Examensarbete
15 högskolepoäng, avancerad nivåSverigedemokraterna står vid dörren
En studie av vad rektorer förhåller sig till vid beslut om
Sverigedemokraternas representation i skolan
The Swedish Democrats at the door
A study of decision making among principals regarding the Swedish
Democrats representation in school
Henrik Roslund
Per-Olov Jönsson
Lärarexamen 90 hp Handledare: Ange handledare
Lärarutbildning 90 hp 2010-11-04
Examinator: Therese Vincenti Malmgren
Handledare: Nils Andersson Lärarutbildningen
Förord
I arbetet med detta examensarbete har vi haft som ambition att i den mån det varit möjligt och har hunnits med, jobba tillsammans så mycket som möjligt. Detta för att vi är övertygade om att kvalitén på både genomförandet av studien och dess slutprodukt på så vis höjs. Således har tankearbetet i utformandet av vår problemställning, val av teori, metod och reflektioner kring detta gjorts gemensamt, vilket har varit en tillgång. Likaså har studiens intervjuer utformats och genomförts gemensamt, medan transkriberingen av dessa delats på. När det gäller resultatredovisningen har även denna gjorts tillsammans med undantag av avsnittet Konstruktionen av skolan, som skrivits av Henrik, och avsnittet Positionen som rektor och beslutsfattare, som skrivits av Per-Olov. I övrigt kan de olika delarna i denna slutprodukt inte tillskrivas endast en av författarna eftersom vi suttit tillsammans när vi skrivit. Förhoppningen är att det bidragit till att vår text håller en jämn språklig nivå och att läsaren uppfattar en röd tråd genom hela arbetet.
Sammanfattning
Vårt syfte med denna uppsats är att undersöka vad som kan tänkas påverka rektorers beslut att tillåta eller neka Sverigedemoraterna tillträde till gymnasieskolan. Vi vill undersöka vilka förutsättningar, argument och överväganden som rektorer påverkas av och baserar sina beslut på. Vi har som utgångspunkt att ett deliberativt demokratiideal förordas i den svenska skolan. Därför blir det intressant att dessutom undersöka hur rektorerna förhåller sig till deliberativ demokrati i deras beslut. Vi har använt oss av diskursanalys som teori och metod i vårt arbete, tillsammans med deliberativ demokratiteori. Intervjuer har använts som metod för att samla in empiri. Det vi har kommit fram till genom studien är att tre av de fyra rektorer vi har intervjuat har tillåtit Sverigedemokraterna att närvara på skolan, medan en inte tillåter dem representation. De tre rektorer som har tillåtit Sverigedemokraterna lyfter fram demokratiska värden som yttrandefrihet och fri debatt som grund för sina beslut. Den rektor som har nekat Sverigedemokraterna lyfter fram skolans värdegrund som underlag för sitt beslut, med motiveringen att partiets politik strider mot denna. Värdegrunden framhålls även av de rektorer som tillåtit Sverigedemokraterna, och utifrån den påvisar de en ambivalens vad gäller förhållandet mellan den och de värden de anser partiet står för. Ett deliberativt demokratiideal har visat sig hos rektorerna i deras överväganden inför besluten.
Nyckelord: beslutsfattande, deliberativ demokrati, demokrati, diskursanalys, diskurspsykologi, intervju, rektor, Sverigedemokraterna.
Innehållsförteckning
Förord... 2 1 Inledning... 7 1.1 Bakgrund...7 1.1.1 Yrkesrelevans ...81.2 Syfte och problemställning ...9
2 Kunskapsöversikt...10
2.1 Tidigare forskning ... 10
2.1.1 Sverigedemokraterna och skolan...10
2.1.2 Politiska partier i skolan ...12
2.2 Diskursanalys ... 13
2.2.1 Olika diskursskolor ...14
2.2.2 Diskursteori...14
2.2.3 Diskurspsykologi...14
2.3 Deliberativ demokrati ... 16
2.3.1 Deliberativ demokrati i den svenska skolan ...16
2.3.2 Kritik mot deliberativ demokrati ...17
3 Metod och genomförande ...18
3.1 Metodologiska överväganden och argument... 18
3.1.1 Intervju som metod...19
3.1.2 Urval...20
3.1.3 Bearbetning och analys ...21
3.1.4 Validitet och reliabilitet...22
3.1.5 Forskningsetik...22
4 Resultat ...24
4.1 Inställningen till Sverigedemokraterna som parti och deras representation i skolan ... 24
4.2 Demokratiska förhållningssätt... 28
4.3 Konstruktionen av skolan ... 31
4.4 Positionen som rektor och beslutsfattare ... 35
5 Analys och diskussion ...39
5.1 Diskursiv organisering ... 39
5.2 Retorisk organisering ... 41
5.2.1 Retorisk konstruktion av legitimitet...41
5.2.2 Retorisk konstruktion av motiv...42
5.3 Rektorerna och det deliberativa idealet ... 43
5.3.1 Främjandet av deliberativa samtal...43
5.3.2 Förhållandet till konsensus ...44
5.4 Slutsats ... 46
5.5 Diskussion... 47
Referenser ...48
Bilaga 1 Intervjuguide ...51
1 Inledning
1.1 Bakgrund
I valrörelsen inför valet 2010 fick skolan som politisk arena en uppmärksamhet som vi som författare till denna uppsats inte känner igen sedan tidigare. Anledningen till detta är frågan om Sverigedemokraternas närvaro i politiska sammanhang i svenska gymnasieskolor. Exempelvis blev flera gymnasieskolor i Lund uppmärksammade i de lokala medierna. Detta med anledning av de oroligheter som uppstått i samband med att skolorna fått besök från Sverigedemokraterna (SD) i deras skolturné. På Spyken i Lund ledde SD: s besök till att externa motdemonstranter sökt sig till skolan varpå rektorn till slut bad SD och motdemonstranter lämna skolan. Detta ledde senare till att rektorn anmäldes till Justitiekanslern (JK). På Katedralskolan var det elever som försökte stoppa och störa besöket och på Vipeholmsgymnasiet avvisades motdemonstranter av polisen (SDS 2010-04-14, SDS 2010-05-07, SDS 2010-04-20, SDS 2010-04-15). Sverigedemokraternas egenskaper som parti utmanar demokratin och ställer frågan om hur vi skall definiera och praktisera demokrati på sin spets. Skolan och därmed rektorn som beslutsfattare blir föremål för en diskussion där dessa frågor blir högaktuella, delvis på grund av händelser som ovan men framför allt med tanke på skolans demokratiuppdrag. Detta uppdrag fastställs i skolans styrdokument i form av skollagen och läroplanerna. I skollagen framgår att skolans verksamhet skall vila på grundläggande demokratiska värderingar och att alla som verkar i skolan skall främja aktningen för alla människors egenvärde och respekt för miljön (Skollagen, 1 kap, 2§ och 9§). I läroplanen står att skolan har en viktig roll i att främja förståelse för andra människor och värdet av ett mångkulturellt samhälle, samt motverka främlingsfientlighet och olika former av diskriminering. Skolan skall också präglas av saklighet och allsidighet samt främja att olika uppfattningar ges utrymme i dess verksamhet (Lpf94:4).
Utifrån detta kan Sverigedemokraternas närvaro i skolan både legitimeras och problematiseras vilket ställer beslutsfattare och rektorer inför ett dilemma. Rektorn är den som gör bedömningen på den enskilda skolan och har det yttersta ansvaret för beslutet men också ordningen på skolan. Detta är ett tungt ansvar som innefattar en mängd överväganden. Skolans säkerhet, demokratiuppdraget utifrån styrdokumenten, elever och lärares önskemål, partiers intresse av att delta och önskemål kring detta, allt detta är faktorer som kan spela in och så gör förmodligen också rektorns personliga uppfattning. Rektorns position som beslutsfattare blir enligt oss den mest intressanta att undersöka. Detta för att kunna sätta fingret på beslutsprocessen och de överväganden som gjorts i denna.
Utbildningsdepartementet och Skolverket förespråkar en skola med ”deliberativa samtal” som central aktivitet (Utbildningsdepartementet, 2000, Skolverket, 2000). Man menar att fria samtal och fri debatt mellan människor med olika bakgrund bör främjas på skolan. Frågan om Sverigedemokraternas vara eller icke vara på skolan kan ha inverkan på hur detta deliberativa ideal kan uppfyllas.
1.1.1 Yrkesrelevans
Det beslut som fattas påverkar skolans verksamhet i form av att det bör bemötas och diskuteras, framför allt med eleverna. På så vis kan det sätt som frågan om Sverigedemokraternas närvaro hanteras på den enskilda skolan bli en del av elevers skolning i demokrati. För oss som blivande lärare i samhällskunskap är det därför viktigt att kunna hantera frågan om SD: s närvaro i skolan på ett sätt som går i led med skolans demokratiuppdrag. Detta kräver att vi har insikt i den komplexa position som skolan befinner sig i, personifierat i rektorns position som beslutsfattare och ytterst ansvarig. Det är vi som lärare i allmänhet och samhällskunskapslärare i synnerhet som kommer få möta elevers tankar och frågor om Sverigedemokraternas vara eller icke vara på skolan. Som samhällskunskapslärare är det också vårt ansvar att undervisningen vilar på saklighet och allsidighet vilket gör att vi skall bemöta de politiska röster som gör sig hörda i skolan och se till att olika sätt att se på saker får ges utrymme. Det gör det än viktigare att vi har en insikt i vilka överväganden som görs när frågan om politiska partiers närvaro i skolan skall avgöras, speciellt när det gäller
Sverigedemokraterna, vars politik utmanar delar av skolans uppdrag. Den situation som valet 2010 innebär, med Sverigedemokraterna i riksdagen, gör frågan om hur de skall hanteras i skolan än mer aktuell.
1.2 Syfte och problemställning
Med bakgrund i det som skrivits ovan är syftet med studien att undersöka vilka förutsättningar, argument och överväganden som rektorer påverkas av och baserar sina beslut på, vad gäller att tillåta eller neka Sverigedemokraterna tillträde till gymnasieskolan. Detta grundar sig i att vi uppfattar det som att skolan genom att just ställas inför denna fråga blivit en arena där frågan om hur demokratibegreppet skall praktiseras sätts på prov och där dess gränser tänjs. Syftet med studien är således inte att komma fram till ett ”rätt” svar på frågan om huruvida Sverigedemokraterna bör tillåtas i skolan eller inte. Därför är det heller inte intressant att förhålla oss till Sverigedemokraternas politik i vår undersökning.
Ett deliberativt ideal med öppen diskussion framförs både av Skolverket, Utbildningsdepartementet och Statens offentliga demokratiutredning från 2001 som viktigt både i den svenska demokratin och i den svenska skolan. Det är därför intressant att i analysen även begrunda huruvida rektorerna i sina beslut har gjort anspråk på deliberativ demokrati, genom att skapa förutsättningar för eller förhindra att det deliberativa idealet kan uppfyllas på skolan.
Vår studies problemställning kan följaktligen konkretiseras i följande frågeställningar:
• Vad påverkar rektorerna i deras beslut gällande Sverigedemokraternas representation i skolan?
2 Kunskapsöversikt
I detta avsnitt ämnar vi först presentera tidigare forskning om vårt problemområde och Skolverkets rekommendationer gällande politisk information i skolan. Sedan kommer vi redogöra för vår teoretiska utgångspunkt inför detta arbete. Denna står på två ben. Dels utgår vi från diskursanalysen som teori och metod i vårt arbete. Det utgör en viktig grund för hur vi har konstruerat och kommer angripa vårt problem. Detta gör att skiljelinjen mellan teori och metod ibland är svår att avgöra. Dels utgår vi från den deliberativa demokratiteorin när vi senare analyserar det empiriska material vi samlat in.
2.1 Tidigare forskning
I denna avdelning ämnar vi presentera tidigare forskning inom vårt problemområde och även Skolverkets rekommendationer om hur man skall hantera partier i skolorna. Detta eftersom det dels ger läsaren en fördjupad bild av problemet, dels för att vi har som utgångspunkt att rektorerna måste förhålla sig till detta dokument eftersom det utgår från bestämmelser om skolans uppdrag.
2.1.1 Sverigedemokraterna och skolan
Det har varit svårt att hitta forskning som berör Sverigedemokraterna i förhållande till skolan på något sätt med undantag för några studentuppsatser, företrädesvis examensarbeten av lärarstuderande. På så vis ter sig vårt problemområde relativt outforskat. Detta kan i viss mån förklaras med att det var Sverigedemokraternas valframgångar 2006, då Sverigedemokraterna fick mandat i många av Sveriges
kommuner, som på allvar satte SD på agendan i den allmänna samhällsdebatten och följaktligen även i skolans värld.
Ett examensarbete från 2008 som ligger nära vårt problemområde är Partiernas
tillträde till skolorna av Jonny Nilsson som undersöker vilka möjligheter politiska
organisationer har att få tillträde till gymnasieskolor och medverka i undervisningen. Detta med speciellt fokus på hur man från skolornas sida hanterar önskemål från främlingsfientliga organisationer och om detta har förändrat förhållningssättet gentemot politiska organisationer på skolorna (Nilsson, 2008:5). Uppsatsen visar att skolorna i relativt liten grad ställts inför problematiken med främlingsfientliga organisationers deltagande på skolan och således saknas klara riktlinjer för hur frågan ska hanteras. Dock verkar en förskjutning ha skett i diskussioner kring detta från rent praktiska överväganden till frågan om vilka man skall bjuda in. Generellt är det riksdagspartierna som har lättast att få tillträde till skolorna (Nilsson, 2008:24ff).
I Sverigedemokraterna och skolan av Björn Grönqvist (2008) ligger fokus på hur SD hanteras i undervisningen i samhällskunskap och hur sympatier med partiet bemöts samt hur lärare ser på att bjuda in partiet. Författaren visar att lärarnas hantering av SD och sympatier med partiet varierar beroende på lärarens uppfattning om partiet och i vilken grad man betecknar det som odemokratiskt. Det finns en tveksamhet hos flera lärare inför att bjuda in partiet och eftersom partiet rönt framgångar först på senare tid har man aldrig gjort det. Riksdagsmandat anges som vanlig gräns för vilka partier man brukar eller kan tänka sig att bjuda in (Grönqvist, 2008:38f).
Två andra examensarbeten som bör nämnas är Skolvalet och Sverigedemokraterna av Marie Thulin (2007) och Lärarens ”anti-demokratiska uppdrag” av Sofia Bärgman (2007). Thulin undersöker varför SD fick ett stort stöd vid skolvalet 2006 på en skola i Ystad. Hon kommer fram till att grupptryck mellan elever och en av eleverna utförd valkampanj på skolan, samt lärarnas val att inte ta upp partiet i undervisningen är det som legat bakom framgången (Thulin, 2007:3). Bärgman visar på det komplexa och ibland motsägelsefulla i lärarens uppdrag att motverka anti-demokratiska uttryck, där åsiktsfrihet å ena sidan och värnandet av demokratiska värden å den andra kan komma i konflikt med varandra. Diskussioner med elever och kunskap framhålls som det som lärare tror på i det praktiska utförandet av detta uppdrag (Bärgman, 2007:38).
2.1.2 Politiska partier i skolan
Skolverket har en del stödmaterial på området som syftar till att vägleda skolor i frågan.1 Den nyaste av dessa kom i april 2010 efter ett uppdrag av regeringen och är således mest relevant att redogöra för.
I Politisk information i skolan betonas det komplexa i frågan om hur skolans kontakter med den politiska omvärlden skall se ut. Man lyfter en problematik med att denna kontakt är för ojämn mellan olika skolor och att kontakterna ofta är för begränsade (Skolverket, 2010:2). Skolans demokratiska uppdrag härleds till grundlagarna och delas upp i tre delar där skolan skall ge eleverna kunskaper om demokrati och mänskliga fri – och rättigheter, verka i demokratiska arbetsformer samt fostra eleverna till demokratiska medborgare genom att all skolans verksamhet skall genomsyras av demokratiska värderingar och respekt för mänskliga rättigheter. Detta främjas bäst av en skola som är öppen för kontakter med omvärlden och som främjar diskussion där uttryck för olika åsikter får mötas. Samtidigt betonas att skolan skall förena grundlagarnas fri- och rättigheter och skolans värdegrund, samt att skolan inte kan betecknas som en offentlig miljö där exempelvis mötesfrihet råder (Skolverket, 2010:6-7).
Utifrån detta utformar man rekommendationer för hur svenska skolor skall agera i frågan. Det genomgående budskapet är att inga partier skall särbehandlas på grund av deras politik och att skolans aktiva urval av partier skall göras på objektiva grunder. Partier som själva tar initiativet och visar intresse får dock inte nekas, med vissa undantag i form av skäl som hänvisas till ordningen på skolan eller är av annan praktisk art. Det huvudsakliga handlingsutrymme som respektive skola ges i rekommendationerna utgörs av att neka alla partier tillträde eller öppna upp skolan för de som är intresserade av att komma. Det förstnämnda alternativet förordas dock inte av Skolverket (Skolverket, 2010:9ff). Friskolor har en större möjlighet att neka partier tillträde till skolan eftersom man inte omfattas av yttrande- och tryckfrihet på samma sätt som kommunala skolor. Dock är man skyldig att följa läroplanerna och den värdegrund som uttrycks i Skollagen, vilket gör att även friskolor måste fylla kravet om saklighet och allsidighet (Skolverket, 2010:15).
1
Även Sveriges Kommuner och Landsting har kommit ut med en liknande skrift men den bedömer vi till stor del bygger på Skolverkets och därför väljer vi av utrymmesskäl att redogöra endast för denna.
2.2 Diskursanalys
Diskursanalys fungerar både som vetenskaplig teori och metod, där fokus ligger på att studera kulturella och sociala gränser för konstruktionen av fenomen (Assarsson, 2007:79). Metoden är inte lämpad för någon specifik vetenskapsprofession, utan innehåller en rad tvärvetenskapliga och multidisciplinära ansatser som man kan använda på många olika sociala områden i många typer av undersökningar (Winther - Jørgensen & Phillips, 2009:7).
Centralt i diskursanalys är skiftet av ståndpunkten från att beskriva eller förklara verkligheten, till hur verkligheten konstrueras eller skapas i en social kontext (Assarsson, 2007:79). Diskursanalysen vilar på en socialkonstruktionistisk grund och utgår således från att det inte kan finnas en versionsfri eller oberoende verklighet. All kunskap är därför socialt konstruerad och kan därför aldrig avspegla en entydig verklighet. Denna kunskap konstrueras som sann i olika diskurser som människor förhåller sig till (Börjesson & Palmblad, 2007:9).
Språket är en av de centrala beståndsdelar i analysen som står i fokus och genom att kategorisera olika diskurser i det vetenskapliga sammanhang man befinner sig i, kan man – genom språket – konstruera ett sammanhang. Utgångspunkten är att världen är döpt och därmed satt, eller mer precist, den döps och sätts i en ständigt pågående process (Börjesson & Palmblad, 2007:10).
Margareth Wetherell definierar diskursens uppgift på följande vis: ”Discourse builds objects, worlds, minds and social relations. It doesn’t just reflect them” (Wetherell i Wetherell, Taylor & Yates, 2008:16). Wetherell menar att all form av tal är dialogt: “When we speak, we combine together many different pieces of other conversations and text and, other voices” (a.a.). Inom diskursanalysen handlar det om att det vi kallar egenskaper, tillhörigheter och så vidare, är diskursivt formerade, språkligt burna och satta genom handling (Börjesson & Palmblad, 2007:8).
2.2.1 Olika diskursskolor
Det finns tre huvudsakliga teoretiska skolor inom diskursanalysen: diskursteori, kritisk diskursanalys och diskurspsykologi. Vi har valt att använda diskursteori och – främst – diskurspsykologi som både teori och metod i vårt arbete.
2.2.2 Diskursteori
Diskursteorin bygger på Ernestos Laclaus och Chantal Mouffes kartläggning av de processer “där vi kämpar om hur tecknens betydelse ska fastställas” och där vissa betydelsefixeringar blir så konventionaliserade att vi uppfattar dem som naturliga (Winther - Jørgensen & Phillips, 2000:32). Diskursteorin använder vi främst för att kunna identifiera och definiera de diskurser som framträder i intervjuerna med rektorerna. I vårt fall vill vi visa hur rektorerna konstruerar betydelse i sina uttalanden och hur betydelser framställs som naturliga. Detta kan översättas med tre teoretiska begrepp: “Nodalpunkter”, vilka organiserar diskurser (exempelvis deliberativ demokrati), “betydelsebärare”, som ger nodalpunkterna betydelse (exempelvis yttrandefrihet), samt “ekvivalenskedjor” som sätter betydelsebärare i förbindelse och ger dem en enhetlig diskursiv mening (Winther - Jørgensen & Phillips, 2000:57f). Med dessa begrepp kan vi inordna de så kallade “tecken” vi finner relevanta för konstruktionen av diskurser bland de åsikter rektorerna uttrycker.
2.2.3 Diskurspsykologi
Den stora skiljelinjen mellan diskurspsykologin och den ”stora diskursanalysen”, med teoretiker som Focault och Bauman i spetsen, ligger i diskursens omfång. Inom diskurspsykologin laborerar man på lokal nivå med mindre diskurser, där fokus ligger på hur diskurser byggs upp och hur deltagarna själva formulerar fram världen i interaktion, medan Focault och Bauman menar att diskurser inte bara existerar på en specifik plats, utan opererar över institutionernas gränser (Börjesson & Palmblad, 2007:14).
Diskurspsykologin omfattar ett socialkonstruktionistiskt förhållningssätt till diskursanalys vilken har utvecklats inom socialpsykologin som kritik och ifrågasättande av kognitivismen (Winther - Jørgensen & Phillips, 2000:97). Forskarna bakom skolan är Jonathan Potter och Derek Edwards, båda verksamma vid Loughboroughs universitet.
Diskurspsykologins socialkonstruktionistiska angreppssätt omfattas av att språk är en dynamisk form av social praktik som formar den sociala världen, inklusive världsbilder, sociala relationer och sociala subjekt. I motsats till den kognitivistiska psykologin ses inom diskurspsykologin mentala processer som konstituerade genom social, diskursiv aktivitet, snarare än som ”inre processer” (a.a.). Margaret Wetherell och Jonathan Potter vänder sig bort från kognitivismen och menar att språkbruket har en helt annan dimension än den som tidigare har legat i fokus inom det kognitivistiska forskningsfältet: ”We become less interested in what is going on under people’s skulls and a lot more interested in how people are actually using language with each other in the course of different kinds of interactions” (Potter & Wetherell, 1987:14).
Diskurspsykologin fokuserar på så vis på den retoriska organiseringen av text och, vilket blir relevant i vårt fall, tal. Med detta vill man se hur text och tal inriktas mot social handling, det vill säga att man gör något med sitt tal. Hur människors konstruktioner av världen utformas för att bemöta alternativa versioner är poängen med diskurspsykologins analys av denna retoriska organisering. (Winther – Jørgensen & Phillips, 2000:114f) Ett sätt att göra detta är exempelvis att undersöka hur diskursivt övertygande kan ske, exempelvis i form av hur forskaren framställer fakta som verkliga, de ”finns där ute”, istället för att fakta produceras av människor (Börjesson, 2003:94). I en diskurspsykologisk analys kan man använda sig av vissa tekniker, exempelvis i form av att leta efter krispunkter, som är ett tecken på att något gått fel i interaktionen. Dessa krispunkter kan spegla konflikter mellan olika diskurser (Winther – Jørgensen & Phillips, 2000:122).
Diskurspsykologin intresserar sig för hur subjektet väljer att investera i vissa diskurser och hur man därmed väljer bort andra tillgängliga diskurser. Yttranden i en viss situation bygger på rutiner i hur talandet skall gå till och dessa rutiner gör vissa uttalanden möjliga medan andra blir tabubelagda, “tabuiserade”. Denna tabuisering av potentiella uttalanden får en ideologisk funktion i och med att vissa världsbilder därmed främjas till förmån för andra (Winther – Jørgensen & Phillips, 2000:109f).
2.3 Deliberativ demokrati
Sedan en tid kan det officiellt eftersträvade styrelseskicket i Sverige beskrivas som en ”deltagardemokrati med deliberativa kvaliteter”. Det har vi den parlamentariska Demokratiutredningens, Regeringens och Riksdagens ord på (SOU 2000:1:23; Prop. 2001/02:80:27). Vad begreppet Deliberativ demokrati innebär är inte helt enkelt. I demokratiutredningens betänkande får vi följande beskrivning:
I den deliberativa demokratiteorin… betonas argumentationens och samtalets fundamentala betydelse för demokratin. Endast sådan maktutövning kan skapa förtroende som samspelar med övertygelser som uppstått i fria samtal medborgare emellan. Demokratin ger ett ramverk för fri diskussion mellan jämlikar. Politik kopplas till diskussion. Demokratin är därför i behov av arenor där opinioner kan bildas, debatteras och ifrågasättas. I dessa diskussioner underordnas mina intressen det gemensamma bästa (SOU 2000:1:22f).
Det finns ingen entydig definition av ordet ’deliberativ’. Rune Premfors och Klas Roth menar att två seriösa förslag till svenska ord för denna demokratisyn redan används ganska flitigt, nämligen ”samtalsdemokrati” och ”diskussionsdemokrati” (Premfors & Roth, 2004:8). Vidare menar författarna att den deliberativa teoriskolan långtifrån alltid garanterar någon slutgiltig samsyn och vägen till gemensamma beslut kan vara präglad av betydande motsättningar (a.a.).
Tomas Englund lägger i sin definition av deliberativ demokrati stor vikt vid att det finns ett samspel mellan två eller flera parter och att det ges utrymme för demokratiska överväganden och strävan efter konsensustagande:
Med deliberativa samtal avses samtal där i något avseende skilda synsätt, uppfattningar och värden lyfts fram och kan brytas mot varandra med en strävan efter att var och en själv reflekterar över sin ståndpunkt genom att lyssna, överväga, söka argument och värdera, samtidigt som det finns en kollektiv strävan efter att finna gemensamma referensramar för bedömning av icke-överensstämmelse och/eller en eventuell samsyn som alla kan enas om (Englund, 2007:14f).
2.3.1 Deliberativ demokrati i den svenska skolan
Deliberativ demokratiteori tar i anspråk det fria samtalet och ett jämbördigt samspel mellan två eller flera parter. Som nämndes tidigare bör - i enlighet med Skolverkets rapporter - så kallade deliberativa samtal förordas i den svenska skolan. I SOU2000:1
står det skrivet att “Staten och kommunerna generöst måste tillåta eller erbjuda olika former för deltagande som medborgarna uppfattar meningsfulla och effektiva”. Vidare står det skrivet att skolan, folkbildningen och ideella organisationer “alltjämt har en nyckelroll att spela” (SOU2000:1:34). Även i Skolverkets rekommendationer för politisk information i skolan lyfts värdet av ett öppet diskussionsklimat i uppfyllandet av skolans demokratiuppdrag (Skolverket, 2010:6). Englund sätter upp ett antal karakteristika för deliberativa samtal. Med hjälp av dessa kan vi bedöma i vilken utsträckning deliberativ demokrati förespråkas hos rektorerna. Deliberativa samtal innebär enligt Englund i grunden samtal:
a. där skilda synsätt ställs mot varann och olika argument ges utrymme
b. som alltid innebär tolerans och respekt för den konkreta andra; det handlar bl.a. om att lära sig lyssna på den andres argument (Englund, 2007:155).
En annan aspekt av den deliberativa demokratiteorin som är relevant är fokuset på konsensusbegreppet. Att genom förnuftiga resonemang uppnå konsensus om vad som utgör det allmännas bästa är en viktig aspekt i det deliberativa perspektivet (Svensson, 2008:75). Mer ingående handlar konsensusbegreppet om att deltagare kommer överens om olika positioners legitimitet (a.a.). Utifrån konsensusbegreppet vill vi titta närmare på hur och om rektorerna ger uttryck för att det finns konsensus bakom de beslut som har fattats kring Sverigedemokraternas representation på skolan.
2.3.2 Kritik mot deliberativ demokrati
På ett brett plan finns en kritik mot deliberativ demokrati som ifrågasätter dess realism. Kritiker menar att den deliberativa demokratin inte har någon förankring i verkligheten, och menar att denna typ av samtal inte kan existera på riktigt, likväl existerar den och fungerar ofta även om den ibland kräver direktdemokratiska inslag (Mackie, 1998:84). Andra framhåller kritik mot konsensusbegreppet, och menar att skapandet av konsensus inte är eftersträvansvärt. Den svenska idéhistorikern Sven-Eric Liedman uttrycker sin kritik på följande vis: ” Det som gör demokrati till demokrati är, vad jag förstår, inte att vi är eniga utan att vi har rätt att vara oeniga och till och med uppmuntras därtill (Liedman, 1986:20).
3 Metod och genomförande
I detta avsnitt ämnar vi först redogöra för de metodologiska överväganden som gjorts inför och under arbetets gång. Vi kommer också fortgående presentera hur själva genomförandet av studien har gått till.
3.1 Metodologiska överväganden och argument
Syftet med denna studie är som fastslagits tidigare att undersöka vilka förutsättningar, argument och överväganden som rektorer påverkas av och baserar sina beslut på. Utifrån detta syfte grundar vi detta arbete i två huvudsakliga metodologiska val. Dessa utgörs av diskursanalysen och intervjumetoden. Innan vi kom fram till dessa två var vi tidigt övertygade om att studien skulle ha en kvalitativ ansats istället för en kvantitativ. Den kvalitativa ansatsen tar avstånd från den kvantitativa i dess tro på en objektiv verklighet som går att mäta. Detta till förmån för ett perspektiv där man är intresserad av hur individen upplever verkligheten och skapar den, och detta i en given kontext och inte i experimentform (Backman, 2008:53-54). Vi är inte intresserade av en objektiv bild av ”hur det ser ut” på skolor i besluten om Sverigedemokraternas representation, utan vill fokusera på rektorers förutsättningar, överväganden och argument i det enskilda fallet och på så vis komma åt vad som påverkar dem i deras beslut. Vår uppfattning är att detta är komplexa frågor som inte kan besvaras utifrån att något ”är” på ett speciellt sätt. Utifrån det har vi valt en kvalitativ ansats till denna studie.
Valet av diskursanalys är grundat på att vi vill se vilka antaganden om verkligheten som rektorernas beslut bygger på och vi tror att vi inte kan isolera detta från den kontext och de samhällsprocesser som dessa uttalas i. Istället vill vi med hjälp av diskursanalysens verktyg komma åt det komplicerade förhållandet mellan skolan och samhället och på så vis förhoppningsvis uppnå ett mer fruktsamt resultat i vår analys.
För att göra valet av diskursanalys som teori och metod ännu tydligare för läsaren kan vi kalla det för att vi för att svara på frågan om vad som påverkar rektorerna i deras beslut, ”översätter” detta till vilka diskurser vi uppfattar att rektorerna förhåller sig till. Diskurserna är således det som, på ett komplext sätt, påverkar rektorernas beslut. Vi har här valt att kombinera två inriktningar av diskursanalys, nämligen diskursteori och diskurspsykologi som har presenterats i avsnitt 2. Att kombinera element från olika former av diskursanalys är fullt möjligt, förutsatt att man är förtrogen med vad som skiljer dem åt (Winther – Jørgensen & Phillips, 2000:10). Diskurspsykologin fokuserar på konkret vardaglig praktik men erkänner större samhälleliga strukturer av diskurser som människor använder i denna praktik. Diskursteorin fokuserar på abstrakta och opersonliga diskurser men erkänner att dessa skapas, bevaras och förändras i vardaglig praktik (Winther – Jørgensen & Phillips, 2000:27). På så vis anser vi det vara förtjänstfullt att använda dessa två diskursanalytiska angreppssätt tillsammans. Rent konkret innebär detta att vi kommer identifiera ”stora diskurser” i rektorernas tal som vi uppfattar styr deras uppfattning om beslutet, samtidigt som vi kommer analysera hur rektorerna använder sig av både ”stora” och ”små” diskurser i sin situation, för att skapa en mening kring det fattade beslutet.
3.1.1 Intervju som metod
Intervju som metod för datainsamling lämpar sig när man vill komma åt komplexa fenomen som åsikter och uppfattningar, när det är känsliga frågor som berörs samt om man söker information som endast vissa nyckelpersoner kan svara på (Denscombe, 2009:232). Vår studie kan sägas uppfylla samtliga av dessa kriterier eftersom vi är ute efter beslutsfattares utsagor om en fråga som vi uppfattar som känslig, vilket motiverar vårt val av intervju som metod. Vi har valt att använda oss av en semistrukturerad intervjuform vilken tillsammans med den ostrukturerade är den vanligaste metoden för datainsamling inom diskurspsykologin (Winther – Jørgensen & Phillips, 2000:118). Vid semistrukturerade intervjuer har man en uppsättning ämnen och frågor förberedda men också flexibel ordningsföljd och formulering av frågorna samt låter informanten utveckla sina svar (Denscombe, 2009:234f). Vi använde oss av en intervjuguide2 med
teman som vi försökte täcka in men lät informanten i stor utsträckning styra intervjuns ordningsföljd och frågeformuleringar. Några frågor är emellertid slutna (exempelvis ”Har det förekommit samtal mellan dig som rektor och SD?”) vilket faller sig naturligt eftersom vi måste skapa en ingång i intervjun. Till dessa har vi naturligtvis haft följdfrågor som medel för att utveckla våra slutna frågor.
Ett andra steg i intervjuprocessen har varit att transkribera det intervjumaterial vi samlat på oss från rektorerna. Idén om att transkribering enbart skulle innebära att ”få ner ord på papper” ligger långt ifrån verkligheten. Transkribering är en konstruktiv och konventionell aktivitet. Den som transkriberar material anstränger sig för att skapa tydliga slutsatser om vad som sägs, för att därefter presentera informanternas ord i ett enhetligt system (Potter & Wetherell, 1987:165). Vi spelade in och transkriberade hela intervjuerna och inte enbart utvalda fragment ur dessa, för att på så vis både skapa en tydlig helhetsbild av de argument som framförts och samtidigt försäkra oss själva och informanterna om att deras uttalanden inte rycks ur sina sammanhang. Detta återspeglas även i hur vi valt att återge utdrag av intervjuerna3. Genom att redovisa såväl informantens svar som våra frågor och kommentarer, tror vi att det ges mindre utrymme för missuppfattningar och det möjliggör för läsaren att få en helhetsbild av den dialog som ägt rum.
3.1.2 Urval
Vi har intervjuat fyra rektorer på fyra olika gymnasieskolor, samtliga belägna i södra Sverige. Förhoppningen med vår studie var först att få ihop 6-8 informanter, vilket enligt Kvale (1997:98) brukar betecknas som ett ”representativt urval” för studier av mer kvalitativ karaktär. Emellertid visade det sig att enbart fyra av femton rektorer ville ställa upp på intervju. Flera rektorer avböjde att vara med i studien med motiveringen att de inte kunde disponera den tid som krävdes för intervjun (intervjun var avsatt att äga rum under en timmes tid), alternativt svarade de inte på våra e-postförfrågningar. En annan förhoppning med studien var att kunna få ihop ungefär lika många tillåtande som nekande rektorer till Sverigedemokraternas representation på skolan.
3
I den empiriska genomgången har vi i vår struktur inspirerats av Lena Sawyer. (2006). Att koppla
drömmar till verkligheten: SYO- konsulenters syn på etnicitet i övergången från grundskolan till gymnasiet.
Genom representanter för Sverigedemokraterna fick vi tillgång till dokument som har fastställt vilka skolor som har tagit emot respektive nekat Sverigedemokraterna. I dessa dokument fanns det utsatt tre skolor i Skåne som hade nekat Sverigedemokraterna representation. Resterande skolor hade tillåtit partiet att närvara. Vi har intervjuat tre rektorer som har tillåtit Sverigedemokraterna, och en som nekat dem. Vi anser att det inte innebär någon svaghet för studien att inte befästa en sådan representation, eftersom vi inte är ute efter att generalisera utan vill undersöka diskursiva förhållningssätt hos enskilda rektorer.
En vanlig kritik av intervjuundersökningar är att det inte går att generalisera från deras resultat eftersom intervjupersonerna är för få. Enligt Kvale bör man koncentrera sig på ett fåtal intensiva fallstudier om syftet är att erhålla generell kunskap (Kvale, 1997:98). Vi har under arbetet med vår studie insett att fyra rektorer räckte mer än väl för att belysa de fenomen som vi har ämnat undersöka. Potter och Wetherell styrker även tesen att ett fåtal informanter kan vara en styrka för en studie, om denna berör generell kunskap kring en rad viktiga fenomen (Potter & Wetherell, 1987:161).
3.1.3 Bearbetning och analys
När vi hade transkriberat intervjuerna (intervjumaterialet omfattade ca 80 sidor) började vi med det omfattande arbetet att läsa igenom dessa och försöka tematisera materialet utifrån informanternas utsagor. I detta arbete valde vi att strukturera materialet utifrån fyra teman. Dessa är inställningen till Sverigedemokraterna och deras representation i skolan, demokratiska förhållningssätt, konstruktionen av skolan samt positionen som rektor och beslutsfattare. Vi valde dessa för att samtliga av dessa är tätt sammanknutna med beslutsprocessen och således också vårt syfte med studien. Dessa teman utgör också strukturen i vårt resultatkapitel. Utifrån dessa teman har vi sedan försökt identifiera olika diskurser, vilka vi har använt oss av för att besvara frågan om vad som påverkat rektorerna i deras beslut.
3.1.4 Validitet och reliabilitet
När det gäller vår undersöknings validitet så är ett sätt att visa på en diskursanalys validitet att göra denna genomskinlig för läsaren. Detta görs genom att man redovisar representativa exempel från empirin tillsammans med detaljerad redovisning av tolkningen som länkar exemplen till analytiska påståenden (Winther – Jørgensen & Phillips, 2000:123). Vi har ansträngt oss för att uppfylla detta i vår empiriska genomgång. Ett sätt att avgöra om en diskursanalys är valid är att se på sammanhanget. Analytiska påståenden ska ge diskursen en form av sammanhang, och om det är några element som inte passar in i den diskursanalytiska redogörelsen, är det mindre sannolikt att andra kommer att acceptera analysen som färdig och trovärdig (Potter & Wetherell, 1987:170). Till detta hör även vad Potter och Wetherell (1987) benämner som
fruktbarhet. Författarna syftar med detta begrepp till möjligheterna med att om en studie
kan generera färska lösningar till ett forskningsfält, ges studien mer respekt och en högre grad av reliabilitet (Potter & Wetherell, 1987:171).
3.1.5 Forskningsetik
Eftersom vi använder intervju som metod i vårt arbete, är det viktigt att begrunda etiska problem som kan uppstå. Det är därför viktigt att etiska frågor under utförandeprocessen tas under övervägande redan från undersökningens början och fram till slutrapporten. Steinar Kvale har i sin bok Den kvalitativa forskningsintervjun satt upp en modell för hur etiska överväganden bör tas från studiens början till dess slut. I denna modell pekar han bland annat på vikten av att erhålla samtycke med undersökningspersonerna, att säkra konfidentialitet och överväga de konsekvenser som kan följa av undersökningen för intervjupersonernas del (Kvale, 1997:105).
I begynnelsen av vår studie skickade vi ut mejl till ett 20-tal rektorer runtom i Skåne med en förfrågan om att få göra en intervju. Vi var tydliga med att de som informanter skulle få vara anonyma och att skolans namn och andra faktorer som skulle kunna inskränka på rektorns och skolans integritet, inte skulle publiceras i vår studie, dels för att skydda integriteten och dels för att sådan information inte var relevant att publicera i vår studie. Detta har vi grundat på den etiska principen om fördelaktighet, som innebär
att risken att en undersökningsperson lider skada ska vara så liten som möjligt (Kvale, 1997:110). Rektorernas namn är därför fingerade och vi har valt att kalla dem Tore, Robert, Annelie och Niklas. För att garantera anonymiteten har vi valt att inte avslöja information om vilken skola och kommun varje specifik rektor verkar inom. Detta har också bedömts som irrelevant för studien.
4 Resultat
Resultaten kommer att struktureras kring fyra teman, som dock är svåra att skapa vattentäta skott emellan. Dessa är inställningen till Sverigedemokraterna och deras representation i skolan, demokratiska förhållningssätt, konstruktionen av skolan samt positionen som rektor och beslutsfattare. Som nämnts kallar vi rektorerna Tore, Robert, Annelie och Niklas. De tre förstnämnda har beslutat att låta Sverigedemokraterna närvara på skolan och den sista har uttalat sig i media om att skolan inte tänkte låta partier eller organisationer som strider mot skolans värderingar närvara på skolan. I utdragen från intervjuerna kallas rektorn för den första bokstaven i det fingerade namnet medan H står för Henrik och P för Per-Olov.
4.1 Inställningen till Sverigedemokraterna som parti och
deras representation i skolan
Även om vi inte ställde specifika frågor om vad rektorerna anser om Sverigedemokraterna som politiskt parti och vilken syn de har på dem, framkom det ståndpunkter hos samtliga rektorer hur de ställer sig till dem. När vi frågade Tore mer ingående huruvida han har uppfattat några specifika reaktioner på skolan kring Sverigedemokraternas närvaro och de beslut han har tagit kring detta, blev svaret så här:
H: Har du fått, har du fått några allmänna reaktioner på ditt beslut att ta in dom här, positiva, negativa från, har du hört från kollegor, lärare, elever?
T: Eh, näe det kan jag inte påstå (tveksamhet på rösten). Eh, det finns ju, det ska jag inte sticka under stol med att det finns en olust (betonar hårt) att ha in Sverigedemokraterna i huset. Det är definitivt ingenting som man applåderar.
P: Vilka menar du då? T: Alltså, bland lärare. P: Bland lärare, mm.
T: Och det är väl ingen av oss i skolledningen heller som tycker att det direkt är roligt att ta in Sverigedemokraterna (betonar), utan det är ju den intellektuella medvetenheten som gör, att vi förhåller oss, på det sätt som vi gör.. Helt klart.
Tore konstruerar i detta uttalande en bild av en samstämmighet på skolan, både hos lärare och hos skolledare. Dels uttrycker han en enighet kring synen på Sverigedemokraternas representation på skolan, dels uttrycker han en enighet om hur man skall förhålla sig till den. Synen på Sverigedemokraterna beskrivs med en ”olust” bland både lärare och skolledning i att ha dem närvarande på skolan. Med uttryck som “sticka under stol med” och ”ingenting som man applåderar” uttrycker rektorn att det finns en tydlig konsensus på den egna skolan kring synen på Sverigedemokraternas representation. Trots att det infinner sig en ”olust” över att ha Sverigedemokraterna i ”huset”, är det den ”intellektuella medvetenheten” som gör att de fattar det beslut de har gjort. Den ”intellektuella medvetenheten” härleder oss till vad vi kommer kalla för en deliberativ demokratidiskurs där rektorn som beslutsfattare uttrycker sig ha skapat ett förhållningssätt som är grundat på en demokratisk medvetenhet kring representation och yttrandefrihet, trots att man som beslutsfattare inte anser att Sverigedemokraterna är särskilt önskvärda på skolan. Detta outtalade högre syfte med handlandet vidareutvecklas på följande vis:
T: Eftersom jag är så övertygad om att det är såhär vi måste tänka. Men nu är det ju ingen övervägande… det är knappt ens någon minoritet som tycker annorlunda.
Beslutsprocessen kan inte enbart grunda sig på den konsensus som finns inom skolledningen och lärarkollegiet, utan det finns starkare värden och bestämmelser som man förhåller sig till. Den deliberativa demokratidiskursen gör sig även här gällande. Rektorn och hans kollegor ”måste” tänka på detta vis. Det finns ingen annan syn som kan legitimera det beslut som har tagits. Begreppet intellektuell medvetenhet signalerar en gräns för vad som kan sägas i rektorns position. I den deliberativa demokratidiskurs som rektorn positionerar sig i är intellektuell medvetenhet det som skiljer demokratiska sätt att hantera SD från odemokratiska sätt att göra detta. Intellektuellt medvetna sätt att hantera SD är utifrån en insikt om begreppen yttrandefrihet och öppen debatt, begrepp som är centrala i den deliberativa demokratidiskursen. Som beslutsfattare och ansvarig för att skolan uppfyller det demokratiska uppdraget blir det i den diskursen omöjligt att uttrycka att man ger efter för personliga åsikter men också en retorisk poäng att visa att
Även Annelie visar på en liknande tendens när vi frågar hur responsen har sett ut på skolan bland elever och lärare, när det gäller att tillåta Sverigedemokraterna att komma:
A: Några elever som undra... frågade rektorn (samordnande rektor, inte Annelie) hur kan du ta hit dom? Och då sa rektorn att vi lever i en demokrati, och dom har lika rätt att vara här som alla andra, och dom ska behandlas likadant som alla andra. Och det förstår ju eleverna när man säger det.
Annelie hänvisar här till ett samtal mellan den samordnande rektorn på skolan och elever. Rektorn bemöter här elevernas argument i den deliberativa demokratidiskurs Annelie själv befinner sig inom, och hon påvisar den vikt rektorn lägger vid att denne tillsammans med eleverna lever i en “demokrati” och att Sverigedemokraterna därmed ska behandlas “likadant” som “alla andra”. I likhet med Tore uttrycker också Annelie personliga åsikter om Sverigedemokraterna som påvisar att trots att det finns en negativ uppfattning om dem, så bestämmer den deliberativa demokratidiskursen hur hon kan förhålla sig till dessa åsikter. På frågan om hon tycker att det kan vara problematiskt att ha Sverigedemokraterna på skolan sett till värdegrunden svarade hon:
A: ... jo men klart att det är ett problem. Det tycker jag ju framför allt personligen, tycker jag att det är ett problem
P+H: mm
A: att dom inte tycker att alla människor har rätt att vara här eller, lika värde eller, eller vad det än är. Allt vad dom tycker.
På det vis som den deliberativa demokratidiskursen uttrycks i intervjun, ges ett förhållningssätt företräde före ett annat, det vill säga ett överordnat demokratiskt perspektiv går före den personliga inställningen till SD som parti. Emellertid är detta förhållningssätt inte självklart eftersom hon säger att “det är ett problem” att ge Sverigedemokraterna representation på skolan, eftersom partiet “inte tycker att alla människor har rätt att vara här” och inte står för ”lika värde”. Annelie ser till och med problem i “allt vad dom tycker”. I Annelies utsaga förhåller hon sig här till en värdegrundsdiskurs när hon framhåller att ”alla har rätt att vara här” och att alla människor har ”lika värde”. Robert uttrycker även han åsikten att Sverigedemokraterna bör ges tillträde till skolan med skolans demokratiska uppdrag som grund. Han visar samtidigt på en ambivalens när han på frågan om det är skolans uppdrag som ligger till grund för hans uppfattning om att man måste ta debatten med SD i skolan, osökt kommer in på Sverigedemokraternas förflutna:
R: Skolans uppdrag, den finns alltid i botten. Eh, och det finns i botten, något som ni säkert känner till, det som står i Skollagens andra paragraf, nämligen att eh, eh, alla elever, eller alla människor skall hanteras lika. Eh, i alla tänkbara avseenden... och det är där jag tycker Sverigedemokraterna gjort tydliga övertramp historiskt, men när jag lyssnar på debatten idag, när jag till exempel hör Jimmie Åkesson i debatten så kan jag inte låta bli att slås av eh, hur pass, alltså han har blivit mycket, inte han, Sverigedemokraterna har blivit mycket. mycket smidigare, än vad dom tidigare har varit.
Robert förhåller sig här till “skolans uppdrag” och lyfter fram bestämmelser som säger att “alla människor skall hanteras lika”. Här synliggörs också värdegrundsdiskursen där förmedlandet av en syn på alla människors lika värde uttrycks som en del av skolans uppdrag. Sverigedemokraternas förflutna framhålls som ståendes i konflikt med de värden som värdegrundsdiskursen uttrycker. “Alla människor skall behandlas lika” är således inget som Sverigedemokraterna stått för historiskt även om de enligt Robert blivit “smidigare”. Att Sverigedemokraterna blivit “smidigare” signalerar en retorisk förbättring snarare än en politisk förändring.
Senare uttrycker han hur demokratin konstrueras som ett överordnat värde när det gäller beslutet om Sverigedemokraternas närvaro i skolan. Både Tore och Annelie har gett utryck för liknande förhållningssätt, där synen på Sverigedemokraterna som ett odemokratiskt parti utmanar den deliberativa demokratidiskurs de tre rektorerna har grundat sitt beslutsfattande utifrån. Dock framhåller Robert ännu en aspekt, nämligen att Sverigedemokraterna är ett parti som med sin ideologiska grund och sitt rykte bland eleverna riskerar att äventyra tryggheten på skolan:
H: Känner du ett ansvar inför lärare och elever, att ge Sverigedemokraterna tillträde eller neka dom? I ert fall då att ni har gett tillträde. Som rektor då får jag komma tillbaka till.
R: Ja, jag känner, när det gäller den frågan så känner jag framför allt ett ansvar, att värna om demokratin, och värna om yttrandefriheten. Den står över allt annat. Eh, sen när det gäller tryggheten på skolan, där måste jag hitta andra vägar, om jag är orolig för det. Om jag är orolig för slagsmål eller vad det kan vara. Eh, det får inte hindra (betonar) att yttrandefriheten finns. Så yttrandefrihet, det demokratiska spelet det går, det går före allt annat.
Robert förhåller sig här till den deliberativa demokratidiskursen genom att det är viktigt att värna om “demokratin” och “yttrandefriheten”, och tillsammans med “det demokratiska spelet” går dessa tre komponenter inom den deliberativa demokratidiskursen “före allt annat”. Vad som dock också motsätter sig det demokratiskt självklara med att tillåta Sverigedemokraterna på skolan, är synen Robert har på Sverigedemokraterna som ett parti som kan tendera att förorsaka våldsyttringar
på skolan i form av “slagsmål”. Robert utgår från att “tryggheten” på skolan kan äventyras, sett utifrån den bild han har av partiet. Den deliberativa demokratidiskursen gör sig dock såpass starkt gällande att han måste hitta “andra vägar” för att tillgodose skolans trygghet, om han är “orolig” för att partiets närvaro kan generera våldsyttringar. Utifrån Roberts och Annelies uttalanden kan vi se hur värdegrundsdiskursen och den deliberativa demokratidiskursen till viss del står i konflikt med varandra i förhållande till deras uppfattning om Sverigedemokraternas representation i skolan.
Niklas ger också uttryck för en värdegrundsdiskurs men ett annat förhållningssätt när han pratar om när Sydsvenskan frågade om hur skolan ställde sig:
N: Och eh, ja, så länge dom inte har, jag uttalar mig inte om politiska partier, men jag menar skolan, det här är ju en, detta är ingen offentlig miljö, vem som helst kommer inte hit här, utan någon godkänt det va, och eh, har dom inte skolans värderingar så är dom inte välkomna hit här. Sen tolkar jag då Sverigedemokraterna i ett vis, att det var dom det handlade om.
Här framhåller Niklas ”skolans värderingar” som avgörande för om partier är ”välkomna hit” eller inte och enligt Niklas var det Sverigedemokraterna ”det handlade om” när Sydsvenskan frågade. På så vis förhåller han sig till en värdegrundsdiskurs precis som Annelie och Robert men denna får styra hans förhållningssätt i frågan om Sverigedemokraternas närvaro på skolan eller ej.
4.2 Demokratiska förhållningssätt
Både Tores, Annelies och Roberts uttalanden kan sägas visa på en investering i en viss diskurs, nämligen en deliberativ demokratidiskurs där likabehandlandet av partier och en öppen debatt där alla röster skall göras hörda är viktiga inslag. Denna investering är tätt sammankopplad med konstruktionen av en identitet som demokratiskt medveten skolledare.
Ett annat förhållningssätt till öppen debatt med Sverigedemokraterna som deltagare är det som Tore tar upp att SSU och Ung vänster står för när han får frågan om Sverigedemokraterna varit på skolan:
T: Ja, vi har haft dom på debatt här. P: På debatt?
P: Sa nej till att delta i debatten, ok.
K: Ja dom avstod på grund utav att Sverigedemokraterna var här.
Tore utvecklar sedan resonemanget med att en socialdemokratisk fd riksdagsledamot närvarade istället, och att också han beklagade frånvaron av SSU och Vänstern:
T: Han var ju inte för ungdomspartiet, utan han var ju här för... så att säga partiet. Men i övrigt var det ju ungdomsförbunden för partierna som var här. Men SSU och vänstern dom, bojkottade, vilket (fd riksdagsledamotens förnamn) själv (betonar) beklagade. Han hade gärna sett att dom var här.
Här uttrycker Tore ett beklagande över ungdomsförbundens agerande. I deras förhållningssätt framhålls ett tydligt avståndstagande från debatt med Sverigedemokraterna och en ovilja till att vistas i samma politiska rum, med hänvisning till att “dom bojkottade” debatten. Detta framför värdet av en tillåtande öppen politisk diskussion och samtal. Tore kan sägas investera i den deliberativa demokratidiskursen och visar tydligt avstånd från den diskurs SSU och Ung Vänster har förhållit sig till när de avstått att närvara. Ett sätt att uppfatta demokrati konstrueras av Tore som självklart och tas för givet. I den situation som Tore befinner sig i, som rektor med den identitet som han konstruerar kring denna position i form av en demokratisk medvetenhet, blir det tabuiserat (Winther – Jørgensen & Phillips, 2000:109f) att tala om att utesluta vissa partier eller att som parti avstå från debatt.
Hur ett annat förhållningssätt är möjligt visas i Niklas uttalande när han resonerar kring att han anklagats för att vara odemokratisk till följd av att han i media uttalat att odemokratiska partier inte har en plats på skolan:
H: Hur håller du dig till den kritiken att ni var odemokratiska, att ni blev betraktade som det? N: Hur menar du, att jag håller mig till, jag skiter i det. Nä, alltså nä det tycker inte jag, att vi är odemokratiska. Det är ju samma, jag skulle inte låta ... nationalsocialistisk front komma hit. Det, alltså det finns vissa tankar, tendenser, tankar i samhället som vi inte ska ha. Nu har vi, å andra sidan ska vi säga, vi har inte haft någon debatt överhuvudtaget på skolan.
Niklas gör inte avkall på att vara demokratisk, samtidigt som den deliberativa demokratidiskursen inte framträder i detta fall. Han bemöter först kritiken kring att han skulle vara odemokratisk med att säga “jag skiter i det”. Sedan tar han tillbaka sitt uttalande med att säga “Nä, alltså nä det tycker inte jag, att vi är odemokratiska”. Här uppstår en krispunkt (Winther – Jørgensen & Phillips, 2000:122) som tyder på en konflikt mellan två olika diskurser. När Niklas först uttrycker att han “skiter i” om han
betraktas som demokratisk eller inte och sedan ändrar sig, ger han uttryck för att han är medveten om att hans beslut att utesluta Sverigedemokraterna kan stå i konflikt med demokratin. Därför konstruerar han sedan ett demokratiskt förhållningssätt genom att dra gränser för vad som får uttryckas i en demokrati. Detta genom att säga att det “finns vissa tankar, tendenser i samhället som vi inte ska ha”.
Denna konflikt kan tydliggöras genom att vi ställer den demokratidiskurs Niklas förhåller sig till mot den som Tore, Annelie och Robert ger uttryck för. De framhåller vikten av att tillåta politiska partier att närvara på skolan, oavsett hur demokratiska partierna uppfattas vara, och konstruerar legitimitet utifrån “demokratisk medvetenhet” och “den intellektuella medvetenheten”. Niklas å andra sidan konstruerar legitimitet för ett nekande av Sverigedemokraternas representation, genom att hänvisa till den egna synen på partiets “tankar” och “tendenser” och deras odemokratiska hållning.
Som vi har visat ovan konstruerar rektorerna diskurs om demokrati där två förhållningssätt har utkristalliserats. Ett där demokratin konstrueras som ett överordnat syfte där alla åsikter måste få uttryckas och behandlas lika som dess beståndsdelar, och ett annat där den försätts med gränser för vilka åsikter som skall behandlas lika i demokratin. Samtidigt som det i vissa uttalanden ter sig som att de beslut som rektorerna fattat kan härledas till någon av dessa motstridiga uppfattningar så konstrueras ett annat förhållningssätt till besluten i andra uttalanden. På frågan om vad Robert förhåller sig till i sitt beslut svarar han så här:
R: Om jag fattar frågan rätt så menar jag så här, idag, att debatten måste tas. Eh, och det sämsta som kan hända idag, det är att eh ... olika slagord får bli oemotsagda. Utan det som Sverigedemokraterna går ut med, det måste hanteras på något sätt. Det måste, alltså det måste finnas motargument mot det. Däremot så kan jag aldrig tvinga (betonar) en elev, eller någon annan för den delen, att tycka att Sv.., att inte tycka som Sverigedemokraterna, men deras argument måste mötas av någon. Och det är det (betonar) som inte har hänt speciellt mycket, tycker jag. Om det var svar på din fråga?
Robert svarar senare så här på frågan om vad som väger tyngst i beslutsfattandet:
R: Att det blir en fri debatt och att eh, demokratin fungerar. Det vill säga att yttrande, yttrandefriheten fullt ut får råda och att man, utifrån eller efter debatten respekterar vad var och en tycker och tänker.
Robert uppmanar till en fri debatt där Sverigedemokraterna skall närvara, dock framträder här ett annat syfte. I detta syfte uttrycks debatten som ett medel för att hantera Sverigedemokraterna och de åsikter man uppfattar att partiet står för, uttryckt i
citatet som “slagord” som måste mötas av “någon”. Robert framhåller inte bara att man främjar demokratiska värden såsom “yttrandefrihet” och “fri debatt” genom att tillåta Sverigedemokraterna i skolan. Här ser vi en förskjutning i Roberts demokratiska förhållningssätt mot en politiserad diskurs. Detta genom att han även lyfter fram ett politiskt uppdrag som han som skolledare har möjlighet att ta sig an, vilket innebär att Sverigedemokraterna får delta i skoldebatten, eftersom “motargument” måste skapas så att partiets argument inte blir “oemotsagda”.
Liknande tendenser kan vi även hitta hos Tore när vi efterfrågar om han känner en tillförsikt i att bjuda in Sverigedemokraterna utifrån den syn han har på elevernas förmåga att hantera det på, som han uttrycker det, ett ”demokratiskt sätt”:
T: Absolut, debatten måste vara öppen, det är enda möjligheten att komma åt de odemokratiska dimensioner som finns i det här partiet.
P: mm
T: Och då måste man få klä av det och synliggöra det, det kan aldrig göras på annat sätt än i debatt och diskussion.
Även Tore uttrycker ett politiskt uppdrag genom att han vill “komma åt odemokratiska dimensioner” genom att i formen av debatt “klä av och synliggöra” dessa. “Debatt” och “diskussion” är betydelsebärare (Winther – Jørgensen & Phillips, 2000:58) som tidigare har uttryckts i den deliberativa demokratidiskurs som legitimerat beslutet att släppa in Sverigedemokraterna i skolan. På samma sätt som “öppen debatt” och “diskussion” tidigare har använts av Tore för att konstruera den deliberativa demokratidiskursen, används nu dessa betydelsebärare i konstruktionen av den politiserade diskursen, genom att en “öppen debatt” bär upp syftet att komma åt “odemokratiska dimensioner” hos Sverigedemokraterna.
4.3 Konstruktionen av skolan
Ett tydligt mönster vi har sett bland de fyra rektorer vi har intervjuat, är hur de skapar legitimitet genom att anföra sina argument utifrån en social konstruktion av den egna skolan. Det framträder alltså olika lokala skoldiskurser bland rektorerna som de skapar legitimitet utifrån i sina beslut. Tore ger flera symboliska uttryck för sin skola:
T: alla som, alltså det, jämt, alltså det är inte bara inför valet, utan, under hela mandatperioden så är alltid (betonar) dom politiska partierna eller ungdomsförbunden välkomna att komma hit. Så fort dom kontaktar oss så öppnar vi dörrarna. Så att det är ofta bokbord här nere i matsalskorridoren, med företrädare för olika ungdomsförbund. Men, eh, Sverigedemokraterna har aldrig varit här. Sen är ju det här en skola som är känd för, att vara rätt så rödgrön. Så att i skolvalet nu så hade väl vi, om det var en 64 procent som röstade rödgrönt. Sen hade vi också Sverigedemokrater som röstade här hos oss.
Den egna skolan betraktas som en inbjudande institution inom vilken man ”välkomnar” både ”de politiska partierna” och ”ungdomsförbunden”, inte bara ”inför valet”, utan under ”hela mandatperioden”. Som Tore själv säger så ”öppnar” man ”dörrarna” om intresse finns bland partierna att närvara på skolan. I likhet med flera av rektorerna förbinder Tore sig till en deliberativ demokratidiskurs inom vilken han tydligt påvisar den öppenhet skolan har inför partiernas representation på skolan.
Tore framhåller en politiserad skoldiskurs inom vilken han betecknar skolan som ”rödgrön”, och belägger denna bild av skolan med att 64 procent röstade rödgrönt i skolvalet. Vad som är intressant i Tores politiserade diskurs är att han enbart ser de 64 procent elever som röstade rödgrönt som just ”röstande elever”, medan de som röstade på Sverigedemokraterna framställs som ”Sverigedemokrater”. Här görs skillnad mellan identiteten på en rödgrön väljare och en Sverigedemokratisk väljare, eftersom den senare tillskrivs en identitet som starkare anknuten till partiet.
Tores kännetecknande av skolan som rödgrön uttrycks på flera ställen i intervjun, bland annat när han talar om skolans värdegrundsuppdrag. Han betonar vikten av att eleverna lär sig ”förstå vad vi menar med, rättvisa, vad vi menar med solidaritet, alltså såna här kärnvärden, som ehm, vi ju ändå vill ska sitta djupt i folksjälen”. Här förhåller sig Tore till en värdegrundsdiskurs innehållande ”kärnvärden” som exempelvis ”Rättvisa”, ”solidaritet” och ”folksjälen”. De värden som Tore uttrycker relaterat till skolans värdegrund är färgade av de rödgröna partierna, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet, och används på så vis i konstruktionen av den egna skolan. Bland de rektorer som nekade Sverigedemokraterna representation i skolan finns Niklas:
P: Hur, hur, har, eh, Har Sverigedemokraterna varit här eller? N: Näe
P: Det har dom inte?
N: Näe (skrattar till) det har dom inte… det ska dom inte va. P:Näe
N: Det finns många olika skäl. Vi tillhör ju en organisation som heter (Friskolekoncern X)4, som är en väldigt stor friskoleaktör. Vi har ju riktlinjer där hur vi ska ställa oss, till dom här, icke-, Det är ju det som är lite känsligt också, nu är dom inne i riksdagen. Då är det en annan sits, men då var dom ju inte det och då ansåg vi att, jag svara på dom frågorna i (lokal morgontidning) att sk… politiska partier som inte har våra, skolans värderingar, är inte välkomna hit. För det är ju liksom ingen, offentlig miljö heller så…
Niklas lyfter i sin skoldiskurs fram ”riktlinjer” som ”friskolekoncern X” har vad gäller bemötandet av partier. Han menar att skolan inte är någon ”offentlig miljö” och eftersom, sett utifrån Niklas värdegrundsdiskurs, partier som inte har ”skolans värderingar” inte är ”välkomna”, konstrueras beslutet att stänga ute Sverigedemokraterna från skolan som självklart. Niklas konstruerar på så vis en skola som ”ingen offentlig miljö" i kontrast till Tores konstruktion av en öppen skola som ”öppnar” ”dörrarna”.
4.3.1 Skoldiskurser och trygghet
Som grund för rektorernas beslut gällande Sverigedemokraternas vara eller icke vara på skolan, framträder främst ett perspektiv som förbinds till rektorernas olika skoldiskurser, nämligen en trygghet/otrygghet kring att kunna tillåta Sverigedemokraterna på skolan.
Trygghetsbegreppet relateras i rektorernas tal till de lokala skoldiskurser de förhåller sig till. Annelie visar upp en bild av sin skola som en samhällsengagerad sådan med medvetna elever som inte på något vis skulle störa ordningen om Sverigedemokraterna närvarade:
H: Behövde ni poliser och så här? Vakter…
A: Nej nej, oh nej. Vi har, nej vi har inte den sortens elever så… som ger sig på folk.
Annelie uppfattar att skolan inte har ”den sortens elever” som ”ger sig på folk”. Därför beslutades det aldrig om att låta ordningsmakten närvara under Sverigedemokraternas besök. Detta kan ses i motsats till Niklas beslut om att inte tillåta Sverigedemokraterna på skolan, som i sitt förhållande till skolans trygghet menar att ”Det blir för mycket bråk i skolan” om Sverigedemokraterna ges utrymme att närvara. Detta grundar han på
