[s. 524-538 i Sverker Gustavsson, Jörgen Hermansson och Barry Holmström, red., Statsvetare ifrågasätter. Uppsala 2008.]
Sverker Gustavsson
En grundläggande anspråkslöshet, i betydelsen frånvaro av utomvärldsliga antaganden, tjänar som ledmotiv för universitetsämnet statskunskap. Sedan snart etthundrafemtio år tillbaka har verklighetsanalys ansetts vara dess huvudsakliga uppgift. En verksamhet inriktad på att auktoritativt slå fast allmänna principer utan empiriskt stöd sköts under senare delen av 1800-talet tillbaka till förmån för en brett tillämpad positivism eller kritisk rationalism som vi numera säger. Alltsedan dess har det framstått som mer angeläget att försöka fastställa vilket styrelseskick som faktiskt råder än det som kunde eller borde råda.
Inriktningen på det faktiska i motsats till det möjliga eller önskvärda styrelseskicket etablerades som vägledande idé under perioden från 1871 till 1914. Hur detta gick till framgår av Georg Andréns bok Huvudströmningar i tysk statsvetenskap från 1928. Han tecknar där den idéhistoriska bakgrunden till nyckelbegreppet levande författning. Det som inträffade sedan det nya tyska riket hade konsoliderats var inte bara att forskningen övergick till att studera den verkliga snarare än den tänkta eller önskade författningen.
Med tiden gjordes en viktig upptäckt. Reellt bindande är inte enbart formellt beslutade grundlagar utan också praxis och samhälleligt verksamma idéer och intressen. Det som begränsar och möjliggör politiskt handlande är inte bara konstitutionella bestämmelser om valsätt, regeringssätt och rättigheter. Av stor vikt är också hur näringsfriheten, åsiktsfriheten och organisationsfriheten faktiskt utnyttjas. Rättigheter finns inte bara på papper. Givna möjligheter tas i anspråk av företag, sammanslutningar och massmedia.
”Den normativa kraften hos det faktiska”1 framkallar sedvanor och en annan maktfördelning än den föreskrivna.
Insikten om att det reella styrelseskicket inte klart framgår av formellt beslutade regler växte sig tidigt stark på nordisk botten. Samtidigt är verklighetsanalys ingalunda någon exklusivt nordeuropeisk specialitet. Tillnyktringen inträdde parallellt över hela världen.
Om detta handlar ett trettiotal personligt hållna redogörelser av Robert Dahl, Seymour Martin Lipset, Stein Rokkan, Giovanni Sartori, Philippe Schmitter, Rudolf Wildenmann och andra ledande företrädare för ämnet under andra hälften av 1900-talet. Dessa finns samlade av Hans Daalder i dennes bok Comparative European Politics – The Story of a Profession från 1997. Bidragsgivarnas berättelser är sprungna ur vitt skilda erfarenheter men har en gemensam nämnare. Den är att upplevelsen av mellankrigstidens grusade förhoppningar befäste verklighetsanalysen som ämnets huvuduppgift. Ännu mer än
1 Jellinek 1900, 308. Idén om två parallellt verksamma regelbundenheter – den ena rättslig och den andra samhällelig – har behållit sin fruktbarhet. Tanken inspirerade mellankrigstidens svenska statsvetare och kom att ligga till grund för ämnets fortsatta utveckling i vårt land.
Särskilt viktiga var Axel Brusewitz’ båda perspektivöppnande uppsatser om författningens inre utveckling 1920 och maktfördelning och demokrati i den konstitutionella utvecklingen 1923.
tidigare ansågs statskunskapens uppgift därefter böra vara att avslöja alla former av politisk förljugenhet.
Diskussionen fortsätter emellertid. Starkt kritiska synpunkter på hur ledmotivet numera praktiseras formuleras ytterst provocerande av den amerikanske statsvetaren Ian Shapiro i ett arbete som utkom 2005. Tendensen att återigen vilja göra filosofisk
spekulation och studiet av formella modeller till självändamål föranleder honom att kalla sin bok The Flight from Reality in the Human Sciences. Diskussion av sanningsfrågor håller på att ersättas, hävdar han, av meningsbrytningar om olika möjliga betraktelsesätt.
Verklighetsanalysen sätts på undantag.
Riktad mot oss som i dag är aktiva innebär Ian Shapiros kritik, att vi är alltför
toleranta mot uppkomsten av två läger inom ämnet, vars företrädare inte har något annat gemensamt än att de anser sig behöva avstå från att pröva hur det verkligen förhåller sig för att kunna accepteras som goda statsvetare. Filosofer och formalister förstärker varandra ömsesidigt i övertygelsen, att studiet av vetenskapliga ansatser är viktigare än hållbarhetsprövning av verklighetsomdömen. Att undersöka vad som faktiskt är
förhanden framställs som hörande till ett passerat stadium i ämnets utveckling. Studier av verkliga förhållanden, som är ”problem-driven” och inte ”data-driven”, ”method- driven” eller ”theory-driven” avfärdas som tecken på efterblivenhet.2 Uttrycket anspråkslöshet tenderar med andra ord att syfta på raka motsatsen till vad det gjorde under 1900-talet. Då avsågs en hållning, som skulle främja verklighetsanalys. Nu håller intresset för politik på att ersättas av en sakligt ointresserad arrogans beslöjad som in- tresse för teori och metod. Ämnets verklighetskontakt riskerar att gå förlorad. Ty anspråkslöshet har börjat betyda raka motsatsen, nämligen att slippa befatta sig med det politiska livet sådant detta faktiskt är beskaffat.
Det låter sig diskuteras hur befogad den av Ian Shapiro framförda kritiken skall anses vara. Att fastställa omfattningen av den verklighetsföraktande inställning, som han vänder sig emot, kräver en genomgång av ett stort material. Oavsett vad en sådan undersökning skulle komma fram till är hans polemik mot en opinionsbildande tendens inom ämnet av intresse för den fråga, som jag här ställer mig. Mot bakgrund av
mellankrigstidens grusade förhoppningar band sig 1900-talets statsvetare för verklighetsanalys som huvudsaklig ambition. På viktiga punkter är dagens politiska verklighet en annan än för några decennier sedan. Finns det i dag skäl att dra andra slutsatser om ämnets arbetsuppgifter än vi gjorde före 1989?
Historiskt är det påfallande hur den ursprungliga idén steg för steg kom att modifieras.
Det sena 1800-talets verklighetsanalys hade, som Georg Andrén närmare utvecklar, den tyska grundlagens positiva bestämmelser om kejsarmakten, rikskanslern och den
federala strukturen för ögonen.3 Uppgiften var att karaktärisera den procedur som grundlagen angav. Mot slutet av 1800-talet tillkom en strävan att också göra reda för de krafter och den praxis, som hade utvecklats inom ramen för sagda grundlag.4Men fortfarande gällde studiet enbart proceduren. Under loppet av 1900-talet vidgades perspektivet därhän att även politikens innehåll började karaktäriseras.5Det krävdes för att få bättre grepp om den levande författningen. Politiken var inte bara socialt betingad.
Den var även inriktad på att aktivt förändra ekonomi och samhälle. Frågan var vilket som var bäst för demokratin. Mot varandra ställdes en liberaldemokratisk och en social-
2 Shapiro 2005, 86ff.
3 Andrén 1928, 138ff.
4 Andrén 1928, 177ff.
5 Gustavsson 2007a, 144ff.
demokratisk hypotes om vilken politik, som är bäst ägnad att befästa folkstyret och rättsstaten.6 Parallellt härmed löpte den normativa författningsdebatten. Bör grundlagen på minimalistiskt vis bara innehålla regler om valsätt, regeringssätt och politiska
rättigheter? Eller bör den även rymma garantier för privat äganderätt och socialt medborgarskap?7
Innebörden av att vara inriktad på verklighetsanalys och besvarande av sanningsfrågor har med andra ord avsevärt vidgats och fördjupats, sedan idén först lanserades. Innan motsatsen har bevisats, tror jag att Ian Shapiro överskattar omfattningen av det ointresse för sanningsfrågor som han gisslar. Ändå väljer jag här att ta hans varning på allvar och ställa frågan om vilken ytterligare vidgning och fördjupning som är påkallad. Vad krävs för att statskunskapen under 2000-talet inte skall gå det öde till mötes, som vår
stridslystne amerikanska kollega så vältaligt förutskickar?
Slutsatser av mellankrigstiden
Statskunskapen före 1871 hade ägnat mer uppmärksamhet åt studiet av tänkta och önskade författningar än åt dem som faktiskt gällde. Ian Shapiro menar sig 2005 kunna skönja en ny flykt från verkligheten, den här gången inte bara till filosofin utan också till matematiken. Mellan dessa båda tidpunkter har idén om verklighetsanalys konsoliderats.
Vilka var de förhoppningar som hade grusats under mellankrigstiden och som föranledde ett befästande av idén om att besvarandet av sanningsfrågor var huvuduppgiften?
Tydligare utmejslad än hos någon internationell auktoritet – vare sig förr eller senare vill jag hävda – möter hos Herbert Tingsten 1940 en tolkning av statskunskapens arbetsuppgifter, som enligt hans mening var idékritik och levande författning och som jag menar var representativ för statskunskapens bästa stämningars längtan under 1900- talet. Det skedde som bidrag till en universitetspolitisk samlingsvolym med titeln
Vetenskap av i dag. Det som hade inträffat under mellankrigstiden räckte mer än väl som utmaning, ansåg vår svenske föregångare. Det behövdes inga utomvärldsliga antaganden för att motivera statsvetenskaplig forskning. Samtidshistorien talade sitt eget tydliga språk, som inte på minsta sätt kunde missförstås av den som hade ögon att se med och en elementär mänsklig känsla för vilka värden som stod på spel. Den faktiska
utvecklingen hade inte kommit att motsvara vad människor av god vilja hade föreställt sig tjugo år tidigare. Frågan gav sig själv. Vad var det som hade inträffat och varför hade utvecklingen tagit en så ödesdiger vändning?
Närmare bestämt var det två uppgifter, som Herbert Tingsten menade vara betydelsefulla i ljuset av de totalitära ideologierna och sammanbrottet för Ver- saillesfreden. Dessa båda primära syften formulerade han efter att inledningsvis ha avfärdat den teoretiserande linjen från Platon och framåt såsom varande bristfälligt klargörande. Den sortens analys var alltför spekulativ. Den som var principiellt anspråkslös på statskunskapens vägnar, men moraliskt och politiskt djupt engagerad, borde i stället koncentrera sin uppmärksamhet till det slags verklighetsfrågor, som demokratins seger och kris under mellankrigstiden hade aktualiserat.
6 Gustavsson 2006a, 72ff.
7 Gustavsson 2008.
Den ena uppgiften var att fortsätta arbetet med att beskriva och analysera den levande författning, som hade vuxit fram i hägnet av den allmänna och lika rösträtten och av företag, sammanslutningar och massmedia storskaligt utnyttjade rättigheter. ”Det fria samarbete mellan olika statsinstitutioner, som utmärker den konstitutionella eller demokratiska staten, eggade till en undersökning icke blott av de rättsregler, på vilka det grundades, utan också av den praxis, de former och organisationer, som uppväxte vid sidan av den formella rätten.”8Det var ingen tillfällighet, skrev Herbert Tingsten, att den realistiska forskningslinjen hade gjort stora framsteg i England och Förenta staterna. ”I dessa länder hade sedan lång tid det politiska arbetet försiggått i fasta, men av den positiva rätten endast delvis reglerade former. En ingående och allsidig framställning av det politiska livet i dess helhet var här nödvändig för förståendet av statsstyrelsens organisation.”9Utsträckandet av rösträtten och friheterna hade inneburit ”folkets
organisering till politiskt handlande.”10 En realistisk statskunskap kunde då inte nöja sig med att undersöka vad som formellt gällde. Även partier, intresseorganisationer, kyrkor och massmedia hör till bilden som förklaring till hur makten utövas. Det gällde att tränga fram till de ”föreställningar, intressen, idéer, dispositioner och traditioner”, som
bestämmer procedur och innehåll.11 Stödet för utvecklingen mot folkstyre och rättsstat hade efter första världskriget fått sig en allvarlig knäck. Poängen var att vad som hade inträffat inte var en återgång till en äldre tids maktdelning mellan kung och folk. Ett historiskt nytt slags diktaturer hade etablerats i Italien, Sovjetunionen och Tyskland.
Rösträtten och de politiska friheterna hade använts för att avskaffa folkstyret och rättsstaten. Därmed inställde sig frågan om vad det är – närmare bestämt – i det
demokratiska styrelseskicket, som leder till att medborgarnas förtroende för demokratin undan för undan förstärks eller undergrävs. Vilken är den grundläggande mekanismen?
Den andra uppgiften, som hade aktualiserats under mellankrigstiden, var enligt Herbert Tingsten en idékritik inriktad på samtidens politiska villoläror. Hela den värdegemenskap, som syntes vunnen före 1914 och pekade mot en civilisation präglad av framsteg även på det politiska och moraliska området, hade fallit sönder. Därmed hade statskunskapen ställts inför en fördjupad vetenskaplig och kulturell problematik.
Att inte vilja studera vanföreställningar under hänvisning till att dessa hade karaktär av värderingar var en ohållbar ståndpunkt, menade han. Politiska idéer består till väsentlig del av verklighetsomdömen. Alldeles särskilt gäller detta om idéer som är
grundläggande. Dessa är för det mesta verklighetsomdömen som går att pröva. Det som behöver vetenskapligt granskas är antaganden om Guds vilja, naturliga rättigheter, naturlig beskaffenhet hos människorna, historiska lagbundenheter och särskilda egenskaper hos nationer och raser. Ideologen söker resonera logiskt utifrån de angivna utgångspunkterna och samtidigt ge en riktig bild av verkligheten. Därmed går det som vederbörande säger att ifrågasätta. ”Om vetenskapens rätt att kritiskt analysera dylika tankegångar förnekas, bestrides i grunden dess befogenhet att kritisera både uttalanden om fakta och försök till slutledningar. Statskunskapen har inom sitt område samma intellektuella bevakningsuppgift som filosofien inom sitt. I nutiden är denna uppgift särskilt betydelsefull, då icke blott irrationella utan även principiellt antirationalistiska föreställningar överflöda i den politiska debatten.”12
8 Tingsten 1940, 202.
9 Tingsten 1940, 202.
10 Tingsten 1940, 203.
11 Tingsten 1940, 208.
12 Tingsten 1940, 213.
Beskedlighet och tillbakadragenhet är inga egenskaper, som på ett psykologiskt plan låter sig förknippas med Herbert Tingsten. Här handlar det emellertid inte om psykologi utan om statsvetenskaplig grundsyn. Från den synpunkten betraktat är hans inställning idealtypiskt anspråkslös. Uppgiften för ”denna anspråkslösa och kritiska linje”13 är att genom att undersöka praxis fördjupa kunskapen om ländernas levande författning. På grundval av logisk och empirisk prövning borde statskunskapen därtill aktivt ifrågasätta socialt verksamma teoretiska påståenden om faktiska, möjliga och önskvärda politiska förhållanden. Före 1871 hade uppgiften ansetts vara ett auktoritativt hävda vad som var rätt och borde göras. Under moderna förhållanden fyller ämnet sin uppgift genom att förhålla sig kritiskt hållbarhetsprövande till alla institutionella arrangemang och politiskt verksamma teorier – oprövade hugskott likaväl som allmänt omfattade idéer.
Anspråkslösheten är med andra ord uteslutande vetenskapsteoretisk. Att vara sakligt ifrågasättande i sin idékritik och sitt studium av den levande författningen är tvärtom just precis vad Herbert Tingsten förespråkar. En kritisk rationalist är inriktad på att
ifrågasätta etablerade sanningar i syfte att driva diskussionen och handlandet framåt. Det är poängen med Karl Poppers kritik av tron på att det går att dra intressanta slutsatser enbart på grundval av ett induktivt samlande av fakta. Produktion av provisoriskt säker kunskap kräver ett ständigt fortgående växelspel mellan konstruktiva gissningar och verklighetsgrundade försök att vederlägga.14
Tolkad som livsåskådning är anspråkslösheten i denna mening liktydig med vad som i svensk debatt har brukat kallas intellektualismens moral. 15Helt oavsett egen politisk och religiös inställning är statsvetaren i sin yrkesroll kulturradikal. Det centrala är inte vilka teorier, som har en nyttig inverkan moraliskt och politiskt. Frågan är vilka som håller för en kritisk prövning. Sanningsfrågan är allt annat överskuggande. Analysen som sådan måste bedrivas utan hänsyn till de politiska konsekvenserna. Vanföreställningar förtjänar ingen respekt. Efter att ha tolkats och preciserats så att de kan prövas måste alla viktiga verklighetsomdömen aktivt ifrågasättas.
Poängen är att forskaren skall vilja veta, hur det verkligen förhåller sig även om obekväma sanningar uppenbaras. Allra mest föraktligt inom ramen för en kulturradikalt tolkad yrkesroll är att försöka narra andra människor att tro på sådant, som man inte själv finner vara välgrundat. Föredömlig intellektualist är man bara, om man tillämpar principen att inte tro eller propagera sådant som man inte för egen del anser vara sant eller sannolikt.
Ännu har vi inte sett slutet
För diskussionens skull gör jag nu antagandet, att dagens statsvetare – tvärtemot vad Ian Shapiro förfäktar – låter sig vägledas av samma program, som Herbert Tingsten
uppställde mot allvarligast tänkbara samtidshistoriska bakgrund krigsåret 1940. Mot vad bör idékritiken i dag riktas och vilka nya krav ställer studiet av levande författning?
Läget den gången var att ett antal storstilade villoläror hade bemäktigat sig det
politiska tänkandet och handlandet. Vad som förespråkades var inte ett återvändande till det politiska livet som detta hade varit före 1914. Det som lockade intellektuella och
13 Tingsten 1940, 201.
14 Popper 1963, 33ff.
15 Hedenius 1941, 149ff.
breda samhällsgrupper var något principiellt nytt i form av fascistiska, kommunistiska och nazistiska lyckoriken. Diktaturerna framställde sig som unga, nydanande och inriktade på framsteg. Demokratin och det nationella självbestämmandet hade inte visat sig kunna erbjuda den frälsning, som de segrande stormakternas politiker hade föreställt sig i Versaillesfreden. Missräkningen utnyttjades kraftfullt av förespråkarna för de totalitära ideologierna. Samtidshistoriskt engagerade och demokratiskt sinnade statsvetare såg som sin uppgift att påpeka detta. Efter fattig förmåga ville de beskriva och förklara, varför utvecklingen hade tagit en annan vändning än den av alla goda krafter önskade.
Nu har det gått ytterligare sjuttio år. Tidsavståndet från det att Herbert Tingsten avgav sin programförklaring är lika långt som det var från 1940 tillbaka till den tidpunkt, när statsvetarna i kejsartidens Tyskland bestämde sig för att studera den faktiska snarare än den tänkta och önskade författningen. Under tiden från 1871 till 1940 hade programmet flera gånger justerats. Nu inställer sig motsvarande fråga. I vilka centrala avseenden är dagens värld en annan än den var för sju decennier sedan?
Exakt vad vi som i dag är aktiva hävdar på den punkten är inte huvudsaken, menar jag. Det centrala är att vi alls ställer frågan om vad som har förändrats. Vad jag vänder mig emot är med andra ord den av Ian Shapiro gisslade inställningen. Enligt denna bedrivs idékritik och studiet av levande författning på en alltför trivial nivå för att förtjäna professionellt erkännande. Ju förr den sortens verksamhet försvinner bort från ämnet, desto högre blir statskunskapens status inom det större vetenskapssamhället. Det är inte min uppfattning. Den politiska verkligheten är och förblir utmaningen – med den viktiga reservationen att de verkliga förhållandena är delvis andra 2008 än de var 1989, 1940, 1919 och 1871.
Låt oss först betrakta idékritiken. Där kvarstår utan tvekan ett fortsatt starkt behov av ifrågasättande längs den av Herbert Tingsten anvisade linjen. En smula paradoxalt, som det först vill synas, är detta en följd av bortfallet av den sortens totalitära ideologier, som dominerade bilden för sjuttio år sedan.
Dagens diktaturer och koncentrationsläger är inte, åtminstone inte genomgående, lika grymma och dödsbringande som 1900-talets. Behovet av kritisk granskning har för den skull inte blivit mindre. Snarare föranleder denna relativa mildhet rakt motsatt
bedömning. Just precis därför att det inte är aktuellt med någon total konfrontation på samma sätt som under de båda världskrigen och det kalla kriget är det frestande att hysa tillförsikt. Det sker genom att vi tänker oss, att utvecklingen på längre sikt är på rätt väg.
Att det råder ett långsiktigt harmoniskt förhållande mellan ekonomisk och politisk liberalism är något vi gärna vill tro. Mer och mer marknadshållning, mer och mer rättsstat, mer och mer demokrati liksom mer och mer sammanflätning tror vi kan vara ömsesidigt självförstärkande drag i den samlade utvecklingen.
På ett praktiskt plan är idén om gemensamt slutmål ägnad att utjämna de
motsättningar, som framträder mellan ekonomisk effektivisering och ett utsträckande av medborgerliga rättigheter till allt fler livsområden och allt större delar av jordens
befolkning. En bidragande orsak är att idéer snabbare än förr sprids över världen. Inte bara väl genomtänkta uppfattningar utan också villoläror forslas i dag med blixtens hastighet runt hela globen.
Idén om att länderna är olika långt hunna på vägen mot sin gemensamma be- stämmelse har överlevt fascismen, nazismen och kommunismen. Även luttrade iakttagare av det världspolitiska skeendet frestas under intryck av stora händelser föreställa sig, att historien är på väg att fulländas. Särskilt gäller detta om den som
uttalar sig sympatiserar med det antagna slutmålet. Vad vi nu bevittnar är historiens slut, hävdade den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama år 1989 i en dåförtiden mycket omtalad uppsats. Det vi upplever är inte bara slutet på det kalla kriget utan “the end of history as such: that is the endpoint of mankind's ideological evolution and the
universalization of Western liberal democracy as the final form of human government.”16
Idén om historiens slut tar för givet ett slutmål, som samverkande krafter håller på att förverkliga. Att låta sig vägledas av ett slutmål skänker stark övertygelse om vad som är framsteg respektive tillbakagång. Den talande gör sig på det sättet mindre sårbar för invändningar om bristande hållbarhet och rimlighet. Han eller hon kan på det sättet lättare motivera uppoffringar. Demokratin, det europeiska enandet, den perfekta marknaden och politikens sekularisering är exempel på slutmål, som av anhängarna tenderar att framställas som historiens översta stadium eller sista skede.
Herbert Tingsten ställde i sin briljanta lilla bok Idékritik 1941 frågan om
framstegstanken – tolkad som tron på en historiskt oundviklig seger för förnuft och civilisation – utgjorde en hållbar grund för motståndet mot nazismen. Grundläggande är att skilja mellan framgång och framsteg, svarade han. Om vi inte skiljer häremellan, blir framstegstanken ”icke en eggelse till politisk verksamhet, utan ett motiv för politisk resignation.”17 Mer begränsat men utifrån samma grundtanke beskrev Leif Lewin på 1980-talet det svenska demokratiska genombrottet. Vänstern hade, argumenterade han, under borggårdskrisen 1914 använt parlamentarismens påstådda oundviklighet som tolkningslära. Detta hade skett i syfte att fortare än vad kungens ställning enligt 1809 års regeringsform formellt medgav tvinga högern att faktiskt överge doktrinen om
maktdelning mellan kung och folk.18
Villoläror baserade på idén om historisk nödvändighet framträder med andra ord inte bara inom ramen för 1900-talets totalitära ideologier. Utvecklingen mot en alltmer global och därigenom effektivare marknadshushållning tros av många vara historiskt förbunden med hävdandet av alltmer omfattande och alltmer utbredda mänskliga rättigheter. Den okritiske förväntas ta för givet att strävan till ekonomisk och politisk liberalism med historisk nödvändighet går hand i hand. Brister med avseende på
rättigheter bortförklaras med att det rör sig om övergångar och förstadier. Underförstått skymtar en av Gud, historien eller naturen utstakad väg mot en alltmer fulländad samlevnad.
Allt som återstod för Francis Fukuyama var att inrätta sig för ett globaliserat,
kapitalistiskt och demokratiskt världssamfund utan återstående komplikationer. Efter det kalla kriget behövde ingen längre frukta några bakslag. Det århundrade, som hade inletts i en anda av stark tillförsikt, föreföll honom 1989 vara tillbaka hos sitt sanna väsen. Vad vi upplever, skrev han, är inte ideologiernas död eller, som man tidigare trodde, en sammansmältning av socialism och kapitalism utan ”an unabashed victory of economic and political liberalism”.19 Naturligtvis kan det uppkomma skärmytslingar också i framtiden. Men på det hela taget hade liberalismen inhöstat en total seger. Tiden var mogen för det slags reservationslösa förhoppningar, som hade präglat den politiska
16 Fukuyama 1989, 4.
17 Tingsten 1941, 94.
18 Lewin 1987, 90ff.
19 Fukuyama 1989, 3.
stämningen omedelbart före första världskriget. Beviset var ”the total exhaustion of viable systematic alternatives to Western liberalism”. 20
Hur hållbar och rimlig är en sådan tanke? Sedan Francis Fukuyama skrev detta har det gått ytterligare två decennier. Tvärtemot vad han förutsåg har historien bjudit på oväntad dramatik. Särskilt är det två saker, som har inträffat under de senaste tjugo åren och som mänskligt att döma kommer att visa sig få bestående verkningar. Båda är av den
karaktären att de motsäger teorin om att världshistorien på något grundläggande sätt skulle ha avslutats.
Det ena nya och oförutsedda är att en radikaliserad islamism kommit att hota den seger för den kombination av politisk och ekonomisk liberalism, som Francis Fukuyama tog för given. Denna oväntat uppdykande lära tar inte direkt upp kampen med den harmonilära, som han menade ha segrat. Idémässigt har den radikala islamismen mycket litet att erbjuda, som kan rycka med sig människor i västvärlden. Problemet är
säkerhetspolitiskt och indirekt. Grupperingar och stater med denna inriktning kan skaffa sig massförstörelsevapen. Deras ideologiska grundsyn gör, att de är svåra att tämja med vare sig maktspråk eller folkrätt. Efter den 11 september 2001 frånträder vi allt oftare en liberal grundinställning. Medborgarnas frihet att röra sig, yttra sig och sammansluta sig försvaras inte längre lika principiellt, som idén om historiens slut förutsätter.
Det andra viktiga är att föreställningen om att kapitalism och demokrati är två sidor av samma sak har bragts i tvivelsmål. Den teorin ter sig inte längre lika självklar, som den gjorde för Francis Fukuyama 1989. Det nya som har tillkommit är att de båda tidigare kommunistiska länderna Kina och Ryssland mindre och mindre framstår som
övergångsregimer. Att en politisk liberalism omedelbart skulle följa av ett frisläppt näringsliv framstår i dessa båda viktiga fall som långtifrån självklart. Lika gärna kan det röra sig om en principiellt ny form av marknadsliberala avantgardestater, vars
utmärkande drag snarare är frånvaron av fria sammanslutningar och massmedia som förutsättning för en effektiv marknadshushållning och minsta möjliga handelshinder.
Mer och mer tyder på att dessa tidigare kommunistiska stormakter är på väg att etablera en egen form av auktoritär styrelse utan andra inslag av liberalism än fri rörlighet för varor, kapital, tjänster och arbete. Friheten att yttra sig och organisera sig anses av dessa nya regimer inte vara nödvändig. Konkret kan sådana inslag tvärtom tänkas uppmuntra till facklig organisering och massmedial granskning. Frihetlighet i denna mening kan tvärtom vara ägnad att hämma ländernas konkurrenskraft inom ramen för den globala ekonomin. Som följd av detta kan ett konstitutionellt omvandlingstryck komma att sättas in mot organisationsfriheten och yttrandefriheten i västvärlden. Om en auktoritär kapitalism vad marknaden beträffar visar sig kunna fungera mer fulländat än en marknad som hämmas av politisk frihet, växer kraven på att inskränka dessa senare friheter i västvärlden.
Ett sätt att uttrycka denna farhåga är att en principiellt annan form av framtidsinriktad men auktoritär stormaktskapitalismhåller på att ta form.21 Tesen om att kapitalism med nödvändighet leder till demokrati ter sig med andra ord inte längre självklart riktig. Att närmare granska antagandet om att kapitalism med historisk nödvändighet leder till demokrati är enligt min mening våra dagars mest angelägna idékritiska
forskningsuppgift – annorlunda till sin karaktär men väl i linje med motsvarande uppgift för sjuttio år sedan. Rör det sig om en villolära? Eller går goda skäl att uppbåda?
20 Ibidem.
21 Gat 2007, 59ff.
Levande författning också vertikalt
Även idén om levande författning är enligt min mening fortsatt fruktbar. Att få grepp om den reella makten och inte bara vad grundlagar och internationella fördrag formellt föreskriver är minst lika angeläget i dag som det var för sjuttio år sedan. Dock förhåller det sig inte obetingat på det sättet. Med åren blir det allt tydligare, att den äldre analysen alltför mycket bortsåg från en väsentlig omständighet. Vad som reellt gäller bestäms inte bara inom varje land för sig. Det faktiska handlingsutrymmet begränsas också av
internationella maktförhållanden.
Bristen som jag syftar på är en följd av att 1900-talets statsvetare, av lätt insedda skäl, kom att fästa särskild vikt vid ländernas självbestämmande. De båda världskrigen, det kalla kriget och avkoloniseringen förklarar varför de så konsekvent skilde mellan inrikes- och utrikespolitik. Inrikespolitiskt blev det som om utlandet inte hade någon inverkan. Det fick till följd att begreppet levande författning tolkades uteslutande horisontellt. Nationellt avgränsade levande författningar kom att omtalas som
blandekonomier och välfärdsstater. Hur de faktiskt styrdes gick inte att utläsa av deras grundlagar. Den faktiskt förda politiken berodde på hur inte bara rösträtten utan även näringsfriheten, organisationsfriheten och yttrandefriheten utnyttjades. Författningen
”levde” emellertid bara horisontellt. Huruvida maktutövningen också bestämdes av utomnationella förhållanden lämnades utanför analysen.
Det europeiska beroendet är i dag så omfattande, att den internationella aspekten inte längre kan negligeras. För att vara fortsatt fruktbar behöver tanken om levande
författning även tillämpas vertikalt. Som beskrivning av styrelseskicket räcker det inte att karaktärisera den horisontella spänningen mellan majoritetsstyret och de
frihetsutnyttjande krafterna inom varje land. Även spänningen i höjdled mellan union och medlemsland måste uppmärksammas. Uppifrån begränsas rörelsefriheten av det europeiska beroendet. Nedifrån begränsas unionsmakten av att länderna inte bara är marknader utan också demokratier inriktade på att vidmakthålla en egen improvisations- och problemlösningsförmåga. Faktiskt rör det sig således om ett dubbelt
motsatsförhållande – mellan demokratisk procedur och frihetsutnyttjande inomnationellt samt mellan nationellt självbestämmande och europeiskt givna maktförhållanden.
Utan detta antagande om två samtidigt verksamma dimensioner är det svårt att få grepp om den praktiskt viktiga frågan om unionsländers levande författning. Denna tar form inte bara genom att praxis formaliseras. Till bilden hör också att överhögheten i praktiken är partiell. Unionsrätten gäller teoretiskt inom ett bredare område än den praktiskt hävdas. Rent principiellt menar sig domstolen kunna ifrågasätta
medlemsländernas grundlagar och rättssystem. Men överhögheten hävdas bara så långt det är realpolitiskt möjligt med tanke på möjligheten att reproducera unionsrättens legitimitet.Som följd av denna strävan att vilja uppfattas som berättigad maktutövare begränsar sig domstolen till att bara hävda europeisk överhöghet, där det är realistiskt.
Överstat och medlemsländer kan i praktiken förgöra varandra, om de inte behärskar sig och var för sig tempererar sitt omdöme. Vad som råder är en form av konstitutionell terrorbalans.22
Idén om ett vertikalt i tillägg till ett horisontellt motsatsförhållande klargör vad det är som diskuteras – och enligt min mening i allra högsta grad förtjänar23 att diskuteras – när
22 Gustavsson 2006b, 304ff.
23 Gustavsson 2007b, 43ff.
det gäller framtiden för den samlade europeiska maktfördelningen. Inom ramen för det meningsutbytet möter i huvudsak tre olika uppfattningar.
Längs en första huvudlinje argumenterar de som menar, att den vertikala oklarheten bör undanröjas genom politisering och majoritetsstyre. Ingen vet säkert var gränsen går mellan den inre marknadens anspråk på överhöghet och den nationella rätten till
självbestämmande. Domstolen går inte längre än den anser sig kunna gå utan att skada tilltron till unionen. Medborgarna kan inte hysa förtroende för en maktutövning, för vilken det inte går att utkräva något samlat ansvar på europeisk nivå. Det enda som långsiktigt hjälper, menar den federalt inriktade demokraten, är att de motsättningar mellan höger och vänster som finns under ytan öppet demonstreras och får komma till maktpolitiskt uttryck. Den mest artikulerade företrädaren för denna uppfattning är den brittiske statsvetaren Simon Hix. I sin bok What's Wrong with the European Union and How to Fix it ser han inget annat sätt att stärka överstatens legitimitet än att politisera.
Antingen bör vi göra som han föreslår eller också bör vi låta den partiellt centraliserade unionsmakten återgå till medlemsländerna. Det senare skulle vara liktydigt med att den inre marknaden faller sönder. Därför är detta inget alternativ annat än teoretiskt.
Sin polemik riktar Simon Hix mot de statsvetare, som motsätter sig ett övergivande av den ordning som råder. Dessa motiverar sin plädering för en fortsatt samregerad och expertstyrd överstat med två olika argument, som var för sig leder till samma slutsats.
Men skälen är olika.
En andra huvudlinje företräds av Giandomenico Majone och Andrew Moravcsik.24 På europeisk botten har under de senaste hundra åren enligt deras uppfattning etablerats två lysande idéer, vilka båda har karaktär av praktiskt värdefulla oklarheter. Den ena är blandekonomin. Ingen kan säkert uttala sig om vad som är rätt avvägning mellan kapitalism och demokrati. Den frågan avgörs inom ramen för våra horisontellt levande författningar. På motsvarande sätt förhåller det sig med maktutövningen vertikalt.
Principen om fri rörlighet har – på det sätt unionen kom att organiseras – givits ett övertag genom att beslutas med försvårande metod och i praktiken inte kunna ifrågasättas i allmänna val. För vilka angelägenheter, som detta övertag kan tas i
anspråk, är inte preciserat i vare sig europeiska fördrag eller nationella grundlagar. Inom varje land för sig har vi underlåtit att konstitutionellt ta klar ställning mellan kapitalism och demokrati.
Detsamma gäller, argumenterar förespråkarna av den andra huvudlinjen, det vertikala förhållandet mellan frihandel och självbestämmande. Genom denna dubbla
underlåtenhet har vi européer lyckats skapa ett effektivare skydd för marknaden än vad vi lyckades göra inom varje land för sig under 1900-talet. Poängen är att vi har kunnat avpolitisera marknadspolitiken med rösträtten och den politiska friheten vidmakthållen i medlemsländerna. Det enda som har bragts utom räckhåll för demokratin – men det räcker enligt en liberaldemokratisk syn på saken – är makten över marknaden och myntet. En vertikal immunisering av makten över dessa båda nyckelfaktorer anses paradoxalt nog understödja folkstyret i medlemsländerna. Därför finns det ingen anledning att bekymra sig över något demokratiskt underskott. I stället bör vi prisa, menar den andra linjens förespråkare, vår europeiskt lyckliga stjärna för att något så lyckosamt och för världen i övrigt föredömligt har kunnat etableras.
Längs en tredje huvudlinje argumenterar Stefano Bartolini och Fritz Scharpf. Även de stöder ett författningspolitiskt status quo.25 Men deras motivering är en helt annan. Deras
24 Majone 2005 och Moravcsik 2006.
25 Bartolini 2005 och 2006 samt Scharpf 2007.
beskrivning av hur unionen är beskaffad är densamma som hos företrädarna för den första och andra huvudlinjen. Vad som skiljer är att de anser sina motståndare vara alltför lättsinniga. Inte bara Simon Hix utan också Giandomencio Majone och Andrew Moravcsik tar enligt deras mening inte tillräckligt allvarligt på frågan. De besinnar inte vad som kan hända, om den vertikala dimensionen politiseras respektive om vi slår oss till ro med teorin om att den europeiska historien har kommit till ett lyckligt slut.
Det väsentliga fångas om jag säger, att Stefano Bartolini och Fritz Scharpf förespråkar en motsvarighet till försiktighetsprincipen i miljöpolitiken. I stället för att tänka oss att
”livet” i höjdled är av samma slag som ”livet” i sidled bör vi lägga märke till skillnaden.
En politisering vertikalt släpper loss helt andra krafter än vad som sker horisontellt inom varje land för sig. Mot historisk bakgrund är det uppenbart, hävdar de med eftertryck, att motsättningen vertikalt aktualiserar en motsättning, som går vida utöver vad som är aktuellt vid en horisontell konfrontation inomnationellt. Ländervis tar medborgarna för givet, att de argumenterar inom givna gränser och en författning som inte är given en gång för alla. Grundlagen är svårföränderlig men den går att ändra, och majoritetsförhål- landena är inte självklart desamma efter nästa val. På det sättet räddas samhällsfreden.
Så är det inte vertikalt. Skillnaden mellan horisontella och vertikala motsättningar är något som varken de som vill politisera och de som menar att vi lever i ett fulländat system bör bortse från, menar Stefano Bartolini och Fritz Scharpf. Så länge vi lyckas framställa unionsmakten som en opolitisk effektivitetsfråga märks inte skillnaden. Så snart vi misslyckas med att göra detta – till följd av att sakfrågorna oavsiktligt eller avsiktligt politiseras – kan medborgarna tänkas vilja ställa frågan varför majoriteten i det egna landet inte får bestämma. Vad är det som berättigar till överstatligt bindande beslut utan möjlighet att på ett europeiskt plan samlat ta ställning till gränsöverskridande lagstiftning?
På den frågan finns inget bra svar. Det är vad som oroar Stefano Bartolini och Fritz Scharpf. Inom varje land för sig kan politiska motsättningar bearbetas på ett sätt, som praktiskt rättfärdigar majoritetsbeslut. Den som förlorar en omröstning låter sig nöja med möjligheten att kunna tillhöra den segrande sidan efter nästa val. Om den vertikala dimensionen politiseras, däremot, blir nederlag svåra att förlika sig med. Ty
medborgaren får inte delta i något val, där frågan på nytt behandlas. Att få sina idéer och intressen tillgodosedda genom att ändra det fördrag som ligger till grund för överstaten blir, om möjligt, ännu svårare och därmed ännu mer frustrerande.
Ty rättesnöret är samlingsregering och att samtliga länder måste ratificera
grundläggande fördrag. Det gör den fördragsfästa principen om fri rörlighet till något opåverkbart och extremt svårföränderligt. Även den som gillar frihandel och
näringsfrihet måste inse på vilken bräcklig politisk grund den partiellt tillämpade generalklausulen vilar. Idén är att tillämpningen skall kunna framställas såsom varande av intresse för alla berörda samt att medborgarna accepterar det antagandet. Något som definitionsmässigt anses vara allas angelägenhet och samtidigt är notoriskt
svårföränderligt låter sig inte utan vidare politiseras utan att det öppnar för populism. Att vara grundläggande försiktig med hur generalklausulen tillämpas framstår i detta
perspektiv som den pragmatiska lösningen på problemet, argumenterar Stefano Bartolini och Fritz Scharpf. Unionen låter sig inte på något avgörande sätt reformeras eller politiseras utan att detta riskerar att utlösa en konstitutionell katastrof.
Debatten mellan dessa tre huvudsakliga uppfattningar visar tydligt, menar jag, hur begreppet levande författning behöver ges en dubbel tolkning för att vara fortsatt
fruktbart. Den europeiska politiken får inte längre sin prägel av en utan av två fundamentala oklarheter. Den ena är horisontell och fångar spänningen mellan
majoritetsstyre och frihetsutnyttjande. Den andra är vertikal och fångar motsättningen mellan självbestämmande och frihandel. Däremot är tillkomsten av ytterligare en dimension inget skäl att överge idén om en författning, som ”lever” i betydelsen att regler och beteende bristfälligt överensstämmer. Att dagens motsättningar mellan norm och verklighet utspelar sig i såväl höjdled som sidled, berättigar inte till någon flykt från sanningsfrågan. Tvärtom blir denna därigenom än mer angelägen.
Konstaterandet följer av min huvudsynpunkt. Verklighetsanalys och besvarande av sanningsfrågor har en viktig uppgift att fylla också under 2000-talet. Behovet av idékritik har inte heller bortfallit. 1900-talets totalitära ideologier har ersatts av nya villoläror. Motsvarande gäller för ländernas statsskick. Vikten av att undersöka den reella författningen är större än någonsin. Men ”livet” är numera inte bara horisontellt.
Den vägledande normen för både idékritiken och studiet av levande författning är en önskan att aktivt motverka politisk förljugenhet och bristande verklighetssinne. Vad man än säger om den uppgiften kan den knappast sägas vara slutförd.
Referenser
Andrén, Georg, 1928. Huvudströmningar i tysk statsvetenskap. Lund: Gleerup.
Bartolini, Stefano, 2005. Restructuring Europe. Oxford University Press.
Bartolini, Stefano, 2006. “Should the Union be ‘politicised’? Prospects and Risks”, Notre Europe, 19, 29-50.
Brusewitz, Axel, 1920. ”Författningens inre utveckling”, Forum, 7, 289-305.
Brusewitz, Axel. 1923. ”Maktfördelning och demokrati i den konstitutionella utvecklingen”, Statsvetenskaplig tidskrift, 26, 293-310
Daalder, Hans, 1997. Comparative European Politics. The Story of a Profession.
London: Pinter.
Fukuyama, Francis, 1989. “The End of History?”, The National Interest, 16, 3-18.
Gat, Azar, 2007. “The Return of Authoritarian Great Powers”, Foreign Affairs, 86: 4, 59-69.
Gustavsson, Sverker. 2006a. ”What Makes Popular Government Self-reinforcing?”, Scandinavian Political Studies, 29, 65-74.
Gustavsson, Sverker, 2006b. ”Hundra år efter Versailles”, i Christer Jönsson & Magnus Jerneck, red., I ledande ställning. Lund: Studentlitteratur.
Gustavsson, Sverker, 2007a [1983]. ”Medborgarskapets innehåll”, i Jörgen Hermansson, Barry Holmström, Christer Karlsson & Leif Lewin, red., Konsten att hävda en uppfattning. Stockholm: Santérus.
Gustavsson, Sverker, 2007b. ”Trovärdighet förutsätter uppriktighet”, i Från Rom till Berlin – EU 50 år. Stockholm: Svenska institutet för Europapolitiska studier.
Gustavsson, Sverker, 2008. “Att fästa makten på papper”, i Li Bennich-Björkman &
Paula Blomqvist, red., Mellan folkhem och Europa: svensk politik i en ny tid.
Malmö: Liber.
Hedenius, Ingemar. 1941. Om rätt och moral. Stockholm: Tidens förlag.
Hix, Simon, 2008. What's Wrong with the European Union and How to Fix it.
Cambridge: Polity Press.
Jellinek, Georg, 1900. Allgemeine Staatslehre. Berlin: Häring.
Lewin, Leif, 1987. ”Historiens mening”, i Festskrift till professor skytteanus Carl Arvid Hessler. Stockholm: Almqvist & Wiksell.
Majone, Giandomenico, 2005. Dilemmas of European Integration. Oxford University Press.
Moravcsik, Andrew, 2006. ”What Can We Learn from the Collapse of the European Constitutional Project?”, Politische Vierteljahresschrift, 47, 219-41.
Popper, Karl R., 1963. Conjectures and Refutations. London: Routledge.
Scharpf, Fritz W., 2007. Reflections on Multilevel Legitimacy. Köln: Max-Planck- Institut fűr Gesellschaftsforschung, Working Paper 07/3.
Shapiro, Ian, 2005. The Flight from Reality in the Human Sciences. Princeton University Press.
Tingsten, Herbert, 1940. “Statsvetenskapliga arbetsuppgifter”, i Gunnar Aspelin & Göte Turesson, red., Vetenskap av i dag. Stockholm: Hugo Gebers förlag.
Tingsten, Herbert, 1941. Idékritik. Stockholm: Bonniers.
