Kompensatoriska hjälpmedel vid dyslexi – ur ett specialpedagogiskt perspektiv

Examensarbete

Kompensatoriska hjälpmedel vid dyslexi – ur ett

specialpedagogiskt perspektiv.

Compensatory aid in dyslexia - from a special education perspective.

Siv Hultman

Niklas Lindstrand

Lärarexamen 210hp Handledare: Ange handledare

Fria Tidens Lärande

Slutseminarium: 2011-11-18

Examinator: Åse Piltz

3

Förord

I insamlingen av det empiriska materialet har både Niklas och Siv deltagit vid alla fyra intervjuer.

Bearbetningen av det insamlade empiriska materialet har både skett tillsammans och var för sig. Efter bearbetningen har vi tillsammans sammanställt det empiriska resultatet. Under hela arbetets utveckling har vi samtalat, diskuterat och analyserat det insamlade materialet.

Niklas har sammanställt kapitlet Metod och genomförande, medan Siv skrev kapitlet Litteraturgenomgång.

Förord, sammanfattning, inledning, syfte och frågeställning har vi skrivit tillsammans. Resultatdelen skrev vi var för sig för att sedan sammanföra våra resultat.

5

Sammanfattning

Syftet med arbetet är att undersöka hur de fyra intervjuade specialpedagogerna, använder sig av kompensatoriska hjälpmedel, till elever med dyslexi. Likheter och olikheter granskas utifrån specialpedagogernas olika arbetsplatser.

Under de senaste 100 åren har de troliga orsakerna till dyslexi varierat från ett visuellt problem, språkliga problem, svårigheter mellan människans två hjärnhalvor till dagens teori om fonologiska svårigheter. Samhällsförändringar återges i Lgr 80, Lpo 94 och SFS 2010:800 med koppling till elever i behov av stöd. Det finns en lista över litteraturens olika kompensatoriska hjälpmedel.

Fem intervjuer med fyra specialpedagoger och en bibliotekarie har utförts. Alla intervjupersoner är anonymiserade i arbetet. Intervjupersonerna har fått prata fritt om vilka hjälpmedel de använder sig av och hur hjälpmedlen fungerar. Resultatdelen innehåller analyser av intervjuerna kopplat till litteratur.

Resultatet visar att de fyra specialpedagogerna använder sig av olika hjälpmedel, som alla ger eleven samma hjälp. Det kan vara att alla fyra specialpedagoger använder sig av talsyntes, men inte av samma talsyntesprogram. Resultatet visar också på att specialpedagogen och eleven ibland tillsammans, kan besluta om vilket hjälpmedel eleven ska använda. Allt för att eleven inte ska känna något utanförskap. De vanligaste hjälpmedlen är dator, talsyntes, talböcker och rättstavningsprogram.

Vi har kommit fram till att utvecklingen inom hjälpmedel till dyslektiker fortfarande pågår. Några hjälpmedel är på bortgång, medans andra hjälpmedel tar större plats. Samhällsförändringar påverkar också valet och utvecklingen av hjälpmedel. Dyslexi är en diagnos som i samband med samhällsutvecklingen inom skriftspråket ökar. Kraven

6

på individens läskunnighet är högre i dagens samhälle än vad den obligatoriska skolans krav är.

7

Innehållsförteckning

Innehåll

2. Syfte, frågeställning och disposition ... 12

2:1 Syfte och frågeställning ... 12

2:2 Disposition ... 13

3. Litteraturgenomgång ... 14

3:1 Dyslexins historia – Tidigt 1900-tal ... 14

3:2 Dyslexins historia - sent 1900-tal ... 16

3:3 Kompensatoriska hjälpmedel ... 19

4. Metod och genomförande ... 20

4:1 Intervjupersonerna ... 21

5. Resultat ... 23

5:1 Datorn ... 24

5:2 Att skriva text ... 25

5:3 Att använda hörseln ... 27

5:4 Nerladdningstillstånd ... 29

5:5 Bokförlag för lättlästa böcker ... 30

5:6 Teknikens utveckling ... 30

5:7 Skillnader i hur diagnosen ställs ... 31

6. Slutsats och diskussion ... 33

7. Referenser ... 37

7:1 Litteratur ... 37

7:2 Internet ... 38

9

1. Inledning

”För en elev… Ska det särskilda stödet ges på det sätt

och i den omfattning som behövs för att eleven ska ha möjlighet att nå de kunskapskrav som minst ska uppnås”

(Skollagen SFS 2010:800, kap 3, 10§)

I skollagen 2010:800 står det att särskilt stöd ska ges till elever som behöver det. Vad kan särskilt stöd vara? Särskilt stöd har ingen specifik betydelse, utan särskilt stöd ska utgå från elevens behov. Vi har valt att skriva om en specifik svårighet, dyslexi, och därför kommer särskilt stöd i arbetet att handla om särskilt stöd för dyslektiker.

Det finns många elever som har svårigheter med läsning och skrivning i skolan. Orsakerna till elevens svårigheter är mycket varierande. Eleven kan ha svårigheter enbart med läsningen, enbart med skrivningen eller svårigheter med både läsning och skrivning. Dyslexi finns inom alla olika språk, inom alla etniska grupper och regioner (Ingvar, 2008, s 20). Vad finns det för särskilt stöd till elever med diagnosen dyslexi? Vilka kompensatoriska hjälpmedel finns det för dyslektiker och vilka hjälpmedel använder sig elever och specialpedagoger av?

Att samhället hela tiden är i förändring vet vi. Det forskas inom olika områden och tekniken utvecklas. Kraven i samhället ökar också. Idag har många elever mp3-spelare och mobiltelefoner med sig till skolan. Under de senaste åren har användandet av mobiltelefoner och mp3-spelare ökat. Många familjer har datorer i hemmet. Tillgängligheten ökar. I takt med att samhället förändras, ställs också nya krav på människan. Hur har samhällsförändringen påverkat samhällets syn på orsakerna till dyslexi de senaste 100 åren? Ser samhället idag, på dyslexins svårigheter, på samma sätt som samhället i början av 1900-talet?

10

Vi har båda läst specialpedagogik, som sidoämne. Inom specialpedagogiken, fick vi kunskap om de vanligaste typerna av diagnoser, som elever i behov av stöd kan få. Bland annat pratade vi om dyslexi, men i de diskussioner som uppstod, pratades det oftast, om problematiken inom dyslexi. Det diskuterades mindre om, hur vi, som blivande pedagoger kunde underlätta för elever med dyslexi, eller vilka hjälpmedel som finns för elever med dyslexi. Visst är det viktigt att pedagogerna i skolan tidigt reagerar på elevers svårigheter, men det är minst lika viktigt att pedagogerna har kunskap om, hur de kan arbeta med elevernas svårigheter. Samtidigt kan inte alla pedagoger ha kunskap om, alla de olika diagnoserna, som finns, om olika svårigheter.

Eftersom vi båda har erfarenhet av dyslexi, Niklas har diagnosen dyslexi och Sivs lillebror har diagnosen dyslexi, har vi även ett personligt intresse för dyslexins hjälpmedel.

Niklas fick diagnosen dyslexi när han gick i årskurs 2 eller 3. Hjälpen som Niklas fick, var att vid några tillfällen i veckan, tillsammans med en speciallärare, träna stavning och läsning. Första hjälpmedlet som Niklas fick kontakt med, var en daisy-spelare, vilket är en stor klumpig bärbar cd-spelare. Niklas fick daisy-spelaren av sin lärare och läraren bad Niklas, att gå ut ur klassrummet och lyssna på skivan samtidigt som Niklas skulle följa med i texten i boken. Niklas kände sig förlöjligad och utanför under lektionen, vilket gjorde att Niklas efter lektionen lämnade tillbaka daisy-spelaren och berättade för läraren att han inte ville se daisy-spelaren igen. När Niklas gick andra året på gymnasiet fick skolans dator ett rättstavningsprogram för dyslektiker och talsyntesprogram.

Sivs lillebror, fick i skolan en del texter att lyssna på, så att han slapp läsa texterna. Även en del prov, fick han genomföra, med att någon läste frågorna för honom. Ibland kände han sig, som om han var ”dum”. Det var ingen självklarhet, att han skulle få hjälp eller andra provvarianter, utan det fick Sivs lillebror och hans mamma kämpa hårt för. På grund av våra erfarenheter är vi intresserade av vilka kompensatoriska hjälpmedel, som finns idag och hur specialpedagoger arbetar med hjälpmedel och elever med diagnosen dyslexi.

Även om dyslexi idag, räknas som ett funktionshinder, har vi valt att skriva om dyslexi som en diagnos. Anledningen till vårt val är, att för oss har ordet funktionshinder en

11

negativ inverkan. Funktionshinder innebär för oss, att det finns ett hinder för någonting. Att ha ett hinder att arbeta mot, känns inte som en positiv arbetssituation. Diagnos är för oss ett mer neutralt ord, varken negativt eller positivt. Med diagnos känns det för oss inte lika utpekande mot personen som ordet funktionshinder är.

12

2. Syfte, frågeställning och disposition

2:1 Syfte och frågeställning

Syftet är att undersöka vilka kompensatoriska hjälpmedel i allmänhet, specialpedagoger inom skolan, använder sig av till elever med diagnosen dyslexi. Använder alla specialpedagoger samma hjälpmedel till sina elever med dyslexi, eller är det så att hjälpmedlet bestäms utifrån elevens behov? Vi vill undersöka om utvecklingen av kompensatoriska hjälpmedel följer teknikens och samhällets utveckling. Inom tekniken idag finns det mängder av olika mobiltelefoner, datorer, ipad, läsplattor, bärbara ljudspelare och smartphones. Finns det möjligheter för skolan att följa med i teknikens förändring?

Frågorna som kommer att besvaras är:

Vilka kompensatoriska hjälpmedel använder sig specialpedagoger av, till elever med diagnosen dyslexi?

Hur använder specialpedagogerna i samspel med eleverna de kompensatoriska hjälpmedlen?

13

2:2 Disposition

Litteraturgenomgången är indelad i två områden. Det första området är dyslexins historia där läsaren kan följa utvecklingen av hur man betraktar orsakerna till dyslexi. Läsaren kan också följa hur samhällets utveckling har påverkat samhället syn på dyslexi. Andra området i litteraturgenomgången innehåller en lista över de olika kompensatoriska hjälpmedlen som finns.

Metod och genomförande handlar om varför vi valde intervjuer för att samla in det empiriska materialet. Vi berättar hur vi fick kontakt med de fyra specialpedagogerna och hur vi har hanterat de forskningsetiska principerna.

Analyserna av våra fem intervjuer med fyra specialpedagoger och en bibliotekarie presenteras i kapitlet resultat. Vi tar även upp hur specialpedagogerna arbetar med de kompensatoriska hjälpmedlen. Det finns information om hur de olika kompensatoriska hjälpmedlen fungerar. Dock är det enbart de kompensatoriska hjälpmedel som de fyra intervjuade specialpedagogerna använder sig av, som presenteras.

I slutdiskussion finns våra tolkningar av vårt insamlade material. Här visas också på tänkbara förändringar vad gäller skolornas olika möjligheter till användning av olika kompensatoriska hjälpmedel.

14

3. Litteraturgenomgång

3:1 Dyslexins historia – Tidigt 1900-tal

De svårigheter som personer med dyslexi upplever, har varit beskrivna och observerade i över 100 år. Svårigheterna är sig lika. Däremot så har synen på dyslexin varierat mycket, under årens lopp om bakomliggande orsaker till dyslexi (Myrberg 2007, s 27). Enligt Ingvar, (2008, s 20) och Myrberg, (2007, s 22), publicerades den första beskrivningen om en person med dyslexi för mer än hundra år sedan. Det var en brittisk läkare, Pringle Morgan, som 1896, fick sin skildring om dyslexi publicerad, med titeln ”Ett fall av medfödd ordblindhet”. Det handlade om en pojke, som trots mycket flitig och uthållig träning, hade svårigheter med sin läsning och skrivning. Pojken hade dock inga problem att skriva siffror. Morgan ansåg att svårigheterna troligtvis hade att göra med brister i synsinnets funktion hos pojken.

I början av 1900-talet ansåg ögonläkare, att dyslexi berodde på svårigheter med ögonen och synen. Då användes ofta benämningen ordblindhet för det som idag har benämningen dyslexi. En del forskare letade efter orsaken till svårigheterna i ögonkoordinationen eller svårigheter i ”samspelet med ögonfixering och sackader”. Sackader är enligt Myrberg, (2007, s 27) ”de lässpecifika ögonrörelser man gör när man flyttar blicken mellan fixeringspunkten på textraden”. Jacobson, (2006) menar att eftersom inte samhället i början av 1900-talet hade så höga krav på individens läskunnighet, så upplevdes inte dyslexi som något problem. Detta syns även inom skolan på 1900-talet. Under 1919 - 1962, hade Sverige ett skolsocialt system som

15

innebär att samhällets klassindelning också var skolans klassindelning. Enligt Liljequist, (1999, s 250) fanns det i samhället tre olika klassindelningar. Dessa tre klassindelningar var arbetarklass/bondeklass, medelklass och överklass. Samma indelning fanns i skolan. Liljequist, (1999, s 250) skriver att arbetarklassen och bondeklassen fick gå i den ”praktiska” skolan som på denna tid hette folkskolan. Inom det praktiska arbetet fanns inga specifika krav på läskunnighet. Medelklassen som bestod mest av framtida tjänstemän, poliser och småföretagare fick gå i realskolan. De intellektuella som även kallades överklass, var samhällets framtida ledare för olika organisationer, såsom politik och näringsliv. Eftersom överklassen var samhällets toppskick, så fanns det höga krav på läskunnighet. Dessa fick gå i läroverket (Liljequist, 1999, s 250). Även i det praktiska ämnet gymnastik, fanns det under 1920-talets senare del, en undervisning som utgick från samhällets och militärens hierarki. På grund av nerdragningar inom militären, omskolade sig många officerare till gymnastiklärare. Detta ledde till att även gymnastiken behandlade samhällets klassindelningar eftersom överklassen lärde sig hur de kunde styra arbetarklassen, medans arbetarklassen fick lära sig att det var överklassen som bestämde.

På 1920–talet genomförde skolläkaren Alhild Tamm, under några år en studie, i Stockholms stads hjälpklasser. Problemen stämde överens med Morgans beskrivning från 1896. Tamm var inte överens med Morgan om orsaken/orsakerna till svårigheterna. Tamm ansåg att svårigheterna berodde på ett problem, av språklig art (Myrberg 2007, s 22). Det fanns dock andra personer som varken höll med Morgan eller Tamm. Samuel Orton, var en amerikansk neurolog, som ansåg att dyslexi berodde på svårigheter i samspelet mellan människans två hjärnhalvor. Orton menade att det blev en konkurrens mellan de två hjärnhalvorna av bilderna av bokstäverna. (Myrberg 2007, s 22). Jacobson (2006) menar att den allmänna läsförmågan under 1930 – talet och 1940 – talet, kan jämföras med kursmål, Lpo 94, för årskurs 6. Den allmänna läsförmågan motsvarar läsförmågan i medelklassen. Även under 1930 – och 1940-talet så trodde man att dyslexi berodde på visuella problem. Det var nämligen vanligt att dyslektiker ”kastade” om bokstäverna i orden t.ex. såg blev gås. Att man skrev bokstäverna spegelvänt eller upp och ner, var också vanligt bland dyslektiker på 1930- och 1940-talet. Det var också på 1940-talet som ordet dyslexi började användas (Bjar, 2006, s. 393). Under de närmaste 30 åren skedde inte någon ansenlig förändring inom dyslexi forskningen.

16

3:2 Dyslexins historia - sent 1900-tal

På 19501970talet hade samhället ökat kraven på läsförmågan. Från att på 1930/40 -talet ha årskurs 6, enligt Lpo 94, som kriterium, var det nu kursmålen, Lpo 94 i årskurs 8 som gällde (Jacobson, 2006). Skillnaderna i samhällets klassindelning ökade eftersom kravet på läskunnighet ökade. Arbetarklassen blev därmed mer åsidosatta eftersom de gick i den ”praktiska” skolan. Under 1960-talet ändrades skolreformen så att alla fick en nioårig skolgång. 1962 kom Sveriges första läroplan, vilket innebar att det fanns samma krav på alla elever. Under 1970-talet ansågs det inte längre vara visuella problem, som låg bakom svårigheterna för en dyslektiker. Istället hade man upptäckt, att svårigheterna berodde på auditiva likheter mellan bokstäver och ord (Bjar, 2006, s 393). Det var också nu, enligt Myrberg (2007, s 30), som Liberman och Shankweiler, vid Haskinslaboratorierna i USA, gjorde sin upptäckt som var avgörande för den kommande fonologiska förklaringen till dyslexi. Liberman och Shankweiler insåg att barn som hade svårigheter, både med skrivning och läsning, också hade svårigheter att uppfatta stavelser i ord och svårigheter att uppfatta språkljud. Detta var ett sällsynt problem, bland de barn som läste och skrev ”normalt”.

Utvecklingen gick framåt och i början av 1980- talet, ansåg man att svårigheterna inom dyslexi berodde på fonologiska svårigheter (Bjar, 2006, s 393). I Lgr 80 står det ”Ett särskilt ansvar har skolan för elever med svårigheter … Den måste speciellt och i samverkan med andra stödja dem som av olika anledningar har särskilda svårigheter” (Läroplan för grundskolan, 1980, s 14). Jacobson, (2006) menar att samhällets krav på människans läsförmåga nu var så pass ”höga” så att de motsvarade kursmålen, Lpo 94, i årskurs 9. Så sent som 1990 blev dyslexi godkänt som funktionshinder i Sverige (Ingvar, 2008, s 20). I Lpo 94, s 4, står det

”Hänsyn skall tas till elevernas olika förutsättningar och behov. Det finns också olika vägar att nå målet. Skolan har ett särskilt ansvar för de elever som av olika

anledningar har svårigheter att nå målen för utbildningen. Därför kan undervisningen aldrig utformas lika för alla”.

17

Idag är de största teorierna kring dyslexi, fonologiska svårigheter, avkodningssvårigheter, ordigenkänningsproblem. Enligt Myrberg, (2007, s 29) och Svensson (2004) innebär fonologiska svårigheter att personen har svårigheter med att urskilja språkljud och stavelser i ord. I svenska alfabetet finns det 29 bokstäver, men många av bokstäverna har olika ljud i olika sammanhang, som bokstaven a, kan uttalas på olika sätt. Kriterierna på samhällets och allmänhetens läsförmåga är enligt Jacobson, (2006) så pass höga att det innebär kursmålen, Lpo 94, i gymnasiet. Obligatorisk skolgång i Sverige är upp till årskurs 9. Därefter är det valfritt att gå i skolan. Jacobson, (2006) menar att samhällets krav på läskunnighet, tydligt har ökat under 1900-talet. Lundberg, (2003) påpekar att idag har individens kompetens i skriftspråket stor betydelse för individens framgång i samhället. Idag vet man också att dyslexi är ärftligt. Viktigt att påpeka är att man inte ärver diagnosen dyslexi, utan det som är ärftligt är de genetiska förutsättningarna (Bjar 2006, s 384, Andersson, Belfrage och Sjölund, 2006, s 13). Professor Juha Kere, vid Karolinska Institutet har kunnat identifiera några gener i arvsmassan, som ser olika ut beroende av om personen har dyslexi eller inte. De gener som Kere har funnit är generna i kromosomerna 2, 6, 15 och 18 (Ingvar, 2008, s 32). Myrberg, (2007, s 41) menar att det är kromosomerna 1, 2, 3, 6, 15 och 18 som är olika beroende om personen har dyslexi eller inte. Dock är det oklart hur de genetiska skillnaderna påverkar språkinlärningen.

Ingvar, (2008, s 65-66) menar att det kan vara både, positivt och negativt, för en elev att få diagnosen dyslexi. Det positiva med att få en diagnos, menar Ingvar (2008, s 65-66) är att eleven får en förklaring till sina problem, eleven får kunskap om hur de kan arbeta med sin diagnos. Eleven och familjen får också en medvetenhet om vad de kan begära av skola och omgivning. Föhrer och Magnusson, (2003, s 22) anser att om eleven får en diagnos, så finns det också underlag för att anpassa undervisningen och skoltiden till elevens behov. Det negativa med att en elev får diagnosen dyslexi är enligt Ingvar, (2008, s 65-66) att omgivningen, ser diagnosen istället för att se eleven. Det kan även vara så att, skolan beviljar enbart stöd, till elever med diagnos. Enligt Myrberg, (2007, s 60) så finns inte diagnostermen dyslexi i sjukvårdens diagnosmanualer. Vidare menar Myrberg, (2007, s 60) och Svenska Dyslexiföreningen att det inte heller finns någon statlig reglering, som berättar hur en dyslexiutredning ska se ut eller vem som har rätt att utföra en dyslexiutredning.

18

I den nya skollagen SFS 2010:800 kap 1, 4§, står det ” I utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov”. Det står också i skollagen SFS 2010:800 kap 2, 25§, ”Vidare ska det finnas tillgång till personal med sådan kompetens att elevernas behov av specialpedagogiska insatser kan tillgodoses”.

”… framkommer att det kan befaras att en elev inte kommer att nå de kunskapskrav som minst ska uppnås, ska detta anmälas till rektorn. Rektorn ska se till att elevens behov av särskilt stöd skyndsamt utreds. Behovet av särskilt stöd ska även utredas om eleven uppvisar andra svårigheter i sin skolsituation ... Om en utredning visar att en elev är i behov av särskilt stöd, ska han eller hon ges sådant stöd.

(Skollagen SFS 2010:800, kap 3, 8§)

Att det har skett en utveckling av bakomliggande orsaker till dyslexi, är tydlig då man i början av 1900-talet ansåg att dyslexi berodde på visuella problem, men på 2000-talet påpekades det att dyslexi inte beror på visuella problem. Asmervik, Ogden och Rygvold, (2001 s. 17) menar att man kan skilja på dyslexi och läs- och skrivsvårigheter enligt följande:

 Läs- och skrivsvårigheter är en generell skriftspråklig svårighet, där eleven inte har den skriftspråkliga kunskap, som förväntas utifrån elevens ålder. Svårigheterna kan bland annat bero på språkliga problem, hörselproblem och synsvårigheter.

 Dyslexi är en specifik läs- och skrivsvårighet. Svårigheter uppstår i skrivning, läsning och stavning. Fonologiska svårigheter är ett centralt begrepp inom dyslexin. Svårigheterna beror inte på synsvårigheter, hörselproblem, sociala svårigheter eller emotionella faktorer. Elevens svårigheter är ofta oväntade, om man ser till elevens övriga utveckling.

19

3:3 Kompensatoriska hjälpmedel

Med kompensatoriskt hjälpmedel, menas att dyslektiker kan få hjälpmedel för att lättare klara av och hantera sina svårigheter. Svårigheterna försvinner inte, de kommer alltid att finnas där, men med hjälp av olika hjälpmedel kan svårigheterna minskas (Andersson, 2006 s.13-14). Det finns många olika hjälpmedel som kan underlätta för dyslektiker. Endast de kompensatoriska hjälpmedel som de fyra intervjuade specialpedagogerna använder sig av, kommer att vara med i resultatdelen.

Här följer en lista över litteraturens kompensatoriska hjälpmedel:

 Dator  Tangentbord  Stavningskontroll  Talsyntes  Taligenkänning  Talböcker  Skrivare  DAISY-spelare  Hörlurar

 Skanner och OCR

 C-pen. En handskanner.

 Autokorrigering. Ställer in ett förvalt ord på rätt stavning.

 Översättningspenna. Handskanner som översätter exempelvis engelska till svenska. Finns med talsyntes.

20

4. Metod och genomförande

Enligt Patel och Davidsson (2003, s 51-53) ska man utgå från problemformuleringen, syftet och frågeställningarna, när man väljer, vilka individer som ska vara med och hur man ska samla information. Utifrån problemformulering, syfte och frågeställning var intervju det mest effektiva sätt att samla information, om hur specialpedagoger arbetar med kompensatoriska hjälpmedel i skolor för elever med dyslexi. Enligt Patel och Davidsson (2003, s 69) är intervjuer mer personliga, då man utför dessa i direkt kontakt med den som blir intervjuad.

Fyra specialpedagoger, vid fyra olika skolor, i fyra olika kommuner, har blivit intervjuade. Även en intervju med en bibliotekarie har genomförts. Intervjuerna började med en presentation av varandra, information om examensarbetet och information om att inga namn, skolnamn eller kommuner kommer att skrivas ut, utan allt är anonymiserat. Att något är anonymiserat innebär att läsaren inte kan förstå vem texten handlar om (Patel och Davidsson, 2003, s70). Alla fem intervjupersoner har själv fått välja om de vill delta i undersökningen eller inte. Vidare har också de fyra specialpedagogerna blivit informerade om syftet i undersökningen. De fyra intervjupersonerna har också vetskap om att informationen de delger oss endast kommer att användas för forskning. Därmed har vi fått med de fyra forskningsetiska principerna, informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet (Forskningsetiska principer).

Intervjuerna blev inspelade med digitalkamera, men kameran filmade enbart en vägg, då det var vad intervjupersonen berättade, som var av intresse och inte omgivningen. Patel och Davidsson (2003, s 83) menar att det är bra med ljudinspelning, för då är det lätt att kontrollera och repetera vad som berättats under intervjun. Dock anser Patel och

21

Davidsson (2003, s 83) att en nackdel med ljudinspelning är, att det spontana samtalet uteblir. Inget negativt har upplevts under intervjuerna, vilket kan bero på att kameran stod i ett hörn, utan att egentligen synas.

4:1 Intervjupersonerna

Fyra av de fem intervjupersonerna var kvinnor och en var man. En kvinna var bibliotekarie medans de övriga tre kvinnorna var specialpedagoger. Specialpedagogerna Ellen, Paulus och Lena hade någon form av lärarutbildning i grunden och senare läst vidare till specialpedagog. Specialpedagogen Adina var utbildad fritidspedagog i grunden och senare utbildat sig till specialpedagog. Lena arbetade mest med elever i årskurs f-3, medan övriga specialpedagoger arbetade mest med elever i årskurs 4-7. Bibliotekarien benämns i arbetet som bibliotekarien.

Det första som skedde, var att kontakt togs med två specialpedagoger, i två olika kommuner, som vi sedan tidigare har kontakt med. Båda var villiga att ställa upp i intervjuer. Dag och tid bestämdes med Paulus. Den andre specialpedagogen fick på grund av sjukdom, avstå från intervjun. Intervjun med Paulus genomfördes och vi frågade honom, om han kunde hjälpa oss med namnförslag på andra specialpedagoger. Det förslag som framkom, blev ingenting av, eftersom specialpedagogen tidigare arbetat inom förskolan och därmed inte fått någon praktisk erfarenhet av kompensatoriska hjälpmedel vid dyslexi. Via personliga kontakter kunde ytterligare en specialpedagog, Adina, bokas för intervju. Ett tydligt problem uppstod. Hur fick man tag på fler specialpedagoger?

Paulus och Adina berättade för oss om SKED (Skånes Kunskapscentrum för Elever med Dyslexi). På SKEDs hemsida hittades en lista över kontaktpersoner i Skånes kommuner. Mail skickades ut till några slumpmässigt valda kontaktpersoner. När ett negativt svar dök upp, skickades mail till någon annan kontaktperson. Ibland hade

22

personen vidarebefordrat vårt mail till kolleger, som återkom med förslag på intervjudagar. Sammanlagt skickades intervjuförfrågan till 10-15 personer. Anledningen till att vi skickade till så många personer, var att vi inte hade en aning om hur många personer som kunde tänka sig att bli intervjuade. Det var många specialpedagoger som inte kunde ta emot besök, under de veckor som föreslogs. De flesta av specialpedagogerna kunde ta emot besök, under vecka 44, då det är höstlov, men då var det försent med intervjuer för oss. Ellen och Lena kunde bli intervjuade inom den tillfrågade tidsramen.

Tillvägagångssättet som användes under intervjuerna var att specialpedagoger fick prata fritt, angående vilka hjälpmedel de använde i sin undervisning till elever med dyslexi. Under intervjuns gång, inflikandes frågor som var av intresse för intervjuerna.

I vår första intervju, var specialpedagogen Paulus väl förbered och var väldigt noga med att förklara och visa hur hjälpmedlen fungerade. Paulus lät oss prova på talsyntes, medan han förklarade hur det fungerade. Detta gjorde att i övriga intervjuer, kunde detta moment uteslutas. Paulus berättade öppet om positiva och negativa erfarenheter av olika hjälpmedel.

I intervjun med Ellen, framkom en hel del nytt material, såsom nerladdningstillstånd (se kap 5:4), Nyponförlag och Hegas (se kap 5:5). Nyponförlaget och Hegas är två bokförlag som trycker böcker för elever med lässvårigheter. Nerladdningstillstånd, Nyponförlag och Hegas var saker som inte fanns i litteraturen. Skolan där Ellen arbetar är en betydligt större skola än de övriga tre skolorna. Ellen var väldigt aktiv under intervjun och flera gånger under intervjun säger hon att det är synd att hon inte bokade in sin kollega också till intervjun, eftersom de arbetade lite olika.

I alla intervjuerna återkom SKED – Skånes Kunskapscentrum för Elever med Dyslexi. Alla specialpedagogerna var återkommande besökare på SKEDs olika ”föreläsningar” och kurser. Vi rekommenderades att om vi fick möjlighet, att ta tillvara på de tillfällen då SKED hade olika sammankomster.

23

5. Resultat

Specialpedagogerna är en viktig del i elevens utveckling, när det gäller de kompensatoriska hjälpmedlen och dyslexi. Enligt Ellen har specialpedagogen en viktig uppgift i att se till att eleven får just den hjälp den behöver. Dock finns det en del saker, som underlättar för de flesta elever med dyslexi. Till exempel så blir elever med dyslexi, lätt trötta och orkar inte behålla sin koncentration, men om eleven kan använda en dator, så underlättar det, eftersom datorn inte blir trött. Eleven behöver kanske inte lägga så mycket av sin energi på att skriva för hand, sudda och skriva igen, läsa och förstå texten, berättar Ellen,

Dyslexi är en ”bred” diagnos, med många olika, varierande svårigheter. Den ene elevens svårigheter, behöver inte likna en annan elevs svårighet. Detta gör att det är svårt för specialpedagogerna att veta hur de ska hjälpa eleverna. Det som hjälper en elev, hjälper inte en annan. Detta återkommer i intervjuerna med specialpedagogerna. Dyslexi är en diagnos som följer personen hela livet, berättar Paulus. Viktigt att tänka på, är att svårigheterna inte blir mindre, bara för att personen kan få tillgång till olika hjälpmedel. Det krävs mycket träning och vilja hos eleverna för att kunna tillgodogöra sig hjälpmedlen, menar Paulus och Ellen.

Fast dyslexi har så varierande svårigheter, har det i intervjuerna visat sig, att de fyra specialpedagogerna använder liknande hjälpmedel för elever med dyslexi. Alla fyra specialpedagogerna använde sig av rättstavningsprogram (se 5:2), talsyntes (se 5:3) och att jobba med tio fingrar (se 5:1).

24

5:1 Datorn

Datorn är det vanligaste hjälpmedlet. Datorn i sig, utan ”rätt” datorprogram, är inget hjälpmedel. Har eleven ingen dator så är eleven inte hjälpt av de olika programmen. De vanligaste programmen som används är stavningskontroll, talböcker och talsyntes. Alla fyra kommuner har kommunavtal med respektive programföretag. Dock skiljer det sig lite mellan kommunerna, vilka program respektive kommuner använder sig av. Ingvar (2008, s. 127) menar att programmen till datorn, ska vara lätta att hantera för eleven. Detta anser även alla de fyra specialpedagogerna. Dock menar Ellen att den kunskap som specialpedagogerna har, kan aldrig ersättas av datorer eller andra tekniska apparater. Med det menar Ellen att om en dator slutar fungera så är det sparade materialet på datorn borta, medans specialpedagogernas kunskap lever vidare.

Alla fyra specialpedagogerna arbetade med att eleven skulle kunna använda alla sina tio fingrar, när eleven använde sig av tangentbordet. Om eleven kunde arbeta med alla tio fingrarna, så var det lättare att skriva. Eleverna behöver lära sig hantera ett tangentbord. Tar det lång tid för eleven, att skriva på datorn, tröttnar eleven fortare (Föhrer och Magnusson, 2003, s 59-62). Vidare anser Föhrer och Magnussin, (2003, s 59-62) att det är oerhört viktigt att tangentbordsträningen startar så snart eleverna fått tillgång till en dator. En annan viktig aspekt, är att det är mindre krävande motoriskt sätt att skriva med tangenter och dator, än vad det är att skriva för hand. Specialpedagogerna använde sig inte av något speciellt program för att träna de tio fingrarna, men specialpedagogerna kallade lärosättet för Tio fingrar.

I de två kommunerna där Paulus och Ellen arbetade var det så, att när skolan fick vetskap om att en elev har diagnosen dyslexi, fick eleven låna en dator av skolan. Även på Adinas skola fick eleven låna en dator. Det som skiljer kommunerna åt, är att i Adinas skola kan eleven få lov att ta med datorn hem, om föräldrar har godkänt det och då är det föräldrarna som ansvarar för datorn efter och innan skoltid. I kommunerna där Ellen och Paulus arbetade skulle elevens dator stanna kvar på skolan. På Lenas skola

25

fanns för närvarande ingen elev med diagnosen dyslexi, men om en elev fick diagnosen dyslexi fick eleven tillgång till en laptop som förvarades i skolan. På Paulus skola var det en laptop som eleven fick. På Ellens och Adinas skolor var det olika, beroende av behovet, om eleven fick en laptop eller stationär dator. Den dator som eleven får låna av skolan blir elevens ”egna” dator. Det är viktigt att eleven har samma dator hela tiden, eftersom inställningarna är anpassade till eleven, berättar Ellen. I alla kommunerna fick eleverna låna dator av skolan. Det innebär att under elevens skoltid på respektive skola, använder sig eleven av ”sin” dator. När eleven slutar på skolan lämnas datorn tillbaka till skolan. Även hörlurar fick eleverna låna, men det var olika om eleven använde sina privata hörlurar eller om eleven lånade av skolan.

På skolorna där Ellen, Paulus och Lena arbetar används datorn också till att eleverna kan lyssna på talskivor. Eleverna startar talskivan (se 5:3) och sätter på sig sina hörlurar och lyssnar på texten.

Paulus och Ellen använde sig mycket av skanner. Att skanna in en text innebär, att man kopierar en sida, från till exempel en bok, så att man kan läsa den kopierade sidan på dataskärmen. För att kunna få den inskannade texten uppläst med talsyntes behövs programmet OCR (Bjar och Frylmark, 2009, s 259). Det finns dock en viss problematik med skanner. Dels tar det tid att kopiera in långa texter eller läromedel. Men skannern är också känslig för om det till exempel finns en liten fläck på pappret. Då avläses inte texten korrekt. Adina och Lena använde sig nästan aldrig av skanner.

5:2 Att skriva text

För elever med dyslexi räcker det inte med de stavningsprogram/rättstavningsprogram som oftast finns i datorn. Elever med dyslexi behöver också andra former av stavningskontrollsprogram. Det går att använda stavningskontroll, antingen under tiden som eleven skriver eller att stavningskontrollen används efter att eleven skrivit klart.

26

Enligt Föhrer och Magnusson, (2003, s 64-69) bidrar stavningskontrollen till att eleverna får hjälp att finna stavfel och möjlighet att rätta stavfelen i texten, men det är inte alltid som eleven förstår ”felet”, som markeras och då rättar eleven inte till ”felet”. Det stavningskontrolls-/rättstavningsprogram som alla fyra specialpedagogerna arbetade med heter Stava Rex. Alla fyra kommunerna hade kommunavtal, vilket innebär att alla kommunala skolor i de fyra kommunerna kan använda sig av Stava Rex. Stava Rex finns också inlagt på de flesta datorer som används i de fyra kommunerna. Oftast är det så att elever som inte har dyslexi, vet inte att programmet finns på datorerna i skolorna. Elever som inte har dyslexi har inte heller kunskapen om hur de ska hantera programmet. Paulus menar att Stava Rex är ett enkelt och relativt lättlärt program. Föhrer och Magnusson (2003, s 64-69) menar att vanliga stavningskontrollsprogrammen inte fungerar om ordet är rättstavat, men används i fel sammanhang, som till exempel ”bananer har skall”, när det ska vara ”bananer har

skal”. Stava Rex är ett rättstavningsprogram, som inte enbart påvisar felstavade ord,

utan Stava Rex påvisar också många ”fällor”, som det finns i det svenska språket, berättar Paulus. Vidare berättar Paulus att med ”fällor” menar han bland annat, att i svenska språket, finns det ord som låter likadant, när vi uttalar orden, men stavningen på ordet avgör ordets betydelse. Exempel är hjul/jul och hjärna/gärna. ”Fällor” kan också vara ord, som till exempel skal/skall. Dessa ord har en dyslektiker svårt att se skillnad på. Enligt Paulus markerar Stava Rex ordet, och en ruta dyker upp på dataskärmen. I denna ruta finns olika meningar. Meningarna innehåller ett av de två orden, som eleven kan avse i sin text. Skal/skall finns då med i meningarna i rutan. Eleven kan välja, att antingen själv läsa meningarna och välja det korrekta alternativet, eller så kan eleven använda sig av talsyntes och då läser en dataröst upp meningarna och sedan väljer eleven den korrekta meningen. Stava Rex fungerar lika bra i korta som långa texter. I alla fyra kommunerna fanns det möjlighet för elever med diagnosen dyslexi att få utskrivet Stava Rex, så att eleven kunde installera det på sin hemdator. Ellen berättar att det är logopeden, som skriver ut Stava Rex till de elever som behöver det hemma. Att skriva ut Stava Rex, kan jämföras med att en doktor skriver ut medicin till oss, när vi är sjuka.

27

Paulus berättade om ett litet test som genomförts på en elev med dyslexi. Paulus lät eleven, för hand skriva en historia med valfritt innehåll. Eleven fick skriva i 60 minuter. Nästa gång eleven och Paulus träffades, lät Paulus eleven ”renskriva” texten på datorn och eleven fick då tillgång till Stava Rex. Texten i datorn blev 2 sidor lång. När Paulus var ensam jämförde han texterna. I den text som var skriven på datorn och då bearbetad med Stava Rex, fanns det 36 fel mindre, än i den handskrivna texten. Paulus kände vid detta resultat att Stava Rex verkligen är en hjälp för elever med dyslexi.

Det finns även stavningskontroll för engelska texter (Bjar och Frylmark, 2009, s 260). Stava Rex finns hos de fyra kommunerna även på engelska, men då heter programmet Spell Right och fungerar på samma sätt som Stava Rex. Till detta dessa stavningsprogram kan man använda olika talsynteser.

5:3 Att använda hörseln

Inom talsyntes finns det många olika program. En talsyntes, är en dataröst, som läser upp texten, som finns på dataskärmen. Det finns också program som har andra språk än svenska. (Bjar och Frylmark, 2009, s 258). En talsyntes kan läsa upp all text som finns i datorn, även texter nerladdade från internet. (Föhrer och Magnusson, 2003, s 69-71). Paulus, Ellen och Adina använder sig av ett talsyntesprogram, som heter ViTal. I ViTal kan eleven ställa in i vilken läshastighet texten ska läsas upp.

Paulus berättar och visar, att eleven även kan välja olika dataröster, både manliga och kvinnliga. Rösterna inte bara låter olika, utan de läser även upp texten olika. En av rösterna kan läsa ett ord i taget. Dock så pass snabbt så att det finns sammanhang mellan orden. En röst läser upp en del av tecknen i en text. Som att i texten finns meningen

Hjälp! Det brinner! Skriker Pelle. Då läser rösten enligt följande Hjälp utropstecken det brinner utropstecken skriker Pelle. En annan röst läser texten som vanligt. Det finns

28

lyssna sig till felstavningar har sin problematik i att en del ord uttalas lika, men har olika stavning. Exempel på dessa ord är hjul och jul. Paulus berättar att det är väldigt viktigt att eleverna får valmöjligheter, som att eleven själv får välja vilken dataröst som ska läsa upp texten. Paulus visade hur ViTal fungerar och lät oss lyssna på rösterna.

Lena använder sig av talsyntesprogrammet WordRead Plus. WordRead Plus fungerar på samma sätt som ViTal berättar Lena. Även för talsyntesprogram behövs kommunavtal, vilket gör att specialpedagogerna inte, fritt kan välja vilket talsyntesprogram de vill använda.

Daisy-spelare, som beskrivs i 5:1, betyder digitalt audio-baserat informationssystem och är en form av en talboksspelare. Men daisy-spelaren går det att ändra läshastighet på skivan. Det går även att markera med ett ”bokmärke” var eleven slutar lyssna på talboken och nästa gång kan eleven fortsätta lyssna där hon/han slutade förra gången, berättar Adina.

Daisy-spelare fanns på alla skolorna, men den användes olika mycket. Talböcker till Daisy-spelare finns både som skönlitteratur och som läromedelslitteratur. Talböcker är idag inspelade på CD-skiva, som fungerar tillsammans med Daisy-spelare och datorn. Dock kan det behövas laddas ner ett program till datorn, Playback 2000, för att det ska fungera (Föhrer och Magnusson, 2003, s 94). På Adinas arbetsplats användes spelaren flitigt av eleverna. Många av eleverna, tyckter om att kunna ta sin daisy-spelare, och sätta sig någon annanstans utanför klassrummet, där eleven fann ro att lyssna på talskivan, berättar Adina. Detta skiljer sig från de erfarenheter Niklas fick av Daisy-spelaren. Detta kan bero på att samhällets syn på dyslexi har förändrats från Niklas skoltid, slutet av 1990-talet, fram tills idag. På Paulus och Ellens arbetsplats användes inte daisy-spelaren så mycket, då eleverna valde att använda datorn till att lyssna på talskivor, istället för att använda daisy-spelaren. Paulus berättade att det ibland var olika utgåvor på talskivan och den bok som eleven skulle följa med i, vilket gör att det elever hör och ser inte stämmer överens. Det är lätt att tro, att talböcker och ljudböcker är samma sak, men så är det inte. Vem som helst kan tillverka en ljudbok, men för att kunna tillverka en talbok måste man få tillstånd av regeringen (Bjar och Frylmark, 2009, s 261).

29

Bibliotekarien på Ellens arbetsplats förklarar att det finns skillnader i talböckers och ljudböckers röster. På en ljudbok får den person som läser boken, ändra röst- och tonläge. Den som hör ljudboken blir påverkad av hur uppläsaren läser boken. På en talbok får absolut inga förändringar i röst- eller tonläge göras. Eleven ska själv föreställa sig situationen. En talbok får tillverkas enligt 17§ i upphovsrättslagen, vilket innebär att talboken framställs för personer med funktionshinder. Bibliotekarien förklarade även att på hennes arbetsplats har man ett nerladdningstillstånd till dessa talböcker.

5:4 Nerladdningstillstånd

Skolan där Ellen arbetar var den enda skolan, som hade ett nedladdningstillstånd. Enligt bibliotekarien så måste den ansökande skolan ha ett bibliotek och med det menade bibliotekarien att skolbiblioteket skulle vara bemannat de flesta av skoldagens timmar. Att en skola har nedladdningstillstånd innebär att skolan kan ladda ner böckerna som talböcker. På skolan var det bibliotekarien, som ansvarade för nedladdningen. Både elever och pedagoger kunde be bibliotekarien ladda ner olika talböcker. Bibliotekarien berättar att nästan alla litteraturböcker finns att ladda ner. De böcker som är nyutgivna finns dock inte att tillgå som talböcker. Det dröjer ett tag innan böckerna blir inlästa som talböcker. Eleven måste på något vis kunna lyssna på talböckerna och skolan hade löst detta problem, med att eleverna kan låna talböcker, på USB-minne eller mp3-spelare. Eleverna lånar en mp3-spelare eller ett USB-minne av biblioteket, precis som att låna en vanlig bok. Vill eleverna kan de få talböckerna inlagda på sina mobiltelefoner. Bibliotekarien har i sin dator, vilka elever som behöver talböcker. Bibliotekarien berättade också om två bokförlag, Nypon och Hegas som gör böcker för dyslektiker.

30

5:5 Bokförlag för lättlästa böcker

Nypon förlag är ett bokförlag som har inriktat sig på att ge ut böcker, för elever som har problem med läsning. Till alla nyponböcker hade bibliotekarien, frågor som eleverna kunde besvara skriftligt, via samtal i grupp, eller i samtal med pedagogen. Nyponböckerna är indelade i fyra olika svårigheter. Vilken svårighet boken har, kan eleven se på boken, där det finns fyra rutor. Finns det ett nypon i den första rutan är boken väldigt lättläst. Är alla fyra rutorna fyllda, med vars ett nypon, så är boken i jämförelse med ”vanlig” litteratur lättläst, men svårast i nyponserierna. Redaktionen på Nypon har tydliga riktlinjer för de olika svårighetsnivåerna. Texten i Nyponböcker är större än i ”vanliga” böcker, berättar och visar bibliotekarien.

Hegas är också ett bokförlag med lättlästa böcker. Hegas böcker har fem svårighetsnivåer där nivå 1 är den lättaste och där 5 fortfarande är lättläst i jämförelse med ”vanlig” litteratur, men svårast av Hegas böcker. Även till Hegas böcker finns det instuderingsfrågor, berättar bibliotekarien. Bibliotekarien visar och berättar att texten är större i Hegas böcker, än i ”vanlig” litteratur. När vi jämförde Hegas och Nypons böcker, var det mindre text på varje sida i Nyponböcker, vilket gav intrycket av att de var mer lättlästa.

5:6 Teknikens utveckling

På alla skolorna får eleverna lov att använda sig av sina egna mp3-spelare, mobiltelefoner och USB-minne. Detta för att underlätta för eleverna. Alla fyra pedagogerna menar, att det spelar ingen roll om eleven lyssnar på en talbok via datorn, på en daisy-spelare, mp3-spelare eller via mobiltelefon. Det viktigaste är att eleven

31

lyssnar på sin talbok. Alla fyra pedagogerna menar att mp3 och mobiltelefoner inte blir lika utpekande för eleverna, eftersom det är ett vanligt inslag i skolorna idag. Lena använde sig inte, i lika stor utsträckning som de övriga pedagogerna, av mobiltelefoner eller mp3-spelare. Alla pedagogerna använde sig också av USB-minne. Det som skilde skolorna åt var att på Ellens arbetsplats kunde eleverna låna USB-minne av biblioteket, men på övriga skolor fick eleven själv införskaffa USB-minne. Det är, enligt Adina, oerhört viktigt att eleven får den hjälp som eleven har rätt till i skolan, oavsett klass, etnicitet eller genus.

I Paulus- och Ellens kommuner sparas elevens dataarbete på en lokal dataserver. Varje elev har sin egen inloggning till sin dator. I Ellens kommun kunde eleven komma åt de olika skolarbeten som sparats på den lokala dataservern, hemifrån. I Paulus kommun hade eleven endast tillgång till sina skolarbeten under skoltid. Ville eleven arbeta med uppgifterna hemma, fick eleven ta med uppgifterna hem via ett USB-minne.

På Ellens arbetsplats hade man införskaffat två läsplattor, som nu Ellen och skolans bibliotekarie skulle prova och se huruvida dessa läsplattor ska kunna underlätta för eleven. I en läsplatta kan det få plats ca 100 böcker. Ellen menar också att de tekniska hjälpmedlen kan gå sönder och därmed förloras kunskapen som fanns i hjälpmedlet, medans specialpedagogernas kunskap lever vidare i yrket.

Paulus berättar också att när han växte upp ”fanns” varken dyslexi eller de hjälpmedel som finns idag. Samtidigt påpekar Paulus att både samhället och skolorna har utvecklats och det ställs större krav på att eleverna klarar skolans olika ämnen.

5:7 Skillnader i hur diagnosen ställs

Under intervjuerna har det framkommit att det ser olika ut i kommunerna, hur en elev bedöms att ha diagnosen dyslexi. I Ellens och Paulus kommuner krävs det tre olika utlåtande för att en elev ska kunna få diagnosen dyslexi, berättar Ellen och Paulus. Det

32

krävs en specialpedagogisk utredning, en logopedutredning och en psykologutredning. Det är logopeden som skriver utlåtandet om diagnosen dyslexi. Logopeden skriver också ut hjälpmedel till eleven. Lena berättar, att i hennes kommun var det kommunens egna logopeder som utreder om en elev har diagnosen dyslexi. Lena berättar att det blev färre logopeder i kommunen, vilket gjorde väntelistan på utredning väldigt lång. Därför har kommunen nu beslutat att det ska vara Region Skånes logopeder som utreder eleverna.

Lena berättar att från nästa år, 2012, ska alla elever med misstänkt dyslexi i Skåne, utredas av Region Skånes logopeder, så att alla elever bedöms utifrån samma kriterier. Med detta kan en standardisering vara på gång.

33

6. Slutsats och diskussion

Att antalet dyslektiker har ökat under 1900-talet, är inget konstigt när man ser på samhällets utveckling. 1919 – 1962 hade Sverige olika skolgång beroende på vilken samhällsklass personen tillhörde. Som vi ser på dåtidens skolindelning med folkskola, realskola och läroverket gömdes dyslexin, eftersom vi tror att personer som hade lässvårigheter fick tillhöra arbetarklass/bondeklass och fick gå i den ”praktiska” skolan. Eftersom praktisk skolgång antagligen uteslöt mycket av läskunnigheten klarade personer med dyslexi av denna skolgång. Kraven på läsförmågan har tydligt ökat i samhället. Idag har samhället, enligt Jacobson, (2006) krav på läskunnighet som ligger på gymnasienivå. Då ska man tänka på att den obligatoriska skolgången är 9 år. Alltså ligger kraven på läsförmågan över den obligatoriska skolgångens krav. Desto högre krav på läsförmågan, ju tydligare märks de individer som inte uppfyller samhällets krav. Därför är dyslexi en diagnos som uppmärksammas alltmer. Vi anser att samhällets utveckling och dyslexins utveckling ihop är beroende av varandra.

Det visar sig tydligt i undersökningen, vilka hjälpmedel som specialpedagogerna använder sig av och vilka hjälpmedel de inte använder. Utvecklingen är på framfart och inom några år finns det säkert nya hjälpmedel, såsom att eleverna med dyslexi kan arbeta med läsplattor. Datorn har en central roll i dyslexins hjälpmedel. I skolan är det inga problem med datorer, eleven får låna en av skolan. I skolans dator finns redan de program som eleven behöver. Men dessa program finns inte i elevens hemdator. En del program kan eleven låna av skolan och installera på hemdatorn. Andra program måste eleven få utskrivet av logopeden, för att kunna använda det hemma. Men det är inte alla elever som har egen dator hemma, som hon/han kan träna på. Långt ifrån alla föräldrar vill att deras barn ska använda föräldrarnas dator. Vi anser att alla elever ska få samma

34

hjälp oavsett hur familjens situation är. Med det menar vi att alla elever skulle kunna få möjlighet att ta med sig datorn hem från skolan.

Eleverna får låna hem, både inläst skollitteratur och skönlitteratur, om det finns. Fler och fler läroböcker blir inlästa som talböcker på cd-skivor eller så finns det som mp3-filer på internet, som kan laddas ned.

Paulus och Ellen var väldigt öppna med att berätta, förklara och visa olika alternativ i sitt arbete med elever med dyslexi. Det kändes som att intervjuer kunde vara hur långa som helst, eftersom Paulus och Ellen hade så mycket de kunde förmedla. Det var också tydligt att Paulus och Ellen jobbade mer individuellt med varje elev, utifrån elevens svårigheter.

Jämfört med våra egna erfarenheter, så har dagens elever med dyslexi, helt andra förutsättningar för att lyckas med sin skolgång. För Niklas tog det flera år innan han fick tillgång till en dator och dess hjälpprogram, medans eleverna idag, direkt får låna en dator av skolan, vid konstaterad dyslexi. Dessutom finns annan teknisk utrustning idag, som gör att eleverna inte ska känna sig utanför. Niklas fick använda en stor och klumpig daisy-spelare, som ser ungefär likadan ut som den daisy-spelare som finns idag. Förutom daisy-spelare använder sig skolor och elever av mp3-spelare, dator, mobiltelefoner och USB-minne. Vi tycker att alla skolor ska kunna ge eleverna möjlighet att få låna mp3-spelare och USB-minne av skolan. Det ska inte vara krav på föräldrarna att tillhandahålla detta till sina barn. Dock anser vi att mobiltelefonerna är något som skolan inte ska bistå med. Inköp av mobiltelefoner och abonnemang till dessa är en onödig kostnad. Mp3 spelare och usb-minne är billigare och har de funktioner som elever med dyslexi behöver.

Positivt med undersökningen, är att det idag går att, tidigt sätta in hjälp mot elevernas dyslexi. Skollagen är också tydligare med att elever i behov av stöd, ska få stöd till sina svårigheter, oavsett kostnad. Idag är ingen elev ”dum i huvudet”, när de har dyslexi. Hjälpmedlen blir också mer vardagliga, för elever med dyslexi. Det är ingen av klasskompisarna som vet om eleven med dyslexi lyssnar på en talbok eller musik när eleven har sin mp3-spelare igång. Det blir ett naturligt inslag i elevernas vardag. Som Hansson (2007 s. 137-139) säger, så använder elever sig av ”kamouflage”, för att smälta

35

in i omgivningen. Detta hjälper skolorna till med, genom att tillåta att eleverna använder sig av mp3-spelare, mobiltelefoner och USB-minne istället för Daisy-spelaren.

Negativt är att skolans storlek, var av betydelse för hur mycket hjälpmedel skolan hade att tillgå. Oavsett skolans storlek ska alla elever med dyslexi ha samma tillgång till olika hjälpmedel, tycker vi. Så är det tyvärr inte idag. Ellens arbetsplats, som var den största skolan, hade betydligt mer hjälpmedel i form av mp3-spelare och USB-minne till utlåning. Dessutom hade skolan ett nedladdningstillstånd, som var godkänt av regeringen, vilket ger skolan betydligt större utbud av talböcker. Det kanske skulle vara så att varje kommun kunde ansöka om nedladdningstillstånd, men att en skola i kommunen hade huvudansvaret och fick dela med sig till övriga skolor i kommunen Negativt är också att inom specialpedagogens budget, ska det finnas pengar till alla elever som är i behov av särskilt stöd. Det är inte enbart elever med dyslexi som får hjälp av specialpedagoger. De tekniska hjälpmedel som finns idag och de som kommer att finnas i framtiden såsom läsplattor, är en kostnadsfråga för skolorna. Det finns skillnader i skolornas budget, men ska detta vara avgörande för vilka hjälpmedel eleven får? Blir det klasskillnader på skolorna?

Under 1900-talet fanns det olika skolor beroende på vilken ”klass” man tillhörde. Liljequist, (1999, s 250) skriver att det fanns tre olika klassnivåer inom skolan under 1900-talet. De ”lågutbildade” tillhörde arbetarklassen och bondeklasssen och fick därmed gå i folkskolan. Realskolan var de personer som var ”medelbegåvade”. Till de ”högutbildade” fanns läroverket, där de utbildades till olika ledare i samhället. Detta system finns inte i dagens skola. Alla kan välja skola, kommunal eller fristående skola. Men är verkligen ”klass”-hanteringen borta ur dagens skola? Vi anser att det fortfarande finns klassificering inom skolan. Med detta menar vi att det behövs bra betyg i ”läs”-ämnen för att kunna studera vidare, medans praktiska ”läs”-ämnen inte värderas lika högt, precis som arbetarklassen och överklassen var under tidigt 1900-tal. Det finns många elever som har bra betyg i praktiska ämnen, men som kanske inte kan läsa vidare för de har inte tillräckliga betyg i ”läs”-ämnen. Detta utläser vi som en ny start för klassamhället. Vi finner att dagens syn på praktiska ämnen och ”läsämnen” liknar klassamhället som fanns under början av 1900-talet. Dåtidens arbetarklass och dagens elever med bra med betyg i praktiska ämnen kan jämföras, eftersom samhället har så

36

stora krav på läskunnighet. Det är bara elever med bra betyg i ”läsämnen” som kan läsa vidare, vilket kan jämföras med dåtidens överklass. Dock anser vi att det finns många olika sätt att lära sig samma sak.

För vår framtida yrkesroll har vi fått stor kunskap över de hjälpmedel som används mest av specialpedagogerna. Viktigt, anser vi, är att även ämneslärarna har kunskap om de olika hjälpmedlen, eller att ämneslärarna får hjälp av specialpedagogerna att lära sig hantera elevernas hjälpmedel så att en förståelse mellan elev och lärare finns. Den kunskap vi har tillägnat oss är också användbar på fritidshemmet, eftersom fritidshemmet ska vara ett komplement till skolan. Vill elever med dyslexi ha hjälp med sina läxor är det bra om personalen på fritidshemmet har kunskap om de hjälpmedel som eleven använder sig av.

37

7. Referenser

7:1 Litteratur

Andersson Bodil, Belfrage Louise och Sjölund Eva, 2006. Smart start vid

lässvårigheter och dyslexi. Stockholm, Natur och Kultur.

Asmervik Sverre, Ogden Terje och Rygvold Anne-Lise, 2001. Barn med behov av

särskilt stöd. Lund, Studentlitteratur.

Bjar Louise, 2006. Det hänger på språket. Lund, Studentlitteratur

Bjar Louise och Frylmark, 2009. Barn läser och skriver. Lund, studentlitteratur.

Föhrer Ulla och Magnusson Eva, 2003. Läsa och skriva fast man inte kan. Lund, studentlitteratur

Hansson Kristofer, 2007. I ett andetag. Stockholm: Critical Ethnography Press Ingvar Martin, 2008. En liten bok om dyslexi. Stockholm, Natur och Kultur. Liljequist Kurt, 1999. Skola och samhällsutveckling. Lund, studentlitteratur

Patel Runa och Davidsson Bo, 2003. Forskningsmetodikens grunder. Lund, Studentlitteratur

Skolöverstyrelsen, 1992. Läroplan för grundskolan, allmän del. Södertälje, Allmänna Förlaget.

38

7:2 Internet

Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning. Tillgänglig 2011-10-23. URL: http:/www.codex.vr.se/texts/HSFR.pdf

Jacobson Christer, 2006, Hur kan vi se på läs- och skrivsvårigheter? Tillgänglig 2011-11-04, URL: http://dyslexiforeningen.se/egnafiler/jacobson_hemsidan.pdf

Lundgren Ingvar, 2003, Dyslexi – myter och realiteter. Tillgänglig 2011-11-02. URL: http://dyslexiforeningen.se/egnafiler/dyslexi_myter_o_realiteter.pdf

Lpo 94. Tillgänglig 2011-10-20.

URL:http://www.skolverket.se/2.3894/publicerat/2.5006?_xurl_=http%3A%2F%2Fww w4.skolverket.se%3A8080%2Fwtpub%2Fws%2Fskolbok%2Fwpubext%2Ftrycksak%2 FRecord%3Fk%3D1069

Myrberg Mats, 2007, Dyslexi – en kunskapsöversikt. Tillgänglig 2011-10-02. URL:http://www.cm.se/webbshop_vr/pdfer/VR2007_02.pdf

SKED: Skånes Kunskapscentrum för Elever med Dyslexi. Tillgänglig 2011-09-25 URL:http://www.skane.se/sv/Webbplatser/Habilitering_och_Hjalpmedel/Barn-ungdom/Vara_enheter/SKED/Natverk_Dyslexi_Skane/Kontaktpersoner/ Skollagen SFS 2010:800. Tillgänglig 2011-05-10.

URL:http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=3911&bet=2010:800#K1 Svenska Dyslexiföreningen: Tillgänglig 2011-11-02. URL: http://dyslexiforeningen.se/ Svensson Idor, 2004, Vem är dyslektiker? Tillgänglig 2011-11-02.

URL:http://dyslexiforeningen.se/egnafiler/svensson_vem_ar_dyslektiker_tnr.pdf Upphovsrättslagen. Tillgänglig 2011-10-27.

39

7:3 Intervjuer

Intervju med Paulus, 2011-09-20 Intervju med Adina, 2011-09-27 Intervju med Ellen, 2011-10-05 Intervju med bibliotekarie 2011-10-05 Intervju med Lena, 2011-10-14