Göran Lindahl. Parentation vid kungl. akademien för de fria konsterna den 26 oktober 2015

Bebyggelsehistorisk

tidskrift

Nordic Journal of Settlement History and Built Heritage

Author

Fredric Bedoire

Title

Göran Lindahl.

Issue

72

Year of Publication

2016

Pages

7–9

bebyggelsehistorisk tidskrift 72/2016

7

verksam med pennan i handen ända till det sista, fram till dess han inte kunde läsa vad han själv skrivit. Som skarp skribent och kritiker, med omutlig integritet, djärv att stå emot gängse uppfatt-ningar, var han banbrytande i synen på den byggda miljöns betydelse i vid mening. Han invaldes som hedersledamot i Kungl. Akademien för de fria konsterna 1966.

Som professor i arkitekturhistoria vid Konsthögskolans arkitektur-skola från 1961 verkade Göran Lindahl under en tid av vandalism i svenska städer och påvisade grundfel i den pågående omvandlingen av Stockholms innerstad lika väl som av alla de städer ute i landet som drabbades. Det var han, inte riksantikvarien, som tog tag i ett nordiskt samarbete om att rädda den nordiska trästaden. Detta gav ämne till Arkitekturskolans undervisning under flera år kring 1970 och utgjorde kärnan i en nordisk skriftserie. Tillsammans med sin arkitektkollega John Sjöström och en tvärfacklig elevgrupp skapade han en ny syn på planering, kallad användningsplanering, som utgick från en helhetssyn på värdena i den befintliga miljön.

Som ung Uppsalaakademiker, tidigt med intresse för sociologi och politik, utgick Göran Lindahl från den vida miljösynen hos Gregor Paulssons konsthistoriska seminarium och publicerade 1955 en skrift,

Högkyrkligt, lågkyrkligt och frikyrkligt i svensk arkitektur 1800–1950,

som gav ett mönster för den fortsatta arkitekturhistoriska forskningen. Utifrån ett idéhistoriskt perspektiv förmedlade han förståelse för en nedvärderad byggnadskategori och 1800-talets föraktade formspråk. Han deltog aktivt i kritiken av den ohistoriska restaurering som drab-bade kyrkorna, inte minst Uppsala domkyrka. Göran Lindahls ständiga behov att gå sin egen väg resulterade i att hans ämne för licentiatexa-men i konsthistoria 1953 inte följde Uppsalaseminariets miljöforskning utan ägnades åt studier i Nicolas Poussins måleri.

År 1981 grundade han Bebyggelsehistorisk tidskrift som tvär-vetenskapligt forum för en breddad kulturhistorisk miljösyn. Redak-tionsgruppen fungerade i många år som ett högre seminarium.

göran lindahl

parentation vid kungl. akademien för de fria konsterna

den 26 oktober 2015

av fredric bedoire

8

Till de ämnen i arkitekturhistoria, som följde honom under livet, hör svensk stormaktstid, bland annat med den tänkvärda skriften Grav

och rum, som behandlar det högadliga gravskicket och tidens syn på

döden (1969). Han sysselsatte sig gärna med Magnus Gabriel De la Gardies storslagna byggnadsverksamhet, dess organisation och avtryck i miljön kring Läckö slott, i en trakt dit han gärna återvände. Som lektorsson från Karlstad lämnade han inte intresset för bebyggelsen i Karlstad och Värmland. Och som hedersledamot i Akademien för de fria konsterna och professor på Konsthögskolan var han djupt engage-rad i akademiens och dess arkitekturskolas historia. I den skrift som Akademien gav ut till sitt 250-årsjubileum 1986 medverkade han med ett omfattande kapitel.

Det var dock inte med egna böcker som Göran Lindahl verkade utan med stort antal artiklar i dags- och fackpress, ständigt präglade av intellektuell skärpa. I hans bibliografi som gavs ut år 2000 förekom-mer över 280 titlar fördelade på över 50 år. Han var en formulerings-konstens mästare och drog sig inte för uttryck som kunde ge honom fiender. I artikeln ”Samhällskritikens kris” i tidskriften Liberal debatt 1957 avfärdade han sina motståndare med ett dräpande svärdshugg: ”Argument och måltavlor är sig oföränderligt lika, samma enkla rutnät läggs ständigt över alla företeelser. I vilken skuggvärld lever alla dessa kritiker? Hur gitter de hålla på med dessa utdragna övningar i konsten att slå in öppna dörrar?” Eller som han i Svenska Dagbladet 1958 i debatten om Uppsala domkyrkas restaurering helt lakoniskt avfärdade sin meningsmotståndare med att ”Riksantikvarieämbetets försök att framställa sin linje som den enda riktiga ur antikvarisk synpunkt bör i varje fall avvisas”. I tidskriften Arkitektur 1967 omintetgjorde han lan-dets arkitekter: ”Den som rest runt i svenska städer för att begrunda stadskärnor i omvandling har svårt att undgå den fatala frågan: vad i all världen skall vi ha arkitekter till? Kan det egentligen bli trasigare och fulare än så här?”

Det var en upplevelse att höra till Göran Lindahls elever på Arkitek-turskolan, där hans lärargärning gav avtryck i oförglömliga föreläsning-ar, ackompanjerade av högklassiga diabilder från hans Hasselbladare. Inträngande analyser av de problemställningar som kurserna ställde gav grunden till elevernas grupparbeten, som han sedan på ett före-dömligt sätt sydde ihop till ett kollektivt resultat. Till dramatiken hörde dock att leva med hans hetlevrade humör och depressiva läggning. Men med samma generositet som han tog del av elevernas fortsatta arbeten stödde han de många unga forskare från andra lärosäten som kontaktade honom i egenskap av den oinskränkte auktoriteten. Detta var något som följde honom långt efter att han som emeritus lämnat Arkitekturskolan 1991. Inte minst nu efter hans död har många vittnat om hans engagemang och stöd. Med stor empati har han stött unga

bebyggelsehistorisk tidskrift 72/2016

9

Gö-ran Lindahl var en stor brevskrivare och de handskrivna texterna med dess mycket karaktäristiska och svårlästa piktur nådde i regel mottaga-ren med vändande post.

Det är få förunnat att behålla sin intellektuella spänst på andra sidan 90-årsgränsen. Under många år ända fram mot slutet gav han analytisk skärpa åt ett stort forskningsprojekt som syftade till att sammanfatta kunskapen om landets sockenkyrkor. Och under flera år var han verk-sam med utgåvan av ett kommenterat faksimil av trädgårdsarkitekten André Mollets internationellt efterfrågade trädgårdslära från 1651. När han för några år sedan fick ett stort bokverk om Uppsala domkyrkas medeltida historia på sitt skrivbord tog hans engagemang över. Det resulterade inte i den anmälan som han först tänkt sig utan i en särskilt skrift som nu är under utgivning i Vitterhetsakademiens regim.

Frid över Göran Lindahls minne.

Göran Lindahl (sittande framför den doriska kolonnen) med sina elever och lärarkollegor under Arkitekturskolans exkursion till Söderfors i Uppland 1989.

foto: Hans Wetterfors.

fredric bedoire, docent i konstveten-skap 1975, föreståndare för avdelningen för arkitekturhistoria vid kth 1978–92 och därefter efterträdare till Göran Lin-dahl på den professur i arkitekturhistoria vid Konsthögskolan som inrättades 1912 för Sigurd Curman. Professor emeritus 2012. Innehavare av professuren före Göran Lindahl var Erik Lundberg och Martin Olsson.