J U R I D I C U M
Hemlighållande av barns vistelseort
I ljuset av rätten till familjeliv
Robin Skoglund
HT 2017
JU101A Examensarbete inom juristprogrammet, avancerad nivå, 30 högskolepoäng Examinator: Erika Lunell
Sammanfattning
Den 20 juni 2017 meddelande HFD en dom gällande vad som krävs för att hemlighålla ett barns vistelseort från föräldrarna.1 Frågan om vad som krävs för att hemlighålla ett barns vistelseort hade tidigare inte behandlats av HFD. Domen väckte ett intresse av att granska vad som gäller för att hemlighålla ett barns vistelseort för föräldrarna enligt 14 § 2 st. 2 p. LVU. När ett barn är omhändertaget för vård enligt LVU är det av yttersta vikt att se till att barnets rättigheter tillgodoses under hela vårdtiden. Det framhåller lagens barnrättsperspektiv. Barnets rättigheter består bland annat av att få principerna om rättssäkerhet, barnets bästa och barnets rätt till delaktighet tillgodosedda. Vidare har ett barn under vårdtiden en rätt att få behålla kontakt med sin familj. Rätten till familjeliv är en grundläggande rättighet som återfinns i både nationell och internationell rätt.
Uppsatsen innehåller en rättsfallsstudie som har till syfte att granska hur bestämmelsen om hemlig vistelseort förhåller sig i rättstillämpningen. Konkreta grunder för att hemlighålla barnets vistelseort redovisas. Vidare består rättsfallsstudien av en undersökning angående hur principerna om barnets bästa och barnets rätt till delaktighet har beaktats i rättstillämpningen. Uppsatsen mynnar sedan ut i en analys där resultatet av rättsfallsstudien framställs och diskuteras. Analysen avslutas genom att se bestämmelsen om hemlighållande av barns vistelseort i ljuset av rätten till familjeliv.
1 HFD 2017 ref. 39.
Innehållsförteckning
Förkortningar………..1
1. Introduktion………...2
1.1. Bakgrund………...……...2
1.2. Frågeställningar och avgränsningar..………...……3
1.3. Metod och material………...……...3
1.3.1. Rättsfallstudien………..…………..4
1.4. Etiska överväganden ………...………5
1.5. Disposition………...5
2. Tvångsvård av barn och unga………….………..7
2.1. Kort historisk tillbakablick………..7
2.2. Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga………8
2.2.1. Miljöfallen……….…..….…..9
2.2.2. Beteendefallen………...10
3. Barnrättsperspektivet och grundläggande principer i LVU………....12
3.1. Barnrättsperspektivet……….12
3.2. Principen om rättssäkerhet……….12
3.3. Principen om barnets bästa………13
3.4. Principen om barnets rätt till delaktighet……….……….….14
4. Rätten till familjeliv.……….…..16
4.1. Internationell rätt….……….….….…16
4.1.1. Europakonventionen……….………..……..16
4.1.2. Barnkonventionen……….17
4.2. Nationell rätt……….…………...19
5. Hemlighållande av barns vistelseort………...21
5.1. 14 § 2 st. 2 p. LVU…..……….……..21
5.2. 26 kap. 2 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)………..22
5.3. HFD 2017 ref. 39………...……23
6. Hemlighållande av barns vistelseort i kammarrättsdomar – en rättsfallsstudie…………..25
6.1. Allmänt………...…25
6.2. Syftet med rättsfallsstudien………25
6.3. Grunder för hemlighållande av barns vistelseort………...25
6.3.1. Risk för bortförande av barnet från hemmet eller ut ur landet………..26
6.3.2. Barnets behov av trygghet……….26
6.3.3. Barnets egen inställning………...……….27
6.3.4. Hot och våld………..28
6.3.5. Oanmälda besök………29
6.3.6. Andra omständigheter………...30
6.4. Beslutet om hemlighållande av vistelseorten upphävdes……….….….31
6.5. Principerna om barnets bästa och barnets rätt till delaktighet………….………...31
6.6. Sammanfattning av rättsfallsstudien………...………...33
7. Analys………...………..35
7.1.1. Upphävande av beslutet om hemlig vistelseort i kammarrätterna …...36 7.1.2. Grunderna för att hemlighålla vistelseorten i kammarrätterna……….37 7.2.Hemlighållande av barns vistelseort i förhållande till barnrättsperspektivet
och de grundläggande principerna……….39 7.3.Hemlighållande av barns vistelseort i ljuset av rätten till familjeliv…………...…40 Källförteckning……….………..43
Förkortningar
Barnkonventionen – FN:s konvention om barnets rättigheter Barnrättskommittén – FN:s kommitté för barnets rättigheter
Etikprövningslagen – Lag (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor FB- Föräldrabalk (1949:381)
Europakonventionen- Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
HFD – Högsta förvaltningsdomstolen JO – Justitieombudsmannen
KL – Kommunallag (1991:900)
LVU – Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga M.fl. – Med flera
Nr – Nummer
OSL – Offentlighets- och sekretesslag (2009:400) Prop. – Proposition
RF – Regeringsformen (1974:152) SoL – Socialtjänstlag (2001:453)
SOSFS – Socialstyrelsens författningssamling SOU – Statens offentliga utredningar
1. Introduktion
1.1. Bakgrund
Det råder inga tvivel om att barn utgör en särskilt utsatt grupp i samhället. Barn har det svårare att få sina rättigheter tillgodosedda jämfört med vad vi vuxna har.2 Barns rättigheter har särskilt uppmärksammats genom FN:s konvention om barnets rättigheter
(barnkonventionen). Sedan barnkonventionen ratificerades av Sverige har kontinuerligt arbete gjorts för att stärka barnets rättigheter.3 Barns rätt har vidare sedan 2011 varit
grundlagsstadgad i 1 kap. 2 § 5 st. regeringsformen (1974:152) (RF), som stadgar att det allmänna ska verka för att barns rätt tas till vara.
Föräldrar har det huvudsakliga ansvaret för att barns behov och intressen tillgodoses. Detta ansvar stadgas särskilt i 6 kap. föräldrabalken (1949:381) (FB). Det är barnets föräldrar som har både rättigheten och skyldigheten att se till att barns rätt till omvårdnad, trygghet och god uppfostran tillgodoses i enlighet med 6 kap. 1–2 §§ FB. Vidare har socialtjänsten ett särskilt ansvar för att se till att barn och ungas behov tillgodoses enligt 5 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453) (SoL). I de fall där ett missförhållande föreligger och där föräldrarna inte kan tillgodose barnets rättigheter är socialnämnden skyldiga att i vissa fall omhänderta barnet med stöd av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Barnet kan då tvingas placeras utanför hemmet, ifrån sina föräldrar. När ett barn har skiljts från sina föräldrar har de, i enlighet med rätten till familjeliv, rätt till fortsatt kontakt med sin familj.4 Endast när det är nödvändigt för ändamålet med vården får socialnämnden besluta om att barnets vistelseort ska hemlighållas för föräldrarna enligt 14 § 2 st. 2 p. LVU.
Bestämmelsen om hemlighållande av barns vistelseort är en av de mest ingripande åtgärder som staten kan vidta. Vid alla beslut som rör barn ska barnets bästa vara av avgörande
betydelse enligt 1 § 5 st. LVU. Detta betyder att barnets bästa måste vara avgörande vid beslut gällande hemlighållande av barns vistelseort. Vidare ska, vid alla beslut rörande barn, barnets åsikt fastställas och tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad enligt 36 § LVU.5
Trots att bestämmelsen gällande hemlighållande av barns vistelseort utgör en mycket ingripande åtgärd föreligger svårigheter med att utläsa hur gällande rätt ser ut i frågan. Lagtexten är vagt formulerad och förarbeten talar endast för en restriktiv tillämpning.
Eftersom frågan om vad som krävs för att hemlighålla ett barns vistelseort nyligen avgjordes av HFD, i HFD 2017 ref. 39, så är det aktuellt att granska bestämmelsen och gällande rätt.
2 Leviner m.fl., Tvångsvård av barn och unga, s. 107 f.
3 Se till exempel prop. 2002/03:53, prop. 2012/13:10 och SOU 2016:19.
4 Se 14 § 1 st. LVU, artikel 8 europakonventionen och artikel 9.1 barnkonventionen. 5 Se även artikel 3 och artikel 12 barnkonventionen.
1.2. Frågeställningar och avgränsningar
Att hemlighålla ett barns vistelseort för föräldrarna ger upphov till många komplicerade frågor. Lagtexten är inte särskilt specificerad utan anger endast att om det är nödvändigt för ändamålet med vården får barnets vistelseort hemlighållas för föräldrarna. Syftet med uppsatsen är att granska bestämmelsen om hemlighållande av barns vistelseort enligt 14 § 2 st. 2 p. LVU. Att undersöka hur tolkningen av bestämmelsen har utformats genom
rättstillämpningen och därmed i vilka situationer ett hemlighållande av barns vistelseort kan bli aktuellt. Följer rättstillämpningen den restriktivitet som ska råda på området? Ytterligare ett syfte är att undersöka hur principerna om barnets bästa och barnets rätt till delaktighet har kommit till uttryck i rättstillämpning. Detta för att sedan undersöka hur gällande rätt förhåller sig till rätten till familjeliv.
I detta arbete kommer förutsättningarna för vård enligt LVU endast beröras övergripande för att läsaren ska få en inledande förståelse. En grundläggande genomgång av rekvisiten för vård enligt LVU kommer att göras. Detta är av vikt eftersom ett hemlighållande av barns
vistelseort inte kan bli aktuellt om det inte redan föreligger ett beslut om vård enligt LVU. En djupare undersökning av förutsättningarna för vård faller däremot utanför uppsatsens syfte. Relevant för uppsatsen är att beröra frågan om umgängesbegränsning enligt 14 § 2 st. 1 p. LVU. Det är trots allt först då ett beslut om hemlighållande av vistelseorten torde bli aktuell. Däremot kommer jag inte behandla hur bedömningen av umgängesbegränsningen enligt 1 p. bereds och vad som konkret krävs för att begränsningen ska kunna aktualiseras. Med andra ord kommer det endast behandlas för en grundläggande förståelse.
Ytterligare en avgränsning som har gjorts i uppsatsen gäller principer. Jag redogör för tre grundläggande principer i arbetet. Det vill säga principerna om rättssäkerhet, barnets bästa och rätten till delaktighet. De principerna är väl utvalda utifrån syftet med uppsatsen. Det finns dock andra grundläggande principer som det inte närmare kommer att redovisas för i uppsatsen. Ett exempel på en sådan princip återfinns i artikel 2 barnkonventionen som stadgar barns lika värde.
1.3. Metod och material
Uppsatsen bygger på den vedertagna, kvalitativa rättsdogmatiska metoden. Med den metoden kan gällande rätt för hemlighållande av barns vistelseorten systematiseras, tolkas och
struktureras. Rättens oklarheter kan därmed redas ut. Den rättsdogmatiska metoden innebär en rekonstruktion av gällande rätt. Med den rättsdogmatiska metoden är det även möjligt att vidga perspektivet. Det vill säga gå utanför gällande rätt och söka efter ideala lösningar.6 Genom den rättsdogmatiska metoden får förslag till de lege ferenda göras. Det betyder att en rättsdogmatiker får kritisera rättsregler och innehållet i praxis för att sedan eventuellt föreslå ändringar.7
6 Jareborg, Rättsdogmatik som vetenskap, s. 4. 7 Peczenik, Vad är rätt?, s. 313.
Rättskälleläran återfinns i den rättsdogmatiska metoden vilket är ett verktyg som används för att utreda den gällande rätten och vilka källor som ska, bör och får beaktas vid utredningen. Rättskälleläran består av en hierarki av det material, rättskällor, som är av relevans. Lagar, andra föreskrifter och fasta sedvanerättsliga regler är det material som kommer högst upp i hierarkin och är sådant som ska beaktas.8 Den lag som är aktuell för uppsatsens problematik återfinns i 14 § 2 st. 2 p. LVU. Nästa steg i hierarkin är förarbeten och prejudikat, vilket är material som bör beaktas.9 Eftersom närmare precision om var gränsen går för att få hemlighålla ett barns vistelseort inte framgår av lagtexten är det andra steget i hierarkin av stort vikt för utredningen. Bestämmelsens förarbeten är dock kortfattade och kan endast ge en begränsad vägledning vid tolkningen av bestämmelsen. Vidare finns det endast ett prejudikat från HFD, HFD 2017 ref. 39, som behandlar frågan om vad som krävs för att hemlighålla ett barns vistelseort. Prejudikatet utgör ett viktigt material för vägledning i hur bestämmelsen bör tolkas. Längst ner i hierarkin återfinns annat material som får beaktas som exempel den rättsvetenskapliga litteraturen, doktrinen.10 Doktrinen är av avgörande betydelse i uppsatsen för att uppnå syftet då den ger både kunskap och förståelse, framförallt om de grundläggande principerna om rättssäkerhet, barnets bästa och rätten till delaktighet.
Utöver ovan nämnda rättskällor är socialtjänstens författningssamling (SOSFS) av stor vikt för att utreda gällande rätt. Det är socialtjänsten som utreder om barnets vistelseort ska hemlighållas och socialnämnden beslutar sedan i frågan. Genom socialstyrelsen allmänna råd om tillämpningen av LVU11 kan vägledning ges för hur bedömningen ska göras. Vidare hänvisas det ofta till råden i domstolarna.12
1.3.1. Rättsfallsstudien
För att uppnå syftet med uppsatsen har en rättsfallsstudie gjorts. Materialet i rättsfallsstudien utgörs av sakprövade och offentliga domar från kammarrätterna. Jag kontaktade Sveriges fyra kammarrätter och begärde ut domar som behandlade frågan om hemlighållande av barns vistelseort enligt 14 § 2 st. 2 p. LVU. Totalt fick jag ut fyrtiotre mål.13 Gällande tidperioden valde jag att avgränsa mig till domar mellan 01-01-2000 till 01-10-2017. Frågan om
hemlighållande av barns vistelseort har sällan varit uppe för prövning i kammarrätterna. För att få tillgång till tillräckligt mycket material till studien valde jag därför att ta med domar från hela 2000-talet. Vidare för att hinna gå igenom allt material samt granska det valde jag att endast ta med domar till och med 01-10-2017. Mål som har avgjorts efter det datumet har alltså inte beaktats i denna rättsfallsstudie.
8 Bernitz m.fl., Finna rätt, s. 31. 9 Bernitz m.fl., Finna rätt, s. 31 f. 10 Bernitz m.fl., Finna rätt, s. 32. 11 Se SOSFS 1997:15.
12 Se till exempel Kammarrätten i Stockholms dom 19 december 2011 i mål nr 5404–11 och Kammarrätten i Stockholms dom 21 mars 2017 i mål nr 649–17.
13 Av dessa fyrtiotre mål var femton från Kammarrätten i Jönköping, tretton från Kammarrätten i Göteborg, nio från Kammarrätten i Stockholm och sex från Kammarrätten i Sundsvall.
Av de fyrtiotre målen var det endast trettiotvå stycken som tillslut användes i studien. De elva mål som valdes bort var de mål som hade avskrivits av kammarrätterna. Grunden för
avskrivningen berodde antingen på att föräldrarna hade återkallat överklagandet eller att beslutet redan hade upphört när frågan skulle avgöras i kammarrätten. Eftersom det aldrig blev aktuellt med en sakprövning i de målen fanns ingen anledning till att närmare gå in på de i studien. Vid undersökningen av kammarrätternas domar blev det även aktuellt att till viss del granska förvaltningsrätternas dom. Dels för en bakgrundsförståelse av omständigheterna och dels för att kammarrätterna i flertalet fall gjorde samma bedömning som underinstansen. När jag fick ut materialet till studien började jag med att noggrant läsa varje dom för att undersöka vilka omständigheter som kammarrätterna grundade sina beslut på. Detta
resulterade i att jag sedan kunde dela in målen i olika grupper. De indelningarna som skildras är antingen illustrativa för den beskrivna grunden eller avviker från resterande fall. Nästa steg i min undersökning var att granska hur rättstillämpningen förhåller sig till principerna om barnets bästa och barnets rätt till delaktighet. Därefter kunde jag ännu en gång dela upp målen i olika grupper för att visa hur stor del av målen som beaktade principerna.
1.4. Etiska överväganden
Till syfte att skydda den enskilda människan och respekten för människovärdet vid forskning finns lag (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor
(etikprövningslagen). Enskilda personer ska genom lagen skyddas från att skadas fysiskt, psykiskt eller integritetsmässigt. I 2 § etikprövningslagen stadgas att arbete inom ramen för högskoleutbildning på avancerad nivå inte omfattas av lagens bestämmelser. Förarbetena anför dock att forskaren ändå alltid bör reflektera över de etiska frågeställningar som uppkommer i samband med arbetet.14 Uppsatsen behandlar frågan om hemlighållande av barnets vistelseort, vilket onekligen är en fråga av känslig karaktär. Vid redovisning av rättsfall har därför materialet avidentifierats. Det betyder att barnens namn inte skrivs ut. Istället för att skriva ut barnens namn hänvisas det till ”barnet”. Samma sak gäller för föräldrarna och andra eventuella personer. Vidare skrivs aldrig adresser eller hemländer ut. Vid en genomläsning av de redovisade fallen förefaller det därför inte vara möjligt att identifiera de inblandade personerna. Däremot uppges målnumren vilket betyder att det står läsaren fritt att söka mer information om målen i enlighet med offentlighetsprincipen.
1.5. Disposition
Uppsatsen är indelad i sju kapitel. I det första kapitlet har det redogjorts för uppsatsens syfte och avgränsningar. Vidare har den metod och det material som använts under arbetets gång framställts. Det etiska överväganden som har gjorts har även framställts.
14 Prop. 2002/03:50, s. 101.
Det andra kapitlet inleds med en kort historisk tillbakablick gällande LVU:s tillkomst och utseende, för en grundläggande förståelse för hur barnets rättigheter växt fram i historien. Vidare presenteras förutsättningarna för LVU till syftet att läsaren ska få en förståelse för i vilka situationer som ett omhändertagande enligt LVU kan aktualiseras. I det tredje kapitlet behandlas barnrättsperspektivet och de grundläggande principerna som ska vara vägledande för vården enligt LVU. De principerna gäller rättssäkerhet, barnets bästa och barnets rätt till delaktighet. I kapitel fyra behandlas rätten till familjeliv. Här redovisas både nationell och internationell rätt. I femte kapitlet behandlas uppsatsens kärnämne, det vill säga
hemlighållande av barns vistelseort enligt 14 kap. 2 st. 2 p. LVU. Syftet med kapitlet är att redogöra för gällande rätt. Det sjätte kapitlet utgörs av en rättsfallsstudie. Genom
rättsfallsstudien undersöks vilka omständigheter som kammarrätterna i Sverige har lagt vikt vid i bedömningen om hemlighållande av barns vistelseort. Vidare undersöks det i vilken utsträckning kammarrätterna har behandlat principen om barnets bästa och principen om barnets till delaktighet.
Avslutningsvis i kapitel sju analyseras den gällande rätten och resultatet av rättsfallsstudien. Analysen avlusats med att en diskussion angående hur hemlighållande av barns vistelseort förhåller sig till rätten till familjeliv.
2. Tvångsvård av barn och unga
2.1. Kort historisk tillbakablick
Lagar som reglerar frågan om vård av barn har funnits i Sverige i över 100 år. I början av 1900-talet antog Sverige sin första barnavårdslag. Redan på den tiden kunde barn
tvångsomhändertas genom lag (1902:67) angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn (vanartslagen). Vanartslagen och dess förarbeten präglades av samhällsskyddet. Det ansågs finnas ett behov av en samhällelig kontroll av arbetarklassens besvärliga och vanvårdade barn. Ett tvångsomhändertagande var ett sätt att skydda samhället från dessa mödosamma barn. Detta samhällsskydd präglade likaså den efterkommande lagen, 1924 års barnavårdslag. I den lagen kunde det emellertid utläsas en viss antydan till ett intresse av att även skydda barnet. Enligt vanartslagen, och de två efterkommande
barnavårdslagarna, kunde barn tvångsomhändertas redan när indikationer för tvång förelåg, oavsett om ett samtycke från föräldrar eller barnet förelåg eller inte. Eftersom endast indikationer kunde leda till tvångsvård var det på den tiden lätt för samhället att tvångsomhänderta barn.15
Barnavårdslagen ersattes 1982 av socialtjänstlag (1980:620). Barnavårdsfrågor skulle hädanefter hanteras av socialtjänsten. Av den nya lagen framgick socialtjänstens, närmare bestämt socialnämndens, särskilda ansvar för att barn och unga skulle växa upp i trygga och goda förhållanden. Om inte detta kunde ske i hemmet, hos barnets föräldrar, skulle
socialnämnden se till att barnet fick den vård och uppfostran som barnet behövde utanför hemmet. Socialtjänstlagen präglades av frivillighet och klienters självbestämmanderätt. Eftersom socialtjänstlagen grundades i frivillighet behövdes en tvångsvårdslagstiftning för de fall där barn far illa men där föräldrar och/eller barnen inte samtyckte till de nödvändiga åtgärderna. Det tillkom därmed en ny lag, lag om särskilda bestämmelser om vård av unga, som skulle träda in när ett vårdbehov fanns men då det saknades ett samtycke från föräldrarna och/eller barnet. Syftet var enligt förarbetena att tillgodose barnets behov av skydd och vård.16 Genom socialtjänstlagen och lagen om särskilda bestämmelser om vård av unga, togs ett uttryckligt avstånd från det samhällsskydd som tidigare hade präglat barnavården. Barn som var stökiga och kriminella skulle hädanefter inte kunna tvångsomhändertas för att skydda omgivningen. Ett tvångsomhändertagande kunde numera endast ske för att skydda barnet.17 Den traditionella synen på barn har inneburit att barn har setts som objekt och som en känslig grupp som behöver skyddas. Genom den internationella rätten, som till exempel
barnkonventionen och europakonventionen, har synen på barn ändrats. Barnet ses idag som självständiga subjekt med rättigheter. Det innebär att barns människovärde och rätt till integritet ska beaktas.18 Under hela 2000-talet, har begreppet ”barns rätt” kopplats till vården
15 Leviner m.fl., Tvångsvård av barn och unga, s. 44 ff.
16 Prop. 1979/80:1, s. 2 ff. och. Leviner m.fl., Tvångsvård av barn och unga, s. 51 ff. 17 Leviner m.fl., Tvångsvård av barn och unga, s. 44 ff.
av barn. Det handlar om allt från barns rätt till sjukvård till rätten att få träffa sina föräldrar och syskon. Det fokus som har riktats till barnets rättigheter skiljer sig oerhört mycket från vanvårdslagen och barnavårdslagarna i början av 1900-talet.19
2.2. Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga
Socialtjänsten, närmare bestämt socialnämnden, ska tillsammans med barns föräldrar
medverka till att barn växer upp under trygga och goda förhållanden. Detta ansvar återfinns i 5 kap. 1 § SoL. Om socialnämnden anser att ett barn riskerar att utvecklas ogynnsamt ska socialnämnden sörja för att barnet får det skydd och stöd som det behöver. Om det är
nödvändigt ska detta ske utanför barnets egna hem. Huvudregeln är, som tidigare nämnts, att det ska föreligga ett samförstånd med barnet och barnets vårdnadshavare för att vård ska bli aktuellt enligt 3 kap. 5 § SoL.20
Det är först när vård inte kan ges på frivillig väg som LVU kan bli aktuell enligt 1 § 1 st. LVU. Lagen utgör med andra ord ett komplement till SoL. I de situationer där de som har vårdnaden om barnet, eller i vissa fall barnet självt om det är över 15 år, inte medverkar till den vård som krävs kan LVU bli tillämplig. Samtyckeskravet ska alltså inte vara uppfyllt. Ett samtycke är dock inte absolut krav. I de situationer där ett samtycke har lämnats men där det inte kan anses vara allvarligt menat kan vård med stöd av LVU fortfarande bli aktuellt. Enligt förarbeten kan exempel på sådana situationer vara när föräldrarna tidigare har undandragit sig till att medverka till den vård de samtyckt till eller att föräldrarna på grund av utlandsvistelse inte kan nås av socialnämnden.21
Alla insatser enligt LVU ska präglas av respekt för den unges människovärde och integritet enligt 1 § 1 st. LVU. Syftet med bestämmelsen var att tydligt markera att barnet är en självständig individ med egna rättigheter. Bestämmelsen återspeglar det fundamentala budskapet enligt barnkonventionen.22 Vidare ska vad som är bäst för barnet vara avgörande vid alla beslut enligt lagen i enlighet med 1 § 5 st. LVU. Mer om principen om barnets bästa i nästkommande kapitel.
För att vård enligt LVU ska bli tillämpligt krävs, förutom vad ovan nämnts, att rekvisiten i 2 eller 3 §§ LVU är uppfyllda. Bestämmelserna innehåller beskrivningar av olika situationer som kan innebära påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling skadas. Förutsättningarna för tvångsvård av barn kan delas in i två olika grupper, de så kallade miljöfallen och
beteendefallen. Gemensamt för de båda grupperna är att de innehåller ett farerekvisit. Det vill säga att det måste föreligga en påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling skadas för att tvångsvård enligt LVU ska kunna bli aktuellt.
19 Leviner m.fl., Tvångsvård av barn och unga, s. 54 ff. 20 Se 1 § 1 st. LVU och 3 kap. 5 § SoL.
21 Prop. 1979/80:1, s. 95. 22 Prop. 2012/13:10, s. 35.
Påtaglig risk för skada ersatte den tidigare formuleringen som stadgade att det skulle vara fråga om ”fara för skada”. Enligt förarbetena ansågs den tidigare formuleringen vara allt för vag och abstrakt för att beskriva förutsättningarna för tvångsomhändertagande av barn. Eftersom ett tvångsomhändertagande av ett barn är ett allvarligt ingripande krävdes att grundförutsättningarna var mer preciserade och tydliga. Särskilt med hänsyn till
rättssäkerheten. Vid bedömningen om det föreligger en påtaglig risk för skada ska konkreta omständigheter beaktas. Enligt förarbeten ska det inte vara fråga om något subjektivt antagande eller godtyckliga tolkningar. Ovidkommande omständigheter, som exempel allmänna samhällsvärderingar, kan heller inte ligga till grund för ett tvångsomhändertagande. Vidare utgör övergående eller mindre betydande risk för skada inte tillräckliga skäl för ett ingripande enligt lagen. Det krävs att det kan konstateras att risken för skada har en sådan inverkan att barnet har ett tydligt vårdbehov.23
2.2.1. Miljöfallen
Förutsättningarna för att tvångsomhänderta ett barn i de så kallade miljöfallen återfinns i 2 § LVU. Enligt bestämmelsen ska det föreligga brister i hemmiljön som kan leda till att barnet får sin hälsa och utveckling skadad. I lagtexten återfinns preciseringar av vilka
problemsituationer eller omständigheter som kan ligga till grund för ett ingripande. Omständigheterna är fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller ”något annat förhållande i hemmet”.
LVU omfattar alla situationer där ett barn utsätts för misshandel i hemmet, fysisk såväl som psykisk. Vad gäller fysisk misshandel kan 3 kap. 5–6 §§ brottsbalken (1962:700) (BrB) utgöra den yttre ramen i ett objektivt hänseende. Det ska alltså vara fråga om tillfogande av
kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försättande av barnet i vanmakt eller annat tillstånd. Gärningsmannens avsikter är dock inte av relevans eftersom det är konkreta risksituationer som avgör ingripandet. Ringa grad av misshandel är tillräckligt för att utgöra en påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling ska skadas. Däremot omfattas inte enstaka förhastade handlingar.24
Den psykiska misshandeln är förenlig med svårigheter när det kommer till bedömningen om när den förekommer. Det är inte fråga om enskilda händelser utan om relationer och
förhållningssätt som bland annat hindrar utvecklingen av en positiv självbild hos barnet. I förarbeten anges några exempel på situationer där psykisk misshandel ska anses föreligga. Det kan vara fråga om barn som upplevs negativt av föräldrarna och som ständigt blir
känslomässigt avvisade, barn som blir hotade med att bli övergivna och barn som kränks eller terroriseras. Vidare omfattar psykisk misshandel de situationer där ett barn växer upp i ett hem där det förekommer våld i nära relation.25
23 Prop. 1989/90:28, s. 61 f. 24 Prop. 1989/90:28, s. 65. 25 Prop. 2002/03:53, s. 82.
Med otillbörligt utnyttjande avses i första hand att någon av föräldrarna utnyttjar barnet sexuellt. Det omfattar även de situationer där barnet utnyttjas av föräldrarna i pornografiskt syfte. Vidare kan situationer såsom att barnet tvingas utföra ett alldeles för ansträngande kroppsarbete eller att barnet tvingas ta ett för stort självständigt ansvar för en förälder eller syskon omfattas av rekvisitet otillbörligt utnyttjande. Sådana omständigheter kan innebära en påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling skadas.26
Rekvisitet brister i omsorgen omfattar en mångfald av olika situationer där barnet utsätts för vanvård. Det kan handla om allt från misskötsel i fråga om hygien och mat till underlåtenhet att ge barnet behövlig sjukvård eller behandling. Den materiella omsorgen om barnet kan brista så allvarligt att barnet inte tillgodoses det skydd som behövs med hänsyn till barnets ålder. Ytterligare exempel från förarbetena är då barnets behov av känslomässig trygghet och stimulans allvarligt eftersätt. Det kan bestå i missbruk eller psykisk störning hos föräldrarna eller att barnet placeras i en miljö som innebär att barnets hälsa och utveckling skadas.27 Den sista situationen som nämns i bestämmelsen är ”något annat förhållande i hemmet”. Syftet med rekvisitet är att täcka in de fall där det föreligger missförhållanden i hemmet som inte i första hand beror på barnets vårdnadshavare. Missförhållanden i hemmet som
exempelvis beror på en sambo till vårdnadshavaren faller under detta rekvisit. Vidare kan situationer som när en förälder lever i en sjuklig symbios med barnet eller när föräldern inte alls knyter an till sitt barn omfattas av ”något annat förhållande i hemmet”. Med hemmet menas inte endast själva bostaden utan även andra platser där den unge vistas. Enligt
förarbetena har begreppet hemmet en abstrakt betydelse vilket betyder att det gäller i alla de situationer när barnet direkt eller indirekt står under vårdnadshavarens inflytande.28
2.2.2. Beteendefallen
Förutsättningarna för att tvångsomhänderta ett barn i de så kallade beteendefallen återfinns i 3 § LVU. I bestämmelsen kan tvångsvård aktualiseras på grund av att barnets egna beteende leder till påtagligt risk för att barnets hälsa eller utveckling skadas. Precis som i bestämmelsen om miljöfallen återfinns i lagtexten exempel på situationer eller omständigheter som kan ligga till grund för ett omhändertagande. De omständigheterna utgörs av missbruk av
beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något ”annat socialt nedbrytande beteende”.
Med beroendeframkallande medel avses alkohol, narkotika eller andra jämställda tekniska preparat som exempel thinner. Själva missbruket förutsätter i princip att konsumtionen uppnår en viss intensitet och varaktighet. Redan i utvecklingen av ett beroende kan det dock anses föreligga påtaglig risk för skada, vilket betyder att barnet inte redan behöver befinna sig i ett beroende. När det kommer till tung narkotika, som exempel heroin, kan enstaka bruk räcka
26 Prop. 1989/90:28, s. 107.
27 Prop. 1989/90:28, s. 65 och 107 f. 28 Prop. 1989/90:28, s. 108.
för tvångsvård, liksom en längre tids frekvent missbruk. Icke-medicinskt bruk av läkemedel kan även omfattas av bestämmelsen.29
Rekvisitet brottslig verksamhet omfattar inte rena bagatellförseelser eller enstaka andra brott som inte är av allvarlig art. Vägledande ska, enligt förarbetena, vara att själva brottsligheten ska ge uttryck för en bristande anpassning i samhället och därav att ett vårdbehov kan anses föreligga.30
Med ”annat socialt nedbrytande beteende” menas att barnet beter sig på ett sätt som avviker från samhällets grundläggande normer. I förarbeten ges några exempel på vad ett ”annat socialt nedbrytande beteende” skulle kunna vara. Att barnet vistas, inte tillfälligt, i en så kallad knarkkvart eller i någon annan missbruksmiljö. Att barnet begår enstaka allvarliga brott som inte kan anses ingå i en brottslig verksamhet. Även de fall att ett barn prostituerar sig eller uppträder på en sexklubb kan vara att anse som ett ”annat socialt nedbrytande beteende”. Precis som för alla andra omständigheter, måste det fortfarande innebära en påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling skadas.31
29 Prop. 1979/80:1, s. 583. 30 Prop. 1979/80:1, s. 583.
3. Barnrättsperspektivet och grundläggande principer i LVU
3.1. Barnrättsperspektivet
Barnets rättigheter har utvecklats genom åren. Barnet har gått från att ha setts som ett objekt till att numera ses som ett subjekt. Barnets roll som rättighetsinnehavare har blivit mer framträdande och de är och behandlas idag som egna individer.32 Barnets rätt har i dag grundlagsstöd i 1 kap. 2 § 5 st. RF. Bestämmelsen stadgar att det allmänna ska verka för att barns rätt tillvaratas. Vidare framhåller 1 § 1 st. LVU att barnet är en egen individ med egna rättigheter.
Barnrättsperspektivet har under de senaste åren uppmärksammats inom barn och
ungdomsvårdslagstiftningen. Barnrättsperspektivet uttrycker skyldigheten att förverkliga barnets mänskliga rättigheter. Den har sin grund i barnets rätt att bli bemött med värdighet och respekt. Vidare betyder det att barnet ska bli bemött på lika villkor som vuxna människor. Att inta ett barnrättsperspektiv utgör ett etiskt ställningstagande för barnets rättigheter som individ och subjekt.33 Barnrättsperspektivet kan anses ha tre grundläggande krav. De grundläggande kraven är rättssäkerhet, delaktighet och god vård. Kravet på god vård kan vidare delas in i två huvudsakliga delar, dels principen om barnets bästa och dels barnets rätt till familjeliv.34 Nedan kommer en framställning om principen om rättssäkerhet, principen om barnets bästa och principen om barnets rätt till delaktighet. I följande kapitel kommer sedan rätten till familjeliv behandlas.
3.2. Principen om rättssäkerhet
Principen om rättssäkerhet är ett krav som alltid måste vara uppställt. En så pass ingripande lag som LVU utgör ställer ett mycket högt rättssäkerhetskrav. Inte minst med tanke på att den riktar sig till barn. Bestämmelserna gällande tvångsingripanden måste vara formulerade på ett sätt som är tillräckligt generella för att kunna ingripa i alla situationer där ett barn far illa och behöver omhändertas. Samtidigt måste det av rättssäkerhetsskäl undvikas allt för allmänna och vaga formuleringar som kan ge upphov till tolkningsproblem och subjektiva
bedömningar.35
När det kommer till rättssäkerhet brukar det göras en åtskillnad mellan formell och materiell rättssäkerhet. Den formella rättssäkerheten ställer krav på förutsebarhet och likabehandling. Det betyder att lagstiftningen ska vara tydlig och att det offentliga organet ska agera opartiskt och i enlighet med lagstiftningen. Den formella rättssäkerheten ställer vidare krav på att det ska finnas kontrollerbarhet, vilket betyder att det ska finnas möjlighet att i efterhand
kontrollera beslutet genom exempel insyn i beslutsgången och en möjlighet att överklaga.
32 SOU 2015:71, s. 133. 33 SOU 2015:71, s. 183 f.
34 Leviner m.fl., Tvångsvård av barn och unga, s. 110 ff. 35 Prop. 1989/90:28, s. 51.
Legalitetsprincipen, proportionalitetsprincipen och principen om rätt till domstolsprövning är exempel på principer som bör beaktas för att en formell rättssäkerhet ska anses uppnådd.36 Inom socialrätten brukar krav på materiell rättssäkerhet uppställas. Den materiella
rättssäkerheten utgår från att uppnå vissa målsättningar med hjälp av det offentliga
maktutövandet. Fokus ligger på innehållet i de beslut som fattas. Med andra ord handlar den materiella rättssäkerheten om en likvärdig behandling, vilket utgår från de förhållanden och förmågor som villkorar människans möjligheter här och nu. Besluten ska vara etiskt
godtagbara.37 Den materiella rättssäkerheten har stöd i 1 kap. 2 § RF som stadgar att den offentliga makten ska utövas med respekt för människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.38 För barn i tvångsvården innebär den materiella
rättssäkerheten ett ansvar för ett likvärdigt och individualiserat förhållningssätt till barnet och en placering som leder till positiva förändringar.39
3.3. Principen om barnets bästa
Principen om barnets bästa har sedan lång tid tillbaka existerat i den svenska lagstiftningen. Redan runt 1920 talet, när den första barnavårdslagstiftningen antogs i Sverige, var barnets bästa det genomgående temat. Principen om barnets bästa ska idag vara vägledande vid alla beslut som rör barn. I den nationella rätten återfinns principen bland annat 6 kap. 2a § FB, 1 kap. 2 § SoL och i 1 § 5 st. LVU. Det betyder, med andra ord, att varje beslut som rör barn måste grunda sig på en bedömning av vad som är bäst för barnet.40
Syftet med att stadga barnets bästa i LVU var för att stärka barnperspektivet i lagen. 1 § 5 st. LVU stadgar att vad som är bäst för barnet ska vara avgörande vid alla beslut enligt LVU. Enligt barnkonventionen innefattar begreppet barn personer under 18 år. Det som skiljer sig i LVU är att principen om barnets bästa även bör omfatta de unga vuxna, som är över 18 år men under 21 år, som kan bli föremål för vissa insatser enligt LVU.41
Varken SoL, FB eller LVU stadgar vad som egentligen ska anses vara barnets bästa. Det framgår av förarbeten att en bedömning i det enskilda fallet måste göras. I förarbeten har det vidare föreslagits att barnets bästa på ett övergripande plan ska tolkas utifrån dels ett objektivt perspektiv och dels ett subjektivt perspektiv. Det objektiva perspektivet grundar sig på
kunskap och beprövad erfarenhet som sedan beslutsfattare i olika nivåer bedömer barnets bästa utifrån. Det subjektiva perspektivet grundar sig istället på barnets egen inställning gällande vad som är för hens egens bästa. För att få fram barnets egen inställning krävs det att barnet vistas i en trygg miljö där hen inte kan påverkas av någon enskild vuxen.42
36 SOU 2015:71, s. 148 ff. och Leviner m.fl., Tvångsvård av barn och unga, s. 112. 37 Peczenik, Vad är rätt?, s. 91 ff.
38 SOU 2015:71, s. 150 f.
39 Leviner m.fl., Tvångsvård av barn och unga, s. 112. 40 Prop. 1996/97:124, s. 99 och prop. 2002/03:53, s. 76 ff. 41 Prop. 2002/03:53, s. 78 ff.
Europadomstolen har fastslagit att såväl det objektiva som det subjektiva perspektivet gällande barnets bästa måste beaktas för att en kränkning av artikel 8 europakonventionen, som stadgar rätten till familjeliv, inte ska ske.43
I doktrinen har uppdelningen förklarats på ett motsvarande sätt. Det har framhållits att det avgörande för barnet bästa är den enskildes behov och intressen som ska tillgodoses. Det betyder att det inte är möjligt att utforma någon definition till vad som är barnets bästa. Det får sin innebörd först i det enskilda fallet. Några grundläggande behov som ett barn har är behovet av omvårdnad och skydd. Vidare har barnet ett behov av respekt för sin individ och integritet. Barnets intresse grundar sig istället på barnets egen uppfattning av situationen.44 I artikel 3 barnkonventionen återfinns principen om barnets bästa. Barnrättskommittén har i deras kommentarer till barnkonventionen redogjort för principen om barnets bästa. De menar att barnets bästa är flexibelt och justeras individuellt utifrån det berörda barnets specifika situation. Hänsyn ska tas till personliga sammanhang, situationer och behov. Individuella egenskaper så som ålder, kön, mognad och erfarenhet är vidare omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av barnets bästa. Det gäller med andra ord att i ett inledande skede fastställa de specifika omständigheter som gör barnet i fråga unikt.45 I barnkonventionen återfinns principen om barnets bästa i flertalet artiklar. Särskilt är principen integrerad i anslutning till föräldrarnas rättigheter. I artikel 9 barnkonventionen stadgas att barn inte ska skiljas från sina föräldrar mot deras vilja, så länge det inte är nödvändigt för barnets bästa. Principen framhävs även i artikel 18 barnkonventionen.
Barnets bästa är en princip som är av avgörande betydelse när det uppstår intressekollisioner. För att tillgodose barnets behov kan det ibland betyda att man ingriper i någon annan
rättighet, till exempel rätten till familjeliv. Vid sådana kollisioner är det alltså viktigt att fastställa barnets bästa för att avgöra hur konflikten ska lösas. Vidare, för att principen om barnets bästa ska kunna upprätthållas, är det ytterst nödvändigt att barnets egen inställning tas med i beslutsunderlaget.46
3.4. Principen om barnets rätt till delaktighet
Principen om barnets rätt till delaktighet har sin grund i artikel 12 barnkonventionen. Artikeln ger barnet rättigheten att fritt uttrycka sina åsikter i alla frågor som rör barnet personligen. Vidare utgör artikeln en skyldighet att barnets åsikt ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. Med andra ord måste varje konventionsstat, enligt
barnkonventionen, lyssna på barnets åsikter och tillmäta den betydelse vid alla domstols- och administrativa förfaranden som rör barnet.47 Artikeln markerar att barnet är en aktör och
43 Se till exempel Söderman mot Sverige och E. m.fl. mot Storbritannien. 44 Singer, Barnets bästa, s. 34 f.
45 Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 14 (2013) om Barnets rätt att få sitt bästa satt i
främsta rummet, s. 13.
46 Prop. 2002/03:53, s. 77 ff.
subjekt med en rätt att delta i processer som rör barnet själv. Den ger inte barnet en
självbestämmanderätt, men en rätt till inflytande och medbestämmande. Vidare kan artikel 12 barnkonventionen anses förtydliga barnets status som en individ med egna känslor och
åsikter. Principen om barnets rätt till delaktighet är alltså viktig ur ett barnrättsperspektiv.48 Barnets rätt att komma till tals återfinns i den nationella rätten i 3 kap. 5 § 2 st. SoL och 36 § 1 st. LVU. Bestämmelserna betyder att barnet har rätt att framföra sina åsikter samt att dessa åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. Vidare innehåller 36 § 1 st. LVU en informationsskyldighet. Detta betyder att barnet ska få ta del av relevant information gällande frågor som rör barnet själv. I förarbetena har det tydligt betonats att informationskravet är en viktig förutsättning för att barnet ska kunna få sin rätt till delaktighet tillgodosedd.49
Barnets åsikt ska som sagt tillmätas betydelse med hänsyn till barnets ålder och mognad. Gällande ålder finns inga specifika åldersgränser. När det kommer till mognad tas hänsyn till barnets förmåga att förstå och bedöma de konsekvenser som den aktuella frågan för med sig. Det är viktigt att ta hänsyn till att barn i samma ålder kan ha kommit olika långt i
mognadsprocessen. Detta ställer krav på att de som ska göra bedömningen har kunskap om barns utveckling, behov och förmåga så att korrekta bedömningar kan göras.50 Barnets rätt att uttrycka sina åsikter betyder inte att det måste ske verbalt utan åsikten kan uttryckas på andra sätt. Därmed ska ickeverbal kommunikation såsom lek, kroppsspråk, ansiktsuttryck och målningar erkännas och respekteras som ett uttryck för barns åsikter. Vidare är barnen inte skyldiga att uttrycka sin åsikt.51
Det krävs att principen om barnets rätt till delaktighet har respekterats för att principen om barnets bästa ska kunna tillgodoses. Om inte barnets rätt att uttrycka sin åsikt respekteras eller om åsikten sedan inte har tillmätts betydelse kan frågan om barnets bästa inte anses vara utredd. De båda principerna är således viktiga vid alla beslut som rör barn och de kan anses komplettera varandra. Barnrättskommittén förklarar principernas inbördes förhållande med att principen om barnets bästa fastställer målet och principen om barnets rätt till delaktighet innehåller metoden för att nå målet. Ett exempel är när ett beslut ska fattas gällande om ett barn måste flyttas från sin familj på grund av att barnet utsätts för övergrepp eller vanvård i hemmet, måste hänsyn tas till barnets åsikt om att flyttas från sin familj för att kunna bedöma barnets bästa.52
48 Schiratzki, Barnrättens grunder, s. 47. 49 Prop. 2006/07:129, s. 34 ff.
50 Prop. 2012/13:10, s. 39.
51 Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 12 (2009) om Barnets rätt att bli hörd, s. 8 f. 52 Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 12 (2009) om Barnets rätt att bli hörd, s. 14 ff.
4. Rätten till familjeliv
4.1. Internationell rätt
Familjen är den grundläggande enheten i samhället och är den naturliga miljön för barns utveckling och välfärd. Rätten till familjeliv utgör en grundläggande rättighet.53 Den internationella rätten till familjeliv återfinns i både europakonventionen och
barnkonventionen.
4.1.1. Europakonventionen
Europakonventionen gäller som svensk lag sedan 1995.54 Det innebär att Sverige är bunden av europakonventionens alla artiklar och Europadomstolens praxis. I artikel 8
europakonventionen återfinns rätten till familjeliv. I artikel 8.1 stadgas att ”envar har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv sitt hem och sin korrespondens”. Att respektera rätten till familjeliv är att erkänna de rättsliga relationerna mellan individer i familjen. Vidare är det ett skydd mot godtycklig myndighetsinblandning.55
Att skilja ett barn från sina föräldrar och placera barnet i ett annat hem utgör ett ingrepp i både föräldrarnas och barnets rätt enligt artikel 8 europakonventionen. För att ett sådant ingrepp ska vara tillåtet krävs att villkoren i artikel 8.2 europakonventionen är uppfyllda. Det första villkoret är att inskränkningen i rätten till familjeliv måste ha stöd i nationell lag. Lagen måste vidare uppfylla rimliga krav på rättssäkerhet såsom förutsebarhet och ge skydd mot godtycke. Det andra villkoret är att inskränkningen måste ha ett legitimt ändamål, det vill säga att de faller in under någon av de allmänna eller enskilda intressena som återfinns i artikeln. Det sista villkoret är att det måste vara nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Europadomstolen har framhållit att ordet nödvändigt i detta sammanhang inte är det samma som oundgängligt. Att det ska vara nödvändigt ska förstås som att det ska finnas ett angeläget samhälleligt behov. Vidare ska inskränkningen stå i rimlig proportion till det syfte som ska tillgodoses. Varje konventionsstat har en viss frihet vid bedömningen om inskränkningen är nödvändig eller inte, så länge inskränkningen fortfarande är proportionerlig.56 Europadomstolen har belyst vikten av proportionalitetsprincipen. Även om någon form av ett ingripande är nödvändigt, kan en kränkning av rätten till familjeliv ske om det valda ingripandet är oproportionerligt stort i förhållande till den aktuella situationen.57
53 Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 14 (2013) om Barnets rätt att få sitt bästa satt i
främsta rummet, s. 15.
54 Se lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
55 Mattsson, Rätten till familj inom barn- och ungdomsvården, s. 50. 56 Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, s. 369 f. 57 Mattsson, Rätten till familj inom barn- och ungdomsvården, s. 51 f.
Att en myndighet tvångsomhändertar ett barn och därigenom skiljer barnet från barnets föräldrar har prövats av Europadomstolen i flera mål. Av Europadomstolens praxis kan det utläsas att relationen mellan barnet och ursprungsfamiljen är av central betydelse för det familjeliv som artikel 8 europakonventionen avser att skydda. I målet Olsson mot Sverige hade tre syskon placerats i två olika fosterhem. Fosterhemmen var placerade långt ifrån varandra och även långt ifrån föräldrarnas hemort. Detta försvårade kontakten mellan dels syskonen och dels mellan föräldrarna och barnen. Europadomstolen ansåg att själva
tvångsomhändertagandet var berättigat men att myndigheterna i Sverige inte i tillräckligt grad hade respekterat föräldrarnas och barnens rätt till fortsatt familjeliv. En kränkning av rätten till familjeliv förelåg enligt artikel 8 europakonventionen.
Utöver proportionalitetsprincipen ska återföreningsprincipen tillvaratas enligt Europadomstolen. Vid flera omhändertagande som i och för sig varit berättigade har Europadomstolen framhållit vikten av att myndigheterna fortfarande agerar på ett sätt som främjar möjligheterna för barnet att återförenas med sina föräldrar. Respekten för familjelivet kräver alltså att myndigheter främjar återföreningsprincipen och vidtar åtgärder som gör att barnet kan återförenas med sina föräldrar så snart som möjligt. I mål Amanalachioai mot
Rumänien ansåg Europadomstolen att myndigheterna inte hade respekterat rätten till
familjeliv enligt artikel 8 europakonventionen. Europadomstolen anförde att myndigheterna inte i tillräcklig mån hade främjat en återförening av barnen till föräldrarna. Detta trots att barnet hade uttryckt en vilja att stanna i familjehemmet.
Ytterligare ett mål där Europadomstolen ansåg att myndigheterna inte i tillräcklig mån hade strävat mot en familjeåterförening var i målet K och T mot Finland. De finska myndigheterna hade tvångsomhändertagit ett barn och angett att placeringen var permanent. Domstolen ifrågasatte om placeringen av barnet kunde anses vara proportionerlig eller om mindre ingripande åtgärder hade kunnat vidtagits av myndigheterna. Domstolen framhöll att
åtgärderna var för hårda och att en permanent placering stred mot den mänskliga rättigheten till en familjetillhörighet enligt artikel 8 i europakonventionen.
I målet Kutzner mot Tyskland ansåg Europadomstolen att artikel 8 europakonventionen hade åsidosatts då myndigheterna inte hade underlättat en återförening mellan barnet och
föräldrarna. I målet hade två barn tvångsomhändertagits och placerats på två olika
familjehem. Vidare hemlighölls barnens vistelseort för föräldrarna. Europadomstolen anförde att sådana restriktioner ökade främlingskapet gentemot föräldrarna. Med tanke på att barnen var mycket unga var det inte motiverat med en umgängesrestrektion som var så långtgående. 4.1.2. Barnkonventionen
Barnkonventionen är ett centralt dokument som reglerar barns grundläggande rättigheter. Barnkonventionen ratificerades av Sverige 1990. Sverige har inte inkorporerat
svenska lagarna ändras och anpassas till konventionens bestämmelser. Nyligen framlades ett förslag till att barnkonventionen istället ska inkorporeras och bli svensk lag.58
Rätten till familjeliv påtalas redan i barnkonventionens inledning. Där framgår det att familjen är av högsta vikt för barnen och att familjen är den grundläggande utgångspunkten för barns utveckling och uppväxt. Genom hela barnkonventionen följer barnets rätt till sina föräldrar och deras rätt till att bli omvårdade av föräldrarna. I barnkonventionens inledning påtalas det vidare att barn har rätt till skydd och omvårdnad, kärlek och trygghet samt ett varaktigt och stabilt förhållande till sina föräldrar. Även om konventionen inte uttryckligen stadgar det, så genomsyras konventionen av föräldrarnas centrala roll i barnens uppväxt. Detta kan indirekt utläsas dels från konventionens inledning och dels genom att flera artiklar i konventionen rör frågan om familjeliv.59
Barnets rätt till familjeliv återfinns särskilt i artikel 16 barnkonventionen. I artikeln stadgas att ”Inget barn får utsättas för godtyckliga eller olagliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv”. Artikeln motsvarar artikel 8 europakonventionen som behandlades ovan. I artikel 5
barnkonventionen stadgas att konventionsstaterna ska respektera föräldrarnas ansvar och skyldigheter att ge lämplig ledning och råd i förhållande till utvecklingen av barnets förmåga då barnet utövar de rättigheter som erkänns i konventionen. Föräldrarna har en långtgående rätt till att bestämma över barnet. I artikel 5 framgår det även att begreppet familj ska tolkas i bred bemärkelse. Familjen omfattar inte endast biologiska föräldrar utan även adoptiv- eller fosterföräldrar och i vissa fall även medlemmar av släkten eller lokalsamhället i enlighet med lokala sedvänjor. Ytterligare en artikel som behandlar föräldrars ansvar är artikel 18
barnkonventionen.
Enligt artikel 9.1 barnkonventionen ska ett barn inte skiljas från sina föräldrar mot deras vilja utom i de fall där det är nödvändigt för barnets bästa. Att skilja ett barn från sina föräldrar kräver med andra ord att en bedömning av barnets bästa görs. Artikeln grundar sig i att förhindra familjesplittring och för att hålla samman familjen. Att skilja ett barn från
föräldrarna innebär allvarliga följder och bör därmed endast användas som en sista utväg. Om ett mindre ingripande är möjligt ska det ingripande ske i första hand. Det betyder att en proportionalitetsbedömning måste göras. Istället för att skilja barnet från familjen bör staten i första hand stötta föräldrarna i deras ansvar och stärka familjens kapacitet att ta hand om barnet.60
Som sagt får barnet skiljas från barnets föräldrar om det är nödvändigt för barnets bästa enligt artikel 9.1 barnkonventionen. Barnet har i de situationerna rätt att upprätta ett personligt förhållande till och direkt kontakt med båda sina föräldrar och familj enligt artikel 9.3 barnkonventionen. Om en splittring mellan barnen och familjen skett ska relationernas kvalitet och behovet av att bevara kontakten beaktas i beslutet om hur ofta och hur länge
58 Se SOU 2016:19.
59 Mattsson, Rätten till familj inom barn- och ungdomsvården, s. 63 f.
60 Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 14 (2013) om Barnets rätt att få sitt bästa satt i
besök och andra former av kontakter ska ske. Undantag från barnets rätt till en fortsatt relation och kontakt med sina föräldrar får endast göras om det är nödvändigt för barnets bästa.61
4.2. Nationell rätt
Det allmänna ska enligt 1 kap. 2 § 4 st. RF värna om den enskildes familjeliv. Det betyder att det allmänna ska värna om både vuxnas och barns familjeliv. Rätten till familjeliv har vidare en grund i FB. Den bygger på en familjepresumtion och har en utgångspunkt i att det är bra för barn att leva och ha nära kontakt med båda sina föräldrar. Barnets rätt till familjeliv innebär en rätt till föräldrar och en rätt till föräldrars omsorg.62 Barnets rättigheter framgår i 6 kap. FB. De har rätt till omvårdnad, trygghet och god uppfostran.63 Den som har vårdnaden om barnet har ansvar att se till att rättigheterna tillgodoses. Ansvaret är både en rättighet och en skyldighet för föräldrarna. I 6 kap. 2a § FB stadgas att barnets bästa ska vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge. Vid bedömning av barnets bästa ska särskild hänsyn tas till barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna.
För att tillgodose barns behov finns det vid sidan av föräldraansvaret ett samhälleligt ansvar. Om föräldrarna brister i sitt ansvar enligt föräldrabalken kan därmed socialtjänsten vid behov placera barnet utanför hemmet med stöd av SoL eller LVU. Ett barn som är föremål för vård utanför hemmet har inte samma förutsättningar att få sin rätt till familjeliv uppfyllt. Ett barn har emellertid rätt till familjeliv även vid ett omhändertagande. Med andra ord har barnet rätt att träffa och ha kontakt med sin ursprungsfamilj för att upprätthålla familjelivet även vid en placering utanför hemmet.64 Principen om barnets rätt till familj och att denna relation, vid en placering av barnet utanför hemmet, inte får gå förlorad stadgas i 6 kap. 1 § 4 st. SoL.65 I bestämmelsen framgår det att vården ska utformas på sådant sätt att barnets samhörighet med anhöriga och andra närstående samt kontakt med hemmiljön upprätthålls. Barnet behöver god och nära kontakt med sina föräldrar och andra närstående för att främja utvecklingen i
familjehemmet. Socialtjänsten ska därmed arbeta för att skapa och bevara sådan kontakt mellan barnet och barnets föräldrar.66
Återföreningsprincipen är en viktig och grundläggande princip för att ge tydliga ramar för socialtjänsten. Principen innebär dels att barnet ska få behålla kontakten med sin
ursprungsfamilj och dels att barnet, så snart omständigheterna medger det, ska få återvända till sin ursprungsfamilj. Detta betyder att det ställs höga krav på att socialnämnden vid en placering utanför hemmet skapar förutsättningar för den framtida planerade tillvaron hos ursprungsfamiljen.67 Vidare måste socialtjänsten vid en placering utanför hemmet beakta
61 Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 14 (2013) om Barnets rätt att få sitt bästa satt i
främsta rummet, s. 15 f.
62 Singer, Barnets bästa, s. 91 och 100. 63 Se 6 kap. 1–2 §§ FB.
64 Mattsson, Rätten till familj inom barn- och ungdomsvården, s. 85 f. 65 Se även 10 § LVU.
66 Singer, Barnets bästa, s. 236 f.
närhetsprincipen. Principen stadgar att barnet ska placeras så nära sin ursprungsfamilj som möjligt.68 Det är inte endast fråga om en geografisk närhet. Beaktas ska även språkliga och kulturella skillnader mellan det hem som barnet har placerats vid och ursprungsfamiljen eftersom sådana skillnader i synsätt och bakgrund kan framkalla stora avstånd mellan människor. Vidare framgår det av förarbetena att vården ska utformas på ett sätt så att den även främjar den enskildes samhörighet med syskon och andra betydelsefulla personer för barnet.69
Barnets rätt till familjeliv återfinns även i LVU. Enligt 14 § 1 st. LVU har socialnämnden ett ansvar för att den unges behov av umgänge med föräldrar och vårdnadshavare tillgodoses så långt som möjligt. Det är viktigt att barnen, trots tvångsomhändertagandet, får ha en nära och god kontakt med föräldrarna under tiden för tvångsomhändertagandet. Dels för att kunna utvecklas väl i familjehemmet och dels för att på sikt kunna återförenas med sina föräldrar. Ett tvångsomhändertagande och en separation mellan barnet och barnets föräldrar är i flesta fall mycket smärtsamt för barnet. Ett omhändertagande ska därmed inte betyda att barnet mister all kontakt med föräldrar och närstående. Enligt förarbeten gäller socialnämndens ansvar främst i de fall föräldrarna inte gör tillräckligt stora ansträngningar för att träffa barnet under vårdtiden. Ansvaret gäller vidare för att verka för att familjehemsföräldrarna medverkar till en positiv kontakt mellan barnet och barnets föräldrar och vårdnadshavare under
vårdtiden.70 Att barnen ska ha kontakt med sina föräldrar under vårdtiden är vidare nödvändigt för att kunna göra bedömningen om det finns förutsättningar för fortsatt vård enligt LVU.71
Rätten till familjeliv får endast i undantagsfall inskränkas enligt LVU. I 14 § 2 st. LVU stadgas att socialnämnden får, om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården, besluta om hur umgänget mellan barn och föräldrarna ska utövas. Det kan föreligga sådana omständigheter som gör att föräldrarna under viss tid eller tills vidare inte bör träffa barnet. Det kan alltså beslutas om umgängesbegräsning enligt 14 § 2 st. 1 p. LVU. Bestämmelsen ska tillämpas restriktivt.72 Vidare får socialnämnden enligt 14 § 2 st. 2 p. LVU besluta om att barnets vistelseort inte ska röjas för föräldrar eller vårdnadshavare, om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården.
68 Prop. 1979/80:1, s. 214 f. 69 Prop. 1996/97:124, s. 113 f. 70 Prop. 1989/90:28, s. 72 ff. och 115. 71 JO 2005/06, s. 265. 72 Prop. 1989/90:28, s. 74.
5. Hemlighållande av barns vistelseort
5.1. 14 § 2 st. 2 p. LVU
Om det är nödvändigt för ändamålet med vården kan socialnämnden besluta om att barnets vistelseort ska hemlighållas för barnets föräldrar eller vårdnadshavare. Bestämmelsen om detta återfinns i 14 § 2 st. LVU och den lyder:
”Om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vård enligt denna lag, får socialnämnden
1. besluta hur den unges umgänge med vårdnadshavare och med föräldrar som har umgängesrätt reglerad genom dom eller beslut av domstol eller genom avtal skall utövas, eller
2. besluta att den unges vistelseort inte skall röjas för föräldrar eller vårdnadshavare.”
Enligt förarbetena ska bestämmelsen tillämpas mycket restriktivt. Det betyder att socialnämnden endast i rena undantagsfall kan hålla barnets vistelseort hemligt för föräldrarna. Ett beslut om att hemlighålla barnets vistelseort får således aldrig fattas
slentrianmässigt eller av bekvämlighetsskäl.73 Det finns inget krav på att ett umgängesförbud enligt 14 § 2 st. 1p. LVU redan föreligger för att hemlighållande av vistelseort ska kunna bli aktuellt. I praktiken torde det dock endast vara i de situationerna som ett hemlighållande kommer kunna bli aktuellt, enligt socialstyrelsens allmänna råd om tillämpningen av LVU.74 I socialstyrelsens allmänna råd om tillämpningen av LVU anförs följande om situationer när hemlighållande av barns vistelseort kan bli aktuellt. Det kan vara en situation där det finns anledning att anta att föräldrarna kommer föra barnet utomlands eller på annat sätt försöka undanhålla barnet från socialnämnden under en längre tid. Det kan även finnas en skälig anledning att tro att föräldrarna egenmäktigt kommer föra bort barnet vilket skulle kunna leda till att barnets hälsa och utveckling skulle äventyras eller vården omöjliggöras. En annan situation där hemlighållande av barns vistelseort kan bli aktuellt är då barnets riskerar att utsättas för misshandel, psykisk skadlig behandling eller annan allvarlig fara. Om föräldrarna tidigare har gått emot ett beslut om umgängesbegränsning och då det har påverkat barnets hälsa eller utveckling negativt eller att det på något annat sätt har motverkat vården kan skäl föreligga för att hemlighålla barnets vistelseort. För den omständigheten att föräldrarna tidigare har gått emot umgängesrestriktionerna så krävs det att det har skett vid upprepade tillfällen eller de i vart fall har varit till uttalad skada för den unge på något sätt för att ett hemlighållande ska aktualiseras. Bestämmelsen ska dock fortfarande tillämpas restriktivt vilket betyder att varje misstanke om att föräldrarna inte kommer respektera beslut om umgängesbegränsning inte ska leda till att vistelseorten hemlighålls. Socialstyrelsen har vidare anfört att det primära vid bedömningen är hur barnet upplever situationen och hur
73 Prop. 1979/80:1, s. 602 och prop. 1989/90:28, s. 74. 74 SOSFS 1997:15, s. 76.
barnets upplevelser kan hindra ändamålet med vården. Ett barn kan känna oerhört stor otrygghet endast av att föräldrarna vet var barnet befinner sig, vilket kan motivera till att vistelseorten hemlighålls.75
Enligt 14 § 3 st. LVU ska en prövning om ett beslut om hemlig vistelseort fortfarande är nödvändigt ske minst en gång var tredje månad. Det är socialnämnden som ansvarar för prövningen. En regelbunden prövning är av yttersta vikt eftersom ett beslut om att hemlighålla vistelseorten utgör en mycket ingripande åtgärd som ska tillämpas mycket restriktivt. Beslutet ska alltså endast gälla så kort tid som möjligt.76 Prövningen som ska utföras minst en gång var tredje månad resulterar inte i att ett formellt beslut tas. Det är endast fråga om en rapportering som gör det möjligt för socialnämnden att kontinuerligt följa
besluten och, om det skulle anses vara lämpligt, besluta om utredning och en formell omprövning.77
Barn vars vistelseort blir föremål för hemlighållande har inte rätt till ett offentligt biträde. Detta framgår av 39 § LVU. I nämnda paragraf stadgas de mål och ärenden där ett offentligt biträde ska förordnas till barnet. De fall som återfinns i lagtexten är vid beredande av vård, omedelbart omhändertagande, upphörande av vård, flyttningsförbud eller upphörande av sådant förbud och vid överklagande. I de uppräknade fallen ska ett offentligt biträde förordnas till barnet så länge inte det inte kan antas att det saknas ett behov av ett biträde. Frågan om hemlighållande av barns vistelseort omfattas därmed inte av 39 § LVU och barnet har inte rätt till ett offentligt biträde i de målen.78
5.2. 26 kap. 2 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)
Hemlighållande av barns vistelseort återfinns även i 26 kap. 2 § offentlighets- och
sekretesslag (2009:400) (OSL). Bestämmelsen stadgar att sekretessen enligt 26 kap. 1 § OSL gäller för uppgift om ett barns vistelseort i förhållande till barnets föräldrar eller annan vårdnadshavare, om barnet omhändertagits med stöd av LVU och det med hänsyn till
ändamålet med vården är nödvändigt. Den sekretess som det är fråga om är sekretessen inom socialtjänsten för uppgifter om en enskilds personliga förhållanden. Sekretessen gäller så länge det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider men. Bestämmelsen innehåller ett omvänt skaderekvisit. Det betyder att
presumtionen är sekretess för sådana uppgifter. Presumtionen bryts endast om det står klart att barnet eller närstående inte lider men av att uppgiften röjs. Syftet med att införa bestämmelsen om hemlig vistelseort i OSL var för att tydliggöra att barnets vistelseort får hemlighållas också i förhållande till barnets föräldrar eller annan vårdnadshavare. Bestämmelsen ska i enlighet med 14 § 2 st. 2 p. LVU tillämpas restriktivt och därmed endast i undantagsfall. Någon begräsning av handlingssekretessen återfinns inte i bestämmelsen. Genom en
75 SOSFS 1997:15, s. 76. 76 Prop. 1989/90:28, s. 75. 77 SOSFS 1997:15, s. 77.
78 Se Kammarrätten i Sundsvalls dom 3 mars 2015 i mål nr 436–15 och Kammarrätten i Sundsvalls dom 22 maj 2015 i mål nr 1049–15.
lexikalisk tolkning av lagtexten framgår dock att sekretessen upphör när ändamålet med bestämmelsen har tillgodosetts.79
Trots att ett beslut om hemlighållande av barns vistelseort endast gäller för föräldrarna betyder det inte att till exempel barnets syskon får ta del av vistelseorten. JO har klargjort att ett familjehemsplacerat barns vistelseort fortfarande omfattas av sekretessbestämmelserna inom socialtjänsten i enlighet med 26 kap. 1 § OSL. Därmed finns det inte någon automatisk rätt för ett syskon att erhålla uppgifter om barnets vistelseort. Det måste göras en prövning om röjandet av vistelseorten skulle kunna medföra att barnet eller någon närstående lider men. I den bedömningen ska risken för att vistelseorten kommer till föräldrarnas kännedom om den avslöjas för syskonet beaktas. JO lyfte dock fram möjligheten att lämna ut uppgiften med förbehåll om att den inte får lämnas vidare. Vid bedömningen måste dock hänsyn tas till den press på som ett sådant förbehåll kan innebära för ett syskon.80
5.3. HFD 2017 ref. 39
Frågan om hemlighållande av barns vistelseort prövades nyligen i HFD 2017 ref. 39. HFD prövade frågan om det fanns tillräckliga skäl för att hemlighålla barnets vistelseort för föräldrarna enligt 14 § 2 st. 2 p. LVU.
I HFD 2017 ref. 39 var att ett barn, 9 år gammalt, omhändertaget för vård enligt 2 § LVU på grund av brister i omsorgen. Barnet var sedan 2009 placerat på ett familjehem. År 2015 beslutade socialnämnden att hemlighålla barnets vistelseort för barnets föräldrar. Socialnämnden anförde vid beslutet att grunden till vården var barnets upplevelser av föräldrarnas konflikter. Föräldrarna ansågs inte ha förstått hur barnet hade påverkats av de skrämmande situationer som barnet hade bevittnat under sin barndom. Föräldrarna ansågs heller inte förstå barnets behov av vård. Barnets mamma hade vidare agerat på ett hotfullt sätt gentemot ett tidigare familjehem vilket resulterade i att barnet inte kunde bo kvar där utan tvingades att omplaceras. Barnets pappa överklagade nämndes beslut till förvaltningsrätten. Förvaltningsrätten biföll pappans överklagande och framhöll att det inte fanns tillräckliga skäl för att hemlighålla barnets vistelseort för pappan. Förvaltningsrätten påpekade att grunden till beslutet om hemlig vistelseort till största del hade grundats på barnets mammas agerande. Mamman hade vid tidpunkten för förvaltningsrättens avgörande avlidit och mammans påverkan av vården kunde därmed inte längre tillmätas betydelse vid bedömningen. Därmed anförde förvaltningsrätten att det inte förelåg tillräckliga skäl för att hemlighålla barnets vistelseort.
Socialnämnden överklagade domen till kammarrätten. Nämnden anförde att det fanns risk för att pappan skulle ingripa i vården. Socialnämnden menade att även barnets pappa hade agerat på ett sätt som gjorde att ett hemlighållande av vistelseorten var nödvändigt. Pappan hade
79 Prop. 1979/80:2, s. 185 f. 80 JO 1995/96, s. 291.
