Utbildningsprogram för sjuksköterskeexamen 180 hp Kurs VO 453C
Vt 2008
Examensarbete 15 hp
SJUKSKÖTERSKORS ERFARENHETER AV ATT GE STÖD TILL STROKEDRABBADES NÄRSTÅENDE
-
En kvalitativ intervjustudieFörfattare: Lisa Rydh och Malin Ericsson
Titel Sjuksköterskors erfarenheter av att ge stöd till strokedrabbades närstående- En
kvalitativ intervjustudie
Författare Lisa Rydh och Malin Ericsson
Utbildningsprogram Sjuksköterskeprogrammet, 180 hp
Handledare Rose-Marie Nilsson- Lindmark
Examinator Kristina Heikkilä
Adress Växjö universitet. Institutionen för
vårdvetenskap och socialt arbete.
Nyckelord emotionellt stöd, hinder, information, kvalitativ, närstående, sjuksköterska, strokeenhet, strokesjukdom
SAMMANFATTNING
Varje år drabbas ca 30 000 individer av stroke i Sverige. Sjukdomen innebär ofta bestående funktionsnedsättningar och behov av både socialt och professionellt stöd från närstående och hemsjukvård. Sjuksköterskan har en viktig roll i att ge stöd till strokedrabbade och deras närstående. Syftet med studien var att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av att ge stöd till strokedrabbades närstående under vårdtiden på en strokeenhet. En kvalitiativ metod valdes och datainsamlingen skedde genom intervjuer med fem sjuksköterskor som arbetade på strokeenhet. Intervjumaterialet analyserades genom en kvalitiativ manifest innehållsanalys.
Resultatet visade att sjuksköterskorna gav stöd till strokedrabbades närstående främst genom information. Sjuksköterskorna gav ibland information till patient och närstående i grupp. Det som patienten och de närstående främst fick information om var strokesjukdomen och
behandling. Vidare visade resultatet att sjuksköterskorna gav emotionellt stöd genom enskilda samtal och att det var viktigt att sjuksköterskorna uppmärksammade de närståendes behov.
Sjuksköterskorna upplevde att det fanns hinder för att ge stöd till närstående. De hinder som främst framkom var brist på tid och brist på avskildhet för samtal. Resultatet kan användas för att medvetandegöra betydelsen av att ge stöd till närstående och därmed se närstående som en resurs i omvårdnaden.
INNEHÅLL
Bakgrund 1
Inledning 1
Sjukdomen stroke 1
Att drabbas av stroke 2
Tidigare forskning kring närståendes situation i det tidiga skedet av strokesjukdom 2
Vårdrelation 3
Närståendes behov av stöd 3
Emotionellt stöd 3
Stöd i form av praktiska insatser 3
Stöd i form av information 3
Problemformulering och frågeställningar 4
Syfte 4
Metod 4
Undersökningsgrupp 5
Tillvägagångssätt 5
Analys 6
Forskningsetiska aspekter 7
Resultat 8
Stöd i form av information och undervisning 8
Tidpunkter för information 8
Information i grupp 10
Informationens innehåll 10
Emotionellt stöd 11
Sjuksköterskans roll vid emotionellt stöd 11
Att se närståendes behov 12
Hinder för att ge stöd för närstående 13
Organisationsrelaterade hinder 13
Praktiska hinder 14
Hinder i form av bristfällig(t) kunskap och bemötande 14
Generationsrelaterade hinder 15
Diskussion 15
Metoddiskussion 15
Resultatdiskussion 18
Stöd i form av information och undervisning 18
Emotionellt stöd 19
Hinder för att ge stöd till närstående 20
Slutsats 21
Referenser 22 Bilagor
1. Intervjuguide
2. Informationsbrev till verksamhetschef och avdelningsföreståndare 3 Informationsbrev till informanter
BAKGRUND
Inledning
Varje år drabbas ca 30 000 individer av stroke i Sverige (www.riks-stroke.org). Sjukdomen innebär ofta bestående funktionsnedsättningar och behov av både socialt och professionellt stöd från närstående och hemsjukvård (Svensk sjuksköterskeförening 2005). Antalet
strokedrabbade som behöver hjälp och stöd med P-ADL (personlig daglig aktivitet) har vid tre månader efter utskrivning från strokeenhet blivit färre. Det finns dock fortfarande många strokedrabbade och närstående som behöver hjälpinsatser och stöd när de kommer hem från strokeenheten (www.riks-stroke.org).
Intresset för patienter som drabbats av stroke uppkom då vi båda gjorde våra yrkesspecifika studier på strokeenheter. Under dessa fem veckor väcktes inte bara ett intresse utan även empati för patienterna och deras närstående. Detta ligger till grund för valet av ämnesområde.
Vi upplevde att de närstående hade ett stort behov av stöd under vårdtiden och därför ville vi undersöka sjuksköterskors erfarenheter av att ge stöd till de närstående under tiden den strokedrabbade är inlagd på en strokeenhet. Studien kommer förhoppningvis att kunna öka förståelsen för vikten att ha en stödjande vårdrelation som även innefattar den närstående.
Enligt Socialstyrelsens kompetensbeskrivning för legitimerad sjuksköterska bör en
sjuksköterska bland annat ”ha förmåga att kommunicera med patienter, närstående, personal och andra på ett respektfullt, lyhört och empatiskt sätt” samt ”i dialog med patienter
och/eller närstående ge stöd och vägledning för att möjliggöra optimal delaktighet i vård och behandling” (2005).
Med närstående menas här de människor som står den drabbade närmast oavsett om de är släkt eller inte.
Sjukdomen stroke
Stroke är en av Sveriges största folksjukdomar och medelåldern för insjuknandet i stroke är 76 år, men 20 procent av de brabbade är under 65 år. Lika många kvinnor som män drabbas av strokesjukdom (www.riks-stroke.org). Världshälsoorganisationen definierar stroke som
“snabbt påkommande fokala störningar av hjärnans funktioner med symptom som varar minst 24 timmar eller leder till döden, och där orsaken inte uppenbarligen är annan än vaskulär.”
(Fagius & Aquilonius 2006). Det som händer vid stroke är att ett område i hjärnan drabbas av ischemi (syrebrist) på grund av en blodpropp eller att ett av hjärnans blodkärl brister och därmed orsakar en blödning. Syrebristen som uppkommer skadar de funktioner som styrs från det drabbade området i hjärnan. Symtom vid insjuknandet är plötsliga domningar och
stickningar i kroppsdelar, konfusion eller svårigheter att tala och förstå, synstörningar samt svårigheter att gå, yrsel eller försämrad balans (Ibid).
En del av strokesymtomen går i regress redan ett par dagar efter insjuknandet men oftast har patienterna kvarstående funktionshinder. De vanligaste funktionshinderna är halvsidig förlamning och/eller nedsatt styrka i extremiteterna vilket påverkar koordinationen och rörelseförmågan. Det som tidigare var enkla handlingar att utföra, blir nu mycket
energikrävande och ibland omöjliga att utföra för den drabbade. Vanliga efterkomplikationer är också afasi, det vill säga svårigheter att tala och förstå samt att läsa, skriva och räkna. När den drabbade inte kan göra sig förstådd uppstår problem för närstående och övrig omgivning.
Det finns även så kallade dolda funktionsnedsättningar såsom depression,
personlighetsförändringar och försämrat minne. Även förmågan att uppfatta och tolka omgivningen kan försämras (Larsson & Rundgren, 2003)
Att drabbas av stroke
Att genomgå en stroke kan beskrivas som en livskris som vänder upp och ner på både den drabbades livsvärld såväl som de närståendes. En gemensam faktor för personer som fått en stroke, oavsett utbredningen av hjärnskadan, är att förutsättningarna för det fortsatta livet förändras drastiskt genom att strokesymtomen kan medföra fysiska såväl som psykiska funktionshinder. (Svensk sjuksköterskeförening 2005).
En persons livsvärld innebär den verklighet som vi dagligen lever i. Det är den levda världen och den förklaras genom individens egna erfarenheter och handlingar (Dahlberg, Segesten, Nyström, Suserud & Fagerberg 2003). Människor som genomgått en stroke och deras
närstående är i stort behov av olika former av stöd under en längre tid för att uppleva trygghet och hantera sin nya livssituation. Den nya livssituationen kan medföra att den drabbade och deras närstående måste återuppbygga en livsvärld utifrån de förutsättningar, resurser och behov som nu finns (Svensk sjuksköterskeförening 2005).
Tidigare forskning kring närståendes situation i det tidiga skedet av strokesjukdom I en intervjustudie av Wallengren, Friberg och Segesten (2008) framkom att de närstående upplevde liknande känslomässiga reaktioner efter att deras anhörig drabbats av en stroke. De känslor som ofta framkom var rädsla, kaos, sorg och förtvivlan. De intervjuade saknade för tillfället förmågan att se möjligheter istället för problem. De närstående beskrev även att de fick somatiska symtom såsom trötthet, illamående, rastlöshet och förstoppning av den förändrade livssituationen. De närstående upplevde att den strokedrabbades personlighet förändrades och denna förändring var lika påfrestande för dem som den sjukes kroppsliga förändringar.
Närstående beskrev även att sjukhusmiljön kändes skrämmande, otrevlig och totalt
främmande. Den medicinska utrustningen blev en ständig påminnelse för de närstående om livets sårbarhet. Den ständiga påminnelsen om sårbarheten och osäkerheten utlöste ett behov att gå vidare så fort som möjligt efter stroken. Det var smärtsamt att se att den person som tidigare haft en stark och fungerande kropp nu blev svag och sårbar. De närstående förstod omgående att strokesjukdomen kunde leda till döden eller att den drabbade skulle bli beroende av hjälp för resten av sitt liv (Ibid).
Det plötsliga insjuknandet ledde till att de närstående upplevde en frustration då de insåg hur begränsad deras kunskap var inom området. Under sjukhusvistelsen kände de sig trygga och säkra vid de tillfällen då vårdgivarna tog sig tid för samtal. Samtalen stärkte de närstående och de upplevde en ökad förhoppning om en bra framtid. Olyckligtvis var dessa tillfällen få, och detta var en bidragande orsak till att de ofta kände sig osynliga (Ibid).
I en annan intervjustudie av Dahlberg och Lindquist (2002) framkom liknande resultat. De närstående upplevde ett utanförskap, ovisshet och oro inför sin egen och den drabbades situation samt av att livssituationen förändrades plötsligt och oväntat.
De närstående önskade att sjukvårdspersonal kunde respektera deras kunskap om de drabbade samt att deras oro och bekymmer skulle tas på allvar och inte bagatelliseras. Önskemål om förbättrad information angående den drabbades situation och beträffande möjligheter till
träning och dess genomförande. De närstående hade även stort behov av att känna sig delaktiga i omvårdnadsprocessen.
I studien beskrev de närstående att de ville att sjuksköterskan skulle ta initiativ för att etablera kontakt och därmed skapa en förtroendefull vårdrelation. Detta eftersom de var oroliga och ängsliga över att uppfattas som ”besvärliga närstående”. Forskarna menar att det därför är viktigt att sjuksköterskan uttrycker att de närstående inte är ett hinder utan en resurs i tillfriskandet (Ibid).
Vårdrelation
En vårdande relation gentemot patient och närstående är en förutsättning för en
tillfredställande vårdprocess. I samspelet mellan sjuksköterska och patient läggs fokus på patientens egna upplevelser av sin hälsa, livssituation samt på hur de upplever vårdandet.
Fokus på patienten innebär inte avsaknad av närståendes perspektiv utan ofta är det nödvändigt att ett närståendeperspektiv tillämpas såsom vid strokesjukdom där tillståndet innebär en förändrad livssituation även för närstående (Dahlberg, et.al 2003).
Närståendes behov av stöd Emotionellt stöd
Andershed (2001) konstaterar att närståendes behov skiljer sig från patientens och att
närstående behöver ett anpassat stöd som tillgodoser deras individuella behov. Ett behov kan vara att få finnas vid den drabbades sida, och kunna hjälpa och ge stöd till den drabbade. Ett annat behov är att få möjlighet att ventilera sina känslor men även att erhålla stöd och avlastning från vänner och bekanta.
Som närstående till strokedrabbade finns ofta behov av enskilda samtal med vårdpersonal.
Där ges tillfälle att få tala om sina känslor och upplevelser kring det som har hänt och gråta ut.
Under samtalet behöver inte de närstående hålla den fasad av hopp som de tvingas hålla då de är nära den drabbade; här kan fasaden få falla (Andershed 2001). Enligt Svensk
sjuksköterskeförening (2005) bör vårdpersonal ge råd till närstående om hur de ska finna olika strategier för att hantera situationen.
Stöd i form av praktiska insatser
Praktiskt stöd kan till exempel ges genom avlastning till de närstående i form av hemtjänst, daglig verksamhet eller korttidsboende. Rådgivning om hjälpmedel, bostadsanpassning och färdtjänst kan ges av kurator, sjukgymnast, arbetsterapeut. Första kontakten med dessa resurspersoner etableras redan på strokeenheten genom sjuksköterskan
(www.strokeforbundet.se/index.asp).
Stöd i form av information
Enligt Socialstyrelsen nationella riktlinjer för strokesjukvård (2000) är information den viktigaste faktorn för att närstående ska känna sig trygga. Det är av stor vikt att
vårdpersonalen ser och förstår detta och ger den information som behövs. Informationen ska upprepas eftersom det behövs tid att bearbeta den förändrade livssituationen. Informationen bör återges efter några dagar eftersom det är först då som frågor kring sjukdomen och de följder som sjukdomen orsakar uppkommer. Vårdpersonalen bör ge de närstående tips på hur de kommer i kontakt med organisationer för personer som är eller har varit i en liknande situation (Ibid).
Närstående har inte endast behov av att få information utan även att den är uppriktig och innehållsrik samt tydlig. Som närstående finns ett starkt av behov att få veta prognos och hur personalen planerar den kommande vården (Andershed, 2001).
PROBLEMFORMULERING OCH FRÅGESTÄLLNINGAR
Stroke är en vanlig sjukdom som leder till funktionsnedsättning såsom förlamning, nedsatt rörelseförmåga och talsvårigheter. Även närstående påverkas då de ofta står den drabbade närmst och ofta får fungera som vårdare när patienten skrivs ut från sjukhuset. Forskning visar att när en människa drabbats av stroke har de närstående till den drabbade ett stort behov av information, stöd samt kunskap om det som har inträffat. De upplever dessutom sig ofta osynliga och åsidosatta (Lindquist & Dahlberg, 2002). Sjuksköterskan har en viktig funktion i att stödja de närstående och därför sågs det som betydelsefullt att studera hur sjuksköterskor på en strokeenhet stödjer patientens närstående samt vilka behov av stöd de upplever att de närstående har under vårdtiden.
1. På vilket sätt ger sjuksköterskorna stöd till de strokedrabbades närstående?
2. Vilka behov av stöd uppfattar sjuksköterskorna att de närstående har?
SYFTE
Syftet med studien var att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av att ge stöd till strokedrabbades närstående under vårdtiden på en strokeenhet.
METOD
En kvalitativ ansats bedömdes lämpa sig bäst för studiens syfte. Den kvalitativa ansatsen har som syfte att beskriva och förklara ett fenomen. Den kvalitativa ansatsen har som avsikt att beskriva människors erfarenheter och synpunkter (Polit, Beck & Hungler, 2001). För att uppnå studiens syfte användes en kvalitativ intervjustudie som datainsamlingsmetod.
Författarna anser att en intervjustudie lämpade sig bäst då denna metod ger utrymme för individens egna reflektioner och erfarenheter (Ibid)
Dahlberg (1997) menar att förförståelsen av ett fenomen uppfattas som något positivt och oundvikligt i allt kunskapsskapande men den kan också utgöra ett hinder. Förförståelsen kan skapa förutfattade meningar och fördomar. Dessa faktorer kan göra det svårt att synliggöra fenomenet sådant som det egentligen är. I intervjustudier kan förförståelsen innebära att forskaren tror sig veta hur det är och skapar sig en egen uppfattning utifrån sina egna
föreställningar. Därmed begränsar denne sin förmåga att verkligen sätta sig in det informanten säger.
Författarnas erfarenheter av vården på en strokeenhet innebar att de hade en förförståelse om de närståendes situation. Båda hade upplevt att strokedrabbades närstående hade ett stort behov av stöd. Författarna var medvetna om sin förförståelse under arbetets gång och försökte hantera den på ett sätt där egna uppfattningar ej tilläts styra.
Undersökningsgrupp
De inklusionskriterierna som fanns för att deltaga i studien var att informanten skulle ha arbetat med strokesjukvård under minst två års tid. Författarna bedömde att två år var en rimlig tid för att ha erfarenheter av stöd till strokedrabbade och deras närstående. Det andra inklusionskriteriet var att informanten huvudsakligen arbetade dag- och kvällstid. Författarna bedömde att det var främst under denna tid som kontakter med närstående skedde. Samtliga informanter uppfyllde inklusionkriterierna.
Intervjuerna genomfördes på två olika strokeenheter i södra Sverige. Undersökningsgruppen bestod av fem sjuksköterskor. De var mellan åldrarna 35 till 60 år. Alla var kvinnor och alla kom ursprungligen från Sverige. De hade arbetat som sjuksköterska mellan fyra till 28 år och hade erfarenhet av strokesjukvård mellan fyra till 15 år. Två av de fem sjuksköterskorna arbetade dessutom på en strokemottagning, där de följde upp de strokedrabbade och deras närstående. En av de fem sjuksköterskorna arbetade dessutom med Riks-stroke
kvalitetsregistrering.
Tillvägagångssätt
En intervjuguide utformades utifrån studiens syfte (Bilaga 1). Den bestod av tre huvudteman som handlade om närståendes behov av stöd, tidpunkter för stöd och vilka former av stöd som sjuksköterskan upplevde sig ge. Dahlberg (1997) menar att en intervjuguide kan ge
intervjuarna ett stöd och att den säkrar att samma information efterfrågas i samtliga intervjuer.
Då intervjuguiden bestod av övergripande teman gav detta utrymme för följdfrågor och möjlighet till eventuell ändrad ordningsföljd om situationen krävde det.
Efter att intervjuguiden utformats sammanställde författarna två brev (bilaga 2 och 3) varav ett till verksamhetschef och enhetschef/sektionsledare och ett brev till de tilltänkta
informanterna. Telefonkontakt togs med respektive strokeenhets enhetschef/sektionsledare för kort information om studiens syfte och det tilltänkta genomförandet. Dessa ombads att
tillfråga sjuksköterskorna utifrån inklusionkriterna samt om författarna tilläts genomföra intervjuerna under arbetstid. Därefter besökte var och en av författarna varsin strokeenhet och överlämnade breven och fick därmed besked om vilka enhetschefen/sektionsledaren ansåg som lämpliga informanter för studien. De tilltänkta informanterna erhöll ett informationsbrev om vad studien skulle handla om samt syftet. De informerades om att de kunde avbryta sitt deltagande när som helst samt att allt material behandlades konfidentiellt och avidentifierades.
Författarna kontaktade de föreslagna informanterna via telefon och frågade om intresse fanns för att deltaga i studien. Samtliga föreslagna informanter ville medverka och därefter
bestämdes dag, tid och och plats för intervjuerna. Författarna informerade att den första intervjun som genomfördes på en av strokeenheterna skulle fungera som en pilotstudie och det var därför inte säkert att detta material skulle användas i den färdiga studien. En
pilotstudie är en övning för att undersöka pålitligheten i intervjuguiden samt att finna eventuella brister med denna. På så sätt kan forskaren överväga om innehållet är användbart (Polit & Beck, 2001). Författarna fick genom pilotstudien tillfälle att träna sina färdigheter i intervjuteknik. Enligt Kvale (1997) bidrar pilotstudien till att öka förmågan till ett tryggt och stimulerande samspel.
Efter att pilotstudien genomförts transkriberades intervjun. Författarna tog i samråd med handledare ställning om intervjuguiden fångade studiens syfte. Intervjuguiden bedömdes fånga syftet och frågorna ändrades därför inte. Däremot ansåg författarna att pilotstudien saknade djup då författarnas oerfarenhet att intervjua bidrog till korta svar från informanten samt avsaknad av följdfrågor. På grund av detta ingår inte pilotstudien i studien.
På grund av oerfarenhet att intervjua och att intervjuaren skulle kunna fokusera helt på
dialogen med informanten valde författarna att båda vara närvarande under samtliga intervjuer och intervjuerna bandades in av samma skäl. Enligt Kvale (1997) har intervjuaren ett ansvar att skapa en trevlig och accepterande samtalsatmosfär så att den som blir intervjuad känner att de kan tala fritt om sina erfarenheter och upplevelser. Intervjuerna inleddes av denna orsak med att samtala allmänt om strokesjukvård och om avdelningen. En av författarna fungerade som intervjuare och författarna turades om att ha huvudansvaret medan den andra skötte bandspelaren. Den som skötte bandspelaren kunde på så sätt få tillfälle att ställa följdfrågor för att bekräfta det informanten sagt. Författarna hade huvudansvaret för lika många intervjuer vardera med pilotstudien inräknad.
Samtliga intervjuer genomfördes på de två strokenheterna under informantens arbetstid.
Under de två första intervjuerna pausades inspelningen då informanten upplevde att hon inte hittade orden för vad hon tänkte säga och ville därför få tid att tänka igenom sitt svar. Vid en av intervjuerna tillkom ett distraktionsmoment genom att en person kom in i rummet för att hämta böcker. Inspelningen pausades och intervjun fortsatte när personen hade lämnat rummet.
För att undvika missförstånd vid avlyssningen av det bandade materialet och försäkra att inget material blev utelämnat transkriberades intervjuerna med båda författarna närvarande.
Analys
Analysen har följts Graneheim och Lundmans (2004) metod för kvalitativ manifest innehållsanalys. Den manifesta innehållsanalysen beskriver det synliga, det vill säga materialet läses igenom utan att forskaren gör egna tolkningar. Innan analysen påbörjas ska texten läsas igenom i sin helhet. Om materialet består av flera texter till exempel intervjuer ska dessa inte ses som delar utan betraktas som en helhet. Ur texten tas meningsenheter ut.
Dessa innebär ord eller meningar som innehåller delar vilka kan relateras till varandra. Dessa meningsenheter förtydligas och kondenseras av forskaren och bildar en ny kortare mening med samma innebörd. Ur de kondenserade meningsenheterna skapas koder vilkas
gemensamma drag sammanställs i kategorier. Kodning av texten medför att forskaren kan se på materialet utifrån ett annat perspektiv än tidigare och sätta en ”etikett” på meningsenheten.
Kategorierna kan ibland föregås av subkategorier (Graneheim & Lundman, 2004).
Efter att författarna transkriberat intervjuerna lästes allt material igenom flertalet gånger av vardera författare för att skapa en helhetsbild av innehållet. Intervjumaterialet delades därefter in i meningsenheter, detta gjorde vardera författare enskilt för att sedan jämföra sina
meningsenheter. Efter att ha läst meningsenheterna i sin helhet kondenserades de genom att lyfta fram det som ansågs vara mest talande för innehållet. Genom att ta fram nyckelord ur varje kondenserad enhet kodades materialet. Efter avslutad kodning tog författarna fram ett blankt papper där alla koder samlades för att på så sätt se vilka koder som kunde föras samman till subkategorier. Av koderna bildades preliminära subkategorier som till stor del utgick från områdena i intervjuguiden. Subkategorierna kunde sammanföras till två olika kategorier utifrån deras karaktäristiska drag, nämligen stöd i form av information och
undervisning och emotionellt stöd. Den tredje kategorin arbetades fram ur intervjumaterialet.
Denna benämndes hinder för att ge stöd till närstående. Båda författarna genomförde analysen. Analysen gjordes i olika steg enligt översikten nedan.
Tabell 1. Exempel på kvalitativ manifest innehållsanalys.
Meningsbärande enhet
Kondenserad enhet
Kod Subkategorier Kategorier Jag kan känna ibland
att jag hade önskat jag hade haft tid att etablera en du-och jag kontakt// ..Man vill så gärna prata enskilt med de anhöriga, men det kommer ofta käppar i hjulet…
Jag önskar att jag hade haft mer tid för närstående
Tidsbrist Organisationrela- terade hinder
Hinder för att ge stöd till
närstående
I början av vårdtiden brukar jag göra så att jag informerar ofta men kortfattat om
behandlingen och vad det är som har hänt men även vad som kommer hända de närmaste dagarna.
Information om
behandling, orsaker till sjukdomen och planering av vården i akutskede.
Informati on i akutskede t
Informationens innehåll
Stöd i form av information och undervisning
Man kan hjälpa till att förmedla och lotsa fram dem //…och emotionellt stöd liknande
kuratorskontakt så de kan få prata mer ingående om sina känslor.
Tar hjälp av andra professioner för att ge emotionellt stöd
Vägvisare Sjuksköterskans roll vid
emotionellt stöd
Emotionellt stöd
Forskningsetiska aspekter
Enligt Hansagi och Allebeck (1994) handlar forskningsetik om att forskarna måste väga fördelar mot nackdelar i en intervjustudie. Fördelen är att studien leder till ny kunskap inom ett område, medan nackdelen kan vara att informanterna utsätts för en stor press att berätta om sina innersta känslor.
De forskningsetiska aspekterna beaktades enligt Vetenskapsrådet föreskrifter (2002) för att bevara informantens integritet och autonomi. Informanterna upplystes om studiens syfte. De fick information om att deltagandet i studien var frivilligt och att de hade rättighet att avbryta sin medverkan närhelst de önskade. De fick skriftligen ge informerat samtycke. Informerat samtycke innebär att informanterna underrättas om studiens syfte och hur studien är upplagd i stort (Kvale, 1997). Därefter ger informanterna sitt godkännande genom sin namnteckning.
Information gavs om att intervjuerna skulle bandas och att direktcitat skulle förekomma i studien. Det bandade materialet och transkriptionerna av intervjuerna förvarades inlåst i ett skåp i en av författarnas lägenhet vid de tillfällen då det inte användes under analysprocessen.
Vidare fördes inga anteckningar angående informanterna i intervjumaterialet, detta för att bevara deras anonymitet. Allt material behandlades således konfidentiellt, vilket innebär att
ingenting i studien kan röja informanternas identitet. Detta är också ett krav för att agera etiskt korrekt gentemot studiens deltagare (Ibid).
Under arbetets gång förvarades allt intervjumaterial inlåst för att inga obehöriga skulle få tillgång till materialet. När studien avslutades förstördes samtligt material. Detta är viktigt i intervjustudier då informanterna lämnar ut sina egna reflektioner, erfarenheter och
upplevelser.
RESULTAT
Resultatet presenteras under tre kategorier, nämligen stöd i form av information och undervisning, emotionellt stöd och hinder för att ge stöd till de närstående.
Stöd i form av information och undervisning
Denna kategori beskriver det stöd i form av information och delvis undervisning om skötsel och omvårdnad av den sjuke, som de fem informanterna berättar att de gav till närstående på strokeenheten. De beskrev när informationen gavs, hur de informerade i grupp och vad de informerade/ undervisade om.
Tidpunkter för information
Samtliga informanter betonade att de närstående ofta inte var mottagliga för information vid ankomsten till avdelningen. De menade att de närstående inte kunde tillgodogöra sig
informationen eftersom de ofta befann sig i en chockfas. Sjuksköterskorna ansåg att chocken orsakade en blockering och oförmåga att organisera tankarna, de närstående visste därför inte vad som var viktigt att fråga om i detta skede. Sjuksköterskorna upplevde att det var viktigt att ha kunskap om vilken information som var relevant att ge i akutskedet.
De är ju i ett chocktillstånd de första dagarna efter insjuknandet. Att ena dagen är personen helt frisk och nästa dag har man fått en stroke. Man får ta det bit för bit…
det här är det som hänt just och så går vi vidare. (if:4)
Flera av informanterna upplevde att det var de närstående som främst tog initiativet till att ställa frågor, istället för sjuksköterskan. Sjuksköterskorna upplevde ofta att tiden inte fanns att ta initiativ att gå in och informera de närstående. Någon informant, som även arbetade på strokemottagning, kunde dock märka en skillnad hos de närstående där sjuksköterskan hade initierat den första kontakten. De närstående som sjuksköterskan hade haft tid att sätta sig ned med och ge information till upplevde att de hade haft lättare att hantera den nya
livssituationen än de närstående som inte givits den möjligheten. Sjuksköterskan menade att de närstående upplevde sig mindre förberedda på den nya situationen som sjukdomen lett till.
Sjuksköterskorna betonade vikten av att vid flera olika tidpunkter under vårdtiden upprepa informationen till de närstående. De ansåg att vid dessa tidpunkter skulle informationen vara kort, tydlig men ändå innehållsrik och att det var viktigt att bedöma hur mycket information de närstående orkade med. Med detta uppnåddes en kontinuitet i informationen och
förhoppningsvis underlättades bearbetningen av det som hade hänt. Enligt någon
sjuksköterska var det av stor vikt av att gå varsamt fram med strokedrabbades närstående då livssituationen ofta förändrades radikalt från den ena dagen till den andra. Sjuksköterskan menade att gå varsamt fram innebar att ständigt upprepa informationen och ge lite information
Att man inte säger för mycket på en gång, gå lite varsamt fram och hela tiden
upprepa. Känna av hur mycket information de klarar av för tillfället. Hur mycket vill de hör och hur mycket orkar de höra just nu. (if:2)
Eftersom sjukdomsbilden vid stroke förändras, skedde en kontinuerlig uppföljning av vilka träningsinsatser som var aktuella för den drabbade under vistelsen på strokeenheten. Någon sjuksköterska menade att information om vilka möjligheter den drabbade och deras
närstående har att få hjälpinsatser efter utskrivning, brukade i regel först diskuteras då den drabbade skrevs ut. Sjuksköterskan kallade då till vårdplanering. Till vårdplaneringen inbjöds biståndshandläggare och distriktssjuksköterska samt sjukgymnast och arbetsterapeut från både kommun och landsting. Tillsammans med patientansvarig sjuksköterska samt den drabbade och deras närstående kunde de bestämma vilka insatser som var nödvändiga i hemmet. Den drabbade och deras närstående fick under vårdplaneringen möjlighet att uttrycka sina önskemål inför hemgången.
Enligt sjuksköterskorna kom många strokedrabbade till en rehabiliteringsavdelning och där lades tyngdpunkten vid att informera mer ingående om vilka hjälpinsatser som fanns att tillgå.
Någon sjuksköterska menade att då den drabbade vistades på strokeenhet läggs inte fokus på information om hjälpinsatser där. Under de första dygnen gav sjuksköterskorna en bredare och allmän information om hur det kan och brukar bli.
Många av dessa patienter kommer till rehab och det är först då man tar det här med hjälpinsatser. Den biten tar rehab för de patienter som kommer dit. Och de som går direkt till hemmet behöver i allmänhet inte så mycket hjälp. (if:2)
Någon sjuksköterska träffade närstående på strokemottagningen en tid efter utskrivning och ställde då frågan hur de hade upplevt informationen under tiden på strokenheten och ”då har de ofta ingen susning om att de har fått information de första dagarna även om man tycker att man har informerat i kvadrat, så har det gått in ena hållet och ut andra.” (if:4).
Sjuksköterskan ansåg att detta var ett tydligt tecken på att de närstående inte var mottagliga för den information som sjuksköterskorna gav i början av vårdtiden. Hon menade att närstående i efterhand upplevde att informationen inte kommit tillräckligt tidigt och att de ville vara bättre förberedda på hur det skulle bli efter att den strokedrabbade blivit utskriven från strokeenheten. Detta trots att sjuksköterskan hade gett informationen.
Någon sjuksköterska på en av avdelningarna berättade att det var rutin att sätta sig ned med de närstående innan den strokedrabbade blev utskriven. Vid detta samtal gjordes en
sammanfattning av informationen som de närstående fått under vårdtiden. Enligt
sjuksköterskan, som även arbetade på strokemottagningen, fick avdelningens sjuksköterskor ibland en positiv respons. Detta genom att närstående uttryckte att de kände sig bättre mentalt förberedda inför hemgång då de hade haft ett informationssamtal i samband med
utskrivningen.
Samtliga som deltog i studien upplevde att äldre närstående ofta var tillfredställda med den information de fick från sjuksköterskan och ifrågasatte inte den. De menade att de var tacksamma för den vård de fick. Sjuksköterskorna menade att de yngre närstående däremot ofta sökte informationen på egen hand genom Internet, litteratur och liknande vilket gjorde att de val väl pålästa och ofta ifrågasatte den information som sjuksköterskan gav. Flera av
informanterna upplevde dock att det kunde vara enklare att stödja yngre närstående än äldre närstående eftersom de tydliggjorde sina behov och ställde fler frågor.
Det är klart att de yngre är mycket mer införstådda i mycket information. Man söker informationen själv och så. Men den här äldre gruppen är ju fortfarande kvar i det att man accepterar vad som sägs och så får det vara bra med det. Yngre har mer lättare att hitta information från andra håll också och kanske ifrågasätter lite mer och så…
(if:5)
Information i grupp
Sjuksköterskorna på en av strokenhterna berättade att det fanns olika sätt att ge information i grupp. Ett sätt var så kallade teammöten där den strokedrabbade och deras närstående fick träffa läkare, sjuksköterska, arbetsterpeut och sjukgymnast tillsammans. För att få kunskap om sjukdomen och även få möjlighet att ställa frågor. ”Vi jobbar även för att närstående ska få informationstöd inte bara från sjuksköterskan utan från andra yrkesgrupper också”. (if:1) Någon sjuksköterska berättade att på en av strokeenheterna hade ambitionen varit att upprätta en strokeskola. Vid strokeskolan fick de drabbade och deras närstående ta del av en allmän information, bland annat om vad som hade hänt i hjärnan vid stroke och vilka symtom som var vanligt förekommande. Sjuksköterskan menade att detta hade fungerat ibland men ofta fanns det inte tid och utrymme för att den verksamheten skulle fungera på ett tillfredställande sätt.
Vidare berättade sjuksköterskan att försök hade gjorts att anordna kontinuerliga gruppträffar där patienter och närstående kunde deltaga för att få information i grupp tillsammans med andra som var i liknande situation. I nuläget fungerade inte detta då personalstyrkan bestod av för få sjuksköterskor.
Informationens innehåll
Någon sjuksköterska menade att de frågor som närstående ofta sökte svar på var frågor kring sjukdomen, vad som hade orsakat de symtom som den strokedrabbade hade, vad som skulle hända de närmaste dagarna efter insjuknandet och vilken behandling som gavs. Vid det första informationstillfället informerade sjuksköterskan om vad röntgenbilderna visade, vilka undersökningar som skulle göras för att ge svar på vad som hade hänt och vilken behandling som hade påbörjats och vad den innebar. Sjuksköterskan berättade att närstående
informerades fortlöpande om att den strokedrabbade skulle komma att få träning av arbetsterapeut, logoped och sjukgymnast, och att kurator fanns att tillgå.
Informationen som gavs till strokedrabbades närstående skulle präglas av ett nutidsperspektiv menade sjuksköterskorna. Närstående borde påminnas om att leva i nuet eftersom det var där de kunde fungera som en resurs för den strokesjuke. ”Där haffade jag henne precis i början och informerade att nu befinner vi oss här och så ligger det till just nu.” (if:4)
Någon sjuksköterska berättade att försök hade gjorts att utarbeta vad informationen skulle innehålla i form av en checklista som kunde fungera som vägvisare för sjuksköterskorna på strokeenheten. I denna checklista fanns bland annat punkter angående vilka undersökningar som gjorts, vilken den fortsatta planeringen var, uppskattad vårdtid, vad som skulle hända senare och när kontakt med hemsjukvård skulle tas och om detta var aktuellt. En del punkter på checklistan återkom för att skapa kontinuitet i informationen. Dessa punkter skulle signeras
allt eftersom informationen gavs. Sjuksköterskan menade att checklistan användes vid enstaka tillfällen när tiden fanns.
// sen har vi försökt att utarbeta vad vi ska informera om. Som en form av checklista som vi ska pricka av i när vi givit information om det som denna lista tar upp.. // men tyvärr finns inte tiden till att sitta ned och fylla i den. (if:3)
När rehabiliteringen påbörjades gavs ofta undervisning om skötsel av den sjuke till de närstående som önskade detta. Sjuksköterskorna menade att undervisningen gav stöd i form av tips och råd hur de närstående skulle hjälpa den strokedrabbade såsom vid toalettbesök, förflyttningar och matning och på sätt skapades en delaktighet. I detta skede gavs även information om att det fanns patientorganisationer där närstående kunde deltaga och där det fanns möjlighet att få träffa andra närstående i samma situation. Denna information
tillhandahölls genom skrivet material i form av broschyrer som fanns på avdelning. Någon sjuksköterska betonade att sjuksköterskor på ett aktivt sätt skulle använda det material som fanns att tillgå. Hon menade att materialet skulle dock användas med försiktighet då det var nutidsperspektivet som var det centrala för dessa närstående.
Emotionellt stöd
Denna kategori beskriver sjuksköterskornas emotionella stöd och vilka behov de såg hos de närstående.
Sjuksköterskans roll vid emotionellt stöd
Sjuksköterskorna berättade att det första dygnet efter att den drabbade hade insjuknat i stroke var de närstående oerhört ledsna och visste inte hur de skulle hantera situationen.
Sjuksköterskorna upplevde att de kunde samtala obegränsat med de närstående första dygnet under vårdtiden men de ansåg att tiden inte räckte till. Sjuksköterskorna ansåg att det var deras uppgift att ta sig tid och vara tillgänglig för samtal. De menade att de var bäst lämpade för uppgiften eftersom de var väl insatta i den drabbades och deras närståendes nuvarande situation. Vidare menade de att sjuksköterskan var den första som knöt kontakt med de
närstående på strokeenheten. Detta gav sjuksköterskan möjlighet att fånga upp de närstående i ett tidigt skede dels för att ge information men också för att tala om att ”jag finns här för dig”, inte bara för den drabbade. ” Jag brukar göra så att jag informerar den närstående direkt och talar om att jag finns där. Jag försöker fånga dem direkt…detta blir ju en form av emotionellt stöd”. (if:4).
En informant uttryckte att sjuksköterskan hade med sina kunskaper förmåga att leda närstående i rätt riktning genom att förklara vad som var viktigt att fokusera på i ett tidigt skede. Denne menade att många närstående hade i början av vårdtiden sitt fokus för långt fram, de tänkte mycket på framtiden och vad som ska hända när de kom hem. Vidare menar hon att sjuksköterskan gav emotionellt stöd genom att hjälpa de närstående att planera framtiden, dock inom de tidsramar som ansågs vara realistiska.
En informant berättade att även andra yrkeskategorier gav stöd till de närstående. När det handlade om emotionellt stöd menade informanten att sjuksköterskan ofta fungerade som en vägvisare för de närstående. Sjuksköterskan skulle kunna leda dem vidare om de närstående kände behov av ett mer ingående emotionellt stöd. Vidare menade informanten att kuratorn hade en central roll i detta. Sjuksköterskan berättade att kuratorn utöver att stödja och samtala med närstående även gav råd och svarade på frågor som inte handlade om sjukvård. Det kunde till exempel handla om ekonomiska frågor såsom ersättning för att vårda i hemmet.
”Hmm….Som sjuksköterska kan man hjälpa de närstående genom att förmedla och lotsa fram dem. Man kan hjälpa dem med den planering som ligger närmst så att säga….”(if:5).
Någon informant menade att då de närstående var yngre inkluderades alltid en kurator i vårdteamet. Detta berodde på att de yngre som hade drabbats av stroke befann sig mitt i livet och var i arbetsför ålder. För dessa påverkade sjukdomen livssituationen mer påtagligt medan de äldre som drabbads av stroke ofta ansåg att sjukdom var något naturligt som kom med åldern. Några informanter upplever att de äldre närstående kände sig tillfreds med att samtala med sjuksköterskan och hade inget behov av att träffa en kurator.
Vidare menade sjuksköterskorna att många närstående inte visste om att kuratorstöd även fanns till för dem utan de trodde att det endast var till för dem som hade drabbats av stroke.
Sjuksköterskorna menade att deras uppgift var att upplysa de närstående om att kuratorstöd fanns att tillgå och de skulle även se till att det nyttjades då det behovet fanns.
Sjuksköterskorna brukade även informera om att kuratorn kunde fungera som ett stöd även efter utskrivning.
Det är ju man upplever att de har så mycket frågor och funderingar att de behöver stöd i det. Man vill ge dem möjligheten att ventilera sina känslor//… så då kopplar vi in kuratorn. Sen är det ju även till dom som man kan känna behöver en stödfunktion efter utskrivningen (if:3)
Någon sjuksköterska berättade att det vanligaste förekommande sättet för att stödja de
närstående emotionellt var genom enskilda samtal. Denne upplevde att de närståendes största behov var att få ventilera sina känslor. Det var ofta genom de enskilda samtalen som tillfälle gavs att förklara på ett mer ingående sätt, ställa frågor till de närstående och även att
närstående kunde ställa frågor som de inte ville ta upp vid till exempel teamträffarna.
Att se närståendes behov
Informanterna beskrev att närstående hade ett stort behov av emotionellt stöd men det var inte alltid som behovet var synligt. Någon informant menade att den första tiden på strokeenheten präglades ofta av chock och kaos hos de närstående. Det förekom ofta att närstående själva inte uppmärksammaade sina behov eftersom deras tankar blockerades och all energi las på den strokedrabbade. Några sjuksköterskor upplevde att de närstående inte själva sa till att de behövde samtala med någon utan att det var sjuksköterskan som fick säga att ”du behöver få prata med någon om det som hänt”. Sjuksköterskorna berättade att detta var en känsla, en form av intuition som infann sig hos dem efter att ha arbetat länge och mött dessa närstående.
När de närstående uppfattades som nedstämda och sjuksköterskan ville ge dem möjligheten att ventilera sina tankar utöver den tid som hon kunde avsätta, då var det viktigt att erbjuda kuratorstöd.
Någon berättade att det syntes på närstående att de hade många frågor och funderingar men att de närstående inte kunde uttrycka dessa i ett tidigt skede.
Det syns att de vill fråga saker men vet inte vad de ska fråga. Då gäller det för mig att gissa, det här tror jag att det undrar mest över och då försöker jag förklara det. Att finnas till hands är också att hjälpa och stödja. (if:2).
Någon sjuksköterska berättade att hennes sätt att ge känslomässigt stöd till närstående var
lämna sitt namn och telefonnummer till strokeenheten visade hon att de hade åtminstone en kontakt som var insatt i just deras situation. Sjuksköterskan menade att skapa trygghet till exempel innebar att tala om för de närstående att de alltid kunde ringa till avdelningen dygnet runt alla dagar och att det alltid fanns någon att prata med.
Sjuksköterskorna upplevde att de närstående ofta hade ett behov av att få vara nära den drabbade i stort sätt dygnet runt. De upplevde att närstående hade svårt att lämna den sjuke eftersom de trodde att endast de kunde inge känslan av trygghet hos den drabbade. Genom att sjuksköterskorna gav de närstående övernattningmöjligheter på avdelningen kunde problemet lindras något men det fanns tillfällen då sjuksköterskorna istället förklarade för närstående att om de själva skulle orka vara ett stöd för den drabbade behövde de åka hem för att vila och samla krafter. ”Och för att de närstående ska orka så måste de känna att de trygga med att gå hem och vila för att orka ge utav sig själva.”( if:1)
Någon informant upplevde att många närstående kände ansvar och skuld för det som hade hänt. De närstående tyckte att de borde ha sett tecken och borde ha förstått vad som höll på att hända. Enligt informanten har sjuksköterskan en viktigt funktion genom att ge de närstående bekräftelse och att förklara att det inte var deras fel och att de inte kunde förutse
strokesjukdomen. Någon informant beskrev att hennes sätt att ge bekräftelse skedde genom att låta de närstående få upprepa händelseförloppet och berätta om sina egna upplevelser. Efter att de närstående hade uttryckt sina tankar försökte sjuksköterskan stödja dem genom att bidra med den kunskap som hon besatt.
Någon sjuksköterska menade att en form av känslomässigt stöd var att inge hopp, där det var realistiskt att vara hoppfull. Denne upplevde att de närstående var tacksamma då dialogen mellan dem präglades av uppriktighet och saklighet men samtidigt ansåg sjuksköterskan att det var viktigt att förbereda dem på att tillfriskandet kunde ta lång tid. För att inge hopp valde hon att lägga fokus på de möjligheter som fanns istället för de eventuella hinder som kunde uppkomma.
Hinder för att ge stöd till närstående
Denna kategori beskriver de hinder som kan bidra till att sjuksköterskan inte upplever sig kunna ge stöd till de närstående under vårdtiden. Dessa hinder kan vara
organisationsrelaterade, praktiska hinder, hinder i form av bristfällig(t) kunskap och bemötande samt generationsrelaterade hinder.
Organisationsrelaterade hinder
Det mest framträdande hindret för att ge stöd till närstående som sjuksköterskorna upplevde var känslan av att tiden ibland inte räckte till för att informera och att ha enskilda samtal för att kunna skapa en god relation. ”Jag kan nog känna det ibland att jag hade önskat att jag hade haft tid att etablera en du och jag kontakt. Nu ska informera dig liksom, många närstående hade nog blivit lugnare av det.” (if:3)
På dagtid upplevde sjuksköterskorna det i princip helt omöjligt att ha tid för samtal med närstående då det fanns annat som prioriterades. Däremot upplevde de att det fanns större utrymme att kunna sätta sig ned och samtala på ett mer ingående sätt på eftermiddagen eller när de arbetade kvällspass.
Någon sjuksköterska berättade att en ambition hade funnits på en av avdelningarna, att starta strokeskola samt att ha informationsträffar en gång i veckan. Vid informationsträffarna hade
både de drabbade och deras närstående möjlighet att deltaga. Detta hade genomförts några gånger men inte numera då antalet sjuksköterskor inte var tillräckligt för att klara av en sådan verksamhet. Sjuksköterskorna menade att underbemanningen bidrog till en känsla av
otillräcklighet hos sjuksköterskorna då de inte hade möjligheten att ta sig an närstående på det sätt som de önskade.
Jag skulle tro att det finns tillfälle när de närstående känner att de inte får det stöd eller den tid de behöver. Vi har ju liksom inte bemanning för att komma undan och sitta i skymundan! Det är ju jättesvårt. (if:5)
Sjuksköterskorna använde sig inte av några skrivna riktlinjer eller PM för att stödja strokedrabbades närstående. Sjuksköterskorna i studien berättade att det inte fanns något sådant material utan deras erfarenheter och reflektioner fick ibland fungera som underlag för bra eller mindre bra sätt för att ge stöd.
Praktiska hinder
Någon sjuksköterska uppmärksammade att närstående kände en frustration då deras behov av att vara ensam med den drabbade inte kunde tillfredställas när denne låg på en flerbäddssal.
Sjuksköterskans erfarenhet var att de närstående under dessa omständigheter inte ställde lika många och fullt så ingående frågor. Denne menade att samtalet med dessa närstående ofta skedde i korridoren, vilket inte var något som eftersträvades av sjuksköterskorna.
Konskevensen blev att informationen begränsades och de närstående kunde känna att de inte fått tillräcklig information och det stöd som de behövde.
//…att det alltid är någon annan patient i närheten som hör vad man säger. De kan inte ställa de där frågorna för det låter dumt, vad tycker de andra när jag säger så. De där spontana frågorna kommer aldrig. (if:2)
Sjuksköterskorna var medvetna om att flerbäddssalar innebar hinder för avskildhet och bevarande av integritet. Enligt sjuksköterskorna medförde detta att de ofta avvaktade med att ha enskilda samtal. Konskevensen blev att de enskilda samtalen förskjöts till ett senare tillfälle och kunde ibland även glömmas bort då andra mer högprioriterade arbetsuppgifter utfördes istället.
Ett annat praktiskt hinder som förekom enligt sjuksköterskorna var när de närstående inte hade möjlighet att vara hos den drabbade. Kontinuiteten i informationen brast och de
närstående kunde lätt glömmas bort då de inte var närvarande. De närstående kontaktades via telefon men sjuksköterskorna upplevde att detta inte skapade bra förutsättningar för att ge stöd.
Hinder i form av bristfällig(t) kunskap och bemötande
Sjuksköterskorna berättade att de hade erfarenhet av att då närstående upplevde att de inte hade blivit väl bemötta vid ankomsten till sjukhuset kunde detta bidra till att de fick negativa känslor. När de närstående senare mötte sjuksköterskan på strokeenheten hade de en negativ inställning, vilket blev ett hinder för att skapa en bra relation.
Någon sjuksköterska menade att det ibland fanns kollegor som saknade den kunskap som krävdes för att kunna förmedla information. Vidare menade sjuksköterskan att det då uppstod en osäkerhet och otrygghet i situationen när denne blev ifrågasatt av närstående. Detta ledde
ställde frågor blev sjuksköterskans svar flyktigt. ”Ibland är det kunskapsmässigt också, det är inte alla sjuksköterskor som kan så mycket att man kan sätta sig ned och ge en information som ger någonting.” (if:3)
Generationsrelaterade hinder
Någon sjuksköterska menade att äldre närstående ofta var nöjda med den vård de fick och ifrågasatte inte sjuksköterskans arbete. Sjuksköterskan upplevde att till skillnad från yngre närstående, som hade ett mer kritiskt förhållningssätt, uttryckte inte äldre sina behov och sa inte till om de behövde stöd. Sjuksköterskan menade att det fanns en risk att glömma bort de närstående som inte uttryckte sina behov och de kunde därmed omedvetet försummas.
DISKUSSION
Syftet med studien var att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av att ge stöd till strokedrabbades närstående under vårdtiden på en strokeenhet. Resultatet beskriver sjuksköterskors erfarenheter av att ge stöd i form av information och undervisning. De beskriver vid vilka tidpunkter informationen ges, hur informationen ges och informationens huvudsakliga innehåll. Vidare beskriver sjuksköterskorna sina erfarenheter av att ge
emotionellt stöd till närstående och vilka behov sjuksköterskorna ser hos de närstående under den drabbades vistelse på strokeenheten. Slutligen tar sjuksköterskorna även upp de hinder som kan bidra till att närstående till strokedrabbade inte får det stöd de behöver då den drabbade har varit inlagd. Resultatet belyser sjuksköterskors erfarenheter av att ge stöd till strokedrabbades närstående, därmed bedömer författarna att syftet är uppnått.
Metoddiskussion
För att uppnå studiens syfte användes en kvalitativ ansats. Kvalitativa studier ger utrymme för individens egna reflektioner och erfarenheter (Polit & Beck, 2001). Med den kvalitativa ansatsen och kvalitativa intervjuer kunde författarna beskriva sjuksköterskornas erfarenheter av att ge stöd till strokedrabbades närstående under vårdtiden på strokeenhet. Kanske kunde en enkätundersökning med flera informanter ha genomförts istället med då hade
sjuksköterskors specifika erfarenheter av att ge stöd till strokedrabbades närstående inte kommit fram.
Två strokeenheter valdes där författarna tidigare genomfört yrkesspecifika vårdstudier. Att författarna var kända av informanterna sedan tidigare kan leda till att intervjusituationen och resultatet påverkas negativt. Detta kan även ha bidragit till att informanterna förutsatte att intervjuaren var mer införstådd med deras arbete och undvek därmed att utveckla sina svar mer utförligt. Författarnas förförståelse var till viss del en bidragande orsak till att
intervjusituationen saknade djup och intervjuerna ibland saknande uttömmande svar. Om författarna hade valt att genomföra sin studie på två strokeenheter som var mindre bekanta, kunde möjligtvis förförståelsen ha påverkat intervjusituationen och intervjufrågorna i en mindre utsträckning. Detta eftersom författarna inte hade haft samma kännedom om strokenheternas arbete. Författarnas erfarenheter av de valda strokeenheternas vård kan möjligen ha påverkat att sjuksköterskornas berättelser blev mer sanningsenliga eftersom viss kännedom fanns om deras arbete.
Urvalet valdes fram genom att respektive enhetschef gav förslag på vilka informanter som uppfyllde inklusionkriterierna samt ville deltaga i studien. Författarna erhöll tio förslag på sjuksköterskor varav sex på den ena strokenheten och fyra på den andra. Samtliga
sjuksköterskor hade givit tillåtelse till enhetschefen att de kunde kontaktas för mer
information om studien. Nackdelen med att be enhetscheferna att ge förslag på informanter är de kan välja de sjuksköterskor som denne anser kan visa upp en fördelaktig sida av
strokeenheten. Då de utvalda sjuksköterskorna intervjuas kan risken vara att svaren speglar endast den positiva sidan av arbetet.
Samtliga intervjuer utfördes under sjuksköterskornas arbetstid på arbetsplatsen. Detta kan ha påverkat intervjuerna i negativ riktning då sjuksköterskorna fick avbryta sina arbetsuppgifter och lämna över till sina kollegor. Avbrottet i arbetet kan ha medfört att sjuksköterskan hade svårt att koncentrera sig och upplevde att hon inte hade tid att tänka över sina svar. Det förekom även distraktionsmoment under en av intervjuerna genom att en person kom in i rummet för att hämta böcker. Varken författarna eller informanten upplevde att
distraktionsmomenten påverkade intervjusituationen då det inträffade i slutet av intervjun. Om intervjuerna genomförts i en annan omgivning hade detta kunnat undvikas.
Dahlberg (1997) menar att en intervjuguide kan ge intervjuaren stöd och att samma
information efterfrågas i alla intervjuer. Intervjuguiden bestod av övergripande teman med ett antal möjliga frågor som hade syftet att ge utrymme till följdfrågor och eventuell ändrad ordningsföljd. Författarna menar att intervjuguiden underlättade för att nå fram till studiens syfte då den medförde att det skapades en följsamhet under intervjuerna. Med följsamhet menar författarna att då intervjuerna genomfördes behövde inte frågorna ställas i den
ordningen de var nedskrivna. Utifrån det som informanten tog upp kunde intervjuaren anpassa frågorna utifrån dialogen. Då författarna var oerfarna intervjuare bidrog intervjuguiden till att intervjuaren upplevde en trygghet genom att guiden skapade ramar för intervjun.
Författarna genomförde en pilotstudie för att testa intervjuguidens pålitlighet och finna eventuella brister med den (Polit& Beck 2001). Pilotstudien fungerade också som en övning för författarna då dessa är oerfarna intervjuare. Enligt Kvale (1997) bidrar pilotstudien till att öka förmågan att skapa ett bra samspel med informanterna under intervjuerna. Författarna upplevde att pilotstudien bidrog till ett ökat självförtroende och en ökad trygghet i rollen som intervjuare. Den gav även författarna möjlighet att reflektera över hur frågorna skulle ställas och insikten att följdfrågor var nödvändiga för att få en god dialog mellan intervjuare och informant.
Genom att använda bandspelare vid intervjuerna minskas risken att information går förlorad eller tolkas felaktigt. Bandspelaren bidrar även till att intervjuaren kan koncentrera sig på vad som sägs och vara följsam i dialogen (Kvale 1997). Då författarna lyssnade igenom
materialet kunde de försäkra sig om att inga detaljer föll bort. Det negativa med att använda sig av bandspelare kan vara att informanten känner sig besvärad och upplever en stress då de ska förmedla sitt svar. Bandspelaren kan även medföra tekniska problem(Ibid). Ingen av informanterna uttryckte att de upplevde stress på grund av bandspelaren under intervjuerna.
Transkriptionen av intervjuerna genomfördes med båda författare närvarande. Detta visade sig vara en fördel då det sparade tid. Under vissa intervjuer var ljudkvalitén inte optimal och detta medförde svårigheter att höra vad informanterna sa. Det krävdes vid dessa fall ett samarbete för att undvika felskrivningar under arbetet.
Båda författarna närvarade vid samtliga intervjuer. Detta ansågs vara en fördel då båda var oerfarna intervjuare. Författarna upplevde en trygghet när den som inte hade huvudansvaret
uppmärksammade att det behövdes. Det finns dock en nackdel med att vara två intervjuare, nämligen att informanten kan uppleva att denne befinner sig i ett underläge gentemot intervjuarna då dessa är fler till antalet. Detta upplevdes dock inte i de intervjuer som genomfördes i denna studie.
Författarna läste igenom det transkriberade materialet var för sig och plockade ut
meningsbärande enheter. Vidare jämförde författarna de delar som sågs som relevanta för studien. Författarna hade i de flesta fall identifierat liknande meningsenheter och de
meningsenheter som skiljde sig åt berodde antingen att något fallit bort under analysen eller så ifrågasattes det om det verkligen besvarade studiens syfte. Författarna hade i stort sett noterat samma enheter, vilket bidrog till att stärka trovärdigheten i resultatet. Fördelen med att varje författare först skapar meningsenheterna självständigt och sedan jämför sina
meningsenheter, är att författarna inte påverkas av varandra då dessa tänker olika.
I kvalitativa studier bedöms trovärdigheten i hela forskningsprocessens genomförande. Då en kvalitativ studie genomförs är ambitionen att upptäcka företeelse, tolka och förstå innebörden av livsvärlden samt att beskriva uppfattningar. Varje kvalitativ forskningsprocess är en unik process och det går därför inte ha några fasta regler eller procedurer för att säkerställa trovärdigheten. Det är viktigt att forskaren beskriver forskningsprocessen noggrant så att de som tar del av resultatet kan bilda sig en egen uppfattning om de val som forskaren har gjort (Patel & Davidsson 2003). Författarna menar att studiens trovärdighet stärks genom att en noggrann beskrivning av tillvägagångssättet finns, en redogörelse för analysens olika steg har beskrivits och exempel på analysprocessen visas. Studiens trovärdighet stärks även genom att författarna använder direktcitat från intervjuerna i resultatredovisningen.
Pålitligheten i kvalitativa studier måste ses mot bakgrund till den unika situation som råder vid undersökningstillfället, i detta fall intervjuerna. Om forskaren lyckas med att fånga den unika situationen som råder är detta viktigare än att samma svar alltid erhålls. Mot denna bakgrund antas pålitlighetsbegreppet närma sig trovärdighetsbegreppet i kvalitativa studier (Patel & Davidsson 2003). Författarna menar att pålitligheten prövas genom att en
intervjuguide sammanställs och testas genom en pilotstudie. Då intervjuguiden inte reviderades efter pilotstudiens genomförande bedöms intervjuguiden styrka studiens pålitligheten.
I kvalitativa studier kan sällan resultatet generaliseras då urvalet av försökspersoner är litet och osystematiskt. Den kvalitativa analysen kan dock ibland leda fram till en förståelse av ett fenomen och vilka olika variationer som det kan uppvisa i samband med olika kontexter (Patel & Davidsson 2003). Studiens resultat baseras på fem informanters erfarenheter av att ge stöd till strokedrabbades närstående och är därför inte generaliserbart. För att resultatet ska kunna generaliseras krävs att fler intervjuer genomförs på olika strokeenheter runt om i landet. Däremot är studiens resultat överförbart. Med överförbarhet menas hur väl studien kan appliceras på andra grupper och konstellationer. En tydlig presentation av studien och dess resultat med tillägg av lämpliga citat gör att överförbarheten ökar (Graneheim & Lundman, 2004). Författarna menar att studiens resultat är överförbart då det kan tillämpas i andra sammanhang och även bidra till en ökad förståelse om hur det är att vara närstående till någon som är sjuk.
Resultatdiskussion
Författarna till denna studie har valt att i resultatdiskussionen utgå från de kategorier som redovisas i resultatet.
Stöd i form av information och undervisning
Resultatet visade att sjuksköterskorna hade erfarenhet av att närstående på strokeenheten visade ett tydligt behov av att få veta vad som hade orsakat tillståndet hos den drabbade. Sjuk- sköterskorna menade att det var viktigt att etablera en kontakt med närstående i ett tidigt skede för att på så sätt kunna informera och ge stöd. Enligt Socialstyrelsen nationella riktlinjer för strokesjukvård (2000) är information den faktor som är viktigast för att närstående ska känna sig trygga och uppleva stöd i den nya livssituationen. Det är viktigt att sjuksköterskan ser de närståendes behov av att få relevant information kontinuerligt. Sjuksköterskorna i studien har erfarenheten av att det är de som får berätta för närstående att de behöver stöd. De menar även att de ibland ser vilka behov som de närstående har. Lindquist& Dahlberg (2002) menar att närstående uttrycker ett stort behov av att få omedelbar och tydlig information om det sker några förändringar med den sjuke. De har ett behov av att känna sig delaktiga i omvårdnaden. De närstående i Lindquist & Dahlbergs studie betonar även att om
sjuksköterskan inte prioriterar att samtala med dem, upplever de närstående en oro över att inte delges information från sjuksköterskan. Oron förskjuts därmed från att oroa sig för den drabbade till att oroa sig för att hamna utanför omvårdnadsprocessen. Författarna menar att om sjuksköterskan kan kombinera att se närståendes behov av stöd och lyssna till de behov som närstående utrycker, finns goda förutsättningarna för en bra dialog med närstående.
Resultatet visade att sjuksköterskorna hade ett nutidsperspektiv och informationen handlade därför mestadels om orsaker till symtom och vilken behandling som fanns att tillgå.
Information om vilka möjligheter till stöd och hjälpinsatser det fanns i ett senare skede
delgavs inte i akutskedet utan en allmän information om hur det brukade bli gavs. Lindquist&
Dahlberg (2002) hävdar att strokedrabbades närstående upplever en ovisshet och oro inför sin egen och den drabbades situation under tiden som den drabbade vårdas på strokeenhet.
Lindquist & Dahlberg (2002) menar att de närstående uttrycker önskemål om förbättrad information bland annat om träningsmöjligheter. Om sjuksköterskor på strokeenhet skulle prioritera att informera även om möjligheter till stöd och hjälpinsatser i det akuta skedet av vårdtiden, skulle kanske närståendes ovisshet och oro inför framtiden kunna mildras.
Wallengren, Friberg och Segesten (2008) menar att en orsak till att strokesjukvård bör präglas av ett nutidsperspektiv är att vårdpersonal inte kan förutsäga sjukdomens förlopp, eventuellt bestående handikapp eller hur livet kommer att förändras. Vidare menar Wallengren et.al (2008) att närstående har förståelse för att deras frågor om framtiden inte kan besvaras samtidigt som upplever ovissheten svår att bära. Författarna till denna studie finner dock att fördelen med att ha ett nutidsperspektiv är att det kan vara lättare att fånga upp och stödja de närstående i den kaotiska situation som råder då någon har drabbats av stroke. På så sätt kan det bli mer hanterbart för de närstående att acceptera den nya livssituationen. Ett
nutidsperspektiv kan bidra till att sjuksköterskorna undviker att förmedla för mycket information vid samma tillfälle och på så sätt underlätta de närståendes nuvarande
livssituation och därmed ge utrymme för de närstående att återigen bygga upp sin livsvärld.
Författarna menar att det dock finns en risk med sjuksköterskor endast fokusera på den tid då den drabbade är inlagd på strokeenhet. I resultatet framkom det att någon informant, som även arbetade på strokemottagning, hade erfarenhet av att en otillräcklig information om framtiden kunde medföra att den drabbade och deras närstående upplevde sig oförberedda för den nya
om framtiden ges under vårdtiden kan det leda till att de närstående kommer att ha ett större behov av stöd efter utskrivning.
Resultatet visade att sjuksköterskorna på de två strokeenheterna gav stöd i form av
information genom så kallade teammöten. På dessa teammöten fick sjuksköterskan assistans av läkare, arbetsterapeut och sjukgymnast. Teammöten medförde att den närstående fick en ökad kunskap om sjukdomen och dess följder samt om träningen. Detta kan ge en känsla av kontroll och en upplevelse av att de kan hantera situationen bättre (Eide & Eide, 1997).
Författarna menar att teammöten är en adekvat form av stöd dock har enskilda samtal fler möjligheter att utveckla och fördjupa den drabbades och deras närstående tankar och funderingar. Författarna funderar över om enskilda samtal kan främja samspelet mellan sjuksköterska och närstående. Sjuksköterskan kan under enskilda samtal med fördel rikta sin uppmärksamhet och kunskap till de närstående och därmed anpassa stödet utifrån individen och dennes livsvärld.
Sjuksköterskor arbetar enligt hälso- och sjukvårdslagen (Jahren- Kristoffersen, Nortvedt &
Skaug, 2005). Denna påtalar en skyldighet att informera både den drabbade och närstående.
Klang-Söderkvist (2007) menar att detta kan medföra en risk att sjuksköterskor agerar utifrån en envägskommunktion och den stödjande dialogen med de närstående uteblir (Fossum 2007). Författarna menar att enskilda samtal är ett sätt att ge stöd som betonar de närståendes erfarenheter och upplevelser och detta är en faktor som kan bidraga till en god vård.
Emotionellt stöd
Enligt Andershed (2001) har de närstående behov av att finnas till och ge stöd åt den drabbade. De närstående behöver även stöd och avlastning från vänner och bekanta för att orka ge utav sig själva och fungera som en resurs åt den drabbade. Sjuksköterskorna i denna studie försökte skapa förutsättningar så att de närstående kände sig trygga att lämna
avdelningen och åka hem för att samla krafter t.ex. genom att det fanns
övernattningsmöjligheter på avdelningen. Författarna menar att detta kan tyda på att sjuksköterskan försöker ge emotionellt stöd genom att vara följsam och lyssna till samt uppmärksamma de närståendes behov och därmed skapa en ömsesidig tillit.
Enskilda samtal kan fungera som ett stöd genom att personen får ge utlopp för känslor, tankar och funderingar (Eide & Eide, 1997). Någon sjuksköterska i denna studie reflekterade över att samtal kunde fungera som stöd genom att personen fick upprepa det som hade hänt och på så sätt börja bearbetningen av det som hade inträffat. I resultatet framgick det att
sjuksköterskorna använde sig av enskilda samtal för att stödja de närstående, men att det ofta var de närstående som tog initiativet till samtal. Dahlberg & Lindquist (2002) studie beskriver att strokedrabbades närstående är oroliga över att uppfattas som besvärliga då de frågar om sin sjuke. De vill därför att sjuksköterskan ska ta initiativ för samtal. Med detta i åtanke funderar författarna över om sjuksköterskan bör omprioritera sina arbetsuppgifter för att kunna ta initiativ till samtal och se samtalsstöd till närstående som en viktig del av
vårdarbetet. Då skulle kanske de närstående uppleva sig sedda och uppleva sig som en resurs i omvårdnaden.
Någon sjuksköterska menade att förutsättningarna för enskilda samtal begränsades avsevärt då det inte fanns tillräckligt med utrymme att samtala avskilt med de närstående. Lindquist&
Dahlberg (2002) menar att de närstående kände att det var svårt att utrycka sina känslor under samtal med sjuksköterskan, då dessa ägde rum i sjukhuskorridoren. Författarna menar att i
