ADHD med andra

ADHD med andra

- en kvalitativ studie om ensamhet och tillhörighet

SQ4562, Vetenskapligt arbete i socialt arbete, 15 hp

Scientific Work in Social Work, 15 higher education credits C uppsats på kandidatnivå

VT 2014

Robert Alsterlind

Handledare Tore Brännberg

ABSTRACT

Titel: ADHD med andra – en kvalitativ studie om ensamhet och tillhörighet Författare: Robert Alsterlind

Nyckelord: ADHD, Stigmatisering, abstrakt och konkret socialitet, ensamhet

Syftet med denna uppsats är att skapa en socialpsykologisk studie om hur det kan vara att leva och växa upp med ADHD som ung. Sociala processer och interaktionens betydelse lyfts fram för att diskutera upplevelser av ensamhet, stigmatisering och tillhörighet. Studien undersöker unga mäns upplevelser i retrospektiv av att ha växt upp med ADHD och hur deras erfarenheter av omgivningens bemötande har påverkat deras självuppfattning och identitet.

Studien avser även undersöka vilken betydelse det kan ha för unga med ADHD att umgås med varandra inom ramen för en organiserad gruppverksamhet. Studien har en fenomenologisk ansats och bygger på kvalitativa semistrukturerade djupintervjuer av fyra personer med ADHD.

Människor med ADHD löper risk att stigmatiseras med följder av utanförskap och ensamhet.

I resultatet relateras upplevelser av ensamhet och gemenskap till de olika sammanhang man vistas i som barn eller tonåring med ADHD. Vad denna undersökning visar är att unga personer med ADHD kan uppleva ensamhet i relation till omgivningen genom en diskrepans mellan virtuell identitet och faktisk identitet. Upplevelser av ensamhet handlar även om utanförskap från gemenskap med andra jämnåriga vilket yttrar sig i mobbing eller hot om exkludering. Ensamheten är dessutom kopplad till det offentliga rummet och gemensamma arenor där spridande av stigmatiserande information om enskilda individer med ADHD upplevs som en inskränkning i det privata. Gemenskap med andra som har ADHD inom ramen för en organiserad gruppverksamhet kan fungera stödjande i identitetsprocessen och den aktuella livssituationen.

Resultatet av intervjuerna har analyserats utifrån ett socialpsykologiskt perspektiv där begrepp som abstrakt och konkret socialitet används för att förstå interaktionens betydelse för hur stigmatisering kan uppstå eller motverkas. Analysen kompletteras av ett sociologiskt perspektiv av särskilda bygemenskaper på den Norska landsbygden. I dessa byar erkänns avvikande personers värde och funktionella betydelse för gemenskapen bland invånarna vilket står i kontrast mot det moderna samhällets benägenhet att anonymisera avvikande personer genom integrering eller avskiljning.

FÖRORD

Jag vill rikta ett stort tack till alla personer jag intervjuat som så generöst har delat med sig av personliga upplevelser, tankar och erfarenheter. Det har varit ett unikt tillfälle för mig att förstå vad det kan innebära att växa upp med ADHD. Jag vill även rikta ett stort tack till min handledare Tore Brännberg som inspirerat och väglett mig genom både forskningsprocessen och framställningen av denna uppsats. Min kära fru, Pernilla, har även varit behjälplig genom att läsa texten och kommit med synpunkter på både utformning och innehåll. Min före detta kollega och arbetsledare Calle Warnholtz, som jag arbetat med under nästan alla år i Öboverksamheten, har varit och är fortfarande en inspirationskälla till hur man på olika sätt kan möta unga med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och deras anhöriga på ett genuint varmt vis. Det har varit enormt roligt och lärorikt. Stort tack till er alla!

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Prolog………..6

1. Inledning………...8

1.1Bakgrund till studien………...8

1.2 Syfte och frågeställningar………..9

2. Problemformulering och tidigare forskning………..10

2.1 Stigma och förväntningarnas roll………..10

2.2 Ett hot mot identitet och god självkänsla………..12

2.3 Gemenskapens betydelse………..13

2.4 Uppsatsens relevans för socialt arbete………. 14

3. Bakgrund om ADHD och Ågrenskas korttidsverksamhet………15

3.1 Definition av ADHD……….15

3.2 Öboverksamheten på Ågrenska………16

3.2.1 Verksamhetsbeskrivning av Öbo………...17

4. Teoretiska begrepp och perspektiv………...19

4.1 Socialpsykologi………19

4.2 Spegeljag och rollövertagande……….19

4.3 Stigma………..20

4.4 Social responsivitet………..21

4.5 Abstrakt och konkret socialitet………21

5. Metod………23

5.1 Förförståelse……….23

5.2 Sökning av tidigare forskning………..23

5.3 Val av metod………24

5.4 Urval……….24

5.5 Genomförande av intervjuer och transkribering………..25

5.6 Bearbetning av empiri………..26

5.7 Studiens validitet, reliabilitet och exemplifiering………28

5.8 Metodreflektion………....29

5.9 Etiska överväganden………30

6. Resultat och analys………...32

6.1 Tillvägagångssätt……….32

6.2 Presentation av informanter……….32

6.3 Den tredubbla ensamheten………...32

6.3.1 Ensamhet i sig själv………...33

6.3.1.1 Faktisk och virtuell identitet………...33

6.3.1.2 Begriplighet och mening……….36

6.3.2 Den offentliga ensamheten……….38

6.3.2.1 Privatliv………...39

6.3.2.2 Makt………41

6.3.3 Ensamhet i relation till andra……….43

6.3.4 Kategoriseringens paradox……….46

6.3.4.1 Ett gemensamt omedvetet intresse och Öbo som frizon……….46

6.3.4.2 Gemenskapens betydelse för självuppfattning och identitet………...49

6.4 Sammanfattning av resultat………..52

7. Avslutande diskussion………..54

7.1 Förslag till vidare forskning……….56

8. Bilagor………..58

8.1 Intervjuguide med fördjupningsfrågor……….58

9. Referenser……….60

PROLOG

En sommarförmiddag i maj månad 2011.

Jag befinner mig tillsammans med en mindre grupp av tonårskillar med neuropsykiatriska diagnoser på korrtidsvistelse vid Ågrenska på lilla Amundön. Vi har åkt ut med motorbåten för att fiska under förmiddagen med förhoppningen att komma tillbaka till huset där vi bor, som kallas Öbo, med ett knippe fisk att tillaga som lunch. Tyvärr nappar det inte. Istället uppstår ett samtal i båten om vad killarna drömmer om att utbilda sig till och arbeta med när de blir vuxna. Dock finns en osäkerhet som löper likt en röd tråd genom hela samtalet. Den röda tråden är deras diagnos. ADHD. Det finns en oro genom samtalet som sammanfattas i frågan: Duger jag trots min ADHD och är jag kompetent nog i andras ögon att bli det jag drömmer om? Istället för att ljuga ihop historier om den största fiskfångsten under lunchen samtalar vi länge kring de föreställningar man kan ha som bärare av ADHD om omgivningens attityder och åsikter om personer med denna diagnos.

En kall mörk fredagskväll i november 2010.

Samma grupp av tonårskillar börjar anlända till Öbo inför helgens vistelse. Personalen som arbetar fredag – lördagpasset är lätt spända och nervösa över hur kvällens samvaro riskerar att utbryta i ett gapigt, sexistiskt och flamsigt kaos. När alla sex killar anlänt är det dags att sätta sig tillsammans och snacka om vad som skall hända under de kommande 48 timmarna.

Personalen börjar trevande prata med en spelad entusiasm över hur kul det skall bli att hitta på olika aktiviteter ihop. Samtalet slutar efter en kort stund i att några av killarna hoppar på en av de andra killarna och utför en så kallad ”böghög”. Kaoset på fredagskvällarna då killarna anlänt är återkommande och vi i personalen bestämmer oss för att försöka ändra på de förutsättningar som bidrar till att skapa situationen. Men vad är det egentligen som skapar och bidrar till kaoset på fredagskvällarna?

Personalmöte en vardagkväll i december 2010.

Jag är arbetsledare för personalgruppen och är samtidigt med som en i teamet i arbetet med killarna. Jag vet att det är så mycket lättare att prata om killarnas beteende och kaoset på fredagskvällarna än att tala om hur vi tänker, känner och agerar i personalgruppen. Att tala om det och dem är lättare än att tala om oss. Jag har nyligen avslutat en grundläggande psykoterapeututbildning med inriktning mot ungdomar och har bl. a fått lära mig vikten av att inta en så kallad fritt svävande uppmärksamhet för att göra mig så emotionellt tillgänglig som möjligt för de utbildningspatienter jag haft. På detta sätt kanske jag kan uppfatta bättre vad som rör sig bortom orden, det som inte sägs men ändå finns närvarande i rummet. Om denna egenskap är vad som kännetecknar en god terapeut har personer med ADHD förmodligen väldigt bra förutsättningar att bli skickliga psykoterapeuter enligt min mening. Jag börjar ana att killarna som kommer till Öbo känner av personalens höga förväntningar på sig själva och deras oro över att killarna skall börja agera impulsivt och symtomatiskt för ADHD. Detta leder till att vi börjar diskutera vilka förväntningar som är rimliga att ställa på oss själva och killarna utifrån de förutsättningar som råder. Killarna är då de anländer fyllda av förväntan och oro inför helgen. Säkert är de också trötta över att kämpat i skolan en hel vecka och upprymt glada över att få träffa sina vänner igen. Vi kommer fram till att våra förväntningar är för högt ställda på oss själva och killarna. Jag anar att det även ligger en viss prestige hos oss i personalen att kunna stävja en orolig stämning i gruppen och att kunna styra killarnas agerande mot ett mer harmoniskt beteende. Denna nyvunna insikt om för högt ställda

ambitioner i personalgruppen bidrar i hög grad till att personalen blir mer avslappnad i mötet med killarna under kommande starter på våra helgvistelser. Den laddade spänningen reduceras och leder till att samvaron från start betydligt mer präglas av glädje i att träffas och att kunna starta upp helgen tillsammans.

En sommarkväll ombord på skeppet Tärnan vid Gullbergskajen 2007.

En annan grupp av unga killar vid Öboverksamheten arbetar tillsammans med personalen med att iordningställa utrustningen efter en tvådagars seglats i Göteborgs norra skärgård. En av killarna säger till mig under tiden vi viker segel att det inte känns som att han har ADHD när han är på Öbo. Dock upplever han att hans diagnos i hög grad är påtaglig i de andra sammanhang han befinner sig i till vardags, särskilt i skolan. Där är han utanför gemenskapen med andra jämnåriga och är mobbad. Jag börjar fundera på vad det är han menar med att det inte känns som han har ADHD när han är på Öbo. Det är väl trots allt anledningen till att han just är där och därför borde vara högst påtagligt. Eller?

1. INLEDNING

1.1 Bakgrund till studien

Jag har arbetat med funktionshindrade barn och ungdomar inom Ågrenskas korttidsverksamhet Öbo på lilla Amundön i drygt 17 år. Öboverksamheten är en del av korttidsverksamheten och har unga med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som målgrupp. Jag var med att starta Öbos verksamhet under slutet av 90-talet och har sedan dess varit delaktig i utformandet av verksamhetens innehåll, syfte och arbetsmetoder.

Utgångspunkten för Öboverksamheten är att individen är en betydelsefull person för hela gruppen. Meningen är att utveckla hållbara relationer med de andra gruppdeltagarna inom ramen för verksamheten och att en hög delaktighet i allt man gör bidrar till en stark gruppkänsla. Individen i gruppen bekräftas och utvecklas utifrån en given och funktionell plats i gruppgemenskapen.

Under mina år på Öbo har jag lärt känna många barn, ungdomar och unga vuxna med olika neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. I arbetet är vi tillsammans med deltagare inbegripna i olika former av aktiviteter och samtal. De beskrivna händelserna och samtalen i prologen bygger på mina egna erfarenheter. Den första berättelsen om hur vi i båten samtalar om omgivningens attityder, föreställningar och åsikter om personer med ADHD är en i raden av många liknande diskussioner jag varit involverad i under mina år tillsammans med olika deltagare. Detta har successivt lett till att jag börjat fundera över hur det är att växa upp med en diagnos. Kan det vara så att man upplever sin diagnos som ett offentligt objekt för samhällets tyckanden och restriktioner? Hur påverkas man i så fall av detta under den tiden i livet då man bygger sin identitet och bildar sig en egen uppfattning om hur man är och vill vara?

Gruppdeltagarnas ankomst till Öbo och kaoset på fredagskvällarna beskriven ovan får här illustrera ett exempel på de frågor jag ställt mig om hur avvikande beteende konstrueras. Kan det vara så att vi förmedlar implicita förväntningar på hur de med diagnosen ska bete sig? På vilka sätt kan vi som arbetar med barn och ungdomar behöva vara medvetna om och reflektera över interaktionens betydelse för hur personer med ADHD beter och uppfattar sig själva?

När en av deltagarna berättar för mig att det inte känns som att han har ADHD då han är på Öbo för detta tankar till vilken betydelse det kan ha för en ung person att delta i ett sammanhang tillsammans med andra diagnosticerade. Leder det till en ökad stigmatisering eller leder det till en ökad känsla av normalitet? Bidrar det till att forma en självuppfattning som bygger på självförtroende och känsla av kompetens eller leder det till självstigmatisering där man intalar sig att ’man inte kan’ för att man har ADHD? Kan det vara så att kategoriseringen, eller diagnostiseringen av barn och ungdomar med ADHD, blir ett problem för Öbo och andra liknande verksamheter att förhålla sig till och hur kan man tänka kring detta i så fall?

Enligt en rapport från socialstyrelsen (2010) löper unga med ADHD en risk att exkluderas och stigmatiseras utifrån ett avvikande beteende och att de ofta söker sig till varandra och i denna gemenskap har en negativ påverkan på varandra. Detta reser frågan om vilka risker och

möjligheter det följer med att kategorisera barn och ungdomar med en diagnos som ADHD.

Denna fråga kommer att diskuteras i denna uppsats utifrån individens upplevelse av att leva med en diagnos relaterat till omgivningens attityder, åsikter och föreställningar om ADHD.

Utifrån dessa inledande reflektioner med bakgrund i mina egna erfarenheter tar vi avstamp i syfte och frågeställningar för denna studie innan vi i nästa kapitel tittar närmare på vilken kunskap som etablerats inom området.

1.2 Syfte och frågeställningar

Syftet med denna uppsats är att skapa en socialpsykologisk studie om hur det kan vara att leva med ADHD som ung. Meningen är att belysa vilka olika typer av interaktion och sociala processer som bidrar till eller motverkar upplevelser av stigmatisering, ensamhet och tillhörighet hos unga människor med ADHD.

Med utgångspunkt i detta syfte har jag formulerat två huvudsakliga frågeställningar:

 Hur ser retrospektiva upplevelser av interaktionen ut mellan unga med ADHD och deras omgivning och hur har detta påverkat deras upplevelser av identitet, tillhörighet och utanförskap?

 Vad har erfarenheten att vistas tillsammans med andra unga med ADHD i en organiserad verksamhet likt Öbo haft för betydelse för upplevelsen av stigmatisering och den egna identiteten?

2. PROBLEMFORMULERING OCH TIDIGARE FORSKNING

I detta avsnitt integreras problemformuleringen med tidigare forskning kring unga med ADHD och den stigmatiserade processens betydelse för individen och utvecklingen av identitet. Det finns idag en omfattande forskning kring ADHD kopplat till stigmatisering och identitet. Jag har funnit både nationella studier och internationella studier relevanta inom ramen för denna uppsats syfte.

Under rubriken Stigma och förväntningarnas roll presenteras två nationella och fyra internationella studier. Under rubriken Ett hot mot identitet och självkänsla presenteras en nationell och en internationell studie. Under Gemenskapens betydelse presenteras två internationella studier, varav den ena är en sociologisk studie av mindre bygemenskaper på Norges landsbygd vilken integreras återkommande i analysen av empirin i kapitel sex. Detta kapitel avslutas med att diskutera denna uppsats relevans för socialt arbete.

2.1 Stigma och förväntningarnas roll

En utgångspunkt för denna studie är mitt antagande om att det är annorlunda att bli utredd och få en ADHD diagnos som vuxen mot hur det är att diagnosticeras som barn och leva med diagnosen under uppväxten. Sandell, Kjellberg och Taylor (2013) har i en kvalitativ studie undersökt 15 vuxna klienters erfarenheter av att delta i diagnostiska utredningsprocesser. Vad som framkommit av studien är att det är av betydelse, då man som vuxen diagnostiseras med exempelvis ADHD, att den diagnostiserande processen parallellt följs av en stödjande process där den som utreds får hjälp att integrera utredningsprocessen med upplevelsen av hur identitet, funktion och socialt liv påverkas. Detta ökar möjligheten för den enskilde att kunna skapa mening och begriplighet i den utredande processen. I studien beskrivs hur samtliga klienter i deras undersökning upplever diagnosen som en länge efterlängtad förklaring till varför de upplevt sig annorlunda från andra människor. Detta har skänkt dem en känsla av lättnad. Diagnosen har gett en meningsskapande funktion då deras livslånga upplevelse av att inte riktigt passat in olika sammanhang under uppväxten fått en förklaring.

Leal (2010) har i en fallstudie undersökt konsekvenserna av utebliven diagnos för en person med ADHD-symtom. Leal menar att diagnosticering av barn med ADHD med stor sannolikhet leder till förståelse och självinsikt för de som diagnosticeras. Han utgår i sin studie från sig själv som exempel där han under uppväxten blev stigmatiserad och kriminaliserad och först diagnosticerad med ADHD som vuxen. Enligt Leal hade en diagnosticering av honom som barn varit behjälplig för att omgivningen och han själv skulle kunna se hans problematiska beteende som ett uttryck för bristande förmåga istället för bristande vilja och moral. Enligt min mening uppstår det dock problem när man ställer vuxnas perspektiv av att få en diagnos mot hur det är för barn att växa upp med sin diagnos. Som vuxendiagnosticerad kan man skriva om historien om sin barndom i efterhand och ge tidigare händelser en mening till skillnad från barn som befinner sig mitt i historien om sin barndom.

De kan inte retrospektivt ge mening åt händelser på samma sätt som en vuxen kan göra i efterhand.

Men hur är det då att få en diagnos som barn? Och hur är det att växa upp med denna? Hjälper man eller brister man i att hjälpa unga personer vilka utreds för ADHD att skapa mening och begriplighet i utredningsprocessen och vilken betydelse har detta för att leva med diagnosen?

I den tidigare forskning jag sökt och tagit del av råder en klar brist på beskrivningar om hur de subjektiva upplevelserna av att växa upp med ADHD kan se ut för den enskilde och vilken betydelse det kan ha för den identitetsskapande processen. De flesta beskrivningar man stöter på är hur det är att vara förälder till barn med ADHD eller hur det är som vuxen att leva med ADHD. Därför är fokus för denna studie att retrospektivt undersöka barns och ungdomars upplevelser av att växa upp med ADHD.

Kellison et al. (2010) har i en kvantitativ studie, vilken omfattar 301 unga i åldrarna 11 – 19 år, undersökt sambanden mellan låg självkänsla hos unga med ADHD och en negativ stereotyp bild av ADHD hos omgivningen. I resultatet har det visat sig finnas ett statistiskt signifikant samband mellan dessa två komponenter. I detta sammanhang definieras den stereotypa bilden av personer med ADHD som att de är okontrollerbara, aggressiva och potentiellt farliga. Den bristande impulskontrollen uppfattas som ett uttryck för oförmåga till koncentration och bristande intelligens. De menar att en negativ stereotyp uppfattning om ADHD ofta ses, av både vuxna och barn, som den legitima tolkningen av vad ADHD är och innebär för de som är bärare av diagnosen. De menar vidare att det finns begränsad mängd forskning kring hur unga människors upplevelse av stigma kopplat till ADHD ser ut och att detta är av vikt att belysa för de professionella som på olika sätt i sitt dagliga arbete möter barn och ungdomar med ADHD. Följaktligen blir en viktig fråga för denna studie därmed att undersöka hur upplevelsen av stigmatisering ser ut och skapas hos de som vuxit upp med ADHD. Denna fråga kommer att kopplas till sammanhangets betydelse och på vilka sätt utvecklingen av identitet och en egen upplevd god självkänsla har påverkats.

Wiener et al. (2012) har i en kvantitativ studie undersökt hur 152 unga personer mellan 9 och 14 år med ADHD uppfattar sitt eget beteende och hur detta kan relateras till huruvida och på vilka sätt de upplever diagnosen och/eller det egna beteendet som stigmatiserande. De pekar på betydelsen av att unga människor med ADHD ofta upplever sitt negativa beteende som okontrollerbart vilket leder till olika former av negativa reaktioner från t ex lärare och andra jämnåriga. Med utgångspunkt i Cooleys begrepp spegeljag (1902 i Wiener et al. 2012) beskriver de hur en människas identitet påverkas. Genom att uppfatta andras bild av oss själva och hur denna bild påverkar deras omdöme av oss blir vår spegelbild i andra en del av vår självuppfattning och identitet. I deras studie visar det sig att upplevelsen av stigma har ett tydligt samband med låg självkänsla och sämre självförtroende hos unga med ADHD. I samma studie visar det sig att unga med ADHD oftare relaterar den stigmatiserande effekten av ADHD till sitt beteende än till diagnosen eller kategorin som sådan. I studien uppfattas detta som ett resultat av att exempelvis lärare i undervisningssituationer uppmärksammar och tillrättavisar barn med ADHD. Det är alltså bekräftandet av ett beteende som inte passar in i skolsituationens krav som leder till stigmatisering, inte ett refererande till diagnosen som sådan. Man har alltså undersökt sambanden mellan upplevelsen av stigma kopplat till ADHD och relaterat detta till ungas beteende och diagnos. De menar dock att det saknas forskning i hur dessa upplevelser ser ut hos unga med ADHD och att detta bör undersökas i ljuset av hur upplevda förväntningar spelar roll då dessa kan baseras på stereotypa föreställningar om ADHD i omgivningen.

Frågan kring förväntningarnas roll tar Major & O´Brien (2004) upp i sin kvalitativa studie The Social Psychology of Stigma. De menar att stereotypa föreställningar om människors stigma kan förmedlas av personer i omgivningen till de som bär ett stigma i formen av förväntningar. Detta kan således orsaka vad de kallar Expectancy Confirmation Processes eller s.k. självuppfyllande profetior. Detta innebär ett internaliserande av en stereotyp bild av stigmat hos de stigmatiserade vilket påverkar mottagarnas tankar, känslor och beteenden på ett sådant sätt att beteendet blir en bekräftande iscensättning av omgivningens förväntningar.

Då detta är, som tidigare nämnt, ett föga undersökt fenomen i forskning kring stigma och ADHD har jag valt att ha denna process som ett integrerat tema under intervjuerna i denna undersökning.

Harris et al. (1992) har genomfört en experimentell studie kring hur självuppfyllande effekter av stigmatiserande information påverkar interaktionen mellan pojkar i åldrarna 8 – 12 år.

Studien genomfördes med 136 pojkar. I experimentet skulle pojkar om par leka tillsammans i ett rum. Innan leken började hade en av pojkarna fått information om att den de skulle leka med hade svårigheter med sitt beteende i skolan och problem med exempelvis koncentration.

Detta var inte fallet i verkligheten, utan ett påhittat scenario för att undersöka om och på vilka sätt denna stigmatiserande information påverkade interaktionen mellan barnen. En av slutsatserna de drog av sin studie var att en stigmatiserande kategorisering i hög grad kan leda till en självuppfyllande profetia i fråga om hur avvisade de stigmatiserade barnen i studien blev av sin lekkamrat. Dock fanns det en tveksamhet kring i hur hög grad den stigmatiserande informationen ledde till ett beteende hos barnen med ett stigma i leksituationen som kunde ses som en självuppfyllande profetia. De betonar dock att avvisande från jämnåriga pga. av stigma är en hög riskfaktor för negativa effekter senare i livet. Deras resultat av studien visar att barns förväntningar på stigmatiserade kan spela en stor roll för det avvisande beteende och sociala exkludering många unga med ADHD upplever. Detta reser två intressanta frågor för denna uppsats, nämligen hur unga med ADHD har upplevt exkludering och tillhörighet kopplat till sin diagnos och om de upplever diagnosen som sådan eller det egna beteendet som en källa till stigmatisering?

2.2 Ett hot mot identitet och god självkänsla?

Edbom (2009) har i en longitudinell tvillingstudie genomförd i Sverige undersökt sambanden mellan barns självkänsla och graden av ADHD. Edbom tar som utgångspunkt för studien att en hög grad av självkänsla ses som en viktig faktor för att underbygga hälsa.

Undersökningarna skedde vid fyra tillfällen mellan 1994 och 2006. Vad resultatet av studien visade var att symptom på ADHD som uppvisas vid 8 års ålder resulterar med stor sannolikhet i en lägre grad av självkänsla under tonåren hos samma person. Studien visade även ett samband mellan den uppskattade graden av självkänsla vid 14 års ålder och graden av brist på förmåga till uppmärksamhet när samma person fyllt 21 år. Ytterligare ett samband kunde iakttas mellan en särskilt låg grad av självkänsla hos barn och en hög grad av bristande uppmärksamhetsförmåga som vuxen. I kontrast till detta resultat visade det sig att den upplevda ADHD problematiken vid vuxen ålder var lägre om barnet vid 16 års ålder hade uppskattat en hög grad av självkänsla. Sammantaget visade resultatet av studien att de barn som hade en svår ADHD problematik i kombination med en låg grad av självkänsla hade den svåraste ADHD problematiken som vuxen. Detta reser frågan om vad det är som bidrar till en lägre eller högre självkänsla hos unga med ADHD och på vilka sätt denna fråga kan relateras till hur unga med ADHD upplever att omgivningens attityd och åsikter har påverkat dem?

Singh (2011) har i en studie undersökt sociala och moraliska dimensioner av ADHD bland unga mellan 9 och 14 år i Storbritannien. Studien omfattar intervjuer med över 150 barn och ungdomar. Undersökningen syftar till att ta reda på vad ADHD betyder i unga människors liv och vad de gör med diagnosen. Singh menar att diagnosen ADHD exploateras och att detta har effekter på hur barn utan diagnos beter sig. En del barn utan ADHD hävdar att de har diagnosen i vissa situationer där de bråkat eller betett sig illa på något sätt. Vidare kan barn med diagnos, utifrån att ingå i betydelsefulla relationer, motivera sig själva till bättre självkontroll och därmed undvika att gå in konfrontativt i vissa konfliktsituationer. Frågan blir då på vilka sätt ADHD-symtomatiskt beteende är konsekvenser av biologiska och sociala faktorer? I denna studie kommer jag därför undersöka upplevelser av sociala processer och interaktioner för unga med ADHD för att titta på relationernas betydelse för beteende, identitet och självuppfattning.

2.3 Gemenskapens betydelse

Cantor (2000) har i en kvalitativ studie undersökt vilken roll gruppterapi för ungdomar med ADHD har för deras identitetsutveckling. Formandet av identiteten kan ses som det centrala temat för vad adolescenstiden innebär och det är också många gånger en tuff period för ungdomar med ADHD. De bedömer sig själva utifrån omgivningens syn på huruvida de duger och klarar av att svara upp mot de förväntningar och krav som ställs på dem att leva upp till och anpassa sig efter. Enligt Cantor tjänar ungdomarnas gemensamma erfarenheter av exempelvis medicinering och besvikelser kopplat till diagnosen och olika sociala eller akademiska sammanhang till att skapa en icke-dömande gruppkultur. Genom denna acceptans i gruppen hjälper de unga att stötta varandra i den identitetsskapande processen. Följaktligen uppstår frågan på vilka sätt min studie kan svara mot Cantors resonemang om gruppens betydelse för unga med ADHD och deras identitetsutveckling?

Den norske sociologen och kriminologen Nils Christie har i sin bok Bort från anstalt och ensamhet (1989) skildrat mindre byar på den norska landsbygden där livet bland invånarna kännetecknas av en ovanlig form av gemenskap på samtliga livsområden. Man bor, äter och umgås tillsammans. Byarnas arbets- och kulturliv drivs av invånarna själva. Ingen har lön och ingen är anställd, det finns ingen personal och inga klienter. I byarna lever vanliga och ovanliga människor sida vid sida. Det finns inga institutioner där avvikande personer placeras för att tas om hand av professionella hjälpare. Byarna hyser alla slags människor, även de som det vanliga samhället skulle betrakta som galna eller dumma. Byarna är formade ur en vision som bottnar i missnöjet med de vanliga formerna för det konventionella samhällets levnadsvillkor.

Christie har periodvis under 20 års tid levt i de olika byarna och vill med sin studie bl. a belysa att byarna kan ses som ett alternativt sätt att leva och som en reaktion mot konventionella levnadsmönster i det vanliga samhället. Byarnas levnadsformer där avvikande personer lever under samma förutsättningar som vanliga kan påvisa problematiska sidor av det moderna samhällets sätt att hantera och skapa institutioner för avvikande människor.

Christie menar även att byarnas levnadsform reser frågan om på vilket sätt ovanliga människors liv skulle påverkas om de flyttade till det konventionella samhället. Kommer ett sådant liv att möjliggöra avvikande personers bidrag till omgivningen utifrån de speciella förmågor och förutsättningar de bär på? Christies studie har fått komplettera den socialpsykologiskt teoretiska analysen av informanternas berättelser i denna uppsats.

2.4 Uppsatsens relevans för socialt arbete

Enligt Singh (2011) har det ägnats allt för lite uppmärksamhet i forskningen kring hur den upplevda erfarenheten av att leva med ADHD som ung ser ut. Singh menar att denna analys och förståelse bör utvecklas med hänsyn till lokala kontexter och sammanhang och hur interaktionen ser ut mellan individens förutsättningar och den särskilda påverkan omgivande miljö har. Av denna anledning är utgångspunkten för denna uppsats interaktionistisk, vilket innebär ett socialpsykologiskt perspektiv på hur omgivningen ger specifik mening och innehåll till de symptomatiska beteenden som kännetecknar ADHD. Singh menar vidare att det råder brist i kunskap och analys kring hur det är för barn och unga att vara bärare av en diagnos i centrum för sociala, pedagogiska och medicinska domäner. Att skapa kunskap och kritisk medvetenhet kring detta är av betydelse för vilka konsekvenser en diagnos har för en ung persons välbefinnande och hälsa, vilket denna studie avser att undersöka.

Denna uppsats innehåll är i hög grad relevant för olika former av socialt arbete. Utifrån det faktum att ca fem procent av alla barn i skolåldern är diagnosticerade med ADHD (socialstyrelsen: 2010, 19) kommer man som socialarbetare med stor sannolikhet möta dessa barn direkt eller indirekt oavsett i vilket sammanhang man utför sitt arbete. Det är av vikt att människor som möter barn och ungdomar med ADHD reflekterar över vilka effekter deras föreställningar om ADHD kan ha för den enskilde. En sådan reflektion bör hålla i minnet att personer med ADHD kan ha implicita föreställningar om vad omgivningen faktiskt förväntar sig av dem i olika sammanhang. Kan detta leda till interaktionsprocesser där fördomar möter fördomar och bidrar till att konstruera beteenden och självuppfattningar som ser olika ut beroende på sammanhanget?

Ett tema i denna uppsats är den asymmetriska maktrelation unga med ADHD befinner sig i förhållande till omgivningen. De professionella, vilka unga med ADHD möter, är i en position där de har tolkningsföreträde, inte sällan ur ett medicinskt diagnostiskt perspektiv.

Häri kan det ligga en risk att man bortser från hur den sociala interaktionen kan komma att påverka den unges självuppfattning. Asymmetriska maktförhållanden inkluderar även interaktionen med andra jämnåriga där det föreligger risk för social exkludering. Denna studie avser därför att undersöka på vilka sätt utanförskap och delaktighet för unga med ADHD kan relateras till maktförhållanden och sociala processer.

Innan vi tittar närmare på upplevelserna av att ha växt upp med ADHD och vilken betydelse detta har haft för informanterna i denna studie ska vi först titta på vad ADHD är för något så som det beskrivs idag. Därefter tittar vi närmare på Ågrenskas korttidsverksamhet Öbo där informanterna deltagit i då de var yngre.

3. BAKGRUND OM ADHD OCH

ÅGRENSKAS KORTTIDSVERKSAMHET

3.1 Definition av ADHD

Enligt Barkley (1996) delas de huvudsakliga symptomen upp i två kategorier, nämligen ett hyperaktivt/impulsivt beteende samt en bristande förmåga till uppmärksamhet. Jag kommer nedan att redogöra kort för dessa tre förmågor.

Barn med ADHD har svårigheter med uppmärksamhetsförmågan. Detta innebär att de lättare tappar fokus och har svårare att koncentrera sig på den uppgift de för tillfället är sysselsatta med jämfört med andra barn.

Detta kan yttra sig på så sätt att de har svårare att återuppta det de höll på med efter att de blivit avbrutna i en uppgift. Detta leder ofta till att de halkar efter i exempelvis skoluppgifter. Vid svåra problem med uppmärksamhetsförmågan kan det bli problematiskt att hålla reda på sina saker och att organisera sin tillvaro. Uppmärksamhetsproblematiken är inte att förväxla med ett störande beteende utan kan se ut som att barnen sitter och pillar med andra saker eller dagdrömmer. För dessa typer av svårigheter används ibland förkortningen ADD (Attention Deficit Disorders) (Socialstyrelsen: 2010).

Bristande impulskontroll vid ADHD kan göra att barnen får svårt med att begränsa eller kontrollera sina impulser och känslor. Det är alltså impulsen för ögonblicket som yttrar sig i agerandet och inte sällan är konsekvenstänkandet begränsat i och med detta. Detta betyder inte att de inte kan förstå i efterhand att agerandet ledde till ett oönskat resultat.

Dessa barn kan uppfattas som otåliga och att de ofta avbryter andra och inte kan hålla inne med spontana idéer eller frågor. Bristande impulskontroll kan även leda till svårigheter att tänka och planera långsiktigt (Honos-Webb: 2005).

Överaktivitet, eller hyperaktivitet, hos barn med ADHD handlar om att dessa barn ofta rör sig mer och hörs mer. Detta ses som vanligare bland yngre barn till skillnad från tonåringar med ADHD där överaktiviteten inte är synlig på riktigt samma sätt utan upplevs som en inre oro eller rastlöshet (Honos-Webb: 2005).

Enligt SBU (2005: Statens beredning för medicinsk utvärdering i Socialstyrelsen: 2012, 20) är det 2 till 3 gånger vanligare att pojkar diagnosticeras med ADHD än flickor. En anledning till denna skillnad kan vara att flickors ADHD problematik yttrat sig på ett annat sätt än hos pojkars, inte nödvändigtvis att fler pojkar än flickor faktiskt har funktionshindret. Om pojkar oftare agerar ut och hörs och syns mer, är flickors svårigheter mindre uppenbara genom de inåtvända symptom som

nedstämdhet och ledsenhet vilka ses mer typiska för flickor än för pojkar med ADHD.

Orsakerna till ADHD och dess existens är, och har varit, föremål för olika debatter och kontroverser genom tiderna. I och med att det inte går att fastställa de verksamma orsaker som gör att barn utvecklar ADHD rör oenigheten i stort sett det mesta som har med ADHD att göra. Detta handlar om huruvida ADHD existerar överhuvudtaget, om orsakerna till ADHD är medfödda eller inte och om medicineringen med centralstimulantia är farligt eller ofarligt (Brante: 2006). Ärftlighet anses spela en betydande roll samt olika typer av medicinska komplikationer under fosterstadiet eller vid förlossningen. Även den miljö ett barn växer upp i anses vara av stor betydelse för hur ADHD utvecklas och yttrar sig.

Detta kan sammanfattningsvis förstås som att barn med ADHD bär på en särskild neurobiologisk känslighet vilket medför att miljöns inverkan kan få en stark betydelse för hur ADHD kommer att visa sig i vardagen. Både arv och miljö spelar alltså roll (Socialstyrelsen: 2010).

De konsekvenser ADHD för med sig för de unga som är bärare av diagnosen är att utvecklingen påverkas på ett negativt sätt genom svårigheter i familjen och i skolan. Ifall uppmärksamheten brister kan det uppstå begränsningar i förmågan att se en begriplighet i de olika erfarenheter som görs i vardagen. En bristande koncentrationsförmåga försvårar möjligheten att på ett genomgripande sätt förstå och tillägna sig information samt reflektion över de egna erfarenheterna i olika sammanhang. Detta kan leda till svårigheter att tillägna sig färdigheter i olika typer av fritidsintressen vilket bidrar till en sårbarhet för att dras med i för stunden spännande men mindre lämpade aktiviteter som kräver mindre kompetens än vad det kräver ett påhittigt infall. Ofta innebär ADHD-problematik för barn även svårigheter med social samvaro. Om impulsiviteten och hyperaktiviteten gör det svårare att vänta på sin tur och att kontrollera uttryck av olika typer av känslor leder detta ofta till att omgivningen svarar med ett exkluderande i de olika sammanhang där detta uppstår. Att vara den som försöker styra leken för att det är svårt att samspela med andra leder inte sällan till att dessa barn blir ensamma och uppfattas som elaka och besvärliga. Sammanfattningsvis kan problemen med ADHD beskrivas som svårigheter med inlärning och en bristande tilltro till sin egen förmåga att fungera i en social samvaro med andra. Inte sällan har de svårt att hantera relationer på ett konstruktivt sätt till både vuxna och jämnåriga vilket ofta innebär konfliktfyllda relationer och en brist i varaktiga kamratrelationer. Det är också vanligt att ha utsatts för mobbing och att man har svårt att utveckla meningsfulla intressen (Socialstyrelsen: 2012).

3.2 Öboverksamheten på Ågrenska

Öboverksamheten är en del av Ågrenskas korttidsverksamhet. Det övergripande syftet med Korttidsverksamheten på Ågrenska innebär att ge barn och ungdomar med

funktionsnedsättningar möjlighet till en meningsfull fritid och gemenskap samt avlastning till föräldrar och syskon. De gemensamma målen för korttidsverksamheten innefattar även att möjliggöra en frigörelse från familjen och en förberedelse för vuxenlivet. Detta görs genom att skapa innehåll i aktiviteterna som syftar till att öka delaktigheten i olika samhälleliga sammanhang, utveckla sociala kontakter och förmågor samt insikt i funktionsnedsättningen och dess konsekvenser för individen (www.agrenska.se/korttidsverksamheten/ : 2014 ).

Jag började arbeta inom Ågrenskas korttidsverksamhet 1996. Då kom de barn och ungdomar som hade ADHD (de flesta barn hade då en diagnos som kallades DAMP till skillnad från dagens benämning ADHD) till Ågrenskas huvudbyggnad där andra grupper av barn med exempelvis utvecklingsstörningar, epilepsi och ryggmärgsbråck vistades. Vi som arbetade med unga med ADHD upplevde detta som ett problem på flera olika sätt. Dels identifierade man sig som deltagare med kategorin handikappade trots att man inte upplevde sig själv som handikappad eller hade en bristande förståelse för vilken betydelse ADHD hade för en själv.

Vi upplevde att detta bl. a ledde till svårigheter att tillsammans med gruppdeltagarna med ADHD skapa en gruppgemenskap där vi tillsammans kunde lära känna och förstå varandra som en bra grund för att hantera olika viljor och konflikter inom gruppen. Detta är en förutsättning för att kunna skapa positiva upplevelser av att vara på korttidsvistelse tillsammans med andra killar och tjejer. Ågrenskas huvudbyggnad är ett stort hus med många rum och i sin utformning anpassad efter att möjliggöra självständighet och rörlighet hos de som sitter i rullstol. Miljön är med andra ord anpassad för personer med begränsade fysiska förmågor men inte särskilt lämplig ur det perspektiv vi har idag på hur en miljö kan anpassas efter kognitiva och perceptuella funktionsnedsättningar. Ett exempel på detta är att minimera auditiva och visuella störningsmoment vilket möjliggör att lättare ha fokus på en sak i taget istället för en splittrad uppmärksamhet på många olika saker samtidigt.

Vi valde därför att hyra ett hus, under de helger våra grupper träffades, på Galtarö utanför Stenungsund där vi kunde vara själva utan parallella grupper med barn och personal. Under flera år hyrde vi olika hus på olika platser runt omkring Göteborg samtidigt som trycket på utökningen av grupper för barn med ADHD ökade starkt. Vi sökte under tiden efter ett permanent hus att lokalisera verksamheten kring utanför Ågrenskas verksamhetsområde. Till slut beslutade vi oss för att bygga ett eget hus på Lilla Amundön som kom att kallas Öbo.

Husets lokalisering på Lilla Amundön är annorlunda på det sätt att ingången till huset är från

”fel håll” jämfört med de andra byggnaderna. Det vi ville åstadkomma var att Öbo skulle upplevas som en egen ö på ön. Vi skulle så lite som möjligt, helst inte alls, stöta ihop med eller möta andra grupper och personal som var på Lilla Amundön samtidigt. Vi ville helt enkelt minimera alla intryck och störningsmoment från Ågrenska och de andra grupperna så mycket som möjligt för att möjliggöra ett fokus på den egna gruppen. Detta resulterade i att vi under flera år i takt med att Öboverksamheten utvecklades skapade egna utrymmen och skaffade eget material som inte delades med de andra grupperna på Ågrenska. Vi ville vara självförsörjande, vilket t ex. innefattade att ha egen buss och att laga maten själva tillsammans med barnen. Vi skaffade olika material med vilka vi kunde skapa aktiviteter med barnen som byggde på deras egna idéer om vad vi skulle göra tillsammans under vistelserna.

Detta var kort om Öboverksamhetens historia i förhållande till Ågrenska. Vi ska nu titta närmare på vad som särskilt kännetecknar öbo.

3.2.1 Verksamhetsbeskrivning av Öbo

Nedanstående beskrivning bygger på mina egna erfarenheter och på det styrdokument vi skapat på Ågrenska för Öboverksamheten som heter Plattformen (Alsterlind et al. 2004).

Öboverksamhetens målgrupp är barn och ungdomar med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Verksamheten består av vistelser under helger, kvällar och eftermiddagar samt lov. Grupperna består av högst sex barn och tre personal och är fasta i den bemärkelsen att det alltid är samma personal och barn som träffas. Detta är för att skapa en kontinuitet vilket vi ser som förutsättningen för en känsla av samhörighet och trygghet i gruppen.

Öboverksamheten tar sin utgångspunkt i grupptillhörigheten för att stödja unga människors identitetsskapande process. Den gruppdynamiska utgångspunkt Öbo har i sitt arbete är med ambitionen att individen skall känna att den har en viktig funktion och roll i gruppen. Detta inkluderar en strävan i att ständigt försöka hjälpa individen att förstå innehållet i aktiviteterna och att se sin del i sammanhanget. Genom att se sin roll och uppgift i gemenskapen möjliggörs att individen upplever sig medverka till ett resultat som omfattar hela gruppen.

Ett mål med Öbo är att de erfarenheter man tar med sig från gruppen skall kunna fungera som en referenspunkt i tillvaron för det vardagliga livet mellan vistelserna och ha en identitetsstärkande funktion. Ett annat mål med Öbo är att man tillsammans skall etablera hållbara relationer och att detta skall kunna leda till att individen får positiva erfarenheter av samvaron. Detta förutsätts av att man har möjlighet utifrån individuella preferenser att vara med och påverka innehållet i gruppens aktiviteter samtidigt som man bör få hjälp att förstå och anpassa sig efter de övriga gruppdeltagarnas önskemål och behov. Detta innefattar även ett arbete med att stärka ungas personliga integritet i relation till andra människor.

Metodiken bygger på att personalen befinner sig både fysiskt och känslomässigt hela tiden i händelsernas centrum för att kunna visa, entusiasmera, förklara, sätta gränser och samspela.

Detta betyder inte att personalen tränar barnen i sociala färdigheter utan att personal och barn utgör en grupp där samspel och interaktion sker. En förutsättning för att lyckas med detta är att det finns en trygg personalgrupp där det finns ett engagemang och en glädje i att vara tillsammans med barnen. Detta förutsätts i sin tur av att personalen kontinuerligt arbetar med att reflektera och ge feedback till varandra utifrån olika upplevda krav och problematiska relationer och situationer. Utifrån personalens kompetens och individens önskemål om gruppens inriktning används deltagarna och personalen i gruppen och omgivningen som de främsta metodiska verktygen för att skapa en känsla av mening, sammanhang och samhörighet i det man gör under vistelserna.

Att möta andra unga med en neuropsykiatrisk diagnos under vistelsen på Öbo är något man naturligtvis gör. Det varierar från individ till individ på vilket sätt man har kännedom om vad exempelvis ADHD är och vad det betyder för den enskilde. I Öbo informerar man inte barn om att de har en diagnos, utan man ligger i linje med vad som sagts hemma med sina föräldrar. Vi vill inte sätta igång processer vi inte heller kan följa upp. Enligt min erfarenhet uppstår dock alltid frågan, förr eller senare ’och vad har du då?’ eller ’varför är du här egentligen?’ vilket kan leda till och sätta igång funderingar hos barn och ungdomar om vad diagnosen betyder och vilken mening den har för dem själva. Detta leder till att vi ändå på olika sätt har att förhålla oss till ungas identitetsskapande utifrån att de bär på en diagnos. De olika sätt på vilket vi valt att förhålla oss till detta bygger i huvudsak på två olika metodiska

angreppsätt. Det första är att externalisera konceptet ADHD utanför det egna självet genom att exempelvis läsa vad någon annan har sagt eller skrivit att ADHD är, för att på så sätt kunna diskutera och relatera till sig själv i den mån man själv vill och kan. Detta gör vi endast då det finns ett uttalat önskemål bland gruppdeltagarna att diskutera ADHD. Det andra är att man i och utifrån de vardagliga sociala situationer som uppstår i gruppen under vistelserna hjälper deltagarna att sätt ord på de olika känslor och beteenden som sker för att på så sätt öka kunskapen om sig själv i relation till andra. Ytterst sällan talar vi i personalen här om diagnosen som en förklaring till varför man gör som man gör eller varför man förstår eller upplever en situation på ett visst sätt. Istället ligger fokus på att förstå sig själv i relation till andra och med detta som grund hitta olika vägar till lösningar på konflikter eller motstridiga önskemål och behov. Dock finns en tyst kunskap i personalgruppen om ADHD som funktionsnedsättning och dess betydelse för olika situationer med olika tänkbara individuella och sociala konsekvenser vilket ligger till grund för personalens planering och förhållningssätt.

Vi kommer att återkomma till Öboverksamheten och hur denna har upplevts längre fram i uppsatsens resultat och analysdel i kapitel sex. Först ska vi titta närmare på de teoretiska perspektiv och begrepp som använts i denna uppsats för att försöka förstå informanternas upplevelser av att ha ADHD både utanför och i Öboverksamheten.

4. TEORETISKA PERSPEKTIV OCH BEGREPP

Frågeställningarna för denna studie berör föreställningar hos omgivningen om personer med ADHD och interaktionens roll för skapandet av den egna identiteten och upplevelser av tillhörighet och exkludering. Av denna anledning har jag har valt att analysera och tolka empirin i huvudsak genom en socialpsykologisk lins. Nedan redogör jag först för teoribildningens grundläggande drag. Därefter följer förklaringar och beskrivningar av de perspektiv och begrepp jag särskilt valt att använda mig av för att hålla mig inom ramarna för denna uppsats syfte och frågeställningar. De begrepp jag i huvudsak använder som utgångspunkt för undersökningen och i analysen är Spegeljag och Rollövertagande, Stigma, Social responsivitet samt Abstrakt och Konkret Socialitet.

4.1 Socialpsykologi

Att definiera vad socialpsykologi är och vad det innebär att göra en socialpsykologisk analys skulle kunna fylla innehållet i en uppsats för sig. Utan att fördjupa sig för mycket i denna fråga kan man säga att det som oftast står i centrum för socialpsykologin rör den sociala interaktionen mellan människor. De tre hörnstenar som utgör en grund för en socialpsykologisk analys är individen, interaktionen och samhället. Socialpsykologi är sålunda en vetenskap som undersöker relationen mellan individen och den sociala miljön.

Individen kan ses som en produkt av sin omgivning men är samtidigt med och formar sin omgivning. Johansson (1999: 9) gör en distinktion mellan två huvudsakliga grenar av socialpsykologi, nämligen mellan den inriktning som fokuserar på sambandet mellan individ och grupp och den som har sitt huvudsakliga fokus på relationen mellan individ och samhälle.

I denna uppsats ligger tonvikten i analysen mellan individ och grupp, men inkluderar även ett samhälleligt perspektiv. Asplund (1983: 62) definierar socialpsykologi som en vetenskap om snedstrecket i termen ”individ/samhälle”. Med detta menar han att det är omöjligt att skilja ut

vad som är individuellt respektive samhälleligt. Detta möjliggör att vi kan skapa begrepp vilka beskriver på olika sätt interaktionens betydelse vilket inkluderar de psykologiska och sociologiska perspektiven. Jag har i denna uppsats formulerat olika begrepp vilka vi tittar närmare på under resultat och analys i kapitel sex som belyser den sociala interaktionens betydelse för upplevelser av att ha ADHD relaterat till omgivningens attityder och föreställningar.

4.2 Spegeljag och Rollövertagande

Enligt Cooley (1902/1964 i Hilte: 1996, 109 - 110) går det inte att separera individen från samhället, de är två sidor av samma sak. Förmågan att tänka grundar sig i samtalet med den andre. Tänkandet kan ses som en tyst konversation i fantasin med en annan. Cooley definierar mänsklig samvaro som en relation mellan individens idé om den andre och resten av medvetandet. Våra internaliserade föreställningar om andra utgör den plattform på vilket det mänskliga sociala samspelet sker. Den enskilda personens självuppfattning går inte att åtskilja från den sociala kontext man befinner sig i utan är en del av den. Alltså påverkas vårt jag av de människor vi möter. Spegeljaget är det begrepp som beskriver hur självupplevelsen utvecklas i samspel med andra. Enligt Cooley sker detta i tre med varandra olika dimensioner:

(1) Vi föreställer oss den bild andra människor har av oss, (2) vi föreställer oss vad denna bild gör med den andra människan och vilket omdöme som skapas hos den andre om oss och (3) vi upplever antingen stolthet eller skam. Eftersom vi inte kan avläsa andra människors tankar och föreställningar om oss grundar sig vår självuppfattning på vad vi tror att andra tänker om vår existens.

Enligt Mead skapas en människas Jag i interaktionen med andra och han menar med detta att individen skapar sin bild av sig själv när denne har gjort sig till objekt för den andre och ser sig själv med den andres ögon.

Upplevelsen av ett själv i interaktionen med andra är alltså inte direkt eller omedelbar, utan blir till via omgivningens responser (Mead i Hilte: 1996, 112). Denna reflexiva förmåga att se sig själv ur en annans perspektiv kallar Mead för rollövertagande. Vi tar alltså på oss andra personers förväntningar och föreställningar och sätter oss in i deras värdering av bilden av oss själva. Mead menar även att vi har en liknande funktion av rollövertagande i vårt individuella medvetande och gör en distinktion mellan ett Jag (I) och ett Mig (me). Mig, eller objektjaget (Nilsson: 1996, 177) är den del av jaget som internaliserat och format sig efter andras värderingar och förväntningar. Här i finns normer och regler för uppträdandet som vi internaliserat i samspelet med andra. Detta skulle kunna ses som en synonym till Freuds överjag med den skillnaden att Mead fokuserar på det medvetna och Freud inkluderar en omedveten aspekt. Jaget, eller det subjektiva jaget, är inte passivt på det sätt det objektiva jaget beskrivs som utan är spontant, reflekterande och skapande. Det är inte beroende av andras värderingar utan står för en självständig och fri del av människans jag (ibid). Denna uppdelning kan tolkas som en beskrivning av att vår identitet både är en produkt av det sammanhang vi lever i och ett resultat av våra egna individuella strävanden, vilket innebär att ett deterministiskt perspektiv kan uteslutas (Hilte: 1996, 113).

4.3 Stigma

Begreppet stigma kommer ursprungligen från grekiskan och betyder ungefär stick eller märke och användes ursprungligen för att benämna kroppsliga kännetecken som syftade till att påvisa något avvikande eller mindre önskvärt i en individs moraliska status. Idag är begreppet stigma i huvudsak relaterat till värderingar och attityder om sociala roller i samhället. Det förknippas också i hög utsträckning med social exkludering (Björkman: 2009, 75). Enligt Goffman är stigma ett attribut som nedvärderar och reducerar en person från att vara en hel och vanlig person till att vara en befläckad och ofullkomlig varelse. Stigma kan ses som ett sätt att tillskriva personer total ofullkomlighet på grund av en enda eller ett fåtal ofullkomligheter (Goffman: 1963, 11-15). Genom att tillskriva en person negativa attribut och egenskaper konstrueras en social identitet som skapar bilden av en farlig främling vilken hotar den sociala ordningen och strukturen. Stigmatisering och social exkludering kan då ses som ett försök att undvika oordning eller kaos och upprätthålla strukturer (Johansson: 1999, 231).

För att stigmatisering ska kunna äga rum förutsätts tillgång till makt. Den eller de som stigmatiserar behöver alltså befinna sig i en, ur maktperspektiv, gynnsam position. Makten är även en förutsättning för upprätthållandet av stigma (ibid). Olika samhällen har makten att med olika medel dela in sina medborgare i olika kategorier där givna ramar och spelregler sätts upp för vad som anses vara normalt i den specifika kategorin människor. I mötet, med vad Goffman kallar för främlingen, försöker vi kategorisera och identifiera särskilda egenskaper hos denne som ska fastställa den sociala identiteten där våra första intryck av personen omformas till s.k. normativa förväntningar. De attribut vi tillskriver främlingen utifrån våra normativa förväntningar kallar Goffman för den andres skenbara, eller virtuella identitet. När vi umgås tillsammans och upptäcker att främlingen bär på en egenskap som gör denne olik alla andra inom den kategori man befinner sig tillsammans i blir främlingen reducerad i våra föreställningar till en icke duglig och normal person. Denna stämplande process kallar Goffman för stigma. Genom att vi inte ser en stigmatiserad person som fullt duglig leder detta till att vi tar till olika typer av åtgärder, ofta omedvetet eller oavsiktligt, vilka leder till ett reducerande av dennes kapacitet och möjligheter. Stigmatiseringsprocessen är i första hand ett resultat av relationer och inte avhängigt av egenskaper (Goffman: 1963, 12, 14).

Hur stigma skapas och upprätthålls kan förstås utifrån olika sociala mekanismer. Människor skiljer ut och etiketterar skillnader mellan sig för att få en greppbar bild av en komplex verklighet. När väl en etikett eller stämpling har etablerats tas den för givet och ifrågasätts inte utan blir till en negativ stereotyp bild vilket tenderar att fungera som automatiska, snabba och omedvetna reaktioner och föreställningar om en viss kategori. Kategoriseringen har funktionen av att skapa en uppdelning mellan vi och dem där de som tillhör en viss kategori inte tillerkänns individuella skillnader inom kategorin, exempelvis ’alla med ADHD är okoncentrerade och impulsiva’. Stigmatiserade kan uppleva en statusförlust, exempelvis socialt, vilket kan innebära både diskriminering och exkludering (Björkman: 2009, 75).

4.4 Social responsivitet

Johan Asplund beskriver den sociala responsiviteten som människans naturliga benägenhet att svara på andra människor. Människan är socialt responsiv och är det endast i närvaron av andra människor. Den sociala responsiviteten kan alltså inte definieras som en enskilt existerande egenskap hos människan utan är ett fenomen som utspelar sig mellan människor.

Det kan påpekas här att social responsivitet inte innebär det samma som rollövertagande. Att ta över någon annans attityd och att svara, eller respondera, är här två olika saker, men det är samtidigt enligt Asplund i den sociala responsiviteten vi utvecklar vår individualitet. Genom att den sociala responsiviteten är ’vild och barnslig’ i sin renaste form är det genom socialiseringen, eller snarare inskränkningen av denna primitiva sociala responsivitet som skapar vår individualitet. Om vi bara skulle respondera på alla människor urskillningslöst skulle vår individualitet inte avgränsas. Asplunds begrepp innehåller här motsatspar vilka är socialitet och asocialitet respektive responsivitet och responslöshet (Asplund: 1987, 29-32).

4.5 Abstrakt och konkret socialitet

Ur teorin om social responsivitet har Asplund utvecklat begreppen abstrakt och konkret socialitet. Den abstrakta socialiteten kännetecknas av interaktion där parterna framstår för varandra som icke-konkreta, dvs. abstrakta samhällsvarelser. Samvaron präglas av transaktion. Det finns inget vidare syfte än själva interaktionen för stunden. Detta gör att parterna inte finner någon anledning att presentera sig själva för varandra på ett sätt där de inkluderar personliga aspekter av sig själva i relationen. Ett exempel på detta är då jag går och köper mjölk i affären. Expediten och jag interagerar utifrån syftet att jag vill ha mjölk och expediten pengar. Men i det ögonblick då jag får för lite pengar tillbaka och påpekar detta på ett otrevligt sätt får det expediten att reagera med ilska och jag får talat om för mig vilket kräk jag är som kommer med otrevliga kommentarer varpå ordväxlingen avslutas med en sur kommentar från min sida och adjö. Även om expediten inte känner till min identitet eller var jag bor har jag blivit konkret för denne genom att jag som person framstår som en obehaglig och otrevlig typ. Socialiteten har växlat över från att vara abstrakt till personligt konkret. Den konkreta socialiteten är den abstrakta socialitetens motsats. Konkret socialitet kännetecknas av att parterna inbegripna i interaktion med varandra vill något mer än att bara konversera.

Det finns ett syfte med samtalet utöver utbytandet av ord. Vi är i denna stund inte utbytbara för varandra på det sättet personen bakom mig i kön är då jag köper mjölk. Begreppen skildrar olika former av samspel. De olika formerna av socialitet präglas av skilda former av responsivitet (Asplund: 1987, 171).

5. Metod

5.1 Förförståelse

Under mina drygt 17 år som anställd på Ågrenska har jag tillägnat mig kunskap om hur det kan vara för unga personer att leva med ADHD. Jag har dock ingen personlig erfarenhet av hur det är att leva med ADHD. I arbetet med Öboverksamheten har jag varit med att utforma arbetsmetoder och arbetsleda personal. Syftet har varit att skapa en miljö där unga med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar skall ges möjlighet till meningsfull samvaro med andra där den personliga utvecklingen för individen står i centrum för gruppgemenskapens betydelse.

Jag har under min anställningstid löpande haft processhandledning med externa handledare kring vårt arbete och själv genomgått grundläggande utbildning i psykodynamiskt teori och praktik med inriktning mot ungdomar vid Göteborgs psykoterapi institut. Jag har självständigt och tillsammans med ADHD-konsulenten vid Göteborgs stad hållit i föreläsningar, utbildningar och konsultationer för personalgrupper som arbetar med unga med ADHD exempelvis inom skolan och gruppboenden. Jag är dock ingen expert på ADHD, men jag har träffat väldigt många unga med ADHD och deras föräldrar, syskon och anhöriga vilket lett till att jag känner en respekt för den komplexitet det kan innebära att leva själv eller med en anhörig som har diagnosen. Det är utifrån min kunskap och arbetserfarenhet jag utformat intervjuguiderna som legat till grund för mina samtal med informanterna i denna studie.

Avsikten har varit att kunna presentera ett ”tjockt” material i denna uppsats där empirin har

insamlats inom ramen för den relation jag haft till informanterna sedan många år tillbaka då jag känt dem personligen genom Öboverksamheten från då de var barn och unga tonåringar.

5.2 Sökning av tidigare forskning

Utifrån min förförståelse och uppsatsens frågeställningar har tidigare nationella och internationella studier sökts med hjälp av Social Services Abstracts, Sociological Abstracts, Proquest Social Sciences och Libris via Göteborgs universitets olika databaser. Nationella studier har även sökts i SwePub. Omfattningen av forskning kring barn, ungdomar och unga vuxna med ADHD är enorm inom medicinsk, pedagogisk, psykologisk och social forskning.

Detta har lett till att jag främst fokuserat på avancerade sökningar där jag inkluderat teoretiska begrepp och sökord relaterade till mina frågeställningar och de teman jag identifierat som centrala i kodningen och analysen av empirin. När jag använde mig av sökorden ADHD, stigma OR labeling theory AND young adults OR adolescents i Social Services Abstracts och Sociological abstracts gav detta sju stycken antalet träffar. När jag inkluderade sökorden Identity OR Social identity AND Children med ADHD AND stigma OR Labeling theory resulterade det i totalt 14 träffar i samma databas. När jag vidare sökte med samma sökord beskrivna ovan i Proquest Social Sciences och begränsade sökningen till att endast omfatta peer reviewed gav detta sammanlagt 509 träffar fördelat på två olika sökningar. Jag genomförde även en sökning på ”ADHD identity” som begrepp vilket resulterade i en träff.

Dessa avancerade sökningar gav ett mer begränsat urval av studier utifrån det specifika ämne jag inriktat mig på. När jag inkluderade ovan nämnda sökord med Generalized other OR Significant other AND Shame OR Interaction gav detta noll träffar. Det betydligt större antalet träffar som genererades av att tillämpa sökorden Identity AND Children ledde till ett urval av dessa 509 artiklar som även kunde inkludera de tidigare nämnda sökorden Stigma AND Adolescents. I databasen Libris gav sökorden ADHD AND stigma två träffar och i SwePub gav sökning efter nationella studier med sökordet ADHD 60 träffar.

5.3 Val av metod

Undersökningen har genomförts i formen av semistrukturerade intervjuer. Ansatsen i undersökningen har varit fenomenologisk. Med detta menar jag att föremålet för denna studie är informanternas egna perspektiv och upplevelse av att ha växt upp med ADHD. Det är deras beskrivning av sina erfarenheter som står i centrum för denna studies frågeställningar (Kvale

& Brinkmann: 2009, 42). Av denna anledning återges informanternas berättelser i form av rika citeringar av vår dialog ur intervjuerna. Ambitionen har varit att göra djupintervjuer med unga vuxna om deras retrospektiva tankar och upplevelser av att ha vuxit upp med ADHD och vilken betydelse omgivningen haft för deras självuppfattning. För att kunna utforska deras egna upplevelser, tankar och känslor kring ämnet har den kvalitativa metoden avgjorts vara mest lämpad för uppsatsens syfte. Jag har sökt efter personliga och utförliga svar på mina frågeställningar och samtidigt försökt förhålla mig öppen för nya perspektiv och infallsvinklar informanterna tagit upp i samtalen (ibid). En kvantitativ metod för att utforska mina frågeställningar hade inte gett samma möjlighet till nyans och fördjupad förståelse av informanternas erfarenheter. Intervjuerna har varit kumulativa vilket inneburit en möjlighet att ändra och tillföra ytterligare teman och aspekter till kommande intervjuer. I kvantitativa studier ges andra förutsättningar där kodningen av empirin fastställs som definitiv redan från början (Bryman: 2011, 516). En annan vinst med kvalitativa intervjuer är att informanterna vid enstaka tillfällen tolkat vissa frågor på ett annat sätt än vad som var avsett från början.

Detta har dels öppnat upp möjligheten att få alternativa svar på frågeställningarna och dels att

förtydliga och förklara frågornas innebörd ytterligare. Denna process synliggörs genom utförliga återgivningar av våra samtal under resultat och analys i kapitel sex. Min upplevelse av intervjuerna är att de blivit utförliga och grundliga vilket resulterat i att jag fått svar på frågeställningarna, men även annan intressant information som inte kan behandlas inom ramen för denna uppsats syfte. Jag har utgått från frågeställningarna som beskrevs i problemformuleringen under syfte och frågeställningar. I intervjuerna har frågeställningar behandlats i olika ordningsföljd beroende på vad informanterna själva har valt att lägga tyngden på i sina berättelser.

5.4 Urval

Urvalet av informanter har varit målstyrt. Jag har själv sökt upp personer jag tidigare arbetat med inom ramen för Ågrenskas korttidsverksamhet. Detta innebär att jag valt ut personer som är relevanta för denna studies frågeställningar (Bryman: 2011, 392). Min tidigare kontakt med informanterna genom Öboverksamheten har möjliggjort att tränga in i och undersöka deras subjektiva upplevelser kring ADHD och omgivningens betydelse inom ramen för en tillitsfull relation. Alla de potentiella informanter jag kontaktade ställde sig från början positiva till att delta i studien. Dock avböjde en person kort efter att han lämnat muntligt medgivande till att delta i studien pga. hälsoskäl.

Utifrån den begränsade tid man har till sitt förfogande att genomföra en undersökning likt denna blev storleken på urvalet anpassat efter dessa förutsättningar. Jag har intervjuat fyra personer och är samtidigt medveten om att det hade varit intressant att intervjua en betydligt större population för att få en vidare bild och ytterligare perspektiv. Genom ett större urval hade jag haft större möjlighet att öka studiens generaliserbarhet och tillförlitlighet. Mitt syfte med denna undersökning har dock inte varit att presentera en bild av hur det är för alla unga att växa upp med ADHD, utan att utveckla en fördjupad förståelse för hur det kan vara att växa upp med en neuropsykiatrisk diagnos. Detta gör jag genom att lyfta fram ett fåtal individers specifika erfarenheter och upplevelser kring denna fråga.

Jag valde att enbart intervjua unga män med ADHD och uteslöt möjligheten att intervjua personal vid olika enheter för unga med ADHD eller föräldrar. Denna undersökning har sitt huvudsakliga fokus på informanternas egna upplevelser och berättelser då detta tillsynes verkar vara en kunskapslucka i befintlig forskning kring de sociala aspekternas betydelse för hur det är att växa upp med ADHD.

Informanterna är mellan 19 och 25 år gamla. Samtliga informanter är män. Majoriteten av de som diagnosticeras idag med ADHD är pojkar (socialstyrelsen: 2012, 20 ). Detta avspeglar sig i en ojämn könsfördelning i hur grupperna är indelade efter kön i Öboverksamheten.

Sålunda har det möjliga urvalet av informanter vilka tidigare deltagit i Ågrenskas korttidsverksamhet till största del bestått av män. I mitt arbete har jag uteslutande de senaste 14 åren bara arbetat med killgrupper, vilket påverkat det målstyrda urvalet, eftersom jag begränsat det till att omfatta endast de jag har en tidigare relation till och är före detta deltagare i Öboverksamheten. Därmed har möjligheten att inkludera kvinnor i studien varit starkt begränsad.

Det informanterna har gemensamt med varandra är att de har en ADHD-diagnos samt att de varit deltagare i Öboverksamheten. I övrigt finns det inga andra variabler jag tagit hänsyn till i