"Vi har ju barnet i fokus" : Familjebehandlares berättelser om umgängen med familjehemsplacerade barn och deras biologiska föräldrar

Akademin för hälsa, vård och välfärd

”VI HAR JU BARNET I FOKUS”

Familjebehandlares berättelser om umgängen med familjehemsplacerade barn

och deras biologiska föräldrar

ANES DUJSIC

ELIN JOHANSSON

Huvudområde: Socialt arbete Nivå: Grundnivå

Högskolepoäng: 15 hp

Program: Socionomprogrammet

Kursnamn: Examensarbete inom socialt

arbete

Handledare: Helena Blomberg Seminariedatum: 2021-01-14 Betygsdatum: 2021-01-25

”

Vi har ju barnet i fokus

”

Författare: Anes Dujsic och Elin Johansson

Mälardalens Högskola

Akademin för hälsa, vård och välfärd

Socionomprogrammet

Examensarbete inom socialt arbete, 15 högskolepoäng

Höstterminen 2020

SAMMANFATTNING

Syftet med studien är att urskilja hur barnets bästa och behov konstrueras i

familjebehandlares berättelser om sina erfarenheter kring dilemman och deltagande i

umgängen mellan familjehemsplacerades barn och deras biologiska föräldrar. Studien består av kvalitativa semistrukturerade intervjuer med sju professionella familjebehandlare, vars berättelser analyseras utifrån en narrativ ansats. Resultatet tyder på att familjebehandlare utgår från olika perspektiv i sitt arbete med barn. En del familjebehandlare ser på barn som en kompetent aktiv individ medan andra ser på barn som passiva och i behov av skydd. Utifrån dessa perspektiv konstruerar familjebehandlaren vad den anser är barnets bästa. Familjebehandlarens synsätt på barnets bästa påverkar i sin tur det arbetssätt

familjebehandlaren väljer, vilket främst handlar om i vilken utsträckning barnet görs

delaktig. En viss grad av barnets delaktighet kan se som att familjebehandlaren tillämpar ett vuxenperspektiv, medan en hög grad av barnets delaktighet istället kan ses som att

familjebehandlaren uppmärksammar barnets perspektiv i en större utsträckning. Vidare framkommer olikheter i hur familjebehandlare positionerar sig under umgängen, där en del intar en aktiv roll medan andra intar en observerande roll.

Nyckelord: familjebehandlare, barnets bästa, umgänge, familjehemsplacerade barn, barnets delaktighet

”

We have the child in focus”

Authors: Anes Dujsic och Elin Johansson

Mälardalens University

School of Health, Care and Social Welfare

The Social Work Program

Thesis in Social Work, 15 credits

Autumn term 2020

ABSTRACT

The purpose of the study is to distinguish how the child’s best interests and needs are constructed in family therapists stories about their experiences of dilemmas and

participation in the interaction between children in foster care and their biological parents. The study consists of qualitative semi-structured interviews with seven professional family therapists, whose stories are analyzed on the basis of narrative approach. The result indicate that family therapists start from different perspectives in their work with children. Some family therapists see children as a competent active individual while others see children as passive and in need of protection. From these perspectives, the family therapist constructs what he or she considers to be the child’s best interests. The family therapist’s view of the child’s best interests in turn affects the working method the family therapist chooses, which is mainly about the extent to which the child is involved. A certain degree of the child’s participation can be seen as the family therapist applying an adult perspective, while a high degree of the child’s participation can instead be seen as the family therapist paying attention to the child’s perspective to a greater extent. Furthermore, differences emerge in how family therapists position themselves during contact, where some take an active role while others take on an observational role.

Keywords: family therapists, child’s best interests, contact, children in foster care, child’s participation

INNEHÅLL

1 INTRODUKTION ... 1

1.1 Syfte och frågeställningar ... 2

2

BAKGRUND ... 2

2.1 Familjehem och umgänge ... 3

2.2 Juridiska aspekter ... 3

2.3

Centrala begrepp ... 4

3 TIDIGARE FORSKNING ... 4

3.1 Betydelsen av kontakt mellan familjehemsplacerade barn och deras

biologiska föräldrar ... 5

3.2 Familjehemsplacerade barns erfarenhet och upplevelse av kontakt med

de biologiska föräldrarna ... 5

3.3 Barns involvering ... 6

3.4 Forskningens relevans till studien ... 7

4 TEORETISKT PERSPEKTIV ... 8

4.1 Socialkonstruktionism ... 8

4.2

Positioneringsteorin ... 9

5 METOD OCH MATERIAL ... 10

5.1 Litteratursökning ... 10

5.2 Val av metod ... 10

5.3 Urval ... 11

5.4 Datainsamling och genomförande ... 12

5.5 Databearbetning och analysmetod ... 12

5.5.1

Abduktion ... 13

5.5.2

Narrativ analys ... 13

5.6 Studiens tillförlitlighet ... 14

5.6.1 Analytisk generalisering ... 15

5.7 Etiskt ställningstagande ... 15

6

RESULTAT OCH ANALYS ... 16

6.1.1 Barnets behov ... 19

6.2

Umgängessituationen ... 21

6.2.1

Barnets bästa ... 23

7 DISKUSSION ... 26

7.1 Resultatdiskussion ... 26

7.1.1 Implikationer för socialt arbete ... 29

7.1.2 Kritisk reflektion ... 30

7.2 Metoddiskussion ... 30

7.2.1 Intervjusituationen ... 30

7.2.2

Analysverktyg ... 31

7.2.3 Reproducering ... 32

7.2.4 Tillförlitlighet ... 32

7.2.5 Kritisk reflektion ... 33

7.3 Etikdiskussion ... 33

8 SLUTSATSER ... 34

REFERENSLISTA ... 35

BILAGA A; MISSIVBREV

BILAGA B; INTERVJUGUIDE

1 INTRODUKTION

I ett uppmärksammat fall med namnet Lilla hjärtat, avled en liten flicka efter att ha fått flyttat tillbaka till sina biologiska föräldrar sedan tvångsvård i familjehem upphört. Fallet har nu granskats av Inspektionen för vård och omsorg (IVO) där det fastställs att barnets bästa hamnade i skymundan och att föräldrarna istället fick styra hur planeringen och hemflytten skulle gå till. Flickan fick inte det skydd och stöd hon behövde och barnets behov var

följaktligen inte det som avgjorde nämndens beslut (IVO, 2020).

Barns ställning i samhället har diskuterats under de senaste årtiondena. Förändringar i lagstiftningen har gjorts, där barns ställning har stärkts (Lundström, 2018).

Barnkonventionen implementerades i januari 2020 som svensk lag, den viktigaste

förändringen för barn i Sverige på 30 år (Regeringskansliet, 2020). Barns rätt till skydd har stärkts och samhällets ansvar för barnen har ökat (Lundström, 2018). Trots starkare

lagstiftning och en ambition om en ökad ställning för barnen i samhället är fallet om Lilla hjärtat ett bevis på den maktlösa situation som barn många gånger kan befinna sig i. Under år 2019 var 20 400 barn i Sverige placerade i familjehem (Socialstyrelsen, 2020a). Majoriteten av placeringarna i Sverige är frivilliga, medan resterande placeringar är enligt tvångslagstiftning (Lundström, 2018). Under placering i familjehem är bibehållandet av kontakt med de biologiska föräldrarna av vikt utifrån principen att barn ska återförenas med sina biologiska föräldrar. Kontakten med de biologiska föräldrarna bedöms dock kunna vara av vikt även för de barn där återförening med föräldrarna inte är aktuellt (Socialstyrelsen, 2020b). Vid beslut om umgänge mellan barn och föräldrar ska barnets bästa vara avgörande. Vad som är barnets bästa är dock en svår bedömning, där många olika synsätt bör vägas in (Socialstyrelsen, 2020c).

Forskning om familjehemsplacerade barn har framförallt fokuserat på barnets relation till myndighetspersonen (Andersson och Rasmusson, 2006; Morrison, Mishna, Cook & Aiken, 2011; Munro, 2008). En nära relation dem emellan gör det lättare för barnet att uttrycka sina åsikter, vilket vidare underlättar för socialsekreteraren att skapa sig en helhetsbild av barnets unika situation för att därigenom kunna fatta det lämpligaste beslutet (Lindahl, 2019). Även om besluten gällande placering och umgängen tas av socialsekreterare, besitter de med en behandlande inriktning också en typ av makt. Behandlarens makt handlar snarare om det som sker i det fysiska rummet, där behandlaren i sin professionella yrkesroll givet ges ett tolkningsföreträde i situationen med och i relationen till klienten (Svensson, Johnsson & Laanemets, 2008). I och med den makt som behandlaren besitter är det av vikt att likaså belysa deras handlande gentemot de familjehemsplacerade barnen. En situation där tolkningsföreträdet förekommer är under umgängen med familjehemsplacerade barn och deras biologiska föräldrar. De umgängen det syftas till är där familjebehandlare deltar som

en tredje part utifrån beslut från socialsekreterare. Tolkningsföreträdet ger således behandlaren makten att bedöma vad som under umgänget är det bästa för barnet.

Familjehemsplacerade barn upplever kontakten med sina biologiska föräldrar på olika sätt. En del barn uppskattar att kontakten bibehålls, medan andra barn inte uppskattar det (Delgado, Pinto, Carvalho & Gilligan 2018, Andersson 2016). Det kan därmed tänkas att barns bekvämlighet under umgängen skiljer sig åt mellan varandra. Hur familjebehandlare konstruerar såväl som tillgodoser varje barns bästa i umgängessituationer är därför av vikt att belysa.

Barn eller framförallt familjehemsplacerade barn befinner sig som tidigare nämnts många gånger i en utsatt position. De familjehemsplacerade barnen har flyttat ifrån sina föräldrar och ska nu förlita sig på nya vuxna, både nya föräldrar och personal från socialtjänsten. En arena där dessa barn möter socialtjänstens personal är under umgängen som studeras i denna studie. Hur socialtjänstens personal, som utför det sociala arbetet, avgör vad som är barnets bästa i umgängen har stor betydelse för barnet. Barnets rättigheter har stärkts i lagen och socialtjänstens arbete ska genomsyras av barnets bästa, något som kan ses som en insats av samhället att främja barnets ställning. Det relevanta är dock huruvida barnets rättigheter och dess bästa beaktas i det praktiska sociala arbetet. Det vill säga även om lagen och

ambitionen tillgodoser barnets rättigheter måste det också tillämpas i praktiken för att barnets ställning ska anses stärkt. Vår ambition är därmed att uppmärksamma hur barnet bästa beaktas i det sociala arbetet, mer specifikt i umgängessituationer.

1.1 Syfte och frågeställningar

Syftet är att urskilja hur barnets bästa och behov konstrueras i familjebehandlares berättelser om sina erfarenheter kring dilemman och deltagande i umgängen mellan

familjehemsplacerades barn och deras biologiska föräldrar. Studiens frågeställningar:

• Vad förmedlas i berättandet om barnets bästa vid umgängen mellan familjehemsplacerade barn och deras biologiska föräldrar?

• Vad förmedlas i berättandet kring rollen som familjebehandlare vid umgängen mellan familjehemsplacerade barn och deras biologiska föräldrar?

2 BAKGRUND

I följande avsnitt presenteras hur familjehemsvården och umgängen, mellan

familjehemsplacerade barn och deras biologiska föräldrar, fungerar och är uppbyggda i Sverige. Vidare redogörs för de juridiska aspekterna kring familjehemsplaceringar och umgängen, följt av definitioner av de för studien centrala begrepp.

2.1 Familjehem och umgänge

Barn och unga kan i vissa fall inte bo kvar hemma på grund av olika skäl. I dessa fall kan socialnämnden, med hänsyn till barnets bästa placera barnet i ett familjehem. Ett familjehem är ett hem som tar emot barn och unga som av olika anledningar inte kan bo i sitt eget hem. Barnet ska ges god vård och få sina behov tillgodosedda i familjehemmet (Socialstyrelsen, 2020d).

I den svenska lagstiftningen tydliggörs att barn som är placerade i familjehem ska ha en fortsatt kontinuerlig kontakt med sina biologiska föräldrar. Socialnämnden har till ansvar att tillgodose barnets umgänge med de biologiska föräldrarna, ett ansvar som är extra tydligt när föräldrarna själva inte tar initiativ till att träffa sina barn. För att ett umgänge ska äga rum kan nämnden behöva bistå med både personlig och ekonomisk stöttning. I varje fall bör det utifrån barnets behov bedömas hur omfattande umgänget ska vara. Socialnämnden kan utöver det även besluta om vissa begränsningar i umgängen, till exempel att en tredje part ska delta under umgängen.Vem denna tredje part är, är olika från fall till fall men avsikten är att barnet ska känna sig tryggt. De begränsningar som socialnämnden förespråkar behöver föräldrarna inte acceptera om barnet är placerat på frivillig grund. Är barnet däremot placerat enligt tvångslagstiftning har socialnämnden rätt att begränsa umgänget trots motsättning av föräldrarna (Socialstyrelsen, 2020d).

2.2 Juridiska aspekter

Socialtjänstens arbete styrs i stor utsträckning av Socialtjänstlagen (2001:453) (SoL). Socialtjänstlagen är dock en ramlag, vilket medför ett tolkningsutrymme i tillämpandet av lagen.

SoL (2001: 453) fastslår att barnets bästa ska beaktas i alla åtgärder som rör barn (1kap. 2§ SoL), vilket även påvisas i artikel 3 i Lag om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter (2018:1197), även kallad Barnkonventionen.Socialnämnden åläggs verka för att barn och unga växer upp under trygga och goda förhållanden och föreläggs vidare ansvar för att barn och unga som riskerar en ogynnsam utveckling får det skydd och stöd som hen behöver. Detta skydd och stöd kan innebära vård och fostran utanför det egna hemmet om skäl till detta utifrån barnets bästa finns (5kap. 1§ SoL). Enligt Lag om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter (2018:1197), artikel 9, ska ett barn mot sin vilja endast skiljas från sina föräldrar om det utifrån barnets bästa bedöms nödvändigt. Vid placering av barn utanför det egna hemmet ska Socialnämnden medverka till god vård, fostran och gynnsamma uppväxtförhållanden i övrigt (6kap. 7§ SoL). Vidare ska vården utformas och gynna den enskildes kontakt med närstående och hemmiljön (6kap. 1§ SoL). En placering i familjehem kan ske genom samtycke av förälder, det vill säga en frivillig placering enligt SoL. En placering kan även ske utan samtycke, då barnet omhändertas enligt Lagen om särskilda bestämmelser om vård av unga (1990:52) (LVU), vilket innebär en tvångsplacering.

Umgänge mellan barn och föräldrar regleras i Föräldrabalken (1949:381) (FB) där det påtalas att barnets bästa ska vara avgörande. I bedömningen av barnets bästa ska vikt läggas vid

risken att barnet eller annan familjemedlem utsätts för övergrepp, att barnet riskerar att föras bort, hållas kvar eller på annat sätt fara illa. Vidare ska barnets behov av en nära kontakt med föräldrarna beaktas. Utifrån barnets ålder och mognad ska hänsyn tas till barnets egen vilja (6kap. 2a§ FB). I 15 § 6 kap. FB fastslås att barnet har rätt till umgänge med en förälder som den inte bor tillsammans med. Är barnet placerat enligt LVU (1990:52) kan socialnämnden däremot, om det är nödvändigt utifrån syftet med vården, reglera

umgänget (14§ LVU).

2.3 Centrala begrepp

Med barn avses i denna studie de som är mellan 0–18 år, i enlighet med definitionen av ett barn i Lag om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter (2018:1197), artikel 1. Ett barnperspektiv inbegriper barnets egna perspektiv men präglas även av vuxnas

tolkningar och bedömningar (Ponnert & Rasmusson, 2018).

Barnets perspektiv innefattar barnets egna upplevelser och känslor om sin egen unika

situation (Ponnert & Rasmusson, 2018).

Vuxenperspektiv används i denna studie som ett begrepp då den vuxnes åsikt står i fokus och

barnets röst inte uppmärksammas.

Barnets bästa benämns i lagen men vad som egentligen menas med barnets bästa definieras

inte. Vad som är barnets bästa avgörs istället i varje enskilt fall (Lundgren & Sunesson, 2019).

Familjebehandlare som deltar i denna studie arbetar inom socialtjänstens verksamhet.

Familjebehandlarna arbetar på olika vis behandlade med barn, familjer och unga. Denna studie fokuserar endast på familjebehandlarnas arbete kring just umgängen, varpå deras övriga arbetsuppgifter ej beskrivs.

Familjehemsplacerade barn eller barn som inte bor hemma har rätt till umgänge med sina biologiska föräldrar. Genom umgänge kan barnet ha en kontakt med sina föräldrar, vilket socialnämnden har ett ansvar för (Socialstyrelsen, 2020b). I denna studie avses de umgängen mellan familjehemsplacerade barn och deras biologiska föräldrar, där familjebehandlare deltar som en tredje part.

3 TIDIGARE FORSKNING

I detta kapitel presenteras tidigare forskning som bedöms vara av relevans utifrån studiens syfte och frågeställningar. Presentationen av den tidigare forskningen är uppdelad i tre olika

teman. Den forskning som valts ut lyfter upp barns utsagor samt de vuxnas perspektiv bestående av både föräldrar och professionella. Kapitlet avslutas med en reflektion kring forskningens relevans för denna studie.

3.1 Betydelsen av kontakt mellan familjehemsplacerade barn och deras

biologiska föräldrar

Kjellberg (2006) beskriver att synen på relationen mellan biologiska föräldrar och

familjehemsplacerade barn har förändrats genom åren. Det tidigare synsättet innebar att de biologiska föräldrarna sågs som något ont som barnet skulle befrias ifrån, till skillnad från idag där relationen till de biologiska föräldrarna anses vara av yttersta vikt. Att kontakt med de biologiska föräldrarna anses vara av vikt framkommer även i Anderssons (2016) studie, där familjehemsplacerade barn intervjuas kring betydelsen av familjetillhörighet och

familjerelationer. Andersson beskriver att en kontinuerlig kontakt är gott både utifrån barns självkänsla och identitet. En kontinuerlig kontakt ökar barnets förståelse för de biologiska föräldrarna, vilket gör det lättare för barnet att kontrollera sina känslor. En förståelse för de biologiska föräldrarna underlättar i sin tur barnets relation till fosterföräldrarna.

I en annan studie av Andersson (2009), där vuxna som tidigare varit placerade i familjehem intervjuas, framkommer att de som haft lite eller ingen kontakt alls med sina biologiska föräldrar upplevt ensamhet. De som haft en bristfällig kontakt upplevde en ambivalens och en undvikande attityd till att prata om sina biologiska föräldrar, samt saknade en känsla av familjetillhörighet under barndomen. Däremot fann McWey, Acock och Porter (2010) genom intervjuer och enkäter med familjehemsplacerade barn, familjehemsföräldrar samt

myndighetspersonal, att om kontakten mellan placerade barn och deras biologiska föräldrar är sporadisk är risken för depression hos barnet större till skillnad från om kontakten dem emellan varit obefintlig. Detta menar McWey m.fl. kan bero på att barn som har en sporadisk kontakt har svårare att initiera en sorgeprocess jämfört med de barn som inte har någon kontakt alls med sina biologiska föräldrar. Å andra sidan finner McWey m.fl. att en kontakt med den biologiska modern minskar förekommandet av utagerande problem hos barnet, medan en begränsad kontakt med modern ökar förekommandet av utagerande problem hos barnet.

3.2 Familjehemsplacerade barns erfarenhet och upplevelse av kontakt

med de biologiska föräldrarna

I Munros (2008) studie intervjuas barn om sina upplevelser om vården och beslutsfattandet kring sitt eget omhändertagande. Barnen beskriver betydelsen av en god relation till

socialsekreteraren men att det som kan orsaka en konflikt dem emellan är kopplat till socialsekreterarens bestämmelser om barnets kontakt med den biologiska familjen. Denna konflikt grundar sig i att barnen upplever ett missnöje i att inte kunna reglera kontakten med sin biologiska familj, både sett till mängden kontakt och hur barnet involveras i det beslutet. Missnöjet speglas i en av barnens berättelser där en flicka beskriver att hon var orolig att

hennes mamma, som led av depression, skulle begå självmord om flickan inte fick ha

tillräcklig kontakt med modern. Viljan att träffa sina biologiska föräldrar återspeglas likaså i Morrison, Mishna, Cook och Aikens (2011) studie. I studien intervjuas fosterföräldrar, socialarbetare och barn som utifrån en skyddsaspekt är placerade i annat hem än det egna. Barnen i studien har beskrivit meningen med att träffa sin mamma som “om jag inte ser henne kommer jag inte ihåg henne”, “jag vill se att hon är okej” och “jag älskar min mamma”. Fosterföräldrar och socialarbetare som deltog i studien uttrycker att barn ofta säger att de vill träffa sina biologiska föräldrar, men att deras känslor och agerande tyder på något annat. Många barn är upprörda både innan och efter de träffat sina föräldrar. Dessa möten kan skapa en känsla av besvikelse och ilska hos barnen då de felaktigt tror att de ska flytta hem igen.

I Delgado, Pinto, Carvalho och Gilligans (2019) studie beskriver familjehemsplacerade barn sina upplevelser om vuxnas betydelse och kring kontakten med de biologiska föräldrarna. Barnen beskriver att de tycker om och upplever besöken med sina biologiska föräldrar som viktiga eftersom de saknar sina föräldrar. Det framkommer dock att barnen ibland upplever att besöken med de biologiska föräldrarna är för långa, medan en flicka beskriver att det är jobbigt när hon ska ta farväl av föräldrarna och lämna dem ensamma. Flickan tycker om att vara med sina föräldrar och önskar att hon kunde spendera mer tid med dem. Författarna framför även att många barn upplever sådan lycka och eufori under besöken, att de efter besöken blir så konfunderade och undrar varför de inte kan flytta hem igen. Resultatet sammanfattas med att vissa barn vill ha mer tid med sina biologiska föräldrar medan andra barn anser att tiden de har med sina biologiska föräldrar är tillräcklig så som den är. Likaså i Anderssons (2016) studie uttrycker majoriteten av barnen något positivt med att ha kontakt och att träffa sina biologiska föräldrar. Andra barn upplever dock känslor av besvikelse i kontakten med föräldrarna. Känslor av besvikelse kan uppstå om ett bestämt besök ställs in, exempelvis om mamman inte dyker upp på den bokade tiden. En del barn påverkas dock inte så starkt av att besöken plötsligt ställs in, medan andra barn tar det hårdare. En pojke menar att hans biologiska mamma dog på grund av sorg över att inte få träffa sin son medan en flicka däremot uttrycker att hon inte tycker om sin mamma och att hon därför helst inte vill träffa henne alls.

3.3 Barns involvering

Andersson och Rasmusson (2006) uppmärksammar huruvida barnperspektivet kan beaktas på olika sätt. Via en genomgång av tidigare studier undersöks fosterbarns perspektiv på socialsekreterare som de har kommit i kontakt med under samhällsvården. Författarna menar att i tillämpandet av ett barnperspektiv bör barnets egna erfarenheter lyftas fram. I denna studie belyses barns perspektiv på socialsekreterare, som representant för

socialtjänsten, fram. Barnen som intervjuas i studien önskar att deras röst skulle bli mer hörd och att socialsekreteraren skulle vara mer lyhörd till det som barnet uttrycker. Barnets rätt att uttrycka sin åsikt inom socialt arbete är en rättighet både utifrån Barnkonventionen och Socialtjänstlagen. Genom att barn får uttrycka sin åsikt kan de ses som ett aktivt subjekt, det vill säga en aktör med egna rättigheter. Även om barnets perspektiv vägs in bör socialtjänsten

se till att barnet inte står som ansvarig för sin livssituation. Likaså betonar Munro (2008) vikten av att barn ska kunna uttrycka sin åsikt i beslut som fattas. I ett utvecklingsstadium är det viktigt att barn får börja ta mer ansvar. Vid 12 års ålder befinner sig barn i ett stadium där de utvecklar sitt abstrakta tänkande och förmåga till beslutsfattande.

Vis, Strandbu, Holtan och Thomas (2011) undersöker i sin forskningsöversikt de

hälsoeffekter som kan uppstå hos barn efter deltagande i vård- och skyddsärenden. Ett barns deltagande visar sig ha en positiv effekt på barnets självkänsla samt ger en känsla av kontroll hos barnet. Får barnet ta del av information och själv vara delaktig medför det en ökad förståelse för sin situation, vilket hjälper barnet att hantera det som sker i familjen. Barns deltagande är däremot inte givet en fördel, det handlar om hur barnet görs delaktig och hur väl informationen barnanpassas. En del barn upplever snarare deltagandet som besvärligt. När barnperspektiv och barns perspektiv berörs är det av relevans att belysa hur barns aktörskap är utformat i detta. Dessa begrepp studeras i Bergnehrs (2019) studie via en genomgång av hur begreppen definieras i vetenskapliga skrifter. Barnet riskerar att positioneras i en passiv roll och därmed hamna i en maktlös situation i relation till vuxna. Därför måste frågor om barns inflytande och deras möjlighet att påverka uppmärksammas när perspektiven används. Frågan om barns inflytande och delaktighet belyses i Vis, Holtan och Thomas (2012) forskning. Personal inom barnskyddsärenden samt studenter inom socialt arbete deltog i en enkätundersökning med syfte att undersöka vilka faktorer som sannolikt kan förutsäga om socialarbetaren kommer göra barnet delaktig i beslutsfattandet. Forskarna fann tre anledningar till att barn inte kommer göras delaktiga. Den första

anledningen handlar om socialarbetarens tankesätt att barn tar skada av att delta i processen och att barn därför inte ska involveras. Den andra anledningen handlar om att

socialarbetaren försöker involvera barnet men upplever under processens gång en stor svårighet med det. Den sista anledningen innebär att socialarbetaren kan uppleva en kommunikationssvårighet i att göra barnet delaktig, varpå det blir svårt att engagera och skapa en relation till barnet. Huruvida barn görs delaktiga i beslutsprocessen synliggörs även i Bijleveld, Dedding och Bunders-Aelens (2013) studie. Syftet med litteraturstudien är att undersöka vad som påverkar barns deltagande inom socialt arbete utifrån barns och socialarbetares perspektiv. Studien visar att en bra relation mellan socialarbetaren och barnet är av betydelse för huruvida barnet görs delaktig. Det visas dock att flertalet barriärer kan hindra detta relationsskapande, där bland annat frekvent byte av socialarbetare i

ärendet, tidspress och socialarbetares synsätt om att skydda barnet beskrivs som några. Om socialarbetaren utgår från synsättet att barn är sårbara individer som måste skyddas av vuxna medför det att barns möjlighet till deltagande reduceras. Därför behöver socialarbetare förändra sitt synsätt till att börja se barn som aktörer för att därigenom öka deras möjlighet till deltagande.

3.4 Forskningens relevans till studien

Den tidigare forskningen bidrar till en ökad förståelse kring det ämne som studien avser undersöka. Forskningen ökar förståelsen kring barnets delaktighet samt betydelsen och

upplevelsen av att barn och biologiska föräldrar bibehåller kontakt efter placering i familjehem. Forskningen lyfter barns egna utsagor, de professionellas perspektiv samt till viss del fosterföräldrars upplevelser. Denna förståelse kan i sin tur användas vid tolkningen och förståelsen av hur familjebehandlare konstruerar barnets bästa i umgängessituationer. Denna studie syftar till att uppmärksamma familjebehandlares roll som tredje part i en umgängessituation. Studien kan bidra med en kunskap kring hur den tredje partens roll och agerande kan påverka umgängessituationen och hur barnets bästa kan beaktas på olika sätt i denna kontext.

4 TEORETISKT PERSPEKTIV

Studien fokuserar på familjebehandlares berättelser om sina erfarenheter kring arbetet med umgängen. Mer specifikt hur barnets bästa konstrueras i deras berättelser, varpå teorier om språkets betydelse är centralt. Nedan presenteras Burrs (2003) socialkonstruktionistiska perspektiv, vilket är studiens teoretiska utgångspunkt. Utöver det utgår studien från Bambergs (2011) narrativ ansats med avstamp i Bambergs (2004) positioneringsteori.

4.1 Socialkonstruktionism

Det centrala i studien är att genom familjebehandlares berättelser förstå hur de i sin profession beaktar barnets bästa. Barnets bästa kan ses som ett föränderligt begrepp och familjebehandlare kan ha konstruerat en egen tolkning av begreppet. Burr (2003) beskriver socialkonstruktionism som ett kritiskt förhållningssätt till världen, där människors olika konstruktioner påverkas av den sociala-, historiska- och kulturella kontexten.

Burr (2003) beskriver socialkonstruktionism genom att dela in teorin i fyra utgångspunkter. Den första är kritisk hållning till kunskap som tas för given. Människor bör ifrågasätta sin nuvarande verklighet och världen ska inte ses som en objektiv sanning. Det kan således innebära att samhällets existerande kategorier, exempelvis att människor kategoriseras som man eller kvinna, är något som bör problematiseras och inte tas som en given sanning. Denna del av teorin är främst central för att uppmärksamma familjebehandlarens

förhållningssätt till barnets bästa. Det vill säga om konstruktionen av barnets bästa ses som given eller om ett kritiskt förhållningssätt intas i berättandet. Den andra utgångspunkten beskrivs enligt Burr som historisk och kulturell bundenhet. Vår kunskap och syn på världen påverkas av den tid och kultur vi lever i och är således något som ständigt förändras. Den sociala världen är därmed inte förutbestämd utan påverkas av yttre omständigheter. Hur vi ser på världen är följaktligen en konstruktion påverkad av den historiska och kulturella kontexten. Författaren exemplifierar detta med hur synen på barn har förändrats genom årtionden, där barn ganska nyligen har börjats ses som en individ med egna rättigheter. Den andra utgångspunkten är relevant för att förstå hur familjebehandlarens kunskap är formad

av den tid och verksamhet denne befunnit och befinner sig i. En förståelse som vidare kan bidra med en uppfattning av varför familjebehandlares konstruktion av barnets bästa ser olika ut. Den tredje utgångspunkten är att kunskap konstrueras genom sociala processer. Kunskap som används för att konstruera den verklighet vi lever i skapas av sociala

interaktioner med andra människor. Genom att interagera med sin sociala miljö, framförallt via språket, kan denna verklighetsbild bevaras och förändras. Denna tredje del av teorin är relevant på så sätt att förstå hur familjebehandlarens syn på barnets bästa konstrueras av den sociala miljö denne befinner sig i. Den fjärde premissen menar Burr är kombinationen av

kunskap och sociala handlingar. Det samhälle vi lever i har en gemensam konstruktion där

vissa handlingar anses acceptabla medan andra är otänkbara. Det vill säga att den kunskap och sanning vi konstruerat påverkar de konkreta handlingarna vi utför. Denna del av teorin är central för att förstå hur den kunskap familjebehandlarna besitter tillämpas i praktiken. Det vill säga vilka handlingar som de själva anser är acceptabla för att främja barnets bästa. För att förstå hur världen är konstruerad poängterar Burr (2003) språkets betydelse. Det är genom språket som vi konstruerar och når vår verklighet. Språket anses således vara något mer än ett sätt att uttrycka sina känslor. En persons tankar och erfarenheter som kommer till uttryck i språket resulterar i en förståelse över hur personens verklighet ser ut. Genom att vi via språket samspelar med andra människor sker ett utbyte där de sociala konstruktionerna skapas, bevaras och förändras. Författaren exemplifierar språkets betydelse i relation till en nyfödd människa. En människa föds utan en konstruktion av hur verkligheten ser ut. Genom att människan sedan samspelar via språk med andra människor, tar den del av deras

konstruktioner och konstruerar genom det sin egen verklighetsbild. Språket kan således ses som en typ av handling då det påverkar andra människors konstruktion av verkligheten. Denna aspekt, att språket är av betydelse är centralt i denna studie där familjebehandlarnas berättelser studeras för att förstå dess konstruerade verklighet.

4.2 Positioneringsteorin

En del av ens identitetsskapande är enligt Bamberg (2011) hur du i berättandet positionerar och beskriver karaktärerna runt omkring dig. Utifrån detta har Bamberg (2004)

vidareutvecklat Davis och Harrès (1990) positioneringsteori för att vidare beskriva hur identiteter skapas i relation till andra. Berättarens sätt att se världen tar sig i uttryck i hur berättaren framställer sig själv, de andra karaktärerna och relationen dessa emellan.

Bamberg (2004) beskriver positioneringsteorin utifrån tre nivåer. Första nivån påvisar hur berättaren framställer karaktärerna i tid och rum och hur relationerna dem emellan

utformas. I den andra nivån riktas fokus på samspelet mellan aktörerna i samtalet. Analysen syftar till att förstå vad berättaren vill åstadkomma i berättandet och varför en historia berättas vid en viss tidpunkt i samtalet. Den tredje analysnivån handlar om hur ens identitet formas genom en kombination av första och andra nivån. Genom att berättaren beskriver och placerar sina karaktärer i berättelsens tid och rum och genom det samspel som sker i

samtalet, förmedlar berättaren en föreställning av hur denne format sin identitet. I sitt formande av identitet och framställan av sig själv intar berättaren en position i förhållande

till den roll den innehar. Berättaren har dock möjligheten att omfamna, agera neutralt eller distanserar sig ifrån den rollen. Det centrala är således hur berättaren vill bli uppfattad av deltagarna i samtalet. Det kan tänkas att berättaren väljer att inta ett kritiskt förhållningssätt där personen ifrågasätter och distanserar sig från sin roll. Berättaren vill därmed inte bli uppfattad på så sätt att hens identitet ska associeras med rollen utan väljer att distansera sig. Positioneringsteorin blir ett analytiskt verktyg i att förstå hur de professionella vill bli

uppfattade genom hur de i sitt berättande positionerar sig till andra karaktärer. Teorins första nivå är väsentlig för en uppfattning av hur berättaren beskriver sig själv och de medverkande karaktärerna i umgänget. Det mest centrala är hur familjebehandlaren framställer barnet och hur barnet positioneras i relation till berättaren. Teorins andra nivå blir relevant i form av att identifiera varför berättelsen utformas på det sätt som den gör, vad vill familjebehandlaren frambringa i interaktionen med oss. Tredje nivån är central i form av hur berättaren skapar sin identitet kring att vara familjebehandlare i umgängen. Hur

familjebehandlaren beskriver barnets och sitt professionella agerande bidrar till formandet av familjebehandlarens professionella identitet. Genom att uppmärksamma denna identitet kan familjebehandlarens konstruktion av barnets bästa urskiljas.

5 METOD OCH MATERIAL

I följande avsnitt presenteras och diskuteras studiens metodologiska överväganden. Utöver de metodologiska övervägandena beskrivs sökningsprocessen av tidigare forskning samt de etiska reflektioner som förts under studiens gång.

5.1 Litteratursökning

Sökning av tidigare forskning gjordes i databaserna Proquest och Sciencedirect där sökorden som användes var biological parents, children, foster care, parent-child relation, foster child, children’s perspective. Forskningen skulle beröra familjehemsplacerade barn samt vara peer-reviewed, vilket därmed var studiens inkluderingskriterier för forskningen. Forskningen som valdes ut består av både nationella och internationella studier, innehållande en variation av kvantitativa och kvalitativa tillvägagångssätt. Utöver den forskning som hittades i

sökningarna har relevanta artiklar från referenslistor i andra arbeten använts.

5.2 Val av metod

Thurèn (2007) beskriver olika sätt att se på kunskap. Det relativistiska synsättet präglas av en tro i att det inte finns en absolut sanning utan istället många små sanningar. Danermark (2013) menar i och med det relativistiska synsättet att frågan om något är sant eller osant är

irrelevant då ingen beskrivning är mer sanningsenlig än någon annan. I denna studie tillämpas ett relativistiskt synsätt, varpå fler tolkningar av materialet är möjligt.

Studien utgår ifrån en kvalitativ ansats där fokus är på intervjupersonernas berättande om sin profession i att beakta barnets bästa. Bryman (2011) menar att en kvalitativ metod bidrar till en djupare förståelse då ansatsen lämnar utrymme till att tolka det insamlade materialet. Kvale och Brinkmann (2014) beskriver hur den kvalitativa intervjun syftar till att höra intervjupersonens erfarenheter, att begripa meningen i det som sägs för att kunna förstå hur denna person ser på världen. En intervju som innebär att ta emot intervjupersonens

beskrivning, för att sedan kunna tolka den beskriva företeelsen. Med en kvalitativ intervju i denna studie får vi möjlighet att höra familjebehandlares erfarenheter om barn i

umgängesärenden. Den kvalitativa forskningstraditionen ger oss sedan utrymme att tolka materialet och därigenom förstå hur familjebehandlaren ser på vad som är barnets bästa i dessa umgängesärenden. Den kvalitativa ansatsen är därmed av relevans utifrån att studien syftar till att genom familjebehandlares berättelser nå dess konstruktion av barnets bästa, varpå en tolkning av det insamlade materialet är nödvändigt.

För insamlandet av material valdes semistrukturerade intervjuer att användas. Bryman (2011) beskriver att semistrukturerade intervjuer har ett bestämt fokus med vissa sedan tidigare bestämda frågeställningar. Det lämnas även utrymme till att ändra frågornas ordningsföljd samt att lägga till fler frågor under intervjuns gång. Valet att använda semistrukturerade intervjuer sågs som ett säkerställande av att frågor kring studiens syfte skulle besvaras. Samtidigt resulterade valet av semistrukturerade intervjuer till ett mer levande samtal som också gav möjlighet att bygga vidare på det som intervjupersonerna nämnde.

5.3 Urval

I ett målinriktat urval väljs deltagarna ut på ett strategiskt sätt utefter forskningens

frågeställningar. Det målinriktade urvalet är ett icke-sannolikhetsurval där syftet inte är att deltagarna slumpmässigt väljs ut. Eftersom studiens syfte och frågeställningar riktas till en bestämd yrkeskategori, familjebehandlare, tillämpas ett målinriktat urval. Vidare var urvalet målinriktat på det sätt att familjebehandlaren skulle delta på umgängen och ha en erfarenhet i att arbeta kring barnets bästa utifrån socialtjänstens verksamhet. Även om ett målinriktat urval tillämpades var inte deltagarna helt främmande för oss. Det fanns sedan tidigare kontakt med dessa deltagare från tidigare verksamhetsförlagda utbildning, men då dessa personer uppfyllde studiens kriterier bedömdes det vara ett lämpligt val trots den typ av relation som fanns mellan deltagare och oss. I studien deltog sju familjebehandlare som arbetar inom socialtjänstens öppenvård i två olika kommuner. Deltagarna bestod av två män och fem kvinnor där alla har en lång erfarenhet inom socialt arbete. Antal år som

familjebehandlare varierade från 4,5 år till 20 år. Urvalet består av socionomer, behandlingsassistenter, lärare, beteendevetare samt en socialpedagog.

5.4 Datainsamling och genomförande

Bryman (2011) beskriver de olika stegen i den kvalitativa forskningsprocessen, vilket

beaktande har tagits till i detta arbete. Studiens syfte och frågeställningar formulerades varpå det fält som skulle undersökas ringades in. Missivbrev med de forskningsetiska principerna (se bilaga A) utformades och tilldelades intervjupersonerna. Baserat på studiens syfte och frågeställningar konstruerades en intervjuguide med tre olika teman (se bilaga B). När fyra intervjuer hade genomförts reviderades intervjuguiden. I den empiri som då hade samlats in kunde olikheter kring deras agerande under umgängen och deras syn på barnets bästa urskiljas, varpå fler frågor om detta lades till i intervjuguiden.

Sju intervjuer genomfördes varav fyra stycken på telefon och tre stycken fysiskt. Att fyra av intervjuerna genomförde via telefon är på grund av rådande omständigheter i och med Covid-19 och att det därför inte var möjligt att genomföra alla på plats. Att använda sig av telefonintervjuer kan ifrågasättas med hänvisning till Brymans (2016) resonemang angående telefonintervjuer. Författaren menar att en telefonintervju tar bort möjligheten för

intervjuaren att ta del av mer än det som bara uttrycks i ord, det vill säga kroppsspråk eller ansiktsuttryck hos intervjupersonen. Å andra sidan beskrivs att en fördel med

telefonintervjuer är att båda parterna sparar tid. Huruvida de olika typerna av intervjuer har påverkat resultatet är dock svårt att avgöra. Att en del intervjuer var tvungna att genomföras via telefon var dock inget vi kunde påverka i och med rådande pandemi. Hade det gått att påverka hade alla intervjuer valts att utföras i ett fysiskt möte just för att kunna fånga upp kroppsspråk och ansiktsuttryck. Det kan tänkas att ett kroppsspråk eller ansiktsuttryck kan öka förståelsen för det som personen vill förmedla. Om personen exempelvis sjunker ner i stolen kan det stärka uppfattningen av att personen är ledsen. De fysiska intervjuerna

utfördes på intervjupersonernas arbetsplatser och samtliga sju intervjuer tog i genomsnitt 30 minuter var att genomföra.

Det var endast en intervjuare som deltog under intervjuerna. Intervjuerna spelades in med samtycke av intervjupersonerna. När intervjuerna hade genomförts transkriberades det insamlade materialet, vilket möjliggjorde analysen av den insamlade empirin. Bryman (2011) menar att även om transkribering tar lång tid att genomföra så fångar det upp

intervjupersonens uttryckssätt. Kvale och Brinkmann (2014) beskriver att en utskriven intervju inte kan förmedla allt som sker i ett muntligt samtal, det vill säga att detaljer såsom andnings- och röstläge går förlorat. Med tanke på vad som kan gå förlorat i att enbart läsa en intervju, fick den som inte deltog vid intervjun istället transkribera det inspelade materialet.

5.5 Databearbetning och analysmetod

Transkriberingarna lästes först igenom enskilt av oss författare där intressanta delar för studiens syfte och frågeställningar markerades. Vidare diskuterades transkriberingarna, utifrån det som markerats, mellan oss författare, för att få en gemensam helhetsbild av det insamlade materialet. Exempelvis hade vi båda markerat “Jag tänker att barn ska pratas med, hur ska man annars veta”, varpå vi var överens om citatets relevans för studien. Därefter valdes kategorier ut, som sedan kom att representera de olika rubrikerna i

resultatredovisningen. Kategorierna bygger på intervjuguidens ordningsföljd, för att gradvis introducera läsaren kring förfarandet av umgängen. Två kategorier, eller teman, valdes ut, vilka var ”planering av umgänge” samt ”umgängessituationen”. ”Barnets behov” valdes som ett undertema till ”planering av umgänget” och ”barnets bästa” valdes som undertema till ”umgängessituationen”. Dessa underteman valdes för att tydliggöra fokuset på barnet, vilket är centralt för studiens syfte.

De markerade delarna i transkriberingarna gicks återigen igenom och de delar som tydligast åskådliggjorde barnets bästa och familjebehandlarens roll valdes ut. Empiriutdragen

analyseras utifrån Bambergs (2004) olika analysnivåer inom positioneringsteorin. Det vill säga hur berättaren beskriver sig själv och andra i berättelsen, samt vad berättaren vill förmedla i samspelet med intervjuaren. Analysen används för att urskilja hur berättarna identifierar sig som professionella och därigenom hur de konstruerar barnets bästa.

5.5.1 Abduktion

I studiens sätt att resonera och dra slutsatser tillämpas ett abduktivt tillvägagångssätt. Danermark (2013) menar att ett abduktivt arbetssätt innebär en pendling mellan det insamlade empiriska materialet och den valda teoretiska utgångspunkten. Likaså beskriver Kvale och Brinkmann (2014) att till skillnad från en induktiv och deduktiv metod ger det dynamiska abduktiva tillvägagångssättet möjlighet att växla mellan empiri och teori, vilket kan vara en fördel då människor i en oberäknelig värld studeras. Studiens utgångspunkt är teoretisk, det vill säga studiens syfte och frågeställningar utgår från en

socialkonstruktionistisk ansats. Det abduktiva arbetssättet ger oss sedan möjlighet att återgå till teorin efter insamlandet av empirin, vilket gör det möjligt att bredda det teoretiska perspektivet ytterligare. Pendlandet mellan det empiriska och det teoretiska bidrar således till en djupare förståelse av hur familjebehandlare konstruerar vad de anser är barnets bästa. Det abduktiva tillvägagångssättet öppnade upp för att anpassa intervjufrågorna under

studiens gång för att bättre passa studiens teoretiska ramverk. Exempelvis utvecklades frågor kring hur familjebehandlare beskrev andra personer kring umgängen, för att tydligt kunnat applicera positioneringsteorin.

5.5.2 Narrativ analys

Då fokus i denna studie riktas på vad intervjupersonerna förmedlar i sitt berättande

tillämpas en narrativ ansats. En narrativ ansats förklaras av Bryman (2011) innebära ett förfarande i insamlandet och analysen som syftar till att uppmärksamma meningsfullheten i berättandet snarare än den konkreta beskrivningen av händelsen. Det vill säga att den narrativa ansatsen är användbar för att nå meningen i en persons berättelse.

Utifrån den socialkonstruktionistiska inriktningen att vår syn på världen framställs genom språket och berättandet kommer empirin granskas utifrån en narrativ ansats. Bamberg (2011) redogör för narrativets betydelse i form av att det är i berättandet det skildras hur

människor tycker, tänker och identifierar sig. I studien analyseras berättandet för att förstå vad som förmedlas om barnets bästa. Vidare behandlas berättandet som ett uttryck för hur berättaren konstruerar sin syn på sig själv och i relation till andra.

Bamberg (2011) menar att en persons identitet skapas och förändras i sitt berättande av olika händelser. I berättandet formas denna identitet utefter hur berättaren placerar och beskriver karaktärerna i sin omgivning. Hur berättaren placerar sig själv i relation till karaktärerna medför i sin tur hur berättaren ser på sig själv. Följaktligen är det viktigt att se hur

familjebehandlare ser på sin professionella identitet då det påverkar hur de förmedlar och konstruerar vad som är barnets bästa. Att berätta om sig själv i dåtid öppnar upp för ett kritiskt förhållningssätt gentemot sig själv. En reflektion som bidrar till en självmedvetenhet och en ökad självkontroll, vilket i sin tur medför en utveckling av identiteten.

Centralt i denna studie är att urskilja hur barnets bästa och behov konstrueras i familjebehandlares berättelser. Konstruktionerna kan nås genom en analys av hur

familjebehandlare ser på sig själva som professionella i relation till andra karaktärer i deras berättelser, samt i relation till oss som intervjuare. Bamberg (2011) menar att den narrativa ansatsen kan tillämpas för att nå små berättelser och därigenom förstå hur berättaren identifierar sig själv. Det menas således att dessa små berättelser är en representation och reflektion över berättarens känsla om vem den är. Genom den narrativa ansatsen kan

familjebehandlares berättelser som professionella och deras identitet som familjebehandlare, som uppvisas i interaktionen med oss som intervjuare, påvisa hur de som professionella konstruerar vad som är barnets bästa.

5.6 Studiens tillförlitlighet

Bryman (2011) beskriver att en studie uppnår en tillförlitlighet om fyra delkriterier uppfylls. Dessa kriterier är trovärdighet, överförbarhet, pålitlighet samt möjlighet att styrka och konfirmera. En studies trovärdighet grundar sig i huruvida forskaren har uppfattat

intervjupersonens utsaga av den sociala verkligheten på det sätt som intervjupersonen avsåg. Under intervjuerna ställdes avstämmande frågor i form av “har jag förstått dig rätt om…” ett flertal gånger. Det skulle kunna ses som ett säkerställande av att intervjupersonernas svar uppfattats rätt, vilket i sin tur kan stärka trovärdigheten i det empiriska materialet.

Överförbarhet handlar om i vilken utsträckning resultatet är applicerbart i en annan miljö än

den som undersöktes (Bryman, 2011). Studiens resultat sett till agerande gentemot barnet, det vill säga bland annat hur och i vilken utsträckning barnet görs delaktig kan tänkas vara applicerbart inom fler av socialtjänstens arbeten med barn, i och med den gemensamma lagstiftningen och avsikten med socialtjänstens arbete. Däremot de olika synsätten att se på barnet som individ kan tänkas vara överförbart till hela samhället.

Pålitligheten i en studie handlar enligt Bryman (2011) om noggrannhet och transparens. För

att uppnå detta bör en redogörelse om forskningsprocessens olika moment presenteras. I denna studie har en beskrivning av tillvägagångssättet i undersökningsprocessen presenteras

följt av en diskussion kring de beslut som tagits. Under intervjuerna har intervjuaren försökt vara så opartiskt som möjligt, men en del ledande frågor har ställts. Vi tänker dock att intervjun ändå var som ett samtal där det var svårt att undvika att vara helt ledande. De ledande frågor var samtidigt en fördel sett till att det som strävades efter att få svar på verkligen fångades in. Vi bedömer ändock att de ledande frågorna inte var så pass många att det påverkade intervjupersonernas svar i någon större bemärkelse.

Möjligheten att styrka och konfirmera sin studie handlar enligt Bryman (2011) om att

forskaren ska agera i god tro. I samhällelig forskning är en opartiskhet hos forskaren svår att uppnå, varpå forskaren istället bör säkerställa att den agerar i god tro. Detta har vi haft i åtanke under intervjusituationen samt tagit hänsyn till detta i form av att respondenterna fick ta del av studiens syfte innan intervjun ägde rum.

5.6.1 Analytisk generalisering

Kvalitativa resultat är generellt svårt att generalisera, oavsett urvalsstrategi. I kvalitativa studier kan det istället handla om en analytisk generalisering, nämligen huruvida resultatet kan ses som en anvisning i andra sammanhang. I en läsarbaserad analytisk generalisering är det upp till läsaren att avgöra huruvida resultatet kan ses som en anvisning (Kvale &

Brinkmann, 2014).

5.7 Etiskt ställningstagande

Under en forskningsprocess är det fyra etiska krav som bör uppmärksammas.

Informationskravet innebär att deltagaren informeras om studiens syfte, om personens frivillighet att delta samt personens rätt att avbryta deltagandet. Samtyckeskravet handlar om rätten som deltagaren har i att bestämma om dennes medverkan. Konfidentialitetskravet säkerställer att deltagarens uppgifter ska behandlas konfidentiellt. Nyttjandekravet innebär att det insamlade materialet enbart används till studien (Bryman, 2011). De fyra etiska kraven har tagits i beaktande under studiens gång. Ett missivbrev utformades med information om de fyra etiska kraven, vilket intervjupersonerna senare kom att ta del av. Intervjupersonerna påmindes även om de etiska reglerna vid intervjutillfället. I samråd med handledare fylldes en blankett för etisk granskning i för att säkerställa studiens påverkan på intervjupersonerna. För att säkerställa att deltagarnas uppgifter behandlas konfidentiellt valdes fiktiva namn till de citat som presenteras i resultatredovisningen, för att läsaren inte ska kunna härleda empirin till deltagarna.

6 RESULTAT OCH ANALYS

I avsnittet redovisas utsagor av intervjupersonernas berättelser. Berättelserna analyseras utifrån studiens teoretiska ansats och kopplingar till tidigare forskning visas. Resultatet presenteras i följande rubriker: planering av umgänge, barnets behov, umgängessituationen och barnets bästa.

6.1 Planering av umgänge

Intervjuerna började med frågor kring planering av umgänge. Syftet med frågorna var att finna svar på berättarens arbetssätt innan ett umgänge äger rum och huruvida de andra parterna i umgänget deltar i planeringen. Nedan beskriver en av berättarna processen innan ett umgänge äger rum:

I- “Så vi säger att ni får ett umgängesärende från myndighet, där två biologiska föräldrar ska träffa deras familjehemsplacerade barn. Vad är då nästa steg, om du skulle kunna förklara själva processen till själva umgänget.”

IP:” Mmm.. alltså det är ju såklart väldigt individuellt, men jag kan väl ändå…om vi får ett uppdrag från myndighet så utgår jag ifrån att det finns ett samtycke från allas håll. Man har gjort en bedömning som myndighet att det här barnet ska ha rätt till umgänge med sina föräldrar, för att den vill det, den mår bra av det…så det utgår jag ifrån... Kolla av med föräldrar, kolla av med barn, kolla av med myndighet och socialsekreterare, men också familjehem för det är liksom fler personer som samverkar runt det här barnet, så jag skulle kolla med alla. Och jag skulle kolla enskilt med barnet…” (Sandra, 4,5 år som familjebehandlare)

Berättaren positionerar sig som professionell och ger barnet utrymme att få uttrycka sin mening. Berättaren förmedlar “jag skulle kolla enskilt med barnet”, vilket visar på

berättarens vilja av en hög grad av delaktighet från barnet. I avgörandet om vad som är det bästa för barnet förmedlar berättaren att hon tar stor hänsyn till barnets eget perspektiv. Barnet framställs som det centrala när berättaren beskriver att umgänget ska äga rum för att

barnet vill och för att barnet mår bra av det. Berättaren positionerar sig även som

inkluderande av föräldrar och familjehems delaktighet. Berättaren framställer därmed sin roll som familjebehandlare i form av att vara öppen inför andras åsikter i sina beslut. Utifrån Bambergs (2004) positioneringsteori har berättarens olika positioneringar ovan presenterats. De olika positioneringarna formar berättarens professionella identitet som familjebehandlare i umgängen. Denna identitet kan förstås som att berättaren

uppmärksammar barnets röst, det vill säga att barnets perspektiv åläggs. Vidare ställer sig berättaren öppen inför delaktighet av föräldrar och familjehem. Utifrån detta kan berättarens konstruktion, utifrån Burrs (2003) socialkonstruktionism, om barnets bästa urskiljas.

Berättarens konstruktion av barnets bästa kan exempelvis förstås som att det bästa för barnet är att involveras och göras delaktig. Vis, Strandbu, Holtan och Thomas (2011) beskriver i sin forskning att då barn görs delaktiga bidrar det till en större förståelse över sin situation för barnet. Utifrån Vis m.fl. resonemang kan berättarens konstruktion av att barnet ska göras

delaktig förstås utifrån att barnet kan uppleva en större förståelse för de umgängen som ska äga rum, om barnet görs delaktig i processen dit.

I nedanstående empiriutdrag bjuds intervjupersonen in till att ytterligare förklara barnets roll vid planering av umgängen:

I: “Men jag skulle först vilja fråga hur du ser på barnets roll vid planering av umgängen? Tex om det beror på barnets ålder eller mognad.”

IP: “Mmm, jo men så är det ju. Det står ju liksom, om man tänker, barnkonventionen artikel 12, sen finns ju barnkonventionen ändå i lagstiftningen sen innan. Så det är ju väldigt väldigt viktigt att beakta det, ta hänsyn till det. Jag tänker att barn ska pratas med, HUR ska man annars veta. Sen har ju barn all rätt att också avstå, för det är också en rättighet...” (Sandra, 4,5 år som familjebehandlare)

Berättaren beskriver en hög grad av barnets delaktighet där hon poängterar att “HUR ska man annars veta”. Berättaren positionerar sig som inkluderande av barnets åsikt för att kunna utforma umgänget på bästa sätt och hänvisar till barnets rätt till delaktighet enligt lag. Betoningen av att uppmärksamma barnets åsikt återspeglas i Anderssons och Rasmussons (2006) studie där barnets åsikt poängteras som en viktig beståndsdel i att beakta

barnperspektivet. Berättaren förmedlar en förståelse av att barn också kan vilja avstå från att prata. Barnet positioneras som en aktör med rätt att själv välja att delta eller att avstå.

Berättaren visar en förståelse för barnet oavsett hur den väljer att agera och ser därmed till barnets perspektiv. Att en del barn inte vill delta belyses i Vis, Strandbu, Holtan och Thomas (2011) forskning, där det beskrivs att ett deltagande snarare kan upplevas som besvärligt. Berättarens synsätt på barnet kan förstås utifrån Bambergs (2004) positioneringsteori, genom att urskilja att barnets delaktighet positioneras som viktigt i planeringen av umgänge. Med avstamp i Burrs (2003) socialkonstruktionism bidrar denna positionering vidare med en förståelse för berättarens konstruktion av barnets bästa. Det vill säga en konstruktion av att det bästa för barnet är att göras delaktig.

En annan berättare intar ett vuxenperspektiv vid planeringen av umgänget:

I: ”Om ni får ett umgängesärende från myndighet där två biologiska föräldrar ska träffa deras familjehemsplacerade barn. Vad är då nästa steg? Själva processen till att umgänget äger rum.” IP: ”När vi har fått en remiss så kontaktar vi handläggare eller barnföljare beroende på vem som har skrivit remissen, och bokar in ett förmöte. Där jag och en till familjebehandlare träffar handläggaren utan familjen. Då kollar vi liksom upp vad är anledningen till placering, behöver vi göra någon särskild säkerhetsplanering utifrån att det kanske har varit våld, det kanske är missbruk eller vad det är för någonting. Eller så är det bara oförmåga att ta hand om sina barn. Så utifrån det har vi sen också ett uppstartsmöte tillsammans med föräldrar, där vi berättar om hur ett umgänge går till, våra riktlinjer, vad pratar man om, vad pratar man inte om under umgängena. En del föräldrar har väldigt svårt att stå emot att prata vuxenprat med sina barn. Som att jag har inga pengar, jag har ingenstans att bo, såna saker som kan oroa barnen. Det vill vi absolut inte att dom ska prata om. Sen informerar vi föräldrarna om att vi faktiskt har rätt att avbryta att umgänge om vi upplever att barnet far illa på något sätt. Det behöver inte vara att någon förälder slår till barnet utan tex. vuxenprat och man ser på barnet att nej det här är jättejobbigt och då har vi rätt att avbryta ett umgänge...Sen kontaktar vi familjehemmet och föreslår tider och datum för umgängen och ser om det passar. Ibland gör det det och ibland gör det inte det.

Familjehemmen har ju oftast vanliga jobb och så och det är ju dom som ska skjutsa... Men sen kollar vi ju av med föräldern också så tiden passar.” (Sanna, 10 år som familjebehandlare)

Berättaren framställer sig som erfaren och bekväm i relation till föräldrarna när hon

beskriver umgängets tillvägagångssätt genom gränssättningar om vad som är okej och inte. Berättaren visar och motiverar varför gränssättningar görs gentemot föräldrarna, vilket gör att berättaren positionerar sig som att ha ett högre maktanspråk. I berättarkontexten exemplifieras “En del föräldrar har väldigt svårt att stå emot att prata vuxenprat med sina barn” varpå berättaren förtydligar sin tidigare erfarenhet för intervjuaren. Berättaren framför att vuxenprat bör undvikas för att det kan oroa barnet och förmedlar därmed att hennes agerande gentemot föräldern är utifrån vad som är bäst för barnet. Hennes sätt att agera utifrån vad som är bäst för barnet kommer även till uttryck då berättaren beskriver sin rätt att avbryta umgänge och att det i så fall sker om “barnet far illa på något sätt”. Likaså hos denna berättare positioneras barnet som det högst centrala, men i denna beskrivning fungerar denna positionering som ett sätt för berättaren att förmedla hur hon kan agera i skarpt läge.

Utifrån Bambergs (2004) positioneringsteori kan det förstås som att berättaren omfamnar sin roll som familjebehandlare. Omfamnandet av rollen som familjebehandlare kan ses utifrån hur berättaren framställer sig själv i sitt berättande till oss, som erfaren och bekväm i sin roll som familjebehandlare. Med hänvisning till Burrs (2003) socialkonstruktionism, kan berättelsen vidare förstås som att berättarens konstruktion av planering av umgängen innebär ett tillvägagångssätt baserat på berättarens tidigare erfarenheter. Berättarens

konstruktion kan ses i Vis, Holtan och Thomas (2012) studie, där socialarbetare väljer att inte göra barn delaktiga kring beslutsfattandet, utifrån att barn kan ta skada av att delta.

Familjebehandlarens konstruktion, av att inte göra barnet delaktig, kan således tänkas vara utformat efter att skydda barnet.

I följande empiriutdrag bjuds berättaren in till att beskriva barnets delaktighet i planeringen: I: “Mmm…är barnen delaktiga i planeringen på något sätt?”

IP: “Nej det har vi nog inte gjort. Vi har inte haft några större barn så tror jag. Utan vi pratar med föräldern och familjehemmet om vad tycker barnet om att göra. Är det någonting speciellt...dom får ju ta med saker om ja barnet tycker om någon speciell sak ja då får ju barnet ta med det. Så vi försöker väl men vi gör nog inte barnet delaktig faktiskt inte…men jag tänker också att de flesta av barnen som vi har är ganska små, det är ju svårt att göra en tvååring delaktig så. Men däremot när vi har haft några umgängen och barnet kanske säger att den tycker om att baka ja men då kan vi ju göra det nästa gång. Så så kan ju barnen påverka, men inte i början, nej det gör dom nog inte.” (Sanna, 10 år som

familjebehandlare)

I berättelsen förmedlas en viss grad av barnets delaktighet där berättaren beskriver “Så vi försöker väl men vi gör nog inte barnet delaktig faktiskt inte…men jag tänker också de flesta av barnen som vi har här är ju ganska små, det är ju svårt att göra en tvååring delaktig”. Berättaren ålägger ett vuxenperspektiv på vad som är bäst för barnet då barnet inte görs delaktig i planeringen av umgänget. Svårigheten med att involvera barn framkommer även i

Vis, Holtan och Thomas (2010) studie. I berättelsen förmedlas däremot en högre grad av barnets delaktighet gällande aktivitet under själva umgänget. Berättaren positionerar barnet som den centrala aktören och ålägger här barnets perspektiv som det avgörande för

umgängets aktiviteter. Berättaren använder pronomen “vi” i sitt berättande, vilket kan förstås som att berättaren till intervjuaren vill förmedla att hennes agerande i umgängen är

representativt för något större än enbart henne själv.

De positioneringar, utifrån Bambergs (2004) positioneringsteori, som ovan presenteras skapar en bild av hur berättaren ser på barnets roll i planeringen av umgängen. Det vill säga att berättaren positionerar barnet i en roll där denne inte ges möjlighet att påverka, vilket beskrivs bero på barnets unga ålder. Sättet som berättaren positionerar barnet bidrar med en förståelse av berättarens konstruktion av barns delaktighet. Denna konstruktion, att barn inte bör göras delaktiga, är en aspekt som återspeglas i tidigare forskning. Vis, Holtan och Thomas (2010) studie visar att socialarbetare väljer bort att involvera barn på grund av kommunikationssvårighet med barnet. Den beskrivna kommunikationssvårighet kan förstås som en aspekt för varför berättaren väljer att inte göra barn delaktiga i så stor utsträckning, vilket kan tänkas vara påverkat av berättarens tidigare erfarenheter. Tidigare erfarenhet som utifrån Burrs (2003) socialkonstruktionism kan ha påverkat berättarens konstruktion av att barn inte ska göras delaktiga.

6.1.1 Barnets behov

I intervjuerna ombads berättarna att berätta om vad som för dem är viktigt gällande umgänge

för familjehemsplacerade barn. Frågan avsåg finna svar på berättarnas konstruktioner kring deras föreställning om barnets behov i en umgängessituation. Nedan presenteras tre synsätt om vad som anses viktigt i ett umgänge:

I: “Men skulle du kunna också berätta vad du anser är viktigt när det gäller umgänge för familjehemsplacerade barn?”

IP: “Vad som är viktigt är ju…eh… det är helt utifrån anledning till placering… det är jätteviktigt att skapa en… att jobba tillbaka relationen mellan barn och föräldrar. Liksom att det är… jobbar man med relationen så ökar tilliten och det är ganska… tänker att när barn placeras från föräldrarna så brukar det vanligtvis vara ganska tufft. Och… barnen kanske inte riktigt litar på sina föräldrar utifrån att dom… även om det är LVU så har föräldrarna ändå liksom… a men barnen brukar oftast vara besvikna på sina föräldrar.” (Tora, 5 år som familjebehandlare)

Berättaren framför vikten av att barn och föräldrar ska återfå en relation efter att barn har placerats. Hon förklarar att barn som blir placerade kan uppleva en känsla av besvikelse på sina föräldrar. På det sättet positionerar berättaren sig i att det viktigaste för barnet i umgängen är att stärka relationen till sina föräldrar, vilket kan förstås som att berättarens konstruktion av barnets bästa är att bibehålla en relation till föräldrarna. Vikten av att bibehålla en kontakt mellan placerade barn och biologiska föräldrar synliggörs även i Anderssons (2016) forskning. En annan berättare beskriver:

I: “Mmm okej, men kan du berätta vad du själv anser är viktigt när det gäller umgänge för familjehemsplacerade barn?”

IP: “Ja, här, det är ju en kuggfråga tycker jag, för att alltså det som är först och främst viktigt, jag tänker liksom barn är ju lojala till sina föräldrar oavsett vad vi försöker liksom, vad heter det, ja men oavsett vad vi försöker liksom säkerställa och ja men liksom se till så det är så bra som möjligt om det inte skulle vara bra så kommer ju barnet alltid liksom att stå på förälderns sida, där är det svåra i det hela tycker jag. Vad det liksom är som gör att barnet inte, men först och främst att barnen mår bra, men också att det är trygg och att den själv vill liksom ha ett umgänge.” (Roland, 6år som familjebehandlare) Berättaren visar en fundersamhet kring hur barnets lojalitet till sina föräldrar påverkar trovärdigheten i det som barnet uttrycker. Lojaliteten beskrivs som “om det inte skulle vara bra så kommer ju barnet alltid liksom att stå på förälderns sida”, vilket visar på berättarens inställning att oavsett vad så kommer barnet alltid ta förälderns parti. Utifrån detta dilemma, att avgöra vad barnet tycker, intar berättaren en kritisk ställning mot sin egen förmåga att bedöma. Svårigheten i att tyda vad barnet egentligen vill åskådliggörs även i Morrison,

Mishna, Cook och Aiken (2011) studie. Avsikten är att göra det som anses vara bäst för barnet men berättaren visar samtidigt på en ärlighet kring hur svårt det är. Berättaren förmedlar till intervjuaren vilka utmaningar som är förknippade med den professionella identiteten i sin positionering som familjebehandlare.

Med avstamp i Bambergs (2004) positioneringsteori kan det förstås som att berättaren positionerar sig som fundersam kring barnet, vilket beror på svårigheten att veta var barnets åsikter ursprungligen kommer ifrån. Berättarens positionering bidrar till en förståelse av berättarens konstruktion av barnets bästa och dess behov. Den upplevda svårigheten i att tyda vad barn egentligen vill åskådliggörs som tidigare nämnts även i Morrison, Mishna, Cook och Aiken (2011) studie, där det uppmärksammas att barn kan uttrycka en sak men visa något annat.

En annan berättare beskriver:

I: “Men kan du berätta också om vad du anser är viktigt när det gäller umgänge för familjehemsplacerade barn?”

IP: “Ja framförallt är det viktigt att barnen själva vill... ska de kunna träffa sina biologiska föräldrar. Man måste lyssna på barnet för att det är nummer ett, är det så att barn vill pausa från sina föräldrar så måste man lyssna på det tycker jag. Så det avgör skulle jag säga, men om vi säger såhär, om barnet vill träffa sina föräldrar och det är bra asså, då ska man självklart främja det, även föräldrarnas behov att träffa sitt barn. De är oavsett om barnet är placerat så kan man inte ta ifrån att de är föräldrar. Men jag tycker barnets egna ord, om de är inte jättesmå och vill träffa föräldrarna, barnets egna ord är viktigt i det här. Det kan vara så att barnet inte vill ha umgänge direkt med sina föräldrar och då får man lyssna på det tycker jag, det är det viktigaste, om de är lite äldre och kan tala för sig. Än om man märker att det lider till men för barnet av olika anledningar. Sen får man liksom hitta en balans i det där. Sen måste man lyssna på föräldrarna. Det är jätteviktigt, om det inte finns yttre omständigheter så är det viktigt att föräldrarna har rätt att träffa sina barn.” (Sören, 13 år som familjebehandlare)

I ovanstående empiriutdrag visas en hög grad av barnets delaktighet. Berättaren framställer barnet i sin berättelse som en central karaktär i form av att det är barnets röst och åsikt som ska vara avgörande. Barnet positioneras in i en aktörsroll bland annat då berättaren uttrycker “Man måste lyssna på barnet för att det är nummer ett, är det så att barn vill pausa från sina föräldrar så måste man lyssna på det tycker jag”. Här förmedlas att berättaren ser till barnets