Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek.
Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.
Th is work has been digitized at Gothenburg University Library.
All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text. T h is means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the ima-ges to determine what is correct.
01234567891011121314151617181920212223242526272829 CM
'NA NÉANT!NG
EUE!N TUEEL_
flGNL N ENACT EN GETTiUD U U A
GUSTAV NÄGTKQM
SKFUVA / DETTA N:Kj
N:r 44 (42:dra Årg.) UPPL A PRAKTUPPLAGAN DEN 3 NOVEMBER 1929
;. i
:ï : I
"S4
i
alsklia PIAMPAN
Modern medicinsk världslitte
ratur förtäljer om glänsan
de resultat mot sjukdomar, tack vare ljusbestrålningsmetoden ...
Människorna, såväl som växter och djur, behöva ljus för att kunna existera och trivas.
De gamla romarna förstodo att tillgodogöra sig solljusets lä
kekraft för kroppens vård och för speciella sjukdomar, i syn
nerhet rubbningar i ämnesom
sättningen.
Sedan elekriskt ljus införts, kunde ljusets läke
kraft grundligare studeras och tillgodogöras en li
dande mänsklighet.
Sedan Finsen påvisat solstrålars läkekaft, har Kellok först använt elektriska lampor som ersätt
ning för solljuset. De kända läkarna Dr Bernhard, Lindholm, Schwendsen, Feilberg, Rollier, Bach, Je- sionek m. fl. påvisade de gynnsamma resultat de uppnått med ljusstrålarna vid sårbehandling, tuiber- kulösa sjukdomar i ben, leder och hud etc. Sedan konstruerades apparater för ersättning av solljuset, båglampor, kvartslampor, spektrosollampor, strål- ugnar etc.
Tag nu av Dig Far, så börja vi behandlingen genast. Du blir säkert av med Din värk!
Svårigheten att handhava de stora ljusapparater
na fanns dock kvar. Men nu har det lyckats att framställa det bästa tänkbara för lätthanterlig och
billig behandling i hemmet. Lampan för alla, som enkelt möjliggör ljusbehandling, samt vars ljuskälla
bekvämt kan inriktas på det sjuka stället.
Skön, frisk hy, ung
domligt utseende ge
nom röd bestrålning.
(Reg. i Kungl. Patent- och Registreringsverket.) För skadliga ef terapningar varnas!
och under stor intensitet återstrålade på den sjuka kroppsdelen.
Färgad ljusbehandling (chromoterapi) är en mänsklighetens välgörare. LTndantränger många dyra och värdelösa medikamenter.
Till en början bestråla blott 5—io minuter! Efter några dagar upp till 30 minuter. Avstånd till det bestrålade stället c :a 10—30 cm. Flera bestrålning
ar kunna företagas samma dag, om patienten stan
nar inomhus. Emellerid bäst på kvällen.
Enligt läkares erfarenheter användes Aeskulap- lampan på följande sätt:
Violett bestrålning mot ryggvärk.
Ljuset helar alla sjukdomar!
Utan ljus vad vore liv?
Aeskulaplampan, för lokal Uviol-Carbofilglödljus- bestrålning, gör det möjligt att använda ljusterapi med synnerligen gott resultat (som verklig fysisk läkarefaktor).
Genom lampans metallspegels paraboliska form bli ljus- och värmestrålarna starkt koncentrerade,
. SOL-HUS : " -VÄRME- - HYTT Lll
DEN UNDERBARA
Hör Du mor, Aeskulaplampan gjorde oss verk
ligen gott, Du. Inga plågor mer! Underbart! Och pojkens svåra tandvärk försvann på 5 minuter!
& Reg. Verket.) Båda äro stämplade med ”CAR- BOFIL”, ”UVIOL” ”AESKULAPLAMPAN”. Se noga efter detta!
Aeskulaplampan användes och rekommenderas av icoo-tals läkare.
Aeskulaplampan, enligt avbildningen, är försedd med 3 ÄKTA Uviol-Carbofilbrännare, röd, vit och violett, i naturkolorerat glas (annat glas och andra brännare duga ej, då de sakna terapeutisk verkan).
Låt ej övertala eder att taga andra! Observera detta noga !
'( Vid beställning uppgiv v o 11 ! Lampan kopplas till vanlig väggkontakt eller annan ljusledning.
På det att vårt mål skall uppnås : Att den under
bara Aeskulaplampan må installeras i varje hem, är priset satt så lågt som till endast 33 kronor,
komplett.
Ombud antagas överallt. — 1000-tals intyg!
Svåra plågor i mellangärde och underliv kunna försvinna på få minuter.
Rödljus, där det gäller att tillföra kroppen nya, sunda vätskor. I enlighet med dess upplivande ver
kan på nervsystemet är det röda ljuset särdeles väl
görande vid depressionstillstånd, nervositet, andlig trötthet och allmän nervförslappning. Vidare mot hämorroider, åderbråck, brännskador, eksem, gene
rande rodnader, revormar, åderförkalkning, vid för
senad menstruation, svagt arteriellt blodtryck, all-*
mänsvaghet, håravfall etc.
Matsmältningsibesvär, på grund av stoekningar i blodcirkulationen, förstoppning och ojämna tarm
rörelser förbättras snabbt. Nervförlamning behand
las med fördel. Rött ljus bäst för bevarande av en frisk och skön hy.
Vittljus som värmelampa i allmänhet. Att torka hår med etc.
Violettljus rekommenderas, där det gäller att mildra, att lugna, att skaffa hårt spända nerver vila. Alltså vid nervösa tillstånd, såsom sömnlöshet o. d. Vid akuta inflammationer och blödningar, diarré och stegrad tarmverksamhet. Vid astma, sen
sträckningar, gikt, ryggskott, illamående, tandvärk, ischias, huvudvärk, kolik, skrivkramp o. s. V. Lika
så reumatism i muskler eller leder, bör behandlas med violett ljus.
Aeskulaplampan är en källa till hälsa och välbe
finnande för var och en.
Vid behandling i ansiktet, slut ögonen!
De olika ljusen kunna naturligvis även användas på djuren.
Aeskulaplampan
är synnerligen elegant och gediget utförd. Är kon
struerad på vetenskaplig grund. Vi varna för ris
kabla efterapningar! Begär bevis på att Ni får den ÄKTA Aeskulaplampan med ÄKTA Uviol- Carbofilbrännare! (Lagligt skydd! Kungl. Patent-
/O,
SSKUIAPIAHPSN
VAR NINGT
Den äkta lampan är försedd med stämplar enligt vid- stående. (Lagligt skydd ! Kungl. Pa
tent- & Reg. Ver
ket.) Dessutom är varje handtag för
sett med vidstående
skylt. Endast då är lampan äkta. Låt ej övertala Eder att taga något annat,
som Ni ångrar! Finnes ej den äkta med alla vid
stående stämplar, så tillskriv :
AESKULAPLAMPAN, Malmö, Jörgen Ankersg. I, Tel. 7508.
»>-
BESTÄLLNINGSSEDEL.
Från firman Aeskulaplampan i Malmö' beställes att sändas mot postförskott I Aeskulaplampa med 3 äkta Uviol-Carbofilbränmre, pris komplett kr. 33 : —.
VOLT (måste uppges) ... Skulle lampan ej motsvara mina förväntningar, så förbehåller jag mig rätten att få återsända densamma, inom 5 dagar från mottagningsdagen.
Namn: ...
Titel : ...
Gata : ... . Nr ...
Postadress : ...
V. g. skriv tydligt ! Eftertryck förbjudes ! IDUN.
1198
%iv. »?
fexxx-x^ •%;" ,aä
f v>
N
OM DJUR OCH OLÄMPLIGT HACKANDE
DEN HÄR VECKAN BORDE FÖRBI- gås med tystnad. När man inte har något ro
ligt att tala om, borde man tiga.
Med stora rubriker har man hela veckan från varje löpsedel fått sig ihamrat, hur be
drövligt ynklig människan ändå är. De mest framstående medborgare har begått handlin
gar, så låga, att man skäms att vara männi
ska. En ungdomens vårdare har på det för
färligaste svikit det förtroende, som föräldrar och målsmän satt till honom, och hur förlå
tande man än försöker vara, ville man utropa med bibelns ord: det hade varit bättre att en kvarnsten hängts om hans hals och han kas
tats i havens djup.
Den andra historien, de bildade människor
na som svårt förgått sig mot en oiskyldig, vi
sar också, på ett ohyggligt sätt, djuret i män
niskan.
Det är modernt att påstå, att det där dju
ret alltid ligger på lur, och att det, om det med våld behärskas, alltid någon gång kom
mer att hämnas. Det tror inte jag, jag tror att djuret kan övervinnas, så att det blir en lydig tjänare. Blir en tämd kraft, inte en förstörande. Hemskt vore det annars.
*
När människorna äckla en, drar man sig tillbaka till öknen, om man har det lynnet, eller ägnar sig åt de andra djuren. De fyr- benta och de som flyga i luften eller kräla på marken.
”Ju mer jag lär känna människorna, dess mer uppskattar jag hunden, eller katten eller papegojan”, säga de desillusionerade. Och det är något i det, ehuru jag tror att satsen borde formuleras så: ju mer missräkning männi
skorna bereda mig, dess mer sluter jag mig inom mig själv. Ty är det inte favorit-djurets dyrkan av ens eget jag, som är dess största behag och den egenskap vanned det fördel
aktigast skiljer sig från den likgiltiga männi
skohopen?
Hundälskare äro egocentriska : de älska att dyrkas och att kritiklöst åtlydas; människo- vänner få icke vara egoister, de få icke be
gära lön och de få vara beredda på otack- samhet, missförstånd, krångel och bråk utan all ände. Ha de älskat över alla mått, bli de stenade. Ja, korsfästa.
Men älska hundar, katter och papegojor, det är mera lugnt! D. v. s. det är tydligen inte alldeles lugnt att älska katter alltför mycket.
Man får t. ex. inte göra ett barnhem till ett katthem. Då kommer oförstående människor och kastar ut kissarna och anmärker på att all den fisk- och köttfärs och vård och kärlek, som borde givits små barn, istället gått till små katter. Och så blir det bråk i alla fall.
Förresten stundar här nya tider : i England är det tal om att förbjuda rävjakten, sådan den bedrives av den engelska aristokratien, och här hemma är det på tal att modernisera Skansens djurburar!
För inte många år sedan, hörde jag en en
gelska förklara, att rävarna tycka om att het
sas av hundar, och litet då och då och allt som oftast har man hört sakkunniga röster från Skansen (inte djurens!) förklara, att de fångna djuren trivas i sina burar. Och man har tillbakavisat allt tal om motsatsen som mer eller mindre hysteri.
Räv jakten har varit ett heligt privilegium och en oomkullrunkelig institution för den engelska överklassen. Att skjuta en räv, sans façon har ansetts somi en tarvlighet, alltså som något värre är ett brott. Räven skall het
sas till döds av hundar för att det skall vara fint.
Djurburarna på Skansen har också ansetts heliga. De höra på något vis ihop med ”Haze- lii tanke” och måste därför stå över all ut
veckling. Äro helig tradition.
Men nu ! Nu knakar det i fogarna. Engel
ska regeringen ämnar framlägga ett lagför
slag om förbud för räv jakten i dess nuvarande form och Hagenbeck har inspekterat Skansens djurburar och icke funnit allt ganska gott, varför Skansens styrelse skall taga i övervä
gande, vilka ändringar, à la Hagenbeck, lämp
ligen kunna vidtagas för att bereda djuren mera tidsenliga fängelser. Som en övergång, hoppas jag, till det ändå mera tidsenliga: inga fångna vilddjur alls.
Ty dithän kommer det gå en gång, lika sä
kert som att °det nu gått därhän att människor icke,längre tåla se de illaluktande trånga järn
burar, som, för bara några decennier sedan voro fullt tidsenliga och som för bara något år sedan ansågs fullt djurvärdiga. Eller fullt människovärdiga, hur man nu skall uttrycka det.
Det kommer en tid, vars morgongryning re
dan anas, då det skall gå upp för människor
na att den jagade, underligt nog, kanske inte har lika stort nöje av jakten som den jagande och att fångens syn på gallret i någon mån kanske skiljer sig från fångvaktarens.. Och man skall förstå att ingen har rätt, att för sitt eget nöjes skull öka lidandet i världen.
Richesse oblige heter det. Den som blivit född till människa, som! fått skapelsens ri
kaste möjligheter i faddergåva, den har icke rätt att tanklöst lägga tyngre bördor på de små brödernas axlar. ”Kreaturens suckan” är en svår anklagelse för oss människor.
*
Innan jag slutar måste jag visst sticka in några rader förklaringar. På några föregå
ende kåserier.
Långrandigt? Ja visst, men, om inte nöd
vändigt — vad är nödvändigt här i världen ?
— så dock kanske ,av behovet påkallat.
... ... ... ... i
Idunpriset.
Man säger, att jag hackar på skolan. Och att det är illa att göra så, ty skolan är, om inte det bästa av den slags, så, i alla fall, så bra den kan vara, och många gånger bättre än jag låter påskina.
Anmärkningarna äro fullt befogade: jag hackar på skolan. Jag varken kan eller vill två mina händer. Men jag hackar icke av elakhet, jag hackar av kärlek. Faktiskt är jag litet lik pelikanen, eller vad det n,u är för to
kig fågel, som hackar och sargar allt för sina ungars skull. (Han hackar visst sig själv, så liknelsen haltar en smula, men det gör alla liknelser, och, förresten, vem vet om inte jag i mitt hackande också skadar mig själv? Åt
minstone går min eventuella, särdeles even
tuella popularitet hos skolfolk all världens väg.)
Men varför i all världen hackar kåsösen, då ? hör jag en indignerad läsekrets utropa. Var
för inte låta skolorna vara i fred, de äro ju bra som de äro och av tjat kan inte komma något gott.
Härpå vill jag svara: Vet inte de framstå
ende prenumeranterna och de mindre fram
stående lösnummerköparna, att den man äl
skar, den agar man. Jag har en allt uppslu
kande kärek till barn och allt som rör barn, följaktligen också till skolor. Att min kärlek vis-à-vis de senare råkat bli en smula, olyck
lig, d. v. s. icke besvarad, rår inte jag för.
Mitt intresse är, om det tillåtes mig att säga det si älv, rent och osjälviskt. Jag skulle vilja göra skolan så som jag ser den i tninia dröm
mar. Är se’n mina drömmar dumma, det rår jag inte för.
Mitt ”hackande” är förestavat av mitt gan
ska betydligt stora intresse. Men jag är inte blind, när jag älskar, vilket lär vara det enda riktiga, jag är tvärtom ganska seende. Men för framtiden skall jag istället blunda. Gam
malt fint, beprövat medel till undvikande av otrevnad.
Förresten förstår jag inte, varför skolfolk bli förargade! Jag har ju en sån stor venera
tion för dem, för deras uppslitande arbete, plikttrohet O1, s. v. Det jag någon gång an
märker på, helt lekmannamässigt och utan minsta profetpretentioner, är den rådande skolformen, som synes mig i vissa delar vara i behov av en smula ruckning.
Det är först när man kan svara ja på frå
gan, är vår nuvarande skola den bästa tänk
bara, som man bör och skall lägga ned — jag höll på att skriva stridsyxan — jag menar trädgårdssaxen.
Se’n är det en annan sak, vilka som skola kunna tänkas lämpliga att hålla i tuktoverkty- get. Jag erkänner villigt, att min enda kom
petens för ämbetet är mitt livliga intresse.
Som jag emellertid skall försöka dämpa en smula. Allom till behag.
Förslag till kandidater för Idunpriset IÇ30 skota in
sändas till Iduns redaktion eller direkt till ordf. i Iduns kvinnliga akademi, d:r Karolina Widerström,
före den i november.
Kodak Film
Både kameran och filmen bör vara
av märket
^ KO DA K?*
EASTMAN KODAK C O M P.
Alla fotografiska artiklar, framkallning $ kopiering genom
HASSBLBLADS FOTQOR. A.-B.'
aotthtrg - Malmt - Sttekholm
— II99
ER DOTTER SKA UTOMLANDS
MEN FARORNA ÄRO MÅNGA OCH HUR SKOLA DE AVVÄNDAS ?
iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiimiiiiiiiiiiinimmiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiimiiiiiiiimiiiiiiniiiiiimiiiiiiiiiiimiiimiiiiuiiiiiii».
1 Det är långt ifrån första gången Idun upptar och sysselsätter sig med :
= frågan om våra flickor utomlands — man har i våra spalter läst både §
= goda och onda ord om de svenska flickornas uppförande, när de komma jj : ut på egen hand i främmande land. På senare tid ha dock flera fram- j
= stående damer i vårt land börjat omfatta tanken att något måste göras = 1 för att dels stävja ev. missförhållanden, dels fylla den brist på effektiv Ë 1 råd- och adressgivning för flickornas utomlandsresor, vilken odisputa- = I belt är för handen. Idun har därför bett några socialt intresserade |
= damer, professorskan Signe Herrschen och stadsfullmäktigen § I Elisif T h é e l, yttra sig i ämnet och det visar sig att vissa positiva 1
= åtgärder föreslås — man hoppas varmt att de skola kunna förverkligas. 1
Med berättigad stolthet konstatera vi då och då, att vårt dyra fosterland i det in
ternationella medvetandet intar en aktad ställning. Men ledsamt nog tycks det i alla fall existera en grupp inom vår na
tion, vilken utomlands icke brytt sig om eller tänkt på att förskaffa gott rykte åt det svenska namnet. Jag syftar på de unga flickor, som skickas till utlandet för att lära språk och »fullborda sin uppfostran». Det måtte verkligen vara så, att de unga sven
skorna — kanske egentligen de som ham
na i Paris och London — äro kända, men icke välkända. Utomlandssvenskär i mer el
ler mindre framskjuten ställning ha gång efter annan låtit förstå detta.
Vad kan detta bero på? Jo, föräldrar i god samhällsställning, och av vilka man hade väntat mera noggrannhet, sända sina döttrar till tämligen löst erhållna adresser och
— det mest förvånande — de unga få resa, utan att man på förhand ordnat nå
got bestämt angående deras studier. Un
gefär detta ser ut att vara den yttre orsa
ken. Den inre tror jag vara såväl föräl
drarnas egendomligt bristande ansvarskäns
la som de unga flickornas yrvakna benä
genhet att missuppfatta sin erhållna frihet.
Kan man för ofta framhålla att frihet ingalunda är detsamma som friheter? Kära unga tös, de där kvinnosakskvinnorna, som du nu betraktar i förbigående och med ett litet medlidsamt löje, de ha kämpat och lidit för att förskaffa dig frihet att bli en medborgerlig person. De ha också me
nat, att du skulle få röra dig fritt — i hemmet, på arbetsplatsen, på gator, i nö- jeslokaler. Ingenting ville man förme
na dig, ty man litade på dig — kom ihåg det! Och kom ihåg ännu en sak:
Önskar man sig den mesta möjliga, sam
tidigt som den utsöktaste glädje av sitt liv, måste man först och främst veta hejda sig. Ett obehärskat, slarvigt, planlöst ja
gande efter förströelser, måste logiskt och enligt den erfarenhet mänskligheten städse gjort resultera i leda.
Emellertid ber jag få understryka, att jag lyckligtvis känner en hel mängd unga svenskor, vilka under sina utländska stu
dieresor uppfört sig icke endast tillfreds
ställande utan rent av beundransvärt. Jag har många exempel därpå. Bland andra vet jag en flicka, som blev satt i pension i Schweiz för att lära franska, men då hon tyckte det vara synd, att hon skulle kosta de sina så mycket pengar, gick hon på eget bevåg och tog plats som hembiträde hos en köpmannafamilj. Hon innehade den
arbetsamma platsen i mer än ett år, skötte den förträffligt, och vid återkomsten hem talade hon en flytande franska. Apropå Schweiz så råkar jag känna till Maison des Etudiantes i Lausanne, en utmärkt in
rättning, där unga flickor kunna bo för mo
derat pris och utan att behöva avstå från moderna krav på personlig frihet. Hem
met står under kontroll av universitetslä
rare och under ledning av en intelligent och fint bildad föreståndarinna. Nu är det naturligtvis alltid lättare att ta
ga hand om unga flickor i de små universitetsstäderna, än i de stora, brå
kiga världsstäderna. Enligt min mening är det för övrigt klokare att sända sina dött
rar till mindre städer. Men skulle man inte kunna tänka sig, att dylika Maison des Etudiantes upprättades i Paris och Lon
don med svensk föreståndarinna och under kompetent svenskt överinseende ? Eller kunde icke en svensk dam anställas att i dessa villsamma jättesamhällen bistå sven
ska föräldrar och ungdomar, så att be
rättigade klagomål av ifrågavarande art åt
minstone endast sällan skulle behöva före
komma ?
Det sägs, att de svenska flickorna frap
pera främlingen genom sin frimodiga, väl
klädda fägring. De firas mer än andra flic
kor, och kanske de därför frestas mer.
Ursprungligen äro de förtjusande, våra flic
kor. Så mycket mera skäl att göra allt, spm göras kan, för att skydda och hjälpa denna så intagande, men tyvärr så lätt bortkollrade kvinnliga ungdom!
I rättvisans namn vare även sagt att för
äldrar ibland också behövde omhänder
tagas.
SIGNE HENSCHEN.
*
Till en början, när rykten spredos att den kvinnliga ungdom, som reser ut till främmande länder för att studera uppträdde obalanserat och därigenom ådrog sig och hemlandet en föga smickrande uppmärk
samhet tog man detta med ro i tanke att det var mest obevisade rykten. Men allt detta tal har icke tystnat, det har tagit sig allt bestämdare uttryck, och när man på sistone från ledande håll i utlandet, från vederhäftiga personer med kännedom om förhållandena och erfarenhet hör upprepade klagomål, då blir man förvisso betänksam och frågar sig vad som kan göras åt saken.
Den unga flickan slutar väl som regel sko
lan vid aderton års ålder. Pion skall väl
småningom utbilda sig vidare och skaffa sig försörjningsmöjligheter, men hon har inga anlag som peka i viss riktning och för resten bör hon i många fall ha fyllt 20 eller 21 år för att komma in vid resp.
kurser. Vad skall hon göra under tiden?
Ha föräldrarna råd och tillfälle, så samla de som bekant ihop några tusen kronor, mindre kan också räcka, till en tids utom- landsvistelse, söka genom bekanta få rätt på någon god adress, där den unga flickan kan bo, och så skicka de i väg henne, visserligen en smula oroliga med hänsyn till att hon nu skall svara för sig själv och lita till eget omdöme, men glada, att de berett henne detta tillfälle att se sig om, lära och studera världen. Och den unga flickan, hon är förstås strålande glad, även
tyrens rika värld öppnar sig och nu skall hon riktigt njuta, nu när hon kan göra som hon vill, och inte ha mors och fars förmaningsord inom hörhåll. Först blir det kanske lite ensamt och ovant, allt nytt gör henne litet yr i huvudet, men småningom får hon bekanta, man kommer överens om att tillsammans besöka möjligen föreläs
ningar, muséer och dylikt men alldeles be
stämt varuhus, tesalonger, teatrar och an
dra platser där ungdom träffas samman och roar sig. Småningom får man också mas
sor av manliga »vänner», en ung flicka, som ser litet bra ut, är fri och ogenerad och har litet pengar att röra sig med be
höver ej gå ikring och ha ledsamt, det finns mången, som erbjuder sig att råda bot härför. Och så »studerar» hon stor
stadslivet och samlar erfarenheter av skif
tande slag, därom berättas kanske föga i breven hem, och när så slutligen pengar tryta och hemresan måste företagas, ja då få mor och far många gånger hem en dotter, som i mångt och mycket skiljer sig från det barn de skildes från, med er
farenheter, som kanske lämna spår efter sig under många och långa år.
Ansvarskännande personer äro ense om att något måste göras åt den här saken, men vad? Att stoppa upp strömmen av unga flickor, som resa till utlandet vore en ovanligt drastisk åtgärd, som ingalun
da vore att rekommendera. Att som en dam i ledande ställning i utlandet före
slagit i storstäderna inrätta några pensio
nat, dit föräldrarna med förtroende kunde sända sina döttrar är knappast heller lämp
ligt, för det första ur den synpunkten att de unga som bekant reagera mot allt som de behaga betrakta som intrång i deras
III. G. Chatham. (Forte. sid. 1215.)
1200
HERR JAG
OCH HANS FRU
ÄRO DE SVENSKA HERRARNA SJÄLVMEDVETNA?
= Naturligtvis uppvaktar han det täcka könet, men något annat själsliv 1 1 än det egna_ anser han icke vara värt begrundan — så karaktäriserar ï S förf. M a rika S t j e r n s t e d t i lätt karikatyr den svenska mannen = Ï * hans förhållande till kvinnan och hennes psyke. "Är det ej ett spek- Ï I takel att svenska kvinnor måste resa utomlands för att få höra varma I
ï kärleksord?" utbrister Anna B ranting, då hon skildrar de svenska \
Ej herrarna som kavaljerer. Det år många tänkvärda och roliga reflektioner 5
I de båda författarinnorna härnedan göra om de svenska männen och 1 Ë deras syn på de svenska kvinnorna, om den svenska konversationen |
= och om den svenska miljön; :
JAG TROR DET ÄR GOBINEAU, SOM uppdelar folken i manliga och kvinnliga:
de manliga skulle vara de, där mannen spelar främsta rollen, tages mest hänsyn till, främst avgudas, är mest välklädd — eller åtminstone anses mest ofrånkomligt böra vara det; de kvinnliga, tvärtom.
Bland i denna mening »manliga» folk skulle England, Tyskland, Skandinavien räknas ; bland de »kvinnliga», till exem
pel Frankrike och Italien, och vissa sla
viska nationer. Georg Brandes framhåller att kvinnorna i Polen i genomsnitt skulle vara överlägsna männen; men om de där spela första fiolen i Gobineaus mening, vet jag ej.
Kanske beror de svenska männens bristande intresse för kvinnan, för hen
nes psyke, hennes tankeliv, just på att de tillhöra ett folk, där mannen är, eller av ålder var nummer ett. I hemmet fingo systrarna stå tillbaka för bröderna. Pojkar
na fingo höra att de skulle vara riktiga pojkar och inga flickor, som om detta att vara flicka betraktats som sämre. Och flic
korna fingo inte höira motsatsen. Snarare ansågs talesättet, att »den flickan, det är då en riktig pojke» betyda beröm.
Den svenska mannen vet också av att han är en pamp; han vet att när herrn är hemma, är det i hembiträdets ögon litet förmer än när frun är ensam. I genom- snittskretsar vet han, att hans utgiftskonto för tobak, uteliv, gott snitt på kostymer o. d. har naturlig rätt att vara större än fruns motsvarande konto.
— Du är alltid bra ändå, säger han vän
ligt till henne, ifall hon skulle klaga över att ännu ett år behöva gå på teatern i sin gamla bruna.
Ty inte behöver hans hustru vara så förfärligt elegant, bara han själv helt ige
nom ser ut som en gentleman.
(Jag talar naturligtvis inte nu om de i det stora hela fåtaliga damer, som lägga an på att vara verkligt eleganta, eller om dem som verkligen ha råd kosta på sig ungefär vad som helst.)
Hur ofta har man inte på stockholm
ska restauranger sett den store ståtlige svenske mannen, kommen upp från lands
orten i affärer, intåga med ett JAG skri
vet som i eldskrift på pannan, och följd av frun i sin allra bästa bruna, men så försagd ändå mitt upp i lyckan att få gå på stor fin restaurang i Stockholm i Hans sällskap. Litet generad, litet orolig att inte ta sig ut som man bör. Men Han är inte
orolig, Han är alltigenom ättling av ett tusan dj... folk.
I Paris svassar givetvis madame in först, och det är hon, som har JAG skrivet på nästippen, och monsieur är glad att hon tar sig bra ut, ty han älskar att vara stolt över sin fru. Och båda ha lika stolta na
tionella anor. När monsieur var liten, hör
de han sin far taga hänsyn till hans mors synnerligen säkra och kloka råd, och till honom själv sade modern:
— Var då artig mot dina systrar, min lille gosse!
Nej tack! tänker den riktige Kunglige Svenske mannen, när dylika bilder ur li
vet rullas upp för hans fantasi: Nej tack, skulle JAG behöva bära mig åt så där?!
Det är också rätt naturligt, att vår vän J A G inte anser något annat själsliv än det egna vara värt begrundan. Naturligt
vis uppvaktar han det täcka kölnet, natur
ligtvis blir han kär och till och med svär
misk, ty han är en normal människa, och naturligtvis försöker han då fängsla, intres
sera och vinna den sköina. Det är vid detta tillfälle han sakkunnigt talar om frågorna för dagen och i någon mån även om sig själv, ifall kvinnan skulle vara en kvinna med huvud. Och han ar stolt över att han tycker om begåvade kvinnor. Faktiskt, han högaktar sig själv för den saken.
Gifter han sig med den begåvade, kan det också mycket bra hända att äktenska
pet slår väl ut. Den begåvade begriper ju hur stilig, bussig och framstående hennes make är. Hon säger »min man» som om hon bar fram ett rökelsekar. (Mannen säger
»min hustru» som om han sade: — Jag vet vad jag gör!) Och om den begåvade är klok, rent av slug, låter hon inte märka när hon hos maken upptäcker de små bris
terna och svagheterna, eller den stora man
liga enfalden, som verkligen också ibland förekommer.
— Han är i alla fall rar, tänker hon.
Och så har man barnen. Där mötas mamma och pappa, och även stora mäktiga pappa älskar ju de små.
Också i sällskapslivet aktar sig den kloka makan och kvinnan för att ha pretentio
ner. Sådan hennes kära make är, sådana äro i hennes ögon de flesta herrar. Vid middagsbordet stökar man undan Musso
lini och Sovjet och senaste krigspjäsen, och kavaljeren tycker det är skönt med damer, som äro så pass begåvade att de kunna konversera alls. Den kloka är tacksam få räknas dit.
Men psykologiskt intresse, eller intresse, eller låt oss bara säga vetgirighet gentemot kvinnors synpunkter i rent mänskliga frå
gor ? Nej, över den gränsen går man inte, och fruntimmer så begåvade att de preten- dera på samtal i den vägen, dem vet ka
valjeren på förhand att han finner besvär
liga. Den kloka vet det också.
Hon beklagar därför sin stackars vän
inna, som känner sig ensam, som brottas med inre problem och är viss om att de ganska lätt kunde redas upp ifall mannen bara ville ta del av dem. Hon beklagar också dem, som skulle vara barnsligt gla
da ifall en middagska val jer en enda gång- fann det mödan lönt att prata bort en hel timme med dem i salongen, sedan man sti
git från bordet.
Inte flirt ! Bara enkel vänlig mänsklig förtrolighet om enkla mänskliga ting.
Men är det nu så klokt av den kloka att bara beklaga? Ty vanor kunna bry
tas, föreställningssätt kunna évoluera. Det kan hända att det hos mången svensk man, så självgod till det yttre eller bara stel och fången i konventioner, döljer sig en hygglig, rättframt barnslig själ, ett utmärkt hjärta, och därtill frukterna av många ens
liga funderingar. Yttre säkerhet är inte all
tid liktydigt med inre säkerhet. Helt visst händer också att gift folk kan gå bredvid varandra år efter år, år efter år, utan att upptäcka något om de ensliga fundering
arna på båda hållen, eller de hemliga önsk
ningar å ömse sidor, att funderingarna kun
de bli litet mindre ensliga. Man är blyg, man är litet feg, man inbillar sig att det inte kan vara annorlunda.
Är det till sist så säkert att Gobineau har rätt? Gobineau dog 1882, och vi leva i en annan värld än hans. Jag tror inte nutidsungdomen när den blir medelålders får fullt samma form för medelålder som vi andra. Kvinnorna komma inte mer att vara fullt så tacksamma för litet, och män
nen komma inte mer att anse hustrur eller andra kvinnor vara kvalitativt nummer två.
Den friare samfärdseln mellan ungdomarna av båda könen idag bereder, tror jag, ett bättre och mänskligare kamratskap de äldre emellan i framtiden. Det blir inte längre så mycket frågan om JAG över huvud taget, utan mer om VI.
Men vi som redan äro medelålders, du och jag, män och kvinnor av idag, vad kunna vi göra? Vår chans förefaller ju redan förlorad.
III. G. Chatham. (Forts. sid. 1215.)
GAMMALDAGS
DIKTBÖCKER
VERS OCH NYMODIG
I HÖSTENS BOKMARKNAD STEN SELANDER, SOM INTE BARA
är en av våra märkligaste lyriker just nu utan också en skarpsinnig kritiker, har i egenskap av manuskriptgranskare i det Bonnierska förlaget konstaterat, att den ly
riska takträkningsförmågan spritt sig bland ungdomen i samma mån som innehållet i den flödande versproduktionen blivit allt mera intetsägande och opersonligt. Vi skulle alltså stå vid en vändpunkt. Ännu för några år sedan utpekades den unga lyriken såsom den rikast bärande grenen på samtidslitteraturens träd — skall den nu bara ge blommor och ingen frukt ? Det är ingen anledning till oro. Vi uppleva en tid, som pockar på nya uttrycksmedel inom alla områden av andligt skapande, men tillika en tid, då de gamla konstformerna han
teras med virtuos fingerfärdighet av kul
turtraditionernas bakåtblickande förvaltare.
Inom måleriet har man även tillfälle att iaktta detta tillstånd: schablonmässigt bro
derande på gamla mönster och ett allt ivrigare krav på ny syn, ny livskänsla, ny uttryckskraft. Likartat är förhållandet in
om arkitekturen, där kampen nu står het mellan den traditionsbundna stilimitationen och strävan efter tidsenlig konstruktion. I ett så väldigt sammanhang måste den ly
riska individualiteten ha svårt att göra sig gällande, särskilt om den står främmande för det nya, som bryter in.
Bygdetraditionen, som var ett av de främsta fermenten i 90-talets litterära pro
duktion, behärskar alltjämt huvudparten av vår diktning. Lyriken går på i skå
ningen Österlings och dalmasen Karlfeldts tecken. Bägge ha satt sin prägel på en av våra mest traditionsbundna kvinnliga lyriker, Berit Spong, som i höst givit ut sin andra diktsamling, Lärkornas land (Norstedts förlag, pris 4:75). Ingen klang kan vara mera äkta än den som klingar i skaldinnans lär k jubel över Östergyllens slätter, men den är dock efterklang och dess formfulländade kvi-vitt-kvi-vitt har inte mycket att säga en nutidsmänniska. För mycket broderande, för mycket »rosema- ling», för lite must i all den dekorativa bor- nyren. Rim och rytmer dansa slängpolska med hela den tjohejande och rosenkindade hurtigheten hos ett folkdanslag eller trippa kring som de allra kärvänligaste små mam
seller med doft av lavendel och krusmynta.
Alla dessa versifierade historiska bilder skulle vara en förträfflig lektyr på prosa
— Berit Spong är en benådad novellist •—
men draperade i lyrikens vaggande krinolin förlora de sin adekvata form. Det är egent
ligen endast i några skildringar av histo
riska kvinnogestalter (»En drottning är död», »Angelica»), som skaldinnans psy
kologiska och lyriska intuition klyver sig väg genom ordaflödet.
I ett avsnitt av Berit Spongs senaste bok är den kulturhistoriska rekvisitan inställd i sin garderob. Där framträder i stället en centrallyriker, som man hoppas få återse i hennes kommande diktböcker. Det kvin- nopsyke, som sökt en lekfull vila i umgän
get med bygdekulturens minnen och folk
tro, finner här kvinnligt fina uttryck för
= Iduns lyrikanmälare, fil. kand. Gustaf Näs- | I ström, granskar hår de första poetiska alst- § : ren i höstens bokmarknad: det är två debu- ;
tanter och en bekant skaldinna.
... ... ... ... 1111111111111 "
sina andliga erfarenheter. Jag har stan
nat vid avsnittets inledningsdikt, »En port», som med finkänslig instinkt speglar barn
domens olika roll i mannens och kvinnans liv. För henne själv:
”Vaå det är blekt, vad det har glidit undan!
Det är ej något land, det är en port,
som öppnar sig ; man ser blott vart dien ledde. — Så mäktigt var det, brännande och stort, att det strök ut vad livet skrivit förut.
Som cittran drunknar i en orgels röst, sä sjönk min barndom i det tunga jublet vid trycket av hans huvud mot mitt bröst.”
Måhända skall också »Lärkornas land»
för Berit Spong bli en port, som öppnar sig mot nya livsvidder.
*
”Har ni sett en koltramp komma ur en orkan — med bräckta bommar, sönderslitna relingar, bucklig, stånkande, förfelad —
och med en skeppare somi är alldeles hes?
Fnysande lägger den till vid den soliga kajen, utmattad slickande sina sår,
medan ångan tynar i pannorna.”
Vaba, skall nu detta kallas poesi ? Poesi eller prosa, i varje fall är det originellt sett och uttryckt med en koncentrerad in
tensitet, som hos läsaren suggererar fram en klar och detaljrik bild ur hamnens liv.
Ni återfinner den lilla dikten i Harry Mar
tinsons debutbok Spökskepp (Bonniers förlag, pris 2:75). Martinson tillhör en politiskt och estetiskt radikal fraktion, som i höst kommer att framträda i samlad trupp under namnet »De fem». Han själv, liksom de fyra andra, bland vilka Artur Lundkvist är det starkaste namnet, rör sig i allt större utsträckning med den fritt böljande, orim
made lyriska form, som Walt Whitman först fann och som sedan återupptagits av de franska modernisterna. Martinson använder denna fria form i en grupp dikter, »Sjö
fåglar», som bilda det bästa partiet i boken genom sin friska iakttagelse, sitt okonventio
nella bildspråk och sitt intensiva stämnings- liv. I dem når han fram till en personlig syn, medan andra dikter från långväga fär-
Himmelen.
Små skuggor på himmelen
skymma solen 1
— men solen är starkare, och skuggorna skingras, blekna,
försvinna....
Ovädersmolnen täcka himmelen, tynga luften, kvälja sinnena, urladda sig i blixt och dån, upplösas, försvinna....
Bara himmelen är kvar....
Himmelen....
HJALMAR GRAPE.
der andas väl mycket modern sjömansro- mantik av en ganska banaliserad sort.
Martinsons debut hör otvivelaktigt till de märkligare, trots att den äger rum väl tidigt. Hans bok rymmer en hel del poe
tiskt allmängods men den röjer också en stark vilja till egna uttryck för upplevelser, som i många fall ligga utanför ramen av dem, vi bruka få oss överräckta som pryd
liga julbuketter vid boklådsdiskarna.
*
En enquête till författarna: Vilken ställ
ning intar ni, när ni skriver? Hans Bot- wid, som i höist debuterar med »R ä d s- lans dikter», (Norstedts förlag, pris 2:50), svarar så här:
”Som vargarna på Skansen löpa i buren,
så springer jag i universum
sökande en glugg i gallret.
Förskrämd
snuhblär jag på planeterna och slår tåhättor
mot småstjärnorna.”
Man måste medge att ställningen är egen
domlig och betänkligt obekväm, men Hans Botwid visar med sitt lilla dikthäfte, att den inte är poetiskt ohållbar. Den kos
miska skräck, som jagar honom genom universum, är den förhärskande effekten i hans liv och den tar sig så nakna och oförställda uttryck i hans diktning, a.tt den
na stundom blir enbart beklämmande i sin nevrasteniska överhettning men stundom också fängslande som mänskligt dokument.
För en psykoanalytiker av facket är den lilla boken helt ßäkert ett ytterst tacknäm
ligt studiematerial men den har också nå
got att bjuda den, som i dikten söker an
nat än melodiskt kling-klang. Vi ha så många godmodiga idylliker, så många för- kunnare av klassicistiskt sval livsharmoni, att man ertappar sig med att bli verk
ligt gripen av Hans Botwids ibland tafatta och ofullgångna men ibland osvikligt form- säkra bekännelser. Han erinrar om tyska expressionistiska målare i sin hänsynslöst subjektiva livssyn och i sin naiva men egen
artade symbolik.
”Finge en verklig funktionalist blicka in i en skaldesjäl, så utdömde han förvisso hela inredningen”,
heter det i en av dikterna, och Hans Botwid skulle utan tvivel bli mycket hårt bedömd av de funktionalistiska predikarna. Men hos denna människa med skräcken och mindervärdeskänslan, självbespeglingen och den gastkramande ovissheten finns det en oräddhet i frågeställningen och ett mod i själva uppriktigheten inför livs
intrycken, som väcker intresse och re
spekt. Tvärs igenom vår rationellt orga
niserade tillvaro och all guldplomberad keep-smiling-moral skär hans stämma som ett oartikulerat skri. Vi hörde samma skri för några år sedan i Birger Sjöbergs »Kriser och kransar». Det var ännu mera oartiku
lerat där men bar samma budskap om en själ i vånda. Det är inte var dag något sådant händer i vår lyrik.
GUSTAF NÄSSTRÖM.
KobbS
Akta Kinesiska TftéerObs. ! Lilafärgade etiketter.
Peking
*Canton- Hongkong
Rekommenderas av Herrar Läkare.
1202
DRAMAT OM DROTTNINGEN OCH PAGEN
EN NY BOK AV LYTT ON STRACHEY.
roja ens
Drottning Elisabeth.
mm
■
B
V
”Jag kysser ödmjukt edra vackra, kung
liga händer, och min själ strömmar över i lidelsefulla, ivriga böner om all sann glädje för eders majestäts dyra hjärta, som måste veta, att jag är eders majestäts ödmjukaste och trognaste vasall. Essex.”
Vilka sirliga ord fulla av den sötma, som tidens stil krävde. De äro riktade till drott
ning Elisabeth av England av hennes trogne tjänare greven av Essex. Så kunde en page skriva till sitt hjärtas dam, men när damen hette Elisabeth av England ter sig förhål
landet något olika. Elisabeth var över tret
tio år äldre än Essex. Vad åldersskillna
den beträffar kunde han gott ha varit hen
nes ödmjuka tjänare, som vid hennes fot
ter spejade efter hennes minsta vink.
Drottningen var van att befalla, men Essex inte att lyda. För resten, ingenderas personligheter var stämd för svärmeri ooh lek. Lika litet som den oroliga bryd- samrna tiden, barocktiden i England med all dess överdrifter, fel och förtjänster. De yttre dragen äro kända av Elisabeths histo
ria och Essex uppstigande till makt och härlighet, föregående hans fall och tragiska död. Men vill man känna livets puls bak
om historiens fakta, skall man -läsa Lytton Strachey’s framställning av detta skede av drottning Elisabeths underbara historia.
Det är mera spännande än en roman. Bo
ken har nyligen utgivits på Hökerbergs förlag med titeln ”Drottning Elisabeth och greven av Essex” i svensk tolkning av Rag
nar Sjöberg.
Lytton Strachey, känd för sin studie över drottning Victoria av England, behärskas av lidelse att avkläda sina historiska figurer de
ras yttre skymmande omhölje och ställa fram människan med fel, men även förtjänster.
Han vill ge liv åt den döda bokstaven. Ett så sällsynt fängslande skede som Elisabeths tid, så fullt av motsägelser och överdrifter ger honom rika möjligheter att använda sin ge
nomträngande analys.
Det kända porträttet av drottningen i väl
dig styvkjortel, översållad med pärlor, fram
ställer henne som ett gyllene beläte; föremål för dyrkan var hon också, den stora drottnin
gen, hjältinnan med lejonhjärtat och vad allt samtiden kallade henne. Men hurudan var hon i verkligheten, avklädd sin barbariska kungliga prakt? Lytton Strachey har funnit ett svar.
Samtiden hade redan försökt komma drott
ningen inpå livet och somliga hade trott sig upptäcka, att det förnämsta draget i hennes karaktär var klenmod. Nej, säger Lytton Strachey, lika litet klenmod som hjältemod.
Drottningen lyckades i sina planer tack vare egenskaper, som en hjälte helst borde sakna:
förställning, böjlighet, obeslutsamhet, senfär
dighet, snålhet. Hon förmådde möta ytterlig
heterna i den värld av intriger och motsatser hon levde i genom sin oöverträffade slughet.
Hon ägde en skarpslipad intelligens, som för
stod att lämpa sig efter de invecklade förhål
landena. Men också sitt temperament hade hon nytta av. En blandning av manligt och kvinnligt, av kraft och smidighet, av ståndak
tighet och tveksamhet — och det var alldeles vad hon behövde. Rent instinktmässigt var det henne omöjligt att fatta ett avgörande be
slut av vad slag som helst. Men hade hon
| En bok, som förtjänar uppmärksamhet, är ï : Lytton Stracheys skildring av drottning' Elisa- ; i beth, vilken här presenteras för Iduns läsa- \
rinnor. |
haft beslutsamhet och handlingskraft hade hon varit förlorad i de förhållanden i vilka hon levde. Hennes kvinnligt betonade natur räddade henne.* Endast en kvinna kunde ha svängt sig så skamlöst som hon för att und
vika ett avgörande. Men å andra sidan ford
rades det manligt mod, manlig energi, om hon skulle undslippa det tryck som hotade henne på alla sidor. Hon ägde också dessa egenska
per, men deras värde för henne — det är den verkliga paradoxen i hennes bana — var en
bart, att det gjorde henne nog stark att med okuvlig uthållighet vända ryggen åt styrkans väg.
Med dessa paradoxer söker förf. belysa en gåtfull personlighet, som förbryllade samti
den. Hon hade många andra drag denna re
nässansdrottning, som var ett typiskt barn av sitt tidevarv. Den spanske ambassadören för
klarade, att hon var besatt av tiotusen djäv
lar, men hennes trogna folk såg henne som kung Hals blodfulla dotter, en drottning efter deras eget hjärta. Hon svor, hon spottade, hon slog med knytnäven, när hon var ursin
nig, hon tjöt av skratt, när något roade henne.
Och hon reagerade alltid snabbt med sitt liv
liga temperament, sin lättrörliga intelligens för både ögonblickets infall och de stora hän
delserna. Det skiftande i hennes personlighet gör henne för alla tider tilldragande. Ena stunden råbarkad, den andra kall af färs
kvinna med utpräglat sinne för var detalj i räkenskaperna, så åter den fint bildade renäs
sansdamen med sina utsökta maner och sin spirituella kvickhet.
Hennes fysik erbjuder också många un
derliga växlingar. Hon var egentligen kroppsligt stark, i synnerhet oerhört seg, men ändå utisatt för allehanda svaghetstill
stånd och smärre åkommor, som nutiden tolkar såsom nervösa. Denna järnnatur var ett offer för sina nerver. Icke under
ligt, om man betänker den oro som hon levat i under hela sin uppväxt. På grund av de djupgående psykologiska störningar
na under hennes barndom hade Elisabeth fått en djupt rotad motvilja för den fy
siska sidan. av kärleken. — Jag hatar tanken på äktenskap, siade hon en gång till en för
trogen, av skäl, som jag inte skulle vilja för-en tvillingsjäl. Men hon var långt ifrån likgiltig för männen. Det fanns ett mycket starkt sensuellt drag i hennes natur och hon ville inte bara bli beundrad och dyrkad av männen, hon älskade dem också, inte en utan många och detta under hela sitt långa liv.
Som adertonåring kom Robert Deve
reux, earl av Essex till hovet. Drottningen, hans släkting, hade känt honom redan då han var barn. Hon var över femtio år, då de möttes på nytt, en vacker intagande ståtlig ung man med ett elegant uppträ
dande och starka intellektuella intressen.
Även den unge Essex hade något av denna dubbelnatur, som utmärkte drottningen.
Handlingsmänniskans frimodighet och öp
penhet kunde plötsligt förbytas i slutenhet och djup melankoli, då drog han sig undan alla och stängde in sig med en bok i dagar.
Historien om Essex och drottningen är fylld av överraskande skiftningar. . Delvis berodde detta på tiden, som var ond och ostadig, men mest på de agerande själva. Essex var obe
stridligen fängslad av denna kvinna, av hennes makt och härlighet men även av hennes egen
domliga tilldragande personlighet. Hon drog honom till sig och stötte bort honom i nästa ögonblick. Och Essex, som längtade efter att härska, efter att få utlopp för handlingsmän
niskan inom sig, trädde fram för henne. Men hon lät honom aldrig komma till makten. Hon lekte med honom, hon gav honom värdigheter och krävande uppdrag, men då han icke lyc
kades så som hon väntat ooh velat, fick han erfara hennes onåd. Men drog han sig då till
baka, lockade hon på nytt med sin nåd. Den leken värade länge med försoning och nya ir
ritationsmoment, tills en vacker dag tragiken kom in i spelet. Essex, drottningens trogne tjänare svek sin drottning och bör jade stämp- lingar mot henne. Slutakten är hemsk, och blodig efter tidens sed. Essex måste endast trettiofyra år gammal dö på schavotten. Han bad för drottningen, det sista han gjorde, för drottningen, ”vilkens liv jag bedyrar att jag aldrig traktade efter och vilken jag aldrig velat våldföra mig på.” Det var för sent.
Drottningens nåd hade vägrats honom. Den gången rev inte Elisabeth upp sitt beslut.
Kring dessa två, drottningen och Essex, har Lytton Strachey grupperat en rad figurer, lika levande som. dessa bägge, Man skymtar Filip II av Spanien, Sir Francis Bacon och flera andra, som ingrepo1 i Englands öde un
der drottning Elisabeths, regering.
ETH. K.
Tomtens Skurpulver
— 1203 --
gör II
1ket Husmoderns stolthet
mmmmmmmmsrn
slllllll
■■
Ii#Wå
mm
ÖW8W
liiiilillt
BBgMiiiil
IUI
ETT BLIVANDE KUNGAPAR
DE NYFÖRLOVADE.
Prinsessan Marie-Jo se på besök i Spanien
i höst
Kronprins Umberto i vintersportmiljö,
1204 —
Förlovning har tillkännagivits mellan kronprins Umberto av Itcdien och prinsessan Marie-José av Belgien, kronprinsessan
Astrids svägerska..
Prinsessan Marie-José.
Kronprins Umberto.
