Lucka 17: Så stora lån ligger i SEKAB-koncernen…?
Svar: 924,8 Mkr.
SEKAB ägs till 30% av bilhandlare Per Carstedts bolag EcoEnergy Development och till 70% av Norrlands etanolkraft (NEKAB).
NEKAB ägs till knappt 50% vardera av Örnsköldsviks respektive Skellefteå kommuner, samt en liten del av Umeå kommun. Ägandet är placerat i respektive kommuns energibolag.
Det är i NEKAB som de berömda SEKAB-lånen placerats. Anledningen till det är att man vill sälja SEKAB – då går det inte att ha knappt 1 miljard kr i lån i bolaget.
Ingen köpare till SEKAB verkar dock stå att finna.
Lucka 13: Medellönen på SEKAB är…?
Svar: 44 500 kr
Kreditupplysningsföretaget Creditsafe undersökte lönerna hos aktiebolag med minst 50 anställda och i Övik kvalade SEKAB in på andra plats med snittlönen 44 500 kr/månad. Se artikel i Allehanda.
Samma SEKAB som kostat skattebetalarna ofantliga belopp.
För att förstå hur hög medellönen 44 500 kr är, så kan vi jämföra med Creditsafes resultat i Sollefteå:
1. TT Thermotech Scandinavia: 35 300 kronor
2. AQ Enclosure Sollefteå: 27 500 kronor
3. Solatum Hus&Hem: 25 917 kronor
Vi återkommer om belåningen i SEKAB:s kommunala ägarbolag NEKAB.
Lucka 10: Så stor kreditförlust hos Sida orsakade Per ”Etanoljesus”
Carstedt…?
Svar: 54 Mkr
Per Carstedt var SEKAB:s VD och fick köpa loss bolagets Afrikabolag för en beskedlig slant. I bolagens fanns överenskommet 11 Mkr i kassan. I gengälld tecknades ett avtal om att eventuell vinst i den framtida verksamheten skulle delas och då upp till beloppet 173 Mkr.
SEKAB ägs till 30% av Carstedts bolag Ecoenergy Development och resterande av NEKAB. Bakom NEKAB står Övik och Skellefteå kommuner med knappt 50%
vardera, samt en liten sudd som ägs av Umeå kommun. Det kommunala ägandet
ligger i respektive kommuns energibolag.
Det blev ingen vinst i Afrika för Carstedt. Genom politiska kontakter lyckades han få en lånegaranti på 120 Mkr från Sida. Denna skulle han använda för att odla socker i Bagamoyo och sedan koka sprit. Men den tanzaniska regeringen sa upp långtidsarrendet på marken och hela saken smällde i ansiktet på såväl Carstedt, som på skattebetalarna.
54 Mkr hann Carstedt blåsa bort.
Bakom bilnasaren från Övik fanns förstås inflytelserikt folk inom såväl socialdemokratin som i C, som tillsåg att lånegarantin gavs och andra dörrar öppnades.
Bioekonomi
Den 13 mars 2017 publicerade Allehanda en insändare av SEKAB:s strategichef Ylwa Alwarsdotter. Rubriken var:
Sekab ser grön framtid: “Skogen kan göra Sverige oberoende oljan – vem hostar upp en miljard och bygger en fabrik?”
Dagen efter påbörjades en två dagar lång s.k. bioekonomiriksdag i bl.a.
Processums och Örnsköldsviks kommuns regi. Göran Persson deltog som talare, liksom dåvarande landsbygdsminister Sven-Erik Bucht.
Det var så ”Flaggskepp bioraffinaderi” lanserades för massorna och därmed började blåsandet av en massa politisk varmluft: Elvy Söderström hade ett projekt att driva inför valet 2018, där det på Söderströmskt manér kunde spekuleras vilt om hur bra allt kunde bli, om bara… Ett ”om bara…” som aldrig infinner sig. Så förliste också flaggskeppet tämligen omgående efter valet 2018.
Före Flaggskepp bioraffinaderi var det etanolen som skulle frälsa bygden. Idag är det besöksnäringen och en tunnel genom Åsberget.
De här företeelserna, från etanoltillverkning till tunnel, har gemensamt att ja, de existerar och är inte ointressanta, men de är groteskt politiskt uppblåsta. Man kan alltså säga: jovisst, det går att tillverka etanol med viss förtjänst, eller sälja sängplatser och glasspinnar till turister, liksom det finns samhällsnytta med en tunnel. Men politikerna, framförallt sossarna, överdriver konsekvent betydelsen och de gör så för att de behöver frågeställningar att fånga väljarnas intresse med.
SEKAB och Ylwa Alwarsdotter deltog i bioekonomipjäsen med liv och lust. Inget fel på skådespelarprestationen där inte. Nu har SEKAB:s satsning på bioflybränsle lagts ned, vilket Ny Teknik rapporterade för några veckor sedan. Vi har alltså gått från en situation där Elvy Söderström, SEKAB, m.fl. aktörer inom politik och näringsliv, sjöng bioekonomins lov, till att såväl imaginära som verkliga projekt avdödas. Och tittar vi bara aningens söderut så lägger SCA ned en mastodontfabrik med möjligt 7-800 förlorade arbetstillfällen som följd.
Hur ser bioekonomin ut i kommunen? Det finns två stora processindustrier i form av Metsä och Domsjö fabriker. Båda är utländskt ägda. Mindre processindustrier finns också, t.ex. SEKAB. Sågverk i dynastin Marcussons regi. Skogstjänstföretag som slutavverkar och gallrar med lokala maskiner och förare. Röjning och plantering(?) genom utländsk arbetskraft. Den produktiva marken ägs av SCA, Holmen, Härnösands stift och privatpersoner.
Skogsbruket genererar råvara i form av timmer till sågverken och massaved till processindustrin. Oavsett förädlingssteg för råvaran, så är produktionen av råvara som den är. Det kommer inte mirakulöst börja växa avverkningsbar skog på impedimenten och de moderna skogsbruksmetodernas produktionshöjande potential lär snart nog vara uttömda (vilket är en finare formulering av ”all skog med naturvärden har blivit ersatt av industriplanteringar”).
Det betyder att det finns bara så mycket råvara att spela med lokalt. Transport av timmer och massaved är idag ett reellt problem, när förädlingen blivit så centraliserad. Några mirakulösa teknikrevolutioner som gör det våldsamt mycket billigare att transportera råvaran, går knappast att se i spåkulan. Trots att Emil
Källström engagerat sig i frågor om timmersläpstorlekar och allt.
Man kan alltså med rimligt gott samvete förmoda att tillgången på råvara kommer att vara ungefär densamma under överskådlig framtid. Kanske kan metoder för att bättre ta tillvara grot, ris och stubbar utvecklas.
Betraktar man istället sågverk och processindustrin som förädlingssteg av den skogliga råvaran, så kan man slå fast en fundamental sak: automatisering och effektivisering har konsekvent sänkt arbetskraftsbehovet på samma mängd insatt råvara. Jämför man med den enorma effektivisering som skogsmaskinerna genererade, så har samma effektivisering nu även ägt rum i skogsråvarans förädlingssteg.
Sammanfattar man det här så får man följande: samma mängd råvara, litet arbetskraftsbehov i skogsbruket, ett stadigt minskande arbetskraftsbehov i förädlingsstegen och de stora processindustrierna är utländskt ägda eller ägs av vagabonderande kapital, varför vinster inte återinvesteras i den lokala ekonomin (även om vissa sossegubbar tror att indierna ägnar sig åt företagsekonomisk välgörenhet i Alfredshem).
Men tåg då? Och import av råvara från Baltikum och Ryssland? Ja, det kanske är möjligt att järnvägen kan få ökad betydelse för transport av skogsråvaran. Men det betyder i så fall att om det skulle ge en ökning av arbetstillfällena i processindustrin i Övik, så sker det på bekostnad av lokal förädling på andra ställen i Norrland. Lite som kommunens tillväxtambition: den kräver avfolkning av inlandskommuner. Och det framstår som rätt osannolikt att inte den baltiska och ryska skogen kommer att förädlas i sitt ursprungsland i framtiden. Tror man att de fullfjädrade globalisterna som sitter bakom spakarna i processindustriernas ägarbolag har någon särskild varm känsla för Sverige, så är man lika naiv som Elvy Söderström och Stefan Löfven ständigt återkommer till att påstå sig vara.
Därför finns ingen rimlig anledning att tro att skogen skall ersätta oljan och Övik
skall blomstra som en slags cellulosans Klondyke.
”Bioekonomin” är vad den är – en viktig del av ekonomin – men det går inte att se någon stundande revolution där, vad gäller betydelsen för den lokala ekonomin.
Med det sagt, så borde Öviks politiker vara betydligt mer oroade för huruvida kommunen kommer att kunna behålla sin fina tradition inom verkstadsindustrin, samt huruvida nya industriföretag kan uppstå oavsett industrigren.
Gör man ett litet ovetenskapligt experiment och söker i Allehandas sökfält på ordet ”verkstadsindustri”, så får man 8 träffar från 2015, 10 träffar från 2016, 0 träffar från 2017, 1 träff från 2018 och därefter intet alls. Noll.
En liten observation med koppling till SEKAB
Kort fredagsinlägg.
Läsare som följt bloggen en längre tid, kanske drar sig tillminnes inlägg om SEKAB. Särskilt mastodonttexten ”Förskingrarna”.
I det inlägget får läsaren stifta bekantskap med Georg Andrén. Han var
”Afrikachef” på biståndsmyndigheten Sida fram till 2013. Sida är den statliga myndighet som ombesörjer utlandsbiståndet. Omsättningen är sanslösa 30 miljarder om året. Skattepengar som lämnar landet.
Georg Andrén utfärdade en bankgaranti till Per Carstedts och SEKAB:s vansinnesprojekt i Tanzania, där sockerrör skulle odlas. Först för etanolproduktion, därefter för att försörja den tanzaniska inhemska marknaden med socker. Projektet blev ett fullständigt fiasko och Sida förlorade minst 54 Mkr.
Sida försökte trolla bort pengarna som ett bidrag istället för ett kortfristigt lån.
Men Riksrevisionen ville annorlunda och Carstedts sockeräventyr lämnade en kreditförlust på minst 54 Mkr, som Sida tvingades redovisa i sin årsredovisning.
Georg Andrén gick från att vara Afrikachef på Sida, med befogenhet att utfärda bankgarantier om 120 Mkr, till att bli ambassadör i Guatemala.
Nu har vi dock upptäckt att Georg Andrén återinträtt i stugvärmen. 2019 blev han nämligen utsedd till landshövding i Värmlands län av regeringen.
I Sverige kan man alltså bli upplurad av Per Carstedt, slarva bort 54 Mkr i
statens tjänst och sedermera bli belönad med en landshövdingspost.
Centralt i detta finns vi skattebetalare i Öviks kommun. SEKAB ägs nämligen till knappt 50% av oss.
I detta youtubeklipp kan Georg Andrén ses prata om bistånd och business.
(Om du läsare inte fattar ett smack av ovan, så är det helt ok. Det är en lång och komplicerad historia. Det du kan lägga på minnet är att Elvy Söderström(S) eldade upp hundratals miljoner kronor av Öviks skattebetalares pengar på ett helt tokigt etanolprojekt i lag med Per Carstedt. Samma Carstedt som ingår i fordföräljarfamiljen.)
Osäljbara SEKAB har högsta lönerna
[RÄTTELSE: Gällande SKEAB:s ägarskap, så ägs 30% av Per Carstedts Ecodevelopment och 70% av NEKAB. Det senare ägs av Övik, Skellefteå och Umeås respektive energibolag, där Övik och Skellefteå vardera har knappt 50%
och Umeå några få procent. I hastigheten glömde vi Etanoljesus Carstedts inblanding, hur nu detta är möjligt.]
Allehanda hade igår en artikel som presenterade de 25 bolag i Övik som betalar de högsta snittlönerna. Det är bra. Naturligtvis finns ett intresse hos såväl företagare som arbetstagare i kommunen för hur löneläget ser ut.
Nummer tre på listan är bolaget Clavister och VD John Vestberg intervjuas om bolagets löner. Artikelförfattaren noterar att SEKAB är etta på lönelistan. Inget annat skrivs om bolagen på listans övre del.
Vilket är märkligt. Det nämns inte ens att SEKAB ägs till knappt hälften av Öviks kommun (via Övik Energi, Skellefteå kommun har lika stor andel och Umeå en liten skvätt). Inte heller nämns något om att Övik Energi kvalar in på plats 9 på lönelistan.
Den genomsnittliga månadslönen på SEKAB är 48 000 kr. Bolaget som orsakat enorma förluster för Öviks skattebetalare. Enorma. Via Elvy Söderströms försorg, förstås. Socialdemokratisk företagsamhet: riskerna tas med skattebetalarnas pengar och när det går åt fanders så lånar man bara upp mer kapital – med beskattningsrätten som säkerhet. Som en skördetröska som släppts lös. Glufs, glufs.
Att Övik Energis lönenivå är så hög, ja vad ska man säga? Fisken ruttnar från huvudet. VD Kristina Säfsten trycker i sig över 100 000 kr per månad. Som vore hennes tjänster ovärderliga och inget bolaget skulle klara sig utan. Trots det monumentala fiasko Övik Energi ställt till med i bredbandsutbyggnaden, så har oss veterligen inte en, enda intervju gjorts med VD Säfsten. Och nej, problemen med fiberutbyggnaden är inte för lite statliga pengar eller IP-only. Hur har man projekterat utbyggnaden? Blött finger i luften?
Vi skattebetalare i Övik får inte ens återbäring på Kristina Säfstens jättelön via kommunalskatten. Hon är nämligen skattskriven i Umeå.
Och alltihop sker under socialdemokratisk flagg. Gör dina dagsverken åt kommunen, du löneslav. Alla 57 stycken, ty så många är de ungefär på ett år. I mitten av mars slutar ditt arbetsbeting där, varpå du får göra tjänst hos Glenn Nordlund i regionen under halvannan månad. Därefter väntar lika länge i Stefan Löfvens tjänst.
Clavisters VD håller det löneläge han finner bäst och under förutsättning att bolagets ägare, genom styrelsen, delar hans uppfattning.
Övik Energis och SEKAB:s ägare – det är vi.
SEKAB på 2:a plats i löneligan – som ett dåligt skämt
Vi lovade att fortsätta peta i det öppna såret SEKAB.
Låt oss först snabbt och enkelt rekapitulera fakta i målet:
SEKAB producerar etanol, acetaldehyd och etylacetat. Bolaget utgjorde för runt 10 år sedan drömmen om att Nolaskogs skulle bli ett cellulosans förlovade land,
likt guldruschens Klondike. Kommunerna Örnsköldsvik, Skellefteå och Umeå äger idag 70% av SEKAB genom ägarbolaget NEKAB. Öviks andel av NEKAB är knappt 50%. Övriga 30% av SEKAB ägs av Per Carstedt och eventuellt människor i hans omgivning.
Men någon guldrusch blev det inte. Istället lånade bolaget ohemula summor i affärsbanker, med ägarkommunerna som borgenärer. När bolaget höll på att sjunka, sköt Övik till över 200 miljoner kr i ägartillskott.
Idag säger fåntrattarna i kommunhuset att SEKAB är förpackat för försäljning.
Det betyder just att alla lån ligger i ägarbolaget NEKAB och inte i själva SEKAB, där den industriella verksamheten finns. På pappret ser SEKAB snyggt och prydligt ut. Ändå vill ingen köpa. NEKAB:s belåning uppgår till svindlande knappt 1 miljard kr.
Öviks kommuns agerande i SEKAB-affären har förmodligen varit brottsligt.
Drivande har Elvy “Katastrofen” Söderström varit. HSB = “hon som bestämmer”.
Någon rättslig prövning har dock aldrig blivit av, vad vi vet. I Sverige kan en imbecill politiker elda upp hundratals miljoner kronor på verksamheter som inte ingår i en kommuns verksamhetsområde – utan konsekvenser för den egna personen.
Och du, de jönsade med i fullmäktige allihop. Kanske försökte någon ta sig ton.
Men det blir pipigt när kastrater sjunger i kör.
SEKAB håller näsan över ytan. Det betyder att man går runt. Någon avkastning till kommunen ger inte spektaklet. Och framförallt: om kommunen hade lånat och borgat till andra investeringar – hur hade spenderat kapital då arbetat för medborgarnas fromma? Detta kallas alternativkostnad. Läs gärna om begreppet.
Det är mycket viktigt att förstå när en kommuns göranden synas. Förstår man det inte, är man lovligt villebråd när sossarna sätter igång med sitt förvillande pladder.
Till saken: Kreditupplysningsföretaget Creditsafe har gjort en undersökning av löneläget i Västernorrland. Man har för aktiebolag med fler än 50 anställda använt bolagens arbetskraftskostnad för att räkna ut medellönen på respektive bolag. VD- och styrelselöner ingår inte.
Och vilka kliver in på 2:a plats i Övik? SEKAB – med en snittlön på 44 500 kr.
I detta spektakel är du delägare i knappt 35%. Grattis!
SEKAB har 84 anställda enligt senaste kvartalsrapporten. NEKAB:s belåning var vid 2016 års utgång 940 miljoner kr. Så, kom ihåg att när medellönen är 44 500 kr i SEKAB, så är belåningen 11,2 miljoner kr per anställd. Du som är egen företagare förstår direkt vad detta betyder.
Vårt förslag: sänk lönerna i SEKAB så att snittlönen blir 34 500 kr. Då frigörs 10 000 kr per anställd och månad, vilket blir totalt 10 miljoner kr på året. Det skulle åtminstone finansiera en betydande del av räntekostnaden på de där +900 miljoner kronorna som är lånade i Kommuninvest.
Med detta önskar vi en trevlig helg! Prognosen utlovar fantastiskt väder, bortanför socialdemokratisk kontroll. Låt oss ta tillvara på det.
SEKAB-charlatan in på S-vallistan i Övik
Nej, nej, nej…
Vansinnet tar aldrig slut. Vem lyfter sossarna fram att sprida budskapet i Övik om
”bioekonomins” frälsning?
Jan Lindstedt. Plats nr 13 på norra listan i kommunalvalet.
Har du aldrig hört talas om karln? Inte så konstigt.
Han är delägare eller var delägare i Ecoindustries Development Europe och sitter
i detta bolags styrelse. Han sitter även i Ecodevelopment in Europes styrelse; det av Per Carstedt kontrollerade bolag som äger 30% av den ekonomiska katastrofen SEKAB. Naturligtvis återfinns han i dotterbolaget Ecoenergy Africas styrelse.
Under lång tid var han VD för EcoDevelopement. Därefter en rad höga poster på SEKAB.
Eco-koncernen har genom sitt Afrikaengagemang i Tanzaniska Bagamoyo, svindlat svenska skattebetalare på 54 miljoner kr genom att lobbat till sig en bankgaranti i en Sydafrikansk bank med Sidas som säkerhet och sedan hunnit blåsa pengarna innan Sida drog i nödstoppet. Någon vinstdrivande företagsekonomisk aktivitet har aldrig genererats och skandalen är synnerligen nedtystad. Vi har skrivit ett alldeles för långt blogginlägg om detta, som kan läsas här. Observea att vi helt missat att denne Jan Lindstedt är en del av sosseadeln i Örnsköldsvik. Plötsligt blir SEKAB-snasket än mer förståeligt.
Nu är Jan Lindstedt här för att lura och bedra väljarna med bioekonomins förtjänst. En företagsekonomisk charlatan som orsakat vår kommuns invånare förluster på hundratals miljoner kronor utöver de försnillade 54 miljoner kronorna från Sida. Förmodligen den sossefigur som ska lura kärnväljarna att ”Flaggskepp Bioraffinaderi” väntar runt dörren och ska ge Öviksborna en cellulosaguldålder likt olja och guld har skänkt andra temporärt välstånd i historien. Bluff, bluff, bluff.
När vi gör research på Jan Lindstedt så möts vi gång på gång av omdömen som hävdar hans kompetens. Fan, kompetent på just vad? Vad har akademisk kompetens för betydelse när man är inkompetent på affärer? SEKAB, Ecodevelopment, etanol – allt är en brakförlust för Övik. En veritabel ekonomisk katastrof, där det politiska ansvaret återfinns inom främst S men även C.
Låt oss damma av en ÖA-artikel från 2009:
”Koncernledningen har lidit nederlag i sviterna av de tunga förlusterna. Tidigare i år blev Per Carstedt, vd och koncernchef, av med sitt jobb och i går konstaterade Jan-Olof Backman, styrelseordförande i Sekabs moderbolag, att även han lämnar sitt uppdrag. Han blir däremot kvar i styrelsen.
Backman är tillsammans med Per Carstedt och Jan Lindstedt till 30 procent delägare i Sekab genom deras gemensamt ägda bolag, Ecoindustries Development in Europe.”
Det är smärtsamt att googla kombinationen ”Jan lindstedt” och ”SEKAB”. 10 år gamla artiklar som hävdar etanolens enorma potential fladdrar förbi när man scrollar sökresultaten. Med facit i hand vet vi att allt – precis allt – blev ett totalt ekonomiskt fiasko!
Jan Lindstedt är 70 år gammal. Han hade enligt 2017 års taxeringskalender en taxerad inkomst på 923 500 kr. Och han har bidragit till att förskingra hundratals miljoner kronor för Öviks skattebetalare. Ett kostymklätt styrelseproffs som spelat bort skattepengar i hundramiljonersklassen. En sådan person lyfter S fram att vara arbetarnas företrädare och beskyddare.
Har S brist på folk eller bara dåligt omdöme? Kanske båda. Under alla omständigheter borde Jan Lindstedt pensionera sig. Tar han plats i fullmäktige lovar vi att peta i SEKAB som i ett varande öppet sår.
