Det är någonting som finns med en hela livet. En kvalitativ studie om utsatthet för gatuvåld

Examensarbete i Kriminologi Malmö universitet

”DET ÄR NÅGONTING SOM

FINNS MED EN HELA LIVET”

EN KVALITATIV STUDIE OM UTSATTHET FÖR

GATUVÅLD

”DET ÄR NÅGONTING SOM

FINNS MED EN HELA LIVET”

EN KVALITATIV STUDIE OM UTSATTHET FÖR

GATUVÅLD

HELENA PALMQVIST

Palmqvist, H. Det är någonting som finns med en hela livet. En kvalitativ studie om utsatthet för gatuvåld. Examensarbete i Kriminologi 15 högskolepoäng. Malmö Universitet: Fakulteten för hälsa och samhälle, institutionen för institutionen för kriminologi, 2018.

Bakgrund: Forskningen visar att brottsoffer och förövare ofta är samma person och att utsättas för gatuvåld som ung kan leda till både kortvarig och långvarig psykisk påverkan inom en rad olika problemområden. Syfte: Att undersöka vuxna individers upplevelse och uppfattning av att ha blivit utsatt för gatuvåld som ung, med fokus på rättsväsendet, brottsofferstöd, psykisk ohälsa, kriminalitet,

bearbetning och behov. Metod: Denna studie är kvalitativ, med utgångspunkt i fenomenografi och fenomenologi. Materialet består av fyra semistrukturerade djupintervjuer och analysen har utgått från systematisk textkondensering. Resultat: Det framgår att alla informanterna har fått någon form av långvarig psykisk påverkan, som depression, självmedicinering, irrationella rädslor, PTSD symtom, sömnproblem, bristande tillit, extra vaksamhet, självskadebeteende. Det som utmärker sig är att de som har fått minst sammanslaget stöd samtidigt har fått mest psykisk påverkan och upplever sig ha blivit dåligt bemötta av rättsväsendet. Det framgår inga indikationer på att informanterna har blivit våldsamma eller påbörjat en kriminell karriär efter att ha varit utsatta för våldsbrott. Slutsats: Det är viktigt att rättsväsendet och verksamheter som arbetar för brottsoffer arbetar utifrån en enhetlig organisation där alla ungdomar som har utsatts för brott får ett individanpassat stöd under rättsprocessens samtliga led, med uppföljandesamtal upp till ett år efter händelsen. Att lägga extra kraft och resurser i ett tidigt skede kommer sannolikt att minska psykisk ohälsa och kostnader för samhället i ett långsiktigt perspektiv.

Nyckelord: Brottsofferstöd, Copingstrategier, Polisens bemötande, Psykisk ohälsa, Sekundär viktimisering, Viktimologi, Våld.

”IT´S SOMETHING THAT YOU

CARRY WITH YOU FOR THE

REST OF YOUR LIFE”

A QUALITATIVE STUDY ON THE

VULNERABILITY OF STREET VIOLENCE

HELENA PALMQVIST

Palmqvist, H. It´s somting that you carry with you for the rest of your life. A qualitative study on the vulnerability of street violence. Degree project in criminology 15 credits. Malmö University: Faculty of Health and Society, Department of Criminology, 2018.

Background: Research shows that the victim and the perpetrator often is the same person, and to be assaulted can lead to prolonged as well as brief psychological effects within several areas of concern. Objective: The purpose of this study is to explore adult’s experience and perception of having been exposed to street violence in their teens, focusing on the judicial system, victim support, mental illness, processing and needs. Methods: This study is qualitative, with the starting point in phenomenography and phenomenology. The material consists of four semi structured in-depth interviews, the analysis proceeding from systematic text condensation. Results: All the informants have some form of long-term mental influence, such as depression, self-medication, irrational fears, PTSD symptoms, sleep problems, lack of trust and extra vigilance. What stands out is that those who have received less aggregated support also are those who have the greatest psychological impact while experiencing poor response from the judiciary. There are no indications of the informants turning violent or having started a criminal career after their experience of been exposed to violent crimes. Conclusion: It seems that it is utmost important that the judiciary and units that support young victims work from an unified organization and that all young people subjected to crimes should receive personalized support throughout the whole legal process with follow-up talks up to one year after the event. Adding extra power and resources at an early stage will probably reduce problems with mental health and costs in a long-term perspective.

Keywords: Coping skills, Mental illness, Police response, Secondary victimization, Victim support, Victimology, Violence.

FÖRORD

Jag vill börja med, att först och främst rikta ett stort och hjärtligt tack till alla informanterna som har deltagit i denna studie, som trots känsliga personuppgifter har valt att dela med sig av sina livsberättelser. Utan er medverkan, värdefulla information och samarbete hade denna studie inte kunnat genomföras. Tack till er alla, som lät mig ta del av er livsvärld, av både framgångar och motgångar! Min förhoppning är att era röster ska bidra till en ökad förståelse i det fortsatta arbetet med barn och ungdomar som brottsoffer. Vidare vill jag tillägna ett stort tack till min handledare Ulla Beijer som har delat med sig av sin expertis under processens gång. Tack Ulla för att du alltid fanns där och har tagit dig tid att lyssna på mina tankar och idéer som har dykt upp under processens gång. Du har varit en otroligt kompetent handledare som aldrig har haft för avsikt att styra mitt arbete utan istället har du väglett mig genom dina värdefulla synpunkter. Sist men inte minst vill jag tacka min sambo och mina barn för att ni har visat förståelse och för att ni har haft tålamod, nu är det inte ”en månad kvar”, utan nu är examensarbetet äntligen färdigt.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

FÖRORD ... 4

INLEDNING ... 7

Begrepp ... 8

Avgränsningar ... 8

Syfte och frågeställningar ... 9

BAKGRUND ... 9

Barns rättigheter ... 10

Viktimologisk forskning ... 10

Rättsväsendets bemötande ... 11

Ersättning och upprättelse ... 13

Brottsofferstöd ... 13

Stödcentrum ... 14

Studien ”Vad hände sen” ... 15

TEORETISK BAKGRUND ... 15

TIDIGARE FORSKNING ... 17

Longitudinell forskning ... 17

Våld i olika kontexter, med olika förövare ... 17

Förhållandet mellan förövare och brottsoffer ... 18

Upprepad utsatthet ... 18

Gängproblematiken ... 19

Psykisk ohälsa ... 19

Krisreaktion och psykisk påverkan efter ett brott ... 19

Posttraumatiskt stressyndrom ... 20

Depression, ångest och diagnoser ... 20

Bearbetning och copingstrategier ... 21

METOD ... 21

Urval ... 22

Datainsamling och transkribering ... 23

Analys och bearbetning av material ... 24

Förförståelse ... 25 Tillförlitlighet ... 26 Etiska övervägande ... 27 RESULTAT ... 28 Polisens bemötande ... 29 Rättskedjan ... 30 Brottsofferstöd ... 32 Uppföljning ... 33

Psykisk ohälsa ... 34 Bearbetningen ... 34 DISKUSSION ... 36 Resultatdiskussion ... 36 Sekundär viktimisering ... 37 Behov ... 38 Brottsofferstöd ... 39 Livsstil ... 40

Kriminalitet och våldshandlingar ... 40

Långvarig negativ påverkan och hantering ... 41

Metoddiskussion ... 42

Förslag till framtida forskning ... 43

SLUTSATS ... 43 REFERENSER ... 45 BILAGOR ... 52 Bilaga 1 ... 52 Bilaga 2 ... 53 Bilaga 3 ... 56

INLEDNING

Alla kan bli utsatta för ett brott oavsett ålder, kön eller samhällsgrupp och är oerhört kränkande för den som drabbas. Nilsson (2003) hävdar att utsättas för brott är bland de värsta som kan upplevas, med både långvarig och kortvarig påverkan, som kan lämna kvar ett oläkt ”emotionellt sår”. Brottsofferfrågor har sen 1980-talet fått allt mer uppmärksamhet i Sverige, men barn och ungdomars sårbara position, uppmärksammades först i början av millennieskiftet

(Hellströmer & By 2008). Det framhävs i litteraturen att bli utsatt för ett brott under sin utvecklings- och mognadsperiod, kan få särskilt allvarlig och långvarig påverkan (Hindberg 2004). Att utsättas för brott skapar ofta en stor belastning på individens psykiska stressfunktioner och kan leda till psykisk ohälsa, olika beteende - och emotionella problem, fysiska skador, kriminalitet och substansberoende (Menard 2002; Krug m.fl. 2002) och våldets allvarliga konsekvenser räknas sedan de två senaste decennierna som ett allvarligt globalt folkhälsoproblem (a.a.).

Att bli utsatt för ett våldsbrott som ung skadar inte bara brottsoffret, utan drabbar många nivåer och grupper i samhället, med ökad otrygghet, ett ökat tryck på sjukvårdsapparaten och ökade kostnaderna för att vårda de drabbade (Krug m.fl. 2002) och de indirekta offren som familj och vänner, kan drabbas av långvarig psykisk ohälsa (Lindgren m.fl. 2001; Krug m.fl. 2002). Ungdomar som blir kroniskt exponerade för våld, sker oftare i fattigare och mer brottsdrabbade områden (Hardaway m.fl. 2016) samt kan förorsaka att ungdomarna tar till våld (Kirk & Hardy 2014). Polis och sjukvårdspersonal som ständigt möter lidande och psykisk ohälsa, kan bli utsatta för en sekundär traumatisering, ”men vad offrens lidande kostar oss är i stort sett ett outforskat område.” (Wergens 2002, sid. 61). Tiby (2012) poängterar att, bara för att alla barn i ett samhälle kan drabbas av ett våldsbrott, innebär inte samma sak som att alla barn har samma risk för att utsättas. Ju fler riskfaktorer ungdomen har i sin närmiljö, desto högre blir risken för att utsättas för våld (Hindberg 2004). Allmänt kända riskfaktorer för

våldsutsatthet som ung är att vistas eller att bo i områden med hög brottsfrekvens, låg socioekonomisk status (SES), invandrarbakgrund, föräldrar som missbrukar och skilsmässa (Tiby 2012) och att vistas på offentliga platser, främst på kvällar och nätter (Hjelm–Wallén 2000;Socialstyrelsen 2005). Gatuvåld drabbar

framförallt den yngre generationen och begås framförallt av andra inom samma åldersgrupp (Hansen-Löfstrand 2012; Krug 2002; Socialstyrelsen 2005), samtidigt som gruppen har lägst anmälningsbenägenhet (Hansen-Löfstrand 2012;

Socialstyrelsen 2005; Pihlblad & Ainetdin 2011). Om våldsbrotten ökar i ett samhälle, samtidigt som anmälningsbenägenheten minskar, kan medföra en negativ påverkan på allmänhetens tilltro för rättsväsendet (Lindgren m.fl. 2001). Ett viktigt faktum är att en liten grupp, står för den största andelen brott i ett samhälle, detta sakförhållande fast omvänt gäller även för brottsoffren, genom att de oftare blir upprepat utsatta för brott (Carlstedt 2004) samt att det finns ett samband mellan förövare och brottsoffer, då många individer både begår – och utsätts för brott (Hansen-Löfstrand 2012). Den stora frågan som diskuteras i litteraturen är vad det är som orsakar vad och i vilken grad? Det har forskats mycket, gällande sambandet mellan barnmisshandel och framtida våldshandlingar (Myers m.fl. 2018), men longitudinella studier på barn och ungdomar som har blivit utsatta för gatuvåld, är dock ett mindre utforskat ämne (Tiby 2012). Således

ämnar denna studie undersöka sambandet mellan, att bli utsatt för gatuvåld som ung med kriminalitet, våldsbenägenhet, tidigare riskfaktorer, behov,

substansmissbruk och/eller psykisk ohälsa i vuxenålder. Svensk forskning visar att vi har kommit en lång väg gällande barn och ungdomar som brottsoffer, vilket till stor del beror på ett utökat rättskydd, förbättrade lagar och Socialstyrelsens utökade ansvar för brottsoffren (Socialstyrelsen 2005). 1999 startade första stödcentrumet för unga brottsoffer i Sverige där Ann Hellströmer hade en betydelsefull roll i att Stödcentrum för ungdomar fick fotfäste i Sverige (a.a.). Trots att brottsoffren har fått ett utökat skydd, antyder många studier på att den traumatiska händelsen oftast inte upplevs som den största påverkan på deras psykiska mående. Utan istället framgår det att brottsoffret upplever att det sämre måendet har förorsakats genom negativa erfarenheter av kontakten med

rättsväsendet. Trots att det nästan har gått två decennier sedan Stödcentrums grundades, visar forskningen fortfarande att det är vanligt att utsättas för sekundär viktimisering, vilket kan påverka individens fortsatta förtroende för rättsapparaten (Granström & Mannelqvist 2016). Den senaste mätningen av nationella

trygghetsundersökningen (NTU), visar att de som upplever sig mest missnöjda med rättsväsendets bemötande, samtidigt är de som har utsatts för våldsbrott (Command m.fl. 2017). Därmed kommer även brottsofferstöd och rättsväsendets bemötande att belysas i denna studie.

Begrepp

De centrala begreppen som presenteras under detta avsnitt, kommer att användas konsekvent genom hela uppsatsen.

Bemöta: betyder enligt svenska akademins ordbok att uppträda emot, uppföra sig, bete sig mot och behandla (SOU 1999:21).

Fördom: kan ses som negativa attityder och förutfattade meningar (SOU 1999:21).

Gatuvåld: i denna studie motsvarar engelskans community violence och är en individs exponering för avsiktliga handlingar av interpersonellt våld, där

förövarna inte har någon nära relation till brottsoffret och inkluderar gängrelaterat våld (NCTSN 2018).

Informanter: i denna studie är den person som har intervjuats.

Viktimisering: är ett begrepp som innefattar sekundär viktimisering, upprepad viktimisering, polyviktimisering. Denna studie utgår från viktimimiserings ideologin, att brott kan får långtgående konsekvenser (Nilsson 2005).

Avgränsningar

Denna studie är en del av ett större projekt ”vad hände sen” som är ett samarbete mellan Karolinska Institutet och polisen i Stockholms län. De individer som ingår i kohorten har blivit utsatta för olika typer av brott, men i denna uppsats har det gjorts en avgränsning att bara undersöka misshandelsbrott. Detta gjordes dels på grund av tidigare förförståelse och erfarenhet av olika brottstyper och dels för att få ett mer koncentrerat resultat. “Ungdomar” i denna uppsats omfattar individer som var mellan 14–19 år då de utsattes för misshandel på offentlig plats, av en eller flera förövare. Wergens (2002) betonar att ord som brottsoffer och

status, därmed är frågan vem som omfattas av begreppet brottsoffer när det inte finns någon legitim definition. FN:s deklaration, grundläggande rättsprinciper för offer för brott och maktmissbruk definierar ett offer som ”… enskilt eller

gemensamt, har lidit skada, inklusive fysisk eller psykisk skada, känslomässigt lidande, ekonomisk förlust eller väsentlig försämring av sina grundläggande rättigheter, genom handlingar eller underlåtelser som strider mot strafflagar i medlemsstaterna, inklusive de lagar som förbjuder maktmissbruk” (Lindgren m.fl. 2004, sid. 289). Således kommer begreppet brottsoffer att fortlöpande användas som definition för en individ som har blivit utsatt för ett våldsbrott.

Syfte och frågeställningar

Det övergripande syftet med studien är att genom ett mindre urval, få en djupare förståelse för vilka konsekvenser som kan uppstå av att i ung ålder råka ut för brott. Detta genom att undersöka vuxna individers upplevelse av att ha blivit utsatta för gatuvåld, under sin ungdom. De frågeställningarna som denna studie vill besvara är:

• Hur upplever brottsoffren att deras behov och rättigheter har tillvaratagits i sina kontakter med olika samhällsinstanser?

• Har brottsoffren fått några psykiska eller beteendemässiga problem av de våldsbrott som de utsattes? I så fall, vilka strategier och bakgrundsfaktorer har haft inverkan på deras återhämtningsprocess?

BAKGRUND

De grupper som räknas som särskilt sårbara brottsoffer är barn, ungdomar, kvinnor, äldre, funktionshindrade, marginaliserade grupper samt individer som lider offer för homofobiska och främlingsfientliga brott (Lindgren m.fl. 2001). Barn som brottsoffer tillhör en stor och sårbar grupp, som har prioriterats sen början av 2000-talet (Granström & Mannelqvist 2016). Det är särskilt allvarligt att utsättas för traumatiska händelser som ung, då hjärnan inte är helt

färdigutvecklad, då detta kan resultera i kognitiva svårigheter (Scheidell m.fl. 2017) och kan resultera i långvarig negativ psykisk påverkan (Granström & Mannelqvist 2016). Vanliga reaktioner hos ungdomar som har utsatts för brott är tomhetskänsla, misstänksamhet, otrygghetskänsla, aggression, missbruk, PTSD, overklighetskänslor, självskadebeteende, koncentrationssvårigheter, depression, ångest och panik (Socialstyrelsen 2005). Ilska och vedergällning ökar risken för att ungdomen kan hamna i en situation som kan leda till en kriminell handling (a.a.). Hjelm–Wallén (2000) hävdar att rättsväsendet ska arbeta aktivt med olika brottsförebyggande åtgärder för att minimera barn och ungdomars risk för att utsättas för brott och om de drabbas är det av högsta vikt att rättsväsendet bemöter dem med ett empatiskt förhållningssätt. Sekundär viktimisering bör särskilt beaktas, gällande barn som brottsoffer och det krävs förebyggande åtgärder som vilar på evidensbaserad kunskap för att minimera uppkomsten (Ben-Arieh & Windman 2007). Detta med särskild anledning av att barn och ungdomar inte har samma förutsättningar eller möjligheter att kunna påverka sin situation (a.a.). Socialstyrelsen (2017) betonar att psykisk ohälsa bland barn och unga vuxna, i Sverige indikerar på en uppåtgående trend, för barn i åldern 10–17 år har det rent av fördubblats det senaste decenniet och för unga vuxna i åldern 18–24 år

ökningen beror på, men troligen handlar det om gruppens förändrade livsvillkor (Socialstyrelsen 2017). Suicid och interpersonellt våld är två av de vanligaste dödsorsakerna världen över (Krug m.fl. 2002). Varje dag dör cirka 565 individer i åldern 10–29 år till följd av interpersonellt våld (a.a.). Att drabbas av depression och ångest i ung ålder ökar risken för långvarig psykisk ohälsa, vilket i sin tur innebär en ökad risk för suicidtankar/suicid och sämre möjligheter att tillgodogöra sig högre studier (Socialstyrelsen 2017). En viktig aspekt i sammanhanget är att många ungdomar som har exponerats för våld inte polisanmäler brottet. Hansen-Lövstrand (2012) betonar att det kan bero på att de inte vill eller kan identifiera sig som ett brottsoffer. Detta kan innebära att många unga brottsoffer inte får rätt hjälp och stöd för att kunna bearbeta traumats påverkan, vilket kan vara en anledning till den ökade psykiska ohälsan. Världshälsoorganisationen (WHO) (2014) betonar att våldets omfattning bäst representeras utifrån en pyramid i fyra delar, där toppen av pyramiden innefattar det mest synliga våldet i samhället som exempelvis mord och den näst minsta delen berör brottsoffer som har fått

akutsjukvård. Den näst största delen berör de som uppmärksammats i olika

offerundersökningar, som inte har rapporterat om sin utsatthet på grund av våldets känsliga karaktär som exempel vid barnmisshandel och de brottsoffer som lider i tysthet representerar den största delen av pyramiden (a.a.).

Barns rättigheter

För barnets bästa, är ett ledord i dagliga sammanhang och synen på barn som individer, medborgare och familjemedlemmar har genomgått ett radikalt skifte sen 1980-talet (Singer 2017). Numera ses barn som självständiga rättsliga subjekt, med behov och rättigheter som ska tillgodoses samt genom internationell och nationell reglering har deras skydd och erkännande stärkts (a.a.). Genom socialutskottets betänkande 2017/18:SoU25 har riksdagen beslutat att från och med år 2020 kommer barnkonventionen räknas som en svensk lag (Riksdagen 2018). Inkorporeringen kommer tydliggöra barns rättigheter, vilket kommer underlätta rättstillämpningen (Singer 2017). Distinktionen i barnkonventionen är att barn har sina egna rättigheter och utgångspunkten är att varje barn har sin egen berättelse, med sina egna behov och intressen (a.a.). Den mest grundläggande mänskliga rättigheten som framställs i konventionen är varje barns oberoende rätt till liv, utveckling och överlevnad samt inkluderar psykisk och social utveckling, med betoning på alla barn rätt till omsorg och utbildning (a.a.).

Viktimologisk forskning

År 1947 framförde Fredrik Wethram begreppet viktimologi, men det skulle dröja många år innan ämnet började studeras i någon högre omfattning (Socialstyrelsen 2005). Heinz Leymann (1989) var en svensk pionjär inom den viktimologiska forskningen, han menade att offerdefinitionen i stora drag vilade på statens, politikernas eller andra organisationers intressen och målsättningar (Lindgren m.fl. 2001). Att tillhöra en oprioriterad grupp kan göra att brottsoffret inte får sin offerstatus, vilket kan göra att de inte få sina behov tillgodosedda (a.a.). Den viktimologiska forskningen i Sverige, var tämligen osynligt fram tills 1980-talet, men med kvinnorörelsen aktiva engagemang, skedde en attitydförändring

(Wergens 2002). De motarbetade lagstiftarna inom sexualbrottsutredningen som menade att våldtäktsoffrets agerande skulle beaktas innan förövaren fick sitt straff (Lindgren m.fl. 2001). Deras välgång ledde till ett starkare kvinnoskydd, med rätt till frihet från mannens våld och förtryck (a.a.). I slutet av 1979-talet avskaffades barnagan och på 1980-talet gjordes ett första försöka i att starta en stödverksamhet för brottsdrabbade, men den avvecklades strax därefter (a.a.). År 1989 tillkom

FN:s barnkonvention och under 1900-talet fick brottsoffret en starkare ställning, med förbättrade lagar, nya brottsoffergrupper myntades och vittnesstöd inrättades (Wergens 2002). I början av 2000-talet ökade brottsofferjourerna och

kvinnojourerna samverkan och deras gemensamma målsättning var att fokusera på barn och unga som en särskilt sårbar grupp och arbete bedrevs genom BRIS och rädda barnens aktiva engagemang (Lindgren m.fl. 2001). Regeringens proposition 2000/01:79, stöd till brottsoffer har bidragit med ett starkare stöd för brottsoffren, detta genom socialtjänstens utökade ansvar för alla som har utsatts för brott (Hjelm-Wallén 2001). Alla som arbetar med brottsoffer ska få utökad kompetens om brottsofferproblematiken, detta för att motverka de skadliga effekterna efter en sekundär viktimisering (a.a.). Viktimologi är ett

tvärvetenskapligt ämne inom en rad olika discipliner som kriminologin, juridik och sociologi (Lingren m.fl. 2001) och många forskare studerar brottsoffrens rätt till skydd, stöd, behov och upprättelse på olika nivåer i samhället (Granström & Mannelqvist 2016). Vid millennieskiftet, dominerade den nationella

trygghetsundersökningen (NTU) och lokala offerstudier, dessa studier fokuserar inte primärt på enskilda individers upplevelser av att utsättas för brott, men undersökningarna har bidragit med värdefull kunskap om olika riskgruppers upplevda otrygghet, omfattning och utsattheten varierar mellan olika grupper (Lindgren m.fl. 2001).

Brottsofferdefinitionen

Brottsofferbegreppet har ingen klar och enhetlig definition utan istället används begreppet målsägande i lagar och förordningar (Lindgren m.fl. 2001). Enligt Rättegångsbalken, 20 kap 8 § (RB) definition av ett målsägande: ”Den mot vilken ett brott har blivit begånget eller som har blivit förnärmad av brottet eller som har lidit skada av det” (Lindgren m.fl. 2001, sid. 27). FN:s deklaration om offer för brott och maktmissbruk från år 1985: ”Personal inom polisen, rättsväsendet, hälso- och sjukvården och socialtjänsten och annan berörd personal ska få

utbildning som gör dem lyhörda för offrens behov, och riktlinjer för att säkerställa riktig och omedelbar hjälp.” (Lindgren m.fl. 2004, sid. 291). Deklarationen berör grundläggande rättigheter och innefattar alla brottsoffer, även de indirekta offren, och gäller oavsett ålder, kön, religion, eller annan åsikt samt gäller även om förövaren är okänd eller inte fått något straff (Lindgren m.fl. 2004). Brottsoffret ska få all nödvändig information om var de kan vända sig för att få psykologisk, medicinsk, social hjälp och annan relevant hjälp (a.a.).

Rättsväsendets bemötande

Sekundär viktimisering kan uppstå, när omgivningen möter ett brottsoffer på ett sätt som upplevs negativt (Hjelm-Wallén 2001), vilket kan upplevas genom att polisen bagatelliserar, nonchalerar eller inte visar förståelse och kan resultera i en förvärrad krisreaktion (SOU 1998:40). Sekundär viktimisering upplevs främst vid sexual- och våldsbrott (Ben-Arieh & Windman 2007). Redan 1985 framförde Europarådet rekommendationer för hur polisens bör arbeta, en viktig punkt var att polisen skulle utbildads i att uppvisa medkänsla i mötet med brottsoffren (Levin 2001). Positiva erfarenheter från mötet med polisen förbättrar helhetssynen på polisen och deras legitimitet samt kan göra individen mer tillmötesgående inför en framtida kontakt, men med dåliga erfarenheter kan individen bli mindre

tillmötesgående och kan bidra till negativa attityder mot polisen (Koster 2017). Vårdnadshavare bör alltid närvara vid förhör med barn, särskilt viktigt är det om barnet har någon funktionsnedsättning och rättsväsendet ska särskilt beakta barns rättigheter och värdighet (Levin 2001). Det framgår i en studie, att föräldrarna och

barnen inledningsvis hade en positiv bild till rättsväsendet, men efter

rättsprocessens slut visade det sig att hela 75 procent var missnöjda med deras ärendehantering (Ben-Arieh & Windman 2007). När ett barn ställs inför en förhörssituation, med en oerfaren förhörsledare med en olämplig teknik, kan detta göra att barnet upplever sig kränkt och åsidosatt (a.a.). och kan upplevas som ett ifrågasättande av ens trovärdighet (Socialstyrelsen 2005) även om frågorna är rättmätiga (Lindgren m.fl. 2001). Brottsofferperspektivet bör således beröra ett helhetsperspektiv från anmälan till domslut (Wergens 2002). De brottsoffer som upplevde sig orättvist behandlade, uppvisade fler och mer allvarligare PTSD-symptom än de som upplevde sig rättvist behandlade (Wemmer 2013).

Perceptionen av polisens agerande handlar oftast om den totalt upplevda kvalitén av polisen ärendehantering, bevishantering och om polisen har gjort sitt yttersta för att ta fast förövaren (Koster 2017). Utmaningen för rättsväsendets aktörer är således bemötandefrågor och förhållningssätt (Landström 2016).

”Det är först genom kunskap om brottsoffers reaktioner och beteende som vi kan få ett rättssystem som respekterar offrens intressen. Först när brottsoffer får ett bemötande som kännetecknas av respekt och medkänsla kan vi öka den idag sjunkande trovärdigheten för vårt rättsväsende.” (Wergens 2002, sid. 61). Det kan upplevas påfrestande att hjälpa individer i svåra situationer, för att bidra med professionalism är det bra med kompetensutveckling och möjligheter att kunna reflektera över sin yrkesroll (SOU 1999:21). Det ska även finnas möjlighet att lämna kritik eller synpunkter om bemötandet inte har upplevts bra (a.a.). Brottsförebyggande rådet (BRÅ), fick i uppdrag av regeringen att undersöka medborgarnas förtroende för rättsväsendet genom NTU, med start år 2006 (SOU 2007:39). Tidigare studier visar att Sveriges befolkning överlag är nöjda med polisens bemötande, NTU:s senaste mätning visar att 28 procent av de som har utsatts för våld och hot har negativa erfarenheter, av deras kontakt med polisen, medan bara 16 procent som har utsatts för andra brott upplever sig ha negativa erfarenheter (Command m.fl. 2017). Det som brottsoffren framförallt är nöjda med är, polisens bemötande och tillgänglighet samt det som upplevs mindre bra är, bristande information och polisens ineffektiva arbetssätt (a.a.).

Polisens skyldigheter

Polisens uppgift i samhället är komplext, men i stora drag handlar arbetet om att ansvara för allmänhetens trygghet (Westin & Nilsson 2009). Brottsoffret har en central del i det polisiära arbetet, för utan en polisanmälan är det svårt att ställa någon till svars (Lindgren m.fl. 2001). Polisen kan vara den enda instans som brottsoffret kommer i kontakt med efter brottet, vilket gör att polisen har en särskilt betydelsefull roll i det brottofferstödjande arbetet (a.a.), samtidigt som det ska stötta och hjälpa unga brottsoffer (Socialstyrelsen 2005).

”Det kommer att ställa stora krav på polisen som en flexibel och lärande organisation. Den enskilda polisen måste ha omfattande kunskaper och färdigheter inom olika områden samt mognad, livserfarenhet och ett genuint människointresse för att garantera att medborgarna i framtiden är nöjda med polisen och rättsväsendet.” (SOU 2007:39, sid. 61)

Om målsäganden vid tiden för anmälan inte har fyllt 18 år ska polisen vidta särskild skyndsamhet i ärendet (Wergens 2002). Brottsoffersamordnare har oftast det övergripande ansvaret för brottsofferfrågor och ska arbeta utifrån att

inkorporera förbättringsarbete inom organisationen och ibland är det

brottsoffersamordnaren som står för den inledande kontakten med barn som brottsoffer (Socialstyrelsen 2005). Polisen ska informera om åklagaren befogenheter att enskilt kunna framföra talan, gällande vissa brott, vidare ska polisen informera om rätten till stödperson och ersättning (Lindgren m.fl. 2001). När domstolen förordnar om ett målsägandebiträde ska brottsoffret omgående få reda på det och vad det innebär för brottsoffret (a.a.). Därmed är det viktigt att anställda som möter unga brottsoffer måste vara väl medvetna om

brottsofferproblematiken (a.a.). Personal som arbetar på stödcentrum menar att polisen inte alltid visar förståelse för att brottsoffret efterstävar utförliga förklaringar och tydlig information (a.a.).

Ersättning och upprättelse

Ersättningsformerna är kränkningsskada, personskada, sakskada och

förmögenhetsskada (Mannelqvist 2012). Personskador som ersätts är fysisk- och psykisk påverkan som exempel depression, brutna ben och psykiskchock (a.a.). Personskador ska vara medicinskt påvisbara och ”normala” reaktioner som ilska räknas som en personskada om inte reaktion yttrar sig i ett onormalt beteende som går att styrkas i medicinska termer (Lindgren m.fl. 2001). Mannelqvist (2016) betonar att kränkningen måste vara allvarlig och ska räknas som ett angrepp mot individens människovärde, privatliv och personliga integritet (a.a.).

Kränkningsskador är svåra att värdera, därmed utgår bedömningen från färdiga schabloner och inkluderar allvarliga våldsbrott (a.a.). Att få ersättning för upplevd kränkning är svårare att få, men den behöver inte vara medicinskt påvisbar, denna ersättningsform framställs ha stor betydelse för individens upprättelse (Lindgren m.fl. 2001).

Förövaren har huvudansvaret för att ersätta offret, men om förövaren är okänd eller inte kan betala, ska ersättning i första hand krävas genom privata

försäkringar, vilket oftast är hemförsäkringen, annars kan ersättning erhållas från staten genom Brottsoffermyndigheten (BrOM) (Mannelqvist 2016). Berusning och ”dåligt” beteende är två faktorer som kan reducera eller helt eliminerar rätten till ersättning, om inte det går att påvisa att brottet hade skett oavsett berusning (Lindgren m.fl. 2001). Om brottsoffret inte har en hemförsäkring eller inte anmäler brottet, ökar risken för utebliven ersättning (a.a.). Sjukförsäkringen är en inkomstbaserad ersättning för förlorat inkomst på grund av medicinska skador och försäkringsskyddet är uppdelat i två ersättningsformer, sjukpenning fås vid

kortvarig sjukdom, medan sjukersättning är för långvarig påverkan (Mannelqvist 2016). Ersättningen från BrOM är en subsidiär ersättning, med detta menas att om brottsoffret erhållit någon annan ersättning kommer BrOM avräkna denna summa från deras beslut (a.a.). En lindrigare misshandel som slag med öppen hand kan ge 5000 kronor, en våldtäkt kan ersättas med omkring 100 000 kronor och

mordförsök kan ersättningen uppgå till upp emot 125 000 kr (a.a.). Brottsskadelagen som BrOM utgår ifrån, omfattar så väl kränkning som

personskador, men kräver en polisanmälan och när förövaren är känd krävs oftast en fällande dom (Lindgren m.fl. 2001).

Brottsofferstöd

Även lindriga brott, utan fysisk skada kan innebära en svår psykisk påverkan och individens förutsättning till bearbetning beror till stor del på brottsoffrets tidigare livssituation (SOU 1998:40). Även om en händelse inte anses allvarlig i andras ögon så är det individens subjektiva upplevelse som ska vara det avgörande

(Socialstyrelsen 2005). Brottsoffrets familj står oftast för det främsta stödet efter brottsutsattheten (Lindgren m.fl. 2001), att få stöd efter att ha utsatts för gatuvåld kan motverka de skadliga effekterna (Cater m.fl. 2014; Hardaway m.fl. 2016). De ungdomar som upplevde sina föräldrar som stöttande, blev i mindre grad

påverkade när de blev utsatta på nytt och de hade en bättre förmåga att anpassa sig (Hardaway m.fl. 2016). Resultatet i en studie visade, att socialt stöd hade en positiv inverkan på ungdomarnas utagerande beteende, men detta gällde inte för internaliserande beteenden som depression och ångest (a.a.). Riskfaktorer för utagerande beteende var dåliga rollförebilder, att ha sämre copingstrategier och aggressiva tankar (a.a.) och missbrukande föräldrar ökar risken för, att använda droger i vuxen ålder (Scheidell m.fl. 2017). De ungdomar som hade utsatts för polyviktimisering hade i högre grad exponerats för allvarligare våld, vid flera tillfällen och av fler förövare, samtidigt som de oftare bodde i sämre områden, hade sämre stöd från sin familj, hade begått fler kriminella handlingar och hade fått mest psykisk påverkan (Turner m.fl. 2016).

Brand m.fl (2018) belyser tre viktiga faktorer för brottsoffrets återhämtning, dessa var socialt stöd som vänner och familj, professionellt stöd och att använda sig av positiva copingstrategier. Brottsofferstödjande organisationer har en betydelsefull roll i att uppmärksamma de brottsoffer som inte har något socialt stöd för att minska psykisk ohälsa (Bryce m.fl. 2016). Speciellt med tanke på att många blir upprepat utsatta, detta kan minska den sociala - och ekonomiska påverkan på samhället, individen och det straffrättsliga systemet (a.a.). Propositionen SOU 1998:40, Stöd till brottsoffer, lämnades ett förslag om att ideella organisationer skulle ha ansvaret för att rekommendera en kunnig och lämplig stödperson, detta avslogs av regeringen, med hänvisningen till att kurativt stöd, bäst tillgodoses genom sociala nätverk (Levin 2001). Det kan uppstå problem, vid ett möte mellan en profession och en hjälpsökande, genom deras skilda världar av kunskap, erfarenheter och teoribildning (SOU 1999:21). Skillnaden mellan ett bra och ett dåligt bemötande handlar i stora drag om att tjänstemannen visar respekt mot enskilda individer, vilket är en grundläggande åtgärd för att kunna arbeta individanpassat (a.a.). Nilsson och Herlitz (2013) understrycker att respekt och människovärde är att skilja på person och handling, om individen möts med respekt oavsett vilken handling individen har utfört, ökar chanserna för att individen vågar berätta om sina svårigheter.

Stödcentrum

Det första stödcentrumet öppnade i Stockholm år 1999 och initiativtagaren var eldsjälen Ann Hellströmers, stödinsatserna riktar sig till barn och ungdomar mellan 10–20 år som har blivit utsatta i en offentlig miljö. Hellströmer arbetade tidigare som socionom inom polisen, där idén om ett stödcentrum väcktes, detta genom att Hellströmer återkommande träffade ungdomar som samtidigt var gärningsman och brottsoffer (Socialstyrelsen 2005). Stödcentrum blev därmed ett samarbete mellan socialtjänsten och polisen i Stockholms län. Unga brottsoffer hade ofta inget socialt stöd i sina kontakter med rättsväsendet. Efter att ha blivit utsatta för brott mådde de ofta psykiskt dåligt samt upplevde sig arga och kränkta (a.a.). Hellströmer utvecklade en trestegs arbetsmodell som utgår från terapeutiskt beprövade erfarenheter, med fokus på hämnd, brottsplatsen och straff

(Hellströmer & By 2008). En viktig del i sin roll som hjälpare är att skapa en atmosfär som öppnar upp att våga prata om allt, att ungdomen ska känna att ingen fråga är löjlig, det ska inte kännas tabubelagt att våga berätta och det viktigaste och stödpersonen måste våga släppa lite på sin tjänstemannaroll (a.a.).

Hellströmers arbete och engagemang har bidragit till att det numera finns ett flertal stödcentrum i Sverige där alla utgår från den ursprungliga trestegsmetoden (Socialstyrelsen 2005). Föräldrarna och vänner blir också erbjudna samtalsstöd och personalen på stödcentrum brukar vara med som stöd under rättegången (a.a.). Det är viktigt att ungdomar får prata ut om den upplevda kränkningen och att lära sig hantera de känslor som har väckts, det är viktigt att få återberätta det man har varit med, vilket underlättar traumabearbetningen (Cater m.fl. 2014) och minskar risken för kriminella beteenden (Socialstyrelsen 2005). Att få hjälp och stöd genom behandling som har en bred kunskap om brottsofferproblematik kan minska PTSD-symptom, depression och hopplöshetskänslor (a.a.). Det är viktigt att ungdomen blir bekräftad i att hens reaktioner är helt normala, vilket kan minska den psyko-sociala stressen som upplevs (a.a.). Stödcentrums verksamhet bygger på ett nära och ömsesidigt samarbete med polisen och målet är att snabbt få kontakt med brottsoffret (a.a.). Det som genomsyrar verksamheten är

flexibilitet och individanpassat stöd samt brottsutsatthet och dess innebörd (a.a.).

Studien ”Vad hände sen”

Det pågår en studie vid Karolinska Institutet av unga brottsoffer. Syftet med studien är att få en ökad kunskap om brottsutsatthet bland ungdomar och är en unik uppföljningsstudie. Studien är ett samarbete mellan Karolinska Institutet och polisen i Stockholm. Brottsoffren har haft kontakt med Stödcentrum i Stockholm och fått mellan 1–50 stödsamtal, medelvärdet är fem stödsamtal/person.

Individerna i kohorten är idag vuxna. När de utsattes för brottet var de mellan 10– 20 år och brottet skedde någon gång mellan år 1999–2006. Kohorten består av 405 brottoffer varav 25 procent är kvinnor. De brottstyper som flest har utsatts för är i fallande ordning rån, misshandel, hot och trakasserier. Studien består av en ”epidemiologisk registeruppföljning gällande sjuklighet, dödlighet och

kriminalitet, som jämförs med en köns- och åldersmatchad kontrollgrupp på drygt 2000 personer. Resultaten visar att gruppen är en extremt utsatt grupp som

behöver hjälp och tidiga insatser (Bejer & Lindstöm 2018). För ytterligare information (se bilaga 3).

TEORETISK BAKGRUND

Under detta avsnitt kommer teorierna livsstilsteorin, anknytningsteorin och den generella strain teorin (GST) att presenteras, anledningen till att flera teorier har inkluderats vilar framförallt på brottsofferproblematikens komplexitet. Det är inte ovanligt att forskare använder sig av integrerade teorier, med liknande teoretiska utgångspunkter för att kunna få en mer fulländad förklaringsmodell, än om teorierna hade använts var för sig (Sarnecki 2013). Sarnecki (2013) poängterar att det finns de forskare som kombinerar olika teorier med olika utgångspunkter för att kunna förklara mer av sitt resultat. De flesta kriminologiska teorierna utgår från kriminalitet och gärningsmannaperspektiv, därmed har valet legat på att inkludera teorier som kan förklara olika fenomen utifrån ett brottsofferperspektiv, med utgångspunkt i att offerskap kan få långtgående konsekvenser. Teorivalet har även grundats i att försöka få en ökad förståelse, gällande varför visa individer har en ökad risk för att bli ett brottsoffer, som i sin tur innebär en ökad risk för

psykisk ohälsa samt olika antisociala- och kriminella beteenden. ”En integrerad teoretisk ansats kan också vara att föredra om man ska förklara varför vissa individer utvecklar en kriminell livsstil…”(Sarnecki 2013, sid. 252).

Livsstilsteorin utgår från att individens ökade risk för att utsättas för brott

framförallt beror på skilda livsstilar, detta i sin tur grundas på vilken social status och tillhörande roll, som individen förväntas leva upp till (Meier & Miethe 1993). Individer har olika strukturella hinder som antingen kan begränsa eller gynna ett beteende, som exempel kontrollerande föräldrar som begränsar barn att vistas på olämpliga platser (a.a.). Dessa faktorer påverkar i sin tur individens anpassning och val av livsföring (a.a.). Genom individens dagliga aktiviteter, som arbete eller fritidsaktiviteter i en riskfylld miljö ökar individens exponering för brott, medan att spendera mer tid i hemmet generellt sett minskar den (a.a.). Teorin beskriver hur olika livsstilar kan öka ungdomens risk för att utsättas för brott, vilket gör att teorin kan behöva kompletteras med andra teorier för att få en helhetsbild kring brottsofferproblematiken.

Anknytningsteorin har visat sig fungera som en brygga över olika vetenskaper (Havnessköld & Risholm-Mothander 2009). Bowlbys och Ainsworth är teorins grundare och det centrala i teorin är att det är viktigt med nära känslomässiga relationer för att barn och ungdomar ska kunna utvecklas i en positiv riktning (a.a.). Teorin kan förklara hur tidigare trauman kan påverka individens utveckling både i ett kortsiktigt- och ett långsiktigt perspektiv (a.a.). Att ha en trygg

anknytning innebär att när fara eller hot om fara dyker upp kan ungdomen känna sig säker på att anknytningsfiguren kommer finnas där och stötta (a.a.). Denna teori kan förklara hur vissa ungdomar redan innan brottsutsattheten kan må dåligt på grund av dysfunktionella familjeförhållanden, vilket är en viktig aspekt att beakta, gällande ungdomar som utsätts för brott. Dels för att de kan vara mer sårbara än andra ungdomar, de kan ha svårare att hantera de uppkomna känslorna samt att när de blir utsatta kanske de inte har något stöd. Vidare kanske

föräldrarna inte sätter gränser och låter barnen springa ute sent på kvällarna, vilket precis som livsstilsteorin kan förklara deras ökade risk för att utsättas för brott. Anknytning är en livsviktig komponent i ett barns liv och när föräldrar brister i omvårdnad och bekräftelse är risken stor att barnets känsloliv skadas (Andershed & Andershed 2005; Gerne & Lander 2012). De barn som har en otrygg eller desorganiserad anknytning kan bli stresskänsliga (Gerne & Lander 2012). Barn som är särskilt sårbara kräver engagerade och lyhörda föräldrar som kan visa förståelse för barnets sätt att reagera på efter en traumatisk händelse (Levander 2008). Föräldrar som uppmärksammar barns behov införlivar trygghet hos barnet, vilket stärker barnet i att hantera sina emotioner (McCormack & Thomson 2017). När det kommer till hur människor reagerar när de har utsatts för ett brott,

används ofta GTS i förklaringen. Denna teori är även kompatibel, med de övriga teorierna för att öka förklaringen kring brottsutsatthet, då teorin har visat sig kunna förklara hur negativa emotioner som frustration och ilska kan leda till att ungdomar agerar ut med våld eller kriminella handlingar. Mertons (1938)

strainteori vidareutvecklades av Agnew (1992, 2001) till den generella strainteorin (GTS), Agnew ansåg att Mertons teori inte kunde förklara varför det bara var vissa individer som begick kriminella handlingar i egenskap av ett upplevt strain. Agnew (1992) menar att det finns många olika strain som kan leda till att

individen tar till kriminella handlingar, negativa emotioner som hämnd och ilska skapar en sorts press på individen att agera med eller utan brottsliga handlingar (Agnew & White 1992). Ilska och orättvisa är viktiga komponenter för GST på grund av att emotionen ger ”energi” till handlingar som att hämnas (Agnew 2001). Många empiriska studier som har testat GST har hittat ett starkt samband

mellan förövare och brottsoffer, medan andra studier bara har hittat ett litet samband (Cudmore m.fl. 2017). Den negativa effekten som skapas genom ett upplevt strain skapar en sorts påfrestning som löses med hjälp av att använda sig av negativa copingstrategier som att begå brott (Agnew 2001). Enligt Agnew (1992) uppstår brottslighet på grund av att individen känner sig behandlad på ett oönskat sett, gällande relationer och situationer, vilket kan påverka individens psykiska mående. Det omgivande samhället har olika påverkan på individens copingförmåga, speciellt för vissa ungdomar, som bor i mer brottsdrabbade områden, vilket kan göra att de får svårare att svara på frustrationen på ett icke kriminellt vis (a.a.). Detta kan således härledas tillbaks till livsstilsteorin och anknytningsteorin att omgivningen har en stor påverkan på ungdomars ökade risk för att utsättas för brott och att ha en desorganiserad eller otrygg anknytning, kan göra att ungdomen har sämre förutsättningar och copingstrategier för att hantera brottsutsattheten på.

TIDIGARE FORSKNING

Longitudinell forskning

Forskningen visar att det har gjorts relativt många studier på brottsoffer, men uppföljningsstudier på ungdomar som brottsoffer, som har utsatts för gatuvåld är mer ovanliga och de flesta studierna är kvantitativa studier. Den viktimologiska forskningen har framförallt fokuserat på vissa brottstyper och studier som utgår från brottsoffrets situation är fortfarande, relativt ovanliga (Wergens 2002). Efter år 1988 förbättrades kvalitén på de studier, som undersöker orsakssamband mellan tidigare utsatthet och framtida brottslighet, detta genom att integrera kontrollgrupper och kotrollvariabler (Hartinger-Saunders m.fl. 2011). Det är dock fortfarande svårt att separera effekterna, då deltagarna i en studie kan ha utsatts för flera olika, traumatiska händelser under ett livsförlopp (a.a.). De få

retrospektiva studier som har gjorts, är främst småskaliga och prospektiva studier är fortfarande ovanliga på grund av komplexiteten och kostnaderna (Shapland & Hall 2007). Denkers och Winkels (1998) studie diskuteras i (Shapland & Hall 2007) och är en av de få storskaliga och longitudinella studier som har använt sig av en kontrollgrupp. Det framkommer i studien att, de som hade utsatts för våldsbrott, var mer olyckliga, än de som hade blivit utsatta för egendomsbrott, men de var samtidigt mer olyckliga redan innan de utsattes för brottet (a.a.). Detta berodde troligen på, att deltagarna redan innan händelsen hade blivit utsatta för traumatisering, vilket gjorde att deras psykiska mående inte skilde sig märkbart.

Våld i olika kontexter, med olika förövare

Det framgår i litteraturen att det råder delade meningar om vilken typ av våld som står för den mest skadliga effekten, på ungdomars fortsatta liv, därmed är vissa typer av våld mer outforskade än andra. Studiet gällande barns utsatthet för våld, har främst berört, barnmisshandel, försummelse och sexuella övergrepp inom familjens konstellation (Hartinger-Saunders m.fl. 2011; Turner m.fl. 2016) och mobbning i skolan (Finkelhor m.fl. 2007a). Det behövs mer förståelse kring orsaksförhållanden mellan att utsättas för våld, i olika situationer och kontexter (Turner m.fl. 2016). Att utsättas för psykisk - och/eller fysiskt våld eller

försummelse, av sina föräldrar (dos), har en långvarig påverkan på vuxenlivet (Felitti m.fl. 1998). Det har gjorts longitudinella undersökningar för att undersöka detta dos-respons samband som visar att, dessa barn, i vuxen ålder har en förhöjd

risk för att utsättas för många av de ledande sjukdomarna (respons), som exempel depression, suicid, cancer, typ-2 diabetes och hjärtsjukdomar (Felitti 1998). Forskningen baseras på begreppet adverse childhood experiences (ACE), som innebär att ju fler ACE en individ har, desto mer påverkan får det, på vuxenlivet (a.a.). ACE:s stressfulla livserfarenheter är, att växa upp i ett hem där en eller båda föräldrarna har alkohol eller missbruksproblem och/eller psykisk ohälsa samt att bli misshandlad och/eller försummad av en eller två föräldrar, att en förälder sitter i fängelse och/eller som genom en skilsmässa flyttar ut eller att se sin mamma bli slagen (a.a.). De barn som hade fyra eller fler av dessa erfarenheter, hade mellan fyra till 12 gånger högre risk för substansanvändning, depression, suicid, alkoholism och suicidförsök än de som inte hade någon av dessa erfarenheter (a.a.). Andra studier har upptäckt att barnmisshandel får stark och långvarig effekt på hjärnans uppbyggnad, ett ökat riskfylltbeteende, ökad psykisk ohälsa samt minskar den generella livsglädjen och försämrar individens sociala funktioner (Anda m.fl. 2006; Macmillan m.fl. 2007; Rosana m.fl. 2012).

Förhållandet mellan förövare och brottsoffer

Ett annat välstuderat ämne är begreppet victim-offender overlap, som många påtalat är, att det finns ett samband mellan att vara förövare och ett offer (Hartinger-Saunders m.fl. 2011; Hansen-Löfstrand 2012). Haringer-Saunders m.fl. (2011) betonar att det var först i början på 2000-talet som forskarna började intressera sig för att studera sambandet, mellan att utsättas för våldsbrott i

ungdomen med framtida brottslighet. Även om forskarna har upptäckt detta samband, går det inte att fastställa ett direkt orsakssamband (a.a.). Ett välkänt kriminologisk ”fynd” är att människor som begår brott, i högre grad också har högre risk för att bli ett offer. (Jennings 2012; Schreck m.fl. 2012). Widom`s (1989) teori, cykle of violence diskuteras av (Myers m.fl. 2018), Widom var först i att systematiskt studera effekterna av att utsättas för fysiskt våld i hemmet under barndomen med framtida våldshandlingar, i ett longitudinellt datamaterial, fenomenet benämnt i litteraturen som våld föder våld. Myers m.fl. (2018)

duplicerade Widsom`s utförande i en ny undersökning och upptäckte ett liknande samband mellan barnmisshandel och framtida våldshandlingar, men med en ny upptäckt, att bli försummad utan våldsinslag hade mest påverkan på barnets framtida våldhandlingar. Myers m.fl. (2018) menar att den främsta anledningen till att ungdomar begår framtida våldhandlingar är att barnet anpassar sig och övertygas om att våld är ett acceptabelt sätt att lösa vuxenproblem. Flickor tenderar i högre grad att utsättas i hemmet, medan pojkar i högre grad utsätts utanför hemmet (Cater m.fl. 2014). Tiby (2012) betonar att begreppet victim-offender overlap har många förklaringar, men framhäver två som särskilt viktiga i förklaringen. Brottslighet sker oftare i områden med högre brottsfrekvens och det är vanligt att vilja hämnas för sin utsatthet (a.a.).

Upprepad utsatthet

En liten del av alla individer, tenderar oftare att bli upprepat utsatta för brott (Finkelhor m.fl. 2007a). Att bli utsatt för brott ökar risken för att utsättas igen och risken är störst, i nära förbindelse, med det tidigare brottet (Carlstedt 2001; Granström m.fl. 2016) och att bli upprepat utsatt ökar risken för psykisk ohälsa, kriminalitet och andra beteendeproblem (Finkelhor m.fl. 2007a). Flera forskare hävdar att bli utsatt för olika sorters brott, vid upprepade tillfällen har, än mer skadlig effekt än att utsättas för en och samma brottstyp upprepade gånger (Cater m.fl. 2014; Turner m.fl. 2016) och ökar risken för fler psykosociala problem (Cudmore m.fl. 2017; Cater m.fl. 2014; Finkelhor m.fl. 2007a). Detta fenomen

benämns i litteraturen som poly-victimization. En svensk retrospektiv studie, undersökte polyviktimisering hos 2500 unga vuxna mellan 20–24 år, i resultatet framkom det att de flesta hade utsatts för gatuvåld, egendomsbrott och

barnmisshandel under tonåren (Cater m.fl. 2014). Det var också vanligare att ha blivit utsatt flera gånger, oberoende av kön (a.a.). De som hade blivit utsatta för brott, var överrepresenterade gällande psykisk ohälsa, beteendeproblem, ångest, PTSD-symptom, självskadebeteenden och kriminalitet (a.a.).

Gängproblematiken

Begreppet vicarious victimization, innefattar att exponeras för brott genom

sekundär traumatisering, att höra om någon som drabbats för brott eller genom att bli vittne till en händelse, litteraturen visar att även detta kan få både kortvarig och långvarig psykisk påverkan (Hartinger-Saunders m.fl. 2011). Elsaesser (2018) betonar att bli vittnet till våld har en unik association med aggression och har ett samband med utagerande beteende hos ungdomar, men detta samband förvann när tidigare erfarenheter av våld inkluderades. Detta kan bero på att ungdomarna som var utagerande, kan ha varit aggressiva i sig själv redan innan exponeringen, vilket i sig kan vara anledningen till att de i högre grad kom i kontakt med synligt våld (a.a.). Ungdomar som har utsatts för våldsbrott, kan försöka hantera sin rädsla och ångest för ny utsatthet, genom att ansluta sig till ett gäng som utövar våld på andra (Hartinger-Saunders m.fl. 2011). Kelly (2010) menar att ungdomar som har blivit vittne till våld eller genom egen utsatthet ökar intresset för att tillhöra ett gäng, genom att det införlivar trygghet och acceptans att tillhöra en grupp. Tidigare forskning visar att depression hos unga, som associeras med irritabilitet och ledsamhet är riskfaktorer för att dras till antisociala och gänginvolverade ungdomar (Elsaesser 2018). De studierna som har gjorts,

gällande gatuvåld inkluderar gängrelaterat våld, men att bara undersöka effekterna efter gängrelaterat våld, är mer ovanliga (Kelly 2010). Kirk och Hardy (2014) betona att normaliseringsteorin, kan förklara hur synen på våld bland ungdomar kan normaliseras genom att utsättas för kronisk exponering, vilket i sin tur ökar risken för framtida våldshandlingar.

Psykisk ohälsa

Godfredson m.fl. (2011) framhäver att 20 procent av alla polisen möter under en vanlig arbetsvecka, har någon form av psykisk ohälsa, oberoende om individen är ett offer eller en förövare. Olseryd (2015) bekräftar tidigare studier som har upptäckt att berusningsdrickande ofta är sammankopplat till misshandelsbrott och vid fler än sex av 10 misshandelsbrott är förövaren påverkad och i en tredje del av fallen är båda påverkade. En svensk studie visade att över 70 procent som hade utsatts för gatuvåld, som hade uppsökt akutmottagningen, var alkoholpåverkade och de flesta var mellan 15–24 år (Pihlblad & Ainetdin 2011). Levander m.fl. (2008) understryker att de vanligaste psykiska störningarna ofta, uppstår genom ett samspel av multipla orsaksfaktorer oh kan påverka individens känslomässiga funktioner som aggressivitet och rädsla.

Krisreaktion och psykisk påverkan efter ett brott

Efter brottsutsatthet, uppstår oftast en krisreaktion som brukar delas in i fyra faser chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen (Gerge & Lander 2012). Det är otroligt svårt att förutsäga hur ett brottsoffer kommer lida och i vilken grad (Shapland & Hall 2007). Att utsättas för gatuvåld som ung skapar en överväldigande stressreaktionen som påverkar individens

associerat med både kortvarig och långvarig påverkan, som kan yttra sig som ångest, depression (Dye 2018), PTSD, aggression, dålig skolprestation (Lambert m.fl. 2005) och konfronterande copingstrategier (Hartinger-Saunders m.fl. 2011). Att uppleva rädsla är särskilt allvarligt för det begränsar individens liv och väcker obehag (SOU 1998:40) och att vara rädd för att utsättas igen kan framkalla, än mer starkare reaktioner av PTSD-symptom, ångest, depression och aggressiva beteenden (Hartinger-Saunders m.fl. 2011) samt kan leda till självmedicinering för att försöka reglera de negativa emotionerna (Scheidell m.fl. 2017). Livet blir nästan aldrig som det var före brottsutsattheten, även om individen inte påminns varje dag, stannar minnesbilderna kvar (Lindgren m.fl. 2001). Samtliga

reaktioner är helt naturliga reaktioner på en onormal händelse (Gerge & Lander 2012; Lindgren m.fl. 2001). En bearbetad kris, kan blickas tillbaka på utan en känsloladdad reaktion och kan genom erfarenhet och mognad, göra individen starkare (Gerge & Lander 2012).

Posttraumatiskt stressyndrom

Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) är en bio-psykosocial störning som kan uppstå efter en traumatisk händelse hos såväl barn som vuxna (Wergens 2002). PTSD är en diagnos som främst har uppmärksammats hos krigsoffer, men i och med 1950-talets ökade trend av både rån och våldsbrott har gjort att PTSD numera är mer vanligt (Levander m.fl. 2008.). Individer som utvecklar PTSD är oftast sårbara redan innan de utsätts för ett brott och när symptomen kvarstår mer än tre månader har oftast ett kroniskt trauma utvecklats som är svårbehandlat (a.a.). Det är förhållandevis få som utvecklar PTSD efter ett trauma, men många fler

utvecklar partiell PTSD (Gerge & Lander 2012; Lindgren m.fl. 2001) därmed kan PTSD ses som en dold folksjukdom (Gerge & Lander 2012). Vad är det då som händer vid PTSD? Individen går runt med en förhöjd alarmberedskap efter den traumatiska händelsen och orkar inte längre vara rädd utan distanserar sig allt mer från både inre och yttre påminnelse av det inträffade (a.a.). Om individen både har PTSD, depression och ångest är det särskilt viktigt att först behandla ångesten och depressionen, för då kan upplevelsen av det som upplevs som farligt, försvinna, vilket underlättar bearbetningen (a.a.). Det är också viktigt att se över om

patienten har missbruk, då många självmedicinerar för att slippa minnesbilder och obehagliga känslor (a.a.).

Depression, ångest och diagnoser

Globalt sett är depression, den tredje mest vanliga orsaken till psykisk ohälsa bland ungdomar och självmord är den tredje mest vanliga dödsorsaken i åldern 15–19 år (WHO 2018). Depression debuterar oftast i ung ålder och kan utvecklas till ett långvarigt tillstånd, men som kan förebyggas genom tidig upptäckt och rätt behandling (Folkhälsomyndigheten 2017). Barn och unga vuxna med svåra psykosociala förhållande står fortfarande för den främsta ökningen av psykisk ohälsa, men det syns även en mer generell ökning i hela ungdomsgruppen (Socialstyrelsen 2017). Cirka 10 procent av alla barn- och ungdomar lever med någon form av psykisk ohälsa, där depression och ångestsyndrom är de vanligaste diagnoserna samt vid långvariga påverkan ökar risken för suicidtankar och suicid (a.a.). Individer med ADHD har ofta svårigheter med att koncentrera sig på vad som sägs, är ofta hyperaktiva, impulsiva samt har ofta svårigheter med perception och kognition (Levander 2008), ADD liknar ADHD, men utan det hyperaktiva. De har en hög risk för att bli deprimerade och de har ofta en förhöjd ångestnivå och nästan hälften har även dyslexi. Aspergers syndrom karakteriseras ofta av en oförmåga till sociala samspel och deras tillvaro är ofta inrutad med rutiner som

nästintill är omöjliga att bryta (Levander 2008). Att ha utagerande beteende samtidigt som en depression, visar sig ha samband med ökad substansanvändning, suicidtankar, riskfyllda beteenden och kriminalitet, alla dessa var för sig ökar risken för framtida våldsexponering (Lambert m.fl. 2005). Medan ångest och blyghet minskar risken för utagerande beteende och kriminalitet (a.a.). Barndomstrauma lämnar oftast osynliga ärr som kan bli varaktiga genom hela livet (McCormack & Thomson 2017), och har ett samband med diagnoser som ADHD och personlighetsstörningar (Dye 2018). Det framgår i litteraturen att depression och ångest är naturliga, evolutionära responser som oftast uppstår efter traumatiska händelser (Andrews & Thomson 2009). Ångest är en emotionell reaktion och kan uppstå efter en hotfull situation, ångesten yttrar sig med ett mönster av ökad vaksamhet och hyperreaktivitet som förvårar individens problemlösningsförmåga, ökar individens alarmberedskap och yttrar sig i ett undvikande beteende för att minimera nya hot (a.a.). En effekt som kommer med depressionen är att individer kan bli bättre på att resonera, analysera och kan öka individens uppmärksamhet på detaljer samt informationsbearbetningen kan ske noggrannare, långsammare och mer metodologiskt (a.a.). Andrews och Thomson (2009) menar att ångest och depression (rumination) ofta går hand i hand för att vissa problem kräver en analyserande förmåga, medan andra kräver en ökad vaksamhet eller ett undvikande beteende.

Bearbetning och copingstrategier

Enligt Scapa m.fl. (2006) kan begreppet coping ses som, en kognitiv eller beteende strategi som kan underlätta den psykosociala hanteringen när vi utsätts för stor stress. Copingstrategier har två huvudfunktioner, den ena är att försöka lösa problemet som skapar stressen och därmed förändra situationen, den andra är att försöka reglera den emotionella spänningen (a.a.). En praktisk copingstrategi är att undvika platser som kan riskera en ny utsatthet (Socialstyrelsen 2005). Brattberg (2008) betonar att när en individ upplever sig hjälplös beror detta ofta på händelser som kulturen i samhället har format, vilket gör att individens förlorar sin trygghet och anpassning. Detta gör att individen kommer söka tröst i sin familj, men vid dysfunktionella familjeförhållanden kan göra individen får klara sig själv och utan rätt copingstrategier kan individen hamna i en djup kris (a.a.). En emotionellstrategi är att kunna se att många andra har det värre, att finna mening i det inträffade och att vilja hjälpa andra brottsoffer (Nilsson 2003). Andra strategier är problemlösning, isolering, socialt stöd, konst, informationssökning, föreningsaktivitet, humor och skrivande (a.a.). Forskare har kommit fram till att vissa skyddsfaktorer kan vara särskilt hjälpfulla vid traumatisk stress, dessa är anknytning till föräldrar, copingstrategier, vänner och temperament (Finkelhor m.fl. 2007b).

METOD

Enligt Malterud (2014) ska forskaren välja den metod, som har bäst förutsättning för att besvara studiens syfte och målsättningar. Bryman (2011) betonar att kvalitativa metoder har som syfte att undersöka hur individer tolkar och upplever sin sociala verklighet. Den aktuella studien, ville undersöka vuxna individers upplevelser, erfarenheter, uppfattningarna och behov, angående att ha blivit utsatta för gatuvåld, under sin ungdom. Detta gjorde att en kvalitativ metod

valdes. Kvantitativa studier lämpar sig bäst, när forskarna vill kvantifiera och insamla material, med hjälp av enkäter eller frågeformulär (Backman 2016 ). Den kvalitativa ansatsen är klart överlägsen kvantitativa, när det kommer till att

undersöka attityder, tankar, upplevelser, erfarenheter och behov (Malterud 2014). Kvalitativa studier går ofta på djupet i undersökandet, med mer nyanser och förståelse av olika fenomen och kan generera med en bredare insikt i varför individer agerar på ett speciellt sätt. ”Av största vikt är att tillämpa ett

helhetstänkande om både företeelsen i sig och den som uppfattar den och därtill väsentliga faktorer i sammanhanget för övrigt” (Chekol 2008, sid. 98). Denna studie har utgått från ett induktivt synsätt (Malterud 2014) betonar att de flesta studierna har både induktiv och deduktivt förhållningssätt och ingen studie kan vara helt fri från teori, utan det viktiga i en studie är istället att framföra, var tyngdpunkten ligger. Denna studie har utgått från ett fenomenografiskt synsätt. Chekol (2008) betonar att fenomenografi utgår från ett holistiskt synsätt, med andra ordningens perspektiv, som innebär att erfarenheter och individers

subjektiva uppfattning om något är i fokus. Individerna och deras situation utgör den centrala i datamaterialet och grundas på djupintervjuer (a.a.). Fenomenografi utgår från att det bara finns en värld, men individerna som finns i denna värld, uppfattar händelser och sin omvärld med variation, således är individens

uppfattning intressant att studera oavsett om den är sanningsenlig eller inte (a.a.). ”… allt vi erfar erfars som något, dvs. det har mening” (Bengtonsson 2013, sid 29) utifrån Husserl.

Urval

Enligt Bryman (2011) är målinriktade urval vanliga vid kvalitativa studier och går ut på att strategisk välja ut deltagare som anses vara bäst lämpade för att besvara studiens frågeställningar. Då denna studie ämnar undersöka upplevelserna och erfarenheterna av att ha utsatts för en misshandel ansågs ett målinriktat urval, mest lämplig. Bryman (2011) betonar att när ett bekvämlighetsurval väljs, beror detta oftast på att forskaren kan ha fått tillgänglighet till grupper av individer som annars kan vara svåra att få tag på. Således har även ett bekvämlighetsurval använts i urvalsprocessen, för målgruppen i denna studie hade annars varit svår att få tag på, på grund av att studiet rör en specifik misshandel, där informanten har varit i kontakt med polis och stödcentrum, under sin ungdom. En viktig

utgångspunkt vid målinriktat urval är att säkerställa en stor variation i urvalet, utifrån olika egenskaper och kännetecken (Bryman2011). Därmed har både män och kvinnor inkluderats i urvalet, med olika antal stödsamtal. Bryman (2011) betonar att forskaren väljer det urval som bäst kan förklara en social företeelse, samtidigt som forskaren själv måste vara väl medveten om relevanta inklusions- och exklusionskriterier. Malterud (2014) understryker att ett målinriktat urval, kan införliva bättre förutsättningar för upptäckt av betydelsefull kunskap.

Den ursprungliga kohorten och informanterna

Denna studie är en del av ett större projekt, ”vad hände sen”, som har i syfte att få en fördjupad kunskap om brottsutsatthet bland ungdomar. 75 procent av kohortens 405 individer är män. Personerna var mellan 10–20 år när de någon gång mellan år 2000–2006, utsattes för ett brott. De individer som ingår i kohorten har blivit utsatta för olika brott och sju olika brottstyperna ingår i kohorten, de två

vanligaste brottstyperna är misshandel och rån som står för 79 procent av det sammantagna antalet brott. Urvalsförfarandet i denna studie har utgått från två huvudsakliga steg. Det första steget var att exkludera de individer som inte hade

blivit utsatta för gatuvåld, vilket lämnade kvar ett urval på 138 individer. Nästa steg var att de projektansvariga gjorde ett slumpmässigt urval av denna grupp, detta resulterade i 12 individer. Efter detta sammanfördes rätt person med rätt adress, vilket blev sju män och fem kvinnor. Ett informationsbrev (se bilaga 1) skickades till dessa 12. Då ingen hörde av sig, valdes det att försöka nå dessa individer via telefon, detta resulterade i att tre informanter valde att delta i studien. Då inte alla hade ett registrerat telefonnummer gjorde det att, ett nytt

påminnelsebrev skickades till de fem individer där ingen kontakt hade uppnåtts. En av dessa informanter hörde av sig och ville delta. Könsfördelningen bland informanterna är tre män och en kvinna. Informanterna var mellan 15–18 år när de blev utsatta för brottet och var idag mellan 30–35 år.

Datainsamling och transkribering

Det empiriska materialet i denna studie grundar sig på fyra semistrukturerade- djupintervjuer och en uppföljningsstudie, med frågor och teman av relevans för problemställningen. Semistrukturerade intervjuer är relativt öppna, men följer i regel en intervjuguide för att få en viss struktur, där informanten har en stor möjlighet att påverka vad som kommer fram, vilket bidrar till att intervjuaren kan ställa följdfrågor (Bryman 2011). Intervjuguiden (se bilaga 2) utformades utifrån fasta teman, dels för att hålla sig inom en enhetlig ram, men också för att inte avvika för mycket från problemställningen (a.a.). Således har inte alla frågorna i intervjuguiden ställts och andra följdfrågor har berörts. Bryman (2011) betonar att det är viktigt att intervjuerna sker i en miljö som är lugn och fri från oväsen, då det annars kan påverka ljudkvalitén på inspelningen. Informanterna valde vilken dag som intervjuerna skulle äga rum, då informanterna inte befinner sig inom en rimlig körsträcka för att utföra en fysisk intervju, gjorde att de fick ske över telefon. Bryman (2011) framställer att det inte hör till vanligheten att utföra telefonintervjuer vid kvalitativa studier, men det kan ha sina fördelar som att de kan vara lättare att besvara känsliga frågor över telefon. Om intervjuer över telefon blir för långa, finns alltid en risk att informanten kan välja att avbryta samtalet genom att lägga på, vilket är svårare när intervjuaren är fysisk

närvarande (a.a.). För att motverka detta har informanten fått information om hur lång tid intervjun kunde förväntas ta och när det hade gått 40 minuter frågades informanten om det var okej att vi fortsatte. Fler nackdelar är att informantens kroppsspråk, gester och mimik går förlorade, tekniska problem kan uppstå och det krävs bra inspelningsinstrument (Bryman 2011). Även om kroppsspråket inte syns, går det att tolka signaler som skratt, suckar, förändrat röstläge och betoning av ord. Under intervjun användes två inspelningsinstrument, för att minimera risken för olika tekniska problem, där viktigt material hade kunnat gå förlorat. En fördel med att spela in en intervju är att, det inte krävs att intervjuaren för några anteckningar, vilket gör att fullt fokus kan läggas på det som individen försöker förmedla (a.a.). Inspelningsinstrumenten som användes var en diktafon och en inspelnings app (ACR pro) på mobiltelefon som under intervjun inte var

uppkopplad till ett mobilt nätverk. Bryman (2011) betonar att vissa informanter kan uppleva obehag av att bli inspelade, vilket kan göra att de hämmas. Att intervjua är ingen egenskap som går att läsa sig till, Malterud (2014) belyser att det är viktigt att utveckla sin känslighet som intervjuare, för då är det lättare att skapa ett tryggt och förtroligt klimat. För att nå framgång som intervjuare krävs många kvalitéer som exempel det viktigt att vara tydlig, sensitiv, med en empatisk inställning, öppen och flexibel, etisk medveten och visa hänsyn (Bryman 2011).