Korren är död. Länge leve korren.

(1)

Examensarbete 15 hp – Journalistik

Korren är död.

Länge leve korren.

Vad har hänt med utrikesjournalistiken på 20 år?

(2)

Author: Svensson, Linus and Ternander, Elin

Title: The correspondent is dead, long live the correspondent Location: Linnaeus University

Language: Swedish Number of pages: 54

Abstract

Foreign correspondence is essential for our understanding of the world and therefore it is paramount that we be aware of how it is affected by modern technology and altered economic conditions.

In this study we set out to investigate the state of foreign correspondence today, in comparison to twenty years ago. More specifically we compared foreign news articles from a week in 1993 and the same week in 2013, in the Swedish newspapers Expressen and Dagens Nyheter.

We chose these newspapers as we felt they each represented a different area of Swedish journalism, DN being a regular morning newspaper and Expressen being a tabloid newspaper.

We looked mainly at three things in the articles: who was the writer, i.e. was the article by a correspondent, a news agency or someone else, what source was used and what part of the world was it about. We then made comparisons between both the different years and the different newspapers, as well as current and twenty years old lists of correspondents.

According to the material we looked at there were some clear differences between foreign correspondence 1993 and 2013. Overall the number of correspondents has gone down, although the difference is mainly due to changes made by Expressen, while DN had a much smaller decrease.

The number of articles written by correspondents had similarly decreased, however the total number of foreign articles had not. And for Expressen the number of articles based on their own information had actually increased. And so had the number of countries covered during that week.

To cover for the decrease in articles written by foreign correspondents, DN had mainly increased their use of news agencies, while Expressen had a considerably larger share of articles written by journalists who are not regular foreign correspondents.

The decrease of foreign correspondents had had no negative effect on the amount of articles, covered countries or articles based on the newspapers own information. With an increasingly globalized world, having journalist stationed around it has become less necessary to keeping up a large quantity of foreign articles.

Journalism is, however, about more than quantity, and there is reason to be cautious of a foreign journalism that is increasingly written by people lacking specialized knowledge of the area they are writing about.

Key words: Foreign correspondents, foreign news, Expressen, Dagens Nyheter,

(3)

Innehåll

1 INLEDNING ... 4

1.1 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNING ... 4

2 TIDIGARE FORSKNING ... 5

2.1 UTRIKESKORRESPONDENTER SOM KÄLLA ... 5

2.2 SOCIALA MEDIER SOM KÄLLA ... 9

2.3 NYHETSBYRÅER SOM KÄLLA ... 11

2.4 FRILANS-‐ OCH FALLSKÄRMSJOURNALISTER SOM KÄLLA ... 13

2.5 ANDRA NYHETSMEDIER SOM KÄLLA ... 14

2.6 UTRIKESKORRESPONDENTERNAS PLACERING ... 16 2.7 TEORIER ... 17 3 METOD ... 19 3.1 URVAL ... 19 3.2 KODSCHEMA ... 21 3.3 SAMMANSTÄLLNING ... 24 4 RESULTAT ... 25 4.1 TEXTFÖRFATTARE ... 25 4.2 NYHETSKÄLLOR ... 27 4.2.1 Nyhetskällor DN ... 27 4.2.2 Nyhetskällor Expressen ... 29

4.3 VAR KOMMER ARTIKLARNA IFRÅN? ... 30

4.3.1 Vilka världsdelar kommer artiklarna ifrån? ... 30

4.3.2 Vilka länder kommer artiklarna ifrån? ... 31

4.4 VAR SKRIVER KORRESPONDENTERNA IFRÅN? ... 33

4.5 VAR ÄR KORRESPONDENTERNA STATIONERADE? ... 36

4.6 KRITIK AV STUDIEN ... 42

5 SLUTSATS ... 44

5.1 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNING ... 44

5.2 SAMMANFATTNING AV RESULTATET ... 45

5.3 DISKUSSION KRING RESULTATET ... 46

5.4 SLUTSATS OCH FÖRSLAG TILL VIDARE FORSKNING ... 49

6 REFERENSER ... 52

7 BILAGOR ... 54

7.1 BILAGA 1 ... 54

(4)

1 Inledning

Redan på 80-talet förutspådde Thomas Hammarberg utrikeskorrespondenternas ”död” i sin bok Massmedia och vår bild av världen (1981). I en allt mer globaliserad värld där information kan röra sig (någorlunda) fritt över landsgränser menade han att dedikerade utrikeskorrespondenter snart skulle vara ett minne blott.

I dag, mer än trettio år senare, har Hammarbergs framtidsvision ännu inte blivit sanning. Men förutsättningarna för utrikeskorrespondenter har definitivt förändrats. Journalistikens ekonomiska förutsättningar har förändrats och internet har blivit ett naturligt inslag i nyhetsrapporteringen, för att inte säga läsarnas vardag.

Men hur detta konkret har påverkat produktionen av utrikesnyheter är svårt att säga och det saknas studier som undersöker den här förändringen i Sverige. Huruvida utrikeskorrespondenterna blivit färre och fått en mindre framstående roll eller ej finns det i dag få belägg för.

1.1 Syfte och frågeställning

Utrikesjournalistiken är vårt fönster till omvärlden. Förändringar i hur, var och av vem den produceras är därför extremt viktigt att vara medveten om.

I den här undersökningen har vi använt en komparativ studie av utrikesnyheter från DN och Expressen för att se hur deras utrikesnyheter förändrats. Genom att jämföra utrikesnyheter från en vecka 1993 och samma vecka 2013 hoppas vi se en förändring över tid, som sedan kan agera stöd för slutsatser om utrikesjournalistikens framtid. Ursprungligen var tanken att undersöka utrikesnyheter från Sveriges Radio, en tanke som vi övergav när det blev uppenbart hur svårt det skulle vara att klassificera deras utrikesnyheter, då de inte uppger vem som skrivit deras telegram.

Vi tittar också på var DN och Expressen, men också Sveriges Radio, TT, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och SVT, har utrikeskorrespondenter stationerade idag, i jämförelse med 1993.

Frågorna vi vill ha svar på är:

Hur stor andel av DN och Expressens utrikesnyheter är skriven av korrespondenter i dag, jämfört med 1993?

(5)

Hur många utrikeskorrespondenter har DN och Expressen i dag, jämfört med 1993? Var i världen befinner sig korrespondenterna och varifrån kommer nyheterna?

Hur många utrikeskorrespondenter har andra stora svenska medier i dag, jämfört med 1993? Var i världen befinner sig korrespondenterna och varifrån kommer nyheterna?

Syftet med vår undersökning är att med hjälp av en historisk jämförelse försöka lära oss något om framtiden för utrikesjournalistiken. Vår hypotes är att internet medfört en globalisering som förändrat hur utrikesjournalistiken produceras, något vi hoppas kunna se spår av i vår undersökning. Vi kommer så klart inte få några fullständiga svar, men förändringen i var utrikesjournalistiken kommer ifrån och vem som skriver den ger i alla fall en fingervisning om vilken effekt globaliseringen har haft och möjligtvis också vilken effekt den kommer ha.

2 Tidigare forskning

För att möjliggöra för en så bra diskussion som möjligt kring materialet har vi valt att dela upp de olika sorters källor som medierna använder sig av och ge en bakgrund till varje källa och hur de har utvecklats. Genom att ta upp fördelar och nackdelar med användningen av respektive källa kan vi på så sätt diskutera kring vilka konsekvenser det kan få när en viss källa används samt vilka konsekvenser det kan få om en källa inte används. Med hjälp av den tidigare forskning som presenteras kring varje källa komponerar vi ”egna teorier” kring hur användningen av källan har utvecklats och eventuellt förändrats och vad det kan få för effekter.

Därefter presenteras ytterligare några teorier vi kommer att använda oss av i vår undersökning.

2.1 Utrikeskorrespondenter som källa

”Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.” Så lyder Artikel 19 i FN:s

(6)

Lars Gunnar Erlandsson om organisationen Reportrar utan gränser, en organisation som verkar för att stärka press- och yttrandefrihet i världen. Reportrar utan gränser listade år 2009 länder som de för kallar internetfiender, vilka de beskriver som länder där journalister och andra inte kan skriva fritt på olika webbplatser.

Burma, Kina, Kuba, Egypten, Iran, Nordkorea, Saudiarabien, Syrien, Tunisien, Turkmenistan, Uzbekistan och Vietnam är de nio länder som fanns på 2009 års lista. 2008 rangordnande Reportrar utan gränser även världens länder efter pressfrihet och Nordkorea, Eritrea och Turkmenistan tog då jumboplatserna.

Förutom bristande pressfrihet kan även exempelvis gerillagrupper och knarkhandlare skapa problem för den journalistiska friheten, vilket framför allt märks av i Colombia, Mexiko, Filippinerna, Irak, Afghanistan, forna Sovjet och på ett antal platser i Afrika (Erlandsson, 2009).

Före internets genombrott kunde det därför vara svårt att få information från korrupta områden där staten kanske hade monopol på och styrde nyhetsförmedlingen, och där press- och yttrandefrihet inte existerade. Som en följd av Kalla krigets slut och Sovjetunionens fall påbörjades under tidigt 90-tal en globaliseringsprocess (Holm, 2001). Internet och annan ny teknologi har sedan dess gett oss allt fler möjligheter att ta del av information och gjort det svårare för makthavare att monopolisera eller kontrollera hela marknader (Chao-Chen, 2013).

(7)

kommunikation över internet och en och samma reporter kan numera göra det arbete som tidigare kanske krävde både reporter, kameraman och ljudtekniker. Antalet utrikeskorrespondenter per organisation tycks därför minska (Archetti, 2012).

Tendensen till ett minskat antal utrikeskorrespondenter hos svenska medier uppmärksammade Thomas Hammarberg redan 1981, men enligt Hammarberg har utrikesbevakningen inte skurits ned kvantitativt, det vill säga i hur mycket utrikesnyheter som produceras. Snarare är det fler områden som har blivit intressanta för den svenska publiken och läsarkretsen men då det är dyrt att ha korrespondenter på många olika platser har korrespondenterna i stället fått större bevakningsområden. I många fall så räcker det ändå inte till för att täcka allt man vill och vad som då blivit vanligare är så kallade fallskärmsjournalister som dyker ned i en konflikt under en viss period för att senare dra vidare. På så sätt anser Hammarberg (1981) att mycket bakgrund till, förståelse för och uppföljning av en konflikt aldrig kommer fram utan att vikten i stället läggs vid att vara på plats just när konflikten är som hetast.

Ett exempel på där det ser ut så här är på den svenska nyhetsbyrån TT:s utrikesredaktion där endast en av reportrarna 2013 är fast korrespondent utanför Sverige, medan övriga har sin utgångspunkt på den svenska redaktionen och fungerar som så kallade fallskärmsreportrar (se tabell 7 och 8 i resultatdelen).

(8)

vad gäller inhemska medier i dessa områden. Även fast det i dag är mycket lättare att ta del av information från utländska medier så kanske de inte känner samma ansvar för eller ens har möjlighet att granska på samma sätt som en utrikeskorrespondent. ”Vissa svenska medier skär just nu ned på sin utrikesbevakning, det innebär en demokratisk risk. Det behövs journalister som är uppsökande i områden där regimer mörklägger information” (Erlandsson, 2009, s. 13).

Även fast att sådana regimer finns så kan vi i dag tack vare internet och nya medier, så som sociala medier, få tag på en oerhörd mängd information utan journalisters inblandning. Trots det så anser Ulf Nilsson, korrespondent på Expressen under 70-, 80- och 90-talen, att korrespondenter är nödvändiga för att skapa förståelse i det oändliga informationsflöde som är dagens verklighet. Ulf Nilsson förklarar det som att ”korrespondenternas jobb är först och sist att förklara länder, människor och skeenden. En nyhet är en nyhet först när lyssnar, läsaren förstår den” (Hammarberg, 1981, s. 47). Ulf Nilsson är en av flera korrespondenter som intervjuas i kapitlet som anser att en korrespondent många gånger fungerar som en tolk som ska ”översätta” nyheterna åt läsarna och sätta in det i ett sammanhang för att det ska bli intressant och förståeligt för dem. Enligt Hammarberg (1981) så är tendensen till och med den att korrespondenterna ibland agerar kommentatorer och kanske till och med får i uppgift att lägga in egna värderingar i de analyser som de gör kring nyheterna som de rapporterar om. När det gäller inhemska nyheter kan det vara enklare för läsarna att tolka information själva, men när det gäller just utrikesnyheter kan det vara problematiskt då läsarna med största sannolikhet inte har samma kunskap kring det som kring inhemska ämnen.

(9)

egen publik, vad som lockar den till läsning och vad som är intressantast för just den (Hammarberg, 1981).

En risk med att till största del använda egna korrespondenter kan dock vara att nyheter från mer okända platser och mer okända situationer väljs bort till förmån för det som läsarna redan känner till. Risken är då att bara en del av omvärlden faktiskt kommer fram i medierna. Däremot så vittnar flera av korrespondenterna i Hammarbergs bok om att en stor del av makten över vad som verkligen når läsarna ligger hos de som arbetar på de olika medieföretagen på plats i Sverige snarare än hos de utsända korrespondenterna. Så även om nyhetsbyråer utan en ”svenskifierad” bild skulle användas skulle ändå samma problem kunna uppstå med att man väljer bort vissa stora nyheter och konflikter på grund av bristande intresse eller förkunskaper hos hemmapubliken (Hammarberg, 1981).

2.2 Sociala medier som källa

I den digitala värld vi i dag lever i kan fler än bara journalisterna delta i att skapa nyheter. Publiken kan tack vare sociala medier och exempelvis sökmotorer vara med och leta upp och skapa nyheter samt interagera med medierna och dess innehåll. Sociala medier är inte längre bara ett sätt att socialisera med vänner och kollegor, utan undersökningar visar att sociala medier också används till att sprida nyheter världen över om kriser, konflikter och revolutioner (Cooley, Jones, 2013). På så sätt har linjen mellan professionella journalister och amatörjournalister blivit otydligare, och då interaktion mellan dessa har möjliggjorts har också möjliga källor för journalisterna blivit fler.

Nya medier som kommit med internet har möjliggjort för den vanliga människan att bidra till den journalistiska agendan och diskussioner har därför förts kring huruvida en konkurrens har skapats mellan nya medier och gamla traditionella medier. Nya medier är snabba och kan på det planet konkurrera ut de traditionella journalistiska nyhetskanalerna. Chao-Chen (2013) tar upp Twitter som exempel på ett snabbt socialt medium, och en situation hon nämner är när en anställd på Discovery Channel blev kidnappad 2010. Enligt Washington Post så var det då på Twitter som informationen dök upp för att sedan bli en nyhet.

(10)

används som källor för de professionella journalisterna. ”Many mass media studies have indicated that the internet has created new sources of newsroom information, as well as opening the door for amateurs to contribute content, thereby decreasing the role of the editing room” (Chao-Chen, 2013, s. 185). De nya medierna har snarare möjliggjort för fler att tipsa om och vara med och skapa nyheter. Eftersom sociala medier och kommentatorsfält är öppna för allmänheten kan läsare använda dem till att påverka och ge feedback på journalistiken, samtidigt som journalisterna kan använda dem för att få information till nyheter. ”From this perspective, it is evident that the internet offers new ways of collecting and reporting information in the newsroom. In this manner, the technology of the internet is said to have reinvigorated democracy” (Chao-Chen, 2013, s. 185). Internet och de nya medierna har skapat än bättre förutsättningar för att vara forum för debatt än de gamla medierna kunnat göra och läsarna som tidigare ofta bara har varit mottagare av nyheter har nu möjlighet att vara med och skapa dem. Samtidigt har internet och nya medier bidragit till att information från många avlägsna platser kan nå resten av världen utan journalisters inblandning (Chao-Chen, 2013).

”Social networking sites have changed the way organisations and businesses communicate with the public. This communication is instant, inexpensive, worldwide and targeted” (Cooley, Jones, 2013, s.70). Däri är det dock också som ett möjligt problem med sociala medier som källa ligger. När så mycket information kan nås utan journalisters inblandning, har journalisterna då blivit irrelevanta? När så mycket information i dag går att få tag på från världens alla hörn, kommer tidningar, radio och TV då att prioritera egna kostsamma utrikesreportrar? Och vad får det egentligen för konsekvenser, journalistiska som demokratiska, om sociala medier och nyhetsbyråer blir enda källa eller om utrikesrapporteringen sköts från hemmaredaktionen i stället för att vara på plats?

(11)

sources of the people. Word can spread quickly and can influence the behaviours and actions of others (Cooley, Jones, 2013, s.70). Därför behövs journalister, därför att utan journalistiken finns det en risk för att ingen till slut vet vad som är sant eller inte, eftersom det då inte finns någon kvar med ansvaret och jobbeskrivningen att kontrollera det.

Enligt Cooley och Jones finns det dock, enligt organisationen Reportrar utan gränser, fall där användningen av sociala medier har sina fördelar. I många krissituationer i konfliktområden och utvecklingsländer blir lokala journalister ofta angripna och det kan då vara osäkert och problematiskt för utländska journalister att ta sig in i dessa områden. Då blir sociala medier det enda sättet att nå ut med information från det området eller den krisen och i de fallen är det en fördel hur internet har globaliserat nyhetsrapporteringen och informationsflöden (Cooley, Jones, 2013).

2.3 Nyhetsbyråer som källa

”Korrespondenterna förväntas inte lämna texter som byråerna kan lämna lika bra och snabbt. De bör producera nyhetstexter vid ‘stora’ nyheter, bakgrunder, analyser och reportage” (Hammarberg, 1981, s. 43). Det är en av flera beskrivningar som ges av vad en korrespondents roll bör vara i kapitlet Korrespondenterna i Massmedier och vår bild av världen (Hammarberg, 1981). I det här fallet är det Kurt Mälarstedt, då vid Dagens Nyheter, som uttalar sig.

Den här beskrivningen av korrespondenternas roll är också ett exempel på skillnaden mellan nyhetsbyråer och korrespondenter. Precis som sociala medier så arbetar nyhetsbyråer snabbt, men med fördelen att de också producerar professionellt journalistiskt material. Det som ett flertal av de intervjuade journalisterna i kapitlet ändå tar upp som anledning till att egna korrespondenter ändock är viktigt är hur den egna korrespondenten kan tolka och forma nyheten just efter sin publiks behov och intressen. Dessutom blir rapporteringen mer mångfacetterad ifall flera olika korrespondenter är på plats än om alla medier använder sig av samma information, kanske rent av ordagrant samma artikel, från en nyhetsbyrå.

(12)

(Hammarberg, 1981, s. 103). Fenomenet formulerades under sent 70-tal såhär av en tidningskung i London: ”En engelsman är en story. Tio fransmän är en story. Hundra tyskar är en story. Och inget händer någonsin i Chile” (Hammarberg, 1981, s. 103). Om detta är hur nyhetsbyråerna nyhetsvärderar så är frågan vad det får för konsekvenser om de används allt mer i stället för att använda egna korrespondenter. Dock så är uttalandet gjort före internet hade fått sin spridning och kanske ser det annorlunda ut i dag. Frågan är hur nyhetsinnehållet påverkas när nyhetsbyråer används i allt större utsträckning, och ifall nyhetsbyråerna känner ett större eller mindre ansvar än de egna korrespondenterna att skriva om sådant vi bör veta även om det inte säljer bäst eller är geografiskt eller kulturellt närmst. Frågan är dock ifall inte de egna korrespondenterna också befinner sig mest i och rapporterar mest ifrån ”första världen”-områdena, vilket vi kommer försöka se i vår undersökning. Samtidigt så finns det en större chans för att nyhetsvärderingen, uppfattningar och fördomar skiljer sig åt ifall medierna har sina egna korrespondenter eller stringers i stället för att alla använder sig av samma information från samma nyhetsbyrå.

Även om nyhetsbyråer från västvärlden fortfarande är störst så har dessa enligt Boyd-Barret (1998) fått konkurrens i och med Asiens ekonomiska och politiska tillväxt och regionens allt större makt på världsmarknaden. Enligt Boyd-Barret (1998) så växte sig exempelvis kinesiska och indiska nyhetsbyråer stora sent 1990-tal och något vi därför också kommer att studera är i vilken grad inhemska nyhetsbyråer används som källa i utrikesrapporteringen och i vilken grad nyhetsbyråer används som inte är stationerade i det land som nyheten handlar om, och ifall det har skett någon förändring på det planet under de senaste 20 åren. Eftersom att svenska nyhetsbyrån TT använder sig allt mer av så kallade fallskärmsreportrar och eftersom att allt fler medier använder sig av frilansjournalister i stället för fasta reportrar så kanske det är positivt om inhemska nyhetsbyråer används i allt större grad, då dessa förmodligen har bättre kulturell och geografisk kännedom och kan ge bättre bakgrund och sätta nyheten mer i sitt sammanhang.

(13)

svensk-anpassade nyheterna gör. Även om informationen är korrekt så kan samma nyhet vinklas väldigt olika i olika länder beroende på vad som tilltalar det specifika landet mest, vilket kan skapa fler olika bilder av samma verklighet. Samtidigt så är risken att inhemska nyhetsbyråer i vissa områden är korrupta och ger felaktiga bilder, varpå granskning från andra medier är nödvändigt.

2.4 Frilans- och fallskärmsjournalister som källa

En tendens som visar sig med globaliseringen av nyhetsmedier är att redaktionerna ”slimmas”. Samma arbete ska göras på färre antal fast anställda, och för att täcka upp används då i stället frilansjournalister i allt större utsträckning (Gynnild, 2005). Under 2003 hade varannan norsk journalist under 30 inte ett fast jobb, vilket betyder att halva den unga journalistkåren i Norge jobbade som frilansare. Detta märks av inom utrikesjournalistiken, då globaliseringen har gjort det möjligt att sprida och ta del av nyheter på ett helt annat sätt än före internets tid. Medierna är dessutom precis som andra företag verksamheter som ska gå med vinst och som konkurrerar med varandra på en marknad. Genom att använda sig av frilansjournalister kan man minska kostnaderna för journalistiken och slipper kostnader för fasta korrespondenter, samtidigt som man då kan använda sig av fler olika reportrar som befinner sig på olika platser. Fler platser kan täckas upp med samma pengar vilket också möjliggör en högre ruljangs för vilka journalister man kan använda sig av och vilka platser man har möjlighet att rapportera ifrån. Så ifall antalet fasta korrespondenter minskar så är det enligt Gynnhild (2005) en spegling av journalistkåren i stort.

(14)

avbrutna rapporter, där man ibland går vidare från en konflikt till en annan utan att den första ens har fått ett avgörande eller avslut. Det brister i uppföljningarna och läsarna får alltför sällan veta hur det gick. Enligt Hammarberg (1981) så beror det på att antalet fasta korrespondenter minskar samtidigt som de får allt större upptagningsområden. I stället används då frilansjournalister och så kallade fallskärmsjournalister, som dyker ned i en konflikt snarare för att vara på plats än för att kunna ge särskilt mycket bakgrund eller förståelse för konflikten. Risken, när redaktioner krymps och frilansare ska arbeta för att kunna sälja in material, är att rapporteringen blir mer inriktad på stora konflikter och anmärkningsvärda händelser samtidigt som bakgrund, lokalkännedom och trendnyheter väljs bort. Konsekvenser som följer av att fallskärmsjournalistik som ska bevaka konflikter och händelsenyheter prioriteras är att trendnyheter som kan fås genom lokal och kulturell kännedom blir allt ovanligare, så som nyheter kring sociala och ekonomiska förändringar i de bevakade områdena och information om familjerna och människorna som lever där.

Men inte alla frilansjournalister arbetar efter fallskärmsjournalistiken. Enligt Hess (1994) så bor och arbetar många av frilansarna på de platser de rapporterar om. De kanske jobbar med något helt annat och frilansar vid sidan av just för att de är på platsen. Till skillnad från fallskärmsjournalister så är frilansjournalister många gånger fast boende på platsen och har ofta en personlig koppling, känner till kultur och har kontakter i området. På så sätt har de möjlighet till att ge bakgrund och uppföljning på ett annat sätt än journalister som flyttar runt från konflikt till konflikt (Hess, 1994). Ett problem som uppstår när en allt större del av journalistkåren blir frilansjournalister och när medierna dessutom vill få samma arbete gjort är att det blir ett överflöd av journalister jämfört med hur många medier, eller köpare, det finns. Som frilansare utan fast anställning och utan någon organisation bakom sig kan man då i den starka konkurrensen lockas till att tänja på etiska gränser för att verka samarbetsvillig och bli den som köparna väljer. Risken är då när allt fler journalister blir utan skyddsnät att det tänjs på de journalistiska etiska riktlinjerna vilket på lång sikt kan påverka journalistkårens trovärdighet (Gynnild, 2005).

2.5 Andra nyhetsmedier som källa

(15)

varandra. Med internet har följt ett allt större krav på att ständigt vara uppkopplad och att hålla ett konstant nyhetsflöde, en ständig innehållsuppdatering som kan vara svår för den egna redaktionen att fylla. OECD (2010) menar då att det blir vanligare att ”many more actors feed from one another for the creation and adaption of news” (OECD, 2010, s. 87). I och med att de flesta mediers innehåll finns tillgängligt på internet så går det i dag enklare och snabbare för inte bara läsarna utan också för de olika medieaktörerna att nå varandras nyheter. Så för att hela tiden ha något att uppdatera sitt eget nyhetsflöde med resulterar det i att ”a constant updating of news is taking place, with journalists and other news contributors monitoring, distilling and repacking an ever-increasing source of information. As such the production of news is now increasingly conducted as part of a networked activity and as a continual process” (OECD, 2010, s. 88).

Enligt Phillips (2010) så får det konstanta flöde och krav på snabbhet som internet och online-publicering medför som konsekvens att journalisterna inte hinner använda sig av sociala medier och tips och kommentarer där så som det kanske var tänkt. Ofta används säkra källor i stället och även Phillips menar att det blir vanligare att andra nyhetsmedier används som källa för att lyckas hålla det konstanta nyhetsflödet. ”Information that is publicly available on the web is being ‘cannibalized’ and re-angled with minimal verification. Journalists are being used simply to reorder copy or, in the case of large public reports, to look through and pull out the information which is most likely to ‘hit the political spot’ for their own newspaper” (Phillips, 2010, s. 99).

Att andra medier används som källa och att artiklar lånas och skrivs om är fallet även inom utrikesjournalistiken. Före användningen av internet kunde det vara krångligt och ta lång tid för korrespondenter att kommunicera med hemmaredaktionen och det tog också längre tid för korrespondenternas material att nå redaktionen och publiceras. I dag kan det arbetet, i och med de utökade kommunikationsmöjligheter som internet medför, skötas snabbare och smidigare, samtidigt som en större del av utrikesrapporteringen kan skötas från redaktionen i Sverige. Det har också medfört att utländska medier kan användas i allt större utsträckning, och då inte bara stora västvärldsstationerade medier utan också i större utsträckning inhemska medier i landet nyheten handlar om.

(16)

nedskärningar i mediebranschen och att lokala nyheter blir drabbade. Så kanske kan det inom utrikesjournalistiken vara en sorts räddning att det går att nå de inhemska mediernas innehåll när många redaktioner kämpar med ekonomiska problem och inte har råd att ha egna fasta utrikeskorrespondenter i samma utsträckning längre. När det gäller användningen av utländska medier i landet som det rapporteras om finns samma fördelar och svårigheter som med inhemska nyhetsbyråer. De har förmodligen en bättre geografisk och lokal kännedom och kan ge en mer insatt bild än skribenter som rapporterar från hemmaredaktionen i Sverige. Samtidigt så finns det en risk för att inhemska medier i vissa områden är korrupta eller styrda av staten och helt enkelt är tvingade att ge en vinklad bild som kanske inte är rättvisande (Boyd-Barret, 1998). En annan konsekvens det kan få när medierna kopierar och lånar av varandra för att hålla ett konstant nyhetsflöde är att nyheterna blir allt mer homogena. ”It is argued that time and financial pressure have led to a greater reliance on outside news sources /.../ rather than the publisher’s own editorial content. Despite a greater number of channels to access news, a homogenisation of news might be the result” (OECD, 2010. s. 103). Risken finns att medierna i allt större utsträckning arbetar med att publicera information som de inte adderar något eget material till, eller ens kontrollerar. ”Questions on whether the increased availability of news will also translate into increased news gathering of whether new intermediaries restrict their activities only to aggregation and reversioning are incrisingly pertinent” (OECD, 2010, s. 103).

2.6 Utrikeskorrespondenternas placering

I Massmedia och vår bild av världen presenterar Hammarberg 1981 en undersökning över antalet korrespondenter hos stora svenska medier och var dessa är placerade. Flest korrespondenter fanns hos Sveriges Television, Sveriges Radio och Dagens Nyheter. Hammarberg (1981) noterade tidigt åttiotal att den allmänna tendensen var att antalet utrikeskorrespondenter hos svenska medier börjat sjunka. Anledningen till det menade han var att utrikeskorrespondenter är dyra och bland annat hos Expressen och Aftonbladet noterade han en nedgång i antalet korrespondenter under sjuttiotalet. Undantaget han presenterar är SVT, SR och DN.

(17)

när det gör det. De fasta korrespondenterna riskerar helt enkelt att vara på fel plats, de levererar rapporter som för tillfället inte är så angelägna” (Hammarberg, 1981, s. 39). Enligt Hammarberg försökte man redan vid den här tiden försöka hitta andra vägar till en mer ekonomiskt gynnsam utrikesrapportering; pensionerade korrespondenter kanske fortsätter att rapportera och frilansare eller så kallade stringers används för att fylla luckor i mediernas bevakningsnät, samtidigt som man med hjälp av frilansare kan få större rörlighet och ett större bevakningsnät utan att behöva binda upp sig på fasta medarbetare. Samtidigt sänds reportrar på hemmaredaktionen allt oftare ut på utrikesuppdrag.

I undersökningen över var korrespondenterna var placerade syns en stor ”västvärldscentralisering”, med flest korrespondenter i Europa och Nordamerika. En annan tendens Hammarberg (1981) såg var att samtidigt som de fasta korrespondenterna tenderade att bli färre fick de också större bevakningsområden. Denna tendens märktes av över samtliga bevakningsområden, där en Expressen-korrespondent placerades i Paris för att bevaka hela EG (dåvarande EU) och en korrespondent hos Aftonbladet gick från att bevaka Iran till en roll som ”tredjevärlden-reporter”.

Vi kommer att använda oss av Hammarbergs undersökning över tidningarnas korrespondenter och dess placering på så sätt att vi kommer att göra en liknande undersökning för 1993 och 2013, de år som vi studerar. Intressant är de tendenser Hammarberg ser redan 1981 över det minskade antalet fasta korrespondenter och ökade användningen av frilansjournalister, samt att förändringarna enligt Hammarberg (1981) inte är lika märkbara vad gäller radio, TV och DN. Det är tendenser som även vi kan använda oss av i vår studie och se hur de fallit ut i dag. I kapitlet Korrespondenterna frågar sig Hammarberg om korrespondenterna är ett utdöende släkte och diskuterar ifall fasta korrespondenter helt är på väg att försvinna, och genom att använda oss av hans undersökning kan vi fortsätta att söka svar på hans fråga.

2.7 Teorier

(18)

”The world of international communication has changed rapidly in recent years” (McPhail, 2010, s. 1). Enligt McPhail (2010) så har gränser öppnats upp de senaste åren, och sedan exempelvis Sovjets upplösning har ett stort tidigare medialt mörkområde kunnat inkluderas i resten av världen. I och med internet och sociala medier har gränserna suddats ut ytterligare vilket möjliggjort för fler att bli involverade i nyhetsrapporteringen som enligt McPhail på många sätt har blivit global. ”The internet is to the information age what the automobile was to the industrial age. The internet is now a mass medium in many nations and has created a new dimension for global communication” (McPhail, 2010, s. 124). McPhail (2010) menar att internet och sociala medier har globaliserat och förändrat den kommunikativa och journalistiska spelplanen, en teori som vi kommer att använda oss av i vår undersökning då vi kommer att undersöka vilka källor som används i nyhetsrapporteringen hos DN och Expressen före och efter den globalisering som McPhail (2010) menar att internet har medfört.

Även Anthony Giddens presenterar i sin bok The Consequences of Modernity (1990) en globaliseringsteori som handlar om att globaliseringen öppnar upp gränser mellan olika delar i världen. Enligt honom innebär globalisering en intensifiering av globala sociala relationer, vilket internet tveklöst bidragit till. Det vi kan se i vår undersökning är ifall globaliseringen märks av i utrikesjournalistiken i vilka källor som används och var uppgifterna och artiklarna kommer ifrån, och ifall det har förändrats de senaste 20 åren. Vi kommer också att studera ifall det skett någon förändring i vilka geografiska områden som bevakas, var utrikeskorrespondenterna är stationerade och ifall fler områden i världen har involverats i DNs och Expressens utrikesrapportering.

(19)

Förutom globaliseringsteorier kommer vi också att använda oss av Stephen Hess teori ”The Cheaper Solution” (1994). Teorin handlar om hur medierna skär ned och blir allt mer marknadsstyrda, och hur det resulterar i att det blir allt vanligare med frilansjournalister i stället för fasta reportrar för att dra ner kostnaderna. Då vi ska studera hur många egna korrespondenter svenska medier har i dag jämfört med för 20 år sedan kan vi studera ifall så är fallet på den svenska marknaden.

3 Metod

Vår uppsats bygger huvudsakligen på en kvantitativ innehållsanalys av utlandsjournalistiska nyhetstexter från Dagens Nyheter och Expressen, 1993 och 2013. Vi undersöker vem som har skrivit texten, var de fått informationen ifrån och vilken del av världen det handlar om.

Vi valde en kvantitativ undersökningsmetod eftersom vi ansåg att det var det mest effektiva sättet att få en god överblick över hur produktionen av utlandsjournalistik förändrats. Med den här metoden kan vi direkt se skillnader i hur utlandsnyheter kommer till Expressen och DN nu och då.

Kvantitativ forskning är en forskningsstrategi som innehåller ett deduktivt synsätt på förhållandet mellan teori och praktisk forskning, där tyngden ligger på prövning av teorier (Bryman, 2011). Eftersom att vi hade en hypotes om att internet medfört en globalisering som förändrat vilka källor som används i utrikesjournalistiken, så använde vi oss av tidigare forskning kring detta för att ta fram teorier som vi sedan kunde pröva. Vi tyckte då att en kvantitativ forskningsstrategi passade bäst eftersom att vi redan från början hade teorier kring hur vi trodde att utrikesjournalistiken förändrats och ville se om det stämde.

3.1 Urval

Tidningarna Expressen och DN är valda för att de representerar de två huvudgrupperna av tidningar i Sverige, dagstidningar och kvällstidningar. På så sätt får vi en bredare bild än vad en enskild tidning, eller två tidningar av samma typ hade gett.

(20)

Bonnier, vilket vi helst hade velat undvika. Efter noga övervägande beslutade vi oss dock för att det var viktigare att ha bredd vad gällde typ av tidning än att ha tidningar från olika koncerner.

Vi har använt oss av artiklar från en vecka 1993 och samma vecka 2013. Vi använde samma datum (den 29 oktober till 4 november) för att få en period med så liknande nyhetshändelser som möjligt och valde att ta en vecka dels eftersom det gav oss en rimlig mängd artiklar att arbeta med och dels eftersom mindre än sju dagar skulle kunna innebära att vi fick olika veckodagar åren emellan, vilket eventuellt skulle kunna påverka artikelutbudet. Antalet artiklar under totalt fyra nyhetsveckor (två veckor för Expressen, två för DN) var också passande för vår undersökning, då de var tillräckligt många för att få en tillräckligt stor extern validitet utan att göra undersökningen för stor för vår utsatta tidsram. Med extern validitet menas generaliserbarhet, d.v.s. den form av validitet som väcker frågan om huruvida resultaten från en undersökning kan generaliseras utöver den specifika undersökningskontexten. Urvalet behöver vara representativt för att resultaten ska kunna tillämpas även på andra fall, vilket vi, utifrån storlek och urvalsprocess, anser att vårt underlag är (Bryman, 2011).

Vi valde ett tjugoårigt tidsspann eftersom vi dels ville titta på artiklar från i år, för att undersökningen skulle vara så relevant som möjligt, och dels ville ha artiklar från innan internet fick genomslag som nyhetsförmedlare, vilket vi ansåg att 1993 var. Internet hade visserligen kommit till Sverige, men det var först under de kommande åren som det nådde allmänheten i någon högre grad.

Analysen är baserad enbart på rena nyhetstexter. Sport, kultur, nöje och liknande har valts bort, eftersom den här typen av texter ofta är skrivna av specialkorrespondenter, som är organiserade och producerade på ett annat sätt. Även krönikor och debattartiklar och liknande har valts bort, eftersom vi inte ansåg att åsiktstexter var en del av det vi ville undersöka.

Den här urskiljningen var enklast gjort på DN-texterna från 2013 då vi i Retrievers databas kunde se vilka artiklar som hörde till utrikessidorna. För Expressen och DN 1993 var vi däremot tvungna att avgöra artikel för artikel. Genom att läsa igenom dem och titta på var i tidningen de var placerade blev det snabbt tydligt vilka artiklar som tillhörde vilken kategori.

(21)

till rätt vecka och rätt tidning, men databasen kräver fortfarande sökord att jobba efter. För att komma runt detta och ”lura” databasen gjorde vi en sökning på alla artiklar som innehöll något av orden ”i, och, att, det, som, är, har”, eftersom vi ansåg att detta skulle generera alla artiklar under perioden. Därefter separerade vi utrikesartiklarna från inrikesnyheter, sport, nöje, etc.

Det finns så klart en risk att vi missade ett fåtal artiklar när vi arbetade runt databasens begränsningar, men då det är svårt att ens komponera kompletta meningar utan att använda minst ett av våra sökord ansåg vi att den missade gruppen troligtvis inte var stor nog för att påverka undersökningen.

3.2 Kodschema

I undersökningen har vi tittat på tre saker: textförfattare, källa och vilket land nyheten kommer ifrån (se bilaga 1).

Vi delade upp textförfattare i fem möjliga kategorier, TT, icke-svensk nyhetsbyrå, egen utrikeskorrespondent, annan journalist och okänd. De första två kategorierna är ganska självförklarande, nummer ett är texter skrivna av TT och nummer två texter skrivna av andra nyhetsbyråer, till exempel AFP, AP eller Reuters. Ifall en text angav som författare TT ihop med en utländsk nyhetsbyrå, till exempel ”TT-AFP” så räknades texten i båda kategorier. Anledningen att vi delade upp TT från andra nyhetsbyråer är att vi ville se hur stor del av utrikesjournalistiken som skrivs specifikt för en svensk publik.

I kategorin ”Egen utrikeskorrespondent” sorterades alla texter skrivna av en journalist som fanns på de korrespondentlistor tidningarna själva försett oss med för både 2013 och 1993. Alla journalister som saknades på listorna kontrollerades dessutom för att försäkra att de inte helt enkelt missats.

Här hade vi en hård definition som inte räknade in frilansande korrespondenter eller journalister som var på plats tillfälligt för en händelse. Enbart journalister som är fast anställda specifikt som utrikeskorrespondenter räknas.

(22)

huruvida de hade en fast anställning eller var frilans och huruvida hen befann sig på plats eller ej i de fall där det inte framgick av texten skulle vara mer arbete än vad vi hade möjlighet till under den utsatta tiden.

Den sista kategorin vi använde vad gällde textförfattare var ”okänd” vilket täckte upp de texter som dök upp i databasen utan författare.

Nästa sak vi tittade på var artikelns källa, det vill säga var textförfattaren fick informationen ifrån. Källorna delades in i tio kategorier: egna uppgifter, TT, icke-svensk nyhetsbyrå (förstapart), icke-icke-svensk nyhetsbyrå (tredjepart), annat icke-svenskt medium, icke-svenskt medium (förstapart), icke-svenskt medium (tredjepart), sociala medier, pressmaterial och okänt. Artiklar kan ha källor från flera olika kategorier. Till egna uppgifter räknades alla artiklar där informationen hade tagits fram av textförfattaren själv, antingen genom en egen intervju, framgrävda uppgifter eller att journalisten var på plats och bevittnade händelsen.

Nyhetsbyråuppgifter är uppdelade i byråer från Sverige, d.v.s. TT, förstapartsnyhetsbyråer, d.v.s. inhemska nyhetsbyråer med bas i samma land som nyheten, och tredjepartsnyhetsbyråer, d.v.s. nyhetsbyråer baserade någon annanstans i världen. Samma uppdelning gäller för när källan är ett annat medium, en radio- eller tv-kanal, en tidning eller dylikt.

För att förtydliga uppdelningen i första- och tredjepartsmedier ger vi följande exempel:

Revolter uppstår i Spanien efter att regeringen beslutat om ytterligare nedskärningar. Både Expressen och DN rapporterar om händelsen. DN citerar i sin artikel El País, Spaniens största tidning. Det vill säga ett icke-svenskt medium (förstapart). Expressen däremot citerar den brittiska nyhetsbyrån Reuters i sin artikel, vilket är en icke-svensk nyhetsbyrå (tredjepart).

(23)

organisationen är initiativtagande. En presskonferens hålls i regel på organisationens villkor, medan en intervju på tu man hand tenderar att vara initierad av tidningen. Slutligen är kategorin ”okänt” för alla uppgifter där källan inte anges och det inte är tydligt att det är journalistens egna uppgifter. I många fall kunde vi med relativ säkerhet sluta oss till vilken typ av källa som använts, men ifall det inte stod uttryckligt i texten klassades källan ändå som okänt, för att göra undersökningen replikerbar. Med replikerbarhet menas att undersökningens metod är så tydligt beskriven att den kan upprepas av en annan forskare (Bryman, 2011). I många artiklar fanns också både information där författaren skrivit ut källan och information utan källa, då markerades båda, eller fler, kategorier.

Det sista vi undersökte var varifrån nyheten kom. Detta gjorde vi på två sätt. I kodschemat delade vi upp artiklarna efter världsdel, med viss modifikation. Utöver de faktiska sju världsdelarna, Europa, Asien, Afrika, Nordamerika, Sydamerika, Oceanien och Antarktis räknade vi även Arktis och Centralamerika kombinerat med Mexiko och Karibien som separata områden.

Arktis inkluderade vi då vi ansåg att det var den mest relevanta klassificeringen för nyheter ur den regionen och ville vara beredda framförallt på eventuella artiklar om klimatförändring. Den utökade Centralamerikanska regionen inkluderade vi då en så stor majoritet av nyheterna från Nordamerika kom från USA, och till mindre del Kanada, och vi ansåg att det därför var missvisande att räkna hela Nordamerika som ett område.

Ifall en nyhet kom ifrån ett land som befann sig på gränsen mellan två världsdelar använde vi den världsdel som var mest relevant. Ifall nyheten kom från en ospecificerad del av landet räknade vi det till den världsdel landet huvudsakligen ligger i. I Turkiets fall så klassade vi det som Asien eftersom en så övervägande majoritet av landet befinner sig utanför Europa. Om nyheten däremot kommer från en specifik stad, så räknades nyheten till den världsdel staden ligger i. Var det en nyhet från Moskva ansåg vi det mer relevant att räkna den som från Europa.

(24)

Innan vi fastställde det kodschema vi slutligen använde oss av gjorde vi en testundersökning med en preliminär version. Detta schema saknade flera av de kategorier som vi senare skulle komma att använda, bland annat uppdelningen av nyhetsbyråer i första- och tredjepart. Vi hade initialt inte ens övervägt denna uppdelning då vi inte var medvetna om i vilken grad inhemska nyhetsbyråer användes som källa.

Vi insåg också snabbt att kategorin som senare skulle bli ”pressmaterial” inte var tillräckligt väl definierad. Tidigt agerade kategorin som ett ”övrigt”-alternativ, där alla citat som inte kom från intervjuer hamnade. När vi fick problem med att veta ifall en artikel skulle klassas i den här kategorin eller inte definierade vi om den och skapade klarare riktlinjer, för att värna om undersökningens replikerbarhet.

När vi gjorde första försöket gjorde vi det även utan att ha en lista på utrikeskorrespondenter tillgänglig. Detta gjorde att vi var tvungna att stanna upp vid varje text och försöka söka reda på information om huruvida textförfattaren var utrikeskorrespondent, eller i alla fall hade varit det när texten skrevs, vilket var tidskrävande och problematiskt.

Eftersom Expressen inte hade en lättillgänglig lista över sina korrespondenter i dag, och varken Expressen eller DN hade tillgängliga listor från 1993 tog vi kontakt med redaktionerna och fick listorna skickade till oss därifrån. Vi passade även på att kontakta TV4, SVT, SR, TT, Aftonbladet och Svenska Dagbladet och be om listor från dem (se bilaga 2), för att kunna få en allmän överblick över hur mängden utrikeskorrespondenter och deras stationering förändrats. Tyvärr hade inte alla möjlighet att ta fram listor från 1993.

3.3 Sammanställning

När vi hade samlat in all data från artiklarna sammanställde vi den och räknade ut hur stor procent av artiklarna som hade vilken typ av författare, vilken typ av källa och kom från vilken världsdel. Eftersom det fanns artiklar med flera författare och flera källor hade vi här två valmöjligheten gällande hur vi skulle räkna.

(25)

totalvärde på över 100%. Här valde vi det senare eftersom vi ansåg att detta skulle ge en mer relevant och rättvisande bild av källfördelningen.

Vi bestämde oss för att avrunda alla procenttal till en decimal, då vi inte ansåg att större precision skulle tillföra något till undersökningen.

4 Resultat

I följande del redovisar vi undersökningens resultat i diagram, tabeller och löpande text.

Vi har i vår undersökning använt oss av totalt 199 artiklar. Av dessa kommer 79 stycken från Dagens Nyheter och 120 stycken från Expressen. Uppdelat på år så kommer 37 stycken av DN-artiklarna från 1993 och 42 stycken från 2013. 56 stycken av Expressen-artiklarna kommer från 1993 och 64 stycken kommer från 2013. Totalt så resulterade urvalsprocessen i 93 stycken artiklar från 1993 och 106 stycken från 2013.

4.1 Textförfattare

(26)

Figur 1: Hur stor andel av artiklar är skrivna av vilken typ av författare. N(DN 1993)=37, N(DN 2013)=42, N(Expressen 1993)=56, N(Expressen 2013)=64

Diagrammet ovan (figur 1) visar vem som stod som författare på texter från Dagens Nyheter och Expressen 1993 och 2013. Förutom att se en tydlig skillnad mellan hur de två tidningarna arbetar, där Expressen fokuserar mer på egna journalister i Sverige och frilansande eller tillfälligt utskickade journalister på plats och DN i högre grad använder sig av egna korrespondenter och nyhetsbyråer, så kan man också notera en skillnad mellan åren.

Både Expressen och DN har färre texter skrivna av egna korrespondenter 2013 än 1993. Expressen har sjunkit från att ha haft 21,4% av artiklarna skrivna av egna korrespondenter 1993 till 6,3% 2013. Under samma period har DN gått från 56,8% till 47,6% artiklar från egna korrespondenter, som dock fortsätter vara de dominerande textförfattarna.

DN har i stället i allt högre grad börjat använda sig av nyhetsbyråer. 1997 var 27% av artiklarna skrivna av TT och inga artiklar av utländska nyhetsbyråer. 2013 hade de siffrorna förändrats till 40,5% och 35,7% respektive.

(27)

4.2 Nyhetskällor

4.2.1 Nyhetskällor DN

Figur 2: Hur stor andel av DNs artiklar använder vilken typ av författare. N(DN 1993)=37, N(DN 2013)=42

Tabell 1: DNs källor 1993 och 2013. Antal och hur stor andel av artiklarna som använder vilken typ.

Källtyp 1993 2013

Egna uppgifter 15 (40,5%) 19 (45,2%)

TT 1 (2,7%) 1 (2,4%)

Ickesvensk nyhetsbyrå förstapart 0 (0%) 6 (14,3%)

Ickesvensk nyhetsbyrå tredjepart 3 (8,1%) 1 (2,4%)

Annat svenskt medium 0 (0%) 0 (0%)

Utländskt medium förstapart 8 (21,6%) 9 (21,4%)

Utländskt medium tredjepart 0 (0%) 5 (11,9%)

Sociala medier 0 (0%) 3 (7,1%) Pressmaterial 16 (43,2%) 6 (14,3%) Okänt 7 (18,9%) 15 (35,7%) Totalt 37 42 0,0% 5,0% 10,0% 15,0% 20,0% 25,0% 30,0% 35,0% 40,0% 45,0% 50,0% DN 1993 DN 2013 Egna uppgiber TT

Ickesvensk nyhetsbyrå förstapart Ickesvensk nyhetsbyrå tredjepart Annat svenskt medium

Utländskt medium förstapart Utländskt medium tredjepart Sociala medier

(28)

I figur 2 och tabell 1 visas vilka källor som användes under veckan 1993 och vilka som användes under veckan 2013. Tydligt är att, trots att andelen artiklar skrivna av egna utrikeskorrespondenter sjunkit, så har andelen artiklar baserade på egna uppgifter ökat, från 40,5% till 45,2%. En viss del av denna ökning beror på att DN 2013 använt sig av fler nyhetsbyråer, och att dessa använt egna källor (8,1% av artiklarna 1993 var TT-artiklar med egen källa; 2013 stod TTs och icke-svenska nyhetsbyråers artiklar med egna källor för 14,3%) men även om man bara tittar på artiklar med egna källor skrivna av egna utrikeskorrespondenter så har det ökat, från 27% till 28,6%. När det handlar om så små skillnader gäller det dock att vara försiktig med att dra slutsatser. Det är mycket möjligt att detta bara är en tillfällig fluktuation. En annan, betydligt mer markant skillnad är den minskade andelen artiklar baserade på pressmaterial, från 43,2% till 14,3%. Mycket av detta har i stället ersatts av källor som inte användes över huvud taget under veckan 1993. Under veckan 2013 använde 14,3% av artiklarna information från inhemska nyhetsbyråer, 11,9% information från ett utländskt medium som inte var baserat i samma land som nyheten kom ifrån, och 7,1% information från sociala medier. Ingen av dessa källor dök upp under veckan 1993.

(29)

4.2.2 Nyhetskällor Expressen

Figur 3: Hur stor andel av Expressens artiklar använder vilken typ av författare. N(Expressen 1993)=56, N(Expressen 2013)=64.

Tabell 2: Expressens källor 1993 och 2013. Antal och hur stor andel av artiklarna som använder vilken typ.

Källtyp 1993 2013

Egna uppgifter 33 (58,9%) 12 (18,6%)

TT 0 (0%) 9 (14,1%)

Ickesvensk nyhetsbyrå förstapart 0 (0%) 1 (1,6%)

Ickesvensk nyhetsbyrå tredjepart 1 (1,8%) 3 (4,7%)

Annat svenskt medium 1 (1,8%) 1 (1,6%)

Utländskt medium förstapart 7 (15,5%) 29 (45,3%)

Utländskt medium tredjepart 1 (1,8%) 11 (17,2%)

Sociala medier 0 (0%) 4 (6,3%) Pressmaterial 8 (14,3%) 4 (6,3%) Okänt 16 (28,6%) 11 (17,2%) Antal artiklar 56 64 0,0% 10,0% 20,0% 30,0% 40,0% 50,0% 60,0% 70,0% Expressen 1993 Expressen 2013 Egna uppgiber TT

Ickesvensk nyhetsbyrå förstapart Ickesvensk nyhetsbyrå tredjepart Annat svenskt medium

Utländskt medium förstapart Utländskt medium tredjepart Sociala medier

(30)

Till skillnad från DN som hade en svag ökning i andelen artiklar baserade på egna källor har Expressen haft en motsatt utveckling (figur 3, tabell 2) och gått från 58,9% 1993 till 18,8% 2013. I likhet med DN sjönk också antalet artiklar baserade på pressmaterial, från 14,3% till 6,3%. Mycket av detta har ersatts av nyheter från utländska medier. Artiklar baserade på utländska förstapartsmedier har ökat från 12,5% till 45,3% och artiklar baserade på utländska tredjepartsmedier från 1,8% till 17,2%.

Precis som DN har Expressen börjat använda sig av sociala medier (6,3%) och förstapartsnyhetsbyråer (1,6%), något de inte gjorde 1993, men till skillnad från DN använde Expressen inte TT som källa 1993, något de gjorde 2013 (14,1%).

4.3 Var kommer artiklarna ifrån?

4.3.1 Vilka världsdelar kommer artiklarna ifrån?

Figur 4: Vilka världsdelar kommer nyheterna ifrån. N(DN 1993)=37, N(DN 2013)=42, N(Expressen 1993)=56, N(Expressen 2013)=64

(31)

1993 ser tidningarnas rapportering någorlunda likartad ut. Mest nyheter kommer från Europa (58,9% i Expressen, 51,4% i DN), därefter Nordamerika (25% i Expressen, 32,4% i DN), och efter det Asien (10,7% i Expressen, 10,8% i DN). Båda tidningarna har också artiklar från Afrika (6,3% i Expressen och 2,7% i DN). Däremot är DN ensam om att ha artiklar från det vi valt att kalla utökat Centralamerika (5,4%) medan Expressen är ensam om att ha artiklar från Oceanien (1,8%).

2013 är skillnaderna desto större. Både DN och Expressen har mindre andel artiklar från Europa (38,1% och 34,4% respektive), men där DN fokuserar mindre på Nordamerika (7,1%) och mer på Asien (33,3%) och Afrika (26,2%), har Expressen ytterligare ökat sitt fokus på Nordamerika (39,1%), vilket resulterar i den enda tidningsveckan av de vi undersökte med fler artiklar från Nordamerika än från Europa. Expressen har visserligen också ökat andelen artiklar från Asien (18,8%) och Afrika (6,3%), men betydligt mindre än DN. Expressen är under veckan 2013 ensam om att ha artiklar ifrån både Sydamerika och Oceanien (1,6% var), men eftersom det enbart handlar om en artikel per världsdel är det svårt att dra några egentliga slutsatser av detta.

(32)

Figur 5. Varifrån kommer artiklarna? 1993, Expressen och DN sammanslagna.

Figur 6. Varifrån kommer artiklarna? 2013, Expressen och DN sammanslagna.

Av de veckor vi undersökt att döma så har utrikesartiklarna de senaste 20 åren inte bara ökat i antal, utan även i spridning. 1993 skrevs det 93 artiklar från 32 platser, i genomsnitt (även om två av artiklarna från 1993 var ”internationella” snarare än fokuserade på ett enskilt land). 2013 hade de siffrorna stigit till 106 artiklar från 41 länder.

Tittar man på vilka länder som var mest förekommande (är med i fler än två artiklar) så ser man att det 1993 var USA (26 artiklar, eller 28%), Bosnien (13 artiklar, eller 14%), Cypern (9 artiklar, eller 9,7%), Kroatien (8 artiklar, eller 8,6%), Ryssland (7 artiklar, eller 7,5%), Storbritannien (6 artiklar, eller 6,5%) och Israel och Japan (3 artiklar var, eller 3,2%). Värt att notera här är att majoriteten av artiklarna från Bosnien och Kroatien handlade om den Kroat-bosniska konflikten, och därför handlade om båda länderna. Att så många artiklar kom från Cypern och USA berodde till stor del på att Expressen under veckan följde samma händelse med artiklar varje dag. I USA handlade det om den stora branden i Kalifornien som resulterade i att flera Hollywoodstjärnor fick sina hus nedbrända och i Cypern om jakten på mördade Christina.

(33)

artiklar, eller 3,8%), och Ryssland, Kenya, Syrien och Turkiet (3 artiklar var, eller 2,8%). Det man kan se här är att det finns inte bara en större spridning på var artiklarna kommer ifrån, utan även en jämnare fördelning 2013. Det finns en något mindre tydlig artikelkoncentration på ett fåtal länder.

4.4 Var skriver korrespondenterna ifrån?

Tabell 3: Andel av Expressen artiklar som är skrivna av egen korrespondent, per världsdel. 1993 och 2013 sammanslaget.

Världsdel Totalt antal artiklar Skrivna av egen

korrespondent Andel i procent

Europa 55 4 7,3 procent

Asien 18 1 5,6 procent

Afrika 6 0 0 procent

Nordamerika 39 11 28,2 procent

Tabell 4: Andel av DNs artiklar som är skrivna av egen korrespondent, per världsdel. 1993 och 2013 sammanslaget.

Afrika 12 5 41,7 procent

I tabellerna ovan presenteras hur stor andel av de i undersökningen studerade artiklarna som är skriva av tidningarnas egna utrikeskorrespondenter, uppdelat i ursprungsvärldsdel. De textförfattare som räknas in i denna kategori är korrespondenter som är fast stationerade utomlands och som fanns med på de listor över utrikeskorrespondenter som vi fått av Expressen och DN.

(34)

utsträckning de undersökta tidningarna använder sig av utrikeskorrespondenter i dessa områden.

För att kunna göra en jämförelse tidningarna emellan och för att få ett så bra artikelunderlag som möjligt har 1993 och 2013 års artiklar här lagts ihop. Som tabellerna visar har DN en betydligt högre andel artiklar skrivna av egna korrespondenter än vad Expressen har. Gemensamt för båda tidningarna är att de har sin högsta andel artiklar skrivna av egna korrespondenter i Nordamerika. Både Expressen och DN har dessutom sin näst högsta andel i Europa.

De båda tabellerna kan vara något orättvisa att jämföra då artikelunderlagen ser olika ut för de båda tidningarna. Vad som däremot talar för att DN verkligen har en betydligt större andel artiklar skrivna av egna korrespondenter är exempelvis att Expressen har ett större antal artiklar om Europa än vad DN har, men att DN ändå har betydligt fler artiklar om Europa skrivna av egna korrespondenter än vad Expressen har. Dessutom är artikelunderlaget för de båda tidningarna lika för Asien, men där är sju stycken DN-artiklar skrivna av egen korrespondent medan bara en Expressen-artikel är det.

Intressant är också det ”västvärlds-fokus” som visar sig inte bara i hur många artiklar som skrivits om de olika världsdelarna utan också i hur stor andel av dessa som är skriva av egna korrespondenter. Anmärkningsvärt är exempelvis att 28,2 procent av Expressens artiklar om Nordamerika är skrivna av egna korrespondenter, medan inte en enda av artiklarna om Afrika är det.

(35)

Tabell 5: Andel av artiklar från 1993 som är skrivna av egen korrespondent, per världsdel. Expressen och DN sammanslaget.

Afrika 3 1 33,3 procent

Tabell 6: Andel av artiklar från 2013 som är skrivna av egen korrespondent, per världsdel. Expressen och DN sammanslaget.

Världsdel Totalt antal artiklar Skrivna av egen korrespondent Andel i procent Europa 33 8 24,2 procent Asien 26 5 19,2 procent Afrika 15 4 26,7 procent Nordamerika 28 8 28,6 procent

(36)

4.5 Var är korrespondenterna stationerade?

Förutom att studera vilka som var textförfattare och källor i Expressens och DNs utrikesrapportering studerade vi också var de båda tidningarnas fasta, egna utrikeskorrespondenter var stationerade 1993 och 2013, och hur många de var.

Figur 7. Korrespondenternas stationeringar, 1993 och 2013 för DN och Expressen.

I figur 3 syns denna fördelning för båda tidningarna och båda åren. Som kartan visar har DN både 1993 och 2013 en större spridning på sina korrespondenter än vad Expressen har. Kartan visar också att utöver en del omflyttningar i Europa ser situationen med DNs utrikeskorrespondenter i princip likadan ut i dag som för 20 år sedan. Expressen däremot lyser utanför Europa och Nordamerika med sin frånvaro, och de lila cirklarna som representerar Expressens korrespondenter 2013 finns det bara två stycken utav.

(37)

Figur 8.Korrespondenternas stationeringar 1993.

Figur 9.Korrespondenternas stationeringar 2013

(38)

Exakt hur stor denna förändring är och exakt hur många korrespondenter tidningarna och i vilken världsdel de befinner sig visas i tabellerna nedan. Där jämförs även resultaten med Sveriges Radio och TT, för att se om situationen kanske ser annorlunda ut för en nyhetsbyrå eller radiokanal i jämförelse med tidningar. Uppdelningen sker i 1993 och 2013 för att sedan jämföra dessa.

Tabell 7: Korrespondenternas stationeringar 1993, del 1

Medium Europa Asien Afrika Nordamerika

DN 9 3 1 2

Expressen 5 - - 1

SR 8 1 2 2

TT 2 - - 1

Totalt 24 4 3 6

Medium Sydamerika Utökat C.Amerika Korrespondenter totalt

DN - - 15

Expressen - - 6

SR - 1 14

TT - - 3

Totalt 0 1 38

Tabellerna ovan visar var de fyra svenska medierna DN, Expressen, Sveriges Radio (SR) och TT hade sina korrespondenter stationerade 1993.

Tabellerna visar att den största delen av dessa mediers korrespondenter 1993 var stationerade i Europa. Därefter fanns flest korrespondenter i Nordamerika, där dessa fyra medier tillsammans hade hela 18 korrespondenter färre än i Europa. År 1993 hade ingen av dessa medier korrespondenter stationerade i Sydamerika.

(39)

mestadels arbetar på så sätt att utrikesreportrarna åker ut för särskilda uppdrag i stället för att vara stationerade utomlands på heltid. År 1993 bestod denna utrikesredaktion stationerad i Sverige av 16 personer.

DN hade flest korrespondenter stationerade utanför Sverige 1993, tätt följda av Sveriges Radio med endast en korrespondent färre.

Störst spridning på korrespondenterna hade Sveriges Radio med fasta korrespondenter i Europa, Asien, Afrika, Nordamerika och utökade Centralamerika. Expressen och TT hade lägst spridning på sina utrikesreportrar med fasta korrespondenter i Europa och Nordamerika.

Totalt hade de här medierna tillsammans 38 korrespondenter stationerade utanför Sverige år 1993.

I tabellerna över var medierna har sina utrikeskorrespondenter finns inte sport-, nöjes- eller kultur-korrespondenter medräknade, då vi i vår undersökning inte inkluderat artiklar i dessa kategorier.

Medium Europa Asien Afrika Nordamerika

DN 8 3 1 2

Expressen 1 - - 1

SR 5 3 2 2

TT 1 - - -

Totalt 15 6 3 5

Medium Sydamerika Utökat C. Amerika Korrespondenter totalt

DN - - 14

Expressen - - 2

SR 1 - 13

TT - - 1

(40)

År 2013 har dessa fyra medier tillsammans 30 stycken i utlandet fast stationerade korrespondenter. Även detta år är merparten av korrespondenterna stationerade i Europa.

DN har med undantag från en Europa-korrespondent precis lika många korrespondenter som 1993 och har dessa stationerade på samma ställen.

Också Sveriges Radio har nu en korrespondent färre än 1993, men har jämnat ut fördelningen lite då de minskat på antalet korrespondenter i Europa och i stället utökat styrkan i Asien. De har dessutom fått en korrespondent till Sydamerika och utökade Centralamerika står nu i stället utan korrespondenter från dessa medier. SR har dessutom särskilda korrespondenter inom ekonomi och kultur och nöje samt en ungdomskorrespondent. Dessa är dock inte fast stationerade på någon särskild plats och finns därmed inte med i tabellen. Dessutom går nöje och kultur inte under de kategorier vi inkluderat i vårt artikelunderlag och räknas heller inte med bland korrespondenterna som ligger bakom dessa artiklar.

Även 2013 beror TTs låga antal korrespondenter på att de har merparten av utrikesredaktionen stationerad i Sverige i stället för på fasta platser utomlands. 2013 består TTs utrikesredaktion stationerad i Sverige av tio personer, alltså sex personer färre än 1993.

Det är inte bara TT som arbetar med en stor utrikesredaktion hemmavid. Exempelvis så har Sveriges Radio enligt utrikeschef Per Eurenius förutom sina 17 korrespondenter (inkluderat ekonomi-, kultur- och ungdomskorrespondenter) också 10 personer i utrikesgruppen i Stockholm. Precis som TT:s utrikesredaktion stationerad i Stockholm jobbar dessa som reportrar och reser en del, men de arbetar också med att samordna utrikesbevakningen. Så i vår undersökning av var korrespondenterna är stationerade visas bara den del av utrikesredaktionen som befinner sig utanför Sverige, men på de flesta redaktioner består utrikesredaktionen av fler personer än så.

I tabellen ovan kan vi också se att Expressen sedan 1993 minskat sin utrikesstyrka till att endast ha två fasta korrespondenter 2013, dessa stationerade i Europa och Nordamerika.