”Det finns ju en idé om att en lat svensklärare kan dra på en film och gå ut och dricka kaffe…”

”Det finns ju en idé om att en lat svensklärare kan dra på en film och gå ut och dricka kaffe…”

En kvalitativ studie om lärares tankar om integrering av film och litteratur i undervisningen

Therese Larsson

Ämne: Svenska 4 Poäng: 15 hp

Ventilerad: VT 2013 Handledare: Maria Ulfgard

Litteraturvetenskapliga institutionen

Uppsatser Lärarprogrammet i Svenska

Innehållsförteckning

Inledning ...3  

Syfte och frågeställning ...3  

Ämnes- och kursplanerna för Svenska i gymnasiet...4  

Avgränsning ...6  

Urval...6  

Disposition...7  

Tidigare forskning ...8  

Föreställningar om film och litteratur ...8  

Användandet av film och litteratur... 12  

Filmadaptationer ... 12  

Film och litteratur i skolan... 13  

Undersökning... 16  

Lärarnas tankar och föreställningar om samarbete mellan film och litteratur... 16  

Bakgrund... 16  

Teknik och undervisning ... 17  

Integrering av film och litteratur i undervisningen... 18  

Uppföljning och bearbetning av arbetet med film och litteratur ... 22  

Filmen vs. skönlitteraturens roll i undervisningen... 24  

Utvecklingen av integreringen av film och litteratur i undervisningen ... 28  

Diskussion ... 30  

Källförteckning... 33  

Bilaga ... 35  

Inledning

Skönlitteraturen har länge haft en unik position i svenskämnet. Lpf94, det vill säga läroplanen för det frivilliga skolväsendet, poängterade ”det vidgade textbegreppet”, som innebär att film och andra medier också bör ses som självständiga texter. Numera används inte begreppet explicit i läroplanen och detta kan ha flera anledningar. En av anledningarna kan vara att begreppet är så självklart att det inte längre behöver skrivas ut. En annan kan vara skolans relation till medieutvecklingen och omvärldsförändringarna. ”Idag möter unga människor berättelser i en mängd olika texttyper förmedlade via skilda medieformer.”

Så skriver Christina Olin-Scheller i sin avhandling Mellan Dante och Big Brother. En studie om gymnasieelevers textvärldar (2006).

Alla dessa texter berör, påverkar och utvecklar sina mottagare.

Det finns en hel del föreställningar om dessa olika texttyper, både i och utanför skolan. Vad lärare och elever har för föreställningar och tankar om de olika medierna påverkar undervisningssituationen. Hur lärare konstruerar svenskämnet grundar sig i deras värderingar och uppfattningar om dessa texttyper.

Dessa värderingar påverkar i sin tur eleverna och urvalet av texter som används i undervisningen. Föreställningarna och värderingarna handlar många gånger om att litteraturen ses som det ”rätta” medan filmen fungerar som ett stöd eller ett komplement. Det är därför viktigt, som blivande (svensk)lärare, att känna till vilka föreställningar som finns om de två medierna samt hur det påverkar elever och undervisningen. Denna uppsats fokuserar på fyra lärares förhållningssätt till en integrering av dessa två medier i undervisningen. Med integrering menas i denna uppsats att läraren arbetar med film och litteratur tillsammans.

Syfte och frågeställning

Syftet med denna studie är att undersöka vilka förhållningssätt fyra olika lärare har till en integrering av film och litteratur i undervisningen. Jag vill redan här påpeka att jag inte vill rikta kritik mot någon enskild lärare utan syftet är snarare att skapa en diskussion runt de föreställningar och tankar som finns hos de verksamma lärarna. Samtliga lärare undervisar på                                                                                                                          

1

Olin-Scheller Christina, Mellan Dante och Big Brother. En studie om gymnasieelevers textvärldar, Karlstad, 2006, s. 11.

2

Olin-Scheller, s. 11.

gymnasienivå i Svenska. Uppsatsen besvarar följande frågeställning: Hur förhåller sig verksamma lärare till en integrering av film och litteratur i undervisningen?

Ämnes- och kursplanerna för Svenska i gymnasiet

Föreställningarna om film och litteratur är många, men vad säger ämnes- och kursplanerna om detta?

Kärnan i ämnet svenska är språk och litteratur. […] Genom språket kan människan uttrycka sin personlighet, och med hjälp av skönlitteratur, texter av olika slag och olika typer av medier lär

hon känna sin omvärld, sina medmänniskor och sig själv.

Ämnesplanen för Svenska i Lgy11 inleder med att poängtera hur viktigt språket och litteraturen är för oss människor. Språket är människans främsta redskap för reflektion, kommunikation och kunskapsutveckling. Med hjälp av språket ska eleverna utveckla en förmåga att använda

”skönlitteratur och andra typer av texter samt film och andra medier”

för att förstå andra människor och de föreställningsvärldar som finns. Både i kursen Svenska 1 och Svenska 2 förekommer riktlinjer om användningen av film och skönlitteratur undervisningen. Ur kursplanen för Svenska 1: ”Centrala motiv, berättarteknik och vanliga stildrag i fiktivt berättande, till exempel i skönlitteratur och teater samt i film och andra medier”

samt ur Svenska 2: ”Svenska och internationella författarskap, såväl kvinnliga som manliga, och skönlitterära verk, vilket även inkluderar teater samt film och andra medier, från olika tider och epoker.”

Vad som är intressant att notera från citaten är att det på samtliga ställen står: ”[…] samt film och andra medier”. Kursplanerna gör alltså skillnad på film och andra medier. Kanske kan det ha att göra med det som Olin-Scheller skriver om filmens roll i klassrummet i sin senaste studie Såpor istället för Strindberg? Litteraturundervisning i ett nytt medielandskap (2008). Film är det vanligaste förekommande mediet i svenskundervisningen förutom skönlitteratur. På grund

3

Läroplan, examensmål och gymnasiegemensamma ämnen för gymnasieskola (Lgy11), Stockholm, 2011, s.160.

4

Lgy 11, s. 160.

5

Lgy11, kursplan för Svenska 1 i gymnasiet, s. 162.

6

Lgy11, kursplan för Svenska 2 i gymnasiet, s. 169.  

av detta kan filmen sägas representera utvidgningen av det vidgade textbegreppet.

Det är också därför denna uppsats fokuserar på just film och litteratur. I Texter – medier – kontexter (2006) skriver Anne Heith att dagens ungdomar har ett kulturellt bagage och medievanor som skiljer sig från tidigare generationers. Detta innebär att lärarna måste ta hänsyn till elevernas vanor och kunskap om medier och annat för att kunna anpassa undervisningen till en lämplig nivå: ”Med nya medier och ett vidgat textbegrepp har gränserna för vad som kan studeras som texter och kulturprodukter tänjts.”

Det är med andra ord viktigt att lärarna förstår vad ett vidgat textbegrepp innebär och att de använder olika medier i sin undervisning.

Metod

Jag har valt att använda mig av en kvalitativ metod för att på ett bättre sätt kunna förstå ”[…]

människors sätt att resonera eller reagera, eller av att särskilja eller urskilja varierande handlingsmönster, så är en kvalitativ studie rimlig.”

I Kvalitativa intervjuer (2010) skriver Jan Trost att den teoretiska bakgrunden för kvalitativa undersökningar är vad som brukar kallas symbolisk interaktionism; ett perspektiv som innebär en analys av den sociala verkligheten och som kan hjälpa oss vidare i förståelsen av det samhälle vi lever i.

Denna undersökning består av fyra kvalitativa intervjuer med olika lärare. Frågorna i intervjuerna fokuserar på lärarnas sätt att resonera kring integreringen av film och litteratur i undervisningen (intervjufrågorna finns i en bilaga längst bak). När intervjufrågorna gjordes var Jan Trosts bok Kvalitativa intervjuer och Annika Lantz bok Intervjumetodik (2007) till stor hjälp. Intervjuformen ligger mellan ”den riktat öppna” och ”den halvstrukturerade”, vilket innebär att frågorna är halvt strukturerade, mer likt frågeområden, och bidrar till ett öppet samtal inom bestämda ramar.

I arbetet med kvalitativa intervjuer är subjektiva tolkningar av materialet ofrånkomliga.

Efter intervjuerna transkriberades materialet. Av transkriberingarna sammanställdes sedan informanternas formuleringar och utsagor i ”portätt”. Denna metod används i Den                                                                                                                          

7

Olin-Scheller, Christina, Såpor istället för Strindberg? Litteraturundervisning i ett nytt medielandskap, Stockholm, 2008, s. 71.

8

Heith, Anne, Texter – medier – kontexter: introduktion till textanalys i svenskundervisningen på grundskolan och i gymnasiet, Lund, 2006, s. 107.

9

Trost, Jan, Kvalitativa intervjuer, Lund, 2010, s. 32.

10

Trost, s. 11.

11

Lantz, Annika, Intervjumetodik, Lund, 2007, s. 33.

nordiske skolen – fins den?: Didaktiske diskurser og dilemmaer i skandinaviske morsmålsfag (2012). I porträtten redogörs för lärarnas ”didaktiska profil”; en riktlinje för de kommande analyserna och det teoretiska perspektivet.

En vidare beskrivning av denna metod finns i Portaits in mother tongue education: Teacher diaries as a starting point for comparative research into standard language teaching in Europe (Delnoy, Herrlitz, Kroon & Sturm 2006).

Porträtten har sedan fungerat som ett stöd till struktureringen av uppsatsens undersökningsdel.

Avgränsning

Undersökningens material består av de intervjuade lärarnas utsagor om en integrering av film och litteratur i undervisningen. Valet för denna metod innebär att det finns en viss risk för subjektivitet och inga generella slutsatser kan dras av resultatet. Fokus ligger istället på de fyra lärarnas individuella åsikter och tankar om integrering av film och litteratur. Återigen, syftet är att skapa en diskussion runt olika tankar och föreställningar om film och litteratur och inte att rikta kritik mot någon enskild lärare. Uppsatsen tar endast hänsyn till film som övrigt medium i undervisningen. Detta beror helt enkelt på, som tidigare nämns, att film är det medium som används mest i undervisningen, utöver skönlitteratur.

Urval

Det empiriska materialet som utgör basis för denna undersökning består av kvalitativa intervjuer med fyra lärare. De undervisar alla på gymnasienivå i Svenska. Övriga ämnen som de undervisar i är Engelska, Historia och Psykologi. De olika lärarnas åldrar är: 23 år, 33 år, 50 år och 54 år.

Urvalet baserades på att de undervisade i Svenska på gymnasienivå. Utöver detta valdes de efter deras variation på ålder men också efter skolor. Tre av skolorna är kommunala och en av skolorna är en friskola. En av de kommunala skolorna har varit hälften friskola och hälften kommunal. En av lärarna är obehörig, vilket innebär att hon egentligen inte får arbeta som lärare.

Eftersom detta är frekvent förekommande i olika skolor i Sverige anser jag att urvalet av denna lärare är representativt.

12

Kaspersen, Peter ”Inledning” i Den nordiske skolen – fins den? Didaktiske diskurser og dilemmaer i

skandinaviske morsmålsfag, red. Nikolaj Frydensbjerg Elf och Peter Kaspersen, Oslo, 2012, s. 22.

Vidare tar uppsatsen hänsyn till de grundläggande individskyddskraven för humanistisk- samhällsvetenskaplig forskning.

Dessa konkretiseras i fyra allmänna huvudkrav:

Informationskrav, samtyckeskrav, konfidentialitetskrav och nyttjandekrav vilket innebär att de berörda är informerade om forskningsuppgiftens syfte och de har rätt att själva bestämma över om de vill medverka eller inte. Uppgifter om deltagarna ges största möjliga konfidentialitet och inga personuppgifter nämns. Uppgifterna som samlas in om de enskilda personerna används endast för forskningsändamål.

Disposition

Uppsatsen är uppdelad i två delar. Den första delen beaktar tidigare forskning som gjorts i ämnet och belyser också de föreställningar och den problematik som finns om relationen mellan film och litteratur, både i och utanför skolan. För att kunna analysera och förstå hur de intervjuade lärarna resonerar är det nödvändigt att se på vilka föreställningar som redan finns och hur de påverkar undervisningen. Den andra delen utgör uppsatsens undersökningsmaterial och redogör för de olika lärarnas förhållningssätt till en integrering mellan film och litteratur.

13

Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning, Vetenskapsrådet, Stockholm, 2002.

http://www.cm.se/webbshop_vr/pdfer/etikreglerhs.pdf

14

http://www.cm.se/webbshop_vr/pdfer/etikreglerhs.pdf, s. 7 – 14.

Tidigare forskning

Föreställningar om film och litteratur

Tidigare forskning har visat att det finns både likheter och skillnader mellan film och litteratur.

Hans Lund diskuterar förhållandet mellan ord, bild och ljud på en grundläggande nivå i Intermedialitet: Ord, bild och ton i samspel, (2002). Trots att de tre medierna, ord, bild och ljud ses som relativt separata kan vi inte undgå att notera att dessa tre medier ofta möts i direkt eller indirekt dialog i olika konstellationer. Det händer när vi bläddrar i tidningen på morgonen eller när vi ser på TV på kvällen.

Lund betonar att det finns ett gränsland mellan de tre medierna och att det finns förespråkare för respektive medium ”[…] som kräver strikt gränskontroll, andra som förordar öppna grindar och åter andra som kämpar för att gränslanden bör bilda en självständig union”.

Vissa tycker att de tre medierna bör hållas isär medan andra ser deras samhörighet som en självklarhet. Precis på samma sätt är det mellan film och litteratur. Vissa tycker att de bör hållas isär och andra ser deras likheter och samhörighet som en självklarhet.

”Berättelsens historia är lika gammal som människans.”

Så inleder Olin-Scheller sin undersökning om gymnasieelevers textvärldar. Genom berättelser lär vi oss förstå varandra och vår omgivning. Boken är inte längre ensam som medium, utan befinner sig i en värld av andra intågande medier som alla vill ha sin plats i samhället, men också i undervisningen. Dagens ungdomar möter många olika texttyper förmedlade via olika medier Det kan vara allt ifrån dokusåpor, radio och film till böcker, serietidningar och datorspel.

I Den goda boken. Föreställningar om litteratur och läsning (2012) diskuterar Magnus Persson olika föreställningar och värden som tillskrivs litteratur och läsning. ”Det är bara i tider när litteraturen är ifrågasatt som frågan om varför vi egentligen skall läsa den behöver ställas.”

Frågan om varför vi ska läsa litteratur har inte längre några självklara svar. Litteraturen befinner sig i en legitimitetskris och rollen som ett privilegierat bildningsämne ifrågasätts av både lärare och elever. Myten om den goda litteraturen grundar sig i tanken om att all litteratur är god och                                                                                                                          

15

Lund, Hans, Intermedialitet: Ord, bild och ton i samspel, Lund, 2002, s. 7.

16

Lund, s. 12

17

Olin-Scheller, s. 11.

18

Olin-Scheller, s. 11.

19

Persson, Magnus, Den goda boken. Föreställningar om litteratur och läsning, Lund, 2012, s. 15.

genom att läsa litteratur blir vi goda människor. Persson skriver också att läsningen idag ska bidra med att skapa empati, tolerans och demokrati hos läsarna.

Litteraturen befinner sig i en legitimitetskris, men varför? Vid diskussionen om litteratur är det oundvikligt att låta bli att uppmärksamma och problematisera relationen mellan litteraturen och de andra medierna.

Persson menar att litteraturens legitimitetskris just beror på de olika mediernas framväxt:

Svaren på de grundläggande frågorna om vad, hur och varför man skall läsa skönlitteratur har i ljuset av konkurrensen från andra medier fråntagits sina drag av självklarhet, en tendens som blivit än mer påträngande i vår tids visuellt orienterade, multimediala och digitaliserade

medieekologi.

Med begreppet medieekologi menar Persson att förhållandet mellan olika medier inte kan ses som statiskt utan att både gamla och nya medier befinner sig i en komplex beroende- och konkurrenssituation i förhållande till varandra. Vad som är intressant är att de nya mediernas egenskaper verkar får större uppmärksamhet när de remedieras från ett gammalt medium, till ett nyare, till exempel övergången från litteratur till film.

Ofta ses 1900-talets audiovisuella medier som ett hot mot litteraturen och avståndstagandet från den kommersiella masskulturen har varit en viktig komponent i den ”högre” litteraturens självförståelse under moderniteten. I de skönlitterära författarnas mediekritik finns många argument för hur masskulturen med dess nya medier hindrar människors utveckling, rent själsligt men också utbildningsmässigt. Litteraturen och massmedierna sätts i kontrast mot varandra.

Medan Persson fokuserar på litteraturens föreställningar och legitimitetskris har Brian McFarlane fokuserat på föreställningar om både film och litteratur. I artikeln ”Reading film and literature” (1996) reder han ut några av de, som han kallar, missuppfattningar som finns om film och litteratur. Istället för att fokusera på vilket medium som kom först och vilket som anses vara bättre än det andra diskuterar han förhållandet mellan film och litteratur utifrån de enskilda mediernas egenskaper.

20

Persson, s. 15 -17.

21

Persson, s. 103.

22

Persson, s. 103.

23

Persson, s. 106 – 108.

24

McFarlane, Brian, ”Reading film and literature” (1996), i The Cambridge Companion to Literature on Screen,

red. Cartmell, Deborah, Whelehan, Imelda, Cambridge, 2007, s. 15.  

Den första missuppfattningen är den så kallade ”trohetsfaktorn”. Vid adaptationer

från bok till film förväntas den sistnämnda vara trogen boken, i det avseende att den bör vara så lik som möjligt. McFarlane invänder mot denna uppfattning och menar att all läsning som sker är en högst individuell handling som består av både kognitivt tänkande och tolkning av materialet. Det är med andra ord orimligt att tala om en ”trohetsfaktor” när läsningen är både individuell och subjektiv.

Den andra missuppfattningen är idén om att film kräver mindre fantasi och arbete av tittaren än vad litteratur kräver av läsaren. Exponenter för detta perspektiv menar att det vi ser på skärmen, alltså filmen, lämnar lite för oss att arbeta med. De menar vidare att vi använder mer av våra intellektuella och emotionella resurser när vi som läsare tvingas ”översätta” ord och fraser till en helhet. Denna process ses som mer krävande än den process som vi utför när vi ser på film. Trots detta kan det argumenteras lika övertygande om att filmen är det medium som kräver mer av oss. Filmen kräver både uppmärksamhet och koncentration när det kommer till den invecklade interaktionen av mise-en-scène

, redigeringen av olika tagningar och ljudet. Samtliga tre områden har sedan en rad underavdelningar som även de kräver en hel del uppmärksamhet av tittaren. Det är precis lika mycket som står på spel, oavsett om det handlar om en film eller en litterär text, när det gäller att kunna läsa och tolka de olika koderna.

Ytterligare en missuppfattning är en syn på att en viss typ av litteratur inte går att göra om till film. McFarlane tar upp Helen Garner, en australiensk författare, som företrädare för denna åsikt. McFarlane menar att Garner anser att regissören, vid en adaption, helt saknar förmågan att reproducera ”berättarrösten” som finns i originalet (litteraturen). Indirekt innebär detta att berättandet i en film endast är en kopia, en ”voice-over”

, av litteraturen och missar helt att filmens uppgift inte är att reproducera ”berättarrösten” utan att skapa en egen berättarröst utifrån egna syften.

Det finns alltså en syn på film och övriga medier som något slags hot mot litteraturen, som litteraturen själv och dess förespråkade tar avstånd ifrån. Christina Olin-Scheller har gjort                                                                                                                          

25

Ett annat ord för adaptation är anpassning. I denna uppsats betyder begreppet adaptation att litteratur, till exempel en roman, anpassas och görs om till ett annat medium, till exempel film.  

26

McFarlane, s. 15.

27

Mise-en-scène är ett förenklat begrepp för allt det som händer samtidigt i en film. (Braaten, s. 13).

28

McFarlane, s. 15 – 16.

29

McFarlane, s. 17.  

flera undersökningar om medier i skolans värld och precis som Persson och McFarlane skriver hon om en ”litterär elitism”. Texter placeras många gånger i ”höga” och ”låga” fack. Framförallt sker detta i skolan, särskilt i svenskämnet där det har tagit lång tid för populärkulturen att accepteras. En av förklaringarna till detta skulle kunna vara kanon och kulturarv. En annan förklaring skulle kunna vara den moraliska paniken, skriver Olin-Scheller. Med moralisk panik menas de kollektiva reaktioner som alltsedan 1970-talet uppkommer vid nya former av medieuttryck.

Kirsten Drotner utvecklar begreppet moralisk panik i sin artikel ”Modernity and media panics”. Enligt Drotner innebär moralisk panik att vuxna uppfattar de nya medierna som ett socialt och moraliskt hot mot de unga. Hon använder också begreppet mediepanik och skriver om starka reaktioner som uppkom i och med de nya medierna under sent 1900-tal.

Många gånger är det ”professionella förmedlare”, som lärare, bibliotekarier, kritiker och i viss mån även forskare som är de främsta fördömarna.

Föreställningarna om film och litteratur finns alltså inte bara utspridda i samhället utan också, och kanske i högre grad, i skolan. Detta påverkar självklart undervisningen. I sin senaste studie Såpor istället för Strindberg? skriver Olin-Scheller om hur bland andra lärare påverkar undervisningen.

Hur lärare och andra aktörer inom skolans område väljer att konstruera svenskämnet har sin grund i värderingar och uppfattningar som är mer eller mindre ideologiskt och historiskt förankrade. Oavsett vilka värderingar och uppfattningar olika lärare har får dessa konsekvenser för urval och värdering av undervisningens fiktionstexter. På detta sätt förmedlar klassrumspraktiken uppfattningar om olika texters värde. På så vis ger undervisningen eleverna, indirekt eller direkt, uppfattningar om hur och varför man läser. Skolan och undervisningen etablerar tolkningsgemenskaper för vad som är viktigt respektive oviktigt att kunna.

30

Olin-Scheller, 2006, s.11.

31

Drotner, Kirsten, ”Modernity and media panics”, i Media Cultures; Reappraising Transnational Media, ed.

Michael Skovmand and Kim Christian Schröder, London, 1992, s. 42-43.

32

Drotner, s. 57.

33

Olin-Scheller, 2008, s. 25.

34

Olin-Scheller, s. 25.

Användandet av film och litteratur

Filmadaptationer

En annan aspekt av relationen mellan film och litteratur är adaptioner. I många av de studier som jag har läst är det ofta just adaptioner som uppmärksammas. Även i skolan används många adaptioner, det vill säga litterära verk som har gjorts om till film. Det är också ett ämne som kommenteras av lärarna i intervjuerna. På grund av detta är det är det relevant att diskutera ämnet mer ingående i ett stycke för sig. Ämnet ”literature on screen” eller på svenska ”litteratur på skärm” är för litterärt för att passa in i filmstudierna samtidigt som det är för filmbaserat för att passa in i de litterära studierna. Detta har gjort att ämnet hamnar någonstans mittemellan.

Litterära adaptationer har dock länge varit ett omdiskuterat och studerat ämne i båda fälten.

Film and Literature (2012) red. av Timothy Corrigan är en av många böcker som behandlar ämnet. Corrigan själv undervisar i film och litteratur och säger sig veta vilken utmaning, men också vilken gåva det kan vara, att kombinera det båda medierna i undervisningen. Att studera film och litteratur innebär inte bara att välja särskilda filmer och litterära verk, det handlar också om att förstå hur de olika medierna är uppbyggda och hur vi människor förstår dem.

Relationen mellan film och litteratur har en lång historia av tvetydighet, konfrontation och ömsesidigt beroende. Redan 1895 hade den franska poeten Charles Baudelaire, uttryckt rädsla och ilska över de fotografiska bildernas korruption av traditionell konst. Idag är ämnet om film och litteratur och de utökande studierna om adaptationer mer omdiskuterat än någonsin tidigare. Anledningarna är många, bland annat diskussioner om kanon men också om den ökade blandningen av film och litteratur i både film- och litteraturpraktiker och debatten fortsätter att variera från att handla om ”film som litteratur” eller ”film versus litteratur”. Det är alltså viktigt, skriver Corrigan, att studera förhållandet mellan film och litteratur och se vad och på vilket sätt respektive medium påverkar varandra, men också hur de påverkar oss människor.

35

Cartmell, Deborah, Whelehan, Imelda, The Cambridge Companion to Literature on Screen, Cambridge, 2007, s.

1.

Corrigan, Timothy, Film and Literature, Routledge, Milton Park, Abingdon, Oxon, 2012, ”Preface to the second edition”.

37

Corrigan, s. 1-2.

I inledningen till The Cambridge Companion to Literature on Screen nämner Deborah Cartmell och Imelda Whelehan några namn som är av intresse för filmadaptationer. Bland andra nämner de George Bluestone, som ett av de större namnen, som forskat om ämnet. Bluestone belyser viktiga skillnader mellan de två medierna. Artikeln ”The limits of the novel and the limits of the film”(1957) handlar om de skillnader som finns mellan film och litteratur i ett som han kallar ”komplext” förhållande.

När det gäller de båda verken är frasen ”to make you see”

central. Filmens mening är att få oss att se lika mycket som litteraturens mening är att få oss att se. Mellan konceptet med den visuella bilden och den mentala bilden ligger de största skillnaderna mellan de två medierna. Precis som McFarlane skriver Bluestone om en syn på att ett av medierna är det ”rätta” när det handlar om adaptation. Och precis som McFarlane menar Bluestone att sådana antaganden är ”fruktlösa”. Det finns ingen mening med att säga att film A är bättre än roman B. Så fort det skriftliga övergår till att bli visuellt är det en fråga om ett nytt medium som med sina autonoma och karaktäristiska proportioner måste ses som ett självständigt verk.

En film kommer alltså alltid, oavsett likheterna, att förbli olik den bok som filmen bygger på.

Ytterligare en stor skillnad mellan film och litteratur är ”tidsaspekten”. Båda medierna använder tiden men på olika sätt. Romanen kan expandera sidorna för att beskriva tiden som minuter eller timmar och kan också hoppa över flera år i en mening medan filmen tar bort tid.

Filmen kan heller inte hålla tillbaka tiden för att undersöka den i många skeenden.

Trots att relationen mellan film och litteratur bevisar att det finns likheter som bör diskuteras och jämföras måste skillnaderna kommas ihåg. På grund av dessa måste litteraturen och filmen också behandlas och bearbetas som två självständiga konstarter.

Film och litteratur i skolan

Hur ser relationen mellan film och litteratur ut i praktiken? När Olin-Scheller undersöker hur lärare arbetar med begreppet ett vidgat textbegrepp, blir det tydligt att flera av lärarna inte vet vad begreppet egentligen innebär och säger att de ibland arbetar med film.

I ett senare avsnitt i sin avhandling redovisar Olin-Scheller hur filmen används i klassrummet och finner att det finns                                                                                                                          

38

Bluestone, George, ”The limits of the novel and the limits of the film” (1957) i Film and Literature, red. Timothy Corrigan, 2012, s. 240.

39

Bluestone, s. 240-241.

40

Bluestone, s. 250.

41

Bluestone, s. 243-246.

42

Olin-Scheller, 2006, s. 108.

tre olika förhållningssätt. Dessa tre förhållningssätt är: 1) film som illustration, 2) film som utfyllnad och 3) film som jämförelse. ”Gemensamt för dessa är att filmen i samtliga fall fungerar som åskådliggörande, stöd eller komplement till skönlitteratur och inte som en autonom konstnärlig produkt.”

Det första förhållningssättet, som också är det vanligaste, innebär att filmen används för att illustrera en viss litteraturhistorisk epok och dess tidstypiska idéer och ideal. Det kan också handla om filmatiseringar av ett eller flera klassiska verk som är skrivna under samma tid. Vid detta förhållningssätt sker en ytterst liten bearbetning av filmen som egen text. Filmen reduceras istället till en beskrivning av viss epok eller särskilt skönlitterärt verk. Den uppfattas helt enkelt som en snabbare väg till innehållet som eleverna ska ta del av.

Det andra förhållningssättet ”film som utfyllnad” sätter filmen i kontext till en tematisk undervisning. Temat står i centrum och både skönlitteratur och film anpassas efter detta.

Skönlitteraturen har dock alltid en mer framskjuten plats och filmen fungerar istället som ett extra inslag i slutet av arbetsmomentet för att ytterligare exemplifiera temat. Även här sker en ytterst liten bearbetning av filmen som text.

Det tredje sättet ”film som jämförelse” är ett sätt att använda filmen som en jämförande studie mellan en eller flera skönlitterära texter och filmatiseringen av dem. Även här ses de skönlitterära verken som det ”rätta” och ingen vidare bearbetning sker av filmen. Inte i något av fallen sker någon vidare bearbetning av filmen som en egen text.

Mattias Söder undersöker samverkan mellan film och litteratur i C-uppsatsen Texten och filmen i klassrummet. Att arbeta med skönlitteratur och film i skolan (2012). Det empiriska materialet består av elevers tankar om film och litteratur men han har också intervjuat en lärare med god erfarenhet i filmkunskap.

I undersökningen framkommer det att filmens roll bör vara som en ”katalysator”. Med katalysator menas att filmen ska användas som utgångspunkt och hjälpmedel för att belysa olika tankar och idéer om till exempel litterära epoker eller författarskap. Precis som i Olin-Schellers undersökningar framgår det i Söders resultat att filmen används som en illustration.

Den intervjuade läraren i Söders undersökning betonar vikten av                                                                                                                          

43

Olin-Scheller, 2006, s. 113.

44

Olin-Scheller, s. 113.

45

Söder, Mattias, Texten och filmen i klassrummet. Att arbeta med skönlitteratur och film i skolan, Uppsala Universitet, 2012.

46

Olin-Scheller, s. 113.

att arbeta med film för att på så sätt komma åt elevernas intresse eller skapa ett intresse för skönlitteratur och läsning. Film kan vara ett naturligt steg in i elevernas värld. Det är ett medium som de känner igen och ofta har åsikter om.

Däremot gäller det att hitta en balans mellan medierna och det kan vara svårt.

Det viktigaste i en undervisningssituation är dock att utgå ifrån ett klart och tydligt syfte. Det är också viktigt att eleverna är medvetna om vad det är för syfte. Den intervjuade läraren framhåller också att det är skillnad på filmvisning och filmundervisning. Filmen ska inte användas som en belöning utan filmen, precis som den övriga undervisningen, ska ha ett tydligt syfte.

Något som i hög grad påverkar undervisningen innehållande film och litteratur är tekniken på de olika skolorna. För att över huvud taget kunna välja mellan olika medier krävs en del teknik som möjliggör användandet av medier. Nikolaj Frydensbjerg Elf skriver om detta i artikeln ”Medieundervisning i modersmålsfaget – på vej mod multimodale perspektiver”

(2012).

Frydensbjerg menar att det som spelar störst roll är om och hur lärarna använder tekniken och inte om skolornas åtgång. Vidare nämner han en ”digital klyfta”, vilket innebär den klyfta som finns mellan olika skolor och lärare beroende på hur mycket av tekniken de kan och väljer att använda i undervisningen.

Pressen på lärarna att använda teknik och medier i undervisningen kommer inte främst från skolan utan från eleverna. De tar med sig sina medievanor hemifrån och in till klassrummet. Termen ”mediegeneration” förekommer i Frydensbjergs diskussion och vissa av lärarna benämner elevmediekulturen som en missbrukarkultur. Det som är allvarligast är däremot att tekniken och medierna har skapat en förändring i relationen mellan lärare och elever och de grundläggande betingelserna för undervisningen. Den förändrade relationen innebär att lärare och elever har förts närmare varandra men också givit relationen mindre avgränsning och överskådlighet.

Flera av lärarna har noterat en förändring och vissa uttrycker en panik över detta.

47

Söder, s. 26.

48

Söder, s. 27.

49

Söder, s. 17.

50

Frydensbjerg, Elf, Nikolaj, ”Medieundervisning i modersmålsfaget – på vej mod multimodale perspektiver” i Den nordiske skolan – fins den?: Didaktiske diskurser og dilemmaer i skandinaviske morsmålsfag, red. Nikolaj

Frydensbjerg Elf och Peter Kaspersen, Oslo, 2012.

51

Frydensbjerg, s. 98.

52

Frydensbjerg, s. 99.

Undersökning

Lärarnas tankar och föreställningar om samarbete mellan film och litteratur Följande bakgrundsteckning bygger på de porträtt som sammanställdes av transkriberingarna.

Bakgrund

Marie är 50 år och har arbetat som lärare i 20 år. Just nu undervisar hon i Svenska och Engelska på gymnasienivå i en kommunal skola. Hon är även behörig i ämnet i Historia men undervisar inte i det för tillfället. De program hon undervisar i är SMSP och fordonsprogrammet. SMSP är ett samhällsvetenskapligt program för ungdomar som sent omsider kommit på att de behöver fler teoretiska ämnen för att kunna studera vid högskolan. Marie anser att både litteratur och film fyller ett syfte i undervisningen och hennes inställning till integrering av de båda medierna är positiv. Marie säger att hon oftast visar ”snuttar” av filmer, alltså bara en del av filmerna eftersom hon inte har tid att se hela filmer. Det framkommer också att eleverna läser mer hela böcker än tittar på hela filmer.

Lisa är 33 år och har arbetat som lärare i 7 år. Lisa arbetar på en friskola och undervisar i ämnena Svenska och Psykologi på omvårdnadsprogrammet. Hon anser inte att det finns någon konkurrens mellan film och litteratur i undervisningen. Hon arbetar mycket med film och när de ser på film så är det oftast hela filmer hon visar. När eleverna läser får de däremot oftast arbeta med textutdrag av romaner och noveller. Detta säger hon beror på ”tidsbrist, engagemang och intresse”. Vidare menar hon att ”man kan inte ge ut hela romaner utan man får ge ut textutdrag ur romaner eller noveller”. Detta arbetssätt menar Lisa är en förutsättning för att det överhuvudtaget ska bli någon typ av läsning.

Annika är 54 år och har arbetat som lärare i 28 år. Annika arbetar på en kommunal skola.

Hennes ämnen är Svenska och Engelska och undervisar på samhällsvetenskapsprogrammet. Hon

anser inte att film och litteratur konkurrerar med varandra. Hon säger att det till viss del kan det

bero på att eleverna på skolan är lättmotiverade och frågar efter att läsa mer. Hon tycker att det är

jättebra att arbeta med de två medierna tillsammans men påpekar samtidigt att hon inte tycker att

man ska göra det jämt.

Johanna är 23 år och har arbetat som lärare i ett halvår. Vad som är viktigt att poängtera är att hon ännu inte har avslutat sin lärarutbildning, vilket innebär att hon är obehörig. Trots detta undervisar hon i ämnena Svenska och Historia. Johanna arbetar på en kommunal skola, vad som är värt uppmärksamma är att den till 2012 var hälften friskola och hälften kommunal. Skolan är medieinriktad och de program hon undervisar och har undervisat i är estet- design- och fotografi.

Johanna anser inte att det finns någon direkt konkurrens mellan film och litteratur i undervisning men lägger själv mer vikt vid det skönlitterära. Detta förklarar hon beror på att skönlitteraturen har en större plats i kursplanerna. Trots att hon inte anser att det finns någon konkurrens mellan medierna är hon den enda av de intervjuade lärarna som inte arbetar särskilt mycket med integrering mellan film och litteratur. Då hon visar film ligger fokus istället på det dramaturgiska.

Teknik och undervisning

I avsnittet ”Film och litteratur i praktiken” skriver Frydensbjerg om hur tekniken påverkar undervisningen. Frågorna som handlar om teknik i intervjun har inspirerats av Fryensbjergs resonemang om teknik och undervisning. Hur kan relationen mellan teknik och lärare gestaltas i denna undersökning? På frågan om hur Marie tycker att tekniken fungerar på hennes skola svarar hon att hon tycker att den fungerar bra: ”Vi har ju jättefina kanoner och det är ju roligt att visa vackra filmer och vyer”   . Hon tycker alltså att det är roligt att kunna använda tekniken för att visa filmerna. Även om hon tycker att det mesta fungerar bra tillägger hon att tekniken inte är helt på topp. Hon säger att hon använder sin egen ljudkabel, sin egen nätverkskabel och sin egna bärbara dator. Detta beror på att det ibland har fattats sladdar eller att någonting har varit trasigt.

Annika tycker att skolan är eftersatt när det gäller tekniken. Det är ”gamla apparater” och

hon är själv inte särskilt duktig tekniskt. Det krävs också en särskild licens för att kunna titta på

vissa filmer. Både licensen och de gamla apparaterna tycker Annika är tråkigt. Till viss del anser

hon att det begränsar undervisningen: ”Ja, den hindrar oss, vi bromsas lite av att vi inte kan

använda film som vi vill och att vi måste hyra och sådär. Och licenserna är ganska dyra så på

många håll fuskas det ju lite i branschen”. Hon berättar att hon kan hyra filmer via AV-centralen

men att alla filmer inte finns där och det tycker hon är synd. Även Marie nämner att det

förekommer ”fusk” i branschen och att vissa lärare ibland tar med sig filmer hemifrån för att de

inte finns att hyra.

Även om Marie för det mesta tycker att tekniken fungerar bra finns det vissa mindre problem som hon har stött på. I Annikas fall är det mycket som inte fungerar och hon tycker att det är tråkigt. Däremot så tycker både Lisa och Johanna att tekniken fungerar bra och nämner inget om några problem. Lisas kommentar om tekniken är: ”Man har ju sin kanon och så kopplar man det till sin dator så det är ju ganska enkelt. Det tycker jag inte är något svårt”. Johanna uttrycker också att det är enkelt: ”Nej asså jag behöver ju bara sätta in skivan i datorn och sen försöka koppla in den här sladden så den sitter ordentligt, så det är jätteenkelt”. Johanna berättar också att skolan hon arbetar på har gjort ett avtal med ett filmföretag, vilket innebär att de kan hyra vilka filmer de vill och att de flesta filmer går att hyra. Det är aldrig ett problem eller som Johanna uttrycker sig ”man behöver aldrig oroa sig”.

I Frydensbjergs artikel framgår det att det är skillnad på åtgång och användning av tekniken. Han skriver om en ”digital klyfta”; en klyfta som kan uppkomma mellan olika skolor beroende på hur mycket av tekniken lärarna kan och faktiskt använder i undervisningen.

Bland dessa lärare och åtgången av teknik finns en, om än ganska liten, ”digital klyfta”. I både Annikas och Maries fall, framför allt i Annikas fall, finns det problem med tekniken som begränsar undervisningen. Varken Lisa eller Johanna upplevs ha några problem.

Integrering av film och litteratur i undervisningen

Ingen av de intervjuade lärarna tycker att det finns en konkurrens mellan film och litteratur och de har alla en positiv inställning till en integrering av de två medierna i undervisningen. De använder alla film och litteratur i sin undervisning. Trots att lärarna är positiva till och integrerar både film och litteratur i undervisningen använder de medierna på olika sätt och har skilda tankar om integreringen.

Marie arbetar mycket med film och litteratur tillsammans. Nu senast har hon arbetat med Hungerspelen och Kejsarn av Portugallien. Då har eleverna fått arbeta med både bok och film.

Hon betonar dock att hon oftast har visat ”snuttar” av filmerna eftersom hon inte anser att tiden räcker till för att se hela filmer. När hon arbetade med Hungerspelen fick eleverna se trailern som en inledning till momentet. Efter det fick de läsa kapitel 11 för att sedan själva skriva fortsättningen, kapitel 12. För att knyta ihop säcken och få ett avslut fick de se filmen. Efteråt                                                                                                                          

53

Frydensbjerg, s. 98.

diskuterades både bok och film men också deras egna kapitel. I det här momentet var det inte särskilt viktigt att eleverna skulle läsa klart boken. Syftet var att eleverna skulle upptäcka och förstå hur många olika tolkningar som kan göras från en gemensam startpunkt. Hon berättar att eleverna ofta tror att filmen är den ”rätta” tolkningen av litteraturen. Men med ett arbetssätt som ovan diskuterade de regissörens tolkning och elevernas egna tolkningar. Med Kejsarn av Portugallien var det ett liknande arbete. Då började de med att läsa boken och sedan fick de se en del av filmen. Efter detta fick de diskutera hur filmen var uppbyggd i jämförelse med hur de själva hade tänkt sig att det skulle vara. Återigen ligger fokus på elevernas egna tolkningar och att de också kan vara de rätta.

  Annika tycker att en integrering mellan film och litteratur är jättebra och arbetar mycket med de två medierna. Ett exempel är arbetet om nordisk medeltid då de diskuterade ”sagostilen”

vid läsningen av olika sagor. Efter denna ”grund” som Annika kallar det fick eleverna se Korpen flyger. De skulle då göra olika nedslag i filmen för att uppmärksamma och diskutera till exempel ödestro, isbergstekniken, epitet och språk. När de arbetade med Antiken visade hon filmen Oh brother where art thou som bygger på Odysséen. Eleverna fick jämföra de olika verken och såhär säger Annika om arbetet:

Det är ju någonting man vinner, dom tycker att det här känns intressant och när dom väl har gått igenom hela processen så kan, känner dom till berättelsen från antiken på ett annat plan än vad dom skulle gjort om dom bara hade läst den.

Hon tycker alltså att filmen tillsammans med skönlitteraturen skapar en djupare förståelse för det som arbetet handlar om. Filmen kan också vara ett sätt att förstå litteraturen. När de arbetade med Shakespeare var det flera av eleverna som tyckte att språket var svårt och att det tog tid att ta sig igenom texten. Vissa hade svårt att förstå helheten. Även i filmen används originalspråket men Annika berättar att ”efter ett tag tänker inte eleverna på att det är ett svårt språk. I och med att dom ser dom rörliga bilderna så blir det levande och flera fick aha-upplevelser”.

Även Lisa arbetar mycket med film och litteratur. Till skillnad från Marie använder sig Lisa av hela filmer när de ser på film. Å andra sidan använder sig Lisa av textutdrag av romaner och noveller när det handlar om skönlitteratur. Som tidigare nämns säger hon att detta beror på

”tidsbrist, engagemang och intresse” och att det är så hon måste arbeta för att det ska bli någon

typ av läsning. Detta beror bland annat på att det är så mycket annat som ska hinnas med i

undervisningen men också på att många elever som hon undervisar inte är så studiestarka. Därför tycker Lisa att det är enklare att arbeta med film. Hennes uppfattning är att elever också tycker bättre om att se på film än att läsa böcker:

Asså dom tycker ju om å få saker levererade till sig. Vi har ju elever som inte är så studiestarka, som inte är så intresserade av studier och som inte är så studiestarka. Eh så hos oss funkar ju film väldigt, väldigt bra. För man kan sitta och få filmen levererad. När man ska läsa en bok så måste man själv vara aktiv och läsa liksom, på ett annat sätt. Så dom tycker ju om film.  

När hon undervisar Svenska 2 brukar hon arbeta mycket med bok och film, då filmen får belysa en skönlitterär epok. När de arbetade med Antiken fick eleverna se på filmen Troja och jämföra den med eposet Iliaden. De tittade då på hur eposet börjar respektive hur filmen börjar. När de gick igenom Romantiken fick de kolla på filmen Mary Reilly och koppla vad i filmen som är typiskt för tidsepoken Romantiken.

Trots att Johanna, som de andra, inte anser att det finns någon konkurrens mellan de två medierna är hon den som använder minst integrering mellan film och litteratur i sin undervisning. Hon lägger mer vikt vid de skönlitterära, dels på grund av att det har en större plats i kursplanen men hon framhäver också andra medier som viktiga, till exempel teater och radio och menar att det även där går att finna bra information i form av till exempel dramaturgi och manus. När hon väl använder både film och litteratur i undervisningen kopplar hon filmen till skönlitterära epoker. Hon har använt filmen Exit Through the Gift Shop för att illustrera den postmoderna epoken. Filmen har då fått exemplifiera den nya genren ”mocumentury”

och ska bidra till en djupare förståelse av genren.

På ett eller annat sätt använder sig samtliga lärare av integrering av film och litteratur i undervisningen. Ibland för att illustrera en särskild epok i litteraturhistorien och ibland för att jämföra ett skönlitterärt verk med filmatiseringen av det. Precis som i Olin-Schellers studie är användningssättet ”film som illustration” det vanligaste även bland dessa lärare. Filmen kopplas till en skönlitterär epok och belyser olika tidstypiska idéer och ideal. Det kan även innebära att filmen får illustrera litterära verk.

Även i Söders undersökning framgår det att det finns flera sätt att använda film och litteratur i undervisningen. Filmen bör användas som en ”katalysator”

54

Mocumentary (av engelskans ’mock’ och ’documentary’) är en ny genre som utger sig för att vara en dokumentär men i själva verket är fiktion.

55

Olin-Scheller, 2006, s. 113.

och bör alltså vara en utgångspunkt och ett hjälpmedel för att belysa olika tankar och idéer om till exempel litterära epoker eller författarskap.

Ett tydligt exempel på när filmen används som

”katalysator” är när Annika visar Korpen flyger och eleverna ska diskutera ödestro, isbergstekniken och epitet. Ett exempel på när filmen används som ”illustration” är när eleverna i Lisas klass får se Mary Reilly som en utgångspunkt för den litteraturhistoriska epoken Romantiken.

Även de andra två förhållningssätten ”film som jämförelse” och ”film som utfyllnad” är frekvent förekommande bland de fyra lärarna. ”Film som jämförelse” används mycket då ett skönlitterärt verk jämförs med filmatiseringen av samma verk och likheter och skillnader är centrala begrepp. Ett exempel på det är när Maria använder sig av Kejsarn av Portugallien och eleverna får se en del av filmen och sedan göra en jämförande analys. Både Marie och Annika använder ”film som utfyllnad” då undervisningen fokuserar på ett tema. Marie berättar om ett arbete där temat var ”mänskliga rättigheter”. Då använde hon filmen Hotel Rwanda som utgångspunkt för diskussion. Både film och litteratur kopplas till temat och används helt enkelt för att lyfta fram och tydliggöra det aktuella temat.

Den intervjuade läraren i Söders undersökning betonar vikten av att utgå från ett klart och tydligt syfte och poängterar att det är skillnad mellan filmvisning och filmundervisning. Filmen ska inte användas som en belöning utan den ska, precis som övrig undervisning, ha ett syfte.

Det är också något som de intervjuade lärarna i denna studie tycker är viktigt. Både Marie och Annika kommenterar hur viktigt det är att ha ett syfte med filmen. Det är annars lätt att filmen bara används som filmvisning, eller som Marie uttrycker det: ”Det finns ju en idé om att en lat svensklärare kan dra på en film och gå ut och dricka kaffe […] som någon slags barnpassning”.

Vidare kommenterar hon att filmen ibland också används som en belöning. Själv använder hon inte film på det sättet men vet att det förekommer och menar att så bör det inte vara. Annika påpekar hur viktigt det är med ett tydligt syfte och en grund att stå på: ”Man kan inte bara slänga ut en film och tänka att nu ska vi jobba med film. Utan det måste finnas en bakgrund till varför du jobbar med filmen”. Även Lisa och Johanna tycker att det är viktigt med tydligt syfte. De pratar inte explicit om ett syfte men Johanna säger till exempel att om hon inte använder filmen                                                                                                                          

56

Söder, s. 17.

57

Olin-Scheller, s. 113.

58

Söder, s. 17.

för att undersöka något finns det ingen mening med filmen. Den förlorar alltså sitt syfte. Det är med andra ord en självklarhet för dessa lärare att filmen ska ha ett syfte, en tydlig plats i undervisningen och inte bara användas som en belöning eller som ett inhopp för en dålig planering.

I en diskussion om ett klart och tydligt syfte är det naturligt att hamna i frågan om uppföljning och bearbetning. I de tre förhållningssätt till film i undervisningen som Olin-Scheller redovisar framgår det att ingen vidare bearbetning av filmen görs.

Om inte filmen bearbetas som en självständig text kan det resultera i orättvisa för både film och litteratur.

Uppföljning och bearbetning av arbetet med film och litteratur

Hur ser då uppföljningen av arbetet med film och litteratur ut och hur bearbetas filmen i den undervisning som de intervjuade lärarna ger? Arbetet med bearbetning och uppföljning präglas av diskussionen om likheter kontra skillnader mellan bok och film. ”Vi brukar tala om olikheter och likheter och göra någon slags jämförelse. Det är ju givet”, säger Marie, men hon brukar också tala med eleverna om hur filmen är uppbyggd och hur de själva hade tänkt sig handlingen:

Dom flesta elever är ju roliga på det viset. Då säger dom att ja men boken är ju mycket sannare, den är ju först, tycker dom. Och så kommer filmen och förvanskar den där bilden som dom har.

Och det är ju lite roligt för merparten av elever ser ju otroligt mycket mer film än vad dom läser böcker. Så det kan jag tycka är en lite intressant kommentar.  

Det finns alltså en tanke hos eleverna att ”boken är mycket sannare” än filmen, vilket Marie tycker är intressant på grund av att de flesta eleverna ser mer film än vad de läser böcker. Hon arbetar mycket med tolkningar och försöker få eleverna att förstå att även deras tolkning kan vara rätt och att boken inte alltid behöver tas för ”det sanna”. Ibland arbetar hon också med filmanalyser och då får eleverna arbeta med anslag, presentation och upptrappning. Eleverna får också iaktta ljud, ljus, närbilder och hur regissören till exempel försätter huvudpersonen i underläge. Om detta arbete säger Marie: ”Det där var ganska svårt för elever, men jag tror också att det är ganska nyttigt för dom att se, för film har ibland en tendens av att ta dom med hull och hår. Att dom tappar allt skeptiskt tänkande” och menar följaktligen att det är viktigt att de får analysera filmen och börja tänka i andra banor. Att analysera filmen på detta sätt medför en                                                                                                                          

59

Olin-Scheller, s. 113.

förståelse för hur filmmediet fungerar. I tidigare forskning betonar Corrigan vikten av att förstå hur de olika medierna är uppbyggda, dels för att förstå hur de påverkar varandra och hur de påverkar oss människor.

En förutsättning för en sådan analys av filmen är att den indirekt ses som en självständig text; som också bör analyseras och förstås utifrån dess enskilda egenskaper.

När det handlar om adaptationer av litterära verk anser Lisa att det är viktigt att eleverna ska förstå att den film de ser ofta bygger på en bok och på vilket sätt boken skiljer sig från filmen. Lisa tycker alltså att det är viktigt att eleverna vet vilka skillnader som finns mellan bok och film. Hon tycker också att boken (om en sådan finns) alltid bör vara utgångspunkten i undervisningen. Det beror på att boken, enligt Lisas uppfattning, är den första källan och att eleverna annars kan få en ”felaktig information om själva storyn”. I artikeln ”The limits of the novel and the limits of the film” fokuserar Bluestone just på skillnaderna mellan de två verken och menar att oavsett hur lika adaptationen är kommer den alltid att förbli olika den bok som den bygger på.

Däremot skriver han att, just på grund av detta, går det inte att säga att roman A är bättre eller mer rätt än film B eller tvärtom. Det handlar om ett nytt verk.

När Annika följer upp sina arbeten med film och litteratur talar hon ofta om regissören och i vilket syfte filmen har gjorts och om den är baserad på en roman eller inte. Om det är en adaptation får eleverna göra en jämförelse mellan bok och film. I likhet med Lisa utgår Annika ofta från boken: ”Alltså jag jobbar med film och bygger det på någonting som vi har läst”. Både för Lisa och Annika ligger fokus i första hand på böckerna. De anser att det är viktigt att få eleverna att förstå vad som skiljer från bok till film och vill belysa detta i undervisningen genom att diskutera och jämföra filmen med boken. För att belysa detta kan en diskussion om skillnader och likheter vara i sin rätt. Frågan är om en sådan diskussion är tillräcklig? Trots att lärarna diskuterar skillnader och likheter uttrycker både Lisa och Annika en syn på litteraturen som den

”rätta” eller ett slags facit, medvetet eller inte. De utgår alltid från boken, om en sådan finns, och Lisa menar att eleverna kan få en ”felaktig” information om berättelsen om de bara får se filmen.

Både Bluestone och McFarlane diskuterar detta sina artiklar. Trots att det är betydande att uppmärksamma skillnader och likheter är det viktigt att komma ihåg att de är två skilda verk och att de bör studeras utifrån sina särskilda egenskaper. McFarlane nämner bland annat                                                                                                                          

60

Corrigan, s. 1-2.

61

Bluestone, s. 250.

62

Bluestone, s. 240-241.

missuppfattningen om ”trohetsfaktorn”, som innebär att filmen förväntas och bör vara så trogen boken som möjligt. Han menar vidare att det inte går att tala om någon ”trohetsfaktor” eller rätt och fel när läsningen är en så pass individuell handling.

Det centrala i den diskussion som både Bluestone och McFarlane för är att fokus bör läggas på mediernas egenskaper och inte på vilket som kom först eller vilket som är ”rätt”.

Den enda som inte diskuterar skillnader och likheter mellan bok och film i sin undervisning är Johanna. Detta beror på att hon inte arbetar med filmatiseringar som bygger på skönlitterära verk: ”Som jag ser det så kan man inte ta, eh, aa men skulle man ta Ms. Dalloway av Virgina Woolf så kan man inte ta filmen och visa den för att presentera boken för att jag tänker att det blir ett helt nytt verk när man presenterar filmen”. Istället får eleverna i hennes klass diskutera regissören, undersöka filmens uppbyggnad och dramaturgi och i de fall hon kopplar filmen till en skönlitterär epok är det inte fråga om skillnader och likheter utan att skapa en djupare förståelse av genren. Johanna tycker att det är mycket viktigt att bearbeta filmen annars finns det ingen poäng med undervisningen.

I de intervjuade lärarnas utsagor om uppföljning och bearbetning är det tydligt att ett klart och formulerat syfte ska finnas i undervisningen och filmanvändningen, men lika viktigt är det hur arbetet följs upp och bearbetas. Om inte en vidare bearbetning sker av filmen förlorar den sitt syfte och så gör även undervisningen. Denna punkt skiljer sig från resultatet som redovisas i Olin-Schellers studie, då filmen inte bearbetas eller följs upp över huvud taget utan fungerar endast som ett stöd eller komplement.

Filmen vs. skönlitteraturens roll i undervisningen

Lärarna arbetar alla med en integrering av film och litteratur i undervisningen och är också positiva till en sådan integrering. De anser också att det är viktigt att ha ett tydligt syfte och följa upp arbetet. Ändå förekommer en syn på litteraturen som den ”rätta” och att litteraturen bör ha stört plats i undervisningen. Om dessa tankar är medvetna eller inte exponeras de tydligast i svaren på frågan: Vilken roll har filmen respektive skönlitteraturen i undervisningen?

Den övervägande synen bland lärarna är att skönlitteraturen ska ha störst utrymme i undervisningen. Detta av flera skäl. Bland annat påpekar både Johanna och Lisa att                                                                                                                          

63

McFarlane, s. 15.

64

Olin-Scheller, s. 113.

skönlitteraturen har ett större mål i kursplanen och därför bör ha en större plats i undervisningen.

Såhär säger Annika om skönlitteraturens roll i undervisningen: ”Den är ju allt egentligen. Jag undervisar ju i litteratur och litteraturhistoria och jag vill visa eleverna hur, asså litteratur är ju också ett sätt för oss att förstå hur man tänker under en viss period (min kursivering)”. På frågan om vad skönlitteraturens roll är i undervisningen svarar Johanna: ”Skönlitteraturen ska främja empati och skapa förståelse för andra människor (min kursivering)”. Hon påpekar också språkets betydelse i skönlitteraturen. När frågan kommer upp om inte filmen också kan främja empati och skapa förståelse blir hon lite tvekande i sitt svar och säger att det är klart att filmen kan användas bara för den skull men samtidigt säger hon att då kan eleverna lika gärna gå hem och titta på en serie. Filmen bör användas för att undersöka något dramaturgiskt eller belysa hur själva berättandet går till.

”Filmen är bara ett annat medium” säger Lisa. Ett annat medium för att belysa det som skönlitteraturen förmedlar. Annika beskriver filmen som ett komplement men är snabb med att tillägga att det är ett bra komplement som hon inte skulle vilja vara utan. Hon anser att bok och film kompletterar varandra, särskilt idag då ungdomar ser så mycket film hemma. Filmen bidrar till en helhet i ett moment. Marie är den enda av lärarna som inte gör någon skillnad på film och skönlitteratur i denna fråga. Hon menar att både film och skönlitteratur bidrar till att skapa en förståelse för hur världen är beskaffad och hur andra människor tänker. Hon säger dock att det är lättare att arbeta med film i Engelska, på grund av att språket följer med. Eleverna kan iaktta och lyssna till dialekter och slang, som kan vara svårt att beskriva och förstå i en bok. Filmen bidrar också till stimulans och omväxling, precis som litteratur. På frågan varför Marie använder mer hela böcker än filmer, trots att hon inte gör någon skillnad mellan film och litteratur, svarar hon att det beror på att eleverna måste träna sig att läsa:

För att elever måste träna sig att läsa. Film ser dom ju hemma. Kanske inte den film som jag skulle förespråka men dom ser film hemma, väldigt mycket. Och då måste jag göra någonting som gagnar språket på ett annat sätt och det tror jag att böcker gör. Så då läser jag mer, absolut.

Vad som är intressant med lärarnas svar på frågan om vilken roll filmen respektive skönlitteraturen har i undervisningen är att både Annika och Johanna betonar skönlitteraturens roll för empati och förståelse för omvärlden. Lisa säger att filmen bara är ”ett annat medium”.

Trots att de också tar fram språket som en viktig del av litteraturen är det första och mest