka, bet. 2; utanåsocka.

utanå-kjortle m. III a ú`tÂnåtjoÏÏlÜ Rättv.; best. ú`tanåtjoÏÏlº Bo. ’ytterkjol’ (bars utanpå särk och underkjol; jfr ÖDB IV 184, 186, 200). utanå-lås n. I a °utÂnålås Bo. ’hänglås’. Jfr

vill-lås. Syn.: utanlås m.fl.

utanå-rock m. I b; best. °åjtÂnåruttjen Ore; pl. °uttÂnårÜkkär Mal. = utanpårock.

socka f. IV a Â`@tån<åsukk Älvd. = utanå-förföte.

utanå-stövla f. IV a ú`tÂnåstÜvï Leks. ’päls-stövel’.

utanå-söm m. I a ú`tÂnåsöm Leks. ’plattsöm’. utan-åt adv. Â`@t<ånÂð Älvd. ’utanför’. Jfr utan

adv., bet. 2, m.fl.

utanå-tak n. II Ü`jtÂnåtÁk Ore = utantak. utanå-tröja f. IV a ú`tÂnåtría Bo. ’kort

jacklik-nande kvinnoplagg som bars utanpå skinn-tröja’ (OÖD IV 312, 320, 321). Jfr gröntröja, bet. 1; svarttröja.

utare adj. kompar., se utre.

ut-armad adj. I å´@tÂrmÂdº Soll. ú´tarmin ~ ú´ta`rmin Mal. ú`tarmin ~ ú´ta`rmin Li. ’utar-mad’; ä é sÜ ú`tarmin sÜ dá vá´ï i`µgintiµg Li. ’det är så utarmat så där (på den åkern) blir ingen ting’. Jfr arma ut; utfaren, bet. 3; ut-mager, bet. 2; utsvulten, bet. 2.

utast adj. superl., se uterst.

ut-av prep. Â@tÓ´v Våmh. åjtÓ´v Mora öjtÓ´v Ve. utå Leks. tå Dju. Ga. Äpp. ~ útå Mal. Li. tÓ Flo. Nås Jä. utÓ´ ~ tå Tra. 1. (lokalt:) ’(ut) från’ allm. rulär åjtÓ´v bordi öMora ’rullar ned från bordet’; där dryp int ä tå ste´tj int Jä. ’där (i gården) dry-per det inte av steken inte’; an  fæ`r jÁ`o tå -º jä vá`ªn Tra. ’han har farit hädan från den här värl-den’. Jfr fläck, bet. 3 a; från, bet. 1; park, bet. 1; sticka f., bet. 5 b–c; strå, bet. 2. Syn.: av, bet. 1. 2. (om tid:) útå gÂ`mmÜlt Mal. ’sedan gammalt, från förr i tiden’. Syn.: av, bet. 2. 3. (om avskiljande:) sÜ je skÜll add täj skÜ`lln tå äjn ru`ppkár Li. ’så jag skulle ha kunnat ta av huvudet på en riptupp’; (bildl.:) sÜ i`nnt du tÂï hu`vvu tå´ däg Äpp. ’så att du inte talar huvudet

3016 av dig, dvs. far med osanning’. Syn.: av, bet. 3. 4. (om erhållande av något:) hÂn h fått kïæ´nÂn tå mæ´ Ga. ’han har fått kläderna av mig’; han fekk skrÜ´bb utå ko`µgam Li. ’han fick bannor av kungen’. Syn.: av, bet. 4. 5. (om ämne, be-ståndsdel:) tÁtjä ä tå té´geï Dju. ’taket är av tegel’; °ä-nt gåli tä still tå sässä Ga. ’det är inte rådligt att utfodra (kreaturen) med utsädeshav-ren’. Syn.: av, bet. 5. 6. (betecknande upphov, orsak, följd m.m.:) dÜm skull få sÜ tí´ utå didda ö`ïspÂ, bá`rtjæriµÂn Leks. ’barnsängskvinnorna sades få mycket mjölk i brösten (eg. så uti) av den där ölsupan’; ä v sty´kkt utå på´jk Leks. ’det var fult (gjort) av pojken’; je kæ`s -a*tt de útå fÁ`--Ðí*nÜm Li. ’jag känner igen dig genom din likhet med din far’ (jfr känna, pass., bet. 2, slutet). Jfr av, bet. 6. 7. (betecknande medel el. verkan:) °ä hÜlld int tä bÂk tå mjäïä Dju. ’mjölet höll inte att baka av’; fó´tº vÂÞ sÜ`ndärstÜttjin tå rÚ`g stÜbbän Flo. ’foten blev sönderstucken av rågstubben’; lí o´nnt tå krÜ´ppän Nås ’ha ont i (eg. lida ont utav) kroppen’. Syn.: av, bet. 7. 8. (om lynne, natur o.d.:) °strid tå sä Dju. ’snabb av sig (om häst)’; °o ä sÜ svi`u tå sä Ga. ’hon är så ängslig av sig’; kïé´n tÓ sä Flo. ’sjuklig av sig’. Syn.: a v, bet. 8. 9. (om slag varav myckenhet el. art anges:) e´nn tå va´nndera ÏlÁji Ga. ’en av vardera slaget’; je  sett sä´ks rä`jer å ní`Ü útå nÚr Á`r fu`ggïer Li. ’jag har sett sex tjäderhönor och nio av något annat slags fåglar’. Jfr snäring. Syn.: av, bet. 10. 10. (om det hela varav en del framhålles:) nu h ja tvä`tt en skÓ`re tå gÜ´ïve Flo. ’nu har jag tvättat en del av golv ytan’; äjn bí´t tå ä`kksskÂfftä Tra. ’en bit av yxskaftet’. Syn.: av, bet. 11. ut-av adv. ´@tåv Älvd. Â@tÓ´v ~ ÂtÓ´v Våmh. °Àtåv

Bon. åjtÓ´v ~ ÂjtÓv Ve. u\tÓv ~ utÓ´v Soll. tå Dju. Mock. Nås tÓ Ga. Flo. Jä. Mal. ÖVd. 1. ’ut ur, utöver, fram under el. över, ned från m.m.’ Älvd. Våmh. Bon. Ve. Soll. dÂr eð ir ´@tåv ïiteð, so ir eð i©t trú´g Älvd. ’då det (den övre kanten) skju-ter fram lite (över den nedre), så är det ett tråg (och inte en skål)’; eð  steð Â@tÓ´v Våmh. ’det har skjutit fram (ur väggen)’; <å n<Ó´r Â@tÓ´v Våmh. ’den (remmen) når fram under’; (bildl.:) um ä é nå åjtÓ´v Ve. ’om det är något ovanligt, särdeles intressant’. 2. (om avskiljande, bortförande m.m.:) ’av, bort, från’ Ve. Ga. Mock. Flo. Jä.

Mal. ÖVd. gÓr o tÓ´ Jä. ’går den av?’; je skÂ` dÓ* fÜll  kó`tje tÓ Li. ’jag ska då väl lyfta av grytan med den kokande maten (eg. ha koket utav)’; kÚ`te e då sÜ`pa*ss tÓ´ Tra. ’flagorna är då så pass avlägsnade’. Ofta i förb. med verb, bl.a. blåsa; fara; flyga; löpa sv. v.; panta; skvälla; svida; syta.

utav-faren adj. IV tÓ´fýryn ~ tÓ´fý`ryn Mal. tÓ`færin ÖVd. ’avmagrad, avtynad’. Jfr u t f a r e n, bet. 2. Syn.: bortfallen; urfaren.

ut-beryktad adj. I ú´tberykta Äpp. ’beryktad’; han é sÜ ú´tberykta Üm hädÁ ’han är så beryktad för det där’. Jfr utspord.

ut-bett adj. I ú´tbett Äpp. ’som har förlorat sin skärpa (om väl använd lie)’. Jfr skämma, p. pret., bet. 3, m.fl.

ut-bodar f. pl. Â`jtbúder Orsa ’fäbodar belägna långt bort’ (jfr ÖDB I 142). Syn.: bortabodar; långfäbodar m.fl.

ut-brukad adj. I °utbruka Bo. ’gammal och orkes lös’. Jfr bofällig, bet. 2.

ut-burding m. I b ú`tbuïiµ Ga. ’dödat spädbarn el. foster som inte får ro efter döden’. Syn.: bann börding, bet. 2; skväling, bet. 3; ut-börding, bet. 2, m.fl.

ut-by(e)s oböjl. adj. Â`@tbys Älvd. Våmh. °åjtbys ~ ö`jtbyss vMora åjtbis öMora útbýs Soll. Â`jtbiss Orsa Ü`jtbys Ore ú`tbíÜs Bo. ú`tbyjÜs ~ ú`tbys Leks. ú`tbyss Ål °utbis Dju. °utbyäs Jä. ’som är bosatt i annan by (i socknen)’; Ân e Ü`jtbys ÂndÁ´ Ore ’han är från en annan by den där’; (ofta substantiverat:) Â@tbysär Våmh. ’per-soner från andra byar’; ed e full jen ö`jtbyss så kumm vMora ’det är väl en person från någon annan by som kommer’. Jfr inbys; utbygge; utsocknes.

ut-by(e)s adv. Â`@tbys Älvd. Â`jtbiss Orsa ú`tbíÜs Bo. ú`tbys Leks. ’utanför byn’; <Ân dji`fte sig Â`@t-bys Älvd. ’han gifte sig utom byn’; °nå ollÜ v påjk å kåm utbiÜs då bïeknÜ däm lell Bo. ’när Olle var ogift och kom till någon grannby då hajade de till ändå’ (jfr bleknaI_{, bet. 2; pojk,}

bet. 4). Syn.: utanbys.

utby(e)s-folk n. I a ö`jtbysfók vMora ’folk från annan by’. Jfr inbys, ssgr.

utby(e)s-karl m. I a Â`@tbyskÂll Älvd. ú`tbyjÜskár Leks. ’man från annan by (i socknen)’.

3017 utby(e)s-käring f. I b ú`tbyjÜstjæriµ Leks. ’gift

kvinna från annan by’.

utby(e)s-pojk m. I b Ü`jtbyspÜjk Ore; pl. ú`tbíÜspÜjkar Bo.; best. pl. Â`@tbyspåjkä Våmh. ’yngling från annan by’.

ut-bygge m. III a Â`jbiddj öOrsa ú`tbeddje ÖVd.; pl. å`jtbyddjä vMora ’person från en annan trakt’. Jfr utby(e)s adj.; utbörding, bet. 1; utsocknes. — Ssg: Â`jbiddjkÁl m. öOrsa ’man från någon av byarna i nedre delen av Oreälvens dalgång’; Â`jbidjmól n. öOrsa ’dialekt som talas i annan by i Orsa än Skattungbyn’.

ut-börding m. I b å`jtbøïiµg Ve. °utböïiµ Bo. Bju. ú`tbÜïiµ Leks. °utbÜïiµ Dju. ú`tbÚïiµ Mock. ~ ú`tbøïiµ Nås Äpp. ú`tbøïiµ Jä. Mal. ú`tbæïiµ(g) ÖVd.; pl. åjtbö\liµgär öMora. 1. ’utsocknes person’ öMora Bo. Dju. Nås Jä. Äpp. Mal. Li. °ä Â fïitta hit en utböïiµ Bo. ’det har flyttat hit en utsocknes person’. Jfr utbygge; utsocknes. 2. = utburding Ve. Bju. Mock. Nås Jä. Äpp. Mal. ÖVd. 3. ’dålig el. besvärlig person’ Leks. Dju. Jfr fä, bet. 2; krångel, bet. 1; onarding m.fl.

ut-dans m. I a ú`tdans Rättv. ú`tdÂns Ga. Flo.; best. ú`tdansº Bo. ’danstillställning som avslut-ning på bröllopsfestlighet’ (kunde exv. hållas på bröllopets tredje dag el. en vecka efter bröllops-dagen, varvid även personer som inte varit bröl-lopsgäster kunde delta). Jfr utdanskväll. utdans-kväll m. I a °utdanskväll Bo. ’kväll med

avslutningsdans i samband med bröllop’. Jfr ut-dans.

utdrags-krok m. I b °utdrÂgskrok Bo. ’redskap använt vid utrivning av kolmila’ (jfr ÖDB I 523). Syn.: kol‑, utrivs ‑krok m.fl.

ute adv. Â`@te Älvd. Â`@tä Våmh. Bon. (trycksvagt Ât Bon.) ö`jt vMora ö`jto ~ åjtå öMora å`jt ~ å´jt ~ ö`jto Ve. å`@te Soll. Â`jtä Orsa Ü`jtä Ore ú`tÜ Bo. Rättv. Leks. °uta Bju. ~ ú`te Nås ú`t Ål °utä Dju. ú`ta Ga. Mock. ú`tä ~ ú`te Jä. útä Äpp. ú`t Mal. ÖVd. 1. (om befintlighet utomhus, i vissa utrymmen el. längre bort el. ner i förhål-lande till viss plats:) ’ute’ allm. Â@t i kù\ v<åm Älvd. ’(ute) i kammaren’; ig  we Â`@t å sti`ll tjê´m Våmh. ’jag har varit ute (i fähuset) och ut-fodrat korna’; Â@t i so´kk<in Våmh. ’i den yttre delen av socknen’; dÁn ö`jt vMora ’där nere’;

äd e svÁ`li ö`jto öMora ’det är kyligt ute’; frå ö`jt Ve. fro Â`jtä Orsa ’utifrån’ (jfr utanför adv.; utedär); e dem ú`tÜ a´ll i`stÂr Rättv. ’är alla häs-tarna ute?’; ut å své`vä Ål ’ute och svirar’; °dÜm låg utä mä sÜmmarº Dju. ’de låg i något uthus (källarstuga, parhärbärge e.d.) under som-maren’; hä  ví`ri brÓ`hett ú`te nú´ Üm dÁ`gor Jä. ’det har varit tryckande hett ute nu om dagarna’; Üppätt ä`µµom  ä výry fu´llt i rö`ppsnérur ú`t Mal. ’uppefter ängarna har det varit fullt av ripsnaror ute (utsatta)’. Jfr utan adv., bet. 2; utanmed adv.; uterst; utre. 2. ’slut, förbi’ Bon. Mal. dÓ sÓg i att a`ll vó`nä£ v ú`t Mal. ’då såg jag att alla förhoppningar var ute’ (jfr vån). Jfr slut, bet. 2 b.

ute-där adv. ´@dd Våmh. ö`jtdÁr Mora; (före-gånget av prep. från:) truÖ u\kin so k<um n<u fr<å ´@dd Våmh. ’månntro vem som kommer nu där utifrån bygden’; Ân ku´mm frå ö`jtdÁr Mora ’han kommer hemifrån (hit till fäbodarna)’. Jfr utanför adv.; ute, bet. 1; utei prep. och adv. ut-efter prep. ´@ter Älvd. ö´jtär ~ å´jtär Mora

å´@ter Soll. °utättär ~ útet Nås útätt Mal. Tra. ’utåt, utöver, utför, nedåt, nedöver’; ´@ter ø`v<in Älvd. ’utför älven’; slep Ân öjtär gó`vi öMora ’släpa den utåt golvet’; äd  väj sídº öjtär lÂnndi öMora ’det har varit sed nedåt landet’; útätt snjö´nnom Mal. ’(linnet las till blekning) ut över snön’. Jfr nedför, bet. 1; sudefter prep. m.fl. ut-efter adv. ´@ter Älvd. ´@tä Våmh. å´jtär ~

ö´jtär Mora å´jter Ve. ~ å´@ter Soll. Âjter Orsa u´ttär Flo. ute`tter Nås ú´t(t)är Äpp. ú´tät ~ útä`tt Mal. utä`tt ~ ú`tätt Li. ú`tät Tra. ’ut, utåt; utför, nedåt, söderut’; mon  väj ö´jtär min däm öMora ’mor har varit nedåt sjön med dem’; °o kÂm åjter å våss Soll. ’hon kom ut till oss’; dÜm fór útä`tt Ü rodd drÁ´g Mal. ’de for utför älven och rodde drag’. Jfr nedför (~ ner-), bet. 1; sud efter adv.; utanför adv.; utåt adv.; ut-över adv.

utefter-flotte m. IV Â`@tefïoti* Älvd. ’flotte på vil-ken kyrkfolk från nordliga älvdalsbyar färdades till Kyrkbyn’; (i liknelse:) e sír -´@t ÏlÂjs <i©n Â`@tefïoti* ’det ser ut som en kyrkflotte (om mat-bord fullt av oordnade föremål)’.

ute-för prep. Â`@tför Älvd. öjtfär Mora Âjtfär Orsa ’utanför, ovanför’; év eð Â`@tför bÀ\r frið<im Älvd.

3018 ’lägg det utanför förstukvisten’; illi Âjtfär därrm Orsa ’hyllan ovanför dörren’. Jfr u p p e -över; utan prep., bet. 2; utom prep., bet. 1, m.fl.

ute-för adv. Â`@tför Älvd. ’utanför’; rek -ní´ edÁ´ jär Â`@tför ’sätt ner det där här utanför’. Syn.: utanom.

ute-göra oböjl. n. Â`@(t)djärå* Älvd. å`jt(d)järå* Mora °utjärå Bo. °útjÆrå Rättv. ú`tjör Leks. °utjöra Dju. ú`tjøra Ga. ú`tjørÜ Nås ú`tjærÜ Äpp. ú`tdsærÜ Mal. ’arbete utomhus’; <Ân  mìtjið Â`@(t) djärå* Älvd. ’han har mycket att göra utomhus’. ute-i prep. Â@ti Älvd. Våmh. °Àti Bon. öjti ~ åjtí´

Mora u\ti nVe. Soll. öjti sVe. Ore Âjti ~ Âti Orsa ti Leks. Mal. °utti Dju. °uti Jä. 1. ’ute i; ned el. söderut i el. till; längre el. längst bort i’ Våmh. Ve. Soll. Orsa Ore Dju. Jä. Mal. Ân í Âjti bím vOrsa ’han är ner till byn’; °dÜm mått fÜll gå utti byn Dju. ’de fick väl gå längst ut i byn’; i mÓ`ro ská i ti so´kkina Mal. ’i morgon ska jag söderut i socknen’; (föregånget av prep. från:) ’från ett stycke längre bort, utifrån’; fr<å Â@ti ïí`©ks<Ând Våmh. ’(ända) från Leksand’; däm kÂ`m frå u\ti by`um Soll. ’de kom från de längst bort belägna byarna’; <Ân kum fró Âti stÜ`lli öOrsa ’han kom utifrån stallet’; °e du frå uti byÂr jännä Jä. ’är du från byarna söderut i socknen?’. Jfr utedär. 2. ’bland; tillsammans med’ Älvd. Våmh. Bon. Mora Orsa Leks. Â@ti skÓ`ï<um Älvd. ’bland skå-larna’; Â@ti tjÿ\$t<i Älvd. ’(man kokade inälvorna) tillsammans med köttet’; °so tÒïå dem Àti fùÖtj<e Bon. ’så talar man bland folk’; °Ân i så gäv Àti kullom dÂnnd så Bon. ’han är så populär bland flickorna den där så’; ä swÓrt tä st<Â`nnd j<Á  krékum Âjti flu\g um< öOrsa ’det är svårt för kreaturen att stå här bland flugorna’.

ute-i adv. utí´ ~ ú´ti Leks. utti´ Ål utí Li. ’ner-igenom, söderut’; vi hÂr bú`dÂn utí´ jän vi Leks. ’vi har vår fäbod här längre nedåt sjön vi’; ßø`s kÁ*ri ú´ti Leks. ’Sjös Karin i nedre Sjösgården’; o v jifft utí´ dÂn Leks. ’hon var gift där nere (söder ut)’ (jfr därna, bet. 2); bo -n änd utti´ dän Ål ’bor han ända där nere?’ (jfr därna, bet. 2); je trú` fÜll du kæ´s då vé` de*m Ü`ll utí` dÂ* Li. ’jag tror då du känner dem alla där nere i södra änden av socknen’.

ute-knut m. I a Â`@tknÂ@t Älvd. öjtknöjt öMora

å`jtknåjt Ve. Ü`jtknÜjt Ore ú`tknút Leks. Mal. ÖVd.; best. pl. ú`tknútÂr Jä. ’utskjutande knut på timmerbyggnad’.

ute-löpare m. III c ú`tløpar Jä. ’utklädd person (t.ex. i samband med namnsdagsfirande)’. Jfr anders-, anna -bock.

ute-när prep. útnä Leks. 1. ’ute hos’; kan du -nt vá útnä fÁ´r ’kan du inte vara ute hos far?’. 2. ’nere vid’; útnä ßø´º ’nere vid sjön’. Jfr utevid prep. Syn.: nedvid.

ute-piga f. IV a °útpiga Mock. ’piga som skötte utesysslorna’. Jfr innanpiga.

uterst, utrast adj. superl.; adv. Â`@test Älvd. å`jtest Ve. °utrÜst Bo. ú`trÜst Rättv. Leks. ú`trest Bju. ú`terst Ga. ’ytterst, längst ut el. ner’; °vi tÀgom di utrÜsta fåsst Bo. ’vi tar den nedersta först’; °vi giµµom utrÜst å uddº Bo. ’vi gick längst ut på udden’. Syn.: ytterst.

ute-stuga f. V ú`tstuggu Ga. ’stuga som man kan övernatta i endast på sommaren’.

ute-varande adj. I ö`jtwärend vMora å`jtwårånd Ve. Ü`jtwærnd Ore ’möjligt att vara ute på grund av vädret’; ed e -nt ö`jtwärend idÁg vMora ’man kan inte vara ute idag’. Syn.: utevärt.

ute-vid prep. öjtvi öMora åjtwi(d)~ öjtwíd Ve. °å@tvi Soll. útve Mal. utve ÖVd. ’ute vid, nere vid’; °å@tvi dörär Soll. ’vid dörren’; ä é sÜ jö´sst utve lÂ`nda Li. ’det är så ljust ute vid horisonten’ (jfr land, bet. 7 a). Jfr utenär, bet. 2.

ute-vid adv. Â`@twið Älvd. útvé´ Mal. Li. ’ute el. nere (vid något); vid yttre kanten av något’; byr--<Ó´ Â`@twið Älvd. ’börja (plöja) vid yttre kanten av åkern’; an st´nd dÁ útvé´ Mal. ’han står där nere (vid älven)’. Jfr nedanvid.

ute-värt adj. I n. Â`@twært Älvd. Bon. å\@tvært Soll. = utevarande; nú´ bý\rjär ä ful Ó´ bi å\@tvært Soll. ’nu börjar det väl på att bli ute-gångsväder’.

ut-fagge m. °utfaggä Mock. ’spjuver’. Jfr trin-tofil; upptock, bet. 2, m.fl.

ut-fara sv. v. 1. Â`@tferå* Älvd. ’trötta ut’. Syn.: trötta ut; tröttna ut. — Refl.: Â`@tferå sig Älvd. ’trötta ut sig’.

ut-faren adj. IV Â`@tfèr<i*n Älvd. ´@tfè\r<in ~ Â`@tfer<in ~Â`@tferº Våmh. ö´jtfé`rin ~ ö`jtfe*rin vMora ö`jtfæ`rin ~ åjtfærin öMora å´jtferen ~ ö´jtfé`rin ~ ö´jtférin Ve. å´@tférin ~ å´jtferin ~

3019 å´jtfé`rin Soll. Â`jtfe*rin ~ ´jtferi*n Orsa ö´jtfæren Ore °utfÆrin Bo. ú`tfærin ~ ú´tfärin ~ utfæ`rin Leks. °utfarin Bju. ú`tfærin Ål °utfärin Dju. Ga. ú´tfírº Nås ú`tfín Äpp. ú´tfýryn ~ ú´tfý`ryn Mal. ú`tfærin ~ ú`tfæ`rin Tra. 1. ’uttröttad, kraftlös, illa medfaren’ OvSi. Bo. Ål Ga. Nås Äpp. Mal. Tra. je e sÜ ú`tfærin sÜ je hÜrrk int ä fïÁ´s Tra. ’jag är så utschasad så jag orkar inte det minsta’. Jfr skryp(el), bet. 1; skjål, bet. 2; stadställd, bet. 1; utmattad; utmjölken; utmängtad; vanmäktig. Syn.: utallad; uthjonad; ut-strapatserad; uttjågad; utåken, bet. 1, m.fl. 2. ’mager och eländig, utmärglad’ Orsa Leks. Dju. °an h voÞti sÜ utfärin på sÜ kort tid Dju. ’han har blivit så utmärglad på så kort tid’. Jfr skryp(el), bet. 1; utavfaren; utmjölken. Syn.: urfaren; utmager, bet. 1, m.fl. 3. ’ut-armad’ Bo. Bju. °ä e utfÆri fÒr -n Bo. ’han är rui-nerad’. Jfr utarmad; utända.

ut-fattig adj. I ú`tfa`ttig Leks. °utfattig Nås ú´tfa`tten Äpp. ú`tfatti ~ ú´tfa`tti Mal. ’utfattig’. Jfr hus -arm, -fattig; utöknad.

ut-flakad adj. I ú´tfïÁkÜn Mal. ú`tfïÂkkon Li. ’ut-fläkt’. Jfr flaka ut; återvidöppen.

ut-fotad adj. I ú`tfóta Silj. Leks. ’vars fötter pekar ut åt sidorna’.

ut-från adv. ´@tfr<å ~ Â`@tfr<å Älvd. ú`tfró Li. ’på (litet) avstånd (från något); stickande ut (från något)’; eð ir Â`@tfr<å ïiteð Älvd. ’det sticker fram lite’.

ut-för prep. Â@tfö Älvd. útfÜr Nås utfÜr Mal. (Y.) ’utför, nerför’; <Ân fú´Ör Â@tfö bjä´rreð Älvd. ’han for utför berget’. Syn.: ned -efter, bet. 1, -för, bet. 1, -över; utgenom, bet. 2.

ut-för(e) adv. ´@tför Älvd. °utfÜ´r Bju. °u´tfÜ`r Ga. utfÚ´r Flo. Nås utfÚ`re Äpp. utfø´ Mal. 1. ’utför, nerför’ Älvd. Ga. Flo. Nås Äpp. Mal. hä é ett Ïlikkt e rÓk dá utfÚ`re Äpp. ’där nerför älven är det ett sådant där ställe där vattnet sällan fry-ser till fast is’ (jfr råkII<sub>); lí`asvítsa e e`nnd utfø´</sub>

fro hi`nndrik Mal. ’Liasviken är belägen rakt ut(för) från Hindriksgården’. Jfr utgenom adv. Syn.: nedför, bet. 1; utförefter; utförs. 2. ’i vägen, till hinders’ Bju. Nås. Jfr för adv., bet. 1. Syn.: före, bet. 1.

utför-efter adv. ú´tfÚrtär Jä. = utför(e), bet. 1 (ofta med bibetydelsen ’västerut’).

ut-förs adv. °ú´tfÜ`s Ga. = utför(e), bet. 1; °ä lut ú´tfÜ`s ’det lutar utför’; (bildl.:) °ä gå ú´tfÜ`s fÜr -n ’det går utför för honom’.

utförs-backe m. III a ú`tfÜçbÂkke Flo. ’backe’. Syn.: efterbacke; medland; utförs-lut m.fl.

utförs-lut f. I a ú`tfÜçlút Flo. = föreg.

ut-gammal adj. V Â`@tg<Òmåï Älvd. °útgÒmål Bo. °utgÂmmaï Bju. ’mycket gammal’. Jfr ut levad. Syn.: ogammal; ur -gammal, -åldrig. ut-genom prep. öjtgäjnum öMora utjönom Leks.

1. ’ut genom’ allm. öjtgäjnum fönsträ öMora ’ut genom fönstret’. 2. = utför Leks. utjönom trapp ’utför trappan’.

genom adv. utjø`nom ~ utjø´nom Leks. jæ`nÜm Mock. ’utför, utöver, ned el. fram ut-efter’; dr on änd utjø`nom Leks. ’dra den (mat tan) mot dörren (utmed golvet; eg. ända ut-genom)’. Jfr utför(e), bet. 1.

gräven adj. Â`jtgrévin Orsa ’avmagrad, ut-märglad’; du sjÓr Âjt sö Â`jtgrévin i øgum ’du ser så avmagrad ut i ansiktet’. Jfr urskaven, bet. 2, m.fl. Syn.: uturskaven m.fl.

ut-gå st. v. ú`tgÓ Nås Jä. Äpp. ú`tgÁ Mal. (endast refl.:) ’reda sig, klara sig’; v du gåtæ´ ú`tgÓ dä mä ä Jä. ’kunde du klara dig med det’; ú`tgÁ sä på ett a`rrbett Mal. ’få rimlig förtjänst på ett ar-bete’. Jfr bärga, refl., bet. 1. Syn.: reda, refl., bet. 2; utreda, refl.

ut-gången adj. ú`tgæjn Tra. ’uttjänt’; li`nnd e ú`tgäjn, sÜ ve få te pïä`j -Ü*ppatt ’slåttervallen är uttjänt, så vi får ta och plöja upp (den) igen’ (jfr uppåter). Jfr utväxt, bet. 2.

ut-gård m. I a °Â@tgÂrd Älvd. ú`tgÁï Äpp. Mal. ÖVd.; pl. °utgålär Bo. ’hägnad kring en bys hela inägoområde el. kring ett fäbodställe’. Jfr medel gård, bet. 2, m.fl. Syn.: utrodgård. ut-gårds adv. ú`tgÁïç Mal. ’utanför inhägnat

om-råde, på ej inhägnat område’; va´lln add voÞÞ ú`tgÁïç ’fäbodvallen hade hamnat på ej inhägnat område (pga. att gärdsgården hade fallit ner)’. Jfr utomtill, bet. 1.

ut-gårlig adj. I ú`tgÓlen Flo. ~ ú´tgÓïä Jä.; n. ú`tgÓli Mock. Nås. 1. ’bra, utmärkt’ Nås Jä. Jfr duktig, bet. 3. Syn.: bra, bet. 1. 2. a. ’förstörd, utnött, trasig, oanvändbar’ Flo. Jfr slarvig, bet. 1; söndrig; torvig, bet. 2 b; utnyttjad. b.

3020 (n.:) ’eländigt, bedrövligt’ Mock. hä vÁ då ú`tgÓli ’det var då för bedrövligt’. Jfr ogårlig, bet. 3 a; sorglig; stoppI_{, bet. 1 (slutet); useleländig.}

ut-gårliga adv. ú`tgÓli Mock. Nås Jä. (allm. för-stärkande adv.:) ’väldigt’; (substantiverat:) °ä fÜr útgÓli tä vær Mock. ’det är ett förskräckligt väder’ (jfr tuskande). Syn.: ogårliga, bet. 1, m.fl.

ut-göra sv. v. 3. Â`@(t)djärå* Älvd. utdsæ`rÜ Mal. ’avgöra’; uk<in Âï Â`@(t)djärå* é´ð Älvd. ’vem ska avgöra det?’.

ut-görning f. I b ú`tdsæ`ñiµ Mal. (Y.) ’skatt som ska erläggas’. Jfr skatt, bet. 2; utlaga.

ut-hjonad adj. I Â@tj<uÖnÂð Älvd. ú`tjÚna Leks. (jfr hjona) ’uttröttad, utarbetad’. Syn.: ut-faren, bet. 1, m.fl.

ut-hoppad adj. I å*@tu`ppÂdº ~ å´@tuppÂdº ~ °åjt-uppÂdn Soll. ú´thu`ppa Dju. ’duktig, (mycket) skicklig, fullfjädrad; full av upptåg, full av rackartyg, odygdig’; brÂ\ núg å*@tu`ppÂdº te djä\ rå ku`nnster Soll. ’ganska fullfjädrad när det gäller att göra konster’; °o v úthuppa tä spinna Dju. ’hon var mycket skicklig på att spinna’. Jfr duktig, bet. 1; fullgod, bet. 1–2; häv, bet. 1; ogårlig, bet. 4; varigI_{, bet. 3; vedervärdig,}

bet. 2; vida, bet. 2 b.

ut-hungrig adj. I ú`thuµru Mal. ú`thoµgrÜ ÖVd. ’utsvulten’. Jfr urgrävd m.fl. Syn.: urtom; utsvulten, bet. 1, m.fl.

ut-hus n. I a åjthåjs Ve. Â`jtÂjs Orsa ú`thus Leks. °uthus Nås ú`t(h)ús Jä.; best. pl. u`t(t)húsÂn Ål ’uthus’. Jfr reddII_{, bet. 3.}

ut-i prep. Â@ti Älvd. Â@tí´ (trycksvagt Âti) Våmh. °Àti Bon. öjtí´ ~ åjtí´ Mora å´jti ~ öjti ~ uti Ve. u\ti Soll. Âjti (trycksvagt Âti) Orsa ti (trycksvagt te) Ore uti ~ ti Bo. tí Rättv. Tra. ~ utí Leks. Mal. Li. ti Silj. Ål Dju. Mock. Jä. Äpp. °uti Nås ’i, uti’; °an gek ti väjÜn får hisstam Bo. ’han gick i vägen för hästen’; °låsÜ ti dårn Rättv. ’dörrens lås’; varken nÜ tí´ sä äl pÓ´ sä Leks. ’varken nå-got i sig eller på sig’; ä v jø´ ti fió´ïÑ Jä. ’det var fint ljud i fiolen’; (bildl.:) <Ân wÁ Âjti mi\ tji <Ân öOrsa ’han var inne i (insatt i, engagerad i, höll på med) mycket han’; (i uttr. vara uti det att:) ’förhålla sig så att, tendera att, halvt om halvt vara så att’ Mal. (jfr uti-det); (i användning där standardsvenskan har en annan preposition än i:)

<Ân Âï tÂ`j Â@ti ÏlÂ`jkå Älvd. ’man ska tiga om sådant’; di©r Âd skrí`©vÂð Â@ti e`sst<um Älvd. ’de hade skrivit angående hästar’; °Ân olld -<ó Àti n<ógu jemt Bon. ’han håller jämt på med något’ (jfr i prep., bet. 14); °britta står ti spÆjiläm å donÜr hårÜ Bo. ’Britta står framför spegeln och snyggar till håret’; ÜkÜ är ä tí´ no Leks. ’vad står på nu?’; han Â`dd en Ïlikken bri`nnandä Ó`gÜ ti omd fi´sstjam Äpp. ’han hade en sådan stark lust till den där fisken, dvs. han var en sådan ivrig fiskare’ (jfr i prep., bet. 16); í  -ºt vÚïi tÁ`ïÜ ti* ä nÚ´ Mal. ’jag har inte velat föra det på tal och blanda mig i det alls’; dem v stÁ bí`t se sá´ ti nÚ`rÂn dem ad smitt Li. ’de måste iväg och byta till sig säd mot något de hade smitt’ (jfr byta, refl.); (som slutställd:) w<en fú`Ö ði©r Âutí´ Älvd. ’vad pratade de om’; (i tidsuttryck:) °ållt uti slu´tä Soll. ’ända till dödsögonblicket’; e wÁr Âti wÓ`rwittrem vOrsa ’det var på vårvintern’; °ti vikkon Ål ’under veckornas söckendagar’; tvÓ vi`kkur Ü tí´ o tre`ja Mal. ’två veckor och in på den tredje’.

ut-i adv. ´@ti ~ Â`@ti Älvd. ~ Â@tí´ ~ Âtí´ Våmh. å`jti ~ ö´jti Mora å´@ti ~ u\ti ~ utí´ ~ ti Soll. ´jti ~ Â`jti Orsa tí Ore Bo. Rättv. Leks. Mock. Flo. Jä. Äpp. ~ utí´ Mal. Li. 1. ’ut, utåt’ Våmh. Mora Soll. Orsa Jä. Mal. æ`r<u st<Ânnd re´tt Â`@ti Våmh. ’öro-nen står rätt ut’; gÂkk int só lµµt utí´ Mal. ’gå inte så långt ut’. Jfr ut, bet. 1. 2. ’i’ Älvd. Våmh. Mora Soll. Bo. Leks. Jä. Mal. i k<e`nner Ât eð i so´kkreð Â`@ti Älvd. ’jag känner att det är socker i’; du Âï djÆ\ rå <i©n rÓ´wel<i*µg ´@ti Älvd. ’du ska göra en avredning och ha i’ (jfr råvälling, bet. 1); °tÂkk får hä som v tí Bo. takk fö tí´ vÁ Mal. ’tack för det som var i’ (sas vid återlämnande av ett kärl som man fått exv. smör i); bÁrä int dÜm vo hÂ`kka ti sÜ Leks. ’bara de (potatisarna) inte vore så hackade i’; ni`tjilº e tí´ Mock. ’nyckeln sitter i’; °då i Âdd jysä tí i nÂtt Jä. ’då ni hade ljuset i (dvs. tänt) i natt’; h dú´ vi(r) -tí´ nÚ´ idÁ´g Jä. ’har du varit i (dvs. badat) något idag’; (bildl.:) ïigg u\ti å`ll st´ss Soll. ’hålla sig fram-me överallt’ (jfr ligga fram-med, bet. 1). Ofta i förb. med verb, bl.a. dimpa; fälla; gloppa; glupa; gå; hava; komma; lägga; nappa; regna; råkaI_{; slå; supa; svala; taga. Se även utav}

prep., bet. 6.

3021 uti-det adj. tí´dy Äpp. tí´di Mal. tí`di ÖVd. 1.

’orolig, ängslig’ allm. an vÁ sÜ tí`di ve skÜll int kå`mm -né* te má`ïoµg Li. ’han var så ängslig att vi inte skulle komma ner till Malung’. Jfr trås-sig, bet. 3. Syn.: led, bet. 5; skedslig, bet. 2; sveden, bet. 3; utsatt, bet. 2, m.fl. 2. ’beskäf-tig’ Mal. ÖVd. Jfr tävig, bet. 1.

uti-kommen adj. IV °útikòmin Bo. ’som råkat illa ut, som är illa däran’; °an e allt br útikòmin dänd å nu lell ’han är allt bra illa däran den där också nu ändå’. Jfr komma uti, bet. 3; ställa ut, bet. 4, p. pret.

uti-lagt sbst. tí´lÂkkt Mal. (jfr lägga uti, bet. 1) ’matsäck’. Jfr matsäck, bet. 3.

ut-iring prep. Âjtiri´µg Orsa ’omkring’; Ân djikk Âjtiriµg stu\ go ’han gick omkring stugan’. Jfr utankring prep. m.fl. Syn.: ikring; kring-om, bet. 1, m.fl.

ut-iring adv. Âjtiri´µg öOrsa ’utomkring, i heten’; dem w d<Á Âjtiri´µg ’de var där i när-heten’. Syn.: utkring.

uti-sig adj. tí´ -me Ve. ’redlös’. Jfr redlös; vim-la, p. pres.

uti-stoppad adj. I tí´stÜfft Mal. ’gravid’; o  voÞÞ--Þí´stÜfft ’hon har blivit gravid’. Syn.: kripp-diger m.fl.

uti-stuga f. V ú´tistugu ~ ú`tistugu Bo. Rättv. ’rum beläget mittemot vardagsstugan i en par-stuga och skilt från vardagspar-stugan av förpar-stuga och kammare’ (användes ofta till klädförvaring; jfr ÖDB II 65). Syn.: anderstuga, bet. 1; utre stuga m.fl.

uti-söm m. I a tí`søm Ga. ~ tí´søm Mal. ’broderi på tyll’.

uti-sömmad adj. I tí´sömmt Mal. ’broderad på tyll (om spets på huvudkudde)’.

utisömmad-knytning f. I b útí´sømaknítniµ Ga. (jfr knytning, bet. 2; ÖDB IV 27, 290) ’spets i tyll med broderi (alltså ej knypplad)’.

uti-ändes adv. utiä`ndÜs Bo. 1. ’fram till änden’. 2. (förstärkande:) ’väldigt, ofantligt’; utiä`ndÜs ma sló´g ’ofantligt med slåtterängar’. Jfr tuskande; vanskapliga. Syn.: genom, avl., bet. 2; ovörden, adv., bet. 2; utandes, bet. 1; vida, bet. 1, m.fl.

ut-kast n. I a å`jtkÂsst Ve. ú`tkÂsst Bju. Nås ’ett slags magisk handling använd inom folklig

läke-konst’; djä\ rå å`jtkÂsst Ve. ’som folklig sjuk-domsbot kasta ut (ett knyte med) nio ting (exv. hud, naglar, kol)’. Jfr kasta ut.

ut-kasting m. I b Â`@tkÂst<i*µg ~ Â`@tkÂ*sstiµg Älvd. Â`@tkÂsst<iµg Våmh. Â`@tkÂsstiµg Bon. å`jtkÂsstiµg ~ ö`jtkÂsstiµg ~ ö´jtkÂsstiµg ~ öjtkÂ\sstiµg vMora åjtk´stiµg ~ öjtk´sstiµg öMora å`jt-kÂsstiµg Ve. öjtå`jt-kÂsstiµg ~ ú\tå`jt-kÂsstiµg Soll. Â`jtkÂsstiµg Orsa. 1. ’utstött, ynklig, föraktad människa’ Älvd. Bon. <Ân sir -´@t s<om <i©n ri`kkt<in Â`@tkÂsstiµg Bon. ’han ser alldeles förfallen ut’; °i kennä m<i som en Â@tkÂsstiµg Bon. ’jag känner mig som en utstött’. Jfr skit, bet. 6; skrulus, bet. 2; utskott, bet. 6; vesäld, bet. 2. 2. ’dödat spädbarn el. foster som inte fått ro efter döden, myling’ allm. fÁ\smór  ært jenn ú\tkÂstiµg dÂn nid nä kvä´nnen uti Ó´n jet tÁ´g Soll. ’farmor hör-de en myling där nere vid kvarnen i ån en gång’. Syn.: utburding; utbörding, bet. 2, m.fl. ut-komma f. IV a ú`tkÜmma Mal. ’utkomst,

för-sörjningsmöjlighet’; han add int ´fft nÚro ú`tkÜmma jé´r int ’han hade inte haft någon för-sörjningsmöjlighet här inte’.

ut-kring prep. ú´tkriµ Nås ’i utkanterna av’; ú´tkriµ so´kkn ’i utkanterna av socknen’.

ut-kring adv. utkri´µµ Bo. ’utomkring’; an gék utkri´µµ ’han gick utomkring’. Syn.: utiring. ut-laga f. V °Â@tïÀg Bon. °útlàgu Bo. ú`tlagu

Leks. °utlagu Dju. ú`tlágu Nås; ack. °Â@tïÂgu Våmh.; pl. Â`@tïÂgu*r Älvd. u\tïÂgur Soll. Â`jtlÁgur Orsa ú`tlágu£ Mal. ’utgift, exv. skatt’; °jä add e stur utlàgu i lådis Bo. ’jag hade en stor utgift i våras’; °bÂrä vi kumm -övär vasst utlá-gun Dju. ’bara vi kommer över de värsta utgif-terna’. Jfr skatt, bet. 2; utgörning.

ut-lagd adj. ú´tlÂgd Mal. ’ödelagd’.

ut-leken adj. III ú´tlekin Leks. ’som man lekt med så länge att man tröttnat därpå’; dÜmda gÂ`mmÜï lé`kon ä sÜ ú´tlekin ’de där gamla leksakerna är alldeles »utlekta»’ (jfr lekan, bet. 1).

ut-levad adj. I Â`@tïivåð Älvd. °utleva Bju. °ut-lÜva Dju. °utlävÜ Nås ú`tlævÜ Jä. ú`tlévå Li. ’mycket gammal, skröplig’. Jfr skugge, bet. 2; utgammal.

ut-liggare m. III c ú`tliggar Leks. Flo. ú`tliddjar Jä. ú`tliggarä Mal.; pl. °utliggarÜr Ga. 1. ’tak-sparre, särskilt om den del som skjuter utanför

3022 väggen’ Leks. Flo. Jä. Mal. 2. ’framtill böjd sido med på vinterfordon, exv. stakdrög’ Ga. Syn.: hävel, bet. 2; utläggare m.fl.

ut-läggare m. III c Ü`jtläddjär Ore = föreg. ut-lärd adj. I Âjtlærd Orsa ’fullärd’. Syn.:

full-god, bet. 3, m.fl.

ut-läsning f. I b; best. ú`tlæsninj Jä. ’läsning av ett bibelord då den döde fördes från hemgården till jordfärtningen’; på ú`tlæsninj ’vid utläsning-en’. Jfr läsa ut, bet. 1.

ut-löp n. I a Â`@tïóp Älvd. Våmh. °Â@tïop Bon. u\tïop Ve. Â`jtløp Orsa ú`tløp Bo. Rättv. Jä. ú`tlÚp Mal. 1. ’utlopp’ allm. Jfr i n l o p p. 2. ’del av tak som når utanför väggen’ Jä. huï stó´rt ú`tløp skä vi jæ`rÜ ’hur långt ska vi låta taket skjuta utanför väggen?’. Jfr takfot; utskott, bet. 1, m.fl.

ut-löt f. I a å\jtïöt ~ u\tïöt Ve. ’avlägset belägen betesmark’. Jfr bod-, hem -löt. Syn.: borta-löt.

ut-mager adj. V Â`@tmÁger Älvd. °Â@tmÀgär Bon. °åjtmÂgär Mora °utmÂgär Bju. 1. ’ut märglad’ Bon. Bju. °tjýnär i wéï Â@tmÂgrä Bon. ’korna är mycket magra’. Jfr mängtaII_{, avl. Syn.:}

ur-faren; utfaren, bet. 2; utmagrad; utmärg-lad; uturskaven m.fl. 2. ’som saknar tillräck-lig näring (om exv. jord, växttillräck-lighet)’ Älvd. Mora. Jfr mager, bet. 2; utarmad. Syn.: utsvulten, bet. 2.

ut-magrad adj. I °utmÂgra Nås ú`tmÁgäñ Mal. = föreg., bet. 1.

ut-mark f. I b å`jtmÂrrk nvMora Ve. ~ öjtm´rrk öMora u\tmÂrrk Soll. ú`tmarrk Nås; best. ö`jtmÂrrtji svMora ’mark utanför det inhägnade byområdet, utmark(er)’. Jfr löt f. ~ m., bet. 1. ut-mattad adj. I Â`@tmÂttÂdº Bon. °utmÂtta Nås

’utmattad’. Jfr utfaren, bet. 1, m.fl.

ut-med prep. Â@tm<in Älvd. Våmh. öjtmin Mora åjtmi´nn Ve. å`@tmin ~ å´@tmin Soll. Âjtmin Orsa öjtmä Ore utma Bo. utmá´ Leks. utmæ´ Ål Mal. °uttmä Nås. 1. ’utmed, invid, bredvid’ allm. utom Soll. Âjtmin lÜ`µgweddji Orsa ’utmed lång-väggen’; dÜm sått utmá´ va´ran Leks. ’de satt bredvid varandra’; sä´tt dä utmä bó´ïä Ål ’sätt dig till bords’. Jfr bredvid, bet. 1; invid, bet. 1; långs, bet. 2. 2. ’hitom; på yttre sidan av’ Soll. stÂ`bbÂn stor å´@tmin spisim ’huggkubben

står vid den sida av spismuren som är närmast dörren’. Jfr hädan prep.; utomtill adv., bet. 2. ut-med adv. ´@tm<in Älvd. Â@tm<i´nn Våmh.

åjtmi´nn Ve. utmæ´ Ål Mal. ’utmed, invid’; <Ân i jæ´r Â@tm<i´nn Våmh. ’han är någonstans här ut-med (ån)’; sätt dä utmæ´ Ål ’sätt dig bredvid’. ut-med-er sbst. °útmer Bon. ’ett slags tafattlek’.

Jfr fiska, bet. 3; vargochräv m.fl.

utmed-sido adv. Â@tm<insÂ`jðu Våmh. ’äntligen; så småningom’; <Ân k<Á´m fel Â@tm<insÂ`jðu nosº ’han kom ju sent omsider’. Jfr småningom. Syn.: omsider.

ut-mjölken adj. III °Â@tm<åtjin Bon. (jfr mjölka) ’mager, utsliten (av arbete), trött, slö’; °du si d<å Â@t wéï Â@tm<åtjin ’du ser då alldeles utsliten ut’. Jfr förtagen, bet. 1; tröttkörd; utfaren, bet. 1–2, m.fl.

ut-munnad adj. I °útmunna Bo. ’som har utstå-ende mun’.

ut-mängtad adj. I ´@tm<ÂjµktÂdº Bon. Â`jt-mäµktÂdº ~ Â`jtmäµkt Orsa (jfr m ä n g t aII_{, bet.}

2) ’utsliten, uttröttad, kraftlös (om person, om jord)’; °<o i så weï Â@tmÂjµktÂdn Bon. ’den (jor-den) är så totalt utmattad’. Jfr förtagen, bet. 1; mänga, p. pret., bet. 2; utfaren, bet. 1, m.fl. ut-märglad adj. I Â`jtmjÂrgl Orsa = utmager,

bet. 1.

ut-na adv. å`jtº ~ ö`jtº ~ ö´jtº öMora (jfr -na suf-fix) ’ute’; dÁn ö`jtº ’där ute’.

ut-nyttjad adj. I ú`tnÜkkt Flo.; n. ú`tnÜkkt Mal. (jfr nyttja) ’utnött (om exv. lie, klädesplagg)’. Jfr nyttja ut; skämma, p. pret., bet. 3; slöm, bet. 4; utgårlig, bet. 2 a. Syn.: utslitig. ut-om prep. Â@t<um Älvd. å´jtum ~ öjtum Mora

öjt-umm Ve. å´@tum Soll. Âjtum Orsa utom Bo. Leks. útÜm Bju. Mal. utÜm Nås. 1. ’utanför’ OvSi. Leks. Mal. å´@tum ró\ gÁrdº Soll. ’utanför gärds-gården’. Jfr utanom prep.; utantill prep.; utan vid prep.; uteför prep. Syn.: utanför, bet. 1; utanmed, bet. 1, m.fl. 2. ’utom, förut-om’ Soll. Orsa Bo. Leks. Bju. Nås; útÜm hæ´ sÜ fekk j mé´r Ü Bju. ’förutom det så fick jag mer också’. Syn.: oframt; sånär, bet. 2; utanför, bet. 2, m.fl.

ut-om adv. ´@t<um Älvd. Â`@t-<u´mm Våmh. åjtu´mm Ve. å´@tu´mm Soll. ú`tom ~ uto´mm Leks. utÜ´mm Nås Mal. Li. 1. ’utanför’ Älvd. Ve. Leks.

3023 Mal. i sk åjtu´mm Ve. ’jag ska (gå) utanför’. Jfr utanför adv. m.fl. 2. ’söderut’ Soll. Ân  fé´ å´@tu´mm ’han har farit söderut’. Jfr s u d e f t e r adv.; utanför adv. m.fl. 3. ’dessutom’ Nås. Syn.: därutom. 4. a. (adjektiviskt:) ’angelägen om’ Våmh. Leks. ig i d<å <int Â`@t-<u´mm <i`ntä Våmh. ’jag är då inte angelägen (om det) inte’; dÜm ä sÜ ú`tom fÜrtjännst Leks. ’de är så ange-lägna om förtjänsten’; dú sÜm ä sÜ ú`tom va`rmÜn Leks. ’du som tycker så mycket om värmen’. Jfr angelägen; utom‑sig; ut‑sig, bet. 4, m.fl. Syn.: om adv., bet. 9. b. (i uttr. sitta utom:) Älvd. Li., se sitta utom.

utom konj. ú`tÜm Mal. ’utan att’; fu`ll dÚg í te g ú´t ú`tÜm du lé` mä*g ’nog kan jag gå ut utan att du leder mig’. Jfr utan prep., bet. 1; utan konj. utom-hus adv. å´@tum-å´@s ~ å@tumå´@s Soll.

u`tÜm hús Mal. (Y.) ’utomhus’; um jó`ïdÁn fÓ iµgen gó å@tumå´@s Soll. ’på juldagen får ingen gå utomhus’; e -nt ïø´nt Ïlä`pp ä å@tumå´@s Soll. ’det är inte värt att släppa ut det utanför famil-jen’. Jfr inomhus; ut adv., bet. 1; utanmed adv.

utkring prep. utÜmkri´µµ Mal. ’runt, om-kring’; gÂkk utÜmkri´µµ dí`tjipussº ’gå runt gytt-jepölen’ (jfr dike n., bet. 2). Syn.: utankring. utom-meds (utomes?) oböjl. adj. ú`tÜmes Mal.

’utsocknes’; i hø`Ð ä vÁ ett ú`tÜmes kvi`nnfÜïk ’jag hörde att det var en utsocknes kvinna’. Syn.: utsocknes.

utom-sig adj. Â`@t<umm-sig Älvd. ö´jt-u´mm-si Mora åjtu´mm-si Ve. å´@t-u´mm-si Soll. Âjtu´mm-si Orsa °utÜm-mä Nås utÜ´m(m)-sä Jä. Mal. utÜ`mm-se ÖVd. ’(mån) om sig, egennyttig, girig’; du Âï wÂr Â`@t<umm-dig <um du Âï f<Ó´ noð Älvd. ’du ska hålla dig framme om du ska få något’; han v snÓ´ï Ü utÜ´mm-sä Mal. ’han var snål och mån om sitt’. Jfr för-sig, bet. 1; mån, bet. 1 b; om adv., bet. 9; utom, bet. 4 a. Syn.: om-sig.

utom-till adv. Â`@t<umtíï Våmh. Â`jtumtíl öOrsa. 1. ’utanför inhägnat område’ Våmh. Jfr ut-gårds. 2. ’på yttre sidan av spisen, dvs. den sida som är närmast dörren’ öOrsa; <Ân  fli`tt gu`bbstólº Â`jtumtíl ’han har flyttat gubbstolen till den yttre sidan av spisen’. Jfr utmed prep., bet. 2. Syn.: utantill, bet. 3.

ut-på adv. utpÓ´ Mal. Li. ’ut el. iväg på något el. för att uträtta något’; je sk útpÓ´ ä skÚ´v Li. ’jag ska ut (på jakt) ett tag’. Jfr stad adv., bet. 1. utrast adj. komp., se uterst.

utre adj. kompar. ú`tÜr Bo. Rättv. Leks. °utär Bju. Nås ú`ter Ga. ú`tra Mock. u`ttär Äpp. ’yttre’; °utÜr sid Bo. °utär si Bju. ’yttre sidan’. Syn.: yttre. — Ssg: ti ú`tÜrrÜnninjÜn Rättv. ’i den längst ner vid vattendraget belägna röjningen’. ut-reda sv. v. 3. Â`@trí©- Älvd. ö`jtréd Mora ú`trédÂ

Leks. ú`tré- Flo. Nås Jä. ú`ttrí Tra. 1. ’betala (skatt)’ öMora. Jfr skatta, bet. 2. 2. ’skvallra’ Tra. je sk ú`ttrí ä fé` dem jé ’jag ska skvallra (det) för dem jag’. Syn.: skvallra, bet. 2; slär-pa, bet. 4; smallra, bet. 3, m.fl. — Refl.: ’reda sig, klara sig’ Älvd. Leks. Flo. Nås Jä. n´@g dúg ig Â`@trí© m<i m<in <Ó`n<um Älvd. ’nog kan jag reda mig mot honom’; kan dÜm ú`tred sä ma e´tt rÜ´mm Leks. ’kan de reda sig med ett rum?’; han ú`trér sä brÁ´ Nås ’han klarar sig bra’. Syn.: reda, refl., bet. 2; utgå.

utre-stuga f. V ú`tÜrstugu* Rättv. = utistuga. utrivare m. III c °útrivar Bju. ’person som

förde utrivningen av liggmila’. Jfr riva ut; ut-rivar-, utrivnings-, utrivs -krok.

utrivar-krok m. I b °utrivarkrok Flo. Nås ú`trívä£krók Mal. ’redskap använt vid utrivning av kolmila’. Syn.: utdrags-, utrivnings-, utrivs ‑krok m.fl.

utrivar-moder f. å`jtrivärmór Ve. °utrivarmor Jä. ’barnmorska’. Syn.: jordgumma m.fl. utrivnings-krok m. I b °utrivniµskrók Dju. =

ut-rivarkrok.

utrivs-krok m. I b °åjträjfskrok (best. °Üjträjvs-krotjän) Ore °utreffskrok Bo. °utrevskrok Ål ú`trivskrók Ga. = u t r i v a r k r o k (se ill.; jfr ÖDB I 523).

ut-rodgård m. I a Â`@truÖgÁ*rd Älvd. Våmh. °ut-rogÂrd Soll. Ü`jtrugåï Ore ’hägnad kring en bys hela inägoområde el. kring ett fäbodställe’. Jfr bys-, medel -rodgård. Syn.: utgård.

ut-ropad adj. I å´jtrópÂdn öMora ú´tropa Leks. °utropa Nås ú´trópa ~ ú´trofft Äpp. ú´trofft Mal. ú`trofft Li. ’omtalad, berömd, beryktad’; dÜm ä ú´tropa ti hé`ïä so´kkn Leks. ’de är beryktade i hela socknen’. Jfr prima ut; ropa ut; ut-beryktad; utspord.

3024 ut-runnen adj. ú´trÜnn Mal. ’som har grott (om

potatis)’; jóïäppïa e fÜr ú´trÜnn ’potatisen har grott för mycket (fått för stora groddar)’. Jfr rin-na ut.

ut-räknad adj. ú`træknen Tra. ’beräknande’; o vÁ líte ú`træknen ho ’hon var lite beräknande hon’. Jfr slug, bet. 1.

ut-räkning f. I b ú`trækniµ Mal. (Y.) ’beräkning, plan’. Jfr spelI_{, bet. 3.}

utränning f. I b å`jtreniµg Ve. ’plats i strandkan-ten där hållare för notlina fästes’. Jfr ränna ut. utrännings-rev f. I a; best. å`jtrenniµsrevä Ve.

’rev på not som vid notdragning förankrades i land’.

ut-rätta sv. v. 1. ú\trätt sVe. Soll. ú`trätta Nås Mal. ú`tretta Li. u`ttretta Tra.; p. pret. n. ú`trätta Äpp. ú`trett Tra. 1. ’uträtta’ Mal. ÖVd. du vä´jt, ä váï -Þe vá´ï -ñÚ`rÂn ú`trett Tra. ’du vet, det måste bli någonting uträttat’. 2. ’berätta, omtala’ allm. du sk -nt ú`trett ädÁ´ fe nÜ`nn Li. ’du ska inte berätta det där för någon’. Jfr sprida ut; sticka uti. Syn.: slappra om.

ut-satt adj. I ´@ssett Älvd. ö´jtsätt öMora å´@tsätt Soll. Ü´jtsett ~ Ü`jtsett Ore °utsätt Nås ú´tsätt Mal. ú`tsätt ÖVd. 1. ’utsatt, illa ute, illa däran’ allm. utom Älvd. Ü`jtsett fÜr bjö`nnem Ore ’illa ute för björnen’; je sk ve ú`tsätt fe nÚo krä`mpa jä´mt Tra. ’jag ska alltid vara utsatt för någon krämpa’. Jfr utikommen; ut-sig, bet. 1. Syn.: fast, bet. 4. 2. ’orolig, nervös’ Älvd. <Ân i so ´@ssett yvy ðy$ðÁ´r ’han är så orolig över det där’. Jfr tråssig, bet. 3; upprådd; ut-sig, bet. 3. Syn.: uti‑det, bet. 1, m.fl.

ut-sett adj. °Â@tsit Älvd. å´@tsitt Soll. ú`tsett Tra. ’förutbestämt av ödet’; hä sÜm e ú`tsett  ä`jnÜm, hæ vá`ï -ñ fÜll g -djæ`nÜm Tra. ’det som är av ödet bestämt för någon, det måste den nog gå igenom’. Syn.: staka ut, bet. 2.

ut-sig adj. å´jtse ~ ö´jtsi vMora å`jtsi öMora å´jtsi Ve. å´@tsi Soll. 1. ’utsatt; i en svår belägenhet’ vMora Ve. i e so ö´jtmi fö ïu`ppum so vMora ’jag är så utsatt för loppor så’. Jfr utsatt, bet. 1; uti-sig. 2. ’rådlös’ öMora. Jfr försagd, bet. 1; ill-satt, bet. 1; upprådd; valete, bet. 4 b. Syn.: rådlös, bet. 1; skamdom. 3. ’orolig, nervös, ledsen’ vMora Soll. i  sÂkt vé\ å´@tmi i kvä´lld so Soll. ’jag har minnsann varit så orolig i kväll’.

Jfr upprådd; utsatt, bet. 2, m.fl. 4. ’ivrig’ vMora; du e så öjtdi upå it jän sprÓtjä ’du är så ivrig med det här målet’. Jfr angelägen; till-sig; uppsatt, bet. 2; utom adv., bet. 4 a m.fl. Syn.: mån, bet. 1 c och 2 c.

ut-skog m. I c Â`@tskúÖg Älvd. Våmh. Bon. ú`tskog Leks. °utskog Bju. ú`tskóg Nås Jä. Mal. ’skogs skifte beläget långt från byn’. Jfr bod-, hem -skog.

ut-skott n. II Â`@tskúÖt Älvd. öjtskó´t ~ ö`jtskått (endast i bet. 6) öMora å`jtskót Ve. Ü`jtskÚt Ore °utskÜt Bo. °u`tskÜtt Silj. ú`tskÜtt Leks. °utskÜtt Dju. ú`tskÚt Flo. Jä. Äpp. Mal. ÖVd. 1. ’del av tak som når utanför väggen (i fråga om såväl långväggen som gavelväggen)’ (jfr ÖDB III 131) Älvd. öMora Ore Leks. Dju. Flo. Tra. Jfr utlöp, bet. 2; utskov, bet. 1; utskäft, bet. 1. Syn.: utskyve. 2. ’litet skyddstak över dörr’ (se ill.) Älvd. Jä. Li. Syn.: uppetak; utskov, bet. 2; utskäft, bet. 2, m.fl. 3. ’överskjutande stock-varv i byggnad, exv. härbre’ (se ill.) Älvd. Syn.: utanvarv. 4. ’utskjutande överdel av en bygg-nad’ Älvd. Ve. Leks. Dju. Jfr framskäft. Syn.: utskov, bet. 3. 5. ’del av hässjestång som stick-er utanför hässjestolpen’ öMora Bo. Silj. Äpp. Syn.: skagände; utskov, bet. 4. 6. ’illa sedd person’ öMora Leks. Li. Jfr usling, bet. 2; ut-kasting, bet. 1, m.fl.

ut-skov n. II Â`@tskúv Älvd. ~ Â`@tskóv Våmh. Â`@t skóv Bon. ú\tskóv Soll. Â`jtskÚv vOrsa ú`tskÚv öOrsa. 1. ’den del av takfallet som skjuter utan-för långväggen’ (jfr ÖDB III 131) Älvd. Våmh. Bon. öOrsa. Jfr utskott, bet. 1, m.fl. Syn.: tak-fot. 2. = utskott, bet. 2, Våmh. 3. = utskott, bet. 4, Bon. öOrsa. 4. = utskott, bet. 5, Soll. 5. ’brädena som vattnet rinner över i själva vatten-rännan nedanför dammlucka’ vOrsa. 6. ’utskju-tande parti av berg’ vÄlvd. Jfr tånge, bet. 3 a. ut-skyldig adj. I ´@tstjylld<un Våmh. °Â@tstjylldon

Bon. ’skyldig mer än man äger (inklusive går-dens värde)’; <Ân i så ´@tstjylld<un så <Ân í©g itj sp´jtj<in i we´ddj<in Våmh. ’han har så stora skul-der så han äger inte spiken i väggen’. Jfr slut, bet. 2 a.

ut-skyve n. III ú`tstjívÜ Bo. ú`tßyvä Leks. °útßívä Dju. ú`tßívä Ga. = utskott, bet. 1.

ut-skäft n. å`jtskäfft vMora. 1. ’takparti som

3025 skjuter ut över gavelvägg’ (jfr ÖDB III 131). Jfr utskott, bet. 1. 2. = utskott, bet. 2.

ut-slag n. I a åjtÏlÂg Ve. ú`tÏlÁg Nås Mal. ÖVd. 1. ’utslag, hudåkomma’ allm. Jfr styggskorv. 2. ’besked; beslut’ Nås Mal. Li. hæ sk du fÓ ú`tÏlÁg Ó` me* djä`nnast Li. ’det ska du få besked om av mig genast’. Jfr skälIII_{, bet. 1.}

utslags-kvist m. I a ú`tÏlÂkkskvesst Tra. ’stor grov gren på ett träd ovanför vilken trädet kraftigt smalnar av’ (och således är odugligt till timmer); fúñ sä`tt se* på äjn ú`tÏlÂkkskvesst ’fågeln satte sig på en utslagskvist’.

ut-slitig adj. I å`@tÏliti*n (pl. å`@tÏlítigär) Soll. Â`jtÏlitig Orsa ’utsliten’. Syn.: utnyttjad. ut-sloge m. III a ú`tÏlóga Nås ú`tslóga Jä.

’slog-mark belägen utanför byns inhägnad’. Jfr hem-slått(er).

ut-socknes oböjl. sbst. ú`tsokknÜs Leks. ’person från annan socken’.

ut-socknes oböjl. adj. Â`@tsokknes Älvd. å`jtsokens Ve. Âjtsøkens Orsa °utsÜknÜs Bo. ú`tsokknäs Mock. Flo. Jä. ú`tsokknes Nås ú`tsokkins Mal. ~ ú`tsoµµns Li. ’som hör hemma i el. ursprungligen kommer från annan socken’. Syn.: utommeds. ut-spord adj. I ´@tspúÖrd Älvd.; n. ú´tspóÞ (~

ú´tspörrja) Äpp. ’välkänd’; <Ân wÂrt sÂkt <´nn ´@tspúÖrd Ât -º wÁr <i©n du`kktig pridik<´nnt Älvd. ’visst blev han allmänt känd för att vara en duktig predikant’; hädÁ é full sÜ væ´ï ú´tspóÞ sÜ Äpp. ’det där känner väl alla människor till så väl så’. Jfr framefter adv., bet. 5; utberyk-tad; utropad m.fl.

ut-spår n. II °Â@tspuÖr Bon. °åjtspor nvMora ú`tspÚr Tra. ’spår som leder ut från ett område där man ringat in ett villebråd’; ä vÁ` int nÜ ú`t-spÚr fro tÜ`llam Tra. ’det fanns inte något spår som ledde ut från tallen (där mården hade krupit in i ett hackspettshål)’ (jfr vedrinna.).

ut-stofferad adj. I ´@tstufírÂð Älvd. å´jtstuffr Ve. ú´tstÜ`ffä£n Mal. ’ utsmyckad; pråligt klädd’; jen si\ïåkrok så e så å´jtstuffr Ve. ’en s e l k r o k som är så utstofferad’ (jfr ill. 1638, 1639). Jfr uppställd, bet. 1, m.fl.

ut-straffad adj. I ú`tstraffin Li. ’som har fått slita spö under militärtjänsten’.

ut-strapatserad adj. ú´tstraffsé`£n Mal. ’fullkom-ligt uttröttad’. Syn.: utfaren, bet. 1, m.fl.

ut-stängslor f. pl. ú`tstäµÏlÜr Flo. ’gärdsgård kring inägor utanför byn’. Jfr utänge.

ut-svulten adj. III Â`@tsuÖlltº ~ ´@tsuÖltº Älvd. öjtsvulltin öMora ú`tsvÜlltº ~ ú´tsvÜlltº Mal. 1. ’uthungrad’ öMora Mal. Jfr mängtaII_{, p. pret.,}

bet.1; svälta ut. Syn.: uthungrig m.fl. 2. = utmager, bet. 2, Älvd. eð ir Â`@tsuÖllteð ’det (jorden) har förlorat all växtkraft’. Jfr utarmad. ut-säde n. Â`@tsæðe Våmh. ú`tsädä Leks. ’utsäde’.

Syn.: sädessäd.

utsöms-sko m. V b ú`tsæmsskó Tra. ’sko sydd med becktråd’. Jfr becksöm.

utt interj. utt Våmh. Ütt Bo. Leks. ’oj’; u´tt ut u´tt ~ tuttú´ Våmh. ’ojojoj; passa dig; låt bli det där’; Ü´tt, hÜr jekk ä då nú´ Leks. ’oj, hur gick det nu då!’. Jfr uh, bet. 1, m.fl.

ut-tag n. I a ú`ttÁg Äpp. ’skopa ovett’; du må tró han fe´kk säg ett ú`ttÁg å tjæ`rinjen ’du må tro att han fick sig en skopa ovett av hustrun’. Syn.: skrift, bet. 7; uppsträckning m.fl.

utter m. I d ù´Ötter Älvd. u´ttär Våmh. °ottär nvMora o´ttur ~ o´ttär nVe. ó´ter sVe. u´tter (bet. 1) ~ ó`tur (bet. 2) Orsa ó´ter Ore u´ttÜr Bo. Leks. u´ttÜr (bet. 1) ~ ó´tÜr (bet. 2) Rättv. u´ttär Silj. Ål Mock. Ü´ttär Flo. Nås ~ u`tter Jä. Ü´ttä£ ~ u´ttä£ Mal. Ü`tter Li. ~ o`tter Tra. 1. ’utter, Lutra lutra’ Älvd. Våmh. nvMora Ve. Orsa Bo. Rättv. Leks. Ål Mock. Flo. Nås Jä. Mal. ÖVd. 2. ’(åker) sork’ Orsa Rättv. Jfr mull-. Syn.: mullbök m.fl. 3. ’ett slags fiskeredskap’ Bo. Silj. Leks. Ål. Syn.: utterbräde. 4. ’ett slags med att transportera vattenså på’ Mal. Syn.: snöskid; vattumed. utter-bräde n. III u`ttärbræðä Våmh. o`tterbráe

Tra. = utter, bet. 3.

utter-giller n. I d u`Öttedjillder Älvd. u`ttärdjilldär öMora ’giller för fångst av utter’ (jfr ÖDB I 41). Syn.: utterstock.

utter-mössa f. IV a u`ttärmössa Mal. ’mössa av utterskinn’.

utter-sax f. I a u`ÖttesÂkks Älvd. °ottärsÂkks vMora u`ttärsÂkks öMora ’sax använd för utter-fångst’ (kunde även användas för gäddfångst; jfr ÖDB I 41). Jfr gäddsax.

utter-stock m. I b Ü`tteçtÜkk ÖVd. = uttergiller (jfr ÖDB I 41).

ut-tjågad adj. I ú´ttjÓga Äpp. (jfr tjåga v.) ’ut-tröttad’. Syn.: utfaren, bet. 1; uttjänad m.fl.

3026 ut-tjänad adj. I Â`@ttj<úÖnÂð ~ ´@ttjúÖnÂd Älvd. =

föreg.

uttra sv. v. 1. o`ttra Tra. ’fiska med utter’. ut-träde n. III °Üjtträdä Ore °utträdä Dju.

°ut-trædä Jä. ’träde där svin (el. andra husdjur) får gå’ (jfr ÖDB I 392). Syn.: utanträde.

ut-tydliga adv. °uttydli Bju. ’mycket tydligt’. Jfr tydliga.

ut-undan prep. °Â@tundo Älvd. to`nn Mal. to`nndå ~ to`nnd Li. to`nndå Tra. 1. ’bort (ut) från undre sidan av något’ Mal. ÖVd. på`ttå dré`te to`ndå nÁ`gïÜm Tra. ’peta bort smutsen under naglarna’. Jfr undan, bet. 1. 2. ’härstam-mande från’ allm. °ÂndÁr kåvin ir Â@tundo i© br tjyr Älvd. ’den där kalven är fallen från en bra ko’; add dÜ´m i`µµin to`nn sä* Mal. ’hade de inget barn?’. Jfr undan, bet. 1.

ut-undan adv. °Â@tundo Älvd. to`nn Mal. to`nndå ~ to`nnd Li. to`nndå Tra. ’bort (ut) från undre sidan av något; fram under något’; ä sy`nns to`nn Mal. ’underkjolen syns under kjo-len’; and gÜ`bbin sÜm dí´t ka´mm å to to`nnd mé´ Li. ’den där gubben som kom dit och tog ut mig (där jag låg fastklämd under skåpet)’. Jfr draga utundan; stå ~ stånda undan; taga utunder (ska ev. i stället vara utundan). ut-under prep.; adv. °Â@tunndä Våmh. útu`nndi

Mal. 1. (prep.:) ’under’ Mal. útunndi stú`pin å bæ`rin ’under begets stup’. 2. (adv.:) ’utåt el. ut bakåt inunder (el. genom)’ allm. °så int Âkks<i wÂllt Â@tundä Våmh. ’så inte axen föll ut bakåt genom vidjebågen på lien’.

ut-ur prep. ´@týr ~ Â`@tyr Älvd. Â@tý´r Våmh. Bon. öjtyr vMora öjtir öMora ötír Ve. u\týr Soll. °utur Nås tu ÖVd. ’ur, från’; f<Ó´ ðu í´ m<i n<ån so <i`µg<Ân f<Ó ðu ð<å Â@tý´ m<i Våmh. ’om du så får i mig någon (ond ande) så ingen får du då ur mig’ (sagt till en präst); Ó´k Â@ty so´kk<in Våmh. ’åka ur (från) socknen’; Ü`pp tu sä`nndjin Li. ’uppe ur sängen’; dem djó`ï äj teÞÞ -Þu stÁ`in Li. ’de gjorde tolv stycken ur (av) varje stång (eg. stången)’ (jfr tolft). Syn.: ur, bet. 1.

ut-ur adv. ´@týr ~ Â`@tyr Älvd. Âtý´r Våmh. °Àtyr Bon. åjtí´r ~ utý´r Ve. utý´r Soll. tú Äpp. ÖVd. ú`tu£ Mal. 1. ’(ut) ur’ allm. di©r uï ´@ty n<ú´, krÿ\týr<e Älvd. ’de ska ut ur gärdet nu, kreatu-ren’. Jfr framur. Främst i förb. med verb, bl.a.

bära; dricka; dynga; falla; fara; hava; knäppa; kräka; regna; rotaIII_{; råta}I_{; slippa;}

suga; två. 2. a. (i förb. med gå:) ’ta slut, för-svinna, gå ur bruk, upphöra’ Våmh. Ve. Mal. e  gÂjð -Âtý´ wé´ï Våmh. ’det har fullkomligt gått ur bruk’; ä åld -å gór -utý´r Ve. ’det (genuina språ-ket) håller på att försvinna’; nó`  ä gännji sÜ væ´ï ú`tu£ mä smÚ`£n Mal. ’nu har det tagit så totalt slut på smöret’. Jfr gå ut(e)ur, bet. 7; slut, bet. 2 b. b. (i förb. med bygga:) °byggd Àtyr Ânn Bon. ’byggde så stort att han (deläga-ren) inte kunde följa med’. 3. ’utantill’ Älvd. i k<´nn edÁ´r ´@tyr ’jag kan det där utantill’. Syn.: utan, bet. 3; utantill, bet. 2.

utur-matad adj. I öjtí´rmåtådº öMora u\tyr-mÓtådº Soll. ’mogen (att skära; om säd)’. Jfr gjord, bet. 3; mogen, bet. 1; taga, p. pres., bet. 1. Syn.: fullgar, bet. 2; fullmatad.

utur-skaven adj. IV °túskavin Tra. ’utmärglad’. Jfr urskaven, bet. 2, m.fl. Syn.: urfaren; ut-mager, bet. 1; utgräven m.fl.

ut-vind adj. I Â`@tw<innd Älvd. 1. ’utochinvänd’; ïý`vstyttjeð ir Â`@tw<innt ’västen är utochinvänd’. 2. ’vresig, som sätter sig på tvären’. Jfr truntig, bet. 1; tvärsklig m.fl.

utvind-sida f. IV a; best. Â`@tw<indsÂjº Älvd.; (i uttr. vara å utvindsidan:) tjú`ÖϺ ir <å Â`@t-w<indsÂjº ’kjolen vänder insidan ut’.

ut-vägg f. I b ú`tvägg Flo. ’yttervägg’.

ut-väntad adj. I Â`@tw<enntÂð Älvd. ’som väntat tills tålamodet tagit slut’. Jfr ur adv.; urväntad; ut, bet. 1 (slutet).

ut-växt adj. I ´@twekksº Älvd. å´jtwökkst Ve. 1. ’fullmogen, färdig’ (om potatis, rovor m.m.)’ Ve. 2. ’som inte längre visar någon växtkraft (om vall el. gräs på vall)’ Älvd. is<ujæ´ ï<i`nnd< ir ´@t-wekksº ’den här vallen har inte mera växtkraft’. Jfr utgången.

ut-å prep. Â@t<å ~ Ât<Ó´ Våmh. Â@t<å ~ Ât<å Bon. öjtå Mora åjtå nVe. ö`jtÓ´ sVe. utå Soll. Leks. Nås Âjtó´ Orsa Üjtå Ore tå Bo. Rättv. ÖVd. ~ utå Mal. 1. ’ut på, (ut el. ner) till, mot, framemot’ Mora Ve. Orsa Ore Bo. Rättv. Mal. Tra. Âjto nó´ti Orsa ’framemot natten’; °o  gått tå vässtÂnå Bo. ’hon har gått (ner) till Västanå’; ä`nnjÜ kom tå lø´tä Rättv. ’änget övergår till betesmark’; nÓ´r je kå´mm tå væ`jn Tra. ’närhelst jag kommer ut

3027 på vägen’; (i uttr. för att en viss känsla el. ett visst agerande riktas mot någon:) <Ân i À\t<un Ât<Ó´ m<i Våmh. ’han är hatisk mot mig’ (jfr h a t i g); °Ân bÀr dývïä Ât<å m<i Bon. ’han bara bråkar och grälar på mig’. 2. ’(ute) på’ allm. Â@t<å gÁ`rdem Bon. ’ute på gården’; °utå ä`ndÂm Soll. ’på ytter kanten (av bordet, dvs. mot dörren)’; í Âjto sju`ttisekst Orsa ’jag är på sjuttiosjätte året’; Üjtå mø`rdäjkÂm Ore ’ute på den lilla myren’; utå dju´fft va´nn Li. ’ute på djupt vat-ten’.

ut-å adv. Ât<Ó´ Våmh. åjtÓ´ Mora Ve. u\tå Soll. utÓ´ Nås Mal. 1. ’ut på (något)’ allm. Ân  fe åjtÓ´ Mora ’han har farit ut (på sjön)’. 2. (i förbin-delse med verb:) i sk set -Ât<Ó´ w´ttnä Våmh. ’jag ska sätta på vattnet’; hev -åjtÓ´ grí`t Ve. °äv -u\tå gry`to Soll. ’sätt grytan över elden’. Se bl.a. lägga utå; skjuta utå; sätta utå. ut-åken adj. III ´@tætj<in Älvd. °utåtjin Dju. 1.

’tröttkörd (om häst)’ Älvd. Jfr utfaren, bet. 1, m.fl. Syn.: tröttkörd. 2. ’utvidgad’ Dju. Jfr vidga ut.

ut-år f. IV a; best. ú`tår Flo. ’den åra som är utåt sjön när man ror’. Jfr landår.

ut-åt prep. Â@tÂð Älvd. öjt Mora °ut Bo. út Mal. Li. ut Tra. ’ut till, fram till’; °jä Âdd ti säs-säkkar ut kvarn Bo. ’jag hade tio sädessäckar ut till kvarnen’.

ut-åt adv. ´@tÂð Älvd. °utåt Nås utÁ´t Mal. ’utåt, åt utsidan, nedåt, hit/dit ut’; fÂr ´@t n<e`mmer Älvd. ’flytta dig närmare åt utsidan’; k<om ´@tÂð Älvd. ’kom hit ut!’; fÁr útÁ´t mä kïäom  mä, dú` Mal. ’far ned till älven med tvättkläderna åt mig, du’. Jfr utan adv., bet. 4; utefter adv.

ut-åter adv. å´jtÂt ~ ö`jtÂtt Mora ’hem från fä-bodarna’; i skum å´jtÂt nú´ ’vi ska hem till byn (från fäbodarna) nu’. Jfr hem adv., bet. 1; hem-åter adv., bet. 1.

ut-ända adv. útä`nnda Li. ’slut, i botten (om eko-nomi)’; dem vÂÞÞ fÜll stji`llÜ å ä djekk útä`nnda fé` -dde*m ’de kom väl i skuld och allt tog slut för dem (de fick gå från gård och grund)’. Jfr fallit sbst.; utöknad.

ut-änge n. III Â`jtendj Orsa °utänjÜ Bo. ’inhägnat

slåtteränge beläget utanför byn’ (jfr ÖDB I 216). Jfr utstängslor; vaktänge.

ut-ögd adj. I °åjtögd Ve. ´jtægd Orsa °Üjtögd Ore ú`tögd Silj. ú`töggd Leks. Flo. Nås Mal. ú`täggd Li. ’som har utstående ögonglober’. Syn.: glosögd, bet. 1.

ut-öknad adj. I Â`jtæknÂd Orsa ’utfattig (om gård, hushåll)’. Jfr utfaren, bet. 3; utfattig; utän-da m.fl.

ut-över prep. ´@tyvyr Älvd. åjtivär Ve. å´@tyvyr Soll. Âjtever Orsa uti`vir Bi. utyvy Mal. útí`vi Li. ’(ut) över’; di©r ý`$pt Â@tyvy w<e´nn-<Â\n<Ân Älvd. ’de ropade över varandra’; ä fÁ å´@tyvyr br´ddi Soll. ’det far (rinner) över brädden’; an skÁ´£ sÜ ä stóg gi`ttröggär ä`tt o*m utyvy åkkä£n Mal. ’han skar (säden) så att det stod hög stubb efter honom utöver åkern’ (jfr getrygg, bet. 3); (i tidsuttryck:) wi w<Ám dÁr Âjtever jóli öOrsa ’vi var där över jul’.

ut-över adv. ´@tÿ\vyr ~ Â@ty\vyr Älvd. Â@tÿ\vyr Våmh. åjty\vyr ~ ö´jty\vyr Mora åjti\vär ~ åjti´vär Ve. å@ty\vyr ~ å´@tyvyr ~ å@tyvý´r Soll. Âjtéver Orsa uti\vir Bo. uti`vir Bi. útý`vÜr ~ ú´tyvÜr Leks. utø´vär ~ ú´tövÜr Mock. utý`vy Mal. útí`vi Li. ú`tivi ~ utí`vi Tra. ’utöver, nedöver, söderut (el. i älvens riktning)’; däm  fé´ å@t- y\vyr Soll. ’de har farit söderut’; an jek utývÜr  ßø´º Leks. ’han gick nedåt sjön till’; an går ú´tövÜr Mock. ’den (bussen) går i älvens riktning (österut mot Gagnef)’. Jfr utefter adv.

u-u interj. <ú`<ú ~ <ù<ú´ Älvd. ùù´ Våmh. ’jaha, jaså; nehej, nej’. Jfr u interj.

uv m. I a Â@v Älvd. úv Våmh. Bon. Bi. Leks. Ga. Ål Nås Jä. Äpp. Mal. Li. öjv ~ åjv Mora öjv sVe. åjv ~ å@v Soll. Âjv Orsa; best. °uvÜn Bo. 1. ’berg-uv’ allm. Syn.: berg -ulv, -uv. 2. a. (använt som skällsord) Soll. b. (använt som öknamn på person från viss by:) Â`@vär Älvd. ’invånare i byn Åsen’.

uv‑ prefix, se ov‑.

uven adj. III Â`jvÜn Orsa ’frusen, ruggig’; i kännes -´jt sÜ Â`jvÜn ’jag känner mig så frusen’. Jfr huskig, bet. 2; uggligII _m.fl.

uvendes adv., adj., se ovendes.

vabb m. I a wÂbb Älvd. Ve. vÂbb öMora vabb Bo. Ål -vabb Leks. 1. ’påbyltad person; något byl-tigt el. omlindat (t.ex. trasdocka)’ Älvd. öMora Ve. Bo. Leks. °jä Â vÆvi en stur vabb mÂttår i vintÜr Bo. ’jag har vävt en stor bunt mattor i vin-ter’; °gÂnvÂbb öMora ’garn som lindats löst kring fingrarna’; tjo`llsvabb Leks. ’tjock och varm kjol’. Jfr vabb n., bet. 1; vabbe, bet. (1–)2; tras-. 2. a. ’person som är tjock och klumpig (och senfärdig)’ Bo. Jfr klubb, bet. 1; slabbatI_{, bet. 1; svadd, bet. 2; tambak m.fl.}

b. (överfört:) °ä v en vabb tä Âbbär Ål ’det var en tjock (och fin) abborre’.

vabb n. I a vabb Bo. Leks. Bju. 1. ’något hop-byltat el. slarvigt inlindat’ Leks. Bju. Jfr svadd, bet. 1; vabb m., bet. 1; vams n. m.fl. 2. ’oor-dentlighet’ Bo. Jfr slabb n. m.fl. 3. ’oredigt el. otydligt tal’ Bo. Bju. Jfr tövel n., bet. 1 b. vabba f. IV a °vabba Bo. 1. ’tjock och otymplig

kvinna’. Jfr tossaI_{, bet. 1; trumpa f. Syn.:}

luddaI_{, bet. 6, m.fl. 2. ’oordentlig kvinna’. Jfr}

slarva f., bet. 3. Syn.: slabba, bet. 1; svad-da, bet. 2; tofsa, bet. 2 c.

vabba sv. v. 1. wÂ`bb Älvd. vÂ`bb öMora wÂbb- Ore va`bba Rättv. va`bb Leks. °vabba Bju.; pres. wÂ`bbär vMora; pret. °vabbÜ Bo.; sup. °vabba Bo.; pass. wÂ`bbÂs Orsa. 1. ’linda om (tjockt), bylta’ öMora Orsa Ore Rättv. Bju. Leks. Jfr pyltaI_{, bet. 2; tulla}II_{; vabba in; vavla,}

bet. 1. Syn.: vabba iring. 2. ’gå för varmt klädd’ Älvd. <Ân wÂ`bber i kÀ\s<undj<em ’han går för varmt klädd i pälsen’. Syn.: fagga, bet. 2; svabba; svadda, bet. 2, m.fl. 3. ’tala oredigt el. otydligt, röra munnen utan att få fram något ljud’ öMora Bo. vÂ`bbär um sumú´ öMora ’talar otydligt om samma sak’; °vÂbbär min tuµon öMora ’rör (med) tungan utan att säga något’. Jfr tölaI_{, bet. 2; vavla, bet. 5, m.fl. 4. ’ställa till}

oreda, röra ihop, trassla till’ Rättv. °an vabbÜr ma näti ’han trasslar med nätet’; °an vabbÜr ma paniµar å revassar sÜ -r -Ü e alt Âskïi ’han rör ihop det med pengar och reverser så det är helt hiskligt’ (jfr hasklig, bet. 1). Jfr syllra. Syn.: ogreda; torvla, bet. 1, m.fl. — Särsk. förb.

(ihop:) vabb -ihó´p Leks. ’bylta ihop’. Syn.: bylta hop; (ikring:) vÂbb -ikri´µg on öMora ’stoppa om henne’. Jfr svepaII _{om; (in:) Ân}

wÂbbär -i´nn si vMora ’han tar på sig för mycket kläder’; (iring:) wÂbÂs -iri´µg Orsa ’lindas om mycket tjockt’. Jfr vavla iring; (om:) do sk wÂbb -u´mm sÓ´rä Ore ’du ska linda om såret’. Syn.: linda om; taga ringom; (på:) 1. ’linda på’ Bo. °Â du vabba -på trådº änn ’har du lindat på tråden än?’. 2. ’bylta på’ Leks. vabb -pÓ´ sä my`ttjy kïæ`dar ’bylta på sig mycket kläder’; (p. pret.:) pÓ´vabba Rättv. pÓ`vÂbb Ål ’tjockt påklädd’ (jfr vabbig, bet. 1). Syn.: pylsaII

m.fl.; (å:) wÂbb -<Ó´ sig Älvd. ’pälsa på sig’. Syn.: pylsaII _m.fl.

vabbe m. III a °wÂbbä Orsa va`bb Leks. 1. ’(hoplindad) tygtrasa’ Leks. Jfr klut, bet. 1, m.fl. 2. ’tjockt påpälsad person’ Orsa. Jfr vabb m., bet. 1.

vabbig adj. I wÂ`bbug Älvd. Ore wÂ`bbun vMora Orsa vÂbbun öMora vÂ`bbån Soll. °vabbu Bo. Ål. 1. ’(kraftigt) påbyltad’ allm. do e då fø´r wÂ`bbug Ore ’du har då alldeles för mycket klä-der på dig’. Jfr bylsa, avl. (adj., bet. 1); pyltig, bet. 2; vabba på, bet. 2, p. pret. Syn.: faggig, bet. 1; kvaddig, bet. 1; svabbig m.fl. 2. ’tjock och otymplig (om person el. exv. kläder)’ öMora Bo. °an hal -å bi vabbu Bo. ’han håller på att bli tjock och otymplig’. Jfr faggig, bet. 2; kvad-dig, bet. 2; pyltig, bet. 2; stackigI_{, bet. 3–4;}

vamsig; vasig, bet. 2. Syn.: kvabbig, bet. 1. 3. a. ’oordentlig’ Bo. °ä v vabbugÜ kvinnfÜïkÜr ’det var oordentliga kvinnor’. Syn.: kvabbig, bet. 3; pyltig, bet. 1; slamrig, bet. 2, m.fl. b. (n.:) ’stökigt’ Bo. Syn.: ostöklig.

vacker adj. I w´kkär Ve. Ore °vÂkkär Soll. v´kkör vOrsa v´kker Ga. Nås v´kkär Äpp. va´kkä£ Mal. va`kker ÖVd.; n. v´kkert öOrsa v´kkärt Jä. 1. ’vacker’ allm. ví`da v´kkärt Jä. ’väldigt vackert’; vÂ`kkräst pÜ`jtjen  spillt pÓ sä Äpp. ’den vackraste pojken har spillt på sig’ (skämt vid matbordet); (n.; adv.:) ä wÁ vÂkkert gÁrt Óv di Orsa ’det var vackert gjort av dig’. Jfr vackert. Syn.: fin, bet. 3; grann, bet. 5 a;