Elisabeth Nordin
En kvinnlig pionjär inom specialundervisningen
Sahin Bozarslan
C-uppsats VT 2018
Institutionen för Idé- och Lärdomshistoria Uppsala Universitet
Handledare: Ylva Söderfeldt
Sahin Bozarslan, Elisabeth Nordin: En kvinnlig pionjär inom specialundervisningen, Uppsala Universitet: Inst. För ide-och lärdomshistoria, C-uppsats, VT 2018.
With the enlightenment thought in the 18th century, progress of man’s development grew to something better. Throughout this era all the way to the 19th century, the thought that the human kind can develop and evolve was every man’s pursue. It was believed that with the help of education, deaf and blind people could be given a chance for a normal set of life. That given the right tools they could be removed from the outline of society and brought into the social world.
Throughout this time-period there where two different active ways of education that inspired educationalists in Europe and America. The German school, which focused on the development and use of speech and the French school which taught and focused on the visual language, i.e. sign language.
This report puts interest in the development of the Swedish teacher Elisabeth Nordin’s chosen education system and its results. It was essential to study the background of education and care for the deaf and blind, in order to understand its progress.
Furthermore, it gives a comparison of Sweden’s development in this area. Presenting a result of which the system of education for deaf and blind has gone from crippling them, to enchanting them a life of independency.
Key words: Education, Deafblind, Development, Results, French school, German school,
“Skolhemmet” instituted by Elisabeth Nordin
Syfte och frågeställning ... 2
Metod och material ... 3
Tidigare forskning ... 6
Undersökning ... 8–27 Svensk funktionshinderspolitik och utbildning under 1800-talet ... 8
Den storslagna anstalten ... 14
En dövblind flickas undervisning i Amerika ... 22
Diskussion ... 27–28 Käll-och litteraturförteckning ... 29–30 Otryckt källmaterial ... 29
Tryckt källmaterial ... 29
Litteraturförteckning ... 30
Bilagor ... 30
Inledning
I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud.
Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.
Johannesevangeliet 1: 1–4
Människor med syn- eller hörselskador har under flera generationer ansetts vara tärande för staten, då man ofta försörjde sig genom att tigga istället för att vara en samhällsnyttig medborgare. Därutöver betraktades dessa individer som oförmögna att få en kunskapsinlärning på grund av deras funktionshinder. Men under senare tid framkom det en förtjusning för dessa individer. Entusiasmen över människor som var blinda eller döva växte fram i upplysningstidens Europa. Under denna epok utbred sig en tro om människans förnuft. Även en tilltagande uppskattning av den mänskliga individen, där en tanke om människans utveckling genom kunskap expanderades. Grunderna för Upplysningsidén utgick från essentiella punkter som bland annat, 1. Moralism, 2. Optimism och 3. Intellektualism. Moralismen innebar en stark förmodan på samhällsförbättringar vilket medförde tankar om att samhället skulle öka omsorgen för medmänniskors liv. Optimismen hade, likt moralismen, en hög värdering av människan. Bakgrunden till denna höga värdering av människan är att man hade tankar om att individerna innehar en enorm kapacitet samt att man kontinuerligt förbättras. Dessa tankar introducerade framstegsoptimismen, där man hade som tro att både samhället samt människan ständigt utvecklas. Den tredje punkten, intellektualismen, är en av upplysningstidens viktigaste idé. Föreställningen var tron på människans förnuft.
Förutom dessa tre tidigare nämnda punkter så är även sekularismen en angelägen del av upplysningsidéernas grunder. Idén utgick från att det skulle vara möjligt att bryta mot kyrkans normer. Denna tankeställning gick ihop med intellektualismen och dess tro på förnuftet om att folket kan tänka för sig själva, vilket innebar att allting skulle tänkas kritiskt, även religionens lära. Däremot bör man ha i åtanke att under denna tidsålder hade religionen fortfarande ett grundläggande fundament i samhället. Det visade sig även i nästa århundrade att religionen hade en viktig plats i det mänskliga tänkandet angående blinda och döva. Exempelvis kan man se i kapitlets inledande citat från Bibeln att Gud har givit människan gåvan att tala och genom att tala med ord så lydde man Guds vilja. Dessa punkter hade även en stor inverkan på utvecklingen av individer som är blinda eller döva. Var man outbildad ansågs man vara passiv
och avvikande men genom utbildning och upplysningsidéernas kunskap förändras de till aktiva samt sociala människor. Dessa tankegångar om människans ständiga utveckling och förnuft fanns även kvar vid nästa sekel och påverkade starkt dess utbildningar.
Under 1700-talet, när det gäller dövstumskolan, började två länder med sina enskilda metodanvändningar att intressera sig för utbildning av dövstumma. Den ena nationen var Frankrike, med l’Abbé de l’Épée som frontfigur, i vilket han grundade i Paris det första dövstumsinstitutet. I sina undervisningar använde sig de l’Épée av tecken och skrift som arbetsmetod och därefter grundade teckenmetoden, eller den så kallade ”franska metoden”. Den andra nationen var Tyskland, med Samuel Heinicke som frontfigur. Till skillnad från de l’Épée använde Heinicke talat språk som arbetsmetod och grundade talmetoden, den så kallade ”tyska metoden”.1 Dessa två skolor tävlade länge om den ledande ställningen vid dövstumskolorna.
Men man kan även med säkerhet säga att dessa två metoder gav en enorm inspiration till andra länder som bland annat USA och likaledes Sverige. I Sverige skedde det omfattande debatter under 1800-talet med avseende på vilken metod som ypperst kunde utveckla eleverna vid skolorna.
Under 1800-talet samt tidiga 1900-talet ökade det ett intresse för individer, främst barn, som var både blinda samt döva. Detta intresse handlade inte enbart om att ge eleverna, med detta funktionshinder, en utbildning. Utan att som vid dessa enskilda funktionshinders, döv- och blindundervisningens, institutionalisering ett sekel tidigare kunna lära sig om exempelvis hur sinnesintryck fungerade. Det handlade i stor omfattning om en fascination för dessa människor och förutom att lära sig om hur sinnesintryck fungerade fanns det även ett stort intresse för hur den mänskliga naturen fungerade.
Syfte och frågeställning
Det finns omfattande studier om dövblinda människor och de mest omtalade finns på den amerikanska kontinenten med namn som Laura Bridgman samt Helen Keller. Dessa två kvinnor är välbekanta när man talar om unga dövblinda människor som med hjälp av sina lärare bröt kedjorna som höll fast de från lärandet. I Norden är man förvisso mindre kända även om initiativen för att undervisa barn som är både döva och blinda skedde under samma tidpunkt.
1 Lundström, Kjell, Kampen för ett språk: Dövas två språk och tvåspråkighet i skolundervisningen i Sverige 1809–1990 (Stockholm, 2005) s. 51–52
Uppsatsen ändamål är att genomföra en undersökning om dövblindlärarinnan Elisabeth Nordin, född Anrep, som bland annat grundade skolhemmet i Skara 1886. Forskning om de svenska initiativen bland elever som är döva och blinda finns främst inom familjen Borg, fadern Pär Aron Borg samt sonen Ossian Edmund Borg. När det däremot gäller Nordins arbete med barn som är dövblinda, finns det inte mycket forskning om hennes arbeten. Denna uppsats kommer att undersöka Nordins arbete med dövblinda barn och vilka slags metoder som användes till dessa elever. Arbetets frågeställning som ska undersökas är således, hur var Nordins undervisningsmetoder?
Syftet med frågeställningen är att kunna utföra en undersökning som fokuserar på hur Nordins pedagogiska idéer var, men även vad hon ville uppnå med sina metoder och
undervisningar. Var det av religiösa idéer? att de ville lära känna Gud, eller var det att de skulle utvecklas som individer? Tankar kring livets meningsfullhet och livskvalitet, eller att skapa samhällsnyttiga medborgare?
Metod och material
I denna studie kommer Nordins pedagogiska idéer att sättas in i en svensk samt internationell kontext där hennes metodanvändning kommer att jämföras med Laura Bridgman och Helen Kellers lärares metodanvändning. Fokuset kommer däremot ligga mer på Laura Bridgman och hennes utveckling än Helen Keller. Detta då Elisabeth Nordin, vid omnämning i hennes minnesanteckningar, blev inspirerad av Bridgmans utveckling samt undervisning vid sina besök i Amerika innan hon blev en dövblindslärarinna. För att kunna utföra en jämförande studie mellan Nordins metodanvändning och Bridgman samt Kellers lärares metodanvändning kommer det i detta arbete finnas tre lärjungar som Nordin undervisade. Dessa tre lärjungar var, Emelie Jonsson som var det första dövblinda barnet Nordin kom i kontakt med. Trots sina utbrott visade Emelie stora kunskaper för Nordin, som med avsaknad av utbildning för dövblinda barn ändå tog hand om henne. Den andra lärjungen var Johan Nilsson som Nordin i hennes tryckta arbeten berättade om hur begåvad han var och hur han ständigt utvecklades samt ville lära sig mer. Den tredje lärjungen, som tillkom senare jämfört med Emelie och Johan, var Malla. Anledningen till varför Malla kommer användas i denna studie är för att i Nordins skrifter så nämns hennes ankomst till skolhemmet och vilka metoder Nordin använde för att utveckla Malla. Med hjälp av dessa tre lärjungar kan man i denna studie utföra en jämförelse
mellan Nordins metodanvändning samt Laura Bridgman och Helen Kellers lärares metodanvändning.2
För att utföra denna undersökning kommer arbetet att behöva avgränsas. Det finns en del fascinerande punkter som därmed inte kommer att finnas med i denna uppsats. I Nordins minnesanteckningar, men även i tryckta arbeten, berättar hon om en annan grupp som anlände till skolhemmet. Dessa kallade hon blinda sinnesslöa. För att skilja dessa lärjungar från de dövblinda så var dessa barn blinda men de var sinnesslöa och inte dövstumma. Denna intressanta grupp kommer inte vara med i undersökningen då huvudgruppen för denna uppsats är barn som saknar både syn- och hörselförmåga. Ett undantag däremot är lärjungen Emelie Jonsson som var blind, dövstum men även sinnesslö. Eftersom hon är en viktig förgrundsgestalt i Nordins arbete med dövblinda samt det grundande skolhemmet, kommer Jonsson att fokuseras på i undersökningen. I Denna studie kommer det koncentreras på funktionshinderspolitiken i Sverige främst under 1800-talet, i riktning mot utbildning av blinda och dövstumma. Däremot kommer det inte att fokuseras på hur politiken såg ut kring utbildning av funktionshindrade i USA under denna period. Brännpunkten är mer av att jämföra Nordins arbete med Bridgmans samt Kellers lärares arbete med sina lärjungar. Funktionshinderspolitiken i Sverige används i studien som ett redskap för att se hur politiken kring utbildning av blinda och dövstumma har förändrats fram till Nordins arbete med de dövblinda barnen.
Dispositionen för undersökningen kommer inledas med hur funktionshinderspolitiken kring utbildning av blinda och dövstumma var i Sverige fram till Elisabeth Nordins inledande arbete med dövblinda barn. Fokuset kommer dels ligga vid familjen Borg och deras utveckling av undervisning av dövstumma samt blinda, men även vid självaste politiken kring frågan om blind- och dövutbildningen under 1800-talet. Därefter kommer Nordin att tas upp och hur det utvecklades till att hon blev lärarinna för barn som är dövblinda men även hur hon gick till väga för att undervisa barnen. Slutligen kommer hennes arbete att jämföras med Bridgman samt Kellers lärares metodanvändningar.
2 För ökad förståelse, kommer det skrivna och valda språket i de befintliga skrifterna att användas även i detta arbete. Ord som lärjungar samt åtbördsspråk kommer att användas i arbetets undersökning då dessa ord var det använda språket under denna tidsperiod, där man idag däremot säger elever samt teckenspråk. Det bör även påpekas att det kommer förekomma i arbetet ett par, till samtida individer, känsliga begrepp. Dessa känsliga begrepp är dövstum samt sinnesslö. Dessa begrepp benämns i Nordins skrifter men även i minnesanteckningarna och kommer att användas i undersökningen som källornas språk. Det bör nämnas att dessa begrepp var en vanlig benämning till människor med dessa svårigheter. Numera talar man om dessa individer som har en svag
hörselförmåga eller ett psykiskt funktionshinder.
Källmaterialet till denna studie kommer vara Elisabeth Nordins tryckta arbeten men även ett otryckt material från riksarkivet i Ernst och Gertrud Fischers familjearkiv (Gertrud Fischer var Nordins dotter). Det finns ett stort omfång av hennes tryckta arbeten som spänner sig från slutet av 1800-talet till början av 1900-talet, vilket kan ge en stor mängd fakta samt möjligen kunna besvara uppsatsens huvudfrågeställning. Hennes tryckta arbeten, som undersökningen kommer ha stor användning av, är bland annat redogörelser över skolhemmet för dövblindas verksamhet. Det ena av dessa redogörelser är när skolhemmet grundas i Skara från 1886 till 1888, den andra redogörelsen är när skolhemmet flyttas från Skara till Vänersborg år 1892. I den redogörelsen används årgång 1891/92 fram till 1897/98. Förutom dessa redogörelser kommer två andra tryckta verk att användas. Med hjälp av källmaterialet kan man utföra en jämförelse mellan Nordins undervisningsmetoder med Keller och Bridgmans lärares undervisningsmetoder.
Med källmaterialet avklarat så handlar det om att sätta in källan i relation till litteraturerna.
I denna uppsats kommer det finnas ett antal litteraturer som kommer att användas för undersökningen. I den ena litteraturen, Funktionshinder i ett historiskt perspektiv, av Staffan Förhammar och Marie C. Nelson (red.), kommer tre kapitel att användas i studien. Det ena avsnittet är ”Svensk handikappolitik: från separation till integration” av Staffan Förhammar.
Detta kapitel kommer främst att användas i uppsatsen för att det handlar om svensk handikappolitik men även om utbildning av dövstumma och blinda samt hur den förändrats över tiden. Det andra avsnittet är ”Anstaltens utveckling och innebörd” av Staffan Bengtsson.
Denna del av boken fokuserar på institutionerna som växte fram i Sverige under 1800-talet men även om en viktig förgrundsgestalt – Pär Aron Borg. Detta kapitel passar även perfekt för denna uppsats då man sätter fokus på institutionernas utveckling. Det tredje avsnittet är ”Synen på avvikelse” av Ingrid Olsson. Detta kapitel kommer att användas i uppsatsen då det fokuserar på hur intresset över den avvikande kroppen ökades. Olsson skriver även att upplysningstankarna medförde att synen på människan förändrades, vilket kan vara användbart för undersökningen.
Den andra litteraturen som kommer att användas handlar om dövblinda kvinnan Helen Keller. Denna bok, The Radical Lives of Helen Keller, skriven av Kim E. Nielsen handlar om Kellers liv från att hon växte upp som en dövblind flicka till att hon blev en känd politisk aktivist. Med hjälp av denna litteratur så kan man se hur hon har utvecklats från en flicka till en kvinna och det nämns även i boken om hur hennes undervisning var samt vilka metoder som användes till henne från lärarinnan, Anne Sullivan. Den tredje litteraturen handlar om den tidigare kända dövblinda kvinnan Laura Bridgman. I boken, The Imprisoned Guest: Samuel
Howe and Laura Bridgman, the Original Deaf-Blind Girl, skriven av Elisabeth Gitter handlar det om Laura Bridgmans liv och hur hon hittades av hennes lärare, Samuel Gridley Howe.
Genom Howe och hans undervisning kunde hon kommunicera med andra människor. Med denna litteratur så kan man göra en jämförelse mellan Howes undervisningsmetoder och Nordins.
Den sista litteraturen som kommer att användas i denna uppsats är även den äldsta då den skrevs vid Elisabeth Nordins tid. Denna skrift, ”En storslagen läroanstalt” i Särtryck ur pedagogisk kalender för svenska hem 1900, är skriven av Otto Salomon. I denna text skriver Salomon om hur han personligen träffade Nordin och såg hur barnen levde i skolhemmet samt undervisades. Trots att denna text är den kortaste av alla litteraturerna som kommer att användas är den en av de mest betydelsefulla på grund av att Salomon personligen träffade Nordin samt att han fick bevittna kunskaperna barnen i skolhemmet hade.
Tidigare forskning
Vetenskapliga studier om blindas samt dövas utbildning i Sverige finns det gott om, främst när det gäller om Pär Aron Borg och sonen Ossian Edmund Borg. Däremot när det gäller Elisabeth Nordin så finns det inte mycket forskning om hennes arbete samt undervisningsmetoder. I denna uppsats kommer det finnas tre tidigare forskare. Alla tre tidigare forskares verk nämner inte Elisabeth Nordin utan fokuserar på andra personer och ämnen. Trots att dessa tidigare forskare sätter sitt fokus på annat håll kommer deras verk att ha en stor grund i undersökningen.
Den ena forskaren vars verk kommer att användas i undersökningen är Ylva Söderfeldts avsnitt i en bok.3 I Söderfeldts text skriver hon om en dövblind yngling, Magnus Olsson, som blir lärjunge till Ossian Edmund Borg. Tillsammans reser de runt för att uppvisa Olssons förmågor men även Borgs färdigheter som lärare inför kunniga människor. Borg ville, med uppvisningarna, föra ut budskapet om att människan har möjligheten att bemästra alla svåra hinder. Denna skrift kommer vara väldigt betydelsefull för undersökningen då Söderfeldt skriver om en dövblind lärjunge vilket passar perfekt med uppsatsen som fokuserar på hur Nordin lärde ut sina dövblinda lärjungar. Men en annan viktig punkt är att den beskriver hur
3 Ylva Söderfeldt, ”Det mest talade beviset: En dövblind yngling, en falsk tolk och funktionshinder som ornament”, i Utopin i vardagen: sinnen kvinnor, idéer: en vänbok till Elisabeth Mansén, Jonas Ellerström (red.) m.fl. (Halmstad, 2014)
outbildade blev behandlade och hur bildade blev behandlade, av såväl intellektuella som vanliga medborgare.
Den andra forskaren är Kjell Lundström med sin doktorsavhandling, Kampen för ett språk: Dövas två språk och tvåspråkighet i skolundervisningen i Sverige 1809–1990. I denna avhandling skriver Lundström om hur dövundervisningen förändras över tiden och hur den skiftar metoder. Fokuset av hans handledning kommer ligga på den första delen som beskriver hur skolundervisningen för döva var under 1800-talet. Som de tidigare verken, kommer även denna doktorsavhandling vara betydelsefull för undersökningen. Detta då den beskriver nyanserat hur dövundervisningen förändras med tiden. Från influenserna i Europa, till den första institutionen med Pär Aron Borg fram till att man införde obligatorisk skolundervisning för barn som är döva. Trots att denna avhandling har en nackdel med att den fokuserar helt på dövundervisningen och inte de blindas undervisning, så stärker den det negativa med att visa en förändelselinje där man går från att hylla den franska metoden till att kritisera den och istället hylla den tyska metoden. Just förändringarna med metoderna kan ha en stor inverkan på arbetets undersökning där man kan se vart förändringen startar samt vart och hur den nya metoden vinner mark.
Den tredje och sista tidigare forskningen är Staffan Förhammars Från tärande till närande: handikapputbildningens bakgrund och socialpolitiska funktion i 1800-talets Sverige.
Detta vetenskapliga arbete fokuserar på handikapputbildningen av individer som är blinda, döva, sinnesslöa samt vanföra. De två sistnämnda kommer uteslutas från undersökningen. Det fascinerande med Förhammars verk är att det är väldigt utbredd vad gäller fakta om blinda och döva samt hur politikerna såg på dessa individer. Denna forskning fokuserar relativt mycket på begrepp som exempelvis vanlottade eller olyckliga. Man hade tankar om att dessa funktionshindrade var olyckliga för att de till följd av sitt funktionshinder inte kunde få del av kunskap som andra fått del av. De intellektuella ansåg främst att det den icke undervisade gick mest miste om var religionsupplysningen. Denna forskning kommer vara ypperst betydelsefull främst i den första delen av undersökningen som kommer handla om hur politiken i Sverige såg kring utbildning av blinda och döva. Till skillnad från Lundströms avhandling fokusera Förhammar på både blinda och döva i skolundervisningen fram till slutet av 1800-talet där båda undervisningarna blir obligatoriska.
Undersökning
Svensk funktionshinderspolitik och utbildning under 1800-talet
Förutsatt att människan når kunskap och skapar hela sin personlighet utifrån sinneserfarenheter blev personer som saknade ett eller annat sinne högintressanta både som tankeexperiment och faktiska studieobjekt. Då synen och hörseln traditionellt ansågs vara de högsta, för inhämtandet av kunskap mest betydelsefulla sinnena, gällde detta i första hand döva och blinda.4
Under 1700-talet med upplysningstiden utbred sig en tro om människans förnuft samt en uppskattning av den mänskliga individen. Människan kunde med hjälp av kunskapen utvecklas.
Viktiga grunder under denna epok var som tidigare nämnt moralismen, optimismen och intellektualismen, där dessa grunder medförde tankar om samhällsförbättringar och en hög värdering av den mänskliga individen. Människan kan ständigt utvecklas till något bättre och genom kunskap samt förnuftet utvecklar de sina sinnen. Det var även under denna tidsperiod som man sökte efter folk som saknade något av de viktiga sinnena. I citatet ovanför beskriver Söderfeldt utförligt hur viktigt synen samt hörseln var som sinnen för inhämtandet av kunskap.
Då döva och blinda saknade ett av dessa sinnen blev de hett eftertraktade, som exempelvis studieobjekt. Man ville utbilda dessa människor så att dem genom utbildning förändras till aktiva samt sociala varelser. Men även att de bildade kunde ta lärdom från döva och blinda då man även erhöll kunskap om hur sinnesintryck fungerade.
När de intellektuella för första gången uppmärksammade det faktum att visuella språk existerar samt används bland individer som är döva, uppstod det en tro om att det möjligtvis kan vara ett gudomligt språk. Denna tanke uppkom under andra hälften av 1700-talet i och med dels l’Abbé de l’Épées grundande av den första dövstumsinstitutet, men främst av att han grundade den ”franska metoden”, teckenspråket. Den franska skolan skulle under första halvan av 1800-talet dominera undervisningsmetoderna i andra länder med dess användning av tecken och skrift. Det kan även nämnas att de l’Épée konstruerade ett handalfabet för att underlätta bokstavering av ord i teckenspråket.5
4 Ylva Söderfeldt, ”Det mest talade beviset: En dövblind yngling, en falsk tolk och funktionshinder som ornament”, i Utopin i vardagen: sinnen kvinnor, idéer: en vänbok till Elisabeth Mansén, Jonas Ellerström (red.) m.fl. (Halmstad, 2014). S. 53
5 Kjell Lundström, Kampen för ett språk: dövas två språk och tvåspråkighet i skolundervisningen i Sverige 1809–1990 (Stockholm, 2005). S. 50 & Söderfeldt (2014) S. 65
I Sverige kan man säga att Pär Aron Borg är ett tidigt exempel på upplysningstidens optimistiska syn inom pedagogikens möjligheter.6 Borg var den som tog detta initiativ och påbörjade en institutionaliserad undervisning under 1800-talets inledande år. Den främsta anledningen till varför han skapade en institutionaliserad undervisning av funktionshindrade kan ha sin grund i upplysningstidens tidigare nämnda viktigaste punkter, moralism, optimism samt intellektualism. Borg hade, likt andra intellektuella, en tro på människans konstanta utveckling till något bättre och genom utbildning kunde de dövstumma samt blinda individerna gå från att vara samhällets tärande till närande.
Liksom l’Abbé de l’Épée fann Pär Aron Borg att åtbörder eller tecken var den snabbaste, lämpligaste men även den mest naturliga metoden för att undervisa lärjungarna. Borg ska ha under denna period varit informerad om den franska skolan, de l’Épée och dess tillvägagångssätt i vilket han inspirerades av deras arbeten men valde att följa sina egna metoder, med deras inspiration. Tillämpandet av åtbörder utvecklades sedermera till ett konventionellt teckenspråk. Borg skapade även, liksom de l’Épée, handalfabetet som däremot hade utformats av Borg själv [se bilaga 1].7 Detta handalfabet som Borg konstruerade användes som undervisningsmetod under flera generationer, även av Elisabeth Nordin när hon skulle undervisa sina dövblinda elever flera årtionden senare. Denna metod var för lärjungarna både praktiskt och snabb att lära.
Det som man bör ha i åtanke angående Borgs undervisningar är att hans lärjungar snabbt skulle lära sig ett yrke för att som yrkesman, exempelvis som en hantverkare, själv kunna tjäna sitt levebröd. Han ansåg att det skulle slösas en massa tid om man fokuserade på talundervisning vilket bara skulle förlänga utbildningstiden. För Borg var det viktiga att få sina lärjungar yrkesutbildade men även att de ska bli placerade på en arbetsplats. Därför var lärjungarnas placering i en primär betydelse gentemot att teckna och tala som för Borg var av sekundär betydelse.
6 Staffan Bengtsson, ”Anstaltens utveckling och innebörd”, i Funktionshinder i ett historiskt perspektiv, Staffan Förhammar & Marie C. Nelson (red.) (Malmö, 2010). S. 69
7 Lundström (2005), S. 53–54
Bilaga 1: Handalfabetskort från 1907. Dessa handalfabeten grundar sig på det av Pär Aron Borg skapade handalfabetet.
Denna tankestil har däremot inte sin början hos Borg utan den svenska politiken under de inledande åren av 1800-talet. Han hade planerat att öppna en anstalt för dövstumma, men även för blinda, och riksdagen var år 1810 beredda med att fatta ett beslut angående ett anslag till Borgs institut, dock med ett par krav. Staffan Förhammar skriver i sin forskningsundersökning att argumentationen för ett anslag till Borgs institut återkom i tre huvudsynpunkter. Dessa tre huvudsynpunkter skriver Förhammar är, för det första en mera pliktskyldig karaktär som
”utgick från den reverens man var skyldig grundaren av en ’så välgörande inrättning’”. Det andra anledningen var humanitärt, där man skulle erbjuda hopp och lindring till dessa olyckliga människor. Den tredje punkten handlade om samhällsnyttan.8 Med dessa tre huvudsynpunkter kan man se att syftet med Borgs påbörjade utbildning med dessa människor inte enbart handlade om att göra de lyckliga genom upplysningen. Syftet var även att göra dessa människor till nyttiga samt verksamma samhällsmedlemmar. Man kan med detta tänkande argumentera, att det under denna period var särskilt ansträngda tider i Sverige. Man hade året innan förlorat Finland till Ryssland och kungen hade avsatts till följd av en statskupp. Men det främsta
8 Staffan Förhammar, Från tärande till närande: handikapputbildningens bakgrund och socialpolitiska funktion i 1800-talets Sverige (Linköping, 1991). S. 124
bakomliggande orsaken till detta tänkande, förutom förlusten av Finland eller statskuppen, kan vara idén om nationalekonomin i samhället. Till skillnad från merkantilismen som varade i de tidigare århundradena byggde nationalekonomin på ekonomisk produktivitet. Denna produktivitet kan man argumentera är den främsta orsaken till Borgs tänkande om att hans lärjungar främst ska utbilda sig till att bli arbetsförmögna och bidra med något gott till samhället. Detta genom att arbeta inom hantverkaryrken eller slöjdarbeten. Den nationalekonomiska tanken varade även under Nordins undervisningsperiod då även hon utbildade sina lärjungar till att exempelvis sy eller sticka kläder vid sidan om undervisningarna som exempelvis läsning samt skrivning.
Men livet var ingen dans på rosor. Även om det fanns en del anhängare till Borg och hans undervisning av dövstumma fanns det även en folkmassa som var skeptiska. I riksdagen fanns det en utbredd skepsis mot samhällets inblandning i undervisningen. Man hade som tanke att detta sköttes bäst på det gamla, hedervärdiga sätt, i hemmet under kyrkans kontroll.9 Men för de människor som stod för Borg och hans undervisning började man föreställa sig om vad respektive funktionshindrade kan börja undervisas till. När det gäller personer som var blinda ansåg man att dessa var mer musikaliska då man saknade synförmågan men stärker detta med en god hörsel. När de första blinda barnen antogs till specialskolorna skulle de enligt offentliga myndigheternas anvisningar kartläggas till anlag för musik. Dövstumma som var omvänt de blinda hade en god synförmåga men saknade en god hörsel. Med detta etablerades en idé om att dessa dövstumma hade en skarp syn men även att de hade en god känsla för form. Det medförde att man ville undervisa barnen i att måla konstverk. Däremot kunde båda dessa funktionshindrade bli lämpliga för arbete inom hantverkaryrken.10
När det gäller undervisningarna av blinda och dövstumma bör man ha i åtanke att under början av utbildningarna så undervisades båda grupperna av funktionshindrade. Men blindundervisningen avvecklades huvudsakligen i samband med att institutionen flyttade till den övre Manilla 1812. Det fanns samtidigt svårigheter med att hitta ett funktionellt system för att skriva samt läsa. Olika metoder användes som exempelvis planskrift eller reliefskrift men utan ett riktigt gott resultat. Under 1830-talet kom genombrottet för blindundervisningen med Louis Brailles punkskriftsystem som möjliggjorde att man kunde både läsa samt skriva texter.11
9 Staffan Förhammar, ”Svensk handikappolitik: från separation till integration”, i Funktionshinder i ett historiskt perspektiv, Staffan Förhammar & Marie C. Nelson (red.) (Malmö, 2010). S. 47
10 Ingrid Olsson, ”Synen på avvikelse”, i Funktionshinder i ett historiskt perspektiv, Staffan Förhammar & Marie C. Nelson (red.) (Malmö, 2010). S. 99–100
11 Förhammar (1991) S. 100
Efter faderns död ställdes sonen, Ossian Edmund Borg, inför frågan om institutets fortsatta inriktning. Ursprungligen var det tänkt att undervisa både dövstumma och blinda där den senare nämnda avvecklades i samband med flyttningen till övre Manilla 1812. Under 1840-talet började man diskutera om det inte fanns en möjlighet att börja undervisa blinda individer med tanke på att antalet blinda i Sverige hade blivit uppskattad till upp emot 2700 individer.12 Bland det stora antalet blinda i Sverige som inte fick någon utbildning växte föreställningar fram att ifall dessa inte fick utbildning skulle de inte få en del av upplysningsidéernas tankar och därav sjunka in mot sin djuriskhet. Att inrätta en särskild undervisningsavdelning för blinda debatterades vid riksdagen 1844–45 och året senare utfärdades ett nytt reglemente för institutet.
Det debatterades även vid riksdagen 1859–60 över vilken metodanvändning som skulle användas för dövstummas undervisning. Det diskuterades vid detta tillfälle ifall man skulle hålla fast vid användandet av den franska skolans teckenspråk eller använda den tyska skolans talmetod som växte fram i Sverige. Innan den tyska talmetoden anlände hade teckenmetoden varit enväldig i Sverige som metodanvändning. Ylva Söderfeldt skriver i sin skrift att teckenspråket under första hälften av 1800-talet hade betraktats som ett gudomligt språk. Denna syn däremot ändrade drastiskt status från att först vara ett skapat ideal av Gud till att vara ett djurliknande tillstånd som människan lyckligtvis avlägsnat sig från.13 I nästföljande riksdagar fortsatte diskussionerna om talmetoden där man samtalade om att se denna metod utifrån ett samhällsperspektiv. Den främsta anledningen var inte att den dövstumme ville lära sig att tala (en individsaspekt) utan för att denne utifrån ett samhällsperspektiv skulle bli talande och därmed styrbar vanlig människa där samhället skulle kunna ställa vanliga krav (en samhällsaspekt).14
Det framkom under senare år tanken om att staten borde känna ett särskilt ansvar för denna verksamhet då anhöriga till den funktionshindrade, såväl rika som fattiga, inte kunde ge den uppfostring som behövdes. Man hade tankar om att utan en speciell omvårdnad skulle dessa barn förbli en kännbar börda för den kommunen de tillhörde, men med de rätta åtgärderna kunde dessa barn istället bli nyttiga samhällsmedlemmar som kunde försörja sig själv.15 Under 1880- talet, när Elisabeth Nordin började bli en lärarinna, växte funderingar om en obligatorisk undervisning av barn som är dövstumma. Denna tankestil handlade om att få alla barn som är dövstumma att gå i en specialskola oavsett föräldrarnas inkomst. Man ville inte att dövstumma
12 Ibid, S. 136
13 Ibid, S. 143 & Söderfeldt (2014) S. 65
14 Lundström (2005) S. 56 & Förhammar (1991) S. 143
15 Förhammar (1991) S. 146
barn som tillhörde familjer med låginkomst skulle slösa sitt liv på att inte bli utbildade. År 1889 blev undervisning av dövstumma obligatorisk och det skulle dröja ett par år tills detta hände med undervisning av blinda människor. När det gällde blindundervisningen slog kommittén vidare fast att den framtida blindundervisningen borde vila på två grundsatser. Förhammar framför att dessa två grundsatser dels är en teoretisk utbildning av samma slag som barnen i folkskolan får och dels att de blinda skulle introduceras i något för dem passande yrken så att det gavs förutsättningar att som vuxna kunna försörja sig själva.16
Avslutningsvis kan man säga att förutom sina lärjungar växte det även ett kändisskap bland lärarna. Om man tar Ossian Edmund Borg som ett exempel så framställdes han som något extraordinär, som en hjälte eller geni för att ha kunnat utbilda dessa vanlottade individer. Detta gjorde Borg genom att visa upp sin lärjunge, den dövblinde herren Magnus Olsson, till intellektuella sällskap men även intresserade människor. Genom uppvisningen växte hans kändisskap och man talade om honom som den briljanta läraren som låste upp potentialen av denna fångade man i sin defekta kropp.17 Med detta exempel kan man se ett likande fall hos lärarinnan Elisabeth Nordin vars kändisskap växte när hon tog emot dövblinda barn och utvecklade de genom sina undervisningar. Hon framställdes även som en hjältinna eller geni som låste upp potentialen hos sina lärjungar när de var fångade i sin defekta kropp. Vid en uppvisning i Stockholm skriver Nordin, ”I detta sammanhang kan jag omtala att jag en gång hade en utställning av 13 skyddslingar i den stora salen på Auditorium i Stockholm för att visa deras förmåga och skicklighet i att väva”.18 Utställningen skulle visa prov på hennes lärjungars färdigheter men även att visa, med hjälp av att kunna väva, tjäna sitt eget levebröd och på så sätt bli en nyttig samhällsmedlem.
16 Förhammar (1991) S. 166
17 Söderfeldt (2014) S. 55
18 Minnen dikterade av Elisabeth Anrep-Nordin på 1930-talet i Ernst och Gertrud Fischers familjearkiv vol. 32 S. 20
Den storslagna anstalten
Genom att jag tagit emot dessa blinda dövstumma i anstalten hade jag så att säga brutit ett nytt fält på undervisningens område. Genom studier och resor utomlands förskaffade jag mig ytterligare kunskaper om den lämpligaste vården av blinda dövstumma och deras undervisning. Från Lars Hiertas minne fick jag ett stipendium på 1000 kronor för att resa till USA och där sammanträffa med den redan då märkvärdiga Laura Bridgman, som var både blind och dövstum och fått undervisning med gott resultat. Genom detta sammanträffande blev jag fullt övertygad om att blinda dövstumma voro mottagliga för en intellektuell undervisning. Det gällde bara nu för mig att finna det rätta sättet.19
Det bör framhållas att intresset över att bli en dövblindslärarinna inte var det första valet för Elisabeth Nordin, utan att detta engagemang tillkom senare. Hon var först en utbildad telegrafist som senare under 1870-talet utbildade sig i Stockholm till att bli en dövstumslärarinna. Hur Nordin senare började intressera sig för barn som är både dövstumma och blinda tillkom ett par år efter att hon tog sin lärarinneexamen vid Manilla dövstumskola.20 När hon väl anlände till Manilla hade den tyska metoden, talmetoden, blivit den populära undervisningsmetoden. Innan använde man sig av åtbördsspråket. Det var just denna metod, åtbördsspråket, som fick henne att ansöka om att bli dövstumslärarinna, genom rekommendationer från andra människor. Efter två år tog hon sin examen och blev år 1877 den första utbildade dövstumslärarinna.21 År 1882 ändrades allt då Nordin träffade drottning Sofias skyddsling, en liten dövblind flicka vid namn Emelie Jonsson. Drottningen hade bett Nordin att ta hand om flickan och undervisa henne. Det som man bör ha i åtanke är att det under denna period inte fanns en stor erfarenhet kring utbildning av människor som var både dövstumma och blinda. Men eftersom det var drottningen som bad om hjälp, personligen, tog Nordin hand om flickan och resan mot att bli en dövblindslärarinna tog fart därefter.
19 Ernst och Gertrud Fischers familjearkiv vol. 32 S. 14 se även Elisabeth Nordin, ”Anstaltens uppkomst och utveckling”, i Drottning Sofias stiftelse, Vänersborg: Berättelse över anstaltens verksamhet unders dess tjugufemte arbetsår 1910–1911 jämte Återblick på den förflutna 25-års-perioden av anstaltens verksamhet, Elisabeth Nordin (Göteborg, 1911) S. 9–10
20 Trots att Nordin studerade till att bli en dövstumslärarinna i Manilla dövstumskola står det varken i hennes tryckta skrifter eller i Ernst och Gertrud Fischers familjearkiv vol. 32 att hon kom i kontakt med Ossian Edmund Borg. Detta är underligt då Borg fortfarande ska ha undervisat vid Manilla dövstumskola även efter att han har tagit pension under 1870-talet och på så vis borde ha kommit i kontakt med Elisabeth Nordin. Det står heller inte i de otryckta samt tryckta källorna om att Nordin mötte Borgs lärjunge Magnus Olsson vilket är ett avbräck i denna studie. Då man hade kunnat undersöka ifall historierna om Nordins verksamhet samt Borgs undervisning av Olsson hade kunnat kopplas samman.
21 Ernst och Gertrud Fischers familjearkiv vol. 32 S. 3
Elisabeth Nordin beskrev Emelie Jonsson som en flicka som var både blind och dövstum, men även sinnesslö. Hon ansågs sinnesslö på grund av hennes okontrollerbara utbrott som ledde till ett hinder för den intellektuella utvecklingen. Dessa utbrott som inte kunde kontrolleras skulle visa sig vara ödesdigra för hennes framsteg vilket kommer nämnas senare. Men trots att hon både var dövblind och sinnesslö erhöll hon enligt Nordin stora kunskaper i matematik, men även i stickning.
Hennes matematiska begåvning upptäckte jag på följande sätt. Jag lät henne på en kulram föra åt sidan ett visst antal kulor, sedan jag först låtit henne känna ett visst antal fingrar på mig. När hon fick känna 2 fingrar på min hand, så sköt hon fram 2 kulor på ramen. Sedan växlade jag med fingerantalet och allt gjorde hon rätt […] Längre fram fick hon i uppgift att sticka en dockklädning och lägga upp 50 maskor att börja med.
Sedan fick hon uppgift på, huru många varv hon skulle fortsätta med och därefter skulle hon ta ihop så många maskor, att hon bara hade ett visst antal kvar. Allt fattade hon och gjorde det riktigt.22
I kapitlets inledande citat från Nordins minnesanteckningar samt i berättelsen över anstaltens verksamhet under dess tjugofemte arbetsår berättar Elisabeth Nordin att med hjälp av stiftelsen Lars Hierstas minne erhöll hon år 1885 ett reseanslag till Nordamerika för att ta lärdom över hur man i den kontinenten utbildat dövblinda. Det var under denna resa som Nordin fick träffa den kända dövblinda kvinnan Laura Bridgman. Enligt Nordin var Bridgman ett levande exempel på möjligheten att bibringa dövblinda en intellektuell bildning med deras tre sinnen. Genom besöket med Laura Bridgman blev Nordin inspirerad till att själv undervisa barn som, likt Bridgman, saknade syn- och hörselförmåga. Innan Nordin kunde börja med att undervisa dövblinda i Sverige tog hon en resa till Tyskland för att studera kindergartenundervisningen som hade en stor betydelse för både de blinda och de dövstumma.23 Efter att ha tagit lärdom över kindergartenundervisningen var hon fullständigt redo för utmaningen. Under hösten 1886 öppnades skolhemmet i Skara för dövblinda och Elisabeth Nordin fick sina första elever som hon skulle undervisa.
Trots att upplysningstiden varade under förra seklet finns det tecken på att Nordin fick inspirationer från upplysningstidens tankegångar kring undervisning samt kunskap. Detta visar Nordin genom två viktiga kärnbegrepp, själsliv och själsodling. Människan försöker att förstå vad det innebär att vara blind eller dövstum, att sakna syn- och hörselförmåga vilket man inte kan förstå förrän man har kommit i kontakt med dessa individer. Nordin tydliggör i sin artikel,
22 Ernst och Gertrud Fischers familjearkiv vol. 32 S. 11–12
23 Kindergarten är en benämning på en skola, eller en avdelning i en skola, där barn som inte har kommit i skolåldern ska få genom kindergartenundervisning handledning i bland annat enklare handarbete. Se även Nordin, 1911 S. 10
några drag ur de blinda dövstummas själsliv, i skriften Psyke att om man saknar de viktigaste sinnena som synen och hörseln är det som att själen är instängd, som en fånge i en straffcell där man inte kan komma i kontakt med den yttre världen vare sig genom hörseln eller synen. Fången kan inte bryta sig igenom sina murar, men däremot genom kunskap och intelligens kan man bryta sig igenom alla murar. Genom undervisning sprängs alla kedjor som bundit fast individen i ”okunnighetens mörker”.24 Det Nordin vill berätta är att själslivet utvecklas genom undervisningen. Denna metafor om den dövblinde som en fånge som hon framför, visar tydligt på upplysningstidens tankar om att utan kunskap och undervisning blir individen isolerad från allt och alla.
I inledningen så förklarades att i denna del av undersökningen kommer tre av Nordins lärjungar genom åren att undersökas för att se hur de har blivit undervisade och vilka metoder Nordin har använt för att undervisa sina lärjungar. Med hjälp av redogörelserna för skolhemmet både i Skara samt i Vänersborg kan man se hur eleverna har blivit undervisade och hur framstegen har gått. Under de första åren i skolhemmet har Emelie Jonsson visat stor kunskap för allt slags handarbete där hon har bland annat lärt sig att sy, sticka samt att virka. Däremot på grund av hennes aggressivitet och utbrott som brukar förekomma var Nordin tvungen att vänta med den intellektuella undervisningen där hon skriver i redogörelsen att ”hon endast vid godt lynne är villig att lära”.25 Med gott lynne så menar Nordin att hon vid detta tillstånd kunde få en intellektuell undervisning. Detta visar att, trots att Nordin fann Emelie klok, med lärdom om de ämnen hon studerat, hade hon svårt att hantera hennes utbrott vilket under senare år förvärrades.
Elisabeth Nordins andra lärjunge, Johan Nilsson, var även hennes mest intelligenta lärjunge som alltid var villig att lära sig. Strävan efter att utvecklas samt vara villig att lära sig mer kan vara en faktor till varför han ansågs vara hennes mest begåvade lärjunge. Likt Emelie fick Johan lära sig hur man syr och virkar. Han har genom de första åren, med en ganska tämligen säkerhet, lärt sig känna till ord som exempelvis fot, hatt och sax.26 Nordin skriver även i redogörelserna att Johan för övrigt även tycks förstå lättare befallningar som man genom åtbörder meddelar honom. Nordin tillägger i redogörelsen exempelvis att,
24 Elisabeth, Nordin, ”Några drag ur de blinda dövstummas själsliv”, i Psyke, årg. 4 (1909) S. 76 & Nordin (1911) S. 6–7
25 Elisabeth Nordin, Redogörelse för skolhemmets i Skara för blinda döfstumma verksamhet från oktober 1886 till och med december 1888 (Skara, 1888) S. 7
26 Ibid, S. 9
Han fick en dag gå till läkaren med husmodern för att draga ut en tand. Några dagar derefter hade han återigen en lös tand, och efter lektionens slut den dagen tecknade jag till honom med åtbörder: gå – byt om byxor – tag på galoscher – och vantar – du gå – draga ut en tand, hvarpå han genast skyndade sig att efterkomma mina befallningar angående kläderna.27
Här visar Elisabeth Nordin hur hon genom åtbördsspråket kommunicerar med sina lärjungar.
Som tidigare skrivet i det föregående kapitlet var åtbördsspråket, eller teckenspråket, enligt de flesta under 1800-talets andra hälft ett djurliknande tillstånd som människan skulle avlägsnas från. Trots att det under andra hälften av 1800-talet mestadels användes den tyska metoden som undervisningsmetod, stod Nordin kvar vid användandet av den franska teckenmetoden, med tillämpning av åtbörder. Anledningen till varför Nordin använde sig av den franska metoden är för att dessa barn saknade både en syn- samt hörselförmåga och behövde då använda sig av sina tre andra sinnen, känseln, smaken samt lukten. För de dövblindas användning av åtbördsspråket kan man säga att känseln är det viktigaste sinnet då man genom känseln känner av vilka åtbörder man tar in för att senare kunna ge en respons tillbaka. Otto Salomon träffade personligen Elisabeth Nordin och fick uppleva hur det var inne i skolhemmet år 1900. Salomon berättar hur han såg Nordin tala med sina lärjungar i åtbördsspråk med hjälp av känselsinnet. Han tillägger i sin skrift att ”fru Nordin tar flickans ena hand och gör inuti detta vissa tecken med fingrarna, och samtidigt repeterar den tilltalade dessa tecken med den andra handens fingrar för att dymedels visa, att hon förstått”.28 Med hjälp av citatet från Otto Salomon kan man se hur viktig känselsinnet var för att lärjungarna skulle lära sig åtbördsspråket. Man skulle använda sitt känselsinne för att genom känseln känna av åtbörderna och, som Salomon förklarar i citatet, ge respons med den andra handen.
Det som man bör tänka på är att de tre sinnena, känseln, smaken samt lukten har en viktig grund i Nordins tankegångar om att undervisa sina lärjungar samt utveckla dess själsliv, detta med hjälp av kunskap. Elisabeth Nordin kallar detta för själsodling där den dövblindes själsliv utvecklas med hjälp av kunskap och undervisning. Men en dövblind människa som blivit helt oberörd av själsodling befinner sig i vad Nordin kallar ”urtillståndet”.29 Detta tillstånd, förklarar Nordin, befinner sig de dövblinda i, och så länge dessa människor befinner sig i detta tillstånd finns det knappa möjligheter för att utveckla själslivet. Som tidigare skrivet var dessa två begrepp, själsliv samt själsodling, viktiga kärnbegrepp för Nordin och hennes arbete men även
27 Nordin (1888) S. 9
28 Otto, Salomon, ”En storslagen läroanstalt”, i Särtryck ur pedagogisk kalender för svenska hem 1900 (Stockholm, 1900) S. 5
29 Nordin (1909) S. 81
för hennes tankegångar som grundade idéer för hur hon skulle gå till väga för att undervisa sina lärjungar. Man kan anse att tankarna om urtillståndet kan vara en faktor till varför man utförde obligatorisk skolning av blinda samt dövstumma under slutet av 1800-talet. Det kan ha funnits en rädsla över att man inte ville att den dövblinde skulle vara fast i detta tillstånd och inte gro själsodling, att inte få ta en del av upplysningens kunskaper. Var den dövblinde fast i urtillståndet kunde denne inte vara en del av samhällsnyttan. Nordin tydliggör i sin skrift att länken mellan de dövblinda och människor med syn- och hörselförmåga är kunskap samt undervisning.
Det kommer alltid att förbliva ett svalg också emellan oss, den blinde dövstumme kommer alltid att förbliva lika isolerad från den övriga världen som dessa klippor; svalget, som skiljer honom från oss heter dövstumhet och blindhet – men bron, som utgör sambandet emellan oss heter kunskaper. Den är byggd av språket, medels undervisning och underredet som uppbär bron utgöras av känsel, smak och lukt.30
I citatet ovanför visar Nordin att det är kunskap, men även undervisning, som skulle lösa problemet, bron som utgör sambandet mellan de dövblinda och människorna. Här spelar de tre sinnena känseln, smaken samt lukten en viktig roll som medel för att ge de dövblinda en undervisning. Tidigare skrevs det i undersökningen att känselsinnet är det mest betydelsefulla sinnet för att kunna lära lärjungarna att teckna på åtbördsspråket men även smaksinnet samt luktsinnet är lika signifikanta. Ett exempel på detta är Malla, den tredje lärjungen som Nordin undervisade, som inte hade fått någon handledning innan Nordin kom i kontakt med henne. För att försöka undervisa Malla använde Nordin de tre sinnena känseln, smaken samt lukten där hon tog användning av en bricka full med föremål som Malla skulle känna, smaka och lukta.
Ett exempel på föremål som nämns är mandeln vilket Nordin skriver,
Därefter ville jag försöka lära henne en beteckning för något av dessa föremål. För att stegra hennes intresse för vad komma skulle, tog jag en mangel, lät henne smaka på den och plocka ur alla de mandlar, som funnos på brickan o.s.v., allt för att koncentrera hennes tankar och intresse kring detta föremål: mandeln. Därefter sökte jag med hennes hand forma ett m enligt de dövstummas vanliga handalfabet, för att därmed beteckna mandel, och så fort jag fått hennes fingrar i denna ställning, la jag dit en mandel för att liksom göra klart för henne, att denna ställning för m och mandeln hörde ihop…”31
Förutom mandeln som Nordin ger en utförlig kommentar om hur hon försöker lära Malla beteckningen på nöten så är ett annat exempel att Malla skulle få känna och lukta på en apelsin samt ett äpple för att senare kunna urskilja dessa frukter. Men även att Malla fick smaka på en kaka för att senare med hjälp av sitt smaksinne kunna känna igen kakan och göra, som med
30 Nordin (1909) S. 82–83
31 Ibid, S. 85–86
mandeln, en beteckning med hjälp av dövstummas handalfabet [se bilaga 1]. Men en sak man bör tänka på, vilket Nordin även tydliggör, är att det inte var enkelt de första gångerna med att få lärjungarna, i detta exempel Malla, att kunna beteckna föremål som mandel. Vid de första gångerna hon försökte lära Malla beteckningarna som m för mandeln förstod hon inte Nordin, utan trodde att det var en lek de båda gjorde.32
Bilaga 2: Dagordning under skolår 1888
Efter inlärandet av åtbörder under de första åren så började man med undervisningarna för Emelie samt Johan i skolhemmet. Elisabeth Nordin skriver i redogörelserna att under 1888 års skolår hade Emelie under hela året förändrats till det bättre både i hälsa och i sinnet, där hon visat mer intresse samt mottaglighet för intellektuell undervisning. Under detta år hade hon lärt sig 70 nya ord men även att använda sitt ordförråd i de enklaste satser som exempelvis, Emelie står, Johan går.33 Det har även skett framsteg för Johan där han har lärt sig fler ord och hur man använder dessa ord i satser. Han meddelar sig nästan helt med fingeralfabetet samt har börjat lära sig att skriva där han under året kunde teckna samt skriva ett dussintals ord.34 Dagordningen för barnen under 1888 års skolår kunde se lite annorlunda ut beroende på vilken lärjunge det var [se bilaga 2]. För Johans del hade han undervisning i räkning, svenska, läsning samt skrivning medan Emelie hade undervisning i räkning, svenska, handarbete samt skrivning. Med detta kan man se att Johan och Emelie hade liknande undervisningar där det enda som skilde de åt var att Johan hade undervisning i läsning medan Emelie hade undervisning i handarbeten.
32 Nordin (1909) S. 86
33 Nordin (1888) S. 20–21
34 Ibid S. 21–23
Både Emelie och Johan var med när skolhemmet flyttades från Skara till Vänersborg under våren 1892 och väl där fortsatte man med undervisningarna. Under det första året i Vänersborg började Johan med sina kristendomsstudier till skillnad från Emelie som fortsatte med sina tidigare nämnda undervisningsämnen.35 Undervisningen i kristendomen fick Johan om det gamla testamentet, från början till syndafloden. Johans undervisning i kristendomen kan visa att tanken om att göra dessa lärjungar till samhällsnyttiga medborgare inte var den enda tanken med att utbilda lärjungarna. Det fanns även i Nordins undervisningar religiösa idéer där man hade tankar om att dessa lärjungar genom religionsundervisningarna skulle lära känna Gud. Nordin skriver även i 1895–96 års redogörelse att ”religionen har blivit tillämpad på Johan själf och hans dagliga lif…”36 Det skulle däremot under samma skolår visa sig vara mer problematiskt när det gällde Emelie. Hon skulle under skolåret ha väldigt svårt med att kontrollera sina utbrott i vilket Nordin skriver att hon fick bli placerad i ett litet rum med järngaller för fönstret och dubbla beslagna dörrar. Eftersom hon alltmer var svårhanterlig blev hon senare under skolåret förd till Vadstena hospital där hon tillbringade sin tid.37
Det fanns under 1800-talet tankar, som tidigare nämndes i föregående kapitel, om att staten borde känna ett speciellt ansvar för dessa verksamheter. Detta då anhöriga till den funktionshindrade, vare sig det är en dövstum, blind eller dövblind, som är antingen rik eller fattig, inte kunde ge den uppfostring som behövdes. Utan en speciell omvårdnad skulle dessa barn förbli en kännbar börda för den kommunen man tillhörde. Däremot med de rätta åtgärderna kunde dessa barn istället bli nyttiga samhällsmedlemmar som kunde försörja sig själva och på så sätt inte bli tärande på samhället.38 Elisabeth Nordin hade liknande tankar angående sina dövblinda lärjungar. Hon ville införa ett arbetshem bredvid skolhemmet för att barnen kunde fortsätta att vara omhändertagna men även att deras arbetsduglighet skulle utvecklas, hon skriver i redogörelsen ”där de fingo vidare utveckla sin med så mycket möda förvärvade arbetsförmåga.”39 I minnesanteckningarna skriver Nordin att om man sände barnen till sina hem skulle de åter hamna på ruta ett. Detta menar Nordin att barnens familjer inte skulle förstå att hennes lärjungar har utvecklats med hjälp av undervisningen till något bättre samt att de har förskaffat sig en arbetsförmåga. Lärjungarnas familjer skulle däremot tro att barnen var lika
35 Elisabeth, Nordin, Berättelse öfver skolhemmets för blinda döfstumma verksamhet höstterminen 1891 – vårterminen 1892 (Vänersborg, 1892) S. 7–8
36 Elisabeth, Nordin, Berättelse öfver skolhemmets för blinda döfstumma verksamhet höstterminen 1895 – vårterminen 1896 (Vänersborg, 1896) S. 30–33
37 Ibid S. 37
38 Förhammar (1991) S. 146
39 Nordin (1911) S. 17–18
slöa som tidigare och följden för detta skulle bli att de skulle förlora sin arbetsförmåga. 40 Därför var anskaffandet av ett arbetshem viktig för Nordin och detta skulle inte ske förrän 1905 då ett arbetshem skulle tas i bruk.
Staffan Förhammar använder i sitt arbete två begrepp som förklaring för synen av individer som hade ett funktionshinder, i detta fall de som var blinda eller dövstumma. Det ena begreppet som nämns är vanlottade som hörde ihop med individer som hade både fysiskt samt psykiskt funktionshinder. Det andra begreppet är olycklig. Med olycklig menar Förhammar att den funktionshindrade, den vanlottade, var olycklig på grund av att han till följd av sitt funktionshinder inte kunnat ta del av de kunskaper som andra fått.41 Detta kan även kopplas till Elisabeth Nordins tankar om själslivet samt själsodling. Den dövblindes själsliv utvecklas med hjälp av kunskap och undervisning och en dövblind människa som blivit helt oberörd av själsodling befinner sig i urtillståndet.
Ett begrepp som Nordin använder för att beskriva sina lärjungar är begåvad. Detta begrepp som Nordin använder kan vara ganska känsloladdat. Vem ansågs vara begåvad, och hur? Johan Nilsson beskrevs som Nordins mest begåvade lärjunge, men var detta på grund av att han ville lära sig mer än vad han redan kunde, eller var det för att han de facto var mer intelligent? Det viktiga som man bör ha i åtanke är vad som hände med de som inte ansågs vara kloka nog, de som hade svårigheter, eller de som saknade kriterierna för att bli klassad som en begåvad lärjunge. Emelie Jonsson var det första dövblinda barnet som Nordin kom i kontakt med och hon ansåg, med hjälp av exempelvis kulramen, att Emelie besatt en stor kunskap i matematik. Men denna kunskap tappade värde på grund av hennes ständiga aggressionsfall och det slutade med att hon förflyttades till Vadstena hospital. Fallet Emelie visar utförligt vad som kunde ske om man inte passade in i kategorin som begåvad lärjunge, hade svårigheter samt konsekvenserna av det.
40 Ernst och Gertrud Fischers familjearkiv vol. 32 S. 18
41 Förhammar (1991) S. 198–199
En dövblind flickas undervisning i Amerika
Before Laura Bridgman proved otherwise, deaf-blind people had been classified with idiots; according to the influential British jurist William Blackstone, they were ‘incapable of any understanding, as wanting all those senses which furnish the human mind with ideas.’ By learning to read raised print, to write intelligibly, and to ‘talk’ using the finger alphabet, Laura established that even the most sensorially deprived person could gain access to language and, through language, to the world of human culture.42
För att förstå de dövblinda och deras vardag skrev Elisabeth Nordin att man måste föreställa sig vara innesluten i en cell i ett fängelse som saknar fönster och enbart har en tjock dörr, i vilket det inte kommer fram något ljud eller ljus. Den dövblindes inre värld är öde och tom. Saknar man de viktigaste sinnen som hörseln samt synen är det som att själen är instängd, man kan inte komma i kontakt med den yttre världen och blir på detta sätt isolerad från allt och alla.43 Elisabeth Gitter skriver liknande angående den dövblinda kvinnan Laura Bridgman som förlorade både synen och hörseln vid två års åldern. Det fanns en liknande beskrivning om att Bridgman levde i flykt från tal och ljud men även det mänskliga samhället. Samuel Gridley Howes arbete samt undervisning med Laura Bridgman var inspirationen till att Nordin skulle undervisa dövblinda i Sverige. I sina minnesanteckningar skriver Nordin om hur hon var övertygad om att de dövblinda kunde få en intellektuell undervisning och på så sätt ta del av upplysningstidens tänkande. Det bör hållas i minne att Bridgman i Howes rapporter omedelbart var en religiös metafor och det förkroppsliga svaret på en av den tidens filosofiska fråga, hur förvärvar man språk? Med hjälp av sin undervisning räddade Howe inte enbart Bridgmans själ utan de hade även tillsammans avslöjat arbetet med det mänskliga sinnet.44 Det speciella med Bridgman var att dels var hon den första pionjären men även det levande exemplet på att en dövblind individ kan förvärva ett språk med hjälp av undervisning.
Det finns en del likheter men även en del skillnader mellan Elisabeth Nordin och Samuel Howe vad gäller deras tänkande samt undervisning av sina lärjungar. Man kan även i denna kategori lägga till Helen Kellers lärare om att se likheter samt skillnader. Den direkta skillnaden man kan göra mellan Nordin och Howe är att Nordin i grund och botten var en utbildad dövstumspedagog medan Howe var motsatsen, en blindpedagog. Ur The imprisoned guest:
42 Elisabeth Gitter, The imprisoned guest: Samuel Howe and Laura Bridgman, the original deaf-blind girl (New York, 2001) S. 4
43 Nordin (1911) S. 6–7
44 Gitter (2001) S. 5
Samuel Howe and Laura Bridgman, the original deaf-blind girl av Elisabeth Gitter citerar hon Howe, som menar att syftet av en filantrop bör vara att ge de blinda de medel som behövs för att kunna leva ett bekvämt, nyttofullt liv.45 Med andra ord, menar han precis så som Nordin, att man skall ge individerna utbildning så att de inte är en belastning för samhället. Utan kan leva ett kompetent liv. Det som man bör ha i åtanke är att Samuel Howe var kritisk hållen till européernas etablering av sina skolor.46 Han ansåg att den europeiska kontinenten med sina ekonomiska ojämlikheter men även dess odemokratiska traditioner inte hade en möjlighet att kunna framställa en sådan institution som skulle vara acceptabelt för det framåtskridande Amerika. Med detta menade Howe att det var ytterst omöjligt att kunna utföra, det som tidigare nämndes, en filantrops syfte av att ge de medel som de blinda behöver för att kunna leva ett nyttofullt liv, i Europa. Han påpekade att i den kontinenten var folket både ignoranta samt fördomsfulla mot den blinde individen och om dessa fördomar hade avdunstat från samhället så hade de blinda fortfarande svårigheter med det ekonomiska systemet som privilegierade arbetsdugliga människor.
Om man tar dessa synpunkter från Howe och utför en jämförelse med Sveriges funktionshinderspolitik under 1800-talet kan man se att det dels finns en poäng i det Howe framför men dels att hans framförande inte gör det. Undervisningarna av blinda i Sverige under början av 1800-talet avvecklades och under några decennier fanns det knappt någon undervisning av blinda individer. Men detta var inte på grund av att man var ignoranta mot de blinda. I sin vetenskapliga studie skriver Staffan Förhammar att under denna period, främst när det gäller blindas undervisning, hämmades verksamheten av att det fanns svårigheter med att hitta ett funktionellt system för att skriva samt läsa. Metoder som bland annat planskrift eller reliefskrift användes men utan ett riktigt gott resultat. Genombrotten för blindundervisningen kom under 1830-talet med Louis Brailles punktskriftsystem som gjorde det genomförbar att kunna både läsa samt skriva texter.47 Efter att denna metod kommit i bruk började man att införa blindundervisning i de svenska institutionerna. Howes synpunkt angående att det i Europa var omöjligt att utföra filantropernas viktiga syfte kan i svensk perspektiv motsägas. Redan under år 1809 började man diskutera om införandet av ett institut för dövstumma samt blinda och ett av de tre huvudsynpunkterna som återkom handlade om samhällsnyttan. När Pär Aron Borg ville inrätta sitt institut var tänkandet om samhällsnyttan en av de viktigaste punkterna.
Utbildningarna skulle inte endast göra barnen lyckliga genom upplysning utan kunde även
45 Gitter (2001) S. 33
46 Ibid, S. 33
47 Förhammar (1991) S. 100
