Anestesisjuksköterskans omvårdnadsstrategier i samband med patienters oro inför generell anestesi

Omvårdnad- vetenskapligt arbete Avancerad nivå 15 hp

Anestesisjuksköterskans omvårdnadsstrategier i

samband med patienters oro inför generell

anestesi

En intervjustudie

Anna Allisson

Omvårdnad 15 hp

Anestesisjuksköterskans

omvårdnadsstrategier i samband med

patienters oro inför generell anestesi

-En intervjustudie-

Anna Allisson

Omvårdnad – Vetenskapligt arbete Avancerad nivå 15 hp (91-120) Ht 2014

Sektionen för Hälsa och Samhälle Box 823

Nursing strategies to reduce patients

anxiety in connection with

general anesthesia

-A interview study-

Anna Allison

Nursing Thesis, 15 credits (91-120) Autumn 2014

School of Social and Health Sciences P.O. 823

Titel Anestesisjuksköterskans omvårdnadsstrategier i samband med

patienters oro inför generell anestesi - En intervjustudie

Författare Anna Allisson

Sektion Sektionen för hälsa och samhälle Handledare Cathrine Hildingh, professor

Examinator Kristina Ziegert, Med Dr, docent i omvårdnad

Tid Höstterminen 2014 Sidantal 18

Nyckelord anestesisjuksköterska, generell anestesi, omvårdnad, oro,

preoperativt, strategier

Sammanfattning Det är välkänt att patienter känner oro inför generell anestesi

vilket utgör ett problem i den anestesiologiska omvårdnaden. Studier gjorda över olika decennier visar att över 80 % av patienter som ska genomgå operation känner oro inför generell

anestesi. Det patienter känner oro inför är exempelvis att tappa kontrollen, vakna under anestesin, att inte vakna efter

operationen, erhålla perifer venkateter och lång väntan. Anestesisjuksköterskan träffar patienten först i det preoperativa

samtalet och ska då under några minuter identifiera patientens oro samt planera omvårdnadsåtgärderna för att försöka lindra

den. Detta medför ett stort behov av adekvata omvårdnads- åtgärder som kan hjälpa patienten lindra sin oro. Syftet med

studien var att beskriva anestesisjuksköterskans omvårdnads- strategier för att lindra patientens oro inför generell anestesi. Studien har en deskriptiv kvalitativ design med semi-

strukturerade intervjuer som datainsamlingsmetod. Studien innefattade intervjuer med fyra verksamma anestesisjuk- sköterskor på ett sjukhus i västra Sverige. Efter dataanalysen framkom två kategorier som beskriver anestesisjuksköterskans omvårdnadsstrategier preoperativt för att lindra patientens oro inför generell anestesi. En spridning av studiens material kan kanske öka medvetenheten om användningen av olika omvårdnadsstrategier. Detta skulle i sin tur kunna bidra till att lindra den preoperativa oron inför generell anestesi.

Title Nursing strategies to reduce patient’s anxiety in

connection with general anesthesia- A interview study

Author Anna Allisson

Department School of Social and Health Sciences Supervisor Cathrine Hildingh, professor

Examiner Kristina Ziegert, Associate professor

Period Autumn 2014 Pages 18

Key words anesthesia nurse, anxiety, general anesthesia

nursing, preoperative, strategies

Abstract It is well-known that patients feel anxious about general

anesthesia and that makes a problem in the nursing of anesthesia. Studies made over decades show that over 80% of the patients undergoing operation feel anxious

about general anesthesia. Patients feel anxious about to lose control, wake up during the operation, never wake

up, to get a needle and to wait long. The anesthesia nurse sees the patient at the first time in the preoperative meeting and have to identify anxiety and plan the nursing strategies in a few minutes. This lead to a large need of adequate nursing strategies which can mitigate patients anxiety.

The aim of this study was to describe nursing strategies preoperative to mitigate patients anxiety before general anesthesia. The study has a descriptive qualitative design and semi structured interviews were used to collect data. The study was based on four working anesthesia nurses in a hospital in the west of Sweden.

After the analysis two categories were identified to describe the nursing strategies to ease the patients anxiety before operation. The results of the study can get around and add the consciousness to use different nursing

strategies. This could in turn conduct to help patients ease the preoperative anxiety before general anesthesia.

Innehåll

Inledning ... 1

Bakgrund ... 1

Oro vid generell anestesi ... 1

Omvårdnad vid generell anestesi ... 2

Jean Watsons omvårdnadsteori relaterat till oro ... 4

Design ... 5

Urval ... 5

Datainsamling ... 6

Databearbetning ... 6

Etik ... 7

Resultat ... 8

Resultatet är beskrivit med kategorier och subkategorier samt

förstärkt med citat från deltagarna. ... 8

Anestesisjuksköterskans omvårdnadsåtgärder ... 8

Identifiera och bekräfta patientens oro ... 8

Tillföra värme ... 10

Fortlöpande information ... 10

Engagera kollegor ... 11

Anestesisjuksköterskans förhållningssätt ... 11

Skapa en relation ... 11

Ha patientfokus ... 12

Vara närvarande och ge beröring ... 12

Visa empati ... 12

Metoddiskussion ... 13

Resultatdiskussion ... 14

Implikation ... 18

Referenser

Bilaga

Inledning

Patienters rädsla och oro inför generell anestesi är välkänt och utgör ett problem i den anestesiologiska omvårdnaden (Mavridou, Dimitriou, Manataki, Arnaoutoglou &

Papadopoulos, 2012). Patienter som ska genomgå generell anestesi och operation kan uppleva emotionell, social och ekonomisk stress vilket kan påverka patienten negativt i vårdförloppet (DeMaria, DeMaria, Silvay & Flynn, 2011). Det finns forskning från 50 år tillbaka och fram till idag som visar att de flesta patienter känner en oro inför generell anestesi (Wilson, 1969; Maranets & Kain, 1999; Mitchell, 2010). Detta visar på ett stort behov av adekvata

omvårdnadsstrategier för att lindra patienters oro. Mitchell (2010) beskriver betydelsen av att anestesisjuksköterskan har möjlighet och tid för att identifiera och lindra patientens oro inför generell anestesi.

Eftersom oro inför generell anestesi är välkänt bör bemötandet och omvårdnadsstrategierna inriktas framförallt på hur anestesisjuksköterskan kan lindra oron och möta dessa patienter (Lundberg, 2008). I Reynolds och Carnwells (2009) studie framkom att

anestesisjuksköterskorna tyckte det var viktigt att redan i det preoperativa mötet bestämma vilka omvårdnadsstrategier som skulle användas för att lugna patienten. DeMaria et al. (2011) betonar att fokus ska vara på att informationen ska ges verbalt i det preoperativa samtalet vilket påverkade patienterna i studien positivt.

Många studier belyser vikten av att informera patienten för att lindra patientens oro

preoperativt men finns det andra omvårdnadsstrategier som anestesisjuksköterskan använder för att lindra? Mot bakgrund av detta är det av intresse att belysa anestesisjuksköterskans omvårdnadsstrategier för att lindra patienters oro inför generell anestesi.

Bakgrund

Oro vid generell anestesi

Generell anestesi innebär att patienten försätts i ett medvetslöst tillstånd (Sandin, 2008). Syftet är att underlätta kirurgi och smärtfyllda undersökningar samt minska mentalt lidande, smärtframkallande stimuli och somatiska och autonoma reaktioner. Generell anestesi förekommer i olika former så som inhalations- och intravenös anestesi. Idag kombineras inhalationsanestesi och intravenös anestesi och benämns balanserad anestesi eller genom total intravenös anestesi (TIVA) med hypnotikum och analgetikum (ibid).

Engelskans anxiety betyder ängslan, oro och bekymmer (Norstedts, 1997). Preoperativ oro är ett viktigt problem att försöka lindra hos patienter som ska opereras samt genomgå generell anestesi och har studerats i decennier (Mavridou et al, 2012). Redan på 60- talet framkom i en studie gjord av Wilson (1969) att 92 % av patienterna som skulle genomgå generell anestesi kände oro inför detta. I en studie gjord av Maranets och Kain (1999) framkom att 85 % av deltagarna kände oro inför generell anestesi och Mitchell (2010) påvisar att 80 % av

patienterna kände oro inför generell anestesi. Patienter som känner oro inför generell anestesi vårdas längre postoperativt på sjukhuset och kan utveckla avvikande beteende som har negativa effekter på återhämtningen (Clarke et al, 2013).

Det finns olika faktorer som gör att patienter upplever oro inför generell anestesi. Wang, Kulkarni, Dolev och Kains (2002) och Mitchell (2010) beskriver att patienter känner att de tappar kontrollen. Mavridou et al. (2012) och Mitchell (2010) belyser patientens oro för att vakna upp under anestesin samt rädslan att erhålla perifer venkateter och infusion. Van den Berg (2003) undersökte om deltagarna önskade intravenös induktion och erhålla en perifer venkateter alternativt inhalations induktion med gas. 26 % av deltagarna önskade intravenös induktion, 53 % önskade inhalationsinduktion och 22 % av deltagarna kunde inte ta ställning. Detta påvisar rädslan för nålar och infusioner (ibid).

Den perioperativa vården är full av aktiviteter för anestesipersonalen och tiden går fort. För patienten har tiden en helt annan innebörd och kan bli lång eller längre än förväntat vilket skapar oro hos patienten. Patienter upplever också oro för att komma in till operationssalen och se alla instrument (Mitchell, 2010).

Mavridou et al. (2012) påtalar att patienters rädslor inför anestesin ofta är enkla problem som kan lösas och frågor som är obesvarade har patienten med sig till det preoperativa mötet. Det preoperativa mötet är vanligtvis det enda tillfälle där patienten har möjlighet att få information om anestesin. I studien framkom att 95,5% av patienterna önskade träffa anestesipersonalen innan anestesin och operationen vilket påvisar behovet av information.

Omvårdnad vid generell anestesi

I kompetensbeskrivningen för sjuksköterskor med specialistutbildning inom anestesisjukvård beskrivs den kompetens en anestesisjuksköterska förväntas ha (Riksföreningen för anestesi och intensivvård & Svensk sjuksköterskeförening [SSF], 2008). Anestesiologisk omvårdnad är anestesisjuksköterskans övergripande arbetsområde. Den förutsätter goda kunskaper inom det omvårdnadsvetenskapliga och medicinska området men även kunskaper i etik, medicinsikt teknik, arbetsmiljö, pedagogik samt lagar och författningar. Enligt Larsson (2008) ska

patienten ses ur ett helhetsperspektiv som innefattar medicinskt status, men samtidigt som en självständig individ med sociala, existentiella och andliga behov (ibid).

Anestesisjuksköterskan kan genom att använda sina kunskaper och erfarenheter lära sig mer om patienten och utifrån detta planera och utföra omvårdnadsåtgärderna.

Omvårdnadsåtgärderna ska utgå från patientens behov och inte bara vad

anestesisjuksköterskan tycker är viktigt (Rudolfsson, von Post & Eriksson, 2007).

I vårdprocessen finns tre tidsfaser: den pre-, intra-, och postoperativa fasen. I den preoperativa fasen ingår den preoperativa dialogen (Lindwall, von Post & Bergbom, 2003). Mavridou et al. (2012) påvisar att det preoperativa mötet har en lugnande effekt och ska utformas relevant till patientens problem för att hjälpa lindra rädslor och därigenom minska oron. Syftet är att ”lindra, skydda patientens värdighet, skapa välbefinnande och bli till en livgivande händelse som patienten vill minnas som något gott” (Lindwall, von Post & Bergbom, 2003 s.98). Samtidigt är det ett redskap för kommande omvårdnadsarbete och en hjälp att planera och organisera omvårdnaden perioperativt. I den preoperativa fasen ingår att ta reda på de tankar och funderingar patienten vill dela med anestesisjuksköterskan men även de vårdhandlingar som värnar och bevarar patientens värdighet. Grundvården i den preoperativa fasen innefattar planering av omvårdnadsåtgärder för att skydda kroppen mot skada samt tillgodose kroppens behov av värme, andning och cirkulation. I specialvården hämtas data ur patientens berättelse samt journalen. Detta sker i relation till det aktuella ingreppet och den av läkare ordinerade anestesiformen. Den preoperativa dialogen karakteriseras av att anestesisjuksköterska möter patienten innan operationen (Lindwall, von Post & Bergbom, 2003). Anestesisjuksköterskan

ska i det preoperativa mötet med patienten inge lugn, trygghet och visshet om en säker och professionell omvårdnad (Larsson, 2008). Reynolds och Carnwell (2009) belyser att anestesisjuksköterskorna i mötet bara har cirka tio minuter på sig att identifiera och hjälpa patienten att lindra oron och förbereda patienten inför anestesin. Enligt Lindwall, von Post och Bergbom (2003) sker mötet mellan två människor var och en med sina unika kunskaper. I en avslappnad atmosfär berättar patienten om sig själv, tankar inför anestesin och operationen samt övriga frågor och funderingar. Det är inte enbart en utfrågning från ett förtryckt formulär utan en ömsesidig dialog mellan patienten och anestesisjuksköterskan med sina kunskaper och erfarenheter. I det preoperativa mötet har anestesisjuksköterskan lovat att vara vid patientens sida hela tiden. I den intraoperativa fasen genomförs den planerade vården utifrån vad anestesisjuksköterskan och patienten kommit överens om. Larsson (2008) påvisar att i den intraoperativa fasen ska anestesisjuksköterskan övervaka patientens fysiologiska funktioner och förebygga komplikationer. I anestesisjuksköterskans kompetens ingår att övervaka och observera patienten samt att dokumentera övervakningen och genomförda

omvårdnadsåtgärder (ibid).

Enligt Mitchell (2010) kan anestesisjuksköterskan i det preoperativa samtalet identifiera oron och det önskade informationsbehovet. Anestesisjuksköterskan kan hjälpa patienten att

övervinna oron genom att identifiera den och således undvika de ogynnsamma effekter som kan uppkomma. Dessa ogynnsamma effekter innefattar exempelvis svårigheter att sätta perifer infart, försenad käkrelaxation och hosta under induktionen men även smärta, illamående och kräkning postoperativt (Pokharel et al., 2011). Identifiering och att

anestesisjuksköterskan bekräftar patientens oro kan leda till en förtroendefull relation som kan lindra oron. Att jobba för en god relation kan hjälpa patienten att ta itu med sin oro och

rädslor så att patienten kan känna en trygghet inför generell anestesi (Mavridou et al., 2012). En omvårdnadsåtgärd för att göra patienten delaktig preoperativt kan vara att ge information om de olika anestesimetoderna och i den mån det går tillfredsställa eventuella önskningar (Mitchell, 2010). Den preoperativa informationen är viktig för en bra samarbetsrelation med patienten. Då anestesisjuksköterskan informerade om den valda anestesimetoden och den postoperativa vården reducerades missförstånd som fanns hos patienten (Hadjistavropoulos, Dobson & Boisvert, 2001). Guo, East och Arthur (2012) beskiver också vikten av att

patienten fick preoperativ utbildning och information muntligen vilket medförde att

patienterna kände mindre oro inför generell anestesi. Mitchell (2010) påvisar att det är viktigt att anestesisjuksköterskan informerar att den valda anestesin är en noggrann, kontrollerad och väl övervakad handling som leder till omedvetenhet hos patienten. Denna förklaring kan lindra oro och begränsa katastroftankar.

Mötet karakteriseras av en känsla att dela samma värld (Lindwall, von Post & Bergbom, 2003). I den delade världen finns en historia som innefattar förväntningar, sjukdom, anestesin och operationen. Anestesisjuksköterskan skapar en mötesplats, en delad värld där patienten kan delge sin historia i lugn och ro utan att bli störd. I studien gjord av Rudolfsson, von Post och Eriksson (2007) säger anestesisjuksköterskan: ”det är en utmaning att upptäcka vem patienten är utan fördomar. Jag tillåter patienterna att beskriva sig själva och att de får prata om vad de vill” (Rudolfsson, von Post och Eriksson, 2007, s. 909).

I mötet måste anestesisjuksköterskan ha en förmåga att lyssna på patienten (Larsson, 2008). Genom det infrias förståelse vem patienten är och vad som är viktigt just för den personen (Rudolfsson, von Post & Bergbom, 2007). Anestesisjuksköterskan kan främja en känsla av kontroll genom att lyssna på patienten och tillåta patienten att uttrycka individuella behov (Susleck et al., 2007). Vidare får anestesisjuksköterskan försöka att inte känna rädsla och dra

sig undan när patienten önskar att dela sina problem (Lindwall, von Post & Bergbom, 2003). Det är också viktigt att kunna lyssna på patientens upplevelser av situationen och tolka både verbala och icke-verbala antydningar (Mitchell, 2010).

Patienten måste få känna sig trygg och bli guidad genom anestesin och operationen. Genom att vara steget före leder anestesisjuksköterskan patienten fram till anestesin och förklarar hela tiden vad som händer och varför (Rudolfsson, von Post & Eriksson, 2007).

Anestesisjuksköterskan ska bekräfta patientens känslor när patienten lämnar över kontrollen och att bli hörd och responderad individuellt kan öka patientens känsla av kontroll (Lindwall, von Post & Bergbom, 2003). Om anestesisjuksköterskan har identifierat och lindrat oron hos patienten innan anestesin kan detta frambringa en känsla av förtroende som gör att det blir lättare för patienten att kunna släppa kontrollen (Mitchell, 2010).

Anestesisjuksköterskan måste känna av patienten och vilka behov som finns. Vissa patienter vill ha en distans och inte prata om anestesin och operationen medan andra vill prata om den hela tiden. En del patienter vill att anestesisjuksköterskan ska hålla deras hand för att de känner oro och vissa patienter vill inte ha beröring (Reynolds & Carnwell, 2009).

Jean Watsons omvårdnadsteori relaterat till oro

Jean Watsons omvårdnadsteori beskriver omvårdnaden som en mellanmänsklig

omsorgsprocess. Hon utgår från ett humanvetenskapligt synsätt som ska innefatta kärlek, vänlighet och en äkthet. Varje människa ses som en värderad person som ska vårdas, respekteras, näras, förstås och assisteras (Watson, 1993). I studien gjord av Reynolds och Carnwell (2009) framkom att anestesisjuksköterskan agerade som patientens advokat och detta innefattade att ha patientfokus. Patientfokus inkluderade också att tänka på patienten i första hand samt att visa att sjuksköterskan stod upp för patienten och patientens behov. Watsons teori baseras på tio olika karativa faktorer. En av dem är den mänskliga

omsorgsrelationen som präglas av hjälpande och tillit samt en vilja och ett engagemang. För att sjuksköterskan ska kunna hjälpa patienten är det viktigt att lära känna patienten och se patientens värld och tankar. För att patienten ska känna tillit till sjuksköterskan är det vikigt att sjuksköterskan visar en äkthet i relationen. Sjuksköterskan ska också ha en syn på människan som en värdefull person som ska vårdas, respekteras, skötas om, förstås och hjälpas. I den mellanmänskliga omsorgsprocessen och de omvårdnadshandlingar som bemöter patientens subjektiva inre värld försöker sjuksköterskan nå fram till målen genom att hjälpa patienten finna mening i tillvaron, i disharmoni, i lidandet och oron och främja självkontroll, valmöjligheter och självbestämmande. Mänsklig omsorg börjar när sjuksköterskan träder in i patientens livsrum och kan upptäcka patientens tillstånd och känna detta tillstånd inom sig själv och möta detta på ett sätt att patientens subjektiva känslor och tankar frigörs, en frigörelse som patienten längtat efter. Förutsättning för denna omsorgsrelation är att sjuksköterskan har förmåga till insikt och kan uppfatta känslor och det inre tillståndet hos patienten. Detta kan ske genom handlingar, ord, beteenden, kroppsspråk, känslor, tankar och intuition. Sjuksköterskan måste då kunna uttrycka tillståndet och ingripa på olika sätt till exempel genom rörelser, blickar, handlingar, information, beröring, ljud och ord (Watson, 1993). Lee och Lee (2012) beskriver i sin studie att patienterna ville få information muntligt och detaljerat om generell anestesi samt operationen. Patienterna ville också informeras om det postoperativa förloppet och vad som kunde förväntas. De önskade informationen på ett lättsamt språk och anestesisjuksköterskan observerade om de förstått informationen

anestesisjuksköterskorna att var det viktigt att patienten var välinformerad och att det beskrevs vad som skede. Det framkom också att det var svårare för patienten att ta till sig informationen då patienten kände preoperativ oro.

Problemformulering

Trots att det skett en utveckling i att ge patienter preoperativ information utifrån utformade riktlinjer samt patienters egen tillgång till information kan patienter fortfarande känna oro inför enkla problem som egentligen skulle vara klargjorda innan generell anestesi.

Patientens oro inför generell anestesi förblir ett problem som måste identifieras och försöka lindras med relevanta omvårdnadsstrategier för att patienterna ska få adekvat hjälp och känna sig lugna och trygga inför generell anestesi.

Mot bakgrund av detta är det av intresse att belysa anestesisjuksköterskans omvårdnadsstrategier för att lindra patienters oro inför generell anestesi. Vilka

omvårdnadsstrategier använder anestesisjuksköterskan? Finns det tillräckligt med tid för att identifiera och lindra patienters oro i dagens operationsverksamhet som kräver ett jämt flöde i programmet?

Syfte

Syftet var att beskriva anestesisjuksköterskans omvårdnadsstrategier preoperativt för att lindra patienters oro inför generell anestesi.

Metod

Design

Studien hade en deskriptiv kvalitativ design och semistrukturerade intervjuer användes som datainsamlingsmetod (Polit & Beck, 2009). Den kvalitativa metoden söker förståelse för ämnen från den levda vardagsvärlden ur den intervjuades eget perspektiv (Kvale & Brinkman, 2009).

Urval

Studiens inklusionskriterier innefattade fyra verksamma anestesisjuksköterskor på ett sjukhus i västra Sverige. Eftersom en objektivitet var önskvärt gjordes intervjuer på ett annat sjukhus än där studenten var verksam. Deltagarna hade en svensk legitimation som sjuksköterska med en vidareutbildning inom anestesiologisk omvårdnad. Anestesisjuksköterskorna hade

varierande verksamma år i yrket, men hade jobbat minst ett år. Enligt Graneheim och Lundman (2003) ökar det möjligheten att erhålla mångfald i forskarfrågan. Både män och kvinnor ingick i studien. De anestesisjuksköterskor som arbetat mindre än ett år exkluderades vilket grundades på antagandet att det första året som anestesisjuksköterska fokuseras arbetet mer på det tekniska handhavandet och de olika anestesimetoderna. Benner (1993) beskriver

att sjuksköterskor som är i en klinisk miljö där erfarenhet av patienterna och omvårdnaden saknas eller är obekant hamnar ibland på novisens prestationsnivå.

Verksamhetschefen på sjukhuset kontaktades via brev. Detta brev innehöll ett

informationsblad om studien och dess syfte samt ett formulär för underskrift av medgivande att fyra anestesisjuksköterskor fick delta i studien. Formuläret returnerades i ett förfrankerat kuvert och efter godkännande från verksamhetschefen kontaktades avdelningschefen på samma klinik via brev. Detta brev innehöll ett godkännande av verksamhetschefen och ett informationsblad om studien och dess syfte. Därefter kontaktades avdelningschefen via e-post. Då gjordes en förfrågan om möjligheten för avdelningschefen att informera om studien till avdelningens verksamma anestesisjuksköterskor. Avdelningschefen valde själv ut två män och två kvinnor och frågade om de ville medverka i studien. Via e-post delgavs

anestesisjuksköterskornas namn på de som skulle medverka i studien. Ett informationsblad och ett samtyckeformulär skickades till anestesisjuksköterskornas arbetsplats och därefter togs ånyo kontakt med avdelningschefen för att diskutera hur deltagarna lättast kunde kontaktas för att erhålla den muntliga informationen. Avdelningschefen ansåg att deltagarna skulle ringa upp för att erhålla den muntliga informationen om studien och samtidigt bestämma datum, tid och plats för intervjun. Innan den muntliga informationen gavs hade anestesisjuksköterskorna läst den skriftliga informationen samt undertecknat och returnerat samtyckeformuläret.

Datainsamling

Data samlades in genom semistrukturerade intervjuer enligt Polit och Beck (2009).

Intervjuerna ägde rum på anestesisjuksköterskornas arbetsplats i ett avskilt rum med stängd dörr och spelades in på iphone. Intervjuerna varade mellan 15 och 45 minuter och skedde på anestesisjuksköterskornas arbetstid. En intervjuguide utarbetades för intervjun enligt Kvale och Brinkman (2009) och är ett manus som strukturerar intervjuprocessen. Intervjufrågorna var enkla med följdfrågor (bilaga A). Frågeområdet innefattade anestesisjuksköterskornas omvårdnadsstrategier för att hjälpa patienten att lindra oron inför generell anestesi.

Ingångsfråga var: beskriv vilka omvårdnadsstrategier du som anestesisjuksköterska använder för att lindra patienters oro inför generell anestesi? Vidare ställdes frågor som: vilka allmänna och specifika omvårdnadsåtgärder används. Efter transkriberingen raderades det inspelade materialet och utskriften förvarades inlåst i ett förvaringsskåp på sjukhuset i Halmstad, Region Halland.

Databearbetning

Data bearbetades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys (Polit & Beck, 2009).

Databearbetningen utgick från analyssteg beskrivna av Graneheim och Lundman (2003). Efter transkriberingen lästes hela texten ett flertal gånger för att få ett sammanhang av texten. Utifrån texten plockades meningsbärande enheter ut vilka kondenserades för att minska textmassan men behålla kärnan. Därefter abstraherades och kodades texten och sorterades i kategorier och subkategorier utifrån skillnader och likheter. Kategorierna visar det manifesta innehållet i texten. För att få en överblick av materialet gjordes en arbetsmodell av

dataanalysen. Denna modell utgjorde en tabell med fem kolumner där rubrikerna var meningsbärande enhet, kondenserad mening, kod, subkategori och kategori (Graneheim & Lundman, 2003) (tabell 1).

Tabell 1. Exempel på dataanalys

Meningsbärande enhet Kondenserad mening

Kod Subkategori Kategori En hand på axeln är

bra. Axeln är ett bra ställe på kroppen att visa patienten att man finns där som stöd eftersom man inte har ögonkontakt med dem

Beröring som stöd och att man finns där

Beröring

som stöd Vara närvarande och ge beröring

Anestesisjuksköterskans förhållningssätt

Etik

Tillstånd att genomföra studien söktes och godkändes hos den lokala etikgruppen vid Högskolan i Halmstad, Sektionen för hälsa och samhälle, Dnr: UI 2014/244.

Enligt Lag (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor ska den enskilda människan skyddas och respekteras för människovärdet vid forskningen.

Ett informationsbrev utformades där deltagarna kunde läsa all information som de behövde veta för att ta ställning till att medverka i studien. Informationsbrevet innefattade en kort beskrivning av studenten som skulle genomföra intervjuerna, studiens bakgrund, syfte och metod. Deltagarna informerades också om varför just de valts och hur intervjun skulle gå tillväga. Vidare informerades deltagarna att insamlat datamaterial så som det inspelade

materialet skulle kasseras efter transkriberingen och utskrifter från intervjun kasseras efter det att examensarbetet godkänts av examinator. Information gavs också om hur studiens resultat kommer presenteras och hur personidentiteten i samband med detta skyddas. Efter

godkännande av examinatorn kommer studien att skickas till de fyra deltagarna samt redovisas för anestesisjuksköterskor under en utbildningsdag på sjukhuset i Halmstad. Deltagarna erhöll information om att det var frivilligt att medverka och att medverkan när som helst och utan förklaring kunde avbrytas (Lag 2003:460). De fick också studentens och handledarens kontaktuppgifter.

I studien fanns ingen uppenbar risk att delta och data behandlades konfidentiellt. Fördelar att delta i studien kunde vara att som anestesisjuksköterska få delge vilka omvårdnadsstrategier som används för att lindra patientens oro inför generell anestesi. Det kunde också vara att anestesisjuksköterskorna fick tid att reflektera över vilka omvårdnadsstrategier de använder då de möter patienter som känner oro inför generell anestesi.

Resultat

Resultatet är beskrivit med kategorier och subkategorier samt förstärkt med citat från deltagarna.

Efter dataanalysen framkom två kategorier som beskriver anestesisjuksköterskans

omvårdnadsstrategier preoperativt för att lindra patienters oro inför generell anestesi. Den ena kategorin var anestesisjuksköterskans omvårdnadsåtgärder och bestod av sju subkategorier. Dessa var att lindra patientens oro genom att: identifiera och bekräfta patientens oro, värna om läget på operationsbordet, tillföra läkemedel, tillföra värme, fortlöpande information, avleda patienten och engagera kollegor. Den andra kategorin var anestesisjuksköterskans förhållningssätt och innefattade fem subkategorier. Dessa var att: skapa en relation, ha patientfokus, vara närvarande och ge beröring, visa empati och skapa en lugn miljö. Nedan följer en beskrivning av kategorier och subkategorier (tabell 2).

Tabell 2. Anestesisjuksköterskans omvårdnadsstrategier preoperativt för att lindra patientens oro inför generell anestesi

Kategori Subkategori

Anestesisjuksköterskans omvårdnadsåtgärder Identifiera och bekräfta patientens oro Värna om läget på operationsbordet Tillföra läkemedel

Tillföra värme

Fortlöpande information Avleda patienten

Engagera kollegor Anestesisjuksköterskans förhållningssätt Skapa en relation

Ha patientfokus

Vara närvarande och ge beröring Visa empati

Skapa en lugn miljö

Anestesisjuksköterskans omvårdnadsåtgärder

Identifiera och bekräfta patientens oro

Det framkom i resultatet att anestesisjuksköterskorna redan innan de träffade patienten ville få information om patienten kände oro inför generell anestesi. De läste i datajournalen eller pratade med personalen som träffat patienten för att få denna information. Någon sa: ”tittar ju givetvis litegrann i journalen vad det har stått innan” . En annan anestesisjuksköterska

beskrev att: ”personalen som haft hand om patienten innan kan ha uttryckt det och i vissa fall står det redan i journalsystemet. Med denna första information beskrev

anestesisjuksköterskorna att de lättare kunde anpassa sitt förhållningssätt och redan i det tidiga skedet börja planera omvårdnadsåtgärderna och försöka lindra patientens oro inför generell anestesi.

Identifieringen av oro kunde också ske genom att anestesisjuksköterskorna i det preoperativa samtalet frågade patienten om de kände någon oro inför generell anestesi. De ansåg att patienten i samtalet kunde berätta vad det var som oroade dem och samtidigt kunde anestesisjuksköterskorna hos de patienter som hade svårt att uttrycka sig ta reda på om det fanns oro. ” Men dom flesta säger att det känns oroligt….så brukar jag nog prata med dom lite om det. Vad dom är oroliga för….Jo men försöka ta reda på….luska lite och prata lite och få dom att säga vad dom är oroliga för eller vad det är som bekymrar dem” . En annan

anestesisjuksköterska sa: ”och att man då också efter en stund ….beror lite på vad det är för patient men att man frågar hur det känns” .

I det preoperativa samtalet framkom att anestesisjuksköterskorna bara genom att träffa patienten kunde identifiera oron och därigenom få information om patientens oro och vilka behov som fanns. Detta grundades på att det fanns en kombination av erfarenhet, klinisk blick och medmänsklighet för att kunna identifiera och lindra patientens oro. Någon beskrev: ”men det är svårt att sätta ord på det….hur jag vet att en patient är orolig och lindrar det….det är väl både din erfarenhet, fingertoppskänsla och medmänsklighet….Det är svårt att sätta ord på det….vissa människor känner man att dom är oroliga” .

Då anestesisjuksköterskan identifierat patientens oro var det viktigt att bekräfta den. Genom att bekräfta patientens oro ansåg anestesisjuksköterskorna att de hjälpte patienten att lindra oron. Det framkom att patientens oro måste tas på allvar och inte nonchaleras.

Anestesisjuksköterskan sa: ” jag bekräftar din oro och jag har förstått den” . En annan sa: ” att jag verkligen försöker fråga om det…. att man inte blundar för ångesten och oron utan tar upp det” .

Värna om läget på operationsbordet

Anestesisjuksköterskorna beskrev att ett sätt att lindra patientens oro var att värna om läget på operationsbordet. Genom att värna om läget bäddar man in patienten och ändrar läget i sängen så att patienten får en känsla av att anestesisjuksköterskan månar om att patienten ligger skönt. ”Jag liksom månar extra och bäddar så att till exempel armen ligger bra” . En

anestesisjuksköterska beskrev att: ” Ofta är det ju såhär att…. ligger du bekvämt ….det är ju en bra fråga då brukar dom tänka efter” .

Tillföra läkemedel

Att lindra med läkemedel innan generell anestesi tyckte samtliga anestesisjuksköterskor var den sista omvårdnadsåtgärden att tillgå om ingen annan åtgärd kunde lindra patientens oro. Merparten av anestesisjuksköterskorna kunde då tänka sig att ge patienten läkemedel för att lindra oron. Fast anestesisjuksköterskorna tyckte att läkemedel var den sista

omvårdnadsåtgärden att tillgå tyckte de ändå att administrering av läkemedel var en bra åtgärd att använda om inget annat hjälpte. ” Sen kan det ju finnas dom som är jätte oroliga så det knappt går att nå dom. Då kan ju lite propofol eller fentanyl bara lugna ner dom så dom i alla fall får in det man vill informera dom om” .

När anestesisjuksköterskorna beskrev att läkemedel var en omvårdnadsåtgärd för att lindra patientens oro var de överens om att det var viktigt att informera patienten om läkemedlet och dess effekter. Det upplevdes ofta att patienten rådfrågade anestesisjuksköterskorna hur de skulle gjort i samma situation och förlitade sig på det. Anestesisjuksköterskorna tyckte då det var viktigt att patienten fick information om fördelarna att erhålla läkemedel. När läkemedel gavs för att linda patientens oro tyckte anestesisjuksköterskorna att patienten lättare kunde slappna av och ta till sig den information som gavs. Någon sa: ” jag säger att du ska få lite god medicin så att du kan slappna av och få till dig det som vi förklarar för dig” . Vidare framkom att ” om jag ger dig en jätte liten dos och det försvinner väldigt snabbt, så kan du få se vad du tycker” .

Tillföra värme

En omvårdnadsåtgärd för att lindra patientens oro var att tillföra patienten värme för ett välbefinnande ansåg merparten av anestesisjuksköterskorna.” Med värmefiltar och så för att inte patienterna ska bli nedkylda….och det får dom redan innan det är en faktor för ett välbefinnande” . Det pågick ett projekt på avdelningen om effekterna av att tillföra värme preoperativt. Ett speciellt värmetäcke lades på patienten redan i sänghallen för att patienten inte skulle frysa samt att med värme lättare kunna slappna av. En anestesisjuksköterska sa: ” värmetäcke som vi lägger på och man kan se hur dom slappnar av” . En

anestesisjuksköterska trodde att värmetäcke gav patienten en känsla av att stoppas om ” värme är ju fantastiskt bra om man är orolig och fryser, för det gör man om man är orolig. Man ligger ju och fryser och spänner sig” .

Fortlöpande information

Det framkom i resultatet att information var en av de viktigaste omvårdnadsåtgärderna preoperativt för att lindra patientens oro inför generell anestesi. Samtliga

anestesisjuksköterskor beskrev att information skulle ges kontinuerligt till patienten. En anestesisjuksköterska sa: ” Och sen förklarar jag allting hela tiden varje steg….mycket information hela tiden, fortsätta informera om vad jag gör och vad jag tänker göra” . Denna information skulle innefatta vad som sker preoperativt. Några av anestesisjuksköterskorna tyckte även att informationen skulle innefatta vad som skedde peri- och postoperativt. ” Men samtidigt så tror jag att majoriteten tycker det är bra att dom vet vad som händer under tiden man är sövd….Förklarar att är du inte smärtfri när du vaknar så finns jag här och ger smärtlindring och jag lämnar inte dig” . Informationen kunde innefatta allt från det när patienten kom in på operationssalen och apparaturen på operationssalen till att informera om uppkoppling av övervakning samt hur anestesin går till. En anestesisjuksköterska påtalade: ” en del tycker det blir lite lugnare om man hela tiden berättar lite vad man gör” . Genom att informera tyckte anestesisjuksköterskorna att patienten blev medveten om vad som skulle hända vilket medförde att patienten lättare kunde samarbeta. Någon sa: ” information tror jag är jätte viktigt att man är medveten….blir medveten genom information” .

Det uppenbarades också att det var viktigt att vara ärlig hela tiden och inte undanhålla något gällande patienten. Någon sa: ” det brukar jag säga med att det finns inga hemligheter här för dig utan du har rätt att ha reda på precis allting” . Å andra sidan framkom också att i vissa allvarliga situationer kunde anestesisjuksköterskan välja att inte informera patienten om det

aktuella läget och istället undvika att inte berätta hela sanningen för patienten. ” Man måste ibland bara köra på. Ja kanske inte att halvljuga men att inte säga hela sanningen.

Avleda patienten

Merparten av anestesisjuksköterskorna ansåg att en omvårdnadsåtgärd var att försöka avleda patienten som känner oro inför generell anestesi. Detta kunde infrias genom att

anestesisjuksköterskan pratade med patienten om vardagliga ting för att avleda tankarna om oron inför anestesin. Anestesisjuksköterskornas uppfattning var att det alltid måste finnas en känsla och relevans för vad man ska prata med patienten om i den situationen. En

anestesisjuksköterska menade att: ” man måste ha en fingertoppskänsla och inte prata fotboll med alla….jag snackar lite runtomkring med, var kommer du ifrån, vad har du jobbat med…. snacka allmänt om allt möjlig” . Ett annat sätt att avleda patientens oro var att sprida glädje, vara positiv och visa humor. Även detta menade anestesisjuksköterskorna måste kännas in så att det passade i den aktuella situationen. Någon sa: ” vissa patienter vill ju att man ska

skoja….man märker nästan direkt att man kan dra något skämt” . Det kom fram i resultatet att avleda patienten också kunde ske genom att anestesisjuksköterskorna utstrålade glädje även om patienterna såklart inte kände glädje över att vistas på sjukhus. ” men hejsan hejsan god morgon….Det är lite positivt jag vill gärna sprida den glädjen, det är ju inte glädje för alla att dom kommer hit. Men att det är något positivt” . Det lyftes också fram att uppmuntra patienten att tänka på något trevligt innan anestesin för att avleda och därigenom lindra patientens oro. En anestesisjuksköterska sa ”nu får du tänka på något trevligt så du kan drömma om det och så finns jag hos dig hela tiden” .

Engagera kollegor

Ett sätt att hjälpa patienten att lindra oron preoperativt var att göra övriga kollegor medvetna om den. Detta innefattade anestesiläkarna, operationssjuksköterskorna,

operationsundersköterskorna och operatörerna. De menade att om anestesisjuksköterskan gjorde andra kollegor medvetna om patientens oro kunde de ha ett passande förhållningssätt mot patienten. Då operationssjuksköterskan var medveten om oron hos patienten kunde de undvika att duka upp inför patienten eller inte vistas på operationssalen förrän patienten var sövd. Någon sa: ” får opsyrrorna att vara med på det så att de vet att de kanske inte behöver hålla på allt för mycket” . Om anestesisjuksköterskan gjorde operatören medveten om

patientens oro kunde de undvika att komma in på salen och till exempel fråga efter något eller diskutera kring operationen. En anestesisjuksköterska sa: ” dom är oroliga här så att de får en hint. Då klampar man inte in och frågar jag vill att du tar fram min handstorlek” .

Anestesisjuksköterskans förhållningssätt

Skapa en relation

Vikten av att skapa en relation med patienten för att lindra patientens oro framkom som en omvårdnadsstrategi. Genom att knyta kontakt med patienten och därigenom skapa en relation kunde patientens oro inför generell anestesi lindras. Att skapa en relation infriades när

beskriver det som: ” jag försöker möta patienten på patientens plan och verkligen förstå att patienten är i en utsatt situation” . I relationen med patienten tyckte anestesisjuksköterskorna att patienten öppnade sig vilket underlättade för anestesisjuksköterskan att leda patienten fram till generell anestesi. Någon sa: ” sätt dig ner en stund, skapa en relation….jag är för det första inte narkossköterska, jag är medmänniska….men att du lyckas knyta kontakt med patienten. Anestesisjuksköterskan beskrev att: ” det enda som betyder något för mig är att jag har mina patienter på banan” .

Ha patientfokus

Det framkom att samtliga anestesisjuksköterskor tyckte att patientfokus var en

omvårdnadsstrategi för att lindra patientens oro. Detta innefattade att anestesisjuksköterskan hade full fokus på patienten och att patienten verkligen kände att all fokus var på patienten. Detta kunde infrias genom att anestesisjuksköterskan koncentrerade sig på patienten och inte den tekniska utrustningen och läkemedel vilket kunde vara gjort innan patienten kom till operationssalen. Någon sa: ” och inte med laryngoskop mitt framför näsan utan försöker sköta det snyggt” . Anestesisjuksköterskorna menade att de fick koncentrera sig på att ha

patientfokus eftersom det är mycket förberedelser på operationssalen innan anestesin. En anestesisjuksköterska beskrev att: ” men att man absolut tänker på vad man gör och att man inte släpper fokus. Jag ser till att vara 100 % fokus på patienten” . Att ha patientfokus innefattade även att inte ta historien från patienten utan att det är patienten det gäller och inte den som ger vård eller någon annan patient som vårdats tidigare på operationssalen.

Anestesisjuksköterskan beskrev att ” jag pratar inte om mig själv utan jag pratar om patienten det är patientfokus. Dennes historia och just i deras nu….det viktigaste är full patientfokus och inte prata om mig själv” .

Vara närvarande och ge beröring

Att vara närvarande ansåg anestesisjuksköterskorna var ett sätt att lindra patientens oro preoperativt. Detta innebar att visa att man fanns vid patientens sida hela tiden och inte lämnade patienten. Det framkom att: ” patienten vet om att jag finns hela tiden och är precis vid huvudet” . Det beskrevs också att: ” här finns jag och jag finns för dig och lämnar inte dig” .

Genom att vara närvarande innefattade också att som anestesisjuksköterska ge beröring och vara fysisk mot patienten för att lindra patientens oro. Dock ansåg anestesisjuksköterskorna att det var viktigt att känna in om patienten var mottaglig för beröring. Den fysiska beröringen kunde vara en klapp på kinden, en hand på axeln eller att hålla handen.

Anestesisjuksköterskorna beskrev det som: ” jag sätter mig ner så kan jag hålla handen…. hudkontakt” . Eller att: ” jag är fysisk och håller gärna en hand och jag har alltid min vänstra hand på axeln….En hand på axeln tror jag är bra. Axeln är ett bra ställe på kroppen att visa patienten att man finns som stöd” .

Visa empati

Det framkom att som anestesisjuksköterska bör man ha ett empatiskt förhållningssätt för att kunna lindra patientens oro inför generell anestesi. I det empatiska förhållningssättet utgick

anestesisjuksköterskorna från sig själva genom att fundera på hur de själva hade velat bli bemötta om de kände oro. ” Så nånstans så ger jag patienterna det bemötande som jag själv skulle hoppats få om jag själv var orolig. Ja man utgår ifrån sig själv” . Att ha ett empatiskt förhållningssätt innefattade också att visa intresse för patienten och patientens situation men även att anestesisjuksköterskan i första hand är medmänniska med en helhetssyn av patienten. Det beskrevs att: ” man försöker se helheten med själ…. att man i första hand är

medmänniska och inte narkossköterska….Visa att man släpper på tyglarna lite” .

Skapa en lugn miljö

Anestesisjuksköterskorna tyckte det var viktigt med ett lugnt och tryggt uppträdande för att skapa en lugn miljö runt patienten och lindra patientens oro inför generell anestesi. Det framkom att anestesisjuksköterskan ska försöka behålla lugnet i situationen och inte stressa. Någon sa: ”jag tror det är viktigt att man försöker behålla lugnet. Inte stressa och stirra upp sig” . Att skapa en lugn miljö innefattade också att miljön runtomkring patienten var lugn och att det till exempel inte förekom en massa onödigt spring på operationssalen. En lugn miljö kunde också infrias om anestesisjuksköterskan utstrålade och förmedlade säkerhet, erfarenhet och kompetens i det som gjordes. Det beskrevs som: ” man förmedlar tryggheten, jag vet vad jag håller på med och jag lovar dig att jag kan det” .

Samtliga anestesisjuksköterskor poängterade att det var viktigt att verkligen ta den tid som behövdes för att lindra patientens oro. Genom att ta den tid som behövdes till varje patient skapades en lugn miljö. Trots operationsverksamhetens ständiga flöde och tidsbesparingar beskrev anestesisjuksköterskorna att de tog sig den tid som behövdes för just den patienten. Samtliga tyckte att det var patienten själv som avgjorde hur lång tid som behövdes fram till generell anestesi. Någon sa: ” för mig så är tiden universell….det får ta hur lång tid det tar. Jag tror mer på kvalitet. Så för min del har jag all tid i världen….denna patienten behövde denna tiden….jag tar den tiden som behövs” .

Diskussion

Metoddiskussion

Metoden som valdes till denna studie var en deskriptiv kvalitativ metod vilket var en väl vald metod för att beskriva anestesisjuksköterskans omvårdnadsstrategier i mötet med patienter som känner oro inför generell anestesi. Baserat på syftet valdes semistrukturerade intervjuer som datainsamlingsmetod. Enligt Kvale och Brinkman (2009) söker den kvalitativa metoden förståelse från den levda vardagsvärlden ur den intervjuades perspektiv.

Begrepp för att beskriva tillförlitligheten i en vetenskaplig studie varierar i den kvalitativa metoden. I denna studie beskrivs tillförlitligheten utifrån Graneheim och Lundmans (2003) och innefattar begreppen trovärdighet, pålitlighet och överförbarhet.

Trovärdigheten i studien utgjordes av att datainsamlingen bestod av intervjuer från verksamma anestesisjuksköterskor som dagligen möter patienter som känner oro inför generell anestesi. Anestesisjuksköterskorna var också verksamma på annat sjukhus än studentens vilket gav utrymme för en objektivitet. Intervjuerna innefattade fyra

detta möjligheten för mångfald i forskarfrågan. Trovärdigheten i studien baserades också på att både män och kvinnor deltog med varierande ålder.

En intervjuguide med åtta frågor utarbetades som väl täckte frågeområdet (bilaga A). Enligt Kvale och Brinkman (2009) är en intervjuguide ett manus som strukturerar intervjuprocessen. En testintervju gjordes eftersom det saknades erfarenhet i intervjuteknik. Deltagarna kändes bekväma i intervjusituationen. Den avslappnande miljön kan ha bidragit till att deltagarna gavs utrymme och kunde reflektera fritt över de omvårdnadsstrategier som de använder då det träffar patienter som känner oro inför generell anestesi.

Databearbetningen utgick från analysstegen beskrivna av Graneheim och Lundman (2003). Texten lästes efter transkriberingen ett flertal gånger för att få ett sammanhang av innehållet. En analystabell gjordes vid databearbetningen som förenklade analysen. Kategorier och subkategorier som framkom i resultatet svarade väl mot studiens syfte.

En brist i trovärdigheten kan vara att studien gjordes av endast en observatör i

intervjusituationerna. Enligt Graneheim och Lundman (2003) ökar trovärdigheten om det finns fler observatörer med olika perspektiv. Det kan också vara så att databearbetningen tolkades utifrån egna erfarenheter och förkunskaper i frågeområdet fast att det gjordes försök att lägga förförståelsen åt sidan. Studien baserades på fyra deltagare vilket är ett ganska lågt antal. Trovärdigheten hade kanske ökat om studien haft fler deltagare. En brist kan också vara att det inte fanns någon erfarenhet i intervjuteknik mer än den i det dagliga mötet med

patienter.

Pålitligheten i studien var att alla deltagare fick samma frågor vilket Graneheim och Lundman (2003) belyser vikten av. Det upplevdes en utveckling hos intervjuaren under intervjuernas gång vilket medförde att följdfrågorna efter hand blev mer relevanta. Enligt Graneheim och Lundman (2003) är intervjuer en utvecklingsprocess där intervjuaren får en inblick i frågorna och skaffar sig hela tiden ny inspiration till fler följdfrågor. Pålitligheten kan däremot ha påverkats av att vissa av intervjufrågorna kändes för smala eller breda. De frågor som kändes för smala genererade endast ett kort svar och ledde inte till följdfrågor utan kändes uttömda redan då deltagaren svarat. De frågor som kändes för breda genererade ett långt svar och ledde ibland till att komma ifrån frågeområdet.

Överförbarheten utgjordes av studiens omfattande resultat som kunde bearbetas och belysas med citat. Resultatet kan bidra till att anestesisjuksköterskor blir medvetna om

omvårdnadsstrategier som de kan använda då det träffar patienter som känner oro inför generell anestesi. Överförbarheten är enkom ett förslag och det är enligt Graneheim och Lundman (2003) läsaren som kan bedöma detta.

Resultatdiskussion

Gillen, Biley och Allen (2008) beskriver att den preoperativa oron är en av de mest olustiga erfarenheter att uppleva och är relaterade till anestesin och operationen. Den preoperativa oron innefattar: en främmande miljö, förlust av kontroll, en upplevd eller verklig fysisk risk, beroende av främlingar samt en separation från familj och vänner. Gail (2005) menar att den preoperativa oron karaktäriseras av en subjektivitet och de upplevda känslorna kan leda till anspänning till följd av autonoma nervsystemet och orsaka fysiska och psyksiska

förändringar. De psykiska förändringarna innefattar känslor av oro, ängslan och osäkerhet och de fysiska kan ge förändringar i hjärt- och andningsfrekvens samt blodtryck.

Syftet med studien var att beskriva anestesisjuksköterskans omvårdnadsstrategier preoperativt för att lindra patienters oro inför generell anestesi. Resultatet visade att anestesisjuksköterskan använde sig av olika omvårdnadsåtgärder och förhållningssätt för att hjälpa patienten att lindra oron inför generell anestesi. Omvårdnadsåtgärderna innefattade att: identifiera och bekräfta patientens oro, värna om läget på operationsbordet, tillföra läkemedel, tillföra värme, fortlöpande information, avleda patienten och engagera kollegor. Att lindra patientens oro genom anestesisjuksköterskans förhållningssätt innefattade att: skapa en relation, ha patientfokus, vara närvarande och ge beröring, visa empati och skapa en lugn miljö.

Reynolds och Carnwell (2009) beskriver att anestesisjuksköterskorna tyckte det var viktigt att redan i det preoperativa mötet bestämma vilka omvårdnadsstrategier de skulle använda för att lugna patienten. Med denna första information beskrev anestesisjuksköterskorna att de kunde anpassa sitt förhållningssätt mot patienten och redan i det tidiga skedet börja planera

omvårdnadsstrategierna (ibid). Genom att identifiera och bekräfta patientens oro fick anestesisjuksköterskorna redan innan de träffade patienten information om patienten kände oro inför generell anestesi. För att erhålla denna information läste de i datajournalen eller pratade med personalen som redan träffat patienten. Det framkom också att identifieringen kunde ske genom att anestesisjuksköterskan frågade om patienten kände någon oro och att patienten då kunde berätta om denna. Detta är i enighet med Mitchell (2010) som beskriver att anestesisjuksköterskan i det preoperativa samtalet kan identifiera oron och det önskade

informationsbehovet. Mavridou et al. (2012) menar att anestesisjuksköterskan kan hjälpa patienten att övervinna oron genom att identifiera den och därmed undvika ogynnsamma effekter som kan uppkomma. När anestesisjuksköterskan identifierat oron var det viktigt att bekräfta den så att patienten kände att anestesisjuksköterskan tog den på allvar. Identifiering samt att anestesisjuksköterskan bekräftade patientens oro kunde leda till en förtroendefull relation och lindra oron (ibid).

Att värna om läget på operationsbordet medförde att patienten fick en känsla av att

anestesisjuksköterskan månade om att patienten låg skönt. Anestesisjuksköterskan ville att patienten skulle känna efter om de låg bekvämt eftersom de skulle ligga länge och kanske hade ont i axlar och höfter sen tidigare. Enligt Larsson (2008) är det viktigt att patienten ligger bekvämt och inte utsätts för tryck som kan ge skador.

Samtliga anestesisjuksköterskor tyckte att tillföra läkemedel innan generell anestesi för att lindra oro var en omvårdnadsåtgärd som valdes i sista hand. Det framkom att

anestesisjuksköterskorna först ville prova olika omvårdnadsstrategier innan de tillförde läkemedel. Anestesisjuksköterskorna beskrev att de ville att patienterna skulle vara så adekvata som möjligt för att ta till sig informationen som gavs. Dock var det en bra omvårdnadsåtgärd att tillgå om inget annat hjälpte. Då anestesisjuksköterskorna gav läkemedel var det viktigt att informera patienten om läkemedlet och dess effekter. Enligt Larsson (2008) är ett preoperativt mottagande med information och förtroende den bästa ångest och orosdämpande effekten men i många fall räcker inte detta och en farmakologisk behandling måste ges.

En annan omvårdnadsstrategi för att lindra patientens oro var att tillföra patienten värme. Värme framkom som en viktig omvårdnadsstrategi att lindra patientens oro.

Anestesisjuksköterskorna tyckte att patienten lättare kunde slappna av då de fick ett värmetäcke. Ett projekt pågick på avdelningen om effekterna av att tillföra värme

preoperativt. Ett speciellt värmetäcke lades på patienten redan i sänghallen för att patienten inte skulle frysa samt att med värme lättare kunna slappna av. Wagner, Byrne och Kolcabak (2006) beskriver att det övergripande syftet att tillföra värme till patienten är för ett

välbefinnande. Värme hjälper också patienten att bevara normotemperaturen och minska preoperativ oro. I studien jämfördes att lägga på patienten ett uppvärmt täcke alternativt en patientkontrollerad rock där patienten själv kunde styra värmen. Båda alternativen hade en positiv effekt på patienten så som att hålla värmen och känslan av välbefinnande. Patienterna som använde patient kontrollerad värme upplevde en signifikant minskning av preoperativ oro. Lindwall, von Post och Bergbom (2003) menar att den preoperativa fasen innefattar planering av omvårdnadsåtgärder för att skydda kroppen mot skada samt tillgodose kroppens behov av värme, andning och cirkulation. I Park och Chois (2010) studie framkom att

patienterna kände mindre oro och ett större välbefinnande postoperativt om de erhöll värme preoperativt. I deras studie rekommenderades att tillföra värme preoperativt som en

intervention att uppnå välbefinnande och mindre oro postoperativt.

Fortlöpande information var en av de viktigaste omvårdnadsåtgärderna för att lindra patienters oro preoperativt. Samtliga anestesisjuksköterskor tyckte att information skulle ges

kontinuerligt till patienten. I en studie gjord av DeMaria et al. (2011) framkom att om informationen gavs verbalt i det preoperativa samtalet påverkade detta patienterna positivt. I resultatet framkom att informationen skulle innefatta allt från det när patienten kom in på operationssalen och apparaturen på operationssalen till att informera om uppkoppling av övervakning samt hur anestesin går till. Detta stämde väl överens med Rudolfsson, von Post och Eriksson (2007) som beskriver att genom att vara steget före leder anestesisjuksköterskan patienten fram till anestesin och förklarar hela tiden vad som händer och varför.

Att försöka avleda patienten som känner oro inför generell anestesi var en omvårdnadsåtgärd som kunde infrias genom att anestesisjuksköterskan pratade med patienten om vardagliga ting för att skingra tankarna om oron inför anestesin. Rudolfsson, von Post och Eriksson (2007) beskriver att sjuksköterskorna i det preoperativa mötet lät patienterna prata om vad de ville så som vardagliga ting. Dock var det viktigt att det fanns en känsla och relevans för vad

anestesisjuksköterskan ska prata med patienten om i situationen (ibid).

Anestesisjuksköterskorna kunde också avleda patientens tankar genom att sprida glädje, vara positiv och visa humor. Även detta menade anestesisjuksköterskorna måste kännas in så att det passade i den aktuella situationen. Den sista omvårdnadsåtgärden i kategorin

anestesisjuksköterskans omvårdnadsåtgärder var att engagera övriga kollegor. Genom att engagera övriga kollegor blev de medvetna om patientens oro. Då operationssjuksköterskan var medveten om oron hos patienten kunde de undvika att duka upp inför patienten eller inte vistas på operationssalen förrän patienten var sövd.

Watsons (1993) omvårdnadsteori beskriver att sjuksköterskan ska kunna hjälpa patienten och därför är det viktigt att lära känna patienten och se patientens värld och tankar.

Anestesisjuksköterskans förhållningssätt innefattade att skapa en relation med patienten. Genom att knyta kontakt med patienten framkom att anestesisjuksköterskorna skapade en relation med patienten. Detta kunde infrias om anestesisjuksköterskan satte sig ner för att vara på patientens nivå och genom samtalet förmedla en förståelse för patienten i den utsatta situationen. Detta stämmer väl överens med Mavridou et al. (2012) som påvisar att en god relation kan hjälpa patienten att ta itu med sin oro och rädsla för att känna trygghet inför generell anestesi. Patientfokus var en omvårdnadsstrategi och innefattade att

anestesisjuksköterskan hade full fokus på patienten och att patienten verkligen kände att all fokus var på patienten. Detta kunde infrias genom att anestesisjuksköterskan koncentrerade sig på patienten och inte all den tekniska utrustningen och läkemedlen vilket kunde vara gjort innan patienten kom till operationssalen. Detta överensstämmer med Rudolfsson, von Post och Eriksson (2007) där sjuksköterskorna försökte ha allt färdigt på operationssalen innan de träffade patienten för att utstråla patientfokus. Att ha patientfokus innefattade även att inte ta

historien från patienten utan att det var patienten det gällde och inte den som gav vård eller någon annan patient som vårdats tidigare på operationssalen.

En omvårdnadsstrategi var att vara närvarande och ge beröring för att lindra patientens oro preoperativt. Detta beskrevs som att visa att anestesisjuksköterskan fanns vid patientens sida hela tiden och inte lämnade patienten vilket var i enighet med Lindwall, von Post och Bergbom (2003). De gav en beskrivning av att vara närvarande innefattade att

anestesisjuksköterska gav beröring och var fysisk mot patienten för att lindra patientens oro. Dock ansåg anestesisjuksköterskorna att det var viktigt att känna in om patienten var mottalig för beröring. Den fysiska beröringen kunde vara en klapp på kinden, en hand på axeln eller att hålla handen. Reynolds och Carnwell (2009) påvisade att en del patienter ville att

anestesisjuksköterskan skulle hålla deras hand och vissa patienter ville inte ha någon beröring alls. Watsons (1993) omvårdnadsteori påvisar i enighet med resultatet att sjuksköterskan ska ha en förmåga att i relation till patienten kunna ge beröring.

En omvårdnadsstrategi var att som anestesisjuksköterska ha ett empatiskt förhållningssätt. I det empatiska förhållningssättet utgick anestesisjuksköterskorna från sig själva genom att fundera på hur de själva hade velat bli bemötta om de kände oro. Att ha ett empatiskt

förhållningssätt innefattade också att visa intresse för patienten och patientens situation men även att anestesisjuksköterskan i första hand är medmänniska med en helhetssyn av patienten. Detta stämmer väl överens med Larsson (2008) som påvisar att patienten ses ur ett

helhetsperspektiv som innefattar medicinskt status, men samtidigt som en självständig individ med sociala, existentiella och andliga behov (ibid).

Genom ett lugnt och tryggt uppträdande försökte anestesisjuksköterskorna att skapa en lugn miljö runt patienten för att lindra patientens oro inför generell anestesi. Rudolfsson, von Post och Eriksson (2007) påvisade att sjuksköterskan med sitt vänliga sätt och sin generösa attityd skapade en lugn och fördelaktig atmosfär där patienten kunde slappna av och finna ro. Det framkom i studiens resultat att som anestesisjuksköterska försöka behålla lugnet i situationen och inte stressa. Att skapa en lugn miljö innefattade också att miljön runtomkring patienten var lugn och att det till exempel inte förekom en massa onödigt spring på operationssalen. Rudolfsson, von Post och Eriksson (2007) beskriver att anestesisjuksköterskorna tog ansvar och agerade om det var för mycket människor kring patienten eftersom de hade lovat patienten en känsla av lugn och ro. En lugn miljö kunde också infrias om

anestesisjuksköterskan utstrålade och förmedlade säkerhet, erfarenhet och kompetens i det som gjordes. Samtliga anestesisjuksköterskor poängterade att det var viktigt att verkligen ta den tid som behövdes för att lindra patienters oro. Genom att ta den tid som behövdes till varje patient skapades en lugn miljö. Trots operationsverksamhetens ständiga flöde och tidsbesparingar kände anestesisjuksköterskorna att de tog sig den tid som behövdes för just den patienten och att det var patienten själv som avgjorde hur lång tid som behövdes fram till generell anestesi.

En omvårdnadsstrategi som inte framkom i resultatet var att lyssna på musik för att lindra preoperativ oro. Kwo-Chen et al. (2011), Labraque och McEhroe-Petitte (2014), Bradt, Dileo och Shimm (2013) och Bims et al. (2011) beskriver att låta patienten lyssna på musik var en intervention för att lindra och reducera den preoperativa oron. Musik som intervention hade en positiv effekt hos patienterna som skulle få generell anestesi.

Konklusion

Det visade sig att det fanns olika omvårdnadsstrategier som anestesisjuksköterskorna använde då de träffade patienter med oro inför generell anestesi. Omvårdnadsstrategierna innefattade anestesisjuksköterskornas omvårdnadsåtgärder och anestesisjuksköterskornas förhållningssätt för att lindra patientens oro preoperativt. Anestesisjuksköterskornas omvårdnadsåtgärder innefattade att lindra genom att: identifiera och bekräfta patientens oro, värna om läget på operationsbordet, tillföra läkemedel, tillföra värme, fortlöpande information, avleda patienten och engagera kollegor. Anestesisjuksköterskans förhållningssätt innefattade att lindra oro genom att: skapa en relation, ha patientfokus, vara närvarande och ge beröring, visa empati och skapa en lugn miljö. Således ger denna studie en samlad bild av olika

omvårdnadsstrategier som anestesisjuksköterskan kan använda då patienten känner oro inför generell anestesi. Redan då anestesisjuksköterskorna träffade patienten i det preoperativa mötet kunde de identifiera patientens oro och utifrån den och patientens tillstånd, status och beteende välja de omvårdnadsstrategier som var adekvata.

Implikation

Denna studie visar olika omvårdnadsstrategier som anestesisjuksköterskor kan använda för att hjälpa patienten lindra oron inför generell anestesi. En spridning av studiens resultat skulle därför kunna öka medvetenheten hos anestesisjuksköterskor och hjälpa dem att hitta olika omvårdnadsstrategier att använda. Detta skulle i sin tur kanske kunna bidra till att

Referenser

Benner, P., & Tanner, C. (1987). Clinical judgement: How Expert Nurses Use Intuition. The American Journal of Nursing, 87(1), 37-38

Bims- Turner PG, Wilson LL, Pryor ER, Boyd GL, Prickett CA. (2011). Perioperative music and its effects on anxiety, hemodynamics and pain in woman undergoing mastectomy. AANA Journal 79.21-27.

Bradt J, Dileo C, Shim M. (2013). Music interventions for preoperative anxiety. Cochrane Database of Systematic Reviews 6(6).!

Clarke H, Kirkham K R, Orser B A, Katznelson R, Mitsakakis, N, Ko R, Snyman A, Ma M, Katz J. (2013). Gabapentin reduces preoperative anxiety and pain catastrophizing in highly anxious patients prior to major surgery, a blinded randomized placebo- controlled trial. Canadian Journal Anesthesia Journal, 60: 432-443.

DeMaria S Jr, DeMaria AP, Silvay G, Flynn BC. (2011). Use of the BA+HE method in the preanestethic clinic visit. Anesthesia Analgesia 113(5). 1020-6.

Graneheim U H, Lundman B. (2003). Qualitative content analysis in nursing research:

concepts, procedures and measures to achieve trustworthiness. Nurse Education Today, 24(2), 105-112.

Guo P, East L, Arthur A. (2012). A preoperative education intervention to reduce anxiety and improve recovery Chinese cardiac patients. A randomized controlled trial. International Journal Nursing Studying 49(2). 129-37.

Hadjistavropoulos H D, Dobson J, Boisvert J A. (2001). Information provision, patient involvement, and emotional support: prospective areas for improving anesthetic care. Canadian Journal of Anaesthesia 48(9), 864-870.

Kvale, S & Brinkman, S. (2009). Den kvalitativa forskningsintervjun. 2 Uppl. Lund: Studentlitteratur

Kwo-Chen L, Yuh-Huey C, Jia-Jean Y, Pei-Yi C, Yann-Fen C. (2011). Effectiveness of different music- playing devices for reducing preoperative anxiety: a clinical control study. International Journal of Nursing Studies 48. 1180-1187.

Lag (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor

Larsson S. (2008). Omvårdnad. Ingår i M. Halldin & S. Lindahl (red). Anestesi. (s 200-206). Lund: Studentlitteratur

Labraque, LJ, McEhroe- Pettite DM. (2014). Influence of music on preoperative anxiety and physiologic parameters in woman undergoing gynerologic surgery. Clinical Nursing

Reseach.30.

Lee CK, Lee IFK. (2012). Preoperative patient teaching the practice and perceptions among surgical ward nurses. Journal of Clinical Nursing 22,(17), 2551-61.

Lindwall L, von Post I, Bergbom I. (2003). Patients and nurses experiences of perioperative dialogues. Journal of Advanced Nursing 43(3), 246-253

Lundberg, D. (2008). Psykologiska och etiska aspekter. Ingår i M. Halldin & S. Lindahl (red). Anestesi. (s 196-99). Lund: Studentlitteratur.

Maranets I, Kain Z N. (1999). Preoperative anxiety and intraoperative anesthetic requirements. Anesthesia Analgesia 89(6), 1346-1351

Mavridou P, Dimitriou V, Manataki A, Arnaoutoglou E, Papadopoulos G. (2012). Patients anxiety and fear of anesthesia: effect of gender, age, education and previous experience of anesthesia. A survey of 400 patients. Journal Anesthesia (27)(1), 104-108

Mitchell M. (2010). General anaesthesia and day-case patient anxiety. Journal of Advanced Nursing 66(5), 1059-1071

Norstedts Ordbok. Engelsk ordbok. (1997). Anxiety (s.31). Oslo: Raben Prisma

Park OB, Chois H. (2010). The effect of Pre- warming for patients under Abdominal Surgery on body temapature, anxiety, pain and thermal comfort. Journal Korean Academy 40(3), 317-325

Pokharel K, Bhattarai B, Tripathi M, Khatiwada S, Subedi A. (2011). Nepalese patients anxiety and concerns before surgery. Journal of Clinical Anesthesia 23, 372-378 Polit D F, Beck C T. (2009). Essentials of Nursing Research. Appraising Evidence for Nursing Practice. (senaste uppl.). Lippincott Williams and Wilkins.

Reynolds J, Carnwell R. (2009). The nurse patient relationship in the post- anaesthetic care unit. Nursing Standard 5.40-6.

Riksföreningen för anestesi och intensivvård & Svensksjuksköterskeförening, SSF. (2008). Kompentensbeskrivning för legitimerade sjuksköterskor med sjuksköterskespecialistexamen med inriktning mot anestesisjukvård. [Electronic version]. Hämtad 2013-12-09 från internet: http://www.aniva.se/index.php?option=com_content&view=article&id=id=113&ltemid=2000 44

Rudolfsson G, von Post I, Eriksson K. (2007). The expression of caring within the

perioperative dialogue: A hermeneutic study. International Journal of Nursing Studies 44, 905-915

Sandin, R. (2008). Intravenös anestesi. Ingår i M.A.B Halldin & S.G.E. Lindahl (red.), Anestesi. (s. 274-290). Stockholm: Liber AB

Susleck D, Willocks A, Secrest J, Norwood B K, Holweger J, Davis M, Myhan G, Trimpey M. (2007). The Perianesthesia Experience From the Patients Perspective. Journal of

Van den Berg A A. (2003). Towards needleless induction of anaesthesia. Anaesthesia 58(8), 806-807

Wagner D, Byrne, M, Kolcaba, K. (2006). Effects of comfort warming on preoperative patients. AORN Journal 84,(). 427-30

Wang S M, Kulkarni L, Dolev J, Kain Z N. (2002) Music and preoperative anxiety: A randomized controlled study. Anesthesia Analgesia 94(6), 1489- 1494

Watson, J. (1993). En teori för omvårdnad. Studentlitteratur: Lund.

Wilson E. (1969). Preoperative anxiety and Anesthesia: their relation. Anesthesia Analgesia 48, 605-609