Fantasins fission: en essä

F A N T A S I N S F I S S I O N - en essä

————————

Sebastian Eklund

Institutionen för Konst Kandidatuppsats, 5hp Konstfack HT 20 Handledare: — Mara Lee Gerdén Michele Masucci


Abstract

This essay was written as an attempt to trace, capture and convey parts of the underlying and intrinsic movement of an ongoing film practice. In a subjective and searching manner the text revolves mainly around the themes of time, film, poetry, nature, memory and the imagination — the pivot being the idea of the continuous splitting of the present as a trait common to both cinema and the human mind.

Keywords

- art - Bergson - cinema - film - haptic visuality - imagination - Marks - mayfly - - memory - nature - Notre-Dame - poetry - Sjöstrand - Tarkovsky - time - video -


Inledning

Essä

Källförteckning

Inledning

Snarare än att översätta mitt pågående filmarbete till ord är förestående text

tänkt som ett försök att uppleva och avbilda delar av dess bakomliggande

rörelse — genom influenser, idéer och ögonblick — på nytt, och på ett annat

språk.


snart sken / bakom späda stammar / Ett stycke musik

Det tog mig tre — av åren åtskilda — tillfällen innan jag uppfattade ett enda ord i Andrej Tarkovskijs film Spegeln, men redan första gången uppfattade jag vinden. I flera av filmens scener drar den genom bilden och jag steg och drev och steg och drev med samma vind som vandrat genom taigan, som formulerats i fiktionen och som fångats på film och den vinden var sann och den vinden var verklig och nyss hade den dragit genom duken, vidare-

För ett par månader sedan var jag ute och promenerade. Det var söndag, hösten hade omfamnat sin första dag för året, och kanske var det just hösten som redan inledningsvis gjort mig uppmärksam på trädkronorna. Även om lövverken ännu var uteslutande gröna hade de, till synes sedan igår, skänkts en skörhet som under sommaren alltid är glömd. Jag gick från mitt hem i Mälarhöjden och sneddade ner förbi Axelsberg mot Mälaren och Vinterviken. När jag genade genom en av alla gårdar omslöts jag, med påtaglig omedelbarhet, av en förändring. Ljuset, eller kanske snarare skuggan, gjorde att nyanserna var annorlunda där. Doften var en annan.

Inte längre klar utan ännu tung av blommor och av grönska. Kanhända var det just skuggläget som var skillnaden. Kanhända hade de omgivande husen och kullarna marginellt skylt rabatterna från solen och fördröjt blåstens ankomst bland bladen. Om än bara för ett dygn eller två. Där fanns en drömlik förskjutning. Den minsta av anakronismer. En innergård på vilken sommaren snubblat in i en höstdag.

Jag hade hörlurar på mig och jag lyssnade på radio. För tillfället spelades ett pianostycke som jag inte hört förut men som jag ändå tyckte mig känna.

Jag gick vidare och när jag höjde blicken nästa gång erfor jag hur alla lager av löv darrade i precis takt till musiken. Fingrar och kvistar och tangenter i träden. Löv… De som redan var sköra och de som ännu var gröna — alla spelade de Schubert i ciss-moll.

2

”Through poetic connections feeling is heightened and the spectator is made more active. He becomes a participant in the process of discovering life”

Citatet är hämtat från just Tarkovskij, som ofta talade (eller kanske är formen talar ändå mer korrekt) om tiden och om musiken och som således utgör en lämplig länk mellan filmen och dessa två ämnen som även Bergson berör i sina skrifter om varaktighet. Bergson påpekar att vi, likt hur vi uppfattar musik, inte uppfattar tiden som en följd av enstaka toner utan som en organisk och sammansmält helhet, och möjligtvis var det just detta jag

verkligen varseblev, både under träden i Axelsberg och i barnets brustna röst när han ropar ut genom skymningen i Spegelns sista scen. En sammansmältning och en synkronisering av tidsflöden, mina och andras. En momentan skymt av ögonblickets oöverskådliga vidd.

För ett drygt år sedan hörde jag en död poet läsa sin dikt. En röst ur en annan tid. Ett diktjag ur ytterligare en.

Även då var jag ute och gick längs Mälaren. Jag hade fått ett oväntat infall att lyssna till poesi. När jag filmar vill jag ofta försöka arbeta genom en form av riktad selektiv perception. Istället för att vara alltför förutbestämd eller bunden vid exempelvis bildmanus brukar jag föredra att lägga ut en grund genom research, skrivande och tankearbete för att sedan — förhoppningsvis — vara mer lyhörd och rörlig i intuitionen. Kanske var det just den selektiva perceptionen som styrde mitt val när jag, under kategorin lyrik i bibliotekets app, valde en samling av en poet som jag inte kände till.

Östen Sjöstrand läser dikten Provins ur boken Vid havets yttersta gräns.

”Hur mörkt det tiger i detta landskap…”

Den gamle mannens röst har ingen uppenbar dialekt. Orden han yttrar innehåller inga uppenbara angivelser. Ändå dröjer det inte många strofer

Andrei Tarkovsky, Sculpting in Time, översatt av Kitty Hunter-Blair, 15 uppl., Austin: University of

1

Texas Press, 2014, s. 20.

Henri Bergson, Time and Free Will, översatt av F.L. Pogson, Overland Park: Digireads, 2014, s. 46-47.

2

Östen Sjöstrand, Vid havets yttersta gräns, Stockholm: Bokbandet Elib, 2007, ljudbok, t. 00:01:24.

3

3

innan jag drabbas av en otvivelaktig visshet om att jag vet allt vad abstraktionen bär. Att jag känt just den doften. Att jag sett just det ljuset. Att jag varit just där.

Jag stannar till och sätter mig på en klipphäll. Jag blickar ut över Mälaren och ser middagssolen fördelas i dess yta men inom mig är jag många mil därifrån på ängarna nedanför mitt barndomshem i Lerdala, Västergötland.

Där skymmer det.

På senare tid har jag fått för mig att den där blånaden som liksom lägger sig som ett flor över skuggorna i sommarkvällen och som sedan omärkligt djupnar och sprider sig och löser upp utsikten och sammanfogar den med himlen och med rymden, att den blånaden är densamma som minnenas nyans. Minnesblå - adj. - sommarkvällen är minnesblå.

Dikten visar sig vara lång och efter ett par minuter sker ett skifte.

Diktjaget blir ett slags poetisk kartograf och i snabb följd säger han sig se: i öster ”Billingen, med sin huva av rök”. ”I väster Kindakulles örtagård”.

Säger han sig höra: ”Klockan klämtar i Varnhems kloster.”

Orden blir till koordinater som placerar diktjaget precis i området där jag växte upp, på ängar sammanlänkade med de som jag just föreställt mig, och genom denna triangulering övergår det abstrakta till konkret. Det subjektiva till objektivt. En skala förflyttar sig under en fast punkt. Inte tvärtom. Bilden målas på ett sätt om, men förblir på ett annat sätt densamma. Oförändrad.

Kanske kan det vara så att filmen, i sitt nära förbund med tiden och med rörelsen, finner stora möjligheter till den här typen av nästintill osynliga glidningar mellan abstraktion och konkretion, som är så centrala för vår upplevelse av tillvaron. Och kanske kan den just därigenom nå de poetiska kopplingar och det upptäckande som jag tror att det ovan nämnda Tarkovskij-citatet syftar till. Jag tror vidare att filmen, såväl som människan, kan sägas driven av ett slags fantasins fission. Ett konstant klyvande av den temporala atomen: nu. Ett sönderfall, på gott och på ont.

En gång, på just de fält som Sjöstrand beskriver, fann jag ett rådjur ligga livlöst i gräset under en sälg. Där fanns inga sår, inga direkta tecken på

Sjöstrand, Vid havets yttersta gräns, t. 00:04:25.

4

4

sjukdom, och när jag närmade mig gjorde jag det jämte en sorg, en stillhet och en ologisk övertygelse om en nära förestående rörelse.

Kanhända hade även detta något att göra med Bergsons teori om hur vi uppfattar tiden som musik. Hur vi inte hör en ensam ton, utan inom oss även dess sekvens. Dess melodi. Kanhända hade det något att göra med film. Filmens illusoriska rörelse är baserad på våra ögons förmåga att framkalla en bild för vår hjärna, vilket tar omkring en tolftedels sekund. Om vi visas en förändring snabbare än så kommer vi tolka in en rörelse i avstånden. Utöver organens faktiska tröghet inverkar här även vår vilja att skapa samband i den osedda omgivningen. Att animera vår värld.

Jag tror att vi är mästare på att uppleva all potentiell närvaro en sekund kan erbjuda, medan vi samtidigt är begränsade när det kommer till att i kroppen avgöra vilken del som är faktisk och vilken som är fiktion. Vad som är minnen och vad som är impulser och vad som är tankar som nästintill oregistrerat glimrar till i periferin. Vi upprättar ett slags osynlig labyrint omkring oss bakom vars väggar allting pågår, i presens. Det blir sällan så tydligt som i natten. Det finns en inneboende dramatik där som ligger nära filmmediets. Allt du ser är en scen, en fläck av ljus, omgiven av omätbara massiv i vilka du för alltid blir din egen berättare. Oavsett hur verklighetstrogen är det ofrånkomligen en avbild. Alltid någonting annat. Vi blir berövade vår skala varpå avstånden förskjuts och den subjektiva tiden följer. Vi tror oss veta varje värld. Varje närvaro är verklig. Vi vidgas för att fylla i tomrummen. Vi vibrerar. Vi är våra egna spöken.

Författaren W.G. Sebald ska under en skrivkurs, strax innan han dog, ha sagt att fiktionen bör ha en spöklik närvaro någonstans. Något som gör den till en annan verklighet. Jag tror att detta råd med fördel går att applicera

även på andra konstnärliga uttryck utöver skrivandet. Det skapar en utsträckning i vilken gränsen mellan åskådare och verk blir böljande. Där finns tron på en upptäckt, eller kanske snarare tron på idén om att en upptäckt kan vara nära. En tro vars verkan är både uppluckrande och skärpande på samma gång.

Richard Skinner, ”Max Sebald’s Writing Tips”, Richard Skinner, [blogg], 14 januari 2013,

5

https://richardskinner.weebly.com/blogposts/max-sebalds-writing-tips/, hämtad 17 november 2020.

5

Marken runt det döda djuret var beströdd med blad som sälgen fällt.

Sammetslika skärvor som beskrev en fragmenterad cirkel omkring kroppen.

Jag läser att ett sälgblads undersida är filtartad. Att det där finns

mikroskopiska rum. Att dessa rum är vindstilla och att bladen i kontakt med vatten ser ut att vara klädda i kvicksilver då vatten inte förmår förtränga luften som finns däri. I regn och blåst skimrar sälgens krona.

Jag minns när jag fyllde elva och för första gången fann ett stråk av vemod dra genom en födelsedag. Jag stod i trädgården med mina kusiner och blåste såpbubblor i aprilskymningen och när sfärernas iridiscens upplöstes i halvdagern — i en på många sätt alltför uppenbar bild av förgänglighet — gjorde de det under en oväntad anstrykning av oro.

Kanske kan man här finna spår av vad som kan tänkas ha lockat mig till konsten från första början. En lockelse, i somliga stunder, ett behov i andra och en dröm, om man så vill, att finna eller upprätta någon form av fotfäste i det ostoppbara förloppet. Att formulera ett uns av beständighet, hur fåfäng önskan än kan anses. Att skapa?

Någon gång kring samma år drömde jag en dröm som jag visste var av värde redan då och som jag kommit att bära med mig sedan dess. I drömmen satt jag i en fåtölj i ett okänt bibliotek. Intill mig stod en ensam lampa som sken skirt men oföränderligt gul och omkring mig löpte bokhyllor så långa att de blev till dis där synfältet slutade. Drömmens särprägel var den att tiden inte var någonting utöver sig själv där. Den mättes inte i någonting och ingenting mättes i den. Upplevelsen av den fanns i sin helhet. Ett enda ögonblick — exakt och öppet och oändligt i sin form.

Det kan vara svårt att veta vid vilket namn man ska benämna detta medium av rörliga bilder där jag i huvudsak valt att verka. Ordet film har sitt ursprung i den analoga filmens membran, ordet video i latinets jag ser. Båda bär de sitt eget bagage. Sina egna associationer. Främst säger jag film.

Kanske för att jag på många sätt, även i det digitala, fortfarande upplever det som just ett membran. Som någonting potentiellt tunt. En slöja bakom

C.A.M. Lindman, Bilder ur Nordens Flora, 3 uppl., Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1917,

6

digitaliserad via Projekt Runeberg, s. 377.

6

vilken det i bästa fall väntar en värld. När jag försökt närma mig något slags essens att för mig själv och i mitt eget arbete hålla som riktmärke för mediet

— avskiljt dess etymologi — har jag återkommande landat i att se det som ljus, draget genom tid, draget genom fantasi. Och ur detta steg en slända.

Det grekiska ordet för dagslända (dess ordning i den biologiska systematiken) - ephemeroptera - kan delas upp och översättas till med kortlivade vingar. Den äldsta fossil man funnit föreställande en vingburen varelse är

den av en dagslända.

Över trehundramiljoner år.

Över etthundraniomiljarderfemhundramiljoner dagar.

Ändå tyckte jag på något sätt att avståndet var större än så.

Det är ofta dessa upplevda avstånd som blir starten på ett arbete. Det är dem jag tycker om att finna och försvinna i ett slag. Där jag upplever ett utrymme mellan orden och deras innebörd.

Det fanns någonting där. I de två tidslinjerna. Människans och sländans.

Först framstod de som parallellt löpande och för evigt dömda till oförenlighet. Ingångsvärdena var alltför olika. Momentets magnitud alltför ojämn i sitt förhållande till de båda subjektens fortsatta flöden. Alla ingrepp oundvikligen obalanserade.

Intresset kom att anta formen av ett filmrum. Det blev till iakttagelsen av ett förlopp som kan begrundas men aldrig nås. Projektorn och åskådaren och duken. De två tiderna. De tre. De fyra…

Ett möjligt bemötande av denna återkommande problematik är idén om den haptiska visualiteten (haptic visuality), ett begrepp som Laura U. Marks utvecklat efter Aloïs Riegl och Gilles Deleuze och som syftar till vår upplevelse av bilder som, exempelvis genom i det närmaste abstrakta närbilder, oskärpa eller textur, får oss att aktivera känseln genom synen. Att via ögonen treva. Marks föreslår den som ett sätt att motverka avståndet vi ofrånkomligen upprättar när vi identifierar och definierar en bild. Hon menar att vi genom ett utnyttjande av den haptiska visualiteten kan åvägabringa en mer kroppslig och intim upplevelse. Åskådaren blir

Sveriges Entomologiska förening, Dagsländor (Ephemeroptera),

7

http://www.sef.nu/guide-till-insektsgrupperna/egentliga-insekter-insecta/dagslandor/, hämtad 5 november 2020.

Ibid.

8

Laura U. Marks, The Skin of the Film, Durham/London: Duke University Press, 2000, s. 162-164.

9

7

involverad i bildens fullbordande, vilket går att knyta till Tarkovskijs poetiska kopplingar mellan klippen. Deltagandet. Jag undrar om inte en likartad effekt kan åstadkommas även inifrån själva berättandet. Att en destabilisering av exempelvis det upplevda narrativet, den förväntade dramaturgin eller av själva rytmen — ett osäkrande — kan aktivera och involvera åskådaren. Få hen att även där bli delaktig i fullbordandet, att även i tankarna treva, angränsande vad jag tidigare skrev om Sebalds spöklika närvaro: gränsen mellan åskådare och verk blir i viss mån oskarp.

Möjligtvis kan då samma sak ske med gränsen mellan åskådare och åskådare. Möjligtvis kan konsten, kan poesin varhelst den verkar, i sin positionering mellan det subjektiva och det objektiva få till stånd ett slags knytpunkter eller korsningar mellan gångarna i våra respektive labyrinter, belägna i våra vidgade och uppluckrade former. Körstämmor oskiljaktiga från melodin? Fusion istället för fission?

Kanske kan du, om du lyckas linda ett osynligt och oformligt utrymme av dig själv i precis så mycket material som krävs för att det ska bli synligt och få en form i det allmänna, utan att kvävas och försvinna, formulera ett rum som i sanning kan delas med andra. Åtminstone med någon. Åtminstone för en stund. Som när Sjöstrand, i ett ord eller ett annat, öppnade fältet framför mig.

Jag minns bilden av den brinnande Notre-Dame. Byggnadens siluett i elden. Rökens roterande tumult och väntan på att spiran slutligen skulle falla. Jag minns att jag kände mig oväntat drabbad. Jag som var långt därifrån. Jag som inte är kristen. Jag som aldrig ens besökt katedralen.

Visserligen har bränder i allmänhet gjort ett stort intryck på mig under de senaste åren. Det orangea och absolut överväldigande. Bränder och översvämningar… Kanhända är det förnimmelsen av ett slags elementens uppror. Ett i många hänseenden rättmätigt sådant. Ett system som återtar en en gång utfärdad invit. En närvaro ångrad. Men på något sätt var känslan inför branden i Notre-Dame en annan. En tunn, liksom lättflytande och ögonblicklig, uppgivenhet. Den berörde någonting annat. Det var som om lågorna utgjorde en intensifiering av och en fokalpunkt för ett slags avförtrollande eller glömska. En del av elden var kall och i den var det själva gåtfullheten som brann. I den var det som förgicks fiktioner. Icke

8

namngivna, eller egentligen ens påtänkta, idéer om utrymmen och gångar, vare sig vindlande eller mikroskopiska och vindstilla, som för alltid skulle vara förlorade. Utöver arkitekturen brann också omätbarheten, brann barnsliga fantasmagorier. Byggnadens area var en annan, oändligt mycket större, än den som fanns att beskåda. Däri var den mänsklig.

Kanske är besjälandet ett sätt att vidga tiden. Kanske blir det subjektiva nuets vidd den av alla de ackumulerade ögonblick du förmår uppleva att det enstaka bär. Vart och ett en singularitet, en punkt av oöverskådliga värden.

Djup till vilka du hinner ana intet mer än mynningar. Sländans, människans, stenens, spirans, konstverkets, ordets…

Jag minns bilden av de som samlats för att se på branden. Deras ansikten öppna av vilsenhet och sorg och samhörighet. I deras ögon tyckte jag mig se delar av min egen undflyende upplevelse och kanhända var det så att de, att vi, att några, just då gick genom samma osedda rum.

Nyss närmade jag mig nog det där drömda biblioteket igen. Det där ögonblicket är. Nyss var jag nog i dess nejd. Nu i vaket tillstånd.

Jag hade, efter en intensiv utställningsperiod, åkt ut till mitt föräldrahem i några dagar för att vila och för att så småningom påbörja färdigställandet av denna essä. Åter längs stigar och hågkomster. Åter i den osynliga labyrinten.

Jag slog mig ner på en kulle och framför mig bredde naturen ut sig i en symmetri liknande den hos en teater. Som scenen har sina byxor flankerades mitt synfält här i förgrunden av två dunkla dungar vilket skapade ett djup, till det bortre skogsbrynets nästintill kala fond, med dolda utrymmen på vardera sida ur vilka aktörerna kunde tänkas komma och gå. Under de senaste åren har sänkan i ängen mellan dungarna, där själva scengolvet skulle ha legat, så sakteliga förvandlats till en göl och snart bleknade den bortre skogen. Kontrasten mattades av och de redan lergrå aspstammarna smälte samman till en enda massa. Till höger om mig tycktes ett ensamt moln ha vandrat vilse och förirrat sig ned till jorden och jag följde det med blicken där det gled i en dunst, en dimmans förlöpare, över krönet. När jag vände mig framåt igen hade skogen suddats ut. De låga skyarna hade dragit närmre och snart svalde de även nyponbuskarna på prosceniet. För en sekund svävade skenfrukterna fortsatt röda i allt det grå, fria från sina

9

stänglar, och sedan var även de borta och allt som återstod var några få meter av grästuvor bland vilka jag satt. Utanför fanns inga avstånd. Inga skalor. Bara enstaka ljud som liksom lodade vad som var försvunnet. Bara den där fuktigt flyende doften av ett upplösningstillstånd.

Den är återkommande, idén om förmultning. Både som motiv och som metod. Vare sig det gäller stjärnornas förfall ur vilka vi alla är födda, eller myllans faktiska omformuleringar av liv och död. Vare sig det gäller intryck som ska bli minnen eller minnen som med tiden ska bli berättelser och framtider och nya nu. Skeenden som roterar runt sin egen axel för att återuppstå och förgås igen och igen.

Även sländan skulle så komma att förmultna. Dess form skulle förloras och dess form skulle bli en annan och en annan och en annan på nytt. Och i något stadie återvände den, inte längre en insekt och inte längre år. Den kunde tyckas oigenkännlig. Dess namn hade kunnat vara vilket som helst.

Men den återvände med en olivkvist. Den återvände som ett hopp eller kanske snarare som påminnelsen om ett sådant. Om att nyfikenhet finns.

Om att inlevelse finns. Om att medkänsla finns och om att förundran och fantasi gör det. Till och med där, i det lilla. Även under år av desillusionerade dagar. Och om allt detta och mer därtill kan ses som det söndrade nuets frukt, bör då inte dess skuggsida anses oansenlig? Eller åtminstone adekvat? Inga fotfästen ska sökas i förloppet. Inga finns att finna.

Inga kan skapas. Men i deras ställe, förhoppningen om dessa påminnelser, då och då. Om att i ögonblicket treva? Om att känna? Om att se varandra nära? Att skänka pupillerna djup? I speglarna svindlande salar. Och att andas och att andas och upplösas i imma över ögat. Även ängeln är efemär.

Även dennes vingar av ett kortlivat slag. Kanske. Kanske…

Sannolikt ska även dessa stycken snart förändras. Om det inte redan skett. I mig eller en annan — på ett språk eller ett annat — dess sentenser stöpas om.

Det var inte förrän den lågt stående novembersolen helt och hållet skar sig fram bakom mig och fångade en fläck av de sista asplövens återstående glöd på den motsatta sidan av sänkan, likt det alltför koncentrerade ljuset i mitten av en gammal filmduk, som jag insåg att det upplevda rum i vilket jag

10

satt inte var salongen hos en teater utan snarare den hos en biograf. Ljus, genom tid, genom fantasi… En ofärdig definition, det ska tillstås.

Under ytterligare några minuter verkade dimman sedan vela — nalkas och retirera — och i skiftningarna följde temperaturen tätt. I soldisets värme drog småfåglar omedelbart in över ängen och våtmarken för att sedan tystna och försvinna så snart som scenen åter skyldes sval och grå. Det föreföll som om själva årstiderna för en stund var förtätade. Åren… Cykler som i miniatyr rullar runt och runt och runt.

Det blåser igen, det blåser, och någonstans, där;

spelas det musik, finns ett bibliotek, finns en biograf.


11

Källförteckning

Litteratur

Bergson, Henri, Time and Free Will, översatt av F.L. Pogson, Overland Park: Digireads, 2014.

Lindman, C.A.M., Bilder ur Nordens Flora, 3 uppl., Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1917, digitaliserad via Projekt Runeberg.

Marks, Laura U., The Skin of the Film, Durham/London: Duke University Press, 2000.

Sjöstrand, Östen, Vid havets yttersta gräns, Stockholm: Bokbandet Elib, 2007, ljudbok.

Tarkovsky, Andrei, Sculpting in Time, översatt av Kitty Hunter-Blair, 15 uppl., Austin: University of Texas Press, 2014.

Webbsidor

Skinner, Richard, ”Max Sebald’s Writing Tips”, Richard Skinner, [blogg], 14 januari 2013, https://richardskinner.weebly.com/blogposts/max-sebalds-writing-tips/,

hämtad 17 november 2020.

Sveriges Entomologiska förening, Dagsländor (Ephemeroptera),

http://www.sef.nu/guide-till-insektsgrupperna/egentliga-insekter-insecta/dagslandor/, hämtad 5 november 2020.

12