Utbytessystem under det första årtusendet e.Kr. : idéer utgående från tre mellannorrländska älvar

Utbytessystem under det första årtusendet e.Kr. : idéer utgående från tre

mellannorrländska älvar

Ramqvist, Per H.

Fornvännen 96, [1]-21 : ill.

http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/2001_001

Ingår i: samla.raa.se

Utbytessystem u n d e r det första

årtusendet e.Kr.

Idéer utgående från tre mellannorrländska älvar

Av Per H. Ramqvist

Ramqvist, P.H. 2001. Utbytessystem under det i:a årtusendet e.Kr. Idéer utgå-ende från tre mellannorrländska älvar. (Exchange systems during the 1st mil-lenniuni AD. Thoughts on three river valleys in Central Norrland). Fornvännen g6. Stockholm.

In the last twenty years, the Early Iron Age society of the Central Norrland coas-tal area and the area around Lake Storsjön in Jämtland has been an important subject of research. Much ol this research has been conducted at the University of Umeå. The paper deals with exchange and trade systems in Central Norrland during the 1 st millennium AD. The main interest is focused upon the three main communication routes, the rivers Ängermanälven, Indalsäven and Ljungan. A number of key sites along these routes, at the river mouths and further upstream, give important information as to the development of society and the interaction between sedentary peasants and hunter-gatherers.

Per H. Ramqvist, Regional arkeologi. Mitthögskolan, SE-8gi 18 Örnsköldsvik, Sweden

pcr.ramqvist@ind.mh.se

Bakgrund

Det samhälle som u n d e r den äldre j ä r n å l d e r n (ca. 0—600 e.Kr.) etablerades längs den mellan-norrländska kusten samt kring Storsjön i Jämtland bar u n d e r de senaste tjugo åren varit föremål för en tämligen omfattande bebyggcl-searkeologisk forskning (t.ex. Selinge 1977,

1979, Ramqvist 1983, 1992, Olausson 1985, 1989, Hemmendorff 1989, Liedgren 1992, 1995, Lindqvist & Ramqvist 1993, Lindqvist 1996, 1997). Mycket av detta är resultat av ar-beten vid arkeologiska institutionen vid Umeå universitet. När institutionen startades 1975 var den bebyggelsearkeologiska inriktningen högt prioriterad (jfr. Evert Baudou 1975, ett första utkast till forskningsprogram för institutionen). Andra forskningslinjer som drivits beträf-fande den äldre järnåldern hänger samman med den sociala strukturen (t.ex. Ramqvist

1988, 1991, 1995, Baudou 1989), den r e g i o nala avgränsningen av samhällen samt interak-tionen mellan olika samhällsbildningar (Ram-qvisi 1991, 1992). Resultaten av dessa forsk-ningslinjer kan väl sägas bestå i ett mer nyanse-rat sätt att angripa bebyggelsebilden i r e g i o nen. Försök har gjorts att ta fram bebyggelse-enklaver, vanligen kallade folkland, samt att tillskriva dem karakteristiska ekonomiska och sociala profiler. De interregionala förhållande-na har också diskuterats där bland anförhållande-nat ett re-sultat varit att Mellannorland (främst Medel-pad) ser ut att söderut (mot Mälardalen) främst ha haft socioekonomiska förbindelser medan de västliga mer styrts av sociopolitiska förhållanden (Ramqvist 1991). Sammantaget kan man säga att den mesta forskningen berört samhällets yttre skepnad och inte så mycket dess inre funktionssätt.

Per H. Ramqvist

När det gäller den yngre j ä r n å l d e r n (ca. 600—1100 e.Kr.) har det däremot hittills ut-förts betydligt färre projekt och undersökning-ar och de viktigaste hundersökning-ar vundersökning-arit bebyggelseundersökning-arkeo logiska såsom de tre exploateringsundersök-ningarna i Björka, norra Hälsingland (Lied-gren 1998,5.89ff,Ekman 1996),! Kyrklägdan, Ås SOCken i Jämtland (Olausson 1985, 1989) samt på Lappnäset, Nora socken i Ångerman-land (Eliasson et al 1997, Forsberg 1997). Även de vid en förundersökning påträffade be-byggclsdämningarna i Västland, Sköns socken i Medelpad är vikliga i sammanhanget (Söder-berg 1984, 1989). F.n enda forskningsgrävning 101 ande den yngre j ä r n å l d e r n s (och medelti-dens) bebyggelse bar utförts i Mellannorrland, nämligen vid Sveriges nordligaste höggravfält på Arnäsbacken i Arnäs socken, Ångerman-land (Ramqvist 1998, 1999). Några mer konsi-stenta forskningslinjer, utöver de bebyggel-scarkeologiska, har inte funnits för den yngre järnåldern, varför kunskapen om den yngre j ä r n å l d e r n s samhälle är ä n n u mindre än för den äldre j ä r n å l d e r n . Orsakerna lill den om-fattande förändring i systemet som inträffar under övergången till den yngre järnåldern bar diskuterats i samhällstermer (Äberg 1953, s. 154 f, Selinge 1977, s. 246 ff, Liedgren

1988b, Ramqvist 1991). Det linns dock fortfa-rande olika uppfattningar om orsakerna till

Förändringen.

Genom att, som i d e n n a uppsats, studera handel och utbyte u n d e r hela det första årtu-sendet kan vi kanske komina närmare de orsa-ker som ligger bakom den iakttagna föränd-ringen. De senaste årens bidrag lill bebyggel-se-arkeologin (Ekman 199(1, Lindqvist 1997, Forsberg 1997, Ramqvist 1998) visar faktiskt pa förekomst av vendeltida bebyggelser, men en tendens är att boplatserna antingen tillhör äldre d i e r yngre järnålder. Inga säkra boplat-ser bar ännu billals som stat lat t.ex. i yngre r o mersk järnålder och går in i vikingatid, där-emot linns exempel pä lokaler, Lappnäset och Björka, som stat lat i sen folkvandringstid och gar in i vikingatid. Samma mönster kan noteras ii.ii det gäller de undersökta gravfalten. Det ver-kar således vara vanligt med en aiilingen-eller-siiiiation, vilket ju i sig indikerar att en

föränd-ring äger rum u n d e r sen folkvandföränd-ringstid. Alt påträffa lokaler med obruten kontinuitet från den fasta bebyggelsens etablering u n d e r r o mersk järnålder till och med vikingatiden är så-ledes en utmaning för mellannorrländsk be-byggelsearkeologi och skulle kunna visa på en kontinuerlig ekonomi och interaktionssti uk-tur. I och med att så pass många boplatser fak-tiskt uppvisar överensstämmande diskontinui-tet betyder det att fenomenet är strukturellt och inte lokalt betingat. Det å r e n viktig slutsats då det anvisar tolkningsvägar för orsakerna till övergivandena och nyetableringarna under Folkvandringstid. Som tidigare föreslagits (Ram-qvist 1983, s. 165 ff) hänger orsakerna bakom förändringarna inte samman med jordbruks-utvecklingen, dvs. att j o r d a r utsugs eller på an-nat sätt förlorar i värde. Tvärtom gynnas sårskilt de kustbundna gårdarnas närniiljö av den snabba landhöjningen där successivt nya potentiella jordbruksmarker friläggs. Jordbru-ket var förvisso en viktig resurs, men den äldre järnålderns ekonomi var bred och kanske en-dast lill 6 0 % beroende av j o r d e n s och boska-pens avkastning. Fiske och jakt var också vikti-ga element i den totala försörjningen. Det fö-refaller inte särskilt troligt att stora och be-stående överskott har kunnat skapas utifrån jordbiuket, vilka skulle kunna förklara fram-växten av det socialt inangskikiade samhället u n d e r främst yngre romersk järnålder och folkvandringstid. Möjligen skulle Sundecl (om-rådet kring Hudiksvall i norra I lälsingland) ha kunnat producera eit agrart överskott som gått att exploatera för en besutten grupp. Men det generella lör Mellannorrland är att alla »feo dala« inslag varit utan betydelse.

Den ekonomiska faktor som varit av största betydelse för all skapa ett ekonomiskt överskott är råvarorna i Norrlands inland, vars mångfald i den följande framställningen lår represente-ras av uttryck som »päls, skinn och järn«. Kont-rollen av dem och deras distribution har varit den faktor som utgjort g r u n d e n till framväxten av den elit som höji sig över det stora bonde-kollektivet För att förstå den geografiska pla-ceringen av elitens gärdar miste inan således första relationen mellan kust och inland sann de fysiska kopplingarna, konnnunikationsvä-Fornvännen i)d (2001 i

Utbytessystem under det första årtusenden e.Kr 3 garna, mellan dessa områden. Som kommer

att framgå nedan bär varje kommunikationsled sin historia och sina speciella förutsättningar. Det är inte möjligt att generalisera funktions-och interaktionssätt, tvärtom finns ganska på-tagliga olikheter.

Tidigare järnåldersforskning har varit mycket koncentrerad på att diskutera arten och karaktären av de i det arkeologiska mate-rialet så tydliga kopplingarna mellan befolk-ningarna vid den norska kusten (särskilt SV-Norge) och bottenhavskusten (främst Medel-pad; för d e n n a forskning se t.ex. Slomann

1950, Biörnstad 1962, Magnus & Myhre 1976, s. 281, Farbregd 1980, Selinge 1983). Handeln med och exploateringen av inlandets resurser, särskilt kring jämtländska Storsjön, har varit det rådande synsättet på relationen. Däremot har Trondelags roll som utbytespartner ifråga-satts av t.ex. Farbregd (1980) som menar att den befolkningsiätaste delen av Tröndelag le-gat utanför det han kallar det »kustnorska han-delssambandet», en handelsled som löpt längs den norska kustens yttre delar. Berglund

(1995) menar dock i en förnyad genomgång att även de centrala delarna av Tröndelag ut-gjor! en del i detta handelssystem. Troligen har båda författarna rätt på sitt vis då det ju är högst sannolikt att Tröndelag ingått i ett handels- och utbytessystem mellan de olika småkungadöme-11a längs den norska kusten. Men det är kanske inte lika säkert att Jämtland och Mellannorr-land ingått i detta system, därför att de nytto-varor som främst kunde erbjudas från Mellan-norrland, päls, skinn och järn, också produce-rades i T r 0 n d d a g ! Bevisligen gäller det järn, då omfattande nyfynd av järnframställningsplat-ser gjordes i Inn-Tr0ndelag i början av 1980-ta-let (Farbregd et al. 1984, Stenvik 1991). De vi-sar att Tröndelag u n d e r den äldre järnåldern haft en överskottsproduktion av j ä r n i såväl Nord- som Sor-Tronddag, en produktion som således ägde rum endast ca 15 mil väster om den jämtska Storsjö-bygdens samtida över-skottsproduktion (Magnusson 1986). Det är väl heller inte troligt att päls- och skinnpro-clukler skulle fattas i Tröndelag och därför kan vi vara tämligen övertygade om att Mellan-norrlands viktigaste utbytesprodukter, päls,

skinn och j ä r n , inte gått västerut i någon större omfattning, men däremot s ö d e r u t Jag tror fort-farande att kontakterna västerut till de norska småkungadömena baserades på sociala och po-litiska relationer medan de sydliga kontakterna till främst Mälardalen var mer ekonomiskt präg-lade, enligt en tidigare föreslagen modell (Ram-qvist 1991). Därmed kan vi, såsom flera fors-kare gjort tidigare, ur ekonomisk synvinkel koppla ihop Jämtland med den fasta bebyggel-sen i det kustnära Mellannorrland.

Jämtland blev u n d e r (yngre?) romerskjärn-ålder och folkvandringstid ett ur resurssyn-punkt högst intressant område att ta del av för kustens bofasta befolkning och som antytts ti-digare (Ramqvist 1996, s. 34 f) är det troligt att det rör sig om en interaktion mellan fångst-g r u p p e r och kustbönder, där de förstnämnda troligen var de teknologiska innovatörerna, de som introducerade järnframställningen i Norr-land. En småskaligjärnproduktion, baserad på inflytande från Ananino-kuliuren, identitets-skapande och symbolism, har sannolikt bedri-vits i många sekler av fångstgrupperna i Norrlands inland och när så mötet med (eller avsöndringen av) de bofasta b ö n d e r n a sker i kusten uppstår en arkeologiskt myckel intres-sant situation, vars uttolkning jag får återkom-ma till i annat samåterkom-manhang.

Tidigare forskning har också berört inter-aktionen mellan fångstbefolkningen i inlandet och bondebebyggelsen i kusten och det har bland annat gällt de s.k. insjögravarna (Selinge 1976, 1979, Baudou 1978). Tillhör de den »exploaterande» kustbefolkningen eller visar gravarna att jakt- och fångstbefolkningcn i in-landet (partiellt) tagit till sig religiösa utti vek och sedvänjor från kustbefolkningen? Dess-utom försiggick en kort, men intensiv debatt om hur en eventuell pälshandel gått lill u n d e r j ä r n å l d e r n . Detta utifrån Atholl Andersons

(1981a) försök att relativt okritiskt applicera den kanadensiska »trapper«-moddlen på Norr-lands inland (jfr diskussionsinlägg av Broad-bent 1981, Baudou 1981, Christiansson 1981, Kleppe 1981, O d n e r 1981, Anderson 1981b, 1982, Selinge 1982). Modellen, som av flera ansågs alltför enkel, mötte relativt stort mot-stånd och har egentligen inte fått någon upp-liirnvnnnen 96 [21101)

PerH. Ramqvist

följning. En betydligt mer initierad och varie-rad bild av utbytessystemen bland fångstfolken diskuteras av Lars Göran Spång (1997, s. 15 ff), som visar att vi i utbytesrelationerna mellan fångstfolk och kustbönder kan vänta oss ett komplext system med flera olika typer av mel-lanliggande system.

Relationen kust - inland har givetvis också diskuterats i samband med den jämtländska järnhanteringen u n d e r den äldre j ä r n å l d e r n

(Selinge 1983, Magnusson 1986, 1988, Ram-qvist 1991). Även om det på intet sätt är fastlagt att just området söder om Storsjön och anslu-tande delar av Ljungans dalgång skulle vara de mest lämpade områdena för lågteknisk järn-framställning, så är det i alla fall där vi för när-varande känner den överväldigande majorite-ten av produktionsplatserna (Magnusson 1986). Denna utbredning tillsammans med fördel-ningen av de spadformiga ämnesjärnen (Hal-linder 1978), som helt dominerar i Ljungans dalgång, visar sannolikt på den huvudsakliga distributionsvägen för j ä r n e t u n d e r den äldre j ä r n å l d e r n . Att klargöra befolkningens

rela-tion till produkrela-tion, distriburela-tion och konsum-tion är en av nycklarna till att förstå det ekono-miska systemet och den geografiska placering-en av elitplacering-en u n d e r det första årtusplacering-endet e.Kr.

När det gäller frågan om den sociala strati-fieringen och den regionala elitens placering i landskapet u n d e r äldre järnålder, vill jag an-knyta till Carol Smiths (1976) vikliga diskus-sion om ett utbytesproduktionssätt (se även Hodges 1988, s. 17 ff) , vilket enligt mitt för-m e n a n d e har för-många fördelar i ett täför-mligen glest befolkat område som Mellannorrland. Den sociala stratifieringen bygger på en ojämn fördelning av viktiga (dvs. efterfrågade) resur-ser och att vissa grupper skallar sig kontroll över dessa resurser. De medel ined vilka kon-1 roi len över viktiga resurser erhålles kan vara vilt skilda, men har alla som gemensam näm-nare att intresset och drivkraften i exploater-ingen kommer från grupper som via sina ex-terna o c h / e l l e r inex-terna relationer kan omsätta resurserna i ekonomiska, politiska eller ideolo-giska värden. Kontrollen behöver i och för sig inle gälla den direkta produktionen, men i alla fall själva utbytesrelationen och distributionen

av resurserna. I system som helt eller delvis till-lämpar ett produktionssätt baserat på kontrol-len av utbytet blir kommunikationslederna de axlar eliten kretsar kring. Särskilt punkter i landskapet där två eller flera kommunika-tionsleder möts har visat sig (över tid och rum) vara särskilt attraktiva för elitens kontrollfunk-tioner och där uppstår centralorter eller andra avgörande knutpunkter.

I det följande ska jag diskutera konkreta ex-empel hämtade från Mellannorrland och försö-ka teckna huvuddragen i de utbytesförhållanden som förekommit i såväl äldre som yngre järnål-der. Även 0111 Mellannorrland kan ses som ett re-lativt homogent område kommer det att framgå att utbytesrdationerna längs de skilda kommu-nikationslederna skiljer sig avsevärt samt får belt olika konsekvenser för såväl bebyggelseutveck-ling som elitens geografiska placering.

Exempel i Melinnnorriond

Jag ska försöka illustrera några huvudlinjer och centrala lokaler som kan indikera h u r utbyte och handel varierat u n d e r det första årtusen-det e.Kr. Exemplen kommer från de tre stora och avgörande kommunikationslederna i Mellannorrland, dvs. Ängermanälvens, Indals-älvens och Ljungans dalgångar och biflöden (fig. 1). Det är ingen överdrift att påstå att det är kring dessa älvar som den fasta bebyggelsen har sin stora tyngdpunkt. Del är också kring äl-varnas mynningar vi finner de tydligaste beläg-gen för social stratifiering. Elitmiljöerna ligger med få undantag direkt vid eller i anslutning till älvarnas mynningar. Det är troligt att de dis-kuterade exemplen har stor generalitet vad av-ser de grundläggande dragen, oavsett vilka produkter som används i utbytessituationen. En omedelbar parallell är förhållandena längs den nordtronderska älven Namsen och dess biflöden, där det i det övre loppet fanns över-produktion av järn sann etl skogsland med vill. I Namsens mynningsområde uppträder ut-präglade eUtmiljoer med bland annat ett ring-formigt tun och i Bertnem ett storhögskoin-plex helt i klass ined Högom (Farbregd 1980). Andra elitmiljöer som kan analyseras utifrån handelssystem och kommunikationslinjer är de som uppträder längs Mälarens norra strand. laruvänni-n g6 (2001)

Utbytessystem u n d e r det första årtusendet! e.Kr 5

Fig. 1. Karta visande Mellannorrlands belägenhet i Norden. Mellannorrland utgörs av landskapen Hälsing-land, Medelpad, Ångermanland och Jämtland. — Central NorrHälsing-land, the provinces of HälsingHälsing-land, Medelpad, Ångermanland and Jämtland.

Per H. Ramqvist ÄLDRE JÄRNÄLDER ca I - 600 e Kr ^ L UTBYTESPLATS • J L - GULDDEPA f A Q FOflNBOnG

Fig. 2. Karta visande viktiga företeelser för Utbytessystemet under den äldre järnåldern. — Features impor-tant for lhe exchange system in the Early Iron Age.

Där ligger längs kommunikationslinjer som le-der till det norrländska såväl kusi- som inlandet sådana viktiga komplex som de alltför litet upp-märksammade »parbildningai na« Ottarshögen - Vendel, Gamla Uppsala - Valsgärde, Anunds-högen - T u n a i Badelunda, m.fl. Troligen kan dessa platsers elitprägel endast förstås utifrån »icke-feodala« synsätt, där kontrollen över den nordliga handeln varit del helt avgörande.

Ä n g e r m a n ä l v e n . Äldre j ä r n å l d e r

Ängermanälven, vilken är minst undersökt i detta sammanhang, kan uppvisa en lokal med landskapets två största gravhögarvid Frånö, nä-ra Knä-ramfors (lig. 2). Utan att det gjorts någnä-ra som helst undersökningar på platsen kan vi i analogi med motsvarande platser i Mittnorden anta att platsen tillhör den äldre järnåldern. Något längre nedströms älven på H o r n ö n i Nora socken finns också Norrlands enda guld-depåfynd, där 300 gram guld i form av två om-böjda tenar, en fingerring och två guldtråds-/•ornväiun-n 96 (2001}

Utbytessystem under det första årtusenden e.Kr 7 pärlor påträffats. Ytterligare en faktor av

bety-delse för utbyte och kommunikation är forn-borgarna som samtliga i Medelpad ocb Ånger-manland ligger vid utpräglade farleder (fig. 2). Av de tre ångermanländska ligger två längs Äng-ermanälven (Ytterlännäs och Torsåker) och den tredje norr om mynningen i Nordingrå. Även om inga daleringar från borgarna erhål-lits kan man sannolikt sätta in deras etablering i ett äldre järnålder-sammanhang.

Drygt 50 kin uppströms Ängermanälven lig-ger Norrlands mest omfattande fångstboplats vid Nämforsen. Ovanligt mäktiga kulturlager har bär givit dateringar från ca 3500 f.Kr. till 50otalet e.Kr. (Baudou 1977, s. 71 ff). Det är en fångstboplats som nyttjats under årtusen-den, men som upphör u n d e r 500-talet, då j u också flera andra nyckellokaler i Mellannorr-land upphör, t.ex. Högom och Gene. Det tycks således som om fångstboplatsen vid Nämforsen varit strukturellt förenad med den äldre järnål-derns miljöer i kusten. Förhållandet borde visa på en tät inleraktion mellan kustens bofasta och inlandets rörliga befolkningar. Ingenting i Nämforsen tyder på att lokalen skulle ha ändrat karaktär under den äldre järnåldern, annat än att kanske platsen mer regelmässigt blivit be-sökt av den bofasta kustbefolkningen. Ett länk-bart skäl lill sådana besök är att man utgjort var-sin del av ett stabiliserat utbytes-system, där fångstbefolkningen producerar skinn och päls, som de besökande kustborna byter till sig för olika typer av artefakter t.ex. eldslagningsste-nar, bronser, säd, textilier, mm.

Längs Ängernianälven kan vi således finna flera viktiga indikationer nämligen dels ett mynningsläge där en elit etablerats som kan tänkas behärska flödet av skinn- och pälspro-dukter från Ängermanälven, dels en mötes-plats där »affärerna* görs u p p . Den sistnämn-da platsen tillhör fångstfolkets, producenter-nas, domän. Det finns också farledsborgar samt ett symboliskt tecken på ett överskott i form av en gulddepå. Allt är inte samlat till en enda punkt, men spritt i området nära mynningen. Vad som däremot är överraskande är att så få depåer av spadformiga ämnesjärn påträffats längs Ängernianälven. Endast ett, dock ej när-mare lokaliserbart fynd omfattande tre ä m n e n

har gjorts i Ytterlännäs socken (Hallinder 1978). Ur den synpunkten är likheten med Indalsälven stor, medan det helt avviker från Ljungan där cn hel rad depåer är påträffade (se n e d a n ) . Detta kan preliminärt tolkas som att j ä r n inle transporterades längs Ängerman-älven och IndalsÄngerman-älven, utan att dessa älvar helt dominerades av skinn- och pälsti aiisporter.

Yngre järnålder

Förhållandena tycks ändra sig u n d e r den yng-re järnåldern, även om det föyng-religger en viss materialafattigdom beträffande vendeltiden. Men just u n d e r sen folkvandringstid dyker Holm-gravfältet u p p som tillsammans med det 800 meter västerut liggande Björkåbruk-grav-fältet utgör en av Mellannoriiands lornläni-ningsrikaste miljöer (Selinge 1977, s. 302 ff, 314 ff). Platsen är belägen 24 km uppströms den äldre järnålderns centrum och utgjorde sannolikt elt viktigt centrum u n d e r den yngre järnåldern. Intressant är också k o n c e n t r a t i o nen av silverskattfynd längs Ängermanälven och i Nora socken nära myn ningen där inte mindre än sju av de sammanlagt 1 1 silverskat-terna i Västernorrland (dvs. Ångermanland och Medelpad) påträffats. Dessa skattfynd in-dikerar att särskilt Ängermanälven hade direkt kontakt med det internationella handelsnät-verket som konstituerats u n d e r den yngre järn-åldern och där de tidigaste städerna såsom Birka, Wolin, Hedeby, m.fl. innehade centrala funktioner.

Ängermanälvens enormt stora avsätt-ningsområde tycks u n d e r den yngre järnåldern bli bebyggt av kustens befolkning. Men endast punktvis och sannolikt för att lättare kunna kontrollera handeln med skinn ocb päls. De viktigaste större anslutande sjösystemen är från norr räknat Vojnisjön, Malgomaj, Ormsjön, Tåsjön-Holingssjön och Ströms Vattudal. Dessa sjösystem är också ovanligt rika pä boplatser av fångstkaraktär vilket inte är ointressant i sam-manhanget med tanke pä den nödvändiga in-teraktionen mellan jakt-fängstgrupperna och den bofasta befolkningen. Exempel på platser med särskilt många fynd från vendeltid är Malgomaj (Hvarfner 1957 och tidskriften Väs-terbotten nr 3 / 1993), där fynd av både smyck-liirnvännni 96 (20011

8 PerH. Ramqvist YNGRE JÄRNÅtDER c t 600-1100 e Kr

i

t

.

T

-Fig. 3. Karta visande viktig företeelser för utbytessystemet under den yngre järnåldern. — Features important for lhe exchange system in the Late Iron Age.

en och vapen indikerar att det funnits betydligt fler gravar än de idag helt säkerställda. Där finns också redskapsfynd liknande dem från yngre järnålder i Jämtland och Härjedalen. Förutom att en del av dessa lösfynd kommer från sargade gravar kan de naturligtvis vara föremål som fångstmänniskorna erhållit i ut-byte mot päls- och skinnprodukterna.

Den viktigaste vikingatida platsen vid Äng-ermanälvens övre flöden är det kända och del-vis undersökta Långögravfältet i Hotingssjön

(Hvarfner 1957, Baudou 1977, s. 101 ff). Här anlades u n d e r perioden ca 900—1100 e.Kr. minst 1 2 gravhögar av typiskt vikingatida

kust-modell och både mans-och kvinnogravar, men några gravlagda barn har inte konstaterats. Gravfynden vittnar entydigt om kontakter med samtidens urbana centra. Några bebyggelse-lämningar som kan knytas lill gravfältet är inte kända, men u n d e r någon av gravarna ligger en boplats av fångstkaraktär. Gravfältel, liksom uppgifterna om lösfynd och borteroderade gra-var i flera av de nämnda sjösystemen indikerar att etableringarna använts kontinuerligt under flera århundraden. Även om källäget ännu är i tunnaste laget kan man kanske skymta en för-ändring i systemet u n d e r den yngre järnåldern. Istället för att som u n d e r den äldre j ä r n å l d e r n

Utbytessystem under det första årtusenden e.Kr g

Alnön

Fig. 4. Foriilämningsbildcn kring Alnösundel. Notera storhögarna Iran Sköns prästbord ner mot Västlandsdalen. Vid Birsta är ocksä tvä av Medelpads tre silvcrskattfynd påträffa-de. Bebyggelsebilden i 1.justadalen och Västlandsdalen är varandra helt olika. Ljustadalen har hyst många gårdar, men knappast någon av elitkaraktär. — Ancient mo-numents at Alnösundet

besöka fångstbefolkningens plats för utbyte, etablerar nu den bofasta kustbefolkningen sta-tionåra utbytesplatser mitt inne i fångstfolkets domäner. Att d ö m a av fornlämningstyper och fynd i t.ex. gravarna tycks det hela ha fungerat utan påtagliga väpnade konflikter. Det ska här sägas att flera forskare ser gravfältet på Långön som ett samiskt gravfält, dvs. ett gravfält anlagt avfångstbefolkningen (t .ex. Zachrisson 1992). Argumenten mot detta är att själva gravskicket inle bar kontinuitet i området till skillnad mot i kusten där bondebefolkningen sedan år-h u n d r a d e n begagnat samma gravskick.

Efter-som gravfältet ligger i en utpräglat icke-agrar miljö år det sannolikt all näringsfånget, om det idkats något näringsfång där över huvud laget, baserats på jakt, fiske och insamling. Fynden i gravarna är i princip ointressanta därför att de uppträder i en påtaglig interaktionsmiljå, där så-väl regelbunden (strukturell) som tillfällig (in-dividuell) bytesverksamhet förekommit Vad som skulle ge betydligt mer substans åt frågan om platsens tillhörighet är vilken typ av bostäder som linns intill gravarna. Hittar vi små ramverks-bus eller någon form av treskeppiga byggna-der, då rör det sig om permanent eller säsongsvis

i o PerH. Ramqvist — 7 - "•"•.,_ a, * » »»-SET-g-S, • • ^ * ^ ~ • — - _ ^ ' i _ * _^ i - — r j 4 ^ . * ^ * — 0E?*y'-'- i -. ~~- ' * J * ^ - , • * * " " • • ' k .-•-... j » * . i : Sköns kyrka ; ^ - ^ i r s r % ^ y t ö m t ° ' ' " ' «-_•_' *' ,. Matandsbytomt • B

4—,

-Z ^ ' f j f > r raä 104 ^ ^ ^ U g B ^ ^ S f ^ ^ ^ ^ Sunds övre^=a:c5cc^^5(i<i>-J

M b / ' ^ ^ 0 0 * ^ ^ ^ S & * ^ ^ ^ ^ bytomt ^^—^T-ag^ÉJH

*~^^^^S\. "^9V ^**

^ ^ d j ^ B t ' - ' <^Brfc.

- ^ j 3 » ? f ' bytomt

1:

1

tf iiiiisP^' P i 1

^ 4 ^ T

:

" " «a»S^

* - ' ^ ^ ^ f e * ^

Fig. 5. Flygföto över Västlandsdalen från öster. De viktigare företeelserna är angivna på fotot såsom raä 107 med bland annat »Westmanskullen«, I sluttningen ner från den ås som sammanbinder raä 104 och 107 mot Malandsbäcken hittades bcbyggdserc.sler från den yngre järnåldern. Till vänster bakom Sköns kvrka vidtar den omfattande järiiäldersbcbyggdsen i Ljustadalen. Foto Jan Norrman. — Aerial photograph of the Västland valley from the east The more important features are marked, such as Anden) Monument raä 107 with the mound »We.stnianskullen«. Traces of F.arlv Iron Age settlement have been found on lhe slope from the ridge connecting monuments raä 104 and 107. To the left of Skön church, the extensive Iron Age sett-lement in lhe Ljnsla Valley follows.

ditflyttade kustbönder. Hittar vi däremot stalo-tomter, boplatsvallar eller liknande torde plat-sen vara fångstfolkets. Hittar vi både och, ja dä har båda grupperna bott där sida vid sida. 111 dnisälven. A Idre j ä r n å l d e r .

Går vi söderut till Indalsälven, finner vi en älv som är betydligt smalare och med högre dalsi-dor, i själva verket den älv som kan uppvisa den största relativa höjden i hela Sverige (relativ höjd är skillnaden mellan dalgångens botten och topp). Dalgången är inte lika tätt bebyggd

som vare sig Ängermanälven eller Ljungan, men den fasta bebyggelsen sträckte sig under järnåldern kontinuerligt upp lill Lidéns socken, ca 35 km uppströms älven. En fornborg, belä-gen nära älvens niynningsomiåde i Timrå sock-en, visar att älven nyttjades som farled under den äldre järnåldern. Indalsälven avvattnar bl.a. Storsjön i centralaJämtiand och leden har såle-des direkt kontakt med Mjälleborgen på Frösön.

Älvens mynning är komplicerad, bland an-nat genom att den utgör Sveriges största delta och kanske även på grund av att älven utsatts Fornvännen 96 <2om I

Utbytessystem under del första årtusenden e.Kr i i för mänsklig påverkan av synnerligen ovanligt

slag. Hela Ragundasjön tömdes nämligen av misstag av Magnus Hnss, »Vild-Hnssen«, år i 796, vilket orsakade stor förödelse nedströms sjön och sannolikt påverkade deltat ansenligt. Idag kan det tyckas avlägset att förlägga Indals-älvens mynningsområde till Alnösundet, men med tanke på såväl landhöjning, låltförändrat delta som farledsmässigt är det d e n enda rim-liga tolkningen. I Västland på låstlandssidan av Alnösundet finns en väl dokumenterad elitmil-j ö u n d e r d e n äldre elitmil-järnåldern (fig. 4—5).

Un-dersökta storhögar med rikhaltigt material, kit-telgravar med flera glas, etc. bar påträffats. Den lilla dalgången vid Västland i Sköns socken har få men monumentala och fyndrika lämningar och en tämligen okänd fornlämningsbild var-för vi nedan ska titta lite närmare på den.

Ett mycket intressant förhållande kan note-ras i det att Våsllandsdalen uppvisar en helt omvänd fornlämningsbild mot den i söder lig-gande Ljustadalen (fig. 4 ) . Den sistnämnda är en av Mellannorrlands fornlämningstätaste miljöer, men saknar helt storhögar eller andra (•Inpräglade inslag (jfr Selinge 1977, s. 3 2 2 ) . Från båda dalgångarna linns såväl äldre som yngre järnåldersdateringar, vilket betyder atl de varil bebyggda samtidigt Västlandsdalen bar få men exklusiva fornlämningar och fynd, medan Ljustadalen har många men ordinära fornlämningar och fynd.

Inom de delar av byarna Västland, Maland, Finsta, Birsta och Sund som ligger i den lilla Västlandsdalen linns endast 15 förnlämningslo-kaler, men här finns minst sex storhögar, dvs. högar större än 25 meter i diameter (fig. 4). raä 14 ligger på gränsen mellan prästbordets och Malands marker, i sluttningen ner mot Ma-landsbäcken. Den största av de på denna lokal befintliga tre högarna är den i söder som är kraf-tigt skadad, men har ursprungligen varit ca 30 meter i diameter och minst 3 meter hög. raä 94 är en kraftigl skadad hög i Finsta med en dia-meter om minst 30 m. raä 104 och 107 i Väst-land ligger i samma komplex och pä samma ås ca 100 meter från varandra (lig. (i). Fäden först-nämnda lokalen linns ire hell överplöjda högar, av vilka en idag är ca 35 111 i diameter och 1,8 me-ter hög. Högen bar med andra ord

ursprungli-1=boplatsy1a äldre jäå 2=boplatsyta yngre jäå i 3=medBltida bytomt

Fig. (j. IMan över fornlämningarna i Västland, Sköns locken i Medelpad. Boplalsvtorna är interpolerade utifrån de förnndersökningsrcsnltal som erhölls av raä 1 983. — Ancient monuments in Västland, Skön parish, Medelpad.

gen varil ell av Norrlands största gravmonu-ment ined en diameter upp emot 45 meter. Den andra högen på lokalen är idag 20 meter i dia-meter och bar även den ursprungligen varit en slorhög med mellan 25 och 30 meters diameter. Den tredje är idag 15 meter i diameter och är enligt definitionen ingen slorhög.

På raä 107 linns idag två högar bevarade, dock kraftigl skadade. Störst är »Westmans-kullen« som ursprungligen varit ca 35 meter i diameter (lig. (1—7). I samband ined järnvägs-bygget undersöktes halva högen av Gustaf Hallsuöm 1922 ( n e d a n ) . Den andra högen är kraftigt överplöjd och bar en diameter om ca 20 meter, men har ursprungligen tillhöll kate-gorin storhögar.

Kt t fynd med oviss detaljproveniens från Västlands ägor utgjordes av en Vestlandskitlel av Midgården-typ som 1877 framkom vid jord-bruksarbete. Midgården-kittlai na dateras

i 2 Per H. Ramqvist

Fig. 7. Folo från väster av Gustaf Hallströms undersökning av »Westmanskullen«. (raä 107 i Skön sn.) 1922. Direkt ovanför träställningen framträder stenkistan där kitteln hittades. I bakgrunden Alnön och Alnösun-det Som siluett ovanför männen pä högen syns Alnö kyrka. Foto: ATA. — Gustaf Hallström'! investigation of the mound »Weslmanskullcn« in 1922.

ligen till 300-talet (Ekholm 195(1). Till d e n n a hör sannolikt också benföremål såsom frag-ment av benkam, bennål och benpilspetsar lik-som bjömfalanger. Övriga fynd av bronskittlar i Medelpad visar ett tydligt samband med stor-högar (Selinge 1977,5. 262), vilket gör d e t san-nolikt att fynden kommer från någon av de överplöjda storhögarna på raä 104, eller möjli-gen den mindre av slorbögarna på raä 107.

Är 1922 undersökte som nämnts Gustaf Hall-ström »Westmanskullcn* (fig. 7), där en representant för de exklusiva kiiielgravarna framkom. En gedigen Vestlandskittel av Börte-typ (dateras vanligen till 400-talet), nedsatt i en liten stenkista, innehöll en brandgrav med bl.a. två benpilspetsar, ett kamfragment, en järnk-niv, bjömfalanger samt ovanligt många glassmältor och glasfragmenl (Selinge 1977,8. 2(12, Söderberg 1984).

Om vi ska tro fynduppgifterna är detta en av Nordens rikaste gravar vad gäller glas (Näsman

1984, s. 4(1). Nu är det dock så att Hallström inte skrev någon rapport samtidigt som han också gjorde fynd i en annan grav, »lilla högen ome-delbart söder om landsvägen*, varför vi inte kan vara helt säkra på att de sammansmälta gla-sen och fragmenten som ligger i samlingarnas fyndaskar alla verkligen tillhör »Westmans-knllen«, även om det i dagsläget verkar mest sannolikt. Det är således uppenbart att Väst-landsdalen bebotts av den äldre järnålderns elit och är att jämställa med motsvarigheterna i Kvissle och Högom, båda i l j u n g a n s myn-ningsomrädc (Ramqvist 1996). Ett lösfynd frän dalen i form av cn guldfingcrring, tillböjd av en ten, förstärker platsens betydelse u n d e r den äldre j ä r n å l d e r n .

Yngre j ä r n å Ider

Sannolikt utgör Västlandsdalen också u n d e r den yngre j ä r n å l d e r n ett fortsatt säte för eliten. Även om materialet här är svagare finns dock Itinn-ännen 96 (20001 )

Utbytessystem under det första årtusenden e.Kr 13

Fig. 8. Foto från söder över husgrunden som påträffades vid provundersökning 1983 i Västlandsdalen. Foto S. Söderberg. — Foundations for a building, found at trial excavations in 1983.

flera företeelser som tyder på detta. För det första har två vikingatida silverskatter påträffats mellan Birsta och Finsta respektive i Sund (Selinge 1977, s. 3 8 1 , Söderberg 1984). Den förstnämnda, påträffad 1835, blev delvis nersmält i gammal tid, men de bevarade myn-ten är enbart arabiska, något som talar för att skatten är nedlagd före 900-talets mitt. Fyndel innehöll även en fingerring av silver samt tre större pärlor. Silverskatten i Sund, påträffad in-vid mangårdsbyggnaden 1891, nedlades u n d e r

lOOO-talet och innehöll 55 engelska, tyska och danska mynt samt en bärnstenspärla. Allt var samlat i en delvis bevarad läderpung. Dessa två skattfynd så nära varandra får anses vara en stark indikation på dalens betydelse och för-bindelser u n d e r den yngre j ä r n å l d e r n , med tanke på att Medelpad sammanlagt endast har tre sådana fynd. Det tredje och tillika största är den s.k. Stige-skalten i Indal, ocksä den belä-gen vid Indalsälven. Det betyder att samtliga skattfynd i Medelpad har anknytning till

Indalsälven, vilket nedan tas till intäkt lör dess under hela järnåldern kontinuerliga betydelse som utbytes- och bandelsled av framför allt

päls- och skinnprodukter.

F.n andra företeelse som eventuellt kan tyda

på Västlands betydelse u n d e r den vngre järnål-dern är förekomsten av runstenar. De tre ste-nar som påträffats i Skön (varav elt fragment) är dock alla påträffade som byggnadssten i Skons kvrka (Heilborn 1979). De kan med andra ord inle knytas lill Västland, men ined tanke på övriga företeelser är det väl sannolikt att åtminstone någon av dem ursprungligen rests i Västland eller anslutande delar av dalen. Liksom fallet är med flera företeelser u n d e r äldre järnålder uppvisar runstenarna även de stark koncentration till Medelpads ire huvud-områden Kvissle, Selånger och Skön. 1 Sel-ånger finns sammanlagt sex stenar ocb i Kvissle tre. När del gäller runstenar är också inlands-bygderna runt Mannen med sin fem stenar rikt representerade (Heilborn 1979).

14 PerH. Ramqvist

Det starkaste skälet, trots allt, till att Vist landsdalen under yngre järnålder sannolikt va-rit en lokal med speciell betydelse blir tydligt när man till de ovan nämnda indikationerna adderar resultaten från en 1983 av riksantikva-rieämbetet genomförd förundersökning på platsen (Söderberg 1984, 1989). På åkermar-ken som sträcker sig från Sunds medeltida by-tomt i norr ner till Västlandsbäcken i söder ut-fördes såväl föslätkarieringai som provunder-sökningar (jfr. fig. 6). Fosfatkarteringen ger mycket tydliga utslag när det gäller Sunds gam-la bytomt i norr, samt även på den ås som löper mellan de båda storbögslokalerna nr 104 och 107 (fig. 6 ) . Denna del av åsen är, genom sitt lä-ge och sin lämpligt sandiga jordart, optimal för den äldre järnålderns bebyggelse, med många i marken nergrävda stolpar och väggar etc. Vi kan tämligen säkerl räkna med långhus från den äldre järnåldern på d e n n a del av lokalen. Därtill finns två fosfatkoncentrationer, dels i V vid innersta delen av den vik som bildas av 1 3-meterskurvan dels i O i åsens avslutning med ett markant brott i böjd med 8-ineterskiirvan.

I sökschakten, som med ell undanlag var langa och mycket smala, framkom cn rad be-byggelse-indikationer. Den utan tvivel viktigaste av dessa var etl hörn av en husgrund som fram-trädde i form väggrännor som bildade rät vinkel med varandra (lig. 8). Storleken kan inte avgö-ras, men det bar inte varil något Stort bus. Några stolphål fanns också i schaktet, varav ett innehöll hästtänder, men deras relation lill huset är oviss. Öster därom förekom mycket omfattande kul-turlager i fyra av schakten. I höjdled ligger be-byggelse-indikationerna som lägst på 13 m.ö.h. och de fortsätter upp till i(i—18 m.ö.h. Två ' '("-dateringar föreligger från området båda med stora standardavvikelser, men med medelvär-den i vendeltid (Söderberg 1989).

Eftersom fornlämningarna ligger i kuperad åkermark har den sentida odlingen påverkat len ängen pa olika sålt. I de högre delarna, dvs. mellan raä 104 o d i 107 bar plöjningen kraftigt tärt på de gamla eventuella kulturlagren och helt förintat dem. I sluttningarna bar istället jord förts ner ocb överlagrat stora delar av kul-turlagren. De påträffade kulturlagren ligger alla i den södra sluttningen ner mol bäcken.

De lägsta partierna med bevarade kulturla-ger ligkulturla-ger ca 13 m.ö.h., vilket av landböjnings-mässiga skäl ger en äldsla möjliga datering lill folkvandringstid. Landböjningsförhållandena år dock dåligt utredda i Medelpad (jfr Selinge

19 7 7 's- 39°) • medan de är betydligt bättre

kän-da i Ångermanland (Miller 1982). Strandlinje-förskjutningen bar varit någol långsammare i Medelpad än i Ångermanland, där en nivå 1 3 m.ö.h. skulle motsvara 600— 700-ialet e.Fvr. Om man i Västland tänker sig all bebyggelsen sträckt sig ned till 13 m.ö.h. betyder det att den samtida vattenspegeln bör ha legat ytterligare ett par meter lägre, dvs. ca. 1 1 m.ö.h. Dessa landhöjningsförhållanden tillsammans med de gjorda observationerna på platsen styrker såle-des alt platsen förutom äldre järnålder också omfattar bebyggelse från yngre järnälder. De omfattande kulturlagren och förekomsten av bus, av en typ som inte förekommer u n d e r äldre järnålder, gör Västlandslokalen till en av de mest intressanta för att belysa centralorts-bildning och kontinuitetsfrågor rörande järn-ålderns elit.

Sammanfattar vi fomlämilillgsbilden för Västlandsdalen kan den hypotetiskt framställas som att det under den äldre järnåldern varil en mycket central plats, med en naturlig hamn ne-danför en lör bebyggelse väl lämpad sandig rygg. Pä terrasserna nedanför fanns bebyggelse även frän den yngre järnåldern. Denna bebyg gelse har avsatt kraftiga kulturlager som indike-rar alt den möjligen är ,iv agglomererad karak-tär och här påträffades bebyggelsespår, som av inseendet alt döma tillhör yngre järnålder. Även dessa terrasser ansluter till den lilla vik som från Alnösundet skjulet in ät V. Indalsäl-vens mynning visar sannolikt upp något så ovan-ligt som en punkinell kontinuitet av dhkarak-tär och med tydliga indikationer på externa kontakter av handels- o d i Utbyteskaraktär un-der nästan bela det förslå årtusendet e.Kr. L j u n g a n . Äldre järnålder.

l j u n g a n förbinder, liksom Indalsälven, kusten med del centrala Jämtland (lig. 1-3). Runt Storsjön etablerades under romersk järnälder cn fast bebyggelse av samma slag som den vid kusten. Etableringen gjordes i ett o m r å d e med l-ornvännen i)0 1201111

Utbytessystem u n d e r del första årtusenden e.Kr 15

Fig. 9. Karla över Ljungans mynningsområde i Kvissleby, Njurunda sn, Medelpad. En u n d e r äldre järnålder belagd elitmiljö främst representerade av 111 1 c;.-,, 1 87, 114-1 15 av vilka tre (I-III) är undersökta kittclgravar. På gravfältet nr 155 läg också den myckel rika Skottsundsgraven. Rnn-R anger runstenen i Nolby och x vid nr 124 den lilla egenkyrkan. (Omarbetad efter Selinge 1977. t. 369). — T h e mouth of river Ljungan ,11 Kvissleby, Njurunda parish, Medelpad. Rich burials, a runestone and a church (an T.igcukirche') indicate thal this was an elile milieu iu the Iron Age.

i (i Per H. Ramqvist

en tidigare mycket stark fångstbefolkning. Hur etableringen gått till har det varit få diskussio-ner kring, men att den skett i interaktion mel-lan kustens tidigare etablerade bofasta befolk-ning och den lokala fångstbefolkbefolk-ningen är klart. Ett sannolikt starkt bidragande skål till den mäktiga förändringen rör tillgängligheten till de stora råvarutillgångarna som linns i om-rådet, det gäller särskilt järn och vilt. Genom att fast bebyggelse etableras runt Storsjön får vi ett förlopp som är helt olikt förhållandena längs Ängermanälven.

l j u n g a n har egentligen två kommunika-tionsmynningar, en i Kvissle där själva älven mynnar och en i Selånger där en lättframkom-lig sidodal ansluter till Selångersån som idag mynnar ut i Sundsvall. Båda dessa armar hyser extremt rikhaltiga miljöer vad gäller fornläm-ningar och fynd från äldre järnålder. I Kvissle ligger ett flertal storhögar i flera grupper (fig. t)), bland annat innehållande kittelgravar (En-qvist 1919, Selinge 1977, s. 261 ff) och även i Selånger ligger ett antal g r u p p e r med stor-högar där det mest kända exemplet är Högom (Ramqvist 1990, 1992). På Frösön i Storsjön, dvs. i andra änden av kommunikationsleden, ligger Mjälleborgen som är den enda belagda norrländska fornborgen med fast bebyggelse (Hemmendorff 1989). Runt Storsjön har mängder med järnframställningsplaiser (Mag-nusson 1986) och fångstgropssystem (Selinge 1974, 1976) påträffats, vilka på ett mycket bra sån illustrerar det primära resursutnyttjandet i o m r å d e t Utvinningen av j ä r n och tillvarata-gandel av viltprodukter i centrala Jämtland bar skapat stora överskon ocb sannolikt varil en källa lill konflikter och motsättningar i områ-det. Den bebyggda fornborgen kan tolkas som en befäst stapelvaruplats, placerad centralt i bygden med de båda farlederna Indalsälven och Ljungan strategiskt tillgängliga Som lägel ser ui kan det tolkas som att järnet framför allt fraktades längs Ljungan till centralgårdarna i Högom och Kvissle, medan främst skinn- och pälsvarorna gick längs Indalsälven ner till Västland. Huruvida det i verkligheten var en så Sträng uppdelning av produkterna kan självfal-let diskuteras, men materiale) som del ser 111 idag antyder detta och som framgår nedan

finns ytterligare argument för en sådan tolk-ning.

Högom- och Kvisslegårdarna skulle således ha byggt sina överskott och sin u p p e n b a r a makt på framför allt kontrollen av j ä r n e t som kom från Jämtland. Genom d e n n a kontroll ha-de man unha-der flera å r h u n d r a d e n möjlighet att etablera djupgående utbytesförbindelser med bl.a. det folkrika och j ä r n k n a p p a Mälardals-området. Denna rätt ensidiga utbytesrelation innebar att när behovet av jämtländskt j ä r n av-tog i Mälardalen, eller om man kunde hitta andra järnproducenter skulle underlaget för överskott och makt undergrävas för gårdarna i Kvissle och Högom. Är det möjligen det vi ser u n d e r 500-talet då den många gånger omvitt-nade strukturförändringen sker i det mellan-norrländska systemet? Många gårdar mister då sin elitprägel och flyttas eller överges. Högom är ett sådant fall. Kanske också Kvissle, defini-tivt Gene som genom bland annat byggnadsa-nalyser visat sig vara mycket nära lierat med Högom (Ramqvist 1992). Frågan blir då om det framför allt är just de gårdar sorn varit di-rekt lierade med Kvissle och Högom som ge-nomgår d e n n a förändring.

Yngre järnålder

Den yngre järnålderns bebyggelse är mycket dåligt utredd när det gäller såväl Ljungans mynningsområde som dess vidare lopp u p p mot Jämtland. Visserligen finns undersökta gravar som visar på att bebyggelsen inte alls upphört, men den mycket tydliga elitprägel som Kvissle och Selångersbäckenet (där Hö-gom ligger) uppvisade u n d e r den äldre järnål-dern kan inte ses. Om fortsatt maktutövning skett från dessa områden är det möjligt att det skett i andra, kanske judiciella och religiös for-mer och att det »handelsmonopol» med järn man hade inte ersatts med andra handelsvaror. Om man ska d ö m a av bristen på t.ex. silvers-kattfynd i de hår två områdena, vilket kan vara vansklig! genom att d e p å e r n a oftast påträffas slumpmässigt, tycks inte handeln vara det do-minerande inslaget.

Som Gert Magnusson (1986, s. 2 19 ff) visat avtar järnproduktionen i Jämtland ganska plötsligt under sen folkvandringstid och ersätts l-itrin-itnnen g6 (2001)

Utbytessystem under det första årtusenden e.Kr 17 samtidigt med en mycket omfattande j ä r n p r o

-duktion i Dalarna, Gästrikland och SV Hälsing-land, dvs. ett o m r å d e som ligger betydligt när-mare den stora avnänär-maren, Mälardalen. Detta skulle kunna vara en förklaring till att vissa av de rikaste gårdarna, »järngårdarna«, snabbt förlorade sin betydelse, medan andra elitpräg-lade gårdar genomgick en mer stabil utveck-ling på g r u n d av att de främst bedrivit skinn-och pälshandel, något som svårligen kunde er-sättas i sydligare delar av landet. Gårdar som främst bedrev skinn- och pälshandel, »pälsgår-dar«, var u n d e r j ä r n å l d e r n mindre konjunk-turkänsliga än »järngårdarna«. Det intressanta är också att strax efter att j ä r n p r o d u k t i o n e n koncentrerats till det sydnorrländska området så kan vi se h u r ett verkligen starkt handels-system utvecklades i och med att de första stä-d e r n a etablerats i Norstä-dsjö- och Östersjöområ-det u n d e r perioden 7 0 0 - 7 5 0 . Det är möjligen så att de mellannorrländska »pälsgårdarna« fortsatt spelade en stor roll i detta system, me-dan de gamla »järngårdarna« åtminstone inte omgående har kunnat sadla om till pälshandel. De gamla »järngårdarna« i Selånger och Kvissle har naturligtvis existerat även u n d e r yngre järnålder, men den riktigt elitpräglade miljön,

som vi känner materialet idag, dyker egentligen inte upp igen förrän under tidig medeltid i samband med kungsgården Näs i Selånger och t.ex. en egenkyrka i Kvissle. Men här måste återigen tillstås att materialet är mycket tunt.

H u r Ljungan-leden egentligen fungerade u n d e r den yngre j ä r n å l d e r n är således oklart. Fraktades verkligen inte skinn- och pälsvaror längs d e n n a led? Det är klart att både Selånger och Kvissle u n d e r vikingatiden åter kan visa re-lativt omfattande fyndmaterial liksom även runstenar, varför det får förmodas att dessa bygder haft betydelse i landskapet. Dessa båda områden hade betydelse även u n d e r medelti-den (Blomkvist 1986, G r u n d b e r g 1997a,

1997b), men vilken roll de intog u n d e r vendel-och vikingatid är som sagt oklart. Så har t.ex. inte en enda silverskatt påträffats i anslutning till Ljungan-leden och jämför man den äldre j ä r n å l d e r n s depåer av ämnesjärn är skillnaden

mycket stor och i det närmaste omvänd i för-hållande till Indalsälven och Ängermanälven,

vilka knappt har några ämnesjärndepåer, men relativt rikligt med silverdepåer. Kan dessa för-hållanden avspegla att utbytesverksamheten avstannade i Kvissle och Selånger u n d e r den yngre j ä r n å l d e r n och att dessa o m r å d e n kanske redan då intagit den roll de hade u n d e r medeltiden, nämligen religiösa eller judiciella centra över större områden?

Slutsatser

Jag har ovan försökt peka på några fenomen och företeelser som jag tror haft betydelse in-om de utbytes- och handelssystem sin-om funge-rat u n d e r det första årtusendet e.Kr. Samman-fattningsvis kan sägas:

1) Utbytesförbindelserna längs de tre studera-de älvarna har inte varit istudera-dentiska. O m r å d e n a vid Ängermanälven och Indalsälven tycks främst ha haft skinn- och pälsvaror som specia-litet och har därvid varit mindre utsatt för kon-kurrerande produktionsorter u n d e r det första årtusendet. Området vid Ljungan har främst varit b e r o e n d e av kontrollen över järndistribu-tionen och har förlorat sitt »handelsmonopol" när konkurrerande produktionsplatser i Da-larna, Gästrikland och västra Hälsingland etab-lerades u n d e r vendeltiden.

2) Tillägnelsesättet av produkterna har varit oli-ka i de tre älvarna. I Ängermanälven samspdar under äldre järnålder de bofasta grupperna med fångstbefolkningen genom att på ort och ställe (Nämforsen) uppsöka fångstfolkets stora »heliga* samlings- och marknads- (?) plats där transaktionerna sker. När det internationella handelsnätverket etableras under venddtiden (med de första städerna i Skandinavien), inrät-tas en mer organiserad struktur som garanterar kontinuerlig tillgång till päls och skinn. Förändringen innebär att de bofasta grupperna etablerar fasta punkter på strategiska ställen i fångstmarken. Dessa »uppsamlingsstationer« präglas av bondebygdens världsbild, men kan bebos även av assimilerade fångstmänniskor.

Längs Indalsälven, som har samma källom-råde som Ljungan, leder utbytet och interak-tionen däremot till att en fast bebyggelse eta-bleras redan u n d e r den äldre j ä r n å l d e r n .

18 Per H. Ramqvist

Denna bebyggelse, som också är jordbruks-orienterad, kan ses som ett resultat av att per-manenta kontrollfunktioner behövs av de för kustbönderna viktigaste resurserna päls-, skinn- och järnproduktion. Noden eller hjärtat i det jämstka området är den befästa boplatsen Mjälleborgen som u n d e r både äldre och yngre j ä r n å l d e r fungerar som stapelvaruplats för

omkringliggandc produktionsområden. I bör-j a n för såväl päls, skinn som bör-järn, men u n d e r

yngre j ä r n å l d e r var den stapelvaruplats fram-för allt fram-för päls och skinn. Indalsälven, med sin päls- och skinnhandel, uppvisar således två un-der praktiskt taget hela årtusendet kontinuer-liga noder i var ände av systemet, nämligen Mjälleborgen i hjärtat av produktionsområdet och Västlandsdalen vid mynningen.

Jag tillstår att detta försök endast är ett klent skrapande på toppen av ett oerhört komplext och intressant isberg. Många frågor återstår inte minst rörande jakt- och fångstsamhällets tidi-gare och interna utbytessystem, vilka sannolikt har varit mycket omfattande med tanke på de intensiva kontakterna bl.a. österut med Ana-nino-kiilttiren. Även den förromerska järnål-d e r n och äljärnål-dre romerska j ä r n å l järnål-d e r n är mycket dåligt analyserade och som den uppmärksam-me läsaren märkt har inte mycket sagts om Mannen-området i Ljungans nedre lopp. Där låg u n d e r förromersk järnålder Ljungans myn-ning och där finner vi också de allra äldsta da-teringarna för bofast befolkning i Medelpad (jfr Selinge 1977, S. 25iff, Broadbent 1985, Liedgren 1988a, Baudou 1997). Det kan myck-et väl vara så att d e n n a äldre mynning myckmyck-et tidigt var aktiv i ett utbyte med inlandets jakt-och fångstgrupper jakt-och att Kvissle - Högom-komplexen endast är senare arvtagare till M a r i n e n o m r å d e t Frågan är om inte relatio-nerna mellan bronsålderns »rösebyggare« i kusten och inlandets jakt- och fångstgrupper varit betydligt intensivare än vad det arkeolo-giska materialet låter ana. Det är högst troligt atl de nya o d i mer organiserade formerna som uppträder u n d e r det första årtusendet e.Kr. går tillbaka på mycket äldre och väl upparbetade interaktionsmönster.

Referenser

Anderson, A. 1981a. Economic change and lhe pre-historic fur trade in Northern Sweden. The rele-vance of a Ganadian model. Norwegian Archaeolo-gical Revieiu, Vol. 14, No 1,1981:1 -16.

- 1981b. Reply to comments. Norwegian Archaeolo-logical Review, Vol. 14, No 1, 1981:39—33. - 1982. Reply to comments. Norwegian

Archaeo-logical Review, Vol. 14, Nos 1-2, 1982:124-125. Baudou, E. 1975. Undervisning och forskning i

ar-keologi, särskilt nordeuropeisk, vid Umeå uni-versitet. (Opublicerat forskningsprogram). Arkeo-logiska institutionen, Umeå universitet Umeå. - 1977. Den lörhistoriska fångstkulturen i Väster

norrland. Västernorrlands förhistoria, 1977:11— 152. Härnösand.

1978. Archaeological investigations at L. Holm sjön, Medelpad. Archaeological and palaeoeco logical studies in Medelpad, N. Sweden. Early

Norrland 1 1:1-24. Stockholm.

- 1981. Comments on Economic change and the prehistoric fur trade in Northern Sweden. Ator-wegian Archaeological lieineiv,\o\. 14, No 1, 1981: 16-19.

- 1989. Hög - gård - helgedom i Mellannorrland under den äldre järnåldern. Arkeologi i 110^2:9-43. 1997. Om uppkomsten av järnålderns jord-bruksbygd i Mellannorrland och boplatsen vid Tuna kyrka. Arkeologi i Mittnorden. Etl symposium kring nya arkeologiska forskningsrön (red. K. Gullberg). Studier i Österbottens förhistoria nr 4:1 1-43. Vasa.

Berglund, B. 1995. Kontakter över Kjolen i Midt-Skandinavia i romertid og folkevandringstid. Spill c!. 1995:22—25.

Biörnstad, M. 19(12. Uppkomsten av den sydskandi-naviska järnåldersbygden i Storsjöområdet i Jämt-land. Storsjöbygden under vendeltiden. Storsjö-byden under vikingatid, pinillands och Härjedalens historia. Arkeologisk inledning. 19(12:73-137.

Slockholm.

Blomkvist, N. 1986. Bondelunk och mmarksdyna-mik. Samhällsutveckling i Medelpad och Ånger-manland före 1600. Ångermaiilanä-Medelpad 198(1: 49-103.

Broadbenl, N. 1981. Comments on Economic change and lhe prehisloric fur trade in Norlhcrn Sweden. Norwegian Archaeological Review, Vol. 14, No 1,

1981:20-24.

- 1985. New knowledge of Early Iron Age settle-ment in Northern Sweden. Gooperation be-tween the university of Umeå and the Västernorr-land Gounlv Museum. In Honorem F.verl Baudou. Archaeology and Environment 4, 1985:387 -393. Umeå.

(Christiansson, H. 1981. Comments on Economic change and lhe prehistoric fur trade in Nor-Fornvännen g6 (2001)

Utbytessystem u n d e r det första årtusenden e.Kr 19

thern Sweden. Norwegian Archaeological Review, Vol. 14, No 1, 1981:24-25.

Ekholm, G. 195(1. En västlig och en östlig import-gren i Nordens järnålder. Viking 20:71-96. Ekman, T. 199(1. Björka — en gärdsmiljö under 1000 år.

1-2. Hälsingland, Hälsingtuna socken. Björka 1:5, 1:6, 1:27, Skogsta4:2. raä 123.125, 173. UV Stockholm, Rapport 199(1:117/1-2. Stockholm. Enqvist, A. 191g. Några norrländska gravfynd från

äldre folkvandringstid. Norrländska gravfynd. Arkiv för norrländsk hembygsforskning. Härnösand. Eliasson, L., Forsberg, L., Georg, O., Jonsson, R. & Oberg, G. (med bidrag av Ramqvist, P.H. & Salo-monsson, G.). 1997. Arkeologiska undersök-ningar pä Lappnäset, raä y—6 i Nora sn, Ångerman-land. Länsmuseets uppdragsverksamhet Arkeo-logi. Rapport nr 1997:1. Härnösand.

Farbregd, O. 1980, Perspektiv på Namdalens jernal-der. Unders0kningar på Veiem, Sem, Vaerem og Bertnem. Vi/ting43:20—80.

Farbregd, O., Gustafson, L. & Stenvik, L.F. 1985. U n d e r s o k d s e n e på Heglesvollen. Tidlig jern-produksjon i Tröndelag. V/A/ng^Stiog—129. Forsberg, L. 1997. Lappnäset. En yngre

järnålders-gård i Nora socken, Ångermanland. Arkeologi i Mittnorden. Etl symposium kring nya arkeologis-ka forskningsrön (red. K. Gullberg). Studier i Österbottens förhistoria nr 4:175—217. Vasa. G r u n d b e r g , L. 1997a. Hamn i kungens namn! S:t

Olofs hamn i Selånger - Medelpads medeltida centrum. Helgonet i Nidaros. Olavskult och krist-n a krist-n d e i Nordekrist-n (red. L. Rkrist-nmar). Skrifter utgiv-na av Riksarkivet 3:208-22 1. Stockholm. - 1997b. Gravar, kyrkor och människor - aspekter

på religionsskiftet i Mittnorden. Några exempel Gran pågående undersökningar i Ångermanland

och Medelpad. Kiillursammanhengar i Midt-Nord-en. Tverrfagleg symposium for doklorgradssm-dentar og forskarar. Fordesingar ved eit sympo-sium i Lcvanger 1996. Kungl Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Konferenser 38:19 —53. Stockholm.

Hallinder, P. 1978. Iron currency bars in Sweden. Spade-shaped currency bars. Excavalinns at Helgo V:I:30—37. Slockholm.

Heilborn, A. 1979. Medelpads runstenar. .Sundsvalls Museum. Sundsvall.

Hemmendorff, O. 1989. Fornborgen på Frösön. Arkeologi i fjäll, skog och bygd 1:149-154. Stenålder - lidig järnålder. Fornvårdaren 23. Ös-tersund.

1 lodges, R. 19S8. Primitive and peasant märkets. Oxford. Hvarfner, H. 1957. Fångstmän och nybyggare i

Änger-manälvens källområden under järnåldern. Arkiv

/oi Norrländsk Hembygdsforskning 1957, XV. Härnö-sand.

Kleppe, E.J, 1981. < '.oinments 011 Economic change

and the prehistoric fur trade in Northern Swe-den. Norwegian Archaeological Review, Vol. 14, No

1, 1981:26—27.

Liedgren, L. 1988a. Synpunkter pä den sedentära bebyggelsens etablering i Norrland. Samer och g e r m a n e r i det förhistoriska Norrland. Belryggel-sehistori.sk tidskrift 14, 1987:83—104.

1988b. Några synpunkter kring den agrara be-byggelsen i mellersta Norrland. Folkevandrings-tiden i Norden. En krisetid mellem a-ldre og yng-re jernalder. Rapport fra et bebyggdsearka-olo-gisk forskersymposium i Degerhamn, Oland. d. 2 . - 4 . oktober 1985:115—138. Ärhus.

- 1992. Hus och gård i HätsingUmd. En sludw av agrar bebyggelse och bebyggelseutveckling i norra Hälsing-land Kr.f. - 600 e.Kr. Studia archaeologica univer-sitatis Umensis 2. Umeå.

- 1995. Förhistoriska bebyggelselämningar i Norr-land. Hus och gärd i det förurbana samhälkt. Rapport frän ett sektoraforskningsprojekt vid riksantikvarieämbetet. Riksantikvarieämbetet Ar-keologiska undersökningar, skrifter 14:111 —

145. Stockholm.

Lindqvist, A.-K (med bidrag av Ramqvist, P.H. & Har-ding, B.). 1996. Galisätter. Arkeologisk under-sökning av fornlämningskomplex raä nr 7 i Skog socken, Ångermanland 1994-1995. Umark 4. .Arkeologisk r a p p o r t Institutionen för arkeo-logi, Umeå universitet

Lindqvist, A-K. 1997. Den äldre järnåldersgården vid Galisätter. Ett exploateringsobjekt i södra Ånger-manland. Arkeologi i Millnonlen. Elt sympo-sium kring nya arkeologiska forskningsrön (red. K. Gullberg). Studier i Österbottens förhistoria nr4:63-82. Vasa.

Lindqvist, A.-K. & Ramqvist, P.H. 1993. Gene. En stor-mansgård från äldre järnålder i Mellannorrland. HB

Prchistorica. Umeå.

Magnus, B. & Myhre, B. 1976. Norges historie. 1. For-historien. Fra jegergrupper lil hovdingsamfunn. Oslo.

Magnusson, G. 1986. Låirteltnisk järnhantering i Jämtlands län. J e r n k o n t o r e t s Bergshistoriska Skriftserie N:r 22. Stockholm.

1988. Järn, kolonisation och landskapsutnylljan de i Norrlands inland. Samer och g e r m a n e r i det lörhistoriska Norrland. Bebyggelsehistorisk lidskrift

14, 1987:127-136.

Miller, U. 1982. Kyi kesviken: O r i e n t e r a n d e biosira-tigrafiska undersökningar sann strandförskjut-ningen i norra Ångermanland. Bottnisk Kontakt I:i 1-14. Örnsköldsvik.

Näsman, U. i g 8 j . Glas och handel i senromersk lid och folkvandringstid En studie kring glas lian Kke-lorp II, Öland, Sverige. Archaeological studies, Uppsala university, institute of North-European

archaeology 5. Uppsala.

2 o P e r H . Ramepist

Odner, K. 1981. Comments on Economic change and the prehistoric fur trade in Northern Swe-den. Norwegian Archaeologiial Review 14, N 0 1 ,

1981: 2 7 - 2 9 .

Olausson, M. 1985. Kyrklägdan i Ås. Arkeologisk un-dersökning av en boplats från folkvandringstid lill medeltid. Kulturhistorisk utredning 3 1 .Jämt-lands läns museum. Östersund.

- 1989. Kyrklägdan - en tusenårig gårdshistoria. Arkeologi i fjäll, skog och bygd 2:115-134. Järn-å l d e r - m e d e l t i d . FornvJärn-årdaren 14. Östersund. Ramqvist, P.H. 1983. Gene. On the origin, function and

development of sedentary Iron Age seltlemenl in Northern Sweden. Archaeology and Environment 1. Umeå.

- 1988. Mellannorrland u n d e r äldre järnålder. Några aspekter på samhällsstrukturen. Samer och g e r m a n e r i del förhistoriska Norrland. liehyg gelsehistorish tidskrift 14, 1987:105—126.

- 1990. Högom, Riksantikvarieämbetet Stockholm.

sam-hälle i Nordens folkvandringstid. Samfundsor-ganisation og regional variation. Smiten i romersk jernalder oj folkevandringstid Beretning fra 1. nor-diske jernaldersymposium på Sandbjerg Slot

11-15 april 1989:305-318. Jysk Arkaeologisk Selskabs Skrifter XXVII, 199 1. Århus.

- 1992. Högom. Pari 1. The excavations rgjg— ig84-Archaeology and Environment 13. Umeå. - 1995. Resources, Population and Power in the

Migration Period. An Analysis of tlie Archaeolo-gical Remains in Central Norrland. Archaeohgy East and West of lhe Baltic. Papers from the sen nu 1 Eslonian-Swedish archaeological symposium, Sigtuna May 1991 (ed. Ingmar Jansson). Theses and Papers in Archaeology N.S. A7:33~38. Stockholm.

- 1996. Förhistoria i Medelpad. En tolkning av de samhälleliga förändringarna ca 7000 f.Kr.-i 100 e. Kr. Sundsvalls historia 1:14—44. Sundsvall. - 1998. Arnåsbeicken. En gård från yngre

järnål-der och medeltid. HB Prehistorica. Ume.i - 1999. Dei» äldre lieliyggelsekinilitinilelen 1

Ångerman-land. Rapport från ett arkeologiskt projekt om-t a l a n d e undersökningar på raä nr 1 och 2 i Arnäs sn, raä nr 32 i Själevad sn sann fyra fosfat-karteringar i Själevad och Arnäs socknar. Umark

1 |. Institutionen lur arkeologi. Umeå universitet.

Selinge, K.-G. 1974. Fångstgropar. Jämtlands vanli-gaste fornlämningar. Fornvårdaren 18.Jämtlands läns museum. Östersund.

- 1976. Människan i landskapet. Förhistoriska kul-turmiljöer i Jämtland och Härjedalen. Fornvård-aren 14. Östersund.

- 1977. J ä r n å l d e r n s bondekultur i Västernorr-land. Väslernorrlands förhistoria, 1977:153—459. Härnösand.

- 1979- Agiarian seltlemenl and hunting grounds, a sludy of lhe prehisloric eiillnre ssslems in a North. Swedish river valley. Theses and papers in North-European Archaeology 8. Stockholm.

- 1982. Comments on Economic change and the prehistoric fur trade in Northern Sweden. T h e re-levance of a Ganadian model. Norwegian Archaeo-logical Review 14, Nos 1—2, 1982:115—123. - 1983. Modeller för landskapsutnyttjande inom

fångstkultur ocli tidig agrar kultur. Exempel lian mellersta Norrland. Folk og ressurser i Nord. Fore-drag fra Trondheims-symposiet om midt-og nord-skandinavisk kultur 1982:73—106. Trondheim. Slomann, W. 1950. Medelpad og J e m t l a n d i eldre jernalder. Universitetet i Bergen Arbok, historisk-antikvarisk rekke 2, 1948:5-78. Bergen. Smith, C A . 1976. Exchange systems and the spatial

distribution of elites. Ihe organisation ofslralijim tion in agrnrian societies. Regional studies. Social systems [1:309—374, New York.

Spång, L.G. 1997. Fångstsamhälle i handelssystem. Asek lappmark neolitikum - bronsålder. Studia Ar-chaeologica Universiiatis l mensis 9. Umeå. Stenvik, L. 1991. Jernproduksjon - et ekko i

Midt-Norges periferi. Sentrum - Periferi. Sentra og sent rumsdunnelser gjennom förhistorisk og historisk lid (red. Birgitta Wik). Gunneria 64, vol. 8 : 4 1 1 -4 2 1 . Trondheim.

Söderberg, S. 1984. En bygd vid Alnösundet. Riks-antikvarieämbetet Rapport UV 1984:38. Stock-holm.

1989. En bygd vid Alnösundet. Från järnålders hamn till industrilandskap. Bottnisk KontaktIV.

147-148. Mariehamn.

Zachrisson, I. 1992. I lärjedalens äldre historia. Säpmi 8 / 9 2 . Skriftserie utgiven av Svenska Samernas

Riksförbund. Umeå.

Åberg, N. 1953. Den historiska relationen mel/an folh-vaiidiingstid 01 h vendeltid. Slockholm.

Summary

Utbytessystem under det första årtusenden e.Kr 21

In the last twenty years, the Early Iron Age so-ciety of the Central Norrland coastal area and he area around Lake Storsjön in Jämtland has been an important subject of research. Much of this research has been conducted at the University of Umeå. T h e paper deals with ex-change and trade systems in Central Norrland during the 1st millennium AD. The main in-terest is focused upon the three main commu-nication routes, the rivers Ängermanälven, Indalsäven and Ljungan. A n u m b e r of key sites along these routes, at the river mouths and further upstream, give important information as to the development of society and the inte-raction between sedentary peasants and hun-ter-gatherers.

T h e sedentary settlements along the coast, established in the Early Iron Age, soon develo-ped a stratified social system. The superstratum seems to have based its power on the control of the väst resources of the forest area. Therefore, the relationship between the hunter-gatherer groups of the forest and the coastal peasants are of crucial importance.

During the Early Iron Age peasants and hunter-gatherers met at the old

hunter-gathe-rer ritual site of Nämforsen in Ångermanland to exchange goods. During the Late Iron Age an international trade system was established around nodes such as Birka and Haithabu etc. At that time the peasants established perma-nent sites far up in the woodland to guarantee continuity in the fur supply. T h e most famous of these sites is found at Långön in Tåsjö, Ång-ermanland. T h e archaeological record indica-tes that there were several similar siindica-tes in the väst branched tributary system of River Ånger-manälven.

T h e trade along the three river valleys wor-ked differently. T h e people of the Ängerma-nälven and Indalsälven valleys seem to have specialized in fur trade while those at Ljungan controlled the production and distribution of iron from Central Jämtland. When the surplus production of iron ended in Jämtland around the middle of the millennium, the most po-werful sites at the mouth of Ljungan seem to have löst their d i t e character, something that cannot be noted in the d i t e milieus at the mouths of Ängermanälven and Indalsälven.