Att fånga livet med få ord
Kristin Lavransdotter genom Alice Munros ögon – novellens möjligheter och begränsningar
Kristina Edin Waldenborg
C-uppsats, Skapande svenska, 15 hp, vt 16 Litteraturvetenskap
Institutionen för kultur- och medievetenskaper Umeå universitet
Handledare: Elisabeth Hästbacka
Abstract
To capture life in a few words; Kristin Lavransdotter through Alice Munro´s eyes – the possiblities and limits of the short story
Noveller brukar ofta skildra korta ögonblick eller enstaka händelser, men författarinnan Alice Munros noveller är uppbyggda på ett annorlunda sätt. Munro kan berätta om ett helt liv och novellerna kan, trots att de bara är 40-50 sidor långa, sträcka sig över flera decennier.
Målet med denna uppsats är att titta närmare på hur hon lyckas med detta, vad som kännetecknar Alice Munros berättarteknik.
Genom att ”översätta” den episka och kronologiskt berättade romanen Kristin
Lavransdotter på drygt 850 sidor till en experimentnovell i Munros anda vill jag ytterligare belysa vad som utmärker novellformatet och lyfta fram framför möjligheterna, men också begränsningarna i novellen.
Innehållsförteckning
Inledning ………..…………. 2
Syfte och frågeställningar Material och metod
Novellen som litterär form ……….…… 4 Historik och utveckling
Vad är en novell?
Alice Munro ……….… 6
Bakgrund
Utmärkande berättartekniska drag
Sigrid Undset ……….… 13
Bakgrund
Kristin Lavransdotter
Textexperiment ……….…… 18
Valmöjligheter och avgränsningar Novellen: Kliande sår
Diskussion……….….. 23
Litteratur- och källförteckning………...…. 27
Bilagor
1: Utdrag från novellen Tröst av Alice Munro
2: Utdrag från Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset
Inledning
Innan mitt intresse för novellen väcktes på allvar såg jag den lite som en ”lat” litterär form, inte riktigt lika upphöjd och krävande som romanen eller lyriken, vare sig av mig som läsare eller av författaren. Så fick Alice Munro Nobelpriset i litteratur 2013 (hon var den 13:e kvinnan som mottog priset) och jag, liksom många andra, insåg att det tvärtom är en stor konst att kunna skriva ”komprimerat”, att fånga så mycket på bara några få sidor.
Under B-kursen gjorde jag ett fördjupningsarbete om novellen. Jag läste då ett antal noveller av olika författare, men jag tycker att Alice Munros novellkonst sticker ut på ett speciellt sätt. Istället för att skildra korta ögonblick eller enstaka händelser, spänner Munros berättelser ofta över en mycket större tidsrymd. Hon kan berätta om en människas liv från barndom till ålderdom i novellformatet, utan att jag känner att jag går miste om viktig information. Jag tycker verkligen att det är det är en fascinerande förmåga.
Den som gör efterforskningar om Alice Munros författarskap stöter rätt snabbt på hennes egna ord om hur hon tycker att en berättelse ska fungera. Texten nedan är hämtad från förordet till samlingsutgåvan Selected Stories (1996):
”En historia är inte som att följa en väg[...]det är mer som ett hus. Du går in och stannar där ett tag, vandrande fram och tillbaka, och slår dig ned där du känner för det och upptäcker hur rum och korridorer förhåller sig till varandra, hur världen utanför har förändrats genom att betraktas genom dessa fönster. Och du, besökaren, läsaren, är också förändrad av att vistas i detta tillslutna utrymme, oavsett om det är spatiöst och överskådligt eller fullt av krokigheter, eller spartanskt och luxuöst möblerat. Du kan gå tillbaka gång på gång, och huset, berättelsen, innehåller alltid mer än du såg senast du var där.”1
Genom denna uppsats vill jag inte bara dröja mig kvar i Alice Munros hus en stund utan jag vill också få en glimt av hur huset är konstruerat och utformat och därigenom förstå och inspireras av författarens koncentrerade sätt att berätta om människors livsöden.
För att tydligare få syn på hur hon åstadkommer detta ska jag genomföra ett litterärt experiment där jag försöker omvandla en utförlig, detaljerad och omfångsrik berättelse om ett livsöde, den episka romanen Kristin Lavransdotter på drygt 850 sidor, till en kort novell i Munros stil.
1 Fredén, Kristian. Skriv som en Nobelpristagare, Ordfront, Stockholm, 2015, s.192.
Syfte och frågeställningar
Syftet med denna C-uppsats är att ta reda på vad som kännetecknar novellförfattaren Alice Munros berättarteknik och genom detta arbete försöka hitta utmärkande drag för novellen som litterär form.
Några av de frågeställningar jag vill besvara och/eller diskutera är:
- Vad är kännetecknande för novellförfattaren Alice Munros berättarteknik?
- Vad är möjligt att berätta i det komprimerade novellformatet och vad går förlorat när antalet ord och sidor är begränsat?
- Vem och vad i romanen Kristin Lavransdotter är möjligt/lämpligt att lyfta fram om jag ska omvandla den till en kort novell i Alice Munros stil?
Material och metod
Även om Sigrid Undset också fick Nobelpriset för sitt författarskap, (hon var den tredje kvinnan att få priset) har Kristin Lavransdotter i första hand valts för detta arbete på grund av att det är en episk roman, en litterär form som skiljer sig väsentligt från novellens. I vissa delar går det nästan att säga att de är varandras motsatser, i alla fall vad gäller omfånget.
Den episka romanen är kronologiskt berättad och spänner över en hel livstid eller flera generationer. Den är mycket detaljerad och redogör utförligt för såväl handling som
karaktärernas tankar och känslor. Mycket lite lämnas åt fantasin. När det gäller Alice Munro kan hennes noveller också sträcka sig över ett helt liv, men det begräsande utrymmet tillåter att bara utvalda delar kan återges. Mycket av det som sägs måste finnas i ”mellanrummen”, i det outsagda där läsaren får göra sina egna tolkningar av vad som sker.
Genom att analysera novellförfattaren Alice Munros författarskap och göra ett litterärt experiment där den episka romanen Kristin Lavransdotter skrivs om till en fem sidor lång novell i Munros stil vill jag mer tydligt få syn novellformen och Alice Munros
berättartekniska grepp.
Uppsatsen bygger på litteratur- och artikelstudier samt det egna litterära experimentet.
Material förutom Kristin Lavransdotter (samtliga delar: Brudkronan, Husfrun och Korset) av Sigrid Undset är ett antal av Alice Munros noveller ur samlingarna Kärlek, vänskap hat, Nära hem och För mycket lycka. I övrigt har jag i huvudsak använt mig av Epikanalys- en
introduktion Claes-Göran Holmberg och Anders Ohlsson, B. Pfaus och Isla Duncans analyser
i böckerna Alice Munro respektive Alice Munros narrative art samt Skriv som en Nobelpristagare av Kristian Fredén. Andra viktiga källor är Mimesis-
Verklighetsframställningen i den västerländska litteraturen av Erich Auerbach,
Litteraturhistoriens grundbegrepp av Staffan Bergsten och Lars Elleström samt ett antal artiklar från tidningar, tidsskrifter och nätforum.
Novellen som litterär form
Novellen räknas sällan som en egen genre utan oftare som en skönlitterär form. På ett sätt är Alice Munro en typisk novellförfattare, på ett annat sätt är hon det inte. Omfånget på Munros berättelser räknas, enligt de definitioner som finns att tillgå (läs mer i avsnittet Vad är en novell?), som längre noveller. Däremot följer de inte det klassiska upplägget med exposition, konflikt, stegring, klimax. nedåtgående och dénouement (upplösningen)2. Munro har vid upprepade tillfällen jämförts med 1800-talsdramatikern och novellförfattaren Anton Tjechov.
Munros egen sönderlästa bok med Tjechov-noveller som donerades till Nobelmuseet i samband med prisutdelningen 20133 tyder på att han har varit en inspirationskälla. Innan Munros noveller belyses ytterligare kommer här en kort bakgrund om novellformen och dess historiska utveckling.
Historik och utveckling
Ordet novell kommer ursprungligen från italienskans ”novella” som betyder nyhet, vilket också var ett viktigt kriterium när den mer moderna novellformen växte fram på 1300-talet.
Novellen skulle, när den lanserades som en ny berättarform i Italien, helst handla om något pikant, udda eller ovanligt spännande. Den som ofta upphöjs till novellkonstens fader är italienske författaren Giovanni Boccaccio. 1348-1353 gav Boccaccio ut novellsamlingen Decamerone med hundra noveller som handlar om tio unga män och kvinnor som flyr ett pestdrabbat Florens. De hamnar på ett gods där de börjar berätta historier för varandra4. Under 1600- och 1700-talet svalnade intresset för novellen och den spelade en
undanskymd litterär roll fram till romantiken på 1800-talet då formen återupptäcktes. Under
2 Holmberg Claes-Göran & Ohlsson, Anders. Epikanalys, en introduktion, Studentlitteratur, Lund, 2012, s. 29.
3 Fredén, s.185.
4 Olsson, Bernt, Algulin, Ingemar & Sahlin, Johan. Litteraturens historia i världen, Studentlitteratur, Lund, sjätte upplagan, 2015, s. 141.
1800- och första halvan av 1900-talet blev novellen populär i många länder och den
utvecklades. Något som bidrog till återfödelsen var den periodiska pressens framväxt under 1800-talet. Vid sidan av följetongsromanerna ville tidningar och tidskrifter också ha kortare prosaberättelser5.
I modern tid har novellen varit ganska styvmoderlig behandlad. Ett antal veckotidningar med
”mogna” kvinnor som målgrupp, till exempel Hemmets Veckotidning, Allers och Året Runt, publicerar fortfarande många novellberättelser, hårt mallade vad gäller språk och ämnen, men annars är det få tidningar som efterfrågar noveller och formen anses också vara olönsam av förlagen.
Vad är en novell?
Hur definieras en novell i dag? Det som avgör om en berättelse ska placeras i novellfacket eller inte handlar i stort sett enbart om längden; antal tecken eller ord. Gränsen är lite flytande och det förekommer olika uppgifter om lämplig längd på en novell, till exempel finns måttet mellan två och 60 sidor6. Minimum tre sidor och max 100 är en annan siffra7.
En novell handlar förstås inte enbart om ett stycke text med ett visst antal tecken, det finns vissa litterära grundkrav som måste vara uppfyllda. Precis som en roman bör novellen vara av berättande karaktär och det finns krav på en kompositionell enhet och avrundning, en rörelse i någon riktning. Något måste ”hända” i en yttre eller inre bemärkelse6.
Ofta görs en uppdelning i två grundtyper av noveller. Den klassiska, episka, fokuserar på yttre händelser7. Berättelsen ska gärna vara dramatisk med en poäng och helst ha ett klurigt slut.
En av de största klassiska novellförfattarna var Guy de Maupassant (1850-1893). Hans berättelser kretsar inte sällan kring en händelse eller konflikt. De har en tydlig början, ett startskott, och slutet har ofta en ironisk poäng, en volta, som ger hela händelseförloppet en ny innebörd.
Vid sidan av den klassiska skolan finns den lyriska som betraktas som mer modern. Den är lösare i formen och handlar ofta om människors inre konflikter. Den lyriska novellen har ett öppet slut och saknar poäng. Eller så kan man säga att poängen finns i det outtalade, det som
5 Bergsten, Staffan & Elleström, Lars. Litteraturhistoriens grundbegrepp, Studentlitteratur, Lund 2004, s. 158.
6 Bondesson, Sören.”Konsten att skriva noveller”, Skriva, 2014:1, s. 50.
7 Bergsten, Elleström, s. 157.
6 Ibid.
7 Malin Byström, ”Novellen som litterär genre”, noveller.nu, (läst 2016-05-10).
sägs mellan raderna. Anton Tjechov (1860-1904) var en föregångare när det gäller lyriska noveller, så stilbildande att man pratar om Tjechovtraditionen8. Berättelserna är ofta enkla episoder ur livet och handlar om vanliga människor. Förändring och uppbrott är
återkommande teman9 och det är teman som även går att hitta i många av Munros noveller.
Författare som varit betydelsefulla och utvecklat novellformen är till exempel Edgar Allen Poe, Raymond Carver och Ernest Hemingway. Några viktiga stilbildande novellförfattare i Sverige är Hjalmar Söderberg, August Strindberg, Selma Lagerlöf och Stig Dagerman.
Hjalmar Söderbergs Historietter, med tjugo korta berättelser, gavs ut 1898 och Söderberg betraktas som den svenske novellkonstens fader10. En av de mest kända svenska novellerna är Att döda ett barn av Stig Dagerman som skrevs 1948 på uppdrag av Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande.
Novellkonst handlar om ”ekonomi, återhållsamhet, språklig exakthet och gedigna kunskaper om det mesta som finns i vår herres hage”, skriver författaren och litteraturkritikern Erik Löfvendahl i en artikel i Arbetet 11. Det är synonymt med novellgenren att man undviker utvikningar, menar han. Novellen ska vara tät och koncentrerad och handla om ett fåtal människor som rör sig inom ett begränsat tidsspann; kanske en dag, högst en vecka. Novellen fungerar som ett tillfälligt nedslag, enligt Löfvendahl. Men det här är en beskrivning som inte riktigt stämmer in på Alice Munros verk, hon skiljer sig från många andra novellförfattare och Löfvendahl anser också att hon förnyat genren. Munros berättelser kan, liksom romanens, sträcka sig över lång tid och innehålla såväl ett myller av människor som många detaljer utan att novellen för den skull är längre än 40-50 sidor. Hur hon går till väga, vilka tekniker hon använder, är något som jag kommer att behandla i följande kapitel.
Alice Munro Bakgrund
Efter att ha varit favorittippad i flera år fick Alice Munro Nobelpriset i litteratur 2013 med den korta motiveringen: ”Den samtida novellkonstens mästare”. På nobelprize.org
sammanfattas Munros författarskap så här:
8 Ibid.
9 Johansson, Peter Gustav. Spiken i körsbärsträdet, Natur & Kultur, Stockholm 2001, s. 30-31.
10 Lövfendahl, Erik. ”Novellen behöver en renässans”, Mål & Medel 2007:3.
11 Lövfendahl, Erik. ”När man läser skalar man en lök”, Arbetet 2013-05-24.
”Munro har uppskattats för sin finstämda novellkonst, som kännetecknas av en klar stil och psykologisk realism.Av somliga har hon betraktats som en kanadensisk Tjechov.
Hennes berättelser utspelar sig gärna i småstadsmiljöer, där människors kamp för en anständig tillvaro ofta resulterar i relationssvårigheter och moraliska konflikter – problem som har sin grund i generationsskillnader eller kolliderande livsambitioner.
Inbyggda i hennes texter finns ofta skildringar av vardagliga men avgörande händelser, ett slags epifanier, som kastar ljus över den omgivande berättelsen och låter existentiella frågor träda fram i blixtbelysning.”
Munro var den första utpräglade novellförfattaren och den första författaren, både född och verksam i Kanada, som mottog Nobelpriset. I intervjuer har Alice Munro har berättat att hon drömde om att bli författare redan som tonåring, och hon fortsatte att skriva (om än diskret för att inte verka märkvärdig) även efter det att hon gift sig och blivit mamma till tre döttrar. Det sägs att de privata omständigheterna var ytterligare en anledning till att Munro valde
novellformen, att den passade en författare som bara hade en stund över här och där för skrivandet, samt att det kändes mindre pretentiöst med noveller jämfört med romaner. Alice Munro själv har hävdat att hon inte kan skriva romaner. Varje gång hon har försökt har resultatet ändå blivit en novell.
Munro fick sin första novell publicerad 1950 i en studenttidning och hennes verk började sedan spridas i flera tidskifter, exempelvis The New Yorker och The Paris Review.
Debuten i bokform skedde 1968 med novellsamlingen Dance of the happy shades, som fick ett mycket positivt mottagande. Då var Munro 37 år.År 1971 gav hon ut en svit berättelser under titeln Lives of Girls and Women, den räknas ibland som en roman (dock inte av Munro själv) eftersom berättelserna hänger ihop och det finns karaktärer som återkommer i flera noveller. Detta är också berättelser som delvis bygger på verkliga händelser.
Totalt har Alice Munro idag gett ut ett 15-tal novellsamlingar i bokform och flera har översatts till svenska, till exempel Kärlek vänskap hat, Nära hem, För mycket lycka och Tiggarflickan. Den senaste, och enligt Munro den sista novellsamlingen, som hon fick det kanadensiska priset Trillium Book Award för, kom 2013 och heter Dear Life (Brinnande livet). I boken finns fyra noveller som är uttalat självbiografiska.
I följande avsnitt kommer Alice Munros berättarteknik att analyseras. Det jag framför allt har valt att fokusera på är hur författaren förhåller sig till tiden i sitt berättande, om det finns gemensamma drag för karaktärerna/protagnisterna, handling/teman i novellerna samt miljö.
Avslutningsvis blir det ett kortare resonemang om paradoxer och epifanier i Munros noveller.
Utmärkande berättartekniska drag
Det sägs ofta att Munros noveller är som små romaner eftersom de kan sammanfatta ett helt liv på bara några sidor, ja nästan i ett enda stycke, och sträcka sig över generationer.12 För att kunna göra detta på ett så begränsat utrymme som novellen erbjuder krävs att författaren ibland tar ordentliga kliv i både handlingen och tiden.
En metod som Munro använder sig av för att åstadkomma sina tidskliv är ellipser13, det vill säga rejäla tidshopp där handlingen i historien utelämnas helt. Plötsligt får läsaren trilla ner i berättelsen två, tio eller kanske trettio år senare, utan närmare förklaring. Det kan ske i en enda mening och men oftare från ett stycke till ett annat med en blankrad mellan.
Blankraden fungerar lite som en markör som dessutom ger läsaren en liten tankepaus14. Ibland sker tidskuttandet helt oväntat, ibland får läsaren en lite vink om vad som snart ska hända. Ett exempel hittar vi i slutet av Det man minns i samlingen Kärlek, vänskap, hat. Här befinner sig den kvinnliga protagonisten ombord på en färja på väg hem efter att hon, både oplanerat och oväntat, varit otrogen mot sin man Pierre med en högst tillfällig bekantskap.
Kvinnan försöker hålla fast vid tanken att hennes äktenskap med maken ska hålla trots den passionerade affären, och intalar sig att hon aldrig mer kommer att träffa älskaren. Sedan kommer ellipsen:
”Hennes äktenskap höll faktiskt – i mer än trettio år efter det, så länge Pierre levde.”15 I nästa stycke har läsaren förflyttats 30 år framåt i tiden och vi får inte veta så mycket mer om vad som hänt under alla år som passerat.
En annan vanlig teknik som Alice Munro använder för att leka med tidsperspektiven är analepser, tillbakablickar16. Hon låter ofta sina protagonister tänka tillbaka på episoder som inträffat tidigare i livet, kanske i barndomen, eller på personer de träffat för länge sedan. Det kan handla om händelser som kanske inte verkade så viktiga när de inträffade, men som i senare skeden har en avgörande betydelse eller påverkar huvudpersonens liv på något sätt17. Tillbakablickar kan väl inte ses som ett särskilt ovanligt stilgrepp bland författare, men Alice Munro använder sig även av den lite mer ovanliga prolepsen, en slags ”flash-
12 Duncan, Isla. Alice Munro´s narrative art, Palgrave Macmillan, New York, 2014, s. 7.
13 Ibid. s. 8-9.
14 Ibid. s. 9.
15 Munro, Alice. Kärlek, vänskap, hat, Atlas, Stockholm 2013, s. 227.
16 Duncan. s. 9.
17 Lindqvist, Marit. ”Alice Munro om brinnande livet”, Yle.se, (läst 2013-04-20).
forwards”18 där läsaren plötsligt kastas framåt i handlingen. Till skillnad från ellipsen som är ett definitivt tidshopp framåt, fungerar prolepsen mer som en spåkula. Man får en glimt av framtiden, ett förebådande19, men stannar kvar i berättelsens nutid. Prolepsens effekt på texten är både svårare att beskriva och föreställa sig än analepsen, men informationen ger läsaren en kunskap som gör att hela berättelsen förändras.
Ett textexempel från novellen Miles City, Montana ur samlingen Nära hem får illustrera hur prolepsen fungerar. Den kvinnliga huvudpersonen, hennes man Andrew och deras två små flickor är ute på en bilsemester för att hälsa på släktingar. Läsaren har fått veta att
kvinnan ibland har svårt för rollen som hustru och mamma. Efter ett kort gräl i bilen (kvinnan har ”glömt” att lägga sallad på makens smörgåsar) får vi veta lite om hur hon ser på sin relation och på maken, och sedan kommer, mycket oväntat, den här meningen:
Jag har inte sett Andrew på åratal, vet inte om han fortfarande är smal, om han blivit helt gråhårig, om han propsar på sallad, talar sanning eller om han är fryntlig och besviken.20
Efter prolepsen är läsaren tillbaka i bilen igen och resten av novellen handlar om vad som händer under familjens semester. Skillnaden är bara att vi nu vet att äktenskapet inte kommer att hålla, att familjeidyllen kommer att gå i kras, vilket förstås ger novellen en helt annan känsla.
In media res är också något Alice Munros nästan alltid använder sig av21, läsaren kastas med få undantag direkt in i handlingen, utan förklaringar, och huvudpersonerna får sällan någon närmare presentation. Läsaren får helt enkelt klara sig själv och orientera sig allt eftersom och ofta går det både förvånansvärt snabbt och problemfritt.
I början av sin författarkarriär skrev Alice Munro mest i jagform, men i de senare novellerna är det lika vanligt, kanske till och med vanligare, med tredjepersonsperspektivet22. Munros protagonister är till största delen kvinnor. Ålder kan variera, från barn till äldre, eller så följs en karaktär genom livet. Ganska ofta handlar novellerna om människor som på något sätt känner att de inte passar in eller motsvarar de förväntningar som ställs på dem. Det kan till exempel handla om unga flickor på väg att bli kvinnor, som börjar förstå livets verkliga
18 Pfaus, B. Alice Munro, The golden dog press, Ottawa, 1984, s. 35.
19 Holmberg, Ohlsson. s. 95.
20 Munro, Alice. Nära hem, Pocketförlaget, Stockholm, 2013, s. 198.
21 Fredén. s. 191.
22 Pfaus. s. 31.
innebörd23. Det kan också röra sig om ambivalenta mödrar som känner att de inte passar in i samhällets kvinnoroll, eller äldre kvinnor som tänker tillbaka på händelser i livet som format dem.
Exempel på ämnen/teman som Munro skriver om är förväntningar och drömmar,
föräldraskap och äktenskapets utmaningar. Även om svåra saker som otrohet, död, sjukdomar och skilsmässor är vanliga ingredienser noterar Eva Johansson i artikeln ”Munro i eget hus”24, så är det nästan alltid vardagen som står i fokus och som skildras mer ingående. Men de vardagliga små obetydliga händelserna kan, som tidigare nämnts, rymma saker som är mer betydelsefulla än man först kan tro25.
Det är möten mellan människor och relationer som är det viktigaste i novellerna; relationen mellan väninnor och systrar, relationen mellan äkta makar eller den komplicerade relationen mellan mödrar och döttrar. Huvudpersonerna befinner sig ofta i något slags gränsland eller så överskrider de gränser26. De försöker passa in i, alternativt bryta sig fria från, sina liv. Ibland vet novellpersonerna inte ens själva vad de vill och orsaken till att de känner sig isolerade och alienerade27 kan variera.
I många av novellerna finns en tydlig skillnad mellan mäns och kvinnors möjligheter att förverkliga sig själva28, Munros protagonister lever i en tid då det inte alltid är möjligt för en kvinna att följa sina drömmar och karaktärerna kan längta efter något som inte finns inom räckhåll eller anses lämpligt.
B. Pfaus, som analyserat flera av Munros noveller i litteraturstudien Alice Munro, menar att det finns två världar i hennes novelluniversum; ”The world” och ”The other country”29. Och det är spänningen mellan dessa två världar som skapar novellernas konflikter både mellan och inom människorna. The world är fylld av sociala regler, moraliska förpliktelser och
konventioner att ta hänsyn till, ytan vi visar upp. Att leva i The world är många gånger att leva ett lögnaktigt liv där människan tvingas spela olika roller och priset för att passa in kan vara högt. The other country däremot erbjuder en kaotisk, men mer ärlig, äkta och genuin tillvaro. De invånare som helt och fullt lever i The other coutry går sin egen väg, är friare, men betraktas inte sällan som udda kufar och tas inte riktigt på allvar alternativt blir utfrysta.
23 Pfaus. s. 14.
24 Johansson, Eva.”Munro i eget hus”, SvD 2013-03-17.
25 Lindqvist.
26 Ibid.
27 Pfaus..s. 28.
28 Johansson.
29 Pfaus. s. 17-28.
Många av Alice Munros karaktärer har en fot i båda världarna, de befinner sig i det gränsland som tidigare nämnts.
Det finns även ett drag av bildningsroman i vissa av Munros noveller30. Protagonisten går igenom en utveckling av något slag, lär sig livets läxor och utvecklar en större
visdom/förståelse, men det är däremot långt ifrån säkert att detta resulterar i lycka och välgång. Novellerna kan lika väl sluta i ett slags antiklimax. Munro bjuder väldigt sällan på upplyftande feel-good-historier.
Alice Munro hyllas ofta för sin karaktärsgestaltning, att hon med några få väl valda detaljer kan beskriva en människa, inte bara utseendet utan också säga något om personens hela väsen. Det kan handla om ett klädesplagg, något i utseendet, eller en gest som berättar vem karaktären är. Här nedan kommer ett exempel ur novellen Tröst där den långa, osäkra kutryggiga Nina framträder, redan efter två meningar:
Nina var över en och åttio lång. Redan när hon var i tonåren hade gymnastiklärare, skolkuratorer, bekymrade vänner och mamman uppmanat henne att räta på ryggen…31
Det finns en humor och ömhet i beskrivningarna. De kan vara ironiska, men sällan elaka. Det känns inte som om Munro är ute efter att kritisera eller fördöma, snarare vill hon beskriva människor som de är, med alla skavanker och egenheter, förtjänster och brister. Och det finns sällan några utpräglade skurkar eller hjältar i berättelserna, de flesta har lite av både gott och ont i sig och försöker leva sina liv efter bästa förmåga.
Känslan av att både verkligheten och människan är komplex och mångfacetterad är något som förstärks genom användandet av paradoxer. Alice Munro kan till exempel beskriva en
karaktär som ”ömtålig och härdad” 32 på samma gång och en upplevelse vara ”främmande och familjär”33. Ofta handlar det om att hon sätter ihop två verb eller adjektiv som egentligen inte är kompatibla. Tillsammans bildar de ett slags oxymoron, som berättar för läsaren att novellpersonerna inte ens själva vet vad de känner alla gånger, att tanke och handling inte alltid går hand i hand och att känslor kan vara tudelade36.
30 Duncan. s. 20.
31 Munro. Kärlek, vänskap, hat , s. 124.
32 Ibid. s. 188.
33 Pfaus. s. 41-42.
36 Ibid.
Alice Munro har sagt att hon vill beskriva saker som de ”verkligen är”34 och tränga genom alla lager ner till djupet. I novellen Flytande bro vet huvudpersonen Jinny att hon snart kommer att dö i cancer. Hon är förstås rädd, men Munro gräver lite djupare i den känslan och hittar något intressant:
”Och ändå fanns – en spänning. Den outsägliga spänningen man känner när en
galopperande katastrof lovar att befria en från allt ansvar för det egna livet. Sen måste man för skams skull samla sig och vara väldigt tyst.”35
Novellerna innehåller ibland också epifanier, ursprungligen ett begrepp för en uppenbarelse av ett religiöst slag. Från mitten av 1900-talet har uttrycket också använts inom bland annat litteraturvetenskapen för att beskriva ett ögonblick av plötslig insikt, plötslig klarsyn eller upplevelser av något magiskt eller heligt som kan leda till djupgående förändringar av synsätt och livsstil36.
Den religiösa kopplingen finns inte i Munros noveller, hon rör sig mestadels i en
sekulariserad värld. I Munros verk handlar det istället om upplevelser av ett ögonblick då en glimt av helhet eller självförståelse ges. Det kan vara en händelse som skänker plötslig klarhet eller något som kastar ett vidare ljus över saker och ting (men inte nödvändigtvis löser alla problem).
Ofta finns epifanin i slutet av novellen. Alice Munro beskriver själv sina epifanier som ”a queer bright moment”37. I novellen Nässlor38 finns något som fungerar på detta sätt, även om det mer handlar om en stillsam insikt än ett plötsligt ögonblick. Novellen handlar om en nyskild kvinna som i vuxen ålder återser barndomskamraten Mike. Hon dras till honom och följer med när han ska spela golf. Under rundan börjar det regna häftigt och de söker skydd i ett buskage där de kommer varandra nära rent fysiskt, men bränner sig samtidigt rejält på nässlor. Senare, på vägen hem, berättar Mike att han förlorat sin yngste son i en olycka, att det var han som råkade köra över honom. Kvinnan träffar aldrig Mike igen efter denna händelse. Det allra sista stycket i novellen kan läsas som en botanisk redogörelse men också som något annat, en insikt:
De där växterna med rosalila blommor är inte nässlor. Jag har upptäckt att de kallas hampflockel. De brännande nässlor som vi måste ha hamnat i ser mer obetydliga ut,
34 Ibid. s. 48.
35 Munro. Kärlek,vänskap, hat, s. 61.
36 Egidius, Henry. Psykologilexikon (Natur & Kultur) nätversionen på psykologiguiden.se. (läst 2016-06-12)
37 Duncan. s. 73.
38 Munro. Kärlek, vänskap , hat, s. 179.
med en blekare lila blomma och stjälkar som är ondskefullt försedda med fina, vassa, genomborrande och inflammationsframkallande taggar. De fanns säkert omärkligt där bland allt som blommade på den vidsträckta ängen.39
Såväl kritiker som fans har ibland sagt att Alice Munros hela tiden skriver varianter av samma grundhistoria40. Oavsett om man håller med eller inte så kan man konstatera att platsen/miljön ofta är densamma. Det handlar om landsbygd eller småstadsliv i Ontario, Kanada, trakterna där Alice Munro själv växte upp. Tidsmässigt så rör sig novellerna mestadels från 30- fram till 70-tal. Munro är en av flera kanadensiska författare med en stark förankring i sydvästra Ontario. Det karga ontarianska landskapethar en betydelse för berättelserna, skriver till exempel Sylvia Söderlind, professor i Nordamerikansk litteratur vid Queen's University i Kingston, men ”som bakgrund till människoödena i Munros noveller är det knappast det väsentliga. Det är ju det universella som gör henne så lättläst och populär”41. Platsens betydelse och inverkan på novellerna är alltså viktig, men vad gäller syftet för denna uppsats är inte platsen avgörande på något sätt och därför inte heller något jag kommer att analysera närmare.
Sigrid Undset Bakgrund
Den norska författaren Sigrid Undset (1882-1949) visste tidigt vad hon ville ägna sig åt i livet, ”Det är konstnär jag vill vara, kvinnlig konstnär och inte pennförande dam”, förklarade hon som tjugoåring. Hon debuterade 1907 med dagboksromanen Fru Marta Oulie men fick sitt riktiga genombrott med romanen Jenny (1911) som bland annat tar upp konflikten mellan kvinnorollen och konstnärsskapet. Undsets kvinnliga karaktärer ställs ofta inför och försöker hantera inre konflikter, de kan vara både frihetssökande och kärlekssökande. Begär och drifter kopplas ofta till förfall och synd och människor som syndar måste betala ett pris.
Sigrid Undsets författarskap sträckte sig över 40 år och omfattar mer än 30 titlar, till exempel noveller, romaner, biografier och essäer42.
39 Munro. Kärlek, vänskap, hat, s 179.
40 Fredén. s. 192.
41 Söderlind, Sylvia. ”Finns Kanada bara i Munros noveller?”, SvD 2013-12-09.
42 Rønning, Anne Birgitte & Sæther, Astrid.” I lidandets ljus” i Nordisk kvinnolitteraturhistoria 3. Wiken/Bra böcker, Malmö 1996, s. 198.
Författarens pappa var en känd arkeolog och redan som liten var Undset fascinerad av
medeltiden. Kristin Lavransdotter, som utspelar sig under första hälften av 1300-talet, kom ut 1920-1922 och blev en stor succé. Verket, som består av tre böcker, Brudkronan, Husfrun och Korset, tillkom under mycket speciella förhållanden. Undsets äktenskap med målaren Anders Svarstad var på väg att avslutas. Eftersom hon bodde ensam med sina tre små barn och ofta också skötte om makens barn från ett tidigare äktenskap, fick hon skriva på nätterna.
Precis som Alice Munro hade Undset alltså vid denna tidpunkt begränsat med tid att ägna åt sitt skrivande. Men till skillnad från Munro valde hon inte novellformen utan skrev den episka romanen Sigrid Lavransdotter. Verket gav Sigrid Undset internationell berömmelse och var en av anledningarna till att hon fick Nobels litteraturpris 1928 med motiveringen:
”Mäktiga skildringar ur Nordens medeltida liv”. Vid det här laget hade författaren själv konverterat till katolicismen som hon såg som en motvikt till den destruktiva moderna livsstilen.43
Kristin Lavransdotter
Kristin Lavransdotter är en roman på drygt 850 sidor. Att göra en rättvisande sammanfattning av verket på någon enstaka sida är helt omöjligt. Man kan nog ändå tycka att min redogörelse för handlingen, som kommer här nedan, är väl utförlig, men jag anser att det är nödvändigt med en viss förförståelse för att få ut något av och kunna bedöma mitt litterära experiment samt den efterföljande diskussionen.
I romanen får vi följa storbondedottern Kristin genom hela livet, från det att hon är en liten flicka fram till dödsbädden. I den första boken Brudkronan berättas om Kristins barndom och hennes starka kärlek till den gudfruktige, milde och engagerade fadern Lavrans. Relationen till den dystra och mer otillgängliga modern Ragnfrid är däremot mer komplicerad. Modern tungsinne beror bland annat på att hon förlorat alla sina söner när de var små och hon förlorar också Kristins yngre syster, Ulvhild, som skadas i en olycka. Ragnfrid får ytterligare en dotter, Ramborg, som delvis får växa upp hos fosterföräldrar på grund av Ragnfrids
övertygelse om att hon orsakar sina barn olycka. I slutet av Brudkronan avslöjas att Ragnfrid älskar maken Lavrans djupt, men att han aldrig haft förmågan att besvara hennes passion.
Kristin, trolovas som 15-åring med den fem år äldre Simon Darre, en snäll och rik man av god släkt. Simon är mycket omtyckt av Kristins familj, själv är hon mer avvaktande. När
43 Schottenius, Maria. ”Lavransdotters stora uppdrag”, DN 2007-03-17.
Kristin råkar ut för ett våldtäktsförsök som slutar med att en av hennes barndomskamrater dödas bestämmer Lavrans och Simon att Kristin ska tillbringa ett år i kloster innan giftemålet.
Under tiden i klostret träffar hon Erlend Nikolausson, en riddare av god börd som dock hamnat i onåd då han skaffat barn med en kvinna utan att gifta sig med henne. Kristina och Erlend blir våldsamt förälskade och paret träffas i smyg trots vetskapen om vad som händer om de skulle bli upptäckta. Det är många hinder för Kristin och Erlend, men förlovningen med Simon bryts och till slut går fadern Lavrans motvilligt med på giftemål. Kristin är då redan gravid.
I andra boken Husfrun berättas om Kristins mödor i vardagen. Livet med den impulsive, rastlöse och lite opålitlige Erlend blir inte enkelt. Inte heller intresserar han sig särskilt mycket för den snabbt växande skaran av söner som Kristin föder. Kristin älskar sönerna och besvikelsen växer, hon kan inte förlåta vare sig Erlend eller sig själv och känner en stor skuld gentemot både Gud och sin far.
Simon Darre finns kvar i Kristins liv, han gifter sig till slut med hennes mycket yngre syster Ramsborg, som fattat tycke för Simon redan som barn. Simon kan dock inte glömma Kristin. Fadern Lavrans dör en tid efter bröllopet och några år efter det dör också Ragnfrid.
Kristin lägger all sin kraft och energi på de sju sönerna och gården. Den frostiga relationen mellan makarna gör att Erlend inleder en affär. Han har planer på att hjälpa till att förändra Norges styre, något älskarinnan får vetskap om. Allt slutar med att Erlend blir anklagad för högförräderi. Han slipper dödsstraff och fängelse mycket tack vare Simon Darres kontakter, men förlorar allt, både social ställning och egendom. Kristin och Erlend tvingas flytta till den gård hon ärvt efter fadern Lavrans.
I den tredje boken Korset kämpar Kristin och Erlend med både relationen och ekonomin.
Ramborg och Simon bor nära och de träffas ganska ofta, Kristin hjälper bland annat till att rädda livet på deras lille son. Men Simon trånar efter Kristin och han och Erlend blir ovänner.
Senare, när Kristin påminner Erlend om de misstag han gjort, ger han sig av från hemmet och bosätter sig i en avlägsen stuga i skogen. Kristin strävar vidare i tron att maken ska återvända.
Under den här tiden får Simon blodförgiftning, Kristin vårdar honom, men han avlider.
Kristin beger sig till Erlends stuga för att framföra en hälsning från Simon och kärleken blommar upp igen. Kristin får ändå återvända hem ensam, och gravid. Hon föder ytterligare en pojke som dör en kort tid efter födseln. Graviditeten orsakar skvaller och formella anklagelser om att Kristin varit otrogen. Erlend återvänder för att försvara sin hustru, men i det tumult som uppstår i samband med detta dödas han.
Livet utan Erlend förlorar mening för Kristin, men hon försöker ordna för sina numera vuxna söner. När en av dem gift sig och övertagit gården drar hon sig undan i ett kloster. När digerdöden drabbar området gör Kristin det hon anser är rätt enligt sin kristna tro och hjälper de sjuka trots risken att bli smittad. Hon får själv sjukdomen och dör efter några dagars feber.
Fyra teman som jag tycker är viktiga i Kristin Lavransdotter är kärleken (mellan far och dotter, mellan man och kvinna och mellan mor och söner), moderskapet, gudstron och
synden/skulden. Kristins stora synd, att hon känner lust och att hon hade sex före äktenskapet och därmed svek både Gud och sin far, är något som plågar henne genom hela livet och som hon räknar med att hon måste sona för. Allt svårt som händer henne leder hon på ett eller annat sätt tillbaka till sin synd. Kärleken får också stor plats och det är männen som är viktigast i Kristins liv; fadern, maken och sönerna. Ingen av relationerna är okomplicerade utan leder ofta till besvikelser på ett eller annat sätt.
Kristin Lavransdotter är en episk roman, berättad i kronologisk tidsordning med mycket historiska fakta och detaljer om ett medeltida liv; vad man åt, hur man bodde, hur kläderna såg ut och relationen till kyrkan och kungen. Det finns utförliga och ibland omständliga utläggningar om exempelvis släktled och jordtillgångar. Alla viktiga händelser i Kristin Lavransdotters liv finns beskrivna i romanen och tidshoppen är få, även om det förekommer ett antal tillbakablickar. Språket är, om inte medeltida så relativt ålderdomligt med dagens mått mätt, både vad gäller ordval och meningsuppbyggnad:
Nu är det väl tid på, Erlend, att du sänder ett bud till din hustrus fränder hur det står till med henne.
”Jag tycker det hastar icke så”, svarade Erlend. ”De blir nog icke så övermåttan glada på Jörundgård, när de får veta att här redan är en son på gården.44
Kristin Lavransdotter har analyserats, diskuterats och tolkats på många olika sätt. Till exempel Claudia Berguson, språkprofessor vid Pacific Lutheran University, menar att romanen har många olika lager och att berättarrösten förändras genom verket45. Precis i början finns tydliga drag av sagalitteratur och berättelsen förankras med hjälp av redogörelser om tid, plats och släktled:
44 Undset, Sigrid. Kristin Lavransdotter, Bonnierförlagen, Stockholm, 1999, s. 285.
45 Berguson, Claudia.”Questions of Narrative Authority and Authenticity in Sigrid Undset’s Kristin Lavransdatter”, Edda, Nordisk tidsskrift för litteraturforskning, nr 4, 2005, s. 344.
Vid arvskiftet efter Ivar unge Gjesling på Sundbu, år 1306, tillföll hans jordagods Sil dottern Ragnfrid och hennes make, Lavrans Björgulfsson46
Några stycken längre ner i romanen presenteras Kristin, en ung mö med gyllene hår från en framstående familj och vi följer henne genom livet, en tydlig”orsak-och-verkan”-handling.
Samtidigt kan man se att berättelsen förändras vartefter den fortskrider, menar Berguson. När Kristin träffar Erlend glider romanen över till att bli något av en riddarballad (med Erlend som den romantiske hjälten) för att senare låna drag av legenden med religiösa inslag.
Berättarrösten som från en början skildrar händelserna utifrån, mer distanserat och allseende, går också över mer och mer till ett inifrånperspektiv där tankar och inre skeenden får allt större plats.
Att försöka jämföra berättartekniker i ett historiskt epos som Kristin Lavransdotter med Munros noveller är inte helt enkelt, det känns lite som att jämföra äpplen och päron eftersom så väldigt mycket skiljer dessa verk åt.
En ingång, och en första grund att stå på, hittade jag i Mimesis, verklighetsframställningen i den västerländska litteraturen där Erich Auerbach jämför Odyssén med berättelser ur Gamla Testamentet. Den homeriska stilen strävar efter att ge läsaren en klar bild av alla skeenden, menar Auerbach. Allt som händer är tydligt och synligt, ingenting lämnas outsagt eller i halvdunkel, även känslor och tankar är uttalade. I de bibliska berättelserna däremot finner vi en motsatt stil; tid och rum är mer obestämda, det finns tankar, känslor och händelser som är outsagda, suggestiva, mångtydliga och i behov av tolkning47.
På ett liknande sätt tycker jag att det går att tänka kring Kristin Lavransdotter och Munros noveller. I Kristin Lavransdotter får läsaren följa en person genom livet och veta, inte bara allt som händer henne utan, också hur hon tänker och känner inför detta. Det finns få luckor och inte heller så många utrymmen för egna tolkningar. I Alice Munros noveller däremot finns enorma luckor. Vi får följa protagonisterna en mycket kort tid och novellerna skulle inte fungera, eller i alla fall inte ge oss samma upplevelse, om vi inte fyllde på med egna
tolkningar och känslor, något jag återkommer till längre fram.
46 Undset.s. 7.
47 Erich Auberbach, Mimesis; Verklighetsframställningen i den västerländska litteraturen, Bonniers, Stockholm 1998, s. 21.
Textexperiment
Vem och vad i Kristin Lavransdotter skulle Alice Munro välja att skriva om? Att få ett rättvisande svar utan att fråga Munros själv går förstås inte, men utifrån hennes författarskap och berättarteknik är det ändå möjligt att föra en diskussion kring den hypotetiska frågan.
Det finns, trots allt, några gemensamma nämnare i Kristin Lavransdotter och Munros noveller att utgå ifrån. Det finns också sådant som verkligen kolliderar och som kräver val och avgränsningar. Detta kommer jag att diskutera i följande avsnitt och sedan presenteras experimentnovellen. Jag har valt att redovisa min novell i dess helhet eftersom jag tycker att det ökar möjligheten att tydligare se hur experimentet fungerar. Diskussionen om
arbetsprocessen följer efter novelltexten.
Valmöjligheter och avgränsningar
Något som förenar Kristin Lavransdotter och många av Munros noveller är att protagonisten är en kvinna som lever i en värld där männen har makten och möjligheterna. Kvinnornas väg till självförverkligande är betydligt svårare. Både i novellerna och romanen är det ett tydligt fokus på relationer, men i fallet Lavransdotter handlar det till största delen om Kristins relationer till olika män; fadern Lavrans, Erlend, Simon och alla sönerna. Relationen med systern Ramborg eller modern Ragnfrid är inte utförligt omskriven på samma sätt och
utvecklas inte närmare. Här finns en tydlig skillnad jämfört med Munro tycker jag, som oftare intresserar sig för och berättar om relationer mellan kvinnor; mor-dotter, systrar, väninnor.
Vem ska då vara huvudperson i min novell? Kristin Lavransdotter är förstås det självklara valet, men jag fick snabbt problem med att föreställa mig henne i Munro-tappning. Kristin är viljestark, driftig och älskad av många. Vacker, hyllad och eftertraktad känns hon som en ledargestalt. Hon har en stark inre moralisk kompass som hon försöker (men inte alltid lyckas) följa. Även om hon kämpar för att förverkliga sina drömmar så lyser hon lite för klart och är lite för säker på sig själv och sin uppgift i livet för att passa in i Munros värld. Kristin står för mycket i centrum, min känsla är att Munros novellpersoner befinner sig en bra bit utanför strålkastarljuset och inte alls är lika säkra på hur de ska leva sina liv.
Det kändes ändå viktigt att ha en kvinnlig berättarröst och jag funderade till en början på att låta Kristins besvikna mamma få huvudrollen, men valde till sist hennes lillasyster
Ramborg, som under större delen av sitt liv får finna sig i att stå i skuggan av Kristin.
Ramborg har ingen framträdande roll i romanen och det finns inte mycket beskrivet om relationen mellan systrarna, varken när Ramborg är barn eller när de båda är vuxna. Ramborg verkar inte vara en särskilt viktig person i Kristins liv, men jag tänker att samma sak kanske inte gäller för det omvända.
Den yngre systern får komma till tals på några få ställen i romanen, och den episod jag fäste mig särskilt vid, och som till slut också blev en av huvudscenerna i min novell, själva grunden som handlingen bygger på, är en kort men laddad uppgörelse där Ramborg ger Kristin skulden för sitt olyckliga äktenskap med Simon. Efter detta försvinner hon nästan helt ur handlingen. Sista gången hon omnämns beskrivs hon bara som fet och lat.
Den komplexa relationen mellan systrarna tycker jag är ett ämne som fungerar i en Munro- novell. Ramborg har följt alla regler, hon har gjort vad hon kan för att passa in och enträget försökt att bli älskad, av föräldrarna och sin make Simon (och kanske av sin storasyster?), men hon hamnar ändå alltid vid sidan av. På några få ställen i romanen får vi en skymt av hennes sorg och bitterhet. Ramborg försöker spela huvudrollen i sitt eget liv och sitt
äktenskap utan att riktigt lyckas och jag tror verkligen att hon skulle ha väckt Alice Munros intresse.
Det finns ett antal detaljer i Kristin Lavransdotter som får följa med till min novell trots att du aldrig skulle hitta dem i en Munro-novell. Munro skriver till exempel inte om 1300-talet eller om Norge. Den historiska kontexten är dock helt avgörande för romanen, att flytta handlingen till 50- eller 60-talets Kanada skulle säkert vara spännande, men då skulle den inte längre handla om Kristin Lavransdotter. Alltså stannar novellen kvar i Norge på 1300-talet.
Eftersom min utgångspunkt har varit att omvandla Kristin Lavransdotter till en kort novell har jag valt följa grundhandlingen i romanen, de olika personernas förhållande till varandra, när de föds, gifter sig, föder barn, dör och så vidare är inte förändrat. Ramen för berättelsen är alltså densamma, även om alla scener, förutom uppgörelsen mellan Ramborg och Kristin, är påhittade i experimentnovellen.
Religionen och relationen mellan människa och Gud är väldigt centralt i Kristin
Lavransdotter. Jag har redan nämnt att Alice Munro rör sig en sekulariserad värld, (även om religiösa fanatiker ibland kan dyka upp i novellerna) och att hon främst fokuserar på
relationer mellan människor. Det religiösa inslagen var ett dilemma och jag har valt att inte lägga så mycket fokus på detta i min experimenttext, något som också blev enklare då jag
valde att låta Ramborg vara huvudperson. Till skillnad mot Kristin beskrivs hon inte som en särskilt gudfruktig eller religiöst grubblande person.
Jag använder mig inte av romanens lite ålderdomliga språk och ordföljder av den enkla anledningen att jag inte behärskar att skriva så. Jag hoppas ändå kunna leda läsaren bakåt i tiden genom att ta med några få ålderdomliga ord och uttryck.
Ytterligare en avgränsning är rent praktisk och handlar om novellens längd. Alice Munro skriver längre noveller på 40-50 sidor. Att skriva så långt i denna uppsats kändes inte rimligt.
Att endast skriva en del av en novell var en möjlighet, men jag befarande att den efterföljande diskussionen då skulle bestå av antaganden och kände också att det skulle vara mer
spännande att verkligen försöka skapa en avslutad novell. För att få något slags ”mätbart”
resultat bestämde jag att novellen skulle vara max fem sidor (Times New Roman 12p, 1,5 radavstånd), målet med experimentet är alltså att omvandla Kristin Lavransdotter till en fem sidor lång novell med hjälp av Munros berättarteknik.
Novellen: Kliande sår
Folk hade alltid sagt att hon var glad och livlig, däremot inte lika vacker som sin äldre syster.
Inte ens nu, när Kristin knappast var någon ungdom längre, kunde Ramborg tävla med de där stora grå ögonen som var avvisande och inbjudande på samma gång. Men det var något annat också, något mer ogripbart. Människor verkade ha ett behov av att vara nära Kristin, det var lika viktigt som att äta eller andas.
Hur tävlar man med luft, tänkte Ramborg när en ny värk slet tag i kroppen och försökte klyva den mitt itu. Kristin hade redan fött sex friska söner åt sin Erlend, sex arvingar. Nu när det var hennes tur, när hon hade chansen att ge Simon det han önskade mest av allt, skulle hon tydligen misslyckas.
Ramborg kved högt fast smärtan höll på att ge sig av. Hjälpkvinnan torkade osäkert hennes panna med en varm trasa som luktade surt. Kvinnan var svettig, hennes rynkiga fläckiga ansikte glänste i skenet från elden som sprakade i ena ändan av det annars dunkla rummet. Alla fönster var täckta och hettan outhärdlig. Ramborg vände på huvudet för att komma bort både från lukten och kvinnan.
”Det har gått för lång tid, nästan tre dagar, frun. När nästa värk kommer trycker du på allt du kan”. Den gamla kvinnan gjorde sitt bästa för att låta sträng, men det fanns en skälvning i rösten. Ramborg brydde sig inte om det, hon hade ingen lust att kämpa. Viljelöst tänkte hon låta kroppen göra som den ville. Ville den inte föda det här barnet fick det bli så, då fick det bli gravöl istället för dopgåvor. Tanken kändes befriande, ja nästan en smula upplyftande. Hon skulle ligga här stel och kall nästa gång Simon såg henne och han skulle sörja sin unga hustru, det var hon nästan säker på. I alla fall en tid.
Budet från Kristin hade kommit för tre veckor sedan och väckt en rastlös oro i Simon. Han hade försökt lägga band på sig, men lyckades ändå inte gömma undan sin förväntan helt. Inom ett par dagar hade han ombesörjt de praktiska göromålen på gården och ordnat så hon skulle få bo hos hans släktingar tills dess att barnet var fött. Det senare var ju trots allt inte en uppgift han kunde hjälpa henne med, sa han.
”Det handlar om din syster och svåger, Ramborg. Du måste förstå att anklagelserna mot Erlend är allvarliga. Högförräderi kan innebära dödsstraff. Reser jag inte dit och hjälper dem är risken stor att Kristin sitter som änka om ett halvår, sa Simon, tålmodigt och irriterat, som om
hon var ett litet barn som inget förstod, ett barn som man förklarar saker för trots att det egentligen är ett poänglöst slöseri med tid. Han stod framför henne i sin vackraste resdräkt i mörkgrönt ylle, ansiktet vad rödblommigt och det lite svettiga ljusa håret lockade sig i pannan.
Ramborg låtsades tro på det han sa, att det var för hennes skull han reste. Hon kysste honom på kinden och bad Gud bevara honom.
Några år senare, när det visade sig att det var Ramborg och inte Kristin som blev änka först, var det just den här avskedsstunden hon tänkte på. Det var så här hon kom att minnas honom under resten av sitt liv. Ivrig och skuldtyngd. På väg till Kristin.
En ny värk skar genom kroppen. Långt borta hörde hon hjälpkvinnans rop att hon måste krysta, men Ramborg tänkte inte lyssna. I hela sitt liv hade hon lyssnat och varit snäll och lydig. Det hade inte gjort henne lyckligare. Var Kristin lycklig? Kanske, Ramborg visste inte säkert.
Hon lyfte sin hand och granskade den brunbrända handryggen och de såriga nagelbanden.
Kristins händer hade alltid varit vita och mjuka, Ramborg hade älskat systerns händer när hon var barn, händerna som hållit hennes små smutsiga och kladdiga när hon ville gå balansgång på stenrösen eller klättra upp på loftet. Samma händer hade ibland strukit henne över pannan när hon skulle sova eller tröstat bort tårar när hon ramlat och slagit sig.
Att Kristin var moderns och faderns stolthet var inget som Ramborg tyckte var konstigt. De hade inte sagt det rakt ut, men hon förutsatte att det var så på samma sätt som hon förutsatte att solen gick upp varje dag. Ramborg tänkte bli precis som systern när hon blev stor. När
förlovningen mellan Simon och Kristin var avtalad och han kom för att hälsa på sin fästmö hade Ramborg genast bestämt att hon också skulle gifta sig med en sådan man. Någon som var snäll och rolig och hade ett tyst skratt som smittade av sig. Ramborg hade aldrig förut sett sin mor le så mycket som när Simon var på besök, men glädjen varade inte särskilt länge. Snart var modern sammanbiten och grå i ansiktet igen, och fadern, som vanligtvis brukade leka och skoja på kvällarna, blev arg och irriterad för ingenting.
En kort tid därefter blev det bröllop på gården, men ingen var gladare för det, inte ens Kristin, trots att hon skulle få gifta sig med den man hon själv valt. Och det var inte Simon utan någon som hette Erlend. En av pigorna som tyckte om att springa med skvaller berättade tjänstvilligt för Ramborg att systern ställt till det för sig med en odugling till man, visserligen högättad och ståtlig, men opålitlig och ärelysten. Ramborg kunde inte förstå hur Kristin kunde välja någon sådan när hon kunde ha fått Simon.
På bröllopsdagens morgon hörde hon att Kristin kräktes och systen såg inte det minsta lycklig ut, utan var blek med svarta ringar under ögonen. In i det sista hoppades Ramborg att Kristin hade ändrat sig.
”Det där är du för liten för att förstå dig på”, fräste modern när hon samlat tillräckligt med mod för att fråga.
”Men då kan ju jag gifta mig med Simon. Jag älskar Simon” sa Ramborg, lycklig över att hon hittat en lösning som kunde göra alla glada igen. Men hennes mor blev blixtrande arg.
”Nu tiger du”, sa hon. ”Sådant där tal lämpar sig verkligen inte. Om det där vet du ingenting.
Absolut ingenting!”
Modern hade fel, hon visste, även om hon bara var sju år. Och Ramborg ändrade sig inte.
När hon var mogen att bli trolovad lyckades hon övertyga både Simon och föräldrarna och så småningom firades ännu ett bröllop på gården. Simon tittade inte på henne som han tittat på Kristin, det visste hon, men han var glad och snäll mot henne och hade fortfarande ett smittande skratt, även om hon inte hörde det lika ofta som förut.
Ramborg var så säker, så glad. Tvivlet kom inte smygande förrän efter ett par år, men när det väl fått fäste kunde hon inte bli kvitt det. Det låg där och gnagde sönder allt som var ljust och vackert inuti henne, tuggade sönder all hennes kärlek. Visst tyckte han om henne, han tyckte om den efterhängsna frågvisa flickan som var Kristins lillasyster. Flickan som var rar, men utan betydelse. Inte någon som man måste vara nära. Inte som frisk luft.
Hjälpkvinna pressade handflatorna mot varandra som om hon bad till Gud, och stirrade hela tiden mot dörren. Kanske hoppades hon att ett mirakel av något slag skulle kliva över tröskeln, en ängel som kunde rädda dem alla från helvetets eldar. Kanske var de redan där, för varmare än
så här kunde det väl knappast bli. Ramborg tittade också mot dörröppningen och såg till sin förvåning att Simon stod där. Alldeles stilla stod han och talade till henne. Hon såg att munnen rörde sig, men uppfattade inga ord. Ramborg försökte häva sig upp på armbågarna för att komma närmare, men då försvann han. I samma stund kom smärtan tillbaka, det var som om någon kört en kniv i magen på henne och hon vrålade rakt ut.
”Huvudet är ute, skrek hjälpkvinnan.…En fin pojke är det fru Ramborg. En stor fin pojke...”
Det dröjde tre månader innan Simon kom för att hämta hem henne och barnet. Han var verkligen glad över sonen, det såg hon, men det hade tagit tid att lösa situationen med Erlend.
Kristins make var nu en fri man, men hade fått betala ett högt pris för sina obetänksamma och högmodiga handlingar. De hade fått lämna sin gård. Erlend, Kristin och deras söner skulle flytta norrut och bli en av deras närmaste grannar, berättade Simon för henne under hemresan.
”Det gör dig väl glad, Ramborg. Att få din syster så nära?”, sa han.
Det kändes inte som om Simon förväntade sig ett svar så Ramborg tänkte inte ge honom ett.
Det fanns många andra saker hon hellre ville tala om, saker som inte alls hade med systern att göra, men hon fick ingen ordning på orden. Simon sa heller ingenting mer utan satt bara och rev frenetiskt på ett sår i handen. Det såg rött och smetigt ut.
”Sår måste man låta vara om de ska läka, det fick jag lära mig redan som liten flicka”, sa Ramborg plötsligt. Äntligen vände han sig mot henne.
”Du måste stå emot klådan, Simon. Om du är där med fingrarna varje gång det kliar blir allt bara värre. Det kommer aldrig att läka. Du blir aldrig hel igen”, utbrast hon mer häftigt än vad som var lämpligt.
”Så du pratar”, sa Simon, men han var inte arg. Hennes utbrott verkade snarare roa honom.
”Det är bra att du ser efter mig, Ramborg”, skrattade han och klappade henne lätt på armen,
”men det här är bara en skråma.”
Fem år senare, dog Simon Darre. Såret på handen var läkt sedan länge, men det blev ändå en skråma som fällde honom, en rispa av ett av ett svärd som han fick då han försökte avstyra ett bråk mellan två pälshandlare. Ramborg svimmade när hon fick veta att hennes make låg uppsvullen och febrig bara timmar från döden, men för långt borta för att hon skulle hinna säga farväl. Ännu en gång befann sig hon hos släktingar för att föda barn och chocken gjorde att det kom till världen sex veckor för tidig. Barnet, en pojke, var ynkligt litet, men efter tre månader hade han redan växt sig starkare. Sonen, som fick sin fars namn, Simon,skulle överleva.
”Kan jag göra något för dig, syster, kan jag hjälpa dig?” Kristin satt framför henne med händerna sedesamt knäppta i knät och huvudet lätt på sned. De stora grå ögonen var oroliga och sorgsna. De ögonen var det sista Simon sett innan han slöt sina, tänkte Ramborg. Det var Kristin han frågat efter i sjukbädden, hon hade skyndat till hans sida och hållit hans hand när slutet närmade sig. Det var Kristin som hört Simons sista ord. Vad var det nu han hade sagt? Ramborg rynkade pannan och försökte minnas vad systern berättat, den exakta ordföljden. ”Alla eldar brinner ut omsider”, så var det. Och det stämde ju, insåg hon lättat. De var borta nu, fadern, modern och Simon, alla de som älskat Kristin så mycket mer än henne. Ramborg tog ett djupt andetag.
”Bli inte förvånad syster om du snart får en inbjudan till ett bröllop, sa hon. ”Jammælt var här och frågade mig i går och jag har sagt ja. Jag åker om några dagar.”
Kristin stirrade på henne. Ramborg såg hur de grå ögonen förändrades.
”Det blir inte länge du sitter som änka”, sa systern efter en stunds tystnad. ”Vad tror du Simons bröder säger om det här?”
”Jag är övertygad om att de vill mig väl. Det var ju inte precis någon hemlighet att vi inte var lyckliga, jag och Simon”. Ramborg kämpade för att inte vika undan blicken.
”Jag förstår inte vad du talar om. Simon behandlade dig alltid med en sådan ömhet och respekt. Vad kunde du mer begära?”, fortsatte Kristin och reste sig upp. Hennes kinder var röda, som om hon fått en örfil. Ramborg kände en intensiv lust att slå henne, hon önskade att hon hade vågat.
”Jag tar på mig skulden för vår olycka syster, om du inte törs”, sa hon istället. ”Du höll Simon nära, när du behövde hjälp kom han rusande till din sida, men aldrig funderade du väl
