Rapport från arkeologisk undersökning i Rojrskogen 2010 : Gotland, Garda och Lau sn. Goks 1:8, RAÄ Garda 1:2-3 och Lau 41:1

Högskolan på Gotland 2010 Arkeologisk rapport Helene Martinsson-Wallin Joakim Wehlin Osteologisk rapport Madeleine Forsberg Linnéa Svensson

Rapport från arkeologisk

undersökning i

Rojrskogen 2010

Gotland, Garda och Lau sn. Goks 1:8

RAÄ Garda 1:2-3 och Lau 41:1

Digerrojr i Garda med schakt 2 (2010) i förgrunden. Foto: Joakim Wehlin 2010.

Innehållsförteckning

ILEDIG ... 2

BAKGRUD OCH SYFTET MED UDERSÖKIGE 2010 ... 4

DE ARKEOLOGISKA UDERSÖKIGE 2010... 5

SCHAKT 1; SKEPPSSÄTTNING OCH STENSÄTTNING LAU 41:1... 8

Skeppssättningen... 9

Stensättningen ... 14

Fynden och deras spridning ... 17

Flintan ... 19

SCHAKT 2; SYDKONSTRUKTION GARDA 1:2-3 ... 23

KARTERING OCH FOSFATANALYSER... 28

yfunna fornlämningar ... 31

Fosfatkartering och analyser... 32

DAGBOKSBLOGG... 32

TOLKIG OCH RESULTAT ... 33

SCHAKT 1... 33

Dubbelgraven... 34

Stenskepp och skelettgravar ... 37

SCHAKT 2... 37

TACK... 38

TEKISKA OCH ADMIISTRATIVA UPPGIFTER... 39

REFERESER ... 40

MUNTLIGA REFERENSER... 42

BILAGA 1... 43

HÖJDVÄRDEN STENAR SCHAKT 1 ... 43

BILAGA 2... 44

OSTEOLOGISK RAPPORT PÅ BENMATERIALET FRÅN SCHAKT 1, LAU 41:1 ... 44

Inledning ... 44 Material... 44 Metod... 44 Resultat... 46 Åldersbedömning ... 47 Lösa benfragment ... 48 Sammanfattning ... 49 Referenser ... 50 Appendix... 51 BILAGA 3... 54 RÖNTGEN AV JÄRNFÖREMÅL... 54 BILAGA 4... 55 FOSFATVÄRDEN ROJRSKOGEN 2010 ... 55 BILAGA 5... 56 14 C – ANALYS (TANDEMACCELERATORDATERINGAR) ... 56 REFERENS... 56 BILAGA 6... 57 FYNDTABELL 2010 ... 57

men då de kommit något ner i röret, ramlade de uppkastade stenarne ner igen, det kom der så mycket orm, och somlige blefvo sjuka, så att de » to´ laidä pa dä! » ---

Folkedarfve, Garde (Säve, Gustavson & Nyman 1959-60:108)

Inledning

På sockengränsen mellan Garda och Lau socknar på sydöstra Gotland ligger ett fornlämningsområde innehållande bland annat ett av öns största stenrösen; Digerrojr (det stora röset) med en yttre diameter på 40-44 meter (Bild på försättsblad). Området som sträcker sig längst en diskret höjd är också öns tätaste skeppssättningslokal med 16 stycken stenskepp (Fig. 1). Det största mäter 24 meter i längd. Området benämns på skattläggningskartan från år 1701 för Rojrskogen och lokalen finns detaljerat beskriven i Carl Gustaf Gottfried Hilfelings gotländska resor 1797 och 1799 (Hilfeling 1994:110, 114, 140ff). Området kom därför tidigt att uppmärksammas och muntliga uppgifter berättar om flertalet plundringsförsök av storröset (Säve 1852:148f; Säve, Gustavson & Nyman 1959-60:108f; Hilfeling 1994:140). Även ett stort antal myter och sagor är knutna till lokalen och röset som sådant. Bland annat så berättas om troll som har sin boning i röset och vars käraste ägodel, en guldbägare (eller horn), många åtrått och försökt få i sin ägo (Nordin 1912; Säve, Gustavson & Nyman 1959-60:105ff). Idag utgör lokalen en ganska ouppmärksammad besöksplats, belägen i barrskogsterräng 700 meter från landsvägen.

Figur 1. Översiktskarta; fornlämningarna i Rojrskogen.

Inga arkeologiska utgrävningar har genomförts tidigare i området, men såren efter otalet plundringsupptåg är tydliga. Inte minst de försök som gjorts i storröset. Idag finns en tydlig

krater i röset med en diameter om 10-13 meter och ett djup på 3,16 meter. Frågan är om denna kan jämföras med de andra så kallade kraterrösena på Gotland (Jfr. Stenberger 1942; Lindquist 1979). Rörande Digerrojr och dess utformning och krater finns en del intressant historisk fakta och muntliga uppgifter att diskutera utifrån (Fig. 2).

Källa Diameter Höjd Kraterdjup

Hilfeling 1797 (1994) Ca. 34 m (57 aln) Ca. 7,7-8,3 m (13-14 aln)

Hilfeling 1799 (1994) Ca. 34 m (57 aln) Ca. 8,3 m (14 aln) nedrasat

C. Säve 1844 Ca. 38 m (64 aln) Ca. 5,3 m (9 aln) Ca. 2,4 m (4 aln)

P. A. Säve 1865 Ca. 4,75 m (8 aln) Ca. 3 m (5 aln)

FMIS 2010 35 m 4-5 m 3 m

Kartering 2010 35,5 -37 m (yttre 40-44 m) 3,68-5,25 m 1,86-3,16 m

Figur 2. Tabell över olika mått angivna för Digerrojr i Garda.

Från Hilfelings resor finns två beskrivningar av röset med två års mellanrum. Vid det senare tillfället beskrivs detta som något nedrasat, vilket också kan ses i teckningen av röset (Fig. 3). Enligt Hilfelings uppgiftslämnare skall man sommaren emellan dennes besök ha börjat ösa sten ur röset för att leta efter skatter. Arbetet skulle dock ha avslutats, men det fanns planer på att återuppta företaget under hösten (Hilfeling 1994:140). Vid Carl Säves besök 1844 beskrivs röset med en större diameter än tidigare, men betydligt lägre. Säves sagesman förtäljer dock att en präst för ungefär 30 år sedan och med hjälp av socknens karlar skall ha brutit sig ned i röset. Sagesmannen uppger fortsättningsvis att männen skall ha tagit sig ned till fyra alnars (ca. 2,4 m) djup men att de slutat då det kommit så mycket orm, ödlor och otyg (Säve 1852:148f). Möjligen är det denna händelse som Hilfeling refererar till och som då skulle ha skett sommaren 1798. Det tycks dock som om röset utsatts för plundring eller ”omstörtats” ytterligare en gång. Om detta förtäljer en av Per Arwid Säves sagesmän som daterar händelsen till 1865. Enligt Säves skiss så mäter nu rösets högsta del 8 aln (ca. 4,75 m) och ”plundringsgropen” 5 aln (ca. 3 m) (Säve, Gustavson & Nyman 1959-60:108f).

Vidare har det berättats av en bonde från Hallbjäns i Lau att högen i äldre tid skulle ha varit spetsig (Säve, Gustavson & Nyman 1959-60:107). Idag är den djupaste delen på kratern 3,16 meter och från denna punkt till den lägsta delen på rösets kantkedja är det ca. 2 meter. Av den raserade (sydöstra) delen som Hilfeling omnämner (1994:140) syns inget idag, mer än att skadan kan anas i den avvikande strukturen på röset just vid detta område.

Hösten 2010 ansökte Helene Martinsson-Wallin och Joakim Wehlin om grävtillstånd för fornlämningarna Garda 1:2-3 och Lau 41:1 samt för fåtalet provgropar intill det stora röset Garda 1:1.

Bakgrund och syftet med undersökningen 2010

Undersökningen ingår i Helene Martinsson-Wallins forskningsprojekt kallat ”Med rituella förtecken” samt Joakim Wehlins doktorandprojekt med arbetsnamnet ”Beyond Borders of the Baltic Sea”. Undersökningen är delvis en fortsättning av den som gjordes vid Uggarderojrröset av Martinsson-Wallin sommaren 2009 (Martinsson-Wallin och Wehlin 2009, Martinsson-Wallin 2010). Det forskningsmässiga syftet med undersökning vid Digerrojr är att genom ytterligare en ”case study” av en rösemiljö få större klarhet i områden med stora rösen som en sammansatt plats där man inte bara ser röset som en enskild begravningshög utan en plats för mer omfattande rituella aktiviteter och möjligt kontinuerligt användande, vilket påvisades vid Uggarderojrundersökningen. Vid Uggarde påvisades bl.a. spår av speciella aktiviteter såsom eld, troligt nedgrävt offer av fotben från nötkreatur men också fynd av enstaka ben från hund, människa och hare som kan ha ”offrats” i en intilliggande skärvstenshög samt flint- och kvartsavslag som kan tolkas som spår av rituell aktivitet i en botten av en stensättning alldeles sydväst om röset. Vidare undersöks de stora rösenas placering och förhållande till varandra och det omgivande forntida landskapet samt betydelsen av s.k. sydstenar och sydkonstruktioner.

Den andra delen av undersökningen ingår i tidigare nämnda doktorandprojekt, vilket diskuterar det baltiska skeppssättningsfenomenets uppkomst under den yngre bronsåldern och i synnerhet det gotländska (Wehlin 2010). En sällan diskuterad fråga rör den enorma variation som föreligger hos dessa monument. En variation som tänkta undersökning har i syfte att till viss del besvara.

Denna del av undersökningen riktas mot den ensamliggande skeppssättningen RAÄ Lau 41:1. Detta stenskepp är av den typ som hör till de längre och smalare stenskeppen på ön och där konstruktionens utformning skvallrar om möjliga reella skeppsdetaljer. Syftet är därför att undersöka den rektangulära norra delen av konstruktionen, vilken skulle kunna utgöra just en konstruktionsdetalj i överensstämmelse med de båtfynd med bronsåldersdatering som gjorts på de brittiska öarna. Vidare inkorporerar undersökningen en del av en möjlig rund stensättning (ej registrerad) som finns direkt öster om skeppssättningens norra del. Detta för att nå klarhet i dessa båda konstruktioners förhållande till varandra.

Den arkeologiska undersökningen 2010

Undersökningen utfördes i form av en fältkurs (AR 4001) på halvfart för årskurs 3 studenter på Internationella arkeologiprogrammet vid Högskolan på Gotland under höstterminen 2010 (30 augusti – 18 oktober). Ansvarig för utgrävningen var Docent Helene Martinsson-Wallin samt Doktorand Fil. Mag. Joakim Wehlin och därtill medverkade 21 studenter. Undersökningen bekostades till viss del av interna forskningsmedel från Högskolan på Gotland samt bidrag från Berit Wallenbergs stiftelse.

Direkt sydsydost om det stora röset Digerrojr står fem större uppresta gråstensblock, vilka är uppdelade på två fornlämningsnummer (Bild på försättsblad samt Fig. 1 och 3). Den större närmast röset belägna stenen har fornlämningsnummer RAÄ Garda 1:2 och de övriga i rombisk form uppresta fyra stenarna benämns RAÄ Garda 1:3. Före undersökningen syntes en (plundrings-) grop tillsammans med fåtalet mindre gråstenar i den annars övertorvade anläggningen. Ytterligare 120 meter sydsydost om röset och på andra sidan sockengränsen ligger fornlämning Lau 41:1 (Fig. 1 och 4). Denna utgörs enligt fornminnesregistret (FMIS 2010-12-27) av ett gravfält bestående av sex fornlämningar; en skeppssättning, en stensättning samt fyra resta stenar. Registerinformationen mäter skeppssättningen till 4 x 1,5 meter och de resta stenarna tolkas som resterna efter ytterligare en möjlig skeppssättning. Då Wehlin besökte platsen en solig vinterdag 2009 antyddes istället att dessa båda lämningar i själva verket var de båda stävarna på en enskild större skeppssättning. Detta stämmer också med den beskrivning som Hilfeling gör av platsen 1799 (1994:142). Fortsättningsvis anades en oregistrerad rund stensättning fåtalet meter öster om den norra delen av skeppssättningen. För att klargöra detta lades ett 7 x 2,5 meter stort schakt (schakt 1) över denna norra del av skeppssättningen och över den förmodade nya stensättningen öster om densamma (Fig. 5).

Även kantkedjan på den 24 meter långa skeppssättningen frilades och mättes in med totalstation.

Ett andra och större schakt (8 x 5 m) lades i nord-sydlig riktning över de uppresta stenarna söder om storröset (schakt 2) (Bild på försättsblad samt Fig. 6).

Före undersökningen mättes två referenspunkter ut med GPS Leica 500 av Fil. Lic. Gustaf Svedjemo och Fil. Mag. Joakim Wehlin. Punkterna mättes in i SweRef 99 TM:

P1: : 6357549,721 E: 719122,785 Z: 8,232

P2: : 6357567,245 E: 719127,522 Z: 8,182

Figur 6. Digerrojr RAÄ Garda 1:1-3 med höjdvärden, fosfatkartering, profil (nedre bild) och schakt 2 markerat.

Schakt 1; skeppssättning och stensättning Lau 41:1

Relativt snart efter avtorvningen av schakt 1 samt den förmodade kantkedjan på skeppssättningen kunde det konstateras att konstruktion mycket riktigt var större än vad som var registrerat i FMIS. De större uppresta gråstensblocken söder om tidigare registrerad skeppssättning utgör i själva verket södra stäven på ett 24 - 27,5 meter långt (beroende på om den sydligaste stenen ingår i konstruktionen eller ej) och 4,5 meter brett stenskepp (Fig. 5 och 7a-c). Också den nyupptäckta runda stensättningen öster om skeppssättningen kunde bekräftas även om den utgörs av en ganska otydlig jordblandad konstruktion med en diameter om ca. 5,2 meter (Fig. 8b).

Figur 7a. (tv): Skeppssättningen från norr med stödjestenar i kantkedjan synliga. 7b. (m): 2/3 av skeppssättningen från söder med schakt 1 i överkant på bild. 7c. (th): Den södra delen av skeppssättningen från nordost med de större uppresta gråstensblocken i överkant på bild. Foto: Joakim Wehlin.

Skeppssättningen

En del av undersökningens syfte var att studera konstruktionsdetaljer på denna typ av skeppssättning som definieras till Harald Hanssons typ 3 (1927:63-67). Vissa konstruktionsdetaljer gjorde sig gällande redan vid avtorvningen och inmätningen av skeppssättningen (Fig. 5, 7 och 8a). Den norra respektive södra stäven skiljer sig markant från varandra. Den norra delen utgörs av en större mängd stora gråstensblock som minskar i storlek mot mitten av skeppssättningen. Längst i norr bildar dessa en närmast rektangulär del (Fig. 5, 7a och 8a). Detta till skillnad mot den södra änden som endast utgörs av tre (fyra) större gråstensblock som närmast i linje utgår i konstruktionens förlängning och istället bildar vad av bland annat Torsten Capelle (1986:26) kallas förstäv (Fig. 5 och 9). Då den södra delen innan avtorvningen tycktes rubbad ur sitt ursprungliga läge, inte minst av den stora gran som idag reser sig på platsen (Fig. 7c.), var det intressant att klargöra om denna del tillika som resterande del av skeppssättningen var intakt. Endast fåtalet relingsstenar saknas, vilket också gör de större stenblock som finns mitt i skeppets norra del intressanta att studera närmare (Fig. 5). Dessa löper tvärs över konstruktionen och avgränsar på så vis skeppssättningens nordligaste del. Dock kan dessa ha rubbats ur sitt läge i samband med den grop, möjligen rester efter ett plundringsförsök, som kunde skönjas vid undersökningens inledning. Det kunde emellertid klargöras att dessa gråstensblock inte hör till kantkedjan som vid denna del är i det närmaste intakt. Någon av stenarna kan dock höra till den östra kantkedjan. Liknande centralt belägna stenar har rapporterats av bland annat Harald Hansson vid dennes utgrävning

av en liknande skeppssättning i Tofta socken (Hansson 1928). Vid sondering inuti skeppssättningen kunde det klarläggas att den tycks stenfylld (jmf. utgrävda skeppssättningar i Alskog socken, Hallin 2003, 2004). Skeppssättningens längd/bredd-index ligger mellan 5-6:1 och dess bredaste parti ligger aningen förskjutet mot norr med 10 meter till den nordligaste stävstenen och 14 (17,5) meter till den sydligaste.

Figur 8a. (tv): Den norra rektangulära delen av skeppssättningen i den västra delen av schakt 1 samt 8b. (th): den runda stensättningen i schaktets östra del, efter avtorvning. Foto: Joakim Wehlin.

Figur 9. De fyra uppresta gråstensblocken i den södra delen av skeppssättningen från väster. Mätstocken centralt i bilden mäter 1 meter. Foto: Joakim Wehlin.

Schakt 1 var till en början 6 x 2,5 meter och täckte den norra rektangulära delen av skeppssättningen och sträckte sig in till vad som till en början tycktes vara den centrala delen av den oregistrerade runda stensättningen (Fig. 5). Senare utvidgades schaktet en meter österut för att helt säkert täcka mitten på stensättningen (streckad markering Fig. 10). Direkt öster och centralt söder om schaktet fanns innan undersökningen två myrstackar vilka i god tid innan grävningens början besprutades med ekologiskt gift och lyftes bort. Mitt i schaktet och direkt öster om den norra stäven av skeppssättningen växer en ung ek som bevarades växande (Fig. 8a). För att spara tid vid dokumenteringen delades schaktet i två delar med ovan nämnda ek som grov markör 3 meter från schaktets västra kant. Schaktet delades upp i ett rutsystem enligt figur 10 och grävdes i naturliga lager. Skeppssättningsdelen (västsida) infattar rutorna 1-3, 7-9 och 13-15 medan de övriga hör till stensättningsdelen (östsida).

Rutorna 19, 20 och 21 är den utvidgning som gjordes halvvägs in i undersökningen. Fynd mättes in med totalstation och höjdvärden vägdes in både med totalstation och med teodolit. Planritningar tecknades på millimeterpapper. Höjdvärdena på toppen av torvlagret skiljer sig från 8,16 möh i schaktets västra del till 8,53 möh på dess östra sida.

Figur 10. Rutnumrering och hörnkoordinater för schakt 1 respektive 2.

Innanför skeppssättningens stävstenar syntes efter avtorvning endast fåtalet mindre stenar (Fig. 8a och 11). Då resterande del av konstruktionen tycktes fylld av en stenpackning var detta aningen förbryllande. Dock återfanns en stor mängd sten på skeppssättningens östra sida omkring rotsystemet på tidigare nämnda ek. Denna stenanhopning tillsammans med det gruslager som gjorde sig synligt i lager 3 (Fig. 11) hör troligen till fyllningen av den norra stäven. Detta bekräftar misstankarna om att den där belägna gropen utgör resterna efter ett plundringsförsök. Den nordligaste och största stävstenen tycks ha fallit inåt och lutar idag mot de två innanför belägna stenarna. I övrigt tycks relingsstenarna vara orubbade och har stötts upp av mindre stenar på utsidan (Fig. 7a). Då den intilliggande ekens rotsystem letat sig in mellan relingsstenarna avlägsnades flertalet större rötter, men inte någon av relingsstenarna rubbades ur sitt läge. Större ”flata” flagor från stävstenarna återfanns i relativt stor mängd, men av vilken anledning dessa fallit går inte att säga. Dock syntes inga spår av eldning på platsen även om ett mörkare rostfärgat sandlager märktes i lager 3-4 väster om skeppssättningen.

I övrigt återfanns endast fåtalet mindre bitar av kol, kvarts och flinta samt flintavslag i denna del av schaktet som grävdes ner till det sterila grus- och sandlagret till ett djup av 0,4-0,5 meter. Inga skiftningar eller mörkfärgningar kunde ses i jorden förutom tidigare nämnda nedgrävning. Flintavslagen behandlas under egen rubrik nedan.

Figur 13a. (tv): urval av keramik. 13b. (th): urval av flinta. Samtliga från schakt 1 med fyndnummer. Foto: Joakim Wehlin.

Stensättningen

Ett andra syfte med undersökningen var att klargöra skeppssättningens förhållande till den intilliggande runda stensättningen och detta också stratigrafiskt, något som inte gjorts tidigare. Syftet var också att klargöra om den runda stensättningen utgjorde en grav eller inte. Runda stensättningar återfinns relativt vanligen intill skeppssättningar på Gotland. De flesta av dessa som varit ändamål för arkeologisk undersökning har inte innehållet en regelrätt grav (Hansson 1927:67, 1928; Wehlin in press).

Innan undersökningens början kunde endast fåtalet stenar skönjas i ytan på den annars mindre förhöjning som utgjorde stensättningens förmodade utbredning. Efter avtorvning begränsades stensättningen relativt enkelt då en stenpackning tydligt uppenbarades (Fig. 8b). Detta även om en yttre kantkedja aldrig återfanns. Eftersom endast en del av konstruktionen undersöktes så gjordes sonderingar för att klargöra dess fulla utsträckning. Stensättningen visade sig vara nästintill rund och mäter ca. 5,2 meter i diameter (Fig. 5). Ett lager sten i taget frilades, fotades, ritades in och vägdes av. Fyra lager sten dokumenterades till ett djup på 0,5 meter, alltså ca. 8 möh (Fig. 11, 12 och Bilaga 1). Från lager 2-3 kunde en inre kantkedja skönjas ca. 0,6 meter innanför stensättningens yttre begränsning (Fig. 12). Stenpackningen var i övrigt till stora delar jord- och sandblandad. I lager 3 återfanns en gråsten med en kvartsådra, eller en så kallad kvartsorm (Goldhahn & Østigård 2007:kapitel 6), markerad på figur 11. Precis som på

västsidan av schaktet återfanns även på östra sidan fåtalet spridda mindre bitar av kol, kvarts och flinta samt flintavslag redan från lager 1. I schaktets östra del (mestadels utvidgningen) återfanns redan i lager 1 mindre bitar av både brända och obrända ben samt fåtalet keramikskärvor av minst två olika typer (två kärl); en finare (tunnare gods) och hårt bränd nästan svart typ och en mer grovmagrad, tjockare och röd/gul typ (Fig. 13a).

Direkt under det sista lagret av sten syntes en distinkt mörkfärgning, bitvis kolsvart. I detta lager påträffades brända ben (bland annat fragment från får/get och en tand från svin), men tidigt också ett obränt större mänskligt rörben. Då undersökningen nu var i slutfasen så kom denna mörkfärgning, vilken också hade en väldigt tydlig utbredning, att grävas ut som enskild kontext. Rörbenet, vänster lårben (Femur sin), visade sig höra till en mycket fragmentarisk grav som låg på ett djup av 7,91-8,01 möh och ungefär 0,5-0,6 meter under markytan (Grav 1, Fig. 12 och 14).

Figur 14. Grav 1 med lårben och kranium markerat med vit ytterkant (jfr. Fig. 12). Foto: Joakim Wehlin.

Endast ett fåtal ben påträffades i graven; delar av skalle, underkäke, nyckelben, överarmsben, strålben, armbågsben, lårben och möjligen höftben (se den osteologiska rapporten Bilaga 2). Till denna grav hör med stor sannolikhet också de spridda mänskliga benfragment som påträffades strax innan och i samband med gravens upptäckt, vilka kom att mätas in som enskilda fynd (F 131, 145, 146, 191 och 195), men som först vid den senare osteologiska

analysen kunde fastställas som hörande till människa (Bilaga 2). Med slutledning av benens position så är det sannolikt att individen låg vilande på sin högra sida med uppdragna knän och hakan indragen mot bröstet. Enligt den osteologiska rapporten (Bilaga 2) rör det sig om en vuxen individ, men om könstillhörighet kunde intet utläsas. Graven var orienterad i nordnordost-sydsydväst och således i samma riktning som den intilliggande skeppssättningen. I knähöjd strax intill grav 1 återfanns lämningarna efter något obestämbart organiskt material F158 (markerat i Fig. 12).

15a. (tv): Mellan grav 1 och 2 med lårben från grav 2 synligt. 15b. (th): Den flata kalkstenen (från båda sidor) som återfanns mellan grav 1 och 2. Foto: Joakim Wehlin.

Omedelbart under grav 1 dagades ytterligare en mörkfärgning (7,68-7,74 möh) (mörkfärgning 1, delvis synligt i Fig. 15a och markerat i Fig. 19). Detta lager innehöll stora mängder sot/kol, brända ben och fåtalet odekorerade keramikbitar. Kolprov togs för analys. I detta lager, som mätte 5 centimeter i tjocklek, påträffades också en 50 cm lång och 4 centimeter tjock kalkstenshäll (Fig. 15b). Under nyss nämnda sten kom ännu en mörkfärgning (7,63-7,71 möh) i något avvikande sammansättning från den tidigare varvid den dokumenterades som ett eget lager (mörkfärgning 2, Fig. 15a och 19). Även detta lager innehöll brända ben och keramik och var omkring 20 centimeter tjockt. I direkt anslutning och under detta lager återfanns ännu en skelettgrav (grav 2, Fig. 12, 16 och 17a). Till skillnad mot grav 1 var detta skelett välbehållet, även om benen var väldigt sköra (Fig. 16). Denna individ, som enligt den osteologiska analysen (Bilaga 2) är en vuxen kvinna, låg orienterad i samma väderstreck som grav 1, men i motsats till den övre graven vilande hon på sin vänstra sida med lätt uppdragna knän. Den osteologiska analysen visade på en del patologiska förändringar. Kvinnan hade käkinflammation som tillkommit av en infektion av något slag. Troligen rör det sig i detta fall om ett grovt slitage. De bakre tänderna i underkäken har ett slitage som lutar utåt medan den övre käken har ett tandslitage som lutar inåt.

Figur 16. Grav 2 med orientering O-SSV.

Detta tyder troligen på att tänderna använts som verktyg vid någon form av arbete. I övrigt påvisar kvinnan tandlossning, vilket kan vara resultatet av den kraftiga pålagringen av tandsten som påträffades. Tänderna uppvisar dock ingen karies (Bilaga 2). Kvinnan har vid dödstillfället förmodligen inte påverkats negativt av dessa inflammationer då de inte uppvisar några akuta karaktärer (Carola Liebe-Harkort pers. komm. 2011-02-23). Under hakan på ovannämnda kvinna hittades två järnnålar (Fig. 17 (F208/209, F210/211)) och i dess närhet ytterligare en järnpryl (F204) samt två bronsdetaljer (F205) (Fig. 17 och för spridningsmönster Fig. 18 samt röntgen Bilaga 3). Järnföremålen är inlämnade (2011-02-03) till konservator Katarina Lampel vid Acta KonserveringsCentrum AB i Stockholm för konservering.

Fynden och deras spridning

Rörande de fynd som mättes in i schakt 1 finns ett par intressanta förhållanden att diskutera kring. Fynden, borträknat skelettgravarna, utgjordes mestadels av ben (obrända och brända), flinta (vilka diskuteras under egen rubrik), keramik, kol och organiskt material samt övrigt (Fig. 13, och 18-20). Som tidigare nämnts återfanns brända ben både ovanför de båda begravningarna och emellan dem (Fig. 15a). De brända benen koncentreras markant mot schaktets sydöstra del. Fåtalet brända ben återfanns också i och omkring den inre kantkedjan av den runda stensättningen och endast ett utanför den tolkade anläggningen (F105).

Figur 17a. (tv): ärbild på kraniet i grav 2 med de båda järnnålarna markerade med grönt. Foto: Joakim Wehlin. Figur 17b. (th): Metallfynd i grav 2 innan konservering. Med fyndnummer. Foto: Johan orderäng (F204, F208/209 och F210/211) och Joakim Wehlin (F205 och F212)).

Även obrända ben framkom periodvis även om dessa troligen hör till någon av de båda gravarna. Den osteologiska analysen visar på att ben från minst två olika djur (får/get och svin) förekommer i materialet. Får/get fragmentet (F135) hittades relativt centralt och österut i schaktet medan svintanden (F67) hittades i dess sydöstra del (Fig. 19). Övriga benfragment återfanns likt svintanden främst i den sydöstra delen av schaktet. Tillika som benen ansamlades keramikförekomsten också till den sydöstra delen av schaktet och således i fothöjd för gravläggningarna (Fig. 13a och 20). Endast tre keramikskärvor avvek från detta mönster. F81 (Fig. 13a) och F82 återfanns i den inre kantkedjan av den runda stensättningen samt F135 som hittades mer centralt i schaktets östra del (Fig. 20). Keramikskärvorna är av två olika typer (Fig. 13a) och hör således till minst två olika kärl. Relativt mycket kol återfanns periodvis i schaktet, men mycket av detta kunde avskrivas som hörande till recenta bränder av rotsystem etc. Därav att endast fåtalet kolprover togs för framtida analyser (Fig. 18). En mindre samling bearbetad/möjligen bearbetad kvarts och sten tillvaratogs. Av dessa bör speciellt nämnas en ovanligt tung och välbalanserad knacksten (Fig. 18; F45). Tre fyndposter definieras under övrigt (Fig. 18); en fossil (F13) samt två oidentifierade föremål (F27 och F28).

Figur 18. Spridningskarta schakt 1; kol och organiskt material (svarta cirklar), kvarts och sten (grå romber), metall (svarta stjärnor) och övrigt (grå cirklar). Samtliga med fyndnummer.

Flintan

Av inmätta fynd i skeppssättningsdelen finns, förutom nyss nämnda fossil och några enstaka stenfynd och kolbitar, ett antal intressant flintavslag (Fig. 13b och 20). Bland annat finns, enligt Jan Apel (översiktlig inspektion 2010-11-03), fåtalet nagelformiga avslag i materialet (ex. F57: Fig. 13b). Sådana avslag kommer vanligen efter tillverkning av bifaciala pilspetsar och är mycket vanligt i bronsålderskontexter i Sverige (jfr. Goldhahn & Østigård 2007:234-242).

I övrigt tycks viss flinta vara eldpåverkad och någon även svallad efter användning (ex. F171: Fig. 13b och 20). Sporadisk avslagen flinta och kvarts har under senare år uppmärksammats allt oftare i bronsålderskontexter (Jfr. Goldhahn & Østigård 2007:170ff, Martinsson-Wallin & Wehlin 2010). Flintavslag i ena änden på en i övrigt fyndtom skeppssättning har tidigare rapporterats från bland annat Gannarve (RAÄ 9:1) i Fröjel socken på Gotland (Nylén & Manneke 1961, Manneke 1967). Skeppssättningen i Lau har för övrigt andra likheter med nyss nämnda stenskepp i Gannarve. Även om stenskeppet i Fröjel är aningen längre (29 meter) så förhåller sig de båda konstruktionernas längd/bredd-index lika. Fröjelskeppet är rikligt restaurerat idag, men tolkades innan utgrävningen tillika som Lau 41:1 som två mindre skeppssättningar. Fåtalet meter öster om Fröjelskeppets södra stäv finns också möjliga rester efter en rund stensättning, vilken i rapporten benämns stenfylld grop (Nylén 1962).

Figur 19. Spridningskarta schakt 1; grav 1 (röd skuggning), grav 2 (blå skuggning), mörkfärgning 1 (streckad linje), mörkfärgning 2 (streckad linje med punkter), brända ben (svarta ”hängande” trianglar) och obrända ben (vita ”stående” trianglar). Samtliga med fyndnummer.

Figur 20. Spridningskarta schakt 1; Flinta (grå romber) och keramik (svarta kvadrater). Samtliga med fyndnummer.

Schakt 2; sydkonstruktion Garda 1:2-3

Undersökningen av den så kallade sydkonstruktionen (se bild försättsblad) som är registrerade under två fornlämningsnummer där den större resta stenen i den norra delen närmast röset är registrerad som RAÄ Garda 1:2. De övriga fyra uppresta stenarna står uppställda i en rombisk form och har en ojämn stenpackning runt och emellan stenarna och benämns RAÄ Garda 1:3. Uppresta stenar i ett sydligt eller sydvästligt läge i förhållande till stora bronsåldersrösen är ett ganska vanligt fenomen på Gotland. De är ofta fyra till antalet och står uppställda i en rombisk formation men även en eller två uppresta stenar kan förekomma. De som står i rombisk formation har ibland benämnts såsom små skeppssättningar i fornminnesinventeringen. Denna typ av lämning uppmärksammades av Erik Nylén (1959) och han lanserade begreppet sydstenar/sydkonstruktioner på grund av deras läge. Att olika naturliga formationer och väderstreck har varit strukturerande principer och viktiga i traditionella samhällen är klarlagt även om det finns ett otal variationer (Lindström 1997). Vissa nutida arkeoastronomiska studier kan kritiseras som fantasifulla och ovetenskapliga tolkningar som inte tar hänsyn till emiriskt material och sammanhang. Framförallt kan man se sådana tolkningar hävdas av vissa lekmän ofta med lokal förankring.

Martinsson-Wallins forskningsprojekt går ut på att studera bronsåldersrösen på Gotland och deras relation till det sociala rummet. Det är just därför sådana typer av konstruktioner som Martinsson-Wallin vill inrikta sig och närmare undersöka. Frågeställningar är; Kan sådana konstruktioner dateras? Hör de ihop med bronsåldersröset och tillsammans utgör en ”plats” för begravning och ceremoniella aktiviteter? Eller har de placerats där tidigare eller tillkommit senare än anläggningen av röset? Kan man få någon indikation på vad de användes till och vilket syfte och mening de hade? Före undersökningen framstod den resta stenen Garda 1:2 ganska tydligt men Garda 1:3 var delvis övertorvad även om de resta stenarna syntes ovan mark och det såg ut som om stensättningen ursprungligen hade varit stenfylld och en (plundrings-) grop kunde ha gjorts i mitten. När man ser på Hilfelings teckning av platsen (Fig. 3) så framstår det inte som om det funnits några stenar runt eller emellan de resta stenarna. Hilfelings teckning är ganska schematisk och kan sannolikt inte användas som ett objektivt dokument för tolkning av anläggningen.

Ett schakt om 40 kvadratmeter lades ut över Garda 1:2 och 1:3 (Fig. 6, 22 och 23) i syfte att kasta ljus över frågeställningarna. Efter avtorvning framstod de resta stenarna tydligt och en

rundad oregelbunden stenpackning (se bild på försättsblad samt Fig. 22 och 23) runt Garda 1:3 med en grop i mitten av packningen.

Figur 22. Lodfoton samt profilritningar schakt 2. På lodfoto 2 är profildragningar markerade. Foto: Joakim Wehlin.

Stenarna i packningen var av varierande storlek från 10-40 cm (omkrets) och det tycktes som om de något större stenarna var placerade mer längs kanten. Dessa kan möjligen ha utgjort någon slags kantkedja men stenpackningen verkade omrörd såsom att en plundringsgrop hade gjorts i mitten av konstruktionen (se lodfoto 1 (9 september) och nordostlig-sydvästlig profil (A-B) i Fig. 22). Jorden mellan stenarna var mörkfärgad och stenarna uppvisade tecken på att ha blivit skörbrända. Vid den uppresta stenen Garda 1:2 påträffades en plastkam utan tänder och en 50-öring med präglingsår 2001 alldeles under torven. Det påträffades också en något upplöst plastpåse nedgrävd intill den östra stenen i konstruktionen Garda 1:3 (Fig. 23). De uppresta stenarna undersöktes i förhållande till om de hade några speciella egenskaper, ristningar eller färger och stenen Garda 1:2 har ett kvartsintrusiv som löper från toppen till

botten på den östra sidan (Fig. 24a). Medvetna val av stenmaterial och färger verkar ha förekommit under bronsåldern (jfr. Goldhahn & Østigård 2007). När vi grävt ner ca. 10 cm runt denna stens fot framkom även några rundade gropar i stenen vilka kan vara kulturellt påförda. Stenarna i stenpackningen var till övervägande del skörbrända och jorden på sina håll starkt mörkfärgad även om mycket lite kolrester påträffades men under stenarna var jorden gråfärgad såsom rester av aska på sina håll.

Figur 23. Spridningskarta schakt 2; flinta (grå romber), keramik (svart kvadrat), kol och organiskt material (svarta cirklar), kvarts och sten (vita romber), metall (svart stjärna) och övrigt (grå cirkel). Samtliga med fyndnummer. Knackade stenar/skålgropsförekomster (röda cirklar med romerska siffor. Anläggning 1 (röd streckad linje A1) och anläggning 2 (svart heldragen linje A2). Område med stenpackning (Ljusgrå fylld markering). edgrävning innehållande recent plastpåse markerad med grå linje intill den östra uppresta stenen.

Vi plockade bort stenpackningen i olika lager och när det översta lagret togs bort så rensades nästa lager fram men det bör noteras att det egentligen inte var distinkta lager men stenstorleken blev mindre och stenlagrets utbredning nådde även fram till Garda 1:2 (se lodfoto 2 och 3 (21 resp 29 september) Fig. 22). Stenpackningen med skörbränd sten sträckte sig också in under schaktets västra kant (se profil mot väster i Fig. 22). När de flesta stenarna i stenpackningen avlägsnades framträdde den underliggande marken som mycket starkt eldpåverkad där marken ömsom var mycket starkt rödaktig/svartfärgad eller gråstrimmig av aska. På sina håll framförallt i den nordvästra delen var jorden även delvis grönaktig. Det framkom några få kolfragment i schaktets nordöstra del där det inte fanns någon stenpackning men ett mycket mörkfärgat område framstod här strax under torven. Under det tunna vegetations och humuslagret var jorden starkt sandblandad (Fig. 24b).

Figur 24a. (tv): Kvartsorm på den resta stenen närmast röset RAÄ Garda 1:2. Bilden tagen från nordost. 24b. (th): orra delen av RAÄ Garda 1:3 med nedgrävningarna anläggning 1 och 2. Bilden tagen från söder. Foton: Helene Martinsson-Wallin.

Det syntes också på de uppresta stenarna att de hade blivit påverkade av att ett eller upprepade bål hade tänts på platsen. Stenarna i stenpackningen undersöktes noggrant före borttagandet och en större sten av kvarts påträffades samt några stenar som hade bearbetats (Fig. 25). I den nordöstra delen strax under torven påträffades en keramikskärva i stenpackningen (Fig. 23 (spridning) samt Fig. 26). Denna är av stengods och har bedömts tidsmässigt härröra efter 1300-tal och kanske kan vara så pass recent som 1800-tal. I övrigt påträffades några enstaka fynd av avslag av gotlandsflinta. Skärvstensanhopningen fortsätter väster om Garda 1:3 där man kan se en rundad förhöjning som är ca. 3 x 3 meter i diameter. När stenarna helt hade avlägsnats i schaktet påträffades en liten rundad nedgrävning strax söder om den norra stenen i Garda 1:3 (Fig. 24b och 27a-b). Nedgrävningen var ca. 20 x 20 cm stor och 25 cm djup med

rundad botten som hade grävts ner i sanden. Sanden runtomkring och i gropen var nästen helt sintrad och hård och området var kraftigt eldpåverkat (Fig. 27b). Först trodde vi att detta var spåret av plundringsförsöken och möjligtvis de negativa avtrycken av en kruka som kan ha stått på platsen i denna nedgrävning. Dock var den belägen under stenpackningen (se Fig. 27a) och inte i centrum av Garda 1:3 där det redan från markytan var glesare med stenar och som vi från början tolkade som en möjlig plundringsgrop. Inga fynd eller kolfragment fanns i samband med gropen som möjligen kan utgöra ett stolphål men kanske också kan ha något med metallproduktion att göra. Strax söder om denna grop påträffades en oval nedgrävning i sanden ca. 70 x 35 cm stor och 20 cm djup med rundad botten vilken innehöll knytnävstora skärviga stenar. Sanden var kraftigt eldpåverkat och hade nästan sintrat i botten på nedgrävningen.

Figur 25. Knackade stenar/skålgropar schakt 2. Markerade på plan i Figur 23. Foto: Joakim Wehlin.

Eftersom ett ganska stort schakt öppnades så hann inte detta att färdigundersökas. Speciellt så är det av stort intresse att slutföra grävningen också under det eldpåverkade lagret i hela schaktet. Detta för att forska vidare på vad de båda nedgrävningarna och skörbrända stenarna i stenpackningen kan betyda. En 14C-datering av kolfragment (se Fig. 23 och 27a (F 161)) från det starkt mörkfärgade lagret i den nordöstra delen av schaktet gav en datering till vikingatid (Bilaga 1). En tolkning av de framkomna strukturerna är att det kan ha stått en stolpe strax framför (söder) om den norra stenen i Garda 1:3 som har fallit åt nordost när det eldats kraftigt på platsen eller att det har föregått någon typ av metallsmältning här. Det är ännu inte klarlagt om skärvstenarna och gropen tillhör bronsålder och därför kan utgöra del i någon slags ritual vid dessa resta stenar.

Den vikingatida dateringen förvirrar också bilden. Keramikbiten av stengods visar på sentida aktiviteter, men dessa kan inte tidsfästas närmare än troligtvis mellan 1300-1800-tal. Generellt

brukar resta stenar nära stora bronsåldersrösen och skärvstenshögar tillhöra bronsålder, men här har aktiviteter även gjorts i senare tid. Den vikingatida kopplingen till rösemiljöer på Gotland ser man också bland annat gällande sekundärbegravningar i Kauparveröset som både bekräftas genom 14C-dateringar och fynd.

Figur 26. Historisk keramik, schakt 2.

Eftersom vi inte hann totalundersöka platsen så täcktes schaktet med en presenning i botten och med grästorvor ovanpå och undersökningarna är planerade att återupptas i maj 2011. Platsen ska återställas genom att återföra skärvstenen till Garda 1:2-3 efter avslutad totalundersökning.

Figur 27a. (tv): Lodfoto över RAÄ Garda 1:2-3 med anläggning 1 och 2 samt fynd nr. 161 (14C-prov)

markerade. Foto Joakim Wehlin. 27b. (th): Anläggningar 1 och 2 i schakt 2 efter utgrävning. Foto: Helene Martinsson-Wallin.

Kartering och fosfatanalyser

Systematiskt genomfördes karteringar av undersökningens närmaste omgivning, både för fosfat- samt landskapsanalys (Fig. 4 och 6). Inmätningar gjordes med totalstation och i mindre omgångar testades en ny mjukvaruteknik som tagits fram av Gustaf Svedjemo samt Mikael Segerlund vid Högskolan på Gotland och deras projekt ”Tolkande landskapskartering”. Den nya tekniken gör det möjligt att direkt i fält få kartbilden projicerad på en datorskärm och på så vis underlättas karteringsarbetet. Även en fältinventering genomfördes på ett område ca.

100 x 550 m (5,5 ha), vilken ledde till två nyfunna fornlämningar som närmare behandlas under egen rubrik nedan.

Figur 28. De tre uppresta gråstensblocken nordost om Digerrojr; RAÄ Lau 44:1-2. Foto: Joakim Wehlin.

Området är problematiskt så till vida att det sträcker sig längst med dagens gräns mellan Garda och Lau socknar (Fig. 1). Därav att de fem uppresta stenarna (schakt 2) samt de uppresta stenarna 45-60 meter nordost om Digerrojr kan tänkas utgöra historiska gränsmarkeringar istället för hörande till det forntida landskapet (Fig. 28). Exempelvis liknar de fem närmast röset uppresta stenarna ett så kallat femstenarör, dock saknas i så fall hjärtstenen som skulle ha varit placerad centralt (Sveriges Rikes Lag 1861: Jordabalken 1734:12 kap 1 §). Detta tycks dock inte vara fallet, speciellt då även Hilfelings uppgiftslämnare inte nämner dessa som gränsmarkörer, vilket man vid den tiden skulle ha varit fullt medveten om. Socknens karlar berättar istället att de skulle utgöra visningsstenar till havet (Hilfeling 1994:110, 114). Riktningen enligt röd streckad linje på figur 28 är aningen märklig i båda fallen. Den följer varken dagens eller den äldre kända sockengränsen. Följer man riktningen mot havet i nordost så löper den snarare längst med den forna kusten och träffar det välkända Gålrumsgravfältet (RAÄ Alskog 9:1) 2,5 kilometer bort, med ett stort stenröse (också det benämnt Digerrojr) och sju skeppssättningar. Först efter 20 kilometer

träffas dagens kust, nära Katthammarsvik. Intressant är dock de uppresta stenarnas placering i förhållande till rösets centrum, vilka väl stämmer överens och för tankarna till en sammanhängande konstruktionsdetalj (Fig. 28). Liknande företeelse finns också vid det stora Uggarderojr-röset i Rone socken (RAÄ Rone 10:1, 11:3).

Figur 29. Den karterade delen av gravfältet RAÄ Garda 3:1 med slipskårestenen markerad och i förstoring i höger nederkant.

Även större delar av gravfältet RAÄ Garda 3:1, beläget 250 meter nordnordost om Digerrojr, karterades in med totalstation (Fig. 4 och 29). Gravfältet ligger omkring en halv meter högre (ca. 9 möh) än området kring de båda schakten och enligt fornminnesregistret skall det innehålla 27 stensättningar, varav nio är skeppssättningar. Idag är sju av dessa stenskepp tydliga och Harald Hansson nämner endast fem, varav ett skall ligga direkt söder om slipskårestenen (1927:118). Denna skeppssättning är dock högst osäker, inte minst då den i så fall har en helt annan orientering än samtliga andra stenskepp på gravfältet. Rörande det nionde stenskeppet kan det möjligen vara de uppresta stenarna söder om det stora stenskeppet

beläget längst norrut på gravfältet (Fig. 29 och 30). Ett liknande dubbelt stenskepp finns också på nyss nämnda Gålrumsgravfältet.

Figur 30. Den nordligaste skeppssättningen på gravfältet RAÄ Garda 3:1. Till vänster ses de uppresta stenarna direkt söder om denna tydligt uppstickande ur snön. Foton: Joakim Wehlin.

yfunna fornlämningar

I utbildningssyfte fick studenterna utföra fältinventeringar med sockengränsen som utgångspunkt. Ganska överraskande ledde detta till att två tidigare ej registrerade fornlämningar återfanns (Fig. 4 och 31a-b). En avsevärt stor skeppssättning (uppskattad till 23 x 2,5-3 meter) återfanns 100 meter sydost om det stora röset på gravfältet RAÄ Garda 3:1. Stenskeppet följer övrigas orientering nordnordost-sydsydväst och är till stora delar förstörd och/eller övertorvad. I dess nordöstra del finns en synlig stenrad bestående av fem gråstenar av 0,3-0,5 meters storlek (Fig. 31a). I den södra delen finns en stensamling om nio omkullvälta/rubbade större klumpstenar troligen hörande till den södra stäven. Dessa har möjligen rubbats med användandet av den traktorstig som idag löper strax intill. Skeppet ligger på samma höjd som det 2010 delvis undersökta: 8,2-8,5 möh.

Figur 31a. (tv): ordöstra kantkedjan på den nyfunna skeppssättningen. 31b. (th): Den nyfunna runda stensättningen (markerad) i nederkant syns fåtalet stenar från kantkedjan, Foto: Joakim Wehlin.

130 meter nordnordväst om Digerrojr återfanns en närmast rund stensättning 9,2-9,6 meter i diameter (Fig. 31b). Även denna stensättning var övertorvad, men med en relativt intakt och tydlig kantkedja av 0,3 meter stora gråstenar. I mitten finns en (plundrings-) grop om ca. 2 meter i diameter. Stensättningen ligger 8,5 möh.

Fosfatkartering och analyser

Under arbetets gång togs jordprover systematiskt i de båda schakten. Detta för att om möjligt spåra höga värden av fosfater vid senare analyser enligt spot test metoden (Österholm och Österholm 1983). Ingen av dessa visade dock på höga fosfathalter (Bilaga 4). En ingående fosfatkartering utfördes också omkring Digerrojr med 581 analyserade jordprover (Fig. 6). Endast två av dessa prover överskred med viss tveksamhet en trea på Österholms och Österholms femgradiga skala och skulle då kunna utgöra spår efter mänsklig aktivitet (1983:26f). Ingen provgrävning genomfördes på dessa punkter.

Dagboksblogg

Under fältperioden av högskolekursen drevs en dagboksblogg via Google Sites: http://sites.google.com/a/hgo.se/arkeologi/. Studenterna ansvarade i grupper om tre att varje kväll beskriva dagens händelser vid undersökningen med tillhörande fotografier. Under perioden 2 september till 8 oktober 2010 hade bloggen 1225 besökare, varav 408 var helt unika. Besök registrerades från 17 olika länder och den genomsnittliga besökstiden på webbplatsen låg strax över tre minuter (Statistik från Google Analytics 2010-10-10).

Tolkning och resultat

Undersökningarna i Rojrskogen 2010 utfördes inom ramen för Helene Martinsson-Wallins forskningsprojekt kallat ”Med rituella förtecken” samt Joakim Wehlins doktorandprojekt med arbetsnamnet ”Beyond Borders of the Baltic Sea”. Den del av undersökningen som hörde till det senare av dessa båda projekt hade som syfte att undersöka eventuella konstruktionsdetaljer på skeppssättning RAÄ Lau 41:1. Detaljer som blev tydliga tidigt under utgrävningens gång, speciellt då skillnaden mellan de båda ändarna på skeppet. Vidare inkorporerade undersökningen en del av en möjlig rund stensättning (ej registrerad) som finns direkt öster om skeppssättningens norra del. Detta för att nå klarhet i dessa båda konstruktioners förhållande till varandra. Ett förhållande som visade sig bli aningen förbryllande när den runda stensättningen hyste en dubbelgrav från övergången yngre bronsålder till förromersk järnålder (ca. 500 f. Kr.).

Schakt 1

Undersökningen riktades mot den norra (bakre) delen av skeppssättningen, vilken har en tydlig rektangulär konstruktion (Fig. 8 och 8a). Denna detalj har också rapporterats från fåtalet andra stenskepp på Gotland (Jfr. Hansson 1927:68, Hansson 1928). I ett annat fall har även resterna efter en möjlig träkonstruktion återfunnits (Pettersson 1982:31f, 43). Inga trärester eller något annat användbart organiskt material för 14C–analys återfanns dock vid Lau 41:1. Inte heller någon typologisk daterbar artefakt hittades. Dock skvallrar flintfynden om en möjlig datering till bronsålder. Naturligtvis pekar också själva konstruktionen i sig på en datering till den yngre bronsåldern 1100-500 f. Kr.. Intressant var också den friläggning av kantkedjan som genomfördes (Fig. 7). Genom detta arbete kunde det konstateras att skeppssättningen var i det närmaste intakt och således kunde den redan innan undersökningen noterbara skillnaden mellan för och akter verifieras. På den motsatta södra sidan av skeppssättningen finns färre större stävstenar samt två i skeppets förlängning uppresta stenar (Fig. 5 och 9). Denna förstäv eller ”snabel” finns också dokumenterad från fåtalet andra fall på Gotland och i övriga Östersjöområdet (ex. Ohlmarks 1946:65, Capelle 1986). Intressant att notera är att i de fall där både den rektangulära konstruktionen samt ”snabeln” eller endast en av dessa konstruktionsdetaljer finns rapporterade på Gotland så föreligger det så att den förra alltid återfinns i norr och ”snabeln” pekar således söderut. Liknande skillnader mellan för och akter kan ses på tidens hällristningar.

Skeppssättningens höjd över havet (8 meter) talar för att konstruktionen vid tiden för dess byggande låg invid stranden. Troligen utgjorde lokalen en smal udde med den idag utdikade Aikes myr på dess västra sida och havet på dess östra sida. För detta talar möjligen också den tidigare nämnda bearbetade och senare svallade flintan återfunnen i schaktet.

Dubbelgraven

Även om skeppssättningen inte säkert kunde dateras så visade sig den intilliggande runda stensättningen i alla fall till viss mån på motsatsen. Stensättningen verkade dock till en början aningen fyndlös, tillika som tidigare grävda runda stensättningar intill skeppssättningar. En bit ned i stenpackningen återfanns dock mindre bitar brända och obrända ben samt keramik. När det understa lagret sten lyfts bort märktes en tydlig mörkfärgning som innehöll större mängder ben samt keramik. I direkt anslutning till denna återfanns också en skelettgrav (Grav 1) på ett djup av omkring 0,5-0,6 meter under markytan. Endast ett fåtal ben påträffades men av dessa kunde skelettets position fastställas. Skelettet, som hörde från en vuxen individ liggandes på sin högra sida med lätt uppdragna knän, var i det närmaste orienterat i nord-sydlig riktning med huvudet i norr. Från vänster lårben togs ett benprov som sändes för 14C-analys. Dateringen vid två sigma är cal. AD 239 – 391, det vill säga yngre romersk järnålder (Bilaga 5).

Omkring en halvmeter under grav 1 återfanns ett bättre behållet skelett (Grav 2). Denna individ hade samma orientering som grav 1, men i motsats vilandes på sin vänstra sida med uppdragna knän. Denna individ kunde bestämmas osteologiskt till en vuxen kvinna och tänderna visade på att hon möjligen använt dem som verktyg i något slags arbete. Att det rör sig om en kvinna talar också den fynduppsättningen med bland annat två svanhalsnålar i järn som återfanns under skelettets haka. Fynden daterar den undre graven (Grav 2) till övergången mellan brons- och järnålder (ca. 500 f. Kr.) och således introduktionen av järnet till ön. För att bekräfta den typologiska dateringen sändes också ett benprov från höger skenben in för 14C-analys. Dateringen kom dock ut aningen märklig vid två sigma till cal. AD 433 – 609, alltså folkvandringstid. Enligt dessa två dateringar skall grav 1 vara äldre än grav 2. Då den typologiska dateringen till övergången bronsålder – förromersk järnålder tycks säker står en stor skepsis till de första två 14C-dateringarna. Därav att ytterligare ett prov från grav 2 sändes in för analys. Denna gång en tand från underkäken för att helt säkerställa dess relation till järnnålarna. Den nya dateringen visar total överensstämmelse med fynduppsättningen 720-394 cal. BC vid två sigma (Bilaga 5). Detta senare resultat visar än

mer att de första två dateringarna till den yngre delen av järnålder bör förhållas till med stor skepsis. För tillfället förs en dialog med tandemlaboratoriet vid Uppsala universitet om hur vi bör ställa oss mot resultatet av dessa båda prover.

Dock kan nu konstateras att den undre graven är att tolka som hörande till just övergången mellan brons- och järnålder omkring 500 f. Kr. Den övre graven (grav 1) kan i alla fall stratigrafiskt sägas vara yngre. Dock återstår det att överlägga huruvida den hör till en tid i nära anslutning till den undre graven eller snarare är att placera som en sekundärgrav hörande till den yngre delen av romersk järnålder, som 14C-analysen antyder. Detta även om det tycks mer sannolikt att den tillika som grav 2 hör till den förromerska järnåldern, inte minst med tanke på dess likartade placering och position. Det förefaller osannolikt att en grav, nedgrävd nära 1000 år senare än den första, av en tillfällighet skulle ha exakt samma position, om än spegelvänd, precis ovanför den äldre begravningen. Mot detta skulle möjligen den kalkstenshäll tala, som återfanns emellan gravarna, och som skulle ha kunnat markera platsen för den första gravläggningen. Att en viss tid förlupit mellan gravläggningarna tycks dock sannolikt, vilket också lagerföljden och inte minst den tydliga fem centimeter tjocka horisont synlig i profilen (5 i Fig. 21) visar. Att det skulle röra sig om nära 1000 år anses dock som högst osannolikt. Den komplexa stratigrafin ovanför nyss nämnda horisont kan härstamma från händelser i anslutning till den översta graven (grav 1) och/eller mer recenta plundringsförsök. Det senare kan också vara anledningen till att skelettet ej återfanns i fullständigt skick. Möjligen kan också den myrstack, belägen direkt ovanpå nämnda gravar, bidraga till den komplicerade stratigrafin.

Den förromerska järnåldersperioden uppmärksammades tidigt i den gotländska forskningen och ön tycks även ha en säregen typologisk uppdelning. Bland annat så grävde Mårten Stenberger under 1930-talet två gravar från denna period vid Ardags i Ekeby socken och Autsarve i Fole socken (Stenberger 1936, 1940). Diskussionen kom dock att ta rejäl fart i och med de stora utgrävningarna vid Vallhagarkomplexet i Fröjel under efterkrigstiden. Undersökningarna i Vallhagar leddes av tidigare nämnde Stenberger tillsammans med bland annat Erik Nylén. Den senare kom också att disputera i området 1955 och fortgick efter detta med ett forskningsprojekt speciellt inriktad på den äldre fasen av järnålder med flertalet riktade utgrävningar. Arbetet kom aldrig att färdigställas av Erik Nylén mer än genom en stor mängd artiklar i olika publikationer. Därav att arbetet just nu slutförs av Lena Thunmark-Nylén.

I och med vårt fynd i Lau kontaktades därför omgående Thunmark-Nylén för ett utlåtande. Fyndet föreföll så intressant att just omnämnde tillsammans med Erik Nylén besökte högskolan i Visby (2010-11-01) för att personligen granska de högintressanta fynden. Enligt dem rör det sig om ett par väldigt ovanliga svanhalsnålar som tidigare endast hittats i ett fåtalet fall i Sverige. Den tredje järn-prylen/-plattan (F204 i Fig. 17b) kan vara en del av en så kallad Holsteinsk gördel, vilken då väl passar in i tidsperioden, dock möjligen något yngre än nålarna och 14C-analysen (Nylén 1952:215ff, 1955a:452ff, 549 och Thunmark-Nylén muntligen 2011-03-31). Fortsättningsvis jämförde de själva graven med den av Nylén undersökta grav 29 på det mellersta gravfältet vid Vallhagarkomplexet (Nylén 1955b). Grav M29 liknas vid den nyfunna dubbelgraven i Lau i flera avseenden. Grav M29 innehöll en kista med två på varandra liggande skelett (troligen män). I övrigt återfanns en nål/syl av ben, mindre bronsbitar, lätt böjda fragment av en vriden halsring, keramik, brända ben samt eldpåverkad sten. De brända benen (1,8 liter) härrör från minst tre individer. Halsringen dateras till övergångsperioden mellan brons- och järnålder. Stensättningens konstruktion liknar den i Lau med en oregelmässig ”övre” gravkonstruktion (diameter ca. 5 meter) och en ”undre” (diameter 3,2 meter) (Nylén 1955b:291, 294, 307, 328, 366, 406ff). De båda dubbelgravarna skiljer sig på det viset att den på Vallhagar hör till gravfältets äldsta (Nylén 1955b:328) och den i Lau torde istället vara lokalens yngsta (idag kända!). Tillika som graven i Vallhagar tycks viss tid också förlupit mellan de båda skelettbegravningarna.

Om det relativt mäktiga sot- och kolblandade lagret (mörkfärgning 2) mellan de båda gravläggningarna hör till händelser i samband med grav 1 eller 2 är i nuläget svårt att avgöra. Kanske skall vi heller inte avskriva möjligheten att det härrör från en enskild händelse däremellan. Detta är intressant för fortsatta analyser och en förståelse för händelserna kring gravläggningarna. Hör benen och keramiken som återfanns relativt högt upp i konstruktionen till gravarna? Kommer dessa från händelser kring den andra gravläggningen, då möjligen den första kan ha rubbats? Eller har dessa båda gravar förstört en anläggning från bronsåldern, som möjligen är samtida med skeppssättningen? En anläggning som möjligen utgör den vanligt förekommande runda stensättningen intill skeppssättningar.

För att nå klarhet i stensättningens komplicerade stratigrafi ansöker Wehlin från flertalet möjliga finansiärer för ytterligare 14C-analyser.

Stenskepp och skelettgravar

På Gotland återupptar man traditionen att begrava sina döda obrända vid övergången till järnåldern (500 f. Kr.). Inte ovanligt vid denna tid är också att de döda placeras i skeppsformade stenkistor (Nylén 1958, 1972). I sex fall har man också påträffat obrända sekundärgravar inom och i anslutning till skeppssättningar. Några hade fördärvat tidigare brandgravar medan andra låg avskiljda från skeppssättningen i fråga. Samtliga har tolkats som hörande till den äldsta delen av järnåldern (ex. Hansson 1927:72ff, Wehlin 2011). Nyfunna dubbelgrav i Lau kan också föras till denna skara skelettgravar, med sin tydliga relation till skeppssättningen. Intressant i detta avseende är att denna konstruktion tycks avsluta lokalens till synes kontinuerliga användande. Dock bör inte uteslutas att flera järnåldersgravar döljer sig under omkringliggande torv. På några platser kan nämligen möjliga flacka stensättningar anas som upphöjningar i marken! På andra håll, exempelvis tidigare nämnda Gålrumsgravfältet och Domarlunden i Lärbro, där skelettgravar återfunnits i relation till skeppssättningar har senare ett större sammanhängande gravfält växt fram under järnålder. Schakt 2

Undersökningen visade att det var en oregelbunden skärvstenshög som låg runt de uppresta stenarna och att det förekommit stark eldpåverkan in situ på platsen vid ett eller vid upprepade tillfällen. Skärvstenarna hade också sin utbredning väster om de uppresta stenarna. Inga direkta fynd som kan knytas till bronsålder gjordes men under stenpackningen strax söder om den norra stenen i den fornlämning som betecknas Garda 1:3, med fyra uppresta stenar i en rombisk formation, så påträffades understenpackningen en 20 x 20 cm stor grop och 25 cm djup vars kanter och botten hade sintrat ihop och hela marken visade tecken på stark eldpåverkan. Detta kan vara ett stolphål, men även andra tolkningar kan göras. Möjligen har man haft någon slags metallproduktion här men ännu har vi inga direkta bevis för en sådan tolkning. Skärvstenshögar är ett fenomen som främst knyts till bronsålder och därför kan det vara troligt att aktiviteter med inslag av att det tänts bål, möjligen i något rituellt syfte (Kaliff 2005, Goldhahn & Østigård 2007) har ägt rum i och runt den så kallade sydkonstruktionen. En konstruktion som också kan vara samtida med röset. Eftersom de resta stenarna är eldpåverkade bör de ha stått på platsen när dessa eldningsaktiviteter genomfördes. Skärvstenen är förhållandevis starkt eldpåverkad vilket ger vid handen att de utsatts för upprepad eldning och att skärvstenspackningen runt de uppresta stenarna är resultatet av upprepade handlingar på platsen.

Tack

Ett varmt tack riktas till Berit Wallenbergs stiftlese, markägarna Tommy och Ninni Kolmodin (Goks i Lau), Dr. Staffan Jennerholm vid röntgen avdelningen på Visby lasarett, makarna Erik Nylén och Lena Thunmark-Nylén samt till kollegorna Jan Apel, Carola Liebe Harkort, Gustaf Svedjemo, Margareta Kristiansson och Johan Norderäng vid avdelningen för arkeologi vid Högskolan på Gotland.

Tekniska och administrativa uppgifter

Dnr Länsstyrelsen: 431-1698-10

Undersökningstid: 30 augusti – 18 oktober 2010 Undersökt yta (helt): 17,5 m2

Undersökt yta (delvis): 40 m2

Grävningsledare: Helene Martinsson-Wallin och Joakim Wehlin Medverkande studenter: Jimmy Carlsson, Malin Eriksson, Madeleine

Forsberg, Ylva Frögeli, Sara Gustavsson, Dominika Kofel, Anna Landström, Mira Lumbye, Maria Lönnegren Wikensten, Hilton Mambosho, Dennis Nilsson, Fredrik Nordin, Minna Paananen, Thomas Papadopoulos, Louise Pettersson, Johan Richardson, Emma Selin, Karin Stenström, Alise Sulte, Linnéa Svensson, Upendo M. Ulaya.

Inmätning, totalstation: Joakim Wehlin

Koordinatsystem: SweRef 99 TM

Osteologisk analys: Linnéa Svensson och Madeleine Forsberg

Fynd: Gotlands museum

Foto: Helene Martinsson-Wallin och Joakim Wehlin

Referenser

Capelle, T. (1986). Schiffssetzungen, Praehistorische Zeitschrift 61, Heft 1.

Fornlämningsregistret [FMIS], (2010-12-27), Fornsök – Riksantikvarieämbetet, http://www.fmis.raa.se/cocoon/fornsok/search.html. Riksantikvarieämbetet, Stockholm. Goldhahn, J. & Østigård, T. (2007). Rituelle spesialister i bronse- og jernalderen. 1, Dödens hand : en essä om brons- och hällsmed. Göteborg: Institutionen för arkeologi och antikens kultur, Göteborgs universitet.

Google Analytics, (2010-10-10), http://www.google.com/analytics/. Google Inc. Google Sites (2010-10-10), http://www.google.com/sites/. Google Inc.

Hallin, G. (2003). Undersökning av en skeppssättning i Liffride 1:8, Alskog socken september 2003 –Delrapport I, Arkeologisk undersökning av fast fornlämning nr 62 på fastigheten Liffride 1:8, Alskog socken på Gotland.

Hallin, G. (2004). Undersökning av en skeppssättning i Liffride 1:8, Alskog socken september 2004 –Delrapport II, Arkeologisk undersökning av fast fornlämning nr 62 på fastigheten Liffride 1:8, Alskog socken på Gotland.

Hansson, H. (1927). Gotlands bronsålder. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Del 31:1, Stockholm.

Hansson, H. (1928). Berättelse över undersökning av skeppssättning och rund stensättning vid Ansarve i Tofta s:n, Gotland. Arkivrapport ATA dnr 5295/28.

Hilfeling, C. G. G. (1994). CGG Hilfelings gotländska resor. 1, 1797 och 1799. Visby: Gotlands fornsal.

Kaliff, A. (2005). Den vediske Agni och skandinaviska eldritualer – ett möjligt samband? I: Goldhahn, J. (red.) (2005). Mellan sten ocj järn. Rapport från det 9:e nordiska bronsålderssymposiet, Göteborg 2003-10-09/12. Gotarc serie C. Arkeologiska skrifter 59. Göteborg. s. 167-189.

Lindquist, M. (1979). Störrösen. I: Falck, W. (red.). Arkeologi på Gotland. Gotlandica 14. Visby. s. 33-41.

Lindström, J. (1997). The orientation of ancient monuments in Sweden: a critique of archaeoastronomy and an alternative interpretation. Current Swedish archaeology. 1997 (5), s. 111-125.

Manneke, P., (1967). Restaureringen av skeppssättningen vid Gannarve i Fröjel, Gotländskt arkiv, Visby. s. 43-52.

Martinsson-Wallin, H. (2010). Bronze Age Landscapes on Gotland: Moving from the Neolithic to the Bronze Age Perspective. In: H. Martinsson-Wallin (ed). Baltic prehistoric

Interactions and Transformations: The eolithic to the Bronze Age: 63-77. Gotland University Press no. 5. Visby.

Martinsson-Wallin, H. & Wehlin, J. (2009). Rapport från arkeologisk undersökning i Uggarderojrområdet 2009. Gotland, Rone sn, Uggårda 3:1, RAÄ 10:1, 3, 4, 5. Högskolan på Gotland.

Nordin, F. (1912). Gullhånnä i Digarråir. Cederquist Grafifka Aktiebolags förlag. Stockholm.

Nylén, E. & Manneke, P. (1961). Gotland, Fröjel Sn. Gannarve. -Rapport rörande restaurering av skeppssättning. Grävrapport ATA Dnr. 4724/61.

Nylén, E. (1952). Kontinentala gotlandsförbindelser under senare förkristen järnålder. Fornvännen 47. s. 211-235.

Nylén, E. (1955a). Die jüngere vorrömische Eisenzeit Gotlands: Funde, Chronologie, Formenkunde. Diss. Uppsala, 1955.

Nylén, E. (1955b). The middle grave-field. Graves M 1-M 43. In: Stenbergern, M. (ed.). Vallhagar. A migration period settlement on Gotland/Sweden. Part I. Ejnar Munkgaards forlag. Copenhagen. Denmark. s. 284-436.

Nylén, E., (1958). Gotländska gravformer och deras betydelse för kronologien, Tor 1958. Uppsala.

Nylén, E. (1959). Gotlands murade rösen och bronsålders fjärrhandel. Förslag till ett forskningsprogram. Gotländskt Arkiv 31. Visby. s. 9-34.

Nylén, E. (1962). Gotland, Fröjel Sn. Gannarve gård. –Rapport över undersökning av obränd gravläggning jämte förmodad grav intill skeppssättning. Grävrapport Gotlands fornsal Dnr. 210/62.

Nylén, E. (1972). Mellan brons- och järnålder: ett rikt gravfynd och dess datering med konventionell metod och C14. Stockholm.

Ohlmarks, Å. (1946). Gravskeppet. Stockholm: Geber.

Pettersson, A-M. (1982). Skeppssättningar i Rute, En undersökning av sex gravar från den yngre bronsåldern, RAGU:s skriftserie 1982:2, Visby.

Stenberger, M. (1936). Gotland och den äldsta järnålderns gravskick. Fornvännen 31. s. 153-172.

Stenberger, M. (1940). Gravfyndet från Autsarve i Fole. Fornvännen 35. s. 297-311. Stenberger, M. (1942). Ett kraterröse på Gotland. Fornvännen. s. 95-114.

Sveriges rikes lag: gillad och antagen på riksdagen år 1734, stadfäst av Konungen den 23 januari 1736 : med tillägg av författningar som kommit ut från trycket före den 1 januari .... (1861-). Stockholm: Kundtjänst, Norstedts juridik.

Säve, C. (1852). Om Gotlands äldsta fornlemningar. Föredrag i Kongliga Nordiska Fornskrifts-Sällskapets möte den 26te Augusti 1852. I: Annaler for ordisk Oldkyndighet og Historie. Det Kongelige Nordiske Oldskrift-Selskab. Kjöbenhavn. 1852. s. 130-170.

Säve, P. A., Gustavson, H. & Nyman, Å. (red.) (1959-1960). Svenska sagor och sägner. 12. 1, Gotländska sägner. Uppsala: Lundequistska bokh.

Säve, P. A., Gustavson, H. & Nyman, Å. (red.) (1961). Svenska sagor och sägner. 12. 2, Gotländska sägner. Uppsala: Lundequistska bokh.

Wehlin, J. (2010). Approaching the Gotlandic Bronze Age from Sea -Future possibilities from a maritime perspective. In: Martinsson-Wallin, H. (2010). Baltic Prehistoric Interactions and Transformations: The eolithic to the Bronze Age. Gotland University Press 5. s. 89-109. Wehlin, J., (2011). Stenskeppen i Ansarve hage – förtöjda i sitt förflutna? Fornvännen 106. Stockholm.

Wehlin, J. (in press). Accompanying the stone ships. Circular stone settings in relation to the Gotlandic ship settings. Proceedings of the the X Nordic Tag in Trondheim, Norway, May 26- 29 -2009. BAR International.

Österholm, I. & Österholm, S. (1983). Spot test som metod för fosfatanalys i fält: praktiska erfarenheter. Visby: Riksantikvarieämbetets Gotlandsundersökningar (RAGU).

Muntliga referenser

Fil. Dr. Jan Apel (2010-11-03). Universitetslektor i arkeologi. Högskolan på Gotland

Fil. Dr. Carola Liebe Harkort (2011-02-23). Universitetslektor i osteologi. Högskolan på Gotland.

Prof. Erik Nylén (2010-11-01). Uppsala universitet.

Docent Lena Thunmark-Nylén (2010-11-01 & 2011-03-31). Forskare vid Stockholms universitet.