Detta verk är licensierat under Creative Commons Erkännande- Ickekommersiell-Dela Lika 2.5 Sverige licens. För att se en kopia av denna licens, besök http://creativecommons.org/licenses/by- nc-sa/2.5/se/. Verket har publicerats i www.globalarkivet.se.
Kontroversiell syn på aids
Konflikter mellan sydafrikanska politiker och civilsamhället har länge dominerat diskursen på hiv och aids-området i Sydafrika.
Södra Afrika letar orsaker och försöker hitta svar på frågan varför
president Thabo Mbeki och hälsominister Manto Tshabalala-Msimang så länge varit skeptiska till bromsmediciner och ifrågasatt om hiv leder till aids.
Den sydafrikanska regeringen har under de senaste åren vid många tillfällen förbluffat omvärlden i hiv/aids-frågan. President Thabo Mbekis ökända rådgivningsgrupp i aidsfrågor, som förutom ledande forskare även innefattade dissidenter med åsikten att hiv inte leder till aids, väckte stark kritik världen över. Ett uttalande år 2000 hävdade att bromsmediciner var livsfarliga, och liknade dem med "biologisk krigföring från apartheidtiden"
(nu har ett program med gratis bromsmediciner införts, se sid 15). Under lång tid fördröjdes ett nationellt program för att hindra smittoöverföring från mor till barn. I september förra året sa Mbeki att han inte känner någon som dött av aids eller lever med hiv, fast media rapporterat att presidentens talesman dött i sjukdomen år 2000. Varför denna ambivalens i hiv/aids-frågan?
Journalisten Allister Sparks presenterar flera alternativa förklaringar i sin bok "Beyond the Miracle - inside the new South Africa". Han citerar ledande forskare som menar att aids blev en utmaning för många efter apartheids fall, och att ANC därmed valde att förneka problemets
omfattning. President Mbekis koppling till revisionister sätter han i samband med Mbekis ilska över den amerikanska regeringens stöd till läkemedelsbolag som år 2001 stämde den sydafrikanska staten för att den möjliggjort import av billigare kopior av bromsmediciner.
Sparks skriver i sin bok att president Mbeki verkar se dem som lyfter fram katastrofen i Afrika som illvilliga personer och att deras kritik bottnar i "ett förtal av afrikansk kultur och sexuellt beteende; att sjukdomen används som ett sätt att smutskasta svarta människor på samma sätt som
homosexuella demoniserades när aids först upptäcktes i USA".
Helen Schneider, forskare på University of the Witwatersrand väljer att se dessa uttalanden som del av en kamp mellan civilsamhället och staten kring vem som har inflytande över policy och vem som definierar
problemen. I en artikel från 2002 skriver hon att Sydafrika har många inflytelserika aktivistorganisationer och framgångsrika forskargrupper på hiv/aids-området, med starka internationella länkar, som får stort
utrymme i media och har gått segrande ur konflikter med staten kring hiv/aids.
Regeringen har haft svårt att lyckas genomföra riktlinjer eftersom
administrationen är ineffektiv genom arvet från apartheid, och provinserna har stor egen frihet. Detta kopplat till en övertro på den egna förmågan,
och underskattande av aktivisternas inflytande har lett till att regeringen nu kämpar för att säkra sin makt i förhållande till civilsamhället, menar Schneider.
Hon påpekar samtidigt att staten trots alla märkliga uttalanden hela tiden fortsatt att delta i FN-fora kring hiv/aids, fortsatt att implementera
program i landet och ständigt ökat budgeten för hiv/aids, vilket visar på att inte alla stått bakom presidentens och hälsoministerns uttalanden.
Åsa Eriksson
Läs mer: Beyond the Miracle - Inside the New South Africa, Allister Sparks, 2003
On the fault line: the politics of AIDS policy in contemporary South Africa, Helen Schneider, University of the Witwatersrand
Maathais kontroversiella syn på aids
Wangari Maathai är den första afrikanska kvinna som någonsin fått Nobelpriset. Att hon utsetts till årets fredspristagare väckte stor glädje, inte bara i Afrika. Plötsligt fick miljökämpar runt hela jorden en
uppmuntran. Nobelkommittén pekade på hennes förmåga att ha ett
helhetsperspektiv när det gäller hållbar utveckling. I prismotiveringen står det att fred på jorden är beroende av att vi kan trygga våra levnadsvillkor.
Wangari Maathai för samman ekologi, demokrati, mänskliga rättigheter i stort och kvinnans rättigheter i synnerhet till en enhet eftersom hon
kombinerar vetenskap, socialt engagemang och politik. Hon tänker globalt och agerar lokalt, sades det.
1977 grundade hon Green Belt Movement. Sedan dess har tio miljoner träd planterats i Kenya för att förhindra erosion och ge brännved.
1997 ställde hon upp som kandidat i presidentvalet men hennes parti drog tillbaka hennes kandidatur. Sedan två år är Maathai parlamentsledamot och hon är också vice miljöminister. Lovorden över henne ville inte ta slut efter utnämningen.
Men så spreds ett uttalande av henne om att aids har framställts i
laboratorier som ett biologiskt vapen mot svarta människor. Nu framstod plötsligt denna kompetenta kvinna som oerhört okunnig eftersom hon framförde idéer som ansågs gamla redan för tio år sedan.
- Varför har det varit så mycket hemlighetsmakeri runt aids, sa hon, det gör mig misstänksam.
I Time Magazine sa Maathai att hon inte vet vem som skapade aids eller om det är en kemisk agent.
- Men sådant ramlar inte ner från månen. Jag för min del är säker på att det inte kom från apor, vi har haft dem i vår närhet i evinnerliga tider. Och det är ett faktum att det främst är svarta människor som dör. Snart
kommer Wangari Maathai till Oslo för att ta emot Nobelpriset. Kan man gissa att hon kommer att få många frågor om aids? Förhoppningsvis kommer inte det att skymma det faktum att hon är en oerhört driftig person som betytt mycket för utvecklingen i sitt land.
Kerstin Bjurman
