BARNDOM–UTBILDNING–
SAMHÄLLE
Examensarbete i fördjupningsämnet Barndom och Lärande
15 högskolepoäng, grundnivå
Den trygga anknytningens betydelse för barns utveckling och lärande utifrån ett
förskollärarperspektiv
The importance of the secure attachment for children´s development and learning from a preschool teacher perspective
Linnéa Ingelsson Anna Lagesson
Förskollärarexamen, 210 högskolepoäng Examinator: Lars Hansson Inlämningsdatum: 2021-11-09 Handledare: Richard Ahlström
Förord
Vi som skrivit detta examensarbete utbildar oss till förskollärare på Malmö Universitet. Valet av skrivpartner var enkelt. Eftersom vi redan från början av utbildningen har ingått i samma basgrupp där vi ofta arbetat tillsammans vilket fungerat bra. Detta arbete var inget undantag utan vi anser att vi har kompletterat varandra bra och bidragit lika mycket till studiens
utformning och resultat. Arbetet har genomförts tillsammans förutom samtliga intervjuer som genomfördes på olika håll men sammanställningen av dessa gjordes tillsammans. Efter många samtal och tid framför våra datorer har vi nu genomfört detta examensarbete.
Med det sagt, vill vi tacka varandra för det goda samarbetet vi har haft genom hela processen.
Vi vill även tacka vår handledare Richard Ahlström för givande handledningsträffar som gett oss djupare reflektioner och stöttning längs vägen. Ett sista tack riktar vi till våra
intervjupersoner som ställt upp som respondenter och gjort denna studie möjlig med deras resonemang om anknytningens betydelse.
Linnéa Ingelsson och Anna Lagesson
Sammanfattning
Denna studies syfte är att undersöka förskollärares synsätt och resonemang om
anknytningens betydelse för barns utveckling och lärande. Hur förskollärarna arbetar med att skapa en trygg atmosfär för barn på förskolan och hur de främjar en trygg anknytning till varje enskilt barn. Eftersom Läroplanen för förskolan (Lpfö18) inte lägger stor vikt på den betydelse som anknytningen har för barn, kände vi att detta ämne bör reflekteras och diskuteras ytterligare.
För att komma åt förskollärarnas tankar om anknytning valde vi som metod att intervjua sex stycken förskollärare från fem olika förskolor individuellt, med frågor kopplade till det valda området. Vi tog avstamp i John Bowlbys och Mary Ainsworths teori om anknytning,
betydelsen av trygghet hos barn i en förskolekontext.
Våra resultat, genomgångar av relevant litteratur och tidigare forskningar inom ämnet påvisar att barn vars anknytning är trygg, vågar till större grad utforska omvärlden, samt att de visade på en bättre inlärningsförmåga. Samtliga förskollärare som intervjuades benämnde betydelsen av kontinuitet och närhet till barnen som viktigt för att skapa en trygg anknytning. Med de otrygga barnen försökte förskollärarna ge mer närhet samt skapa inbjudande aktiviteter där barnet i stor grad själva får välja delaktighetsgrad. Genom att vara närvarande och lyhörd som förskollärare vågar en del av de otrygga barnen ta ett större kliv framåt.
Nyckelord: Anknytning, Barn, Förskola, Förskollärare och Trygghet
Innehållsförteckning
1 Inledning 6
1.1 Syfte 6
1.2 Frågeställningar 6
2 Begreppsförklaring 7
2.1 Anknytning 7
2.2 Förskollärare 7
2.3 Pedagog 7
2.4 Trygghet 7
2.5 Vårdnadshavare 7
3 Teoretiska utgångspunkter 8
3.1 Anknytningsteorin och dess uppkomst 8
3.2 Anknytningsmönster 9
3.3 Trygghet 10
3.4 Inre arbetsmodeller 11
3.5 Förskollärare och anknytning 12
3.6 Sammanfattning 13
4 Tidigare forskning 14
4.1 Anknytning och anknytningsmönster 14
4.2 Trygghet 15
4.3 Inre arbetsmodeller 16
4.4 Förskollärare och anknytning 17
5 Metod 19
5.1 Kvalitativ metod 19
5.1.1 Intervjuer 19
5.2 Urval 20
5.3 Genomförande 20
5.4 Forskningsetiska övervägande 20
5.5 Bearbetning av materialet 21
5.6 Studiens tillförlitlighet 21
6 Resultat 23
6.1 Hur ser förskollärarna på begreppet anknytning? 23
6.2 Vad anser förskollärarna om anknytningens betydelse för barns utveckling och lärande? 25 6.3 Hur främjar förskollärarna en trygg anknytning och finns det faktorer som påverkar detta? 26
7 Analys och diskussion 29
7.1 Hur ser förskollärarna på begreppet anknytning? 29
7.2 Vad anser förskollärarna om anknytningens betydelse för barns utveckling och lärande? 30 7.3 Hur främjar förskollärarna en trygg anknytning och finns det faktorer som påverkar detta? 32
8 Slutsats 35
8.1 Metoddiskussion 36
8.2 Förslag på fortsatt forskning 37
Referenslista 38
Bilaga 1 40
Bilaga 2 41
1 Inledning
Anknytning är ett universellt fenomen där i princip alla barn i världen knyter an
känslomässigt till någon annan person, vilket anses vara helt avgörande för barnets fortsatta utveckling och överlevnad (Broberg, Hagström & Broberg, 2012). Anknytningen gör att barnet söker skydd, trygghet och omsorg hos utvalda personer. Beroende på om anknytningen är trygg eller otrygg främjas eller hämmas barn på olika sätt i sin utveckling. I Skollagen (2010:800) kapitel 8, 2§ beskrivs det, att barnen ska stimuleras till lärande och utveckling, genom en trygg omsorg. Helhetssynen på barnet ska vara det centrala i förskolans
verksamhet, och där utveckling, lärande och omsorg ska bilda en gemensam helhet.
Eftersom allt som sker i en förskolekontext ska ha sin grund i Läroplanen för förskolan (Lpfö18) bestämde vi oss för att först studera läroplanen och se vad den säger om
anknytningens betydelse. Vi uppmärksammade att begreppet anknytning endast påtalas en gång i ett syfte om att inte diskriminera barnet eller barnets anknytningspersoner och inte begreppets betydelse i en förskolekontext, samt begrepp som innehöll ordet trygg påtalades nio gånger. Detta reagerade vi på eftersom forskning påvisar att barn som har en trygg anknytning i förskolan har större möjligheter att utveckla sina intellektuella förmågor (Commodari, 2013). När vi uppmärksammade detta blev vi förundrade över att anknytningens betydelse inte har större plats i läroplanen för förskolan.
1.1 Syfte
Syftet med denna studie är att undersöka förskollärarnas syn på anknytning i förskolan, samt dess betydelse för barnens utveckling och lärande. Vidare undersöker studien hur
förskollärarna främjar en trygg anknytning, och om det finns några faktorer som påverkar detta. Med vår studie vill vi synliggöra förskollärarnas erfarenheter och deras syn på anknytning i en förskolekontext.
1.2 Frågeställningar
● Hur ser förskollärarna på begreppet anknytning?
● Vad anser förskollärarna om anknytningens betydelse för barns utveckling och lärande?
● Hur främjar förskollärarna en trygg anknytning och finns det faktorer som påverkar detta?
2 Begreppsförklaring
I detta avsnitt redogör vi för ett förtydligande kring begrepp som är relevanta i denna studie.
Detta för att ge läsaren en tydligare bild av vår uppfattning av begreppets innebörd.
2.1 Anknytning
Anknytning är en relationsspecifik process som utvecklas under de första levnadsåren mellan barn och vårdnadshavare. Detta resulterar i ett psykologiskt band mellan dessa parter, som sedan utvecklas till en relation som är känslomässig till personer både utom och inom den egna familjen (Broberg, Hagström & Broberg, 2012). Med begreppet anknytning menar vi den känslomässiga kopplingen mellan två individer.
2.2 Förskollärare
I denna studie benämns personer som arbetar i en förskola, och som har legitimerad pedagogisk utbildning för förskollärare
2.3 Pedagog
I denna studie benämns pedagog som ett samlingsnamn för de som arbetar närmast barnen under deras dagar på förskolan. Dessa kan vara barnskötare och vikarier med och utan utbildning.
2.4 Trygghet
Trygghet är det viktigaste för små barn, som också är en medfödd förmåga eftersom den innebär att hålla sig nära en eller ett fåtal vuxna. Genom att säkra sin överlevnad och trygghet, har barnet utvecklat anknytning (Brandtzæg, Torsteinson & Øiestad, 2016). Med begreppet trygghet anser vi att det menas med när ett barn känner sig säkert och fridfullt.
2.5 Vårdnadshavare
I denna studie benämns vårdnadshavare som ett samlingsnamn för de personer som tar hand om barnet utanför en förskolekontext. Vilket kan vara föräldrar och personer som tillgodoser barnets omsorgsbehov.
3 Teoretiska utgångspunkter
I detta avsnitt redogör vi för vald teori inom ramen för anknytningens betydelse för barn i en förskolekontext samt relevant som tar upp anknytningsteorin. Litteraturen hittades med sökningar på sökmotorn Google där sökningar gjordes på orden studentlitteratur och anknytning tillsammans.
3.1 Anknytningsteorin och dess uppkomst
Grundaren för anknytningsteorin är psykoanalytikern John Bowlby. Han skrev en rapport om hur barn med byte av omsorgspersoner och olika separationer från vårdnadshavarna under de första levnadsåren har för betydelse för barnens utveckling, och vilka risker det kan medföra på längre sikt. Intresset för hans rapport var stort och den översattes till flera olika språk.
Tack vare rapportens genomslag, kunde Bowlby forska vidare inom ämnet. Han började då studera barn som separerats från sina vårdnadshavare under en tid till exempel under barnhems- eller sjukhusvistelser. Observationerna som gjordes, påvisade att barn mellan åldrarna ett och tre år blev påverkade av att separeras från sina vårdnadshavare i främmande miljöer. Även detta fick stort genomslag, eftersom förr uppmuntrades vårdnadshavarna att inte besöka sina barn alltför ofta, eftersom barnen då skulle bli ledsna och oroliga. Bowlby och hans kollegors forskning visade på att de olika uttryck som barnen påvisade vid återförening med sina vårdnadshavare var en sund reaktion och ett tecken på att barnen
behövde ha sina vårdnadshavare nära för att må bättre (Broberg, Hagström & Broberg, 2012).
Bowlby mötte Mary Ainsworth under 1950-talet och de två hade liknande intressen för barns utveckling, vad som var hälsosamt kontra vad som inte var hälsosamt för optimal utveckling för barnen. Detta gjorde att de två forskarna skapade ett livslångt samarbete tillsammans inom ämnet. Ainsworth hade en metodologisk akademisk utbildning i psykologi och ett stort intresse för de individuella skillnader som människor har. Detta gjorde det möjligt för henne att belysa barns olika anknytningar till diverse omvårdnadspersoner. Bowlby var främst intresserad av anknytningen som ett mänskligt fenomen och var kliniker. Detta gjorde att de två kompletterade varandra bra, samt att Ainsworth hjälpte till att ge anknytningsteorin en stabil grund och nödvändiga empiriska underlag vilket behövdes för att ge stadga åt teorin. På grund av detta är Ainsworth anknytningsteorins andra förgrundsfigur (Broberg, Hagström &
Broberg, 2012).
Teorin försöker förklara processen om olika anknytningsbeteendemönster och de
anknytningar som barnet successivt utvecklar till specifika personer. Enligt Bowlby syftar anknytningsbeteendet på att barnet använder sig av ett medfött anknytningssystem som gör att denne upprätthåller en närhet till en bestämd person som upplevs av barnet att vara bättre kapabel att klara av världens alla faror (Bowlby, 2010).
Anknytningsteorin benämner betydelsen och samspelet mellan omvårdnad och anknytning.
Där omvårdnadspersonens kunnande och intresse i att stötta barnets behov, ge trygghet, tröst och skyddar barnet i olika situationer förstärker anknytningen. En anknytningsrelation är en process som är relationsspecifik mellan två personer. Vilket menas med att anknytningen ser olika ut beroende på individerna. En anknytningsrelation kan utvecklas beroende på hur regelbunden och tät kontakt barnet har haft med den vuxna och hur ofta samt hur bra den vuxna har varit på att trösta barnet vid behov. Vilken sorts anknytning som skapas beror till största del på hur den vuxna personen agerat mot barnet. Till exempel genom lyhördhet till barnets signaler, och hur förutsägbara reaktioner i samspelet med barnet ger en mer trygg anknytning. Vidare skriver författarna att det som kännetecknar en anknytningsrelation är först och främst att barnet söker tröst, skydd och trygghet hos en specifik anknytningsperson med vilken barnet har en nära känslomässig relation. Idag anses anknytningsteorin som en av de viktigaste psykologiska teorierna som finns (Broberg, Hagström & Broberg, 2012).
3.2 Anknytningsmönster
Bowlby (2010) nämner att det finns anknytningsmönster som utvecklas under en individs mognadsår, alltså under spädbarnstiden, barndomen och under tonåren. Under dessa år påverkas individen av vårdnadshavares sätt att behandla individen. Det första mönstret är trygg anknytning som innebär att barnet litar på sina vårdnadshavare. Eftersom barnet vet att vårdnadshavarna är hjälpsamma om barnet stöter på skrämmande situationer, samt att
vårdnadshavarna är tillgängliga. Under barnets första levnadsår är detta mönster främst riktat till modern, eftersom det vanligtvis är modern som är med barnet under dess första levnadsår.
Det andra mönstret är otrygg ambivalent anknytning som innebär att barnet är osäker på om vårdnadshavaren är hjälpsam och tillgänglig vid behov. På grund av denna osäkerhet kan barnet ha separationsångest och är därmed rädd att utforska omvärlden. Detta mönster stöds av att vårdnadshavaren ibland är hjälpsam och ibland inte, samt att hot om övergivande och separation används som kontrollmedel.
Det tredje mönstret är otrygg undvikande anknytning som innebär att barnet inte tror på något hjälpsamt gensvar när barnet behöver omvårdnad och trygghet utan väntar sig istället att bli bortstött av vårdnadshavaren. I detta fall gör individen försök att leva ett liv utan stöd och kärlek från någon annan och strävar då efter att bli självtillräcklig (Bowlby, 2010).
När dessa tre anknytningsmönster undersöktes av andra forskare, framkom det att det fanns barn som inte kunde kategoriseras in i någon av ovanstående grupperingar. På så sätt beskrevs de barnen senare under begreppet desorganiserad anknytning. Skillnaden mellan övriga grupperingar om anknytning och desorganiserad anknytning är, att samspelet mellan vårdnadshavare och barn i stor omfattning är byggd på rädsla, och av den orsaken gör det svårt för barnet att upprätta en anknytning till vårdnadshavaren (Broberg, Hagström &
Broberg, 2012).
På liknande vis skriver Brandtzæg, Torsteinson & Øiestad (2016) att desorganiserad anknytning skiljer sig från resterande grupper eftersom barn med denna typ av anknytning kan bete sig motsägelsefullt, vara svåra att förstå sig på, samt rädda och förvirrade. Att de kan skifta humör snabbt mellan gråt, aggressivitet och trots, när en vuxen försöker vara hjälpsam gentemot barnet. Barn med desorganiserad anknytning kan mellan åldrarna tre och sex år visa på en utveckling av ett kontrollerande beteende mot andra. Detta kan ses om barnet är
överdrivet styrande, aggressivt eller tvärt om, och att barnen hjälper till och tar hand om andra barn.
3.3 Trygghet
Ett av de mest centrala begreppen inom anknytningsteorin är begreppet trygg bas som Mary Ainsworth är grundare till. En trygg bas beskriver olika perspektiv av vuxnas
omsorgsförmåga. Dessa perspektiv innebär att i barnets utforskande är det den vuxna som är barnets trygga bas, men också en säker hamn där barnet kan komma om barnet upplever fara eller hot. Dessa perspektiv kan också beskrivas som en trygghetscirkel (Broberg, Hagström &
Broberg, 2012).
Brandtzæg, Torsteinson & Øiestad (2016) beskriver trygghetscirkeln som en cirkel där den nedre delen handlar om barnets anknytningsbehov. Där barnet kan sträcka sig mot en hand som i detta fall symboliserar en säker hamn i form av en trygg vuxen som bland annat kan ge barnet stöd och närhet. Att barnet söker sig till en trygg vuxen kan vara av flera anledningar,
men oftast handlar det om bekräftelse och närhet. I den övre delen av trygghetscirkeln är barnet självständigt och behöver utforska omvärlden. I detta fall symboliserar handen en trygg bas, som symboliserar en trygg känsla för barnet om att den vuxne finns nära till hands när barnet upptäcker i sin omvärld. De små barnen behöver inte röra sig så långt bort från anknytningspersonen förrän anknytningssystemet aktiveras och behöver fyllas på. Ju äldre barnet blir desto längre blir utflykterna bort från anknytningspersonen. Bowlby (2010) benämner hur vårdnadshavarna kan vara en trygg tillflykt för barnet, när barnet ger sig ut i världen för att sedan återvända för att bland annat få känslomässig näring och tröst. Detta kan ses som en trygg bas för barnet, då vårdnadshavarnas roll främst är att finnas till hands.
I Läroplanen för förskolan (Lpfö18) beskrivs bland annat att trygghet som en av
komponenterna för ett barn ska kunna fortsätta lära livet ut. Där förskolan är en som en social och levande gemenskap, där barn ska få trygghet för att få lust och viljan att lära. Läroplanen för förskolan nämner också att barnen ska utveckla tillit och självständighet, samt att barnen ska kunna förmedla sina åsikter och tankar till andra samtidigt som barnet tar till sig av andra barns tankar.
3.4 Inre arbetsmodeller
Broberg, Hagström & Broberg (2012) refererar till Bowlby som beskriver inre
arbetsmodeller. Dessa modeller är något som barn bygger upp och skapar av sina egna anknytningserfarenheter. De inre arbetsmodellerna handlar om hur barnet uppfattar andra personer och sig själv i kontrast till de erfarenheter barnen varit med om. Senare i livet är det dessa arbetsmodeller som ligger till grund för barn när de skapar känslomässiga relationer och förväntningar med andra människor. I förskolan har barnet förhoppningsvis utvecklat en relation till någon av personalen i arbetslaget, barnet har då en föraning om hur denne bemöter barnet i olika situationer. Utifrån samspelet mellan barnet och anknytningspersonen utvecklas de inre arbetsmodellerna. De inre arbetsmodellerna kan utvecklas olika beroende på vilken anknytningsrelation barnet har till anknytningspersonerna, som till exempel mamma, pappa och förskollärare. På grund av detta har förskolan möjlighet att bidra positivt, då förskolan kan vara en säker hamn och en trygg bas för alla barns lärande och utveckling.
I takt med att barn blir äldre minskar deras behov av fysisk närhet från sina omsorgspersoner eftersom de blir mer kapabla till att klara sig själv. Alltså desto äldre barnet blir, aktiveras deras anknytningssystem mer sällan. Det menar författarna (Broberg, Hagström & Broberg,
2012) är på grund av att barnen kan i större utsträckning hantera sina känslor och
anknytningsrelaterade situationer på egen hand med stöttning av sina inre arbetsmodeller.
3.5 Förskollärare och anknytning
I Läroplanen för förskolan (Lpfö18) står där att barnen ska erbjudas en trygg omsorg samt att förskolan ska bidra till att barnens självkänsla och trygghet grundläggs. Utbildningen ska genomsyras av omsorg för barnets trygghet och välbefinnande. I förskolan ska förskollärare och barnskötare arbeta som ett team och bör ha ett gott samarbete. Avdelningen,
förskollärarna och pedagogerna ska utgöra en trygghet för barnen. För att göra det möjligt nämner Broberg, Hagström & Broberg (2012) att förskollärarna och pedagogerna ska stödja varandra, ha liknande värderingar och barnuppfostringsstil, lösa interna konflikter utan att dra in barn, ha likvärdiga arbetsuppgifter och inte utsätter barn för konflikter med varandra.
Broberg, Hagström & Broberg (2012) nämner att om barnen skapar trygga relationer till förskollärarna, pedagogerna och varandra är det en grundsten för att de ska kunna utvecklas och lära. Även om barn har trygga och omtänksamma relationer med förskollärarna och pedagogerna behöver inte det betyda att barnet har utvecklat en anknytning till någon av dem.
Vidare förklarar Broberg, Hagström & Broberg (2012) att barn kan visa anknytningbeteende mot en annan vuxen utan att ha en anknytningsrelation till den. Dock för att ett barn optimalt ska kunna utvecklas i en förskolekontext är det till fördel att barnet åtminstone har en
anknytningsrelation till någon av förskollärarna eller pedagogerna på avdelningen. Vidare skriver författarna att barn skapar max en anknytningsrelation till någon av förskollärarna eller pedagogerna på förskolan men det är av betydelse att barn kan vända sig till andra anställda också.
Att skapa en anknytningsrelation till ett barn tar tid och engagemang för förskollärare och pedagoger och det ställer krav på deras kompetens. Kihlblom, Lindhold & Niss (2009) refererar till Howes och Spieker som nämner att en anknytningsrelation mellan förskollärare, pedagog och barn behöver tid och utrymme för att utvecklas och etableras. Där
förskollärarnas och pedagogernas lyhördhet och känslighet är en bidragande faktor till utvecklingen. De barn som skapar en anknytning tidigt till en förskollärare eller pedagog får bättre social kompetens i högre ålder. Om ett barn har en otrygg anknytning hemifrån kan en förskola med god kvalitet till viss mån kompensera för det men det ställer stora krav på förskollärarnas och pedagogernas förmågor. Kihlbom, Lindhold & Niss (2009) menar att
barn som har en otrygg anknytning har svårare än barn med trygg anknytning att etablera en god relation till förskolans förskollärare och pedagoger.
De flesta barn utvecklar anknytningsrelationer till flera olika personer i sin närhet och dessa anknytningar är speciella på sitt sätt men med det sagt, inte lika viktiga. Barnet placerar in dem i rangordning där högst upp är den personen som tidigare varit lyhörd och interagerat mest med barnet, vilket brukar vara modern. Anknytningshierarkin har att göra med det ursprungliga syftet med anknytningen, att skydda barnet vid fara. Hierarkin syns som
tydligast om flera anknytningspersoner finns på samma plats och barnets anknytningssystem slås på, så kommer barnet gå till den som står högst upp i rangordningen vilket gör det svårt för de som står lägre ner i hierarkin att ge barnet tröst ifall en som står högre upp i hierarkin är inom räckhåll (Broberg, Hagström & Broberg, 2012).
3.6 Sammanfattning
Denna studie utgår ifrån John Bowlbys teori om anknytning, samt relevant litteratur kring anknytning i en förskolekontext. En anknytning utvecklas direkt från födsel och uppdateras kontinuerligt i barnets inre arbetsmodeller. De inre arbetsmodellerna lägger sedan grunden för barns anknytningsmönster, vilket menas med de mönster barnen uppvisar för att
tillgodose sin trygghet skapas utifrån de inre arbetsmodellerna. Beroende på hur väl de som är närmast barnet, svarat på dennes signaler, skapas antingen en trygg eller otrygg
anknytning. Beroende på vilken anknytning som skapas medför det antingen en trygg bas för barnet att återvända till och få skydd samt närhet, vilket bidrar till ökad utveckling. Eller hämmas barnet i sin utveckling på så sätt att barnet inte vågar utforska miljön runt omkring eller känner tillit till att dennes behov blir tillgodosedda när det behövs. Förskollärare har möjlighet att väga upp för barns otrygga anknytning hemifrån, om de är lyhörda för barnets signaler och är i närheten under tiden på förskolan. Samt att förskollärare med kompetens om anknytningens betydelse och dess påverkan har ökad möjlighet att skapa en trygg plats för barnen och stötta dem i deras utforskande. Alla barn skapar inte en anknytning till en förskollärare eller pedagog på förskolan men om dem gör det, främjar det barnets mentala hälsa och utveckling.
Denna teori valdes eftersom den anses vara den viktigaste psykologiska teorin som förklarar djupgående och grundligt om anknytningen samt dess komponenter.
4 Tidigare forskning
I detta avsnitt redogör vi för tidigare forskning inom ramen för anknytningens betydelse för barn. För att hitta relevanta forskningsartiklar som är peer-review, gjordes sökningar på Malmö universitetsbiblioteks sökmotor Libsearch samt på databasen Ebsco.
4.1 Anknytning och anknytningsmönster
Forskarna İlhan Ildiz och Ahmetoğlu (2016) använder sig av Bowlbys och Ainsworths anknytningsteori i sin studie. De beskriver anknytningen som ett känslomässigt band som vanligtvis uppstår mellan mor och barn, detta band utvecklas och etableras under de första nio månaderna av ett barns liv. Forskarna gjorde en studie om barns anknytningsstatus i en förskolekontext, där dem skulle se vilka faktorer som påverkade barns anknytning. För att kunna se vilka faktorer som påverkade fick vårdnadshavarna till de barn som deltog i studien fylla i ett frågeformulär om bland annat barnens familjestatus, vårdnadshavares utbildning, genus och barnens omsorg under deras första år. Barnen fick i uppgift att slutföra sex olika berättelser med en dockfamilj. Barns inre arbetsmodeller kunde observeras genom deras berättelser och det möjliggjorde för forskarna att se vilken trygghet barnen innehar till sig själv samt vilken trygghet de kände till sin mamma. Varje berättelse från barnen blev poängterade i en femgradig skala, där desto högre poäng indikerar en tryggare relation till anknytningspersonen. Resultatet av studien påvisade att flickorna i studien hade tryggare anknytning samt att syskon, familjens ekonomiska status och vårdnadshavares
utbildningsgrad inte hade betydelse för anknytningens utformning.
Hagström (2010) beskriver i sin avhandling det biologiska inbyggda anknytningssystemet hos barn som gör att de kan via signaler, såsom gråt, få vårdnadshavarnas uppmärksamhet för att få skydd och trygghet. Samtidigt hos vårdnadshavare finns där en inbyggd omvårdnads- beredskap vars syfte är att ge barnet omsorg och beskydd. Beroende på hur vårdnadshavaren svarar på barnets signaler, skapar barnet förväntningar och minnen, vilket gör att barnet på sikt utvecklar olika anknytningsmönster. Huruvida kvaliteten i anknytningen mellan barn och vårdnadshavare är trygg, beror på hur vårdnadshavaren visar barnet tillgänglighet och
sensitivitet. Även Ainsworth, Bell & Stayton (1972) beskriver i sin studie att gråt kan klassas som ett anknytningsbeteende eftersom signalen som gråt ger, gör att barnets vårdnadshavare
eller omsorgsperson ofta drar sig till barnet för att se vad som står på. Det som kan aktivera gråtsignalen är oftast smärta, hunger, kyla och saknad.
I Ainsworth, Bell & Staytons (1972) studie, försökte de identifiera olika anknytningsmönster beroende på om barnet var hos sin mamma, jämfört med om barnet var med en okänd person.
Detta för att få syn på olika anknytningsmönster som barnet uppvisar när de var i sin mammas närhet kontra inte är sin mammas närhet. Forskarna gjorde ytterligare en studie kring barn och moderns anknytning, med amerikanska spädbarn under deras första år i livet. I denna studie uppmärksammades också att gråt var en reaktion på att barnet separerats från sin mamma korta stunder. När modern väl kom tillbaka grät barnet ofta igen, detta för att barnet visade behovet av den psykologiska och fysiska kontakten.
Broberg (2000) beskriver i sin artikel att anknytningsrelationen mellan barn och vårdnadshavare kan ses genom olika specifika anknytningsmönster på liknadevis som Hagström (2010). Beroende på samspelet dem emellan, där vårdnadshavaren under barnets tidiga levnadsår varit förutsägbart och lyhörd eller inte, går det att se vilket mönster som utvecklats hos barnet. Broberg (2000) menar att barn som är ambivalent anknutna till sin vårdnadshavare riskerar att bli passiva som individer eftersom det finns en tendens att de barnen har mindre förtroende för sina förmågor. En ambivalent anknytningsrelation kan även göra att barnet blir gnälligt, ängsligt och vill ha koll på sin vårdnadshavare ofta genom att klamra sig fast eftersom barnet anser att då får barnet den trygghet och närhet och garanterad skydd ifall det skulle behövas.
4.2 Trygghet
Broberg (2000) beskriver hur vårdnadshavare och nära omsorgspersoner är som en “hamn”
för barnet, en trygg bas som ger barnet en nyfikenhet att utforska världen. Barnet har då inte någon oro över att skydd och trygghet finns om det skulle behövas. Cortazar och Herreros (2010) har skrivit en artikel som handlar om anknytningsteorin och dess betydelsen för barns tidiga utveckling. De nämner att barn som inte haft möjligheten att utveckla en trygg
anknytning hämmas i sin utveckling, detta på grund av att de inte litar på att någon kommer att se till att deras säkerhet skyddas, när de utforskar olika miljöer, samt att deras
omsorgsbehov inte blir tillgodosedda. Detta gör att barnen inte vågar ta för sig och känner ingen trygghet i att hjälp och stöttning finns tillgänglig. Eftersom barnet inte vågar utforska sin omvärld så utvecklas barnet inte i lika stor utsträckning som trygga barn.
Cortazar och Herreros (2010) hänvisar till Kochanska som menar på att barn med otrygg anknytning är mer rädda generellt i jämförelse med barn med trygg anknytning, samt att de barnen som var otrygga var mer benägna att uttrycka ilska och fientlighet till andra.
Författarna hänvisar även till Bourdieu som menar att ett möjligt sätt att minska klyftan mellan otrygga och trygga barn kan vara att vårdnadshavare och omsorgspersoner är tydligare i kommunikationen med barnen och aktivt berättar vad som förväntas av dem kontinuerligt.
4.3 Inre arbetsmodeller
Så kallade “inre arbetsmodeller” utvecklas hos barnet beroende på hur samspelet mellan vårdnadshavare och barn fungerar. Det är de inre arbetsmodellerna som lägger grunden för barnens framtida personlighetsutveckling och det reflekteras under äldre ålder, hur barnet interagerar med sina medmänniskor och de relationer som uppstår. Forskning visar på att en trygg anknytning är en värdefull resurs som ökar barns sociala kompetenser, nyfikenhet och självsäkerheten att utforska sin omvärld (İlhan Ildiz och Ahmetoğlu, 2016).
Broberg (2000) beskriver i sin artikel att de inre arbetsmodellerna hos barnet bör ha en någorlunda god överensstämmelse med verkligheten för att vara effektiv, och om barnet har merparten av positiva relationer till vuxna är det lättare för barnet att skapa en fungerande arbetsmodell. För detta ska ske bör de positiva erfarenheterna vara fler än de negativa. Barns inre arbetsmodeller uppdateras regelbundet och några få negativa erfarenheter kan tolereras utan att det riskerar att påverka helheten. Om de negativa erfarenheterna är övervägande i umgänge med de primära anknytningspersonerna och närmaste omsorgspersonerna kan det bli problematiskt. Detta eftersom barns behov av närhet och skydd kan göra att barnet
blundar för de flesta negativa upplevelserna ur sin inre byggda arbetsmodell, vilket är positivt på kort sikt för att barnet behåller känslan av beskydd och närhet från den vuxna utan att tillåtas känna något lidande som är orsakad av de aspekter som är negativa. Dock på lång sikt är det negativt på så sätt att barnets arbetsmodeller inte längre svarar mot verkligheten som den är, vilket är den inre arbetsmodellens huvudsakliga syfte.
4.4 Förskollärare och anknytning
Elena Commodari (2013) gjorde en studie där hon studerade sambandet mellan barns anknytning till förskollärare, det vill säga hur anknytning har betydelse för barns vidare studier i skolan samt risken att utveckla svårigheter i sitt lärande för förskolebarn. Genom observation av förskolebarn kom hon fram till att anknytningens betydelse har påverkan på barns språkliga utveckling och deras intellektuella färdigheter. Commodari (2013) beskriver att barn som har trygga och omtänksamma relationer med sina förskollärare känner sig oftare mer självsäkra i förskolans omgivning. De trygga barnen tenderar även att ha högre
uppmärksamhetsförmåga och utvecklar en bättre skriv- och läsförmåga i jämförelse med de barn som inte känner en trygg- och säkerhet under sin tid på förskolan.
Hagström (2010) har gjort en avhandling där hon fortbildat förskollärare till att vara kompletterande anknytningsperson till barn vars vårdnadshavare har psykisk ohälsa. Detta gjordes genom anpassade fortbildningsinsatser samt kompetensutveckling hos förskollärare.
Under tre år har förskollärare fått vidareutbildning inom teoretiska inriktning om barns utveckling. Dessa teorier bygger på Stens teori, affektteorin och anknytningsteorin.
Förskollärarna blev tilldelade varsitt barn att vara anknytningspedagog till. Resultatet efter tre år påvisar att många barn har komplicerade, känslomässigt avvikande förhållanden till sina vårdnadshavare, detta eftersom barnens omsorgsbehov inte blir tillgodosedda. Med sin
avhandling menar hon på att förskollärare behöver relevant kompetens för att tillgodose barns anknytningsbehov. Därför började förskollärarna med att se över sina rutiner för att skapa en mer förutsägbar dag för barnen på deras förskolor.
Många barn och vårdnadshavare har dagliga separationer under barns vistelsetider på förskolan. Detta påverkar inte deras anknytningsrelation utan den finns kvar även om barnet går många timmar på förskolan. Barns vårdnadshavare brukar vara de primära
anknytningspersonerna som barnet helst väljer men förskollärare och pedagoger på förskolan kan bli barnets sekundära anknytningspersoner i olika grad, med vilket menas att barnet söker trygghet där när vårdnadshavarna inte är i närheten (Kihlbom, Lidholt & Niss, 2009).
Bowlby (2007) anser att det finns där en risk att om en sekundär anknytningsperson skulle försvinna, betyder det inte att barnet får alltför många besvär om det hanteras varsamt från den primära anknytningspersonen. Dock om vårdnadshavarna ofta byter förskola till barnet eller att förskolan frekvent byter personal kan det vara en negativ riskfaktor för barnets
möjlighet att skapa trygg anknytning. Även stora barngrupper kan skapa en otrygg atmosfär om det är för många barn per förskollärare och pedagog, det kan göra att det individuella barnet inte får den stabila trygghet och omsorg som barnet behöver. Om det byts personal för ofta på avdelningen kan det tillföra att barnet till sist inte skapar någon ny sekundär
anknytningsrelation vilket hämmas deras utveckling och lärande.
Enligt Bowlby (2007) är det optimala om barnet utvecklar tre eller flera olika sekundära anknytningspersoner för att främja det barnets mentala hälsa och välmående. Detta gör att barnet lättare kan utforska sin omvärld och känner större trygghet. På liknande vis beskriver Broberg, Hagström & Broberg (2012) att barnen utvecklar sekundära anknytningar till olika personer. Dock, i förskolan utvecklar barn som högst en anknytningsrelation till någon av förskollärarna eller pedagogerna, men det är av vikt att barn visar anknytningsbeteende till samtlig personal.
Barnas och Cummings (1994) har gjort en studie där de tittade på barns beteende mot säkra och osäkra omsorgspersoner i den dagliga omsorgen. De fann att stressade barn som ofta hade sitt anknytningssystem påslaget, sökte kontakt och närhet till de omsorgspersoner som upplevdes som mer säkra, samt att dessa personer var bättre på att tillgodose barnens behov.
Barnen använde de säkra personerna som en trygg bas att återvända till. Detta anser forskarna överensstämmer med att stabilitet främjar anknytningens framväxt mellan barn och
omsorgsperson.
4.5 Sammanfattning
De presenterade tidigare forskningarna använder samtliga sig av Bowlbys anknytningsteori i sina studier, artiklar och avhandling där de tittar på olika perspektiv inom anknytning. Dessa perspektiv är anknytningsmönster, inre arbetsmodeller och trygghet. Genom den tidigare forskningen presenteras olika sätt som detta kan ses på hos barn och vårdnadshavare. Samt vikten av förskollärares kompetens om anknytningens betydelse för barn i en förskolekontext för att kunna tillgodose barns individuella anknytningsbehov.
Med dessa tidigare forskningar går det att se de största komponenterna för anknytningens betydelse, med inritning på barn. Vi upplever därmed att studierna, artiklarna och
avhandlingen presenterar olika aspekter kring anknytnings betydelse för barn och deras lärande och utveckling vilket är relevant för vår studie.
5 Metod
I detta avsnitt presenteras vårt val av metod samt vårt tillvägagångssätt för att få reda på förskollärarnas erfarenheter och tankar kring begreppet anknytning och dess betydelse.
5.1 Kvalitativ metod
Metoden för denna studie är en kvalitativ metod, vilket Alvehus (2019) beskriver som ett sätt att samla in information som är djupare än kvantitativa metoder. Larsen (2018) nämner att kvalitativa data även kallas mjukdata används när forskare vill ta reda på egenskaper som är omätbara som exempel känslor och erfarenheter.
5.1.1 Intervjuer
För att ta reda på vad människors känslor, resonemang, erfarenheter och hur de känner vid specifika händelser är intervju en bra metod att använda. Detta eftersom forskaren kan ställa frågor om respondentens tankar om ett visst fenomen och komma åt respondentens åsikter och subjektiva erfarenheter av ett förutbestämt fenomen (Alvehus, 2019). Vi valde att använda oss av intervjuer som metod för att vi ville komma åt de subjektiva åsikterna som förskollärare har kring anknytning samt att de skulle få möjlighet att utveckla sina svar om så önskas. Samt att vi studenter skulle kunna ställa följdfrågor för att kunna fördjupa svaren.
Våra intervjufrågor är semistrukturerade. Detta förklarar Alvehus (2019), att det är breda teman med öppna frågor som samtalet ska baseras kring. Respondenten kan påverka
innehållet till viss grad samt att det innebär ett högre krav på att intervjuaren lyssnar aktivt för att kunna ställa följdfrågor.
Samtliga intervjuer som gjorde spelades in med diktafon. Respondenterna hade kännedom om detta eftersom i informationsbladet, som skickades ut innan intervjun stod det att
inspelning kommer att ske om respondenten samtycker. Alvehus (2019) nämner att en fördel med inspelat material är att respondenten kan känna en trygghet i att hens uttalande kommer att noteras ord för ord. En nackdel med inspelning under intervju är att det kan störa
respondenten och att hen är mer medveten om vilka ord hen använder, vilket kan påverka hur respondenten svara på frågorna.
5.2 Urval
Intervjun bestod av 21 frågor som var kopplade till anknytningens betydelse i förskolan. Vi gjorde ett strategiskt urval i att endast intervjua förskollärare, eftersom det är de personer som har en bredare utbildning kring förskolans läroplan, samt att de genom sin utbildning även har utvecklat en kunskap kring förskolans arbete med anknytningens och trygghetens betydelse i en förskolekontext. Strategiskt urval menar Alvehus (2019) är det om de utvalda respondenterna innehar kompetens med svar på de frågor som intervjuaren eftersöker.
Vidare skriver Alvehus (2019) om bekvämlighetsurval, vilket menas med att personer som finns tillgängliga för studien valdes. Denna urvalstyp användes också i denna studie, eftersom samtliga intervjuade förskollärare är bekanta med oss studenter sedan tidigare. På så sätt var det bekvämt för oss studenter att ta förskollärare som fanns i vårt nätverk.
5.3 Genomförande
När frågorna till intervjun skapades hade vi vår studies frågeställningar som grund, men också den tidigare forskning som vi hittat med koppling till anknytning. Detta för att kunna samla in adekvat information till det område som vi valt att studera. Efter det att frågorna konstruerats, kontaktade vi förskollärare på olika förskolor för att höra om de var intresserade av att vara delaktiga i studien. Därefter skickades ett informationsblad med samtycke om delaktighet i studien ut, samt intervjufrågorna för att respondenterna ska kunna känna sig mer förberedda inför intervjun om de önskar det. Vi intervjuade tre förskollärare var från fem olika förskolor vid olika tidpunkter. Hälften av intervjuerna gjordes genom att mötas fysiskt och hälften gjordes via Zoom, eftersom några förskolor inte tar emot besökare under
pandemin som rådde vid tidpunkten för studien. Innan intervjuerna påbörjades fick respondenterna frågan om de har läst vårt informationsblad, samt samtycker till att de blir inspelade. Samtliga respondenter gav samtycke till inspelning och deras samtycke spelades även in.
5.4 Forskningsetiska övervägande
I mailet som skickades ut innan intervjuerna informerades respondenterna om de etiska principerna, samt med en tillhörande länk till Vetenskapsrådet för att deltagarna skulle veta vad dessa etiska principer innebär. Vid insamling av material till denna studie har de etiska principerna följts. Dessa etiska principer är samtyckeskravet, informationskravet,
nyttjandekravet och konfidentialitetskravet. Nedan följer korta beskrivningar utav dessa krav från Vetenskapsrådet (2002).
● Samtyckeskravet innebär att det är självvalt att deltaga i undersökningen och inget
som någon kan bli tvingad till att medverka i. Förskollärarna i denna studie blev tillfrågade och lämna ett samtycke till att deltaga.
● Informationskravet innebär att de parter som är delaktiga i studien är informerade
om studiens syfte. Förskollärarna i denna studie var medvetna om att det var frivilligt att vara med och att de närsomhelst kunde avsluta sin medverkan i studien.
● Nyttjandekravet innebär att informationen från deltagarna endast får användas till
forskningens syfte. Detta informerades förskollärarna om i samtyckesblanketten som skickades ut innan intervjuns genomförande.
● Konfidentialitetskravet innebär att deltagarnas personuppgifter hanteras så att
ingen obehörig kan ta del av dessa. Även detta informerades förskollärarna om i samtyckesblanketten.
5.5 Bearbetning av materialet
Efter våra intervjuer var genomförda började vi transkribera ner dem på papper. Därefter tog vi samtliga respondenternas svar på samma fråga och satt dem efter varandra. Detta för att strukturera upp och göra det tydligare för oss när vi skulle jämföra svaren. Det vi kom fram av svaren var att samtliga respondenter svarade väldigt lika på alla frågor. Efter vi jämfört respondenternas samtliga svar från intervju, började vi undersöka om det fanns någon likhet i intervjusvaren med anknytningsteorin och tidigare forskning.
5.6 Studiens tillförlitlighet
Validitet och reliabilitet är begrepp som kan användas för att diskutera studiens
tillförlitlighet. Agnafors och Levinsson (2019) beskriver att begreppet validitet innebär om studien mäter det som studien säger att den ska göra. Medans reliabilitet innebär att om studien skulle göras igen, skulle det bli samma resultat igen.
Vi anser att denna studie har validitet eftersom vi utgår ifrån det vi ska utgå ifrån och har därmed mätt det som vi säger att vi ska göra. Vår studie har dock ingen reliabilitet eftersom
vårt resultat utgår ifrån våra valda intervjupersoner. Hade vi gjort en ny studie med samma frågeställning men med andra förskollärare är det inte garanterat att vi hade fått samma svar.
Något som kan ha påverkat våra intervjusvar är att vi studenter känner förskollärarna som intervjuades. Genom att ha en relation till förskollärarna kan eventuellt färdiga föreställningar förekomma. Alvehus (2019) beskriver att vid en intervju blir respondenterna påverkade av intervjupersonens närvaro.
6 Resultat
I detta avsnitt redovisas resultatet av de genomförda intervjuerna. Avsnittet är uppbyggt efter våra frågeställningar som ligger till grund för den här studien. Svaren från förskollärarna är sammanställa under respektive fråga, detta för att synliggöra deras olika erfarenheter och tankar kring anknytningen och dess innebörd i förskolan. Vi har valt att tilldela förskollärarna fiktiva namn, detta för att säkerställa deras anonymitet. Frågeställningarna för denna studie är följande:
● Hur ser förskollärarna på begreppet anknytning?
● Vad anser förskollärarna om anknytningens betydelse för barns utveckling och lärande?
● Hur främjar förskollärarna en trygg anknytning och finns det faktorer som påverkar detta?
Syftet med vår studie är att komma åt de erfarenheter och tankar förskollärarna har om anknytningens betydelse för barn i förskolan, samt deras egna resonemang om anknytning.
6.1 Hur ser förskollärarna på begreppet anknytning?
De sex förskollärare som intervjuades hade samtliga kännedom kring anknytningsteorin, men i olika omfattning. De var eniga om att trygg anknytning ligger till grund för fortsatt
utveckling och lärande medan en otrygg anknytning hämmar barnet. Detta förklarade förskolläraren Gunilla med att barn som känner en otrygghet och inte har en speciell förskollärare att gå till, kan inte fokusera på lärandet, eftersom barnet har fullt upp med att hitta en säkerhet.
Samtliga förskollärare fick frågan om vad anknytning har för innebörd för dem, där Siri och Johanna svarade såhär:
” Jag tänker att anknytning ligger till grund för vidare lärande och utveckling”
“För mig så betyder det ju att skapa en trygg plats, det är mitt jobb, ge en trygg plats för barnen där de upplever fullskalig trygghet för utforskande”
Förskolläraren Siri berättade att hen inte gör någon skillnad i anknytningen beroende på om barnet är pojke eller flicka, inte heller om barnet är ensambarn eller om det har syskon då Siri möter barnet utifrån hur barnet är och därmed blir anknytningen därefter.
Samtliga förskollärare ansåg att de kunde se barns anknytningsbehov tydligare under vissa specifika tillfällen. Dessa tillfällen kunde vara vid separationen från vårdnadshavare, vid övergångar från en aktivitet till en annan, vid introduktion av nya miljöer, nya vikarier på avdelningen, lämning på annan avdelning, vid vila samt när rutiner bryts. För att underlätta för barnen vid dessa tillfällen nämnde några förskollärare att tydligare kommunikation med barnen bidrog till ett lugn och en ökad trygghet, eftersom barnen förstår då vad som ska hända därefter.
Utifrån läroplanen för förskolan kopplat till trygg anknytning så arbetar samtliga
förskollärare med olika definitioner av begreppet ständigt. Både Sanna och Gunilla anser att omsorgsdelen av arbetet som förskollärare är i relation till anknytning. Där de ser varje barn och deras behov. Det är väsentligt eftersom om barnen inte upplever god omsorg, är det svårt för dem att fokusera på lärandet. Johanna nämner också omsorg, att det är viktigt att finnas där, bekräfta och vara nära barnen. Vidare nämner Johanna och Louise att de sitter mycket på golvet med barnen, är närvarande och aktiva i deras roll som förskollärare.
Fem av sex förskollärare svarade att barnen går till samtliga förskollärare och pedagoger på deras avdelning om det är något, och de upplevde inte att en förskollärare eller pedagog fungerade bättre än någon annan. Dock nämnde Siri att hen ibland är första valet hos några barn men om hen inte är där, går barnen till någon annan av personalen. Gunilla nämner att det finns vårdnadshavare som kan ha favoriter bland personalen på avdelningen, att det märks när de frågar efter en specifik förskollärare eller pedagog. Gunilla anser att vårdnadshavarnas förtroende för en specifik förskollärare eller pedagog ska respekteras och tillmötesgå om det är möjligt, men samtidigt arbetar förskollärarna och pedagogerna i ett arbetslag som har en kommunikation sinsemellan kring barnen.
På frågan om barnen på avdelningen kan skapa en anknytning till varandra så svarade fem av sex förskollärare att de kan se att barnen skapar band sinsemellan. Siri berättar att på hens avdelning arbetar de mycket med värdegrunden och hur en bra kompis ska vara. Att det inspirerar barnen till att hjälpa varandra exempel med dragkedjor och skor. Siri berättar vidare att:
“Att barnen gärna hjälper till och vill gärna vara hjälpsamma och ta hand de yngre eller en kompis som inte kan, då binder det nya band. Samt att de blir trygga med varandra, kan vända sig till en kompis. Det tycker jag är fantastiskt när man ser det,
då känner man att man har lyckats med något och nått fram med sitt budskap när man ser det på barnen.”
6.2 Vad anser förskollärarna om anknytningens betydelse för barns utveckling och lärande?
Alla förskollärarna kopplade begreppet anknytning till trygghet. Att tryggheten var väsentlig för att kunna skapa en god anknytning till barn och för att möjliggöra en lärorik tid på förskolan. Förskolläraren Siri menar på att hon arbetar för att skapa en trygg relation till samtliga barn från dag ett och genom hela deras tid på förskolan, att ge barn ökad trygghet behövs prioriteras konstant. Samt att trygghet handlar om att visa tydliga ramar för vad som är okej och vad inte är okej i förskolan. Detta håller Gunilla med om att tydlig struktur och rutiner under dagen upplever hon ger en ökad trygghet för barnen och barnen vet vad som förväntas av dem. På liknande vis beskriver Siri att förskolans rutiners har betydelse för trygghet såhär:
“Man måste kunna sätta ramar och regler, samtidigt som vi tillgodoser barnet. Jag tror det att barnet som har rutin, som har lite förhållningsregler är tryggare än om barn som får spela fritt. Jag kallar det att man är mjuk-hård. För att jag upplever att barn som ”spelar fritt” eller hur man nu ska uttrycka sig oftast mer otrygga än barn som kan ta en tillsägelse och rätta sig lite efter förhållningsregler.”
En fråga i intervjun fick förskollärarna beskriva kännetecken av trygga barn på förskolan enligt deras upplevelser. Förskolläraren Johanna svarade såhär:
“En sak man kan känna att nu börjar de bli trygga är när dem börjar äta vid måltiderna. Mycket kan barnen inte kontrollera i förskolan men maten kan dem kontrollera. Och just äta kanske man inte heller gör förens man mår bra och känner att man är på en trygg plats.”
Att barnen börjar äta vid måltiderna nämnde också Karin, när barn har vägrat äta under en period och sen börja äta så smått är ett tecken för henne på att barnet börjar känna en lite större trygghet med sin omgivning.
Louise nämner “gummibandseffekten”. Gummibandet menar hon med symboliserar när barnet först vågar gå en liten bit och sedan kommer tillbaka för närhet och trygghet för att
sedan gå ännu längre för att utforska. Detta är ett mönster hon kan se i sitt arbete i förskolan, speciellt med de allra minsta barnen. Vidare nämner hon att en trygg relation kan vara på olika sätt eftersom vi alla är olika och definierar och behöver trygghet på olika sätt.
Två av sex förskollärare nämnde att personalens sammanhållning är viktig för att skapa trygghet på deras avdelningar. De förklarar på liknande vis att om personalen inte är samspelta blir det en obalans, vilket kan skapa en otrygghet i barngruppen. Ser en förskollärare inte barnets behov utan enbart fokuserar på barngruppen kan det skapa en otrygg anknytning, detta eftersom barnet inte kommer nära någon av personalen.
Louise beskriver hur personalens sammanhållning på avdelning kan speglas i barngruppen och skapa otrygghet för barnen:
“Är vi inte samspelta, så märks det bland barnen. Det blir obalans på avdelningen och det skapar otrygghet tror jag. Man väljer kanske att fokusera på barngruppen och inte på barnet som individ. Det kan skapa en väldigt otrygg anknytning tänker jag. ” Karin nämner betydelsen att personalen arbetar likadant eftersom annars kan det bli dubbla budskap till barnen, som till exempel om någon i personalgruppen bär runt på barnen när de andra i personalgruppen inte gör det. Det ger barnen dubbla budskap, och barnen vet inte hur de ska förhålla sig. Vilket skapar en otrygghet och det i sin tur hämmar barnens lärande.
6.3 Hur främjar förskollärarna en trygg anknytning och finns det faktorer som påverkar detta?
Förskolläraren Siri nämner att barn har olika behov som de föredrar att bli bemötta och beskriver det såhär:
“Alla är ju olika och då måste man gå olika vägar för att nå barnet.”
Samtliga sex förskollärare nämnde några punkter som dem ansåg sig kunna se barns
anknytningsmönster. Det var bland annat barns olika behov av närhet och att förskollärarna var tillgängliga i miljön samt vid olika situationer som uppstår på förskolan. Genom att förskolläraren är aktiv och inbjudande kunde några barn ta ett kliv framåt. Gunilla nämnde att vissa barn vill sitta i ens knä medans andra barn sitter helst bredvid. Barnet bestämmer på vilket sätt hen behöver förskollärarna på och förskollärarna ska försöka anpassa sig efter det för att tillgodose barnens individuella behov.
Johanna anser att det är viktigt att läsa av barnet och se dennes behov, det går inte att ta alla barn på samma sätt. Vissa barn kan man ta direkt medans andra barn behöver vi arbeta upp ett förtroende. Vidare sa Johanna och Louise på liknande sätt att det gäller att skapa en trygghet hos vårdnadshavarna, detta eftersom vårdnadshavaren är barnets primära
anknytningsperson och de måste känna en trygghet i att lämna barnet på förskolan. Finns tryggheten och omsorgen så kommer det automatiskt förmedlas över till barnet. Vidare påtalar Gunilla att oberoende på vilken anknytning barnet etablerat med sina vårdnadshavare, om den är trygg eller inte, behöver vi som Förskollärare skapa vårt eget band med barnet och det ser olika ut beroende på vilken sorts anknytning barnet har mött tidigare. Genom att bygga upp och möjliggöra goda samspel och lyhördhet gentemot barnet har vi förskollärare en möjlighet att skapa en god anknytning till barnet och i vissa mån kompensera för en otrygg anknytning.
För att försöka främja trygg anknytning till barnen på förskolan nämnde några förskollärare att de har undervisning i mindre grupper. Detta för att tydligare kunna se varje barn och deras behov. Gunilla nämner att i mindre grupper finns där vissa barn som vågar ta för sig mer än vad de gör i helgrupp, att barnet känner sig mer säker med färre antal barn i gruppen. Känner sig barnen mer säkra och trygga så lär de sig bättre. Siri anser att barngruppens storlek är av betydelse, men att det är förskollärarnas och pedagogernas ansvar att möjliggöra
anknytningen. Louise säger att barngruppens storlek har betydelse och att det är en organisationsfråga, hur de arbetar i förskolan. Hon anser att det gäller att skapa goda förutsättningar av de förutsättningar man har i verksamheten. En god förutsättning enligt samtliga respondenter är att det ska finnas tillräckligt med personal för att möjliggöra optimalt lärande- och utvecklingsmöjligheter för barnen.
På frågan om pedagogtätheten har betydelse för barns trygghetsskapande svarade Karin såhär:
”Ja, för att vi ska kunna se varje barn. Kunna tillgodose deras behov och om dem kommer och behöver en stund hos en så ska det inte behövas att säga nej för att pedagogen inte hinner. Man ska kunna sitta ner och just när det handlar om trygghetsskapandet och anknytningen så måste man kunna ta sig den tiden.”
Siri nämner att pedagogtätheten är viktig eftersom alla är olika och det går inte att klicka med alla, och då är det en fördel att det finns valmöjligheter för barnen. Gunilla anser att de olikheter och egenskaper personalen innehar gör att de flesta barnen alltid klickar med någon.
Tre förskollärare av de sex som intervjuades tog upp att nya vikarier på avdelningen kan skapa en viss oro hos barnen. Gunilla nämnde att vissa dagar väljer de att inte ta vikarie, detta eftersom det hade skapat mer oro i barngruppen än vad det ger att ha ett par ögon till.
Framförallt anser hon att det skapar mer oro hos de barn som redan är otrygga sen innan.
Samtliga sex förskollärare ansåg att förskolans miljö kan främja en trygg anknytning. Gunilla anser att en inbjudande lekmiljö och närmiljö skapar goda förutsättningar för barnen att utforska och utvecklas. Siri instämmer att om miljön är inbjudande så lockar det till lek och lärande samt att det skapar en trygghet hos barnen att dem känner sig inbjudna i
verksamheten. Vidare nämner Siri att deras material till barnen är på en låg höjd, eftersom barnen själva ska kunna välja och vissa barn kanske inte vågar komma fram och fråga direkt.
Både Sanna och Johanna nämner att för stora miljöer kan skapa en otrygghet hos barnen.
utemiljön på förskolorna är större vilken kan bidra till att det är svårare att fånga upp barnet och komma nära. Men det är förskollärarnas och pedagogernas uppdrag att vara nära barnen och se att de utmanas i de olika miljöerna på förskolan anser Sanna.
7 Analys och diskussion
I detta avsnitt görs analysen och diskussionen av intervjusvaren, dessa svar stöttas upp av de teoretiska utgångspunkterna och tidigare forskning som tagits upp i de tidigare avsnitten.
Utgångspunkten av analysen och diskussionen är studiens frågeställningar vilket också utgör uppdelningen av detta analys- och diskussionsavsnitt.
7.1 Hur ser förskollärarna på begreppet anknytning?
Utifrån resultatet som presenterats ovan kopplar samtliga förskollärare begreppet anknytning till barns trygghet. Trygghet var det ord som förskollärarna alltid vände tillbaka till. Om barn inte känner en trygghet på förskolan så går det inte att utveckla en anknytning, och därmed blir barn hämmade i deras utveckling. Ordet omsorg nämnde några av förskollärarna också som en viktig del i trygghetsskapandet, men begreppet trygghet var det väsentliga när
förskollärarna reflekterade kring anknytningens betydelse. Läroplanen för förskolan (Lpfö18) betonar vikten för att barn ska känna en trygghet i den sociala gemenskapen som råder i en förskolekontext vilket ska främja barns intresse till lära och utvecklas. Det går att tolka resultatet som att förskollärarna anser att trygghet är grunden för att anknytning ska kunna uppstå, där förskollärarna arbetar aktivt med varje barn för att möjliggöra för den individuella anknytningen som barnet behöver.
Broberg, Hagström & Broberg (2012) beskriver anknytning som ett samspel, där
omvårdnadspersonen har kunskap och intresse av stötta och trösta ett barn. En anknytning kan även se olika ut beroende på barnets behov samt hur den vuxna agerar mot barnet.
Forskarna İlhan Ildiz och Ahmetoğlu (2016) har i sin studie studerat barns anknytningsstatus i en förskolekontext där vårdnadshavarna fick fylla i barnets kön och om barnet hade något syskon. Barnen i studien fick sedan slutföra olika berättelser till en dockfamilj. Resultatet för studien påvisade att flickorna i studien hade tryggare anknytning, men också att barn som hade syskon, familjens ekonomiska status och vårdnadshavarnas utbildningsgrad inte hade någon betydelse för anknytningens utformning. Detta motsäger resultatet för vår studie, då en förskollärare beskrev att hon inte gör någon skillnad i hur hon möter barnet utan möter barnet utifrån hur barnet är och, förskolläraren kan inte se någon skillnad i anknytningens
utformning utifrån genus, som İlhan Ildiz och Ahmetoğlu (2016) studien gör.
Samtliga intervjuade förskollärare nämner tillfällen där de ser att barns behov av närhet och trygghet, detta kunde vara vid till exempel separation från vårdnadshavare och vid
övergångar mellan aktiviteter där barnets anknytningssystem aktiveras. Hagström (2010) och Ainswoth, Bell & Stayton (1972) nämner att när barnets anknytningssystem aktiveras, sänder barnet signaler som exempel gråt för att få skydd och trygghet. Vi tolkar detta indirekt som att förskollärarna pratar om det individuella barnets anknytningsmönster. Vilka
anknytningsmönster som visas, skapas av barnets inre arbetsmodeller. De inre
arbetsmodellerna menar Broberg, Hagström & Broberg (2012) utvecklas i samspelet mellan barnet och anknytningspersonen, beroende på hur barnet har blivit bemött tidigare.
Resultatet visar att barnets anknytningssystem syns tydligt för förskollärarna när barnen blir lämnade på morgonen. Bowlby (2007) beskriver i sin studie att barnet blir separerat från sina vårdnadshavare när barnet blir lämnat på förskolan. Samt hur personalen på förskolan kan bli barnets sekundära anknytningspersoner där barnet söker trygghet när barnet inte är i närheten av sina vårdnadshavare som vanligtvis brukar vara de primära anknytningspersonerna.
Majoriteten av förskollärarna som blev intervjuade ansåg att barnen på deras avdelning skapade band mellan varandra i olika grad. Detta kunde ses när barnen hjälptes åt och bad en kompis om hjälp, vilket förskollärarna tolkar som att barnen var trygga med varandra.
Forskarna İlhan Ildiz och Ahmetoğlu (2016) ansåg att en trygg anknytning ökade barnets sociala kompetenser vilken är en värdefull resurs för barnet. Denna studies resultat går att tolka som att barnen har möjlighet att skapa band med några barn i barngruppen, ökar detta barns självsäkerhet och nyfikenhet för att utforska.
7.2 Vad anser förskollärarna om anknytningens betydelse för barns utveckling och lärande?
Samtliga förskollärare som intervjuades var eniga om att trygg anknytning ligger till grund för fortsatt utveckling och lärande medans barn med en otrygg anknytning blir hämmade. För att möjliggöra en trygg anknytning för barnen nämnde förskollärarna olika sätt att tillgodose detta. Ett av dessa sätt var tydliga rutiner och strukturer, eftersom detta upplevdes av
förskollärarna bidra till ökad trygghet på avdelningen. När barnen är medvetna om dessa rutiner och strukturer, vet barnen också vad som förväntas av dom vilket skapar ett lugn.
Förskolan kan enligt Broberg (2000) beskrivas som en trygg bas och en säker hamn för alla barns lärande och utveckling. Commodari (2013) kom fram till i sin studie att barn som är
trygga utvecklar bland annat en bättre skriv- och läsförmåga jämfört med barn som inte känner sig trygga och säkra på förskolan. Utifrån intervjusvaren går det att tolka betydelsen av tydliga rutiner, då detta är av vikt för att barnen ska veta vad som händer i verksamheten samt vad som förväntas av dem. Barnen får därmed en känsla av sammanhang, vilket gör att barnen kan lägga mer tid på att utvecklas och utforska eftersom de vet vad som händer under sin dag på förskolan.
Brandtzæg, Torsteinson & Øiestad (2016) beskriver trygghetscirkeln som en cirkel där nedre delen handlar om barnets anknytningsbehov och den övre delen handlar om ett barns
självständighet att utforska världen. Där små barn inte rör sig så långt bort från
anknytningspersonen för att sedan ju äldre och tryggare barnet blir, ju längre bort från anknytningspersonen blir utflykterna. Cortazar och Herreros (2010) beskriver i sin studie att barn som inte har någon person att knyta an till inte vågar utforska sin omvärld i samma utsträckning som trygga barn. Trygghetscirkeln kan jämföras med en respondents svar i denna studie, “gummibandseffekten”. Som för henne symboliserar att barnet först vågar gå en bit för att utforska på förskolan och sedan komma tillbaka för trygghet och närhet. För att barnet sedan ska våga gå ännu längre i sitt utforskande nästa gång barnet beger sig ut på utforskande. Det går att reflektera över trygghetscirkelns betydelse för det individuella barnet, där varje barn ska veta att det finns någon för de som tar emot och finns där som stöd för att våga utforska sin omvärld vidare. Det är förskollärarnas ansvar att ha kunskap om vilket stöd varje barn behöver för att nyfiket utforska och utvecklas.
Bowlby (2010) beskriver trygg anknytning som ett mönster där barnet litar på sina
vårdnadshavare eller andra omsorgspersoner, eftersom barnet vet att dessa finns tillgängliga vid skrämmande händelser och stöttar barnet i sin utveckling. Vidare beskriver Bowlby (2010) att en otrygg anknytning gör att barnet inte vågar utforska världen. Hagström (2010) beskriver i sin avhandling hur kvaliteten på anknytningen mellan barn och vårdnadshavare, beror på hur vårdnadshavaren visar sensitivitet och tillgänglighet. Detta anser vi även gäller mellan förskollärare och barn på en avdelning, hur förskolläraren visat sig tillgänglig och lyhörd gentemot barnet.
Enbart två förskollärare betonade vikten av personalens sammanhållning för att skapa trygghet för barnen på avdelningen. De anser att om personalen inte är samspelta speglar det av sig på barngruppen. Det kan medföra att barn upplever en känsla av otrygghet. Vi
reflekterar över om förskollärare inte ser det individuella barnet utan enbart fokuserar på
barngruppen som helhet kan det i värsta fall bidra till att barnet inte skapar någon anknytning till någon av förskollärarna och pedagogerna på avdelningen, vilket i sin tur hämmar barnets lärande. Om det individuella barnet inte blir sedd eller får stöd från förskollärarna och pedagogerna kan det leda till att barnet utvecklar en otrygg undvikande anknytning. Vilket kan jämföras med Broberg, Hagström & Broberg (2012) beskrivning av det tredje
anknytningsmönstret.
7.3 Hur främjar förskollärarna en trygg anknytning och finns det faktorer som påverkar detta?
Broberg, Hagström & Broberg (2012) nämner betydelsen av att arbetslaget på en avdelning bör ha en bra sammanhållning, genom att ha liknande värderingar barnuppfostringsstil och stödja varandra. Detta för att ge barnen en trygghet i att alla förskollärare och pedagoger reagerar på liknande sätt och det ger barnen en stabilitet, vilket är en grund för att en anknytning ska uppstå. Barnas och Cummings studie (1994) påvisade att barn vars anknytningssystem var aktiverat, sökte trygghet och omsorg hos de förskollärare och pedagoger som upplevdes vara mer stabila och säkra, samt att de var bättre på att tillgodose barnets behov.
Hagström (2010) nämner vikten av förskollärarnas och pedagogernas kompetens inom ämnet, att det behövs för att tillgodose barns anknytningsbehov. De intervjuade förskollärarna
betonade vikten av att kunna se och möta varje barn, och hens individuella behov för att en anknytning ska kunna uppstå, samt att förskollärarna ska anpassa sig efter barnets signaler och stötta och vägleda i vad som än sker i förskolan. Det går att tolka att om förskollärarna har kännedom om anknytningens innebörd och vetskapen om att barnens tidigare erfarenheter präglar deras behov av trygghet och närhet, möjliggör det att bättre förstå och stötta det enskilda barnet. Vi tolkar utifrån resultatet och de tidigare forskningarna att kompetensen hos förskollärarna samt att de har ett bra samarbete sinsemellan, kan göra de mer säkra och trygga i deras roll som lärare, vilket också främjar anknytningens framväxt.
De intervjuade förskollärarna betonar vikten av att dela in barnen i grupper under dagen.
Detta för att alla barn ska ha möjlighet att synas och komma till tals. Genom att ha små grupper möjliggör det för förskollärarna och pedagogerna att fånga upp det enskilda barnet
