Hur lösa ett Handelshinder inom EU?: Om SOLVIT och Problemlösning på den inre marknaden

UPPSALA UNIVERSITET

Företagsekonomiska Institutionen - Handelsrätt

Hur lösa ett Handelshinder inom EU?

Om SOLVIT och Problemlösning på den inre marknaden

Datum: 2011-01-20

Kandidatuppsats HT 2010

Författare: Jesper Dahl

Handledare: Torsten Seth

Sammanfattning

Uppsatsen handlar om att redogöra för vilka möjligheter en EU-medborgare som stöter på ett handelshinder har, förklara vad dessa möjligheter innebär samt hur man går till väga som klagande. Detta är ett problem eftersom det inom EU är tänkt att råda fri rörlighet för varor, tjänster personer och kapital. Uppsatsen har funnit en rad olika möjligheter vilka delats in i två olika fack, formella respektive informella möjligheter

Kännetecknande för den formella vägen är att den är svår för en medborgare att nå på direkt väg medan den å andra sidan har direkt rättslig verkan och ger möjligheter till sanktioner genom EU-domstolen. För att nå dit krävs en lång process som i regel tar flera år innan ett beslut kan tas och hindret kan elimineras.

Beträffande informell problemlösning finns ett problemlösningsnätverk upprättat av EU kallat SOLVIT som kan tillämpas när en medborgare hindras av en myndighets felaktiga

tillämpning av reglerna på den inre marknaden. Kännetecknade för den informella är ett snabbare förfarande med relativt hög andel lösta fall men som saknar egna sanktionsrättsliga möjligheter utan får förlita sig på att övertala och förhandla med de berörda myndigheterna.

Uppsatsen har funnit att nuvarande system har en del ljuspunkter i form av SOLVIT:s snabba lösningar i kombination med en hög andel lösta fall men också en del brister främst genom svårigheten för en medborgare att få snabba lösningar som också är rättsligt bindande. Det tycks råda en misstro mot den informella problemlösningen som försvårar dess arbete.

Dessutom hade SOLVIT kunnat genomföras ännu bättre om den hade tagits på ett större allvar

i vissa stater.

Förkortningar

EU - Europeiska Unionen

FEUF-fördraget - Konsoliderad version av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt EES - Europeiska ekonomiska samarbetsområdet

EG - Europeiska gemenskapen

Innehållsförteckning

1. Inledning ... 1

1.1Problemformulering: ... 1

1.2 Syfte ... 2

1.3 Avgränsning ... 2

1.4 Metod ... 2

2. Bakgrund – Den inre marknaden ... 3

2.1 Den inre marknaden och EU-rätten ... 3

3. Formella möjligheter för problemlösning ... 6

3.1 Formell prövning, EU-domstolen och kommissionen ... 6

3.1.1 Framställningar till parlamentet ... 8

4. Informell Problemlösning ... 10

4.1 Informell Problemlösning - SOLVIT ... 10

4.1.1 SOLVIT:s problemlösningsprocess ... 11

4.1.2 SOLVIT:s funktion och uppbyggnad ... 12

4.1.3 Självupplevda problem för SOLVIT och resultat ... 14

4.1.4 SOLVIT: Exempelfall ... 15

4.2 EU-ombudsmannen ... 18

4.2.1 Exempelärende från EU-ombudsmannen ... 19

5. Avslutande diskussion ... 20

Källförteckning ... 23

Bilaga: Ur redovisning enligt regleringsbrevet ... 26

1

1. Inledning

1.1Problemformulering:

Fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital är sedan en lång tid bärande grundpelare för den Europeiska Unionen. Vidare ingår ickediskriminering, rörelsefrihet med mera som några av de grundläggande rättigheterna för unionens medborgare. Trots detta förekommer det idag ett flertal olika handelshinder inom EU:s gränser. ”Myndighetsåtgärder som syftar till att hindra eller försvåra fri internationell rörlighet för varor och tjänster”

. Exempel på

handelshinder kan exempelvis vara subventioner, tullar, kvoter i form av kvantitativa

begränsningar av import och export.

Det är därför givetvis av stor vikt för unionen att sådana inte tillåts existera och att ett effektivt system för att lösa dessa finns.

Dessa frågor är också intressanta med tanke på att EU de senaste åren utvidgats och tagit in nya medlemsländer och idag består av 27 länder och drygt 500 miljoner invånare.

Detta har inneburit att en rad nya länder med skilda lagstiftningar har tagit plats i unionen. Därför är det rimligt att tänka sig att alla dessa länders tidigare lagstiftningar inte är harmoniserade fullt ut eller helt i linje med EU-rätten. Detta är också en rimlig förklaring till att handelshinder och andra hinder mot rörligheten ändå existerar.

En medborgare i EU har flera möjligheter när denne ställs för ett hinder enligt ovan. Ett problem är dock att det är svårt att veta exakt vilka som är tillämpliga och hur man går tillväga. Det finns både formella vägar såsom att vända sig till nationella myndigheter och domstolar och även indirekt till EU-domstolen. En EU-medborgare har inte direkt

möjligheten att vända sig till EU-domstolen men det finns däremot en rad indirekta vägar vilka kan vara svåra att känna till eller ha fullständig kännedom om.

EU har vidare upprättat ett informellt nätverk för problemlösning i syfte att ta bort problem där deras regelverk har tillämpats felaktigt på den inre marknaden, det vill säga när den fria rörligheten inte efterlevs fullt ut. Detta problemlösningsnätverk kallas för SOLVIT. Dit kan både privatpersoner och företag vända sig om de stöter på handelshinder eller andra fall som strider mot den fria rörligheten, där reglerna på den inre marknaden har tillämpats på ett felaktigt sätt av myndigheter.

Med hjälp av nätverket SOLVIT kan konflikter i samband med offentliga myndigheters felaktiga tillämpning av de bestämmelser som rör den inre marknaden lösas. Medborgarna och företagen kan sålunda snabbt, gratis och effektivt lösa sina problem utan att behöva vända sig till domstolarna.

Man kan säga att detta nätverk ska fungera som ett avlastande

komplement till de ordinarie, formella vägarna för problemlösning. Tycker man att man har blivit felaktigt behandlad av exempelvis en EU-institution finns möjligheten att klaga på dessa hos EU-ombudsmannen. En ytterligare möjlighet som finns för en medborgare är att vända göra en så kallad framställning till parlamentet där syftet är att ett problem som man har skall debatteras i parlamentet med förhoppningen att den ska leda till en process i domstol eller att

1 Nationalencyklopedin, sökord ”Handelshinder”

2 Ibid

3 Eurostat, befolkningsstatistik

4 Kommerskollegium, SOLVIT

5 EU:s hemsida System för tvistlösning på den inre marknaden (nätverket SOLVIT)

2 nya lagar stiftas som kan lösa problemet.

1.2 Syfte

Syftet är att ur ett handelsrättsligt perspektiv undersöka och klargöra vilka möjligheter en EU- medborgare har att lösa eller på annat sätt komma till rätta med ett handelshinder som uppstått och därtill säga något om hur pass effektiva dessa alternativ kan anses vara.

1.3 Avgränsning

Uppsatsen kommer i första hand begränsas till att behandla det som anses vara direkt relevant för den enskilde medborgaren, nämligen vilka möjligheter som finns och hur man går tillväga.

Uppsatsen kommer till stor del behandla EU:s informella problemlösningsnätverk SOLVIT, då även utförligare än att bara beskriva själva processen och hur man går tillväga. Detta gör att den delen kan uppfattas oproportionerligt stor. Detta motiveras med att SOLVIT hela tiden har bedömts vara den centrala instansen för den här frågan likväl som att den allmänna kännedomen om nätverket inte tycks vara särskilt stor varför det kan vara värt att undersöka närmare än övriga möjligheter. Därtill kommer mycket av analysen att kretsa kring SOLVIT:s effektivitet och funktionssätt.

Vidare berör uppsatsen EU:s fyra rörelsefriheter men det kommer att handla väldigt lite om den fria rörligheten för kapital. Detta är därför att jag inte funnit några rättsfall på området samt heller inte med tanke på SOLVIT:s statistik inte heller verkar finnas några rörelsehinder att tala om på det området.

1.4 Metod

Materialet till uppsatsen består främst av EU-rätt, i första hand bestående av lagtext i form av fördrag samt i andra hand rättspraxis. Utöver detta behandlas material såsom

verksamhetsapporter och liknande från de berörda EU-organen. Fördragen är för att precisera gällande rätt och rättspraxis för hur denna rätt ska tolkas. Domar och liknande kommer även att användas för att exemplifiera hur rättegången går till. En relativt stor andel av källorna är hämtade från material som allmänt anses ligga utanför de traditionella rättskällorna. Detta är därför att uppsatsen huvudsyfte är att redogöra för de olika möjligheterna och mycket av det material som avser förfarandet kring hur en medborgare rent praktiskt går till finns enligt mig på de olika institutionernas hemsidor. Dessa har bedömts vara trovärdiga för ändamålet.

I uppsatsen kommer en uppdelning att göras mellan ”Formella och informella möjligheter för

problemlösning”. Detta trots att det i vissa fall kan vara aningen svårt att exakt klassificera de

olika möjligheterna utifrån dessa definitioner. Att exempelvis framställningar till parlamentet

hamnar under formella möjligheter trots att utskottet för framställningar inte har några

möjligheter att med rättslig verkan ta beslut finns det ändå en tydlig linje därifrån till

parlamentet samt därifrån lagstiftning. Att gå genom SOLVIT och EU-ombudsmannen kan

också nå dit men där handlar framförallt om att övertala berörda myndigheter respektive

institutioner om att de handlat fel.

3

2. Bakgrund – Den inre marknaden

Kapitlet nedan syftar till att ge läsaren en bakgrund och introduktion till den inre marknaden och dess funktionssätt. Detta kompletteras med lagstiftning och rättsfall som bedömts vara relevanta för marknaden.

2.1 Den inre marknaden och EU-rätten

Rörelsefriheten och den inre marknaden, det vill säga den fria rörligheten för varor, tjänster, kapital och personer

hör till EU:s inre kärna. Den inre marknadens genomförande bygger på den europeiska enhetsakten som trädde i kraft juli 1987.

Enligt artikel 13 i akten definieras den inre marknaden som säkerställandet av ett ”område utan inre gränser, där fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital säkerställs i enlighet med bestämmelserna i detta fördrag”

Idén om en inre marknad av det här slaget sträcker sig dock så långt tillbaka i tiden som till Romfördraget 1957, vilken i sin tur var en viktig del för grundandet av det samarbete som idag är den Europeiska unionen.

I artikel 3 i nämnda fördrag skrivs det bland annat att målet med detta samarbete är att hindren för den fria rörligheten för varor, personer, tjänster och kapital ska försvinna medlemsländerna emellan.

Genomförandet av den inre marknaden krävde en stor mängd ändringar gentemot tidigare lagstiftning och det tog nästan sju år att genomföra dessa ändringar, vilket också var planenligt enligt artikel 13 i akten. Det rörde sig om ”tekniska, rättsliga och byråkratiska hinder som hämmade den fria handeln och den fria rörligheten”

Akten tar upp ett stort antal förordningar som behövde ändras i dåvarande fördrag. Exempelvis infördes enligt aktens artikel 14 kvalificerad majoritet i stället för enhällighet vid beslutsfattande i rådet som tidigare krävdes.

Syftet med en inre marknad är att den ska leda till en ökad konkurrens och därmed också generera ett större utbud och lägre priser till konsumenter och slutanvändare i form av EU:s medborgare.

Därför är marknaden av stor betydelse för välstånd, sysselsättning och tillväxt inom EU.

Vidare består den inre marknaden av EU:s 27 medlemsländer samt EES-

länderna

Norge, Island och Liechtenstein.

En fungerande inre marknad är av oerhört stor vikt för EU. Det är därför centralt för EU att kunna eliminera de hinder som uppstår och som därmed hämmar denna marknads funktion.

Det är också viktigt att vara uppdaterad beträffande att snabbt kunna ändra lagstiftningar och annat som kan behövas vid exempelvis nya tekniska lösningar och liknande. Det framstår som helt naturligt att man tar seriöst på efterlevnaden av det som beskrivs som verksamhetens kärna.

6 Regeringskansliets hemsida EU:s inre marknad

7 EU:s hemsida Inre marknaden

8 EU Upplysningens hemsida Temablad, Romfördraget

9 EU:s hemsida Inre marknaden

10 EU:s hemsida, Europeiska enhetsakten

11 EU:s hemsida Inre marknaden: Allmän ram

12 EES är ett så kallat. associeringsavtal mellan EU och de tre länderna Island, Liechtenstein och Norge. Avtalet ger dessa länder tillträde till EU:s inre marknad.

13 Regeringskansliets hemsida EU:s inre marknad

14 EU:s hemsida Inre marknaden: Allmän ram

4

Förtroende och effektiva problemlösningar är hörnstenar i sig för att den inre marknaden ska kunna fungera. Förtroende därför att medborgarna ska kunna lita på att de regelverk som finns också efterlevs i EU:s stater. Vidare blir det nästan lika viktigt att problemlösningen i sig är effektiv och snabb. ”För varje problem som förblir olöst tappar någon förtroendet för den inre marknaden och Europeiska unionen.”

Unionen har därför en viktig uppgift i att se till att medborgarna är medvetna om sina rättigheter och att de har möjlighet att få hjälp på ett snabbt och tillfredsställande sätt när de väl ställs inför problem.

Lagarna i varje enskilt medlemsland kan inte vara harmoniserade fullt ut varför principen om ömsesidigt erkännande spelar en viktig roll för den inre marknadens effektivitet och

fortlevnad. Principen om ömsesidigt erkännande innebär att en produkt eller tjänst som är tillåten i ett medlemsland inte får förbjudas i ett annat land. Detta gäller även i de fall där det i ett land finns speciella krav på kvalitet eller liknande som även gäller för produkter som producerats i det aktuella landet. Principen ska bidra till ekonomisk integration då man slipper tillämpa detaljerade regler på en övergripande europeisk nivå. Detta för att kunna erbjuda ett brett sortiment och bibehålla en hög konkurrens. Detta gäller så länge det inte finns några gemensamma bestämmelser för en specifik marknad.

Av avgörande betydelse för framväxten av principen om ömsesidigt erkännande har den så kallade ”Cassis De Dijon

principen” varit där där det preciserades att artiklarna 34 och 35 i det som idag är FEUF-fördraget skall tolkas i enlighet med ovan nämnda princip. Artikel 34 lyder: ”Kvantitativa importrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan skall vara förbjudna mellan medlemsstaterna” Artikel 35: ”Kvantitativa exportrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan skall vara förbjudna mellan medlemsstaterna.”

En ytterligare betydelse av Cassis De Dijon domen är att den poängterade och preciserade ett antal undantag från nämnda artiklar innebärande de fall där vissa protektionistiska åtgärder är tillåtna. Dessa undantag återfinns i artikel 36 i fördraget: ”Bestämmelserna i artiklarna 34 och 35 ska inte hindra sådana förbud mot eller restriktioner för import, export eller transitering som grundas på hänsyn till allmän moral, allmän ordning eller allmän säkerhet eller intresset att skydda människors och djurs hälsa och liv, att bevara växter, att skydda nationella skatter av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde eller att skydda industriell och kommersiell äganderätt. Sådana förbud eller restriktioner får dock inte utgöra ett medel för godtycklig diskriminering eller innefatta en förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsstaterna.”

Detta undantag har använts av medlemsstater för att försvara bestämmelser som kan medföra handelshinder. I ett fall i EU-domstolen från 2007 mellan kommissionen och Portugal

åberopades just denna klausul för att försvara att man tillämpade restriktioner vilka kunde tolkas som handelshinder. Portugisiska myndigheter invände inte mot att ett förbud av solskydd på bilar stred mot artikel 24(dåvarande 28) men motiverade detta med att det var av säkerhetsskäl för att man skulle kunna identifiera personerna i bilen för brottsbekämpnings samt av trafiksäkerhetsskäl.

Visserligen gick domstolen sedermera på kommissionens linje

15 Meddelande från kommissionen till rådet,... Effektiv problemlösning på den inre marknaden

16 Ibid

17 EU:s hemsida Principen om ömsesidigt erkännande på den inre marknaden

18 Dom från 1979 Mål 120/78 i EU-domstolen efter att en fransk Likörproducent nekades att sälja sin likör i Tyskland eftersom den inte uppfyllde de krav på alkoholhalt som fanns i Tyskland vid tillfället. Domstolen ansåg att denna bestämmelse begränsade den fria rörligheten och därmed också den fria handeln inom gemenskapen. Därför ansågs den också strida mot (dåvarande) artikel 30 i fördraget.

19 Mål C-265/06 Kommissionen mot Portugal

5

men det visar ändå att denna artikel kan användas som argument för att ha och fortsätta ha ett handelshinder.

Cassis De Dijon målet rörde vidare den fria rörligheten för varor. Med tiden har det kommit domar som bekräftat att denna princip gäller också för tjänster och personer. Exempel på rättsfall rörande andra rörelsefriheter är: domen i målet Cowan

(tjänster) från 1989 samt den så kallade Bosman-domen

(personer) från 1995.

En ytterligare princip som är av stor vikt när det gäller den inre marknaden och dess friheter är principen om direkt effekt. Principen innebär att EU-rätten kan användas i nationella domstolar och myndigheter och därmed står över det nationella rättsväsendet. Detta innebär att om ett land bryter mot EU-rätten bryter de således samtidigt mot sin egen lagstiftning eftersom EU-rätten är inkorporerad där. Detta innebär således att det inte alltid behöver finnas explicita nationella tillämpningar av EU-rätten.

De främsta rättskällorna inom EU-rätten är Fördragen, EU-institutionernas normgivning

, internationella avtal och rättspraxis.

Principen om direkt effekt kommer liksom principen om ömsesidigt erkännande från

rättspraxis och finns därmed inte stadgat i något fördrag eller liknande. Fallet i fråga kommer så långt bak i tiden som 1963 och kallas Van gend en Loos.

Rättsföljden av fallet betydde att EU-rätten inte bara skapade rättigheter för medlemsstaterna utan att den också medförde skyldigheter.

20 En dom från år 1989 om friheten att tillhandahålla tjänster. Fallet handlade om huruvida en brittisk turist som hade blivit överfallen och misshandlad hade rätt till samma typ av ersättning som en fransk medborgare hade haft i liknande fall. Domstolen slog fast att han hade den rätten eftersom andra bestämmelser innebär diskriminering på grund av nationalitet.

21 I det här fallet avgjorde domstolen en fråga från en belgisk domstol om huruvida fotbollsförbundens regler var förenliga med den fria rörligheten för arbetstagare. Domen preciserade att en fotbollsspelare vars kontrakt gått ut hade rätten att röra sig fritt utan att den tidigare arbetsgivaren hade rätten till spelaren och vidare inte heller rätten till ersättning för densamme. Vidare preciserade domen också att ett fotbollsförbund inte har rätten att ha begränsningar i antal spelare från andra medlemsstater.

22EU:s hemsida, EU-rättens direkta effekt

23 Exempelvis förordningar och direktiv

24 Sveriges Domstolar, EU-domstolen

25 Fall där ett holländskt transportföretag erlagts tull för varor importerade från Väst-Tyskland trots att detta stred mot EG-rätten och Rom-fördraget. Holländsk domstol frågade då EU-domstolen som fastställde att EG:s bestämmelser ska ha företräde framför nationell rätt.

6

3. Formella möjligheter för problemlösning

När en medborgare ställs inför ett handelshinder har man ett antal olika alternativ om man önskar komma till rätta med problemet. I kommande kapitel redogörs för de formella alternativen vilka här utgörs av möjligheterna att ta ett fall till EU-domstolen samt framställningar till parlamentet.

3.1 Formell prövning, EU-domstolen och kommissionen

I artikel 47 om Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna fastlås att alla medborgare har rätt till ett effektivt rättsmedel när dess fri- och rättigheter kränkts. Vidare ska detta ske inom skälig tid samt prövas av en opartisk domstol. EU:s domstol inrättades i och med Parisfördraget 1952. Domstolen hette fram tills införlivandet av Lissabonfördraget EG- domstolen. Domstolens huvudsakliga uppgift är att se till att EU-ländernas gemensamma regelverk tolkas och tillämpas på samma sätt i alla medlemsländer

Detta gör den genom att vara den dömande makten inom unionen. Effekten av att EU-domstolens kommer med ett beslut eller yttrande är bindande för de nationella myndigheterna då EU-rätten som bekant är överordnad nationella lagar. Likaledes är domen bindande för andra stater så länge det rör sig om identiska frågor.

Att som privatperson vända sig direkt till EU-domstolen går normalt inte. I regel finns det dock två indirekta möjligheter för en medborgare att ta ett fall såsom exempelvis ett handelshinder till EU-domstolen, antingen genom att be sin nationella domstol om ett

förhandsavgörande eller att hävda fördragsbrott via kommissionen. Alla mål i EU-domstolen omfattas av en skriftlig och en muntlig del. För direkt talan gäller att den svarande ska yttra sig inom en månad från det att anmälan publiceras i EU:s officiella tidning, vilket är samma tidpunkt som när den svarande delges.

Den första möjligheten medborgaren har är att be sin nationella domstol att i sin tur be om ett förhandsavgörande från domstolen. Det egentliga syftet med möjligheten för en nationell myndighet att vända sig till EU-domstolen är för att bringa klarhet i huruvida en nationell lagstiftning är förenlig med EU:s eller om den bryter mot densamma och därför inte är

tillämplig. Förhandsavgöranden har i huvudsak en preciserande funktion; viktigt att poängtera är dock att det vid fall av förhandsavgörande endast preciseras hur en bestämmelse i EU- rätten ska tolkas. Därmed blir den dömande funktionen mer av indirekt karaktär.

En viktig förutsättning för att man genom en nationell myndighet ska kunna vända sig till EU- domstolen är att målet först har behandlats i högsta nationella instans. Det är bara är den högsta instansen som har möjligheten att begära ett förhandsavgörande samt avgöra huruvida frågan är värd att tas upp för tolkning i EU-domstolen. Man kan alltså inte överklaga en dom i HD direkt till EU-domstolen.

Noterbart är dock att fallet kan lösas till den klagandes fördel av den nationella domstolen och då går förfarandet naturligtvis snabbare. Mål om

förhandsavgörande har sin grund i och regleras av artikel 267 i FEUF-fördraget. De senaste 5

26 Sveriges Domstolar, EU-domstolen

27 EU-domstolen, om domstolen

28 EU-upplysningen, Förhandsavgörande

29 Ibid

7

åren har nationella domstolar bett om totalt 1326 förhandsavgöranden.

Den andra typen av mål som EU-domstolen behandlar är när det rör sig om så kallade

fördragsbrott. Talan om fördragsbrott kan väckas antingen av kommissionen enligt artikel 258 i FEUF-fördraget eller av en medlemsstat enligt artikel 259. När det gäller ett förfarande från en medlemsstats sida ska de först kontakta kommissionen som i sin tur ska återkomma med ett yttrande. Om inte kommissionen kommit med ett yttrande inom 3 månader ska detta inte hindra att fallet går till domstol. Fördragsbrott handlar om att nationen inte har fullgjort sina EU-rättsliga skyldigheter, antingen genom handling eller brist på handling

Precis som med förhandsavgöranden är en medlemsstat skyldig att upphöra med verksamheten om domstolen finner att ett fördragsbrott föreligger. I annat fall kan staten bestraffas med böter eller

åläggande om vite. Syftet med talan är att låta Europeiska gemenskapernas domstol (EG- domstolen) pröva om en medlemsstat bryter mot gemenskapsrätten.

Oavsett om det är kommissionen eller någon annan som upprättat anmälan inleds processen alltid med ett förfarande av kommissionen som den anklagade staten får bemöta. Som tidigare nämnt har endast medlemsstaterna samt kommissionen möjligheten att inkomma med ett förfarande om fördragsbrott. En privatperson har dock möjligheten att klaga till

kommissionen som sedan kan ta målet vidare och väcka talan i domstolen. En förutsättning är att ett EU-land har begått en överträdelse av EU-rätten. Det får alltså inte röra sig om att ett företag eller en privatperson i det aktuella landet har misskött sig utan det ska bero på myndigheternas felaktiga tillämpning av EU-rätten. Skrivelsen ska vidare vara signerad, välgrundad och måste peka ut en medlemsstat direkt eller indirekt.

Kommissionen har också en vägledande uppgift vilket bland annat kan vara att ”tipsa” om alternativa möjligheter för den klagande.

Alternativa möjligheter kan till exempel vara SOLVIT.

Att hävda fördragsbrott via kommissionen är emellertid en lång och tämligen omständlig process. För det första tar det en viss tid innan kommissionen har undersökt huruvida anmälan kommer att behandlas eller inte. Klart är i alla fall att anmälan ska ha granskats inom en månad.

Vidare måste det avgöras av kommissionen huruvida det berörda landet som anmälan riktar sig emot kan anses ha brutit mot EU-rätten. I denna fas ingår också att medlemslandet ifråga får yttra sig med egna synpunkter. Efter ett motiverat yttrande från kommissionen om varför och vilka skäl som gör att landet bryter mot EU-rätten får svaranden replikera. Om Kommissionen anser att landet har brutit mot EU-rätten har landet två månader på sig att rätta sig(ibland annan angiven tid). Processen ovan kallas för ett

överträdelseförfarande. ”Med överträdelseförfarande avses den administrativa fasen av ett förfarande vid fördragsbrott som inleds av kommissionen med stöd av artikel 226 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (EG-fördraget) eller artikel 141 i Fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen”

Syftet med den processen är att medlemslandet ska få möjligheten att anpassa sig till EU-rätten och att man därmed ska slippa ett domstolsärende. Rättar sig inte medlemslandet inom dessa två månader tar sedan

30 Ibid

31Kommissionen, överträdelser

32 EU-domstolen, om domstolen

33 Meddelande från kommissionen… Klagandes ställning i ärenden om överträdelser av gemenskaprsätten

34 Ibid

35Kommissionen, överträdelser

36 Ibid

8 processen vid i domstolen.

Ett fall skall enligt unionens stadga om de grundläggande rättigheterna avgöras inom skälig tid. Det tar i genomsnitt två år innan en domstol avgör ett ärende. Därefter vidtar processen för medlemslandet att anpassa sig till domen. Görs inte detta kan en ny domstolsprocess vidta.

Det rör sig med andra ord om en hel del byråkrati innan ett beslut eller besked kan tas.

Processen det innebär för kommissionen att starta ett förfarande likt ovan kan exemplifieras av den tidigare nämnda domen från 2007. Här startades processen av att kommissionen den 1 april 2004 sände en underrättelse till den portugisiska regeringen om att dess skyldigheter åsidosatts samt vilka artiklar det gällde. Portugisiska regeringens svar kom 28 juni samma år där man motsatte sig kommissionens åsikt. Kommissionen svarade i sin tur på detta 22 december genom ett så kallat. motiverat yttrande där man insisterade på att Portugals agerande är felaktigt och gav Portugal en frist på två månader för att vidta de nödvändiga rättsliga åtgärder som krävdes.

Portugal lovade och genomförde även vissa förändringar under 2005. Detta var dock enligt kommissionen inte tillräckligt vilket medförde att man den 16 juni 2006 lämnade in en ansökan till EU-domstolen. Målet togs upp för förhandling vilken skedde 7 november 2007 där de fick framföra sina respektive åsikter inför domstolen. Domstolen meddelade sedermera domen den 10 april 2008 och då till Portugals nackdel. Således tog det alltså över fyra år från det att kommissionen först kontaktade Portugal med klagomålet.

3.1.1 Framställningar till parlamentet

Av artikel 227 och artikel 44 i unionens stadga om de grundläggande rättigheterna FEUF- fördraget framgår att varje juridisk och fysisk person i EU har rätten att göra en framställning till parlamentet. Framställningar kan antingen vara ett klagomål eller en önskan om att en viss fråga tas upp till diskussion. Framställningarna medför en skyldighet för parlamentet att undersöka sådana problem som tas upp i dessa framställningar samt belyser hur EU:s lagstiftning påverkar medborgarnas vardag.

Detta kan vara till hjälp för medborgaren eftersom parlamentet har en stor del i när det kommer till lagstiftning och liknande. Vad som diskuteras i parlamentet borde rimligen påverka kommissionens arbete i sin roll att ta fram lagförslag. Parlamentet beslutar sedan tillsammans med rådet om nya lagar, de kan också göra ändringar i kommissionens lagförslag.

En framställning förutsätter dock att ett antal kriterier är uppfyllda. Frågan som tas upp i en framställning måste beröra framställaren direkt eller röra EU och dess ansvarsområden, hit hör bland annat de fyra rörelsefriheterna. Framställningar kan göras individuellt eller av flera ihop, i form av en intressegrupp eller liknande. Möjligheten finns även för juridiska personer som exempelvis ett företag att göra en framställning.

Framställningar görs till parlamentet men behandlas först av utskottet för framställningar.

Detta utskott bestämmer därefter vad som händer med framställningen. Detta kan bland annat innebära att de tar fallet vidare till en rad olika instanser, däribland, kommissionen, andra

37 Ibid

38 Kommissionen, hävda dina rättigheter

39 Betänkande, överläggningarna i utskottet för framställningar under 2009 s.4-5

40 Regeringskansliet – Lagstiftning i EU

41 Europaparlamentet, framställningar

9

utskott i parlamentet eller lägga fram ett betänkande för omröstning i kammaren. Utskottet kan också rekommendera SOLVIT men de har inte möjligheten att direkt skicka fallet till SOLVIT, på grund av digitala tillkortakommanden, i stället görs en rekommendation till framställaren som själv får vända sig till SOLVIT.

Man kan säga att detta utskott har en filtrerande eller länkande funktion. Utskottet är däremot ingen rättslig instans som kan utdöma straff eller upphäva domar som nationella myndigheter fattat.

Under 2009 rapporterades det om 1924 framställningar.

Viktigt att tänka på om man planerar en framställning att den verkligen gjorts på ett tillåtet sätt och behandlar det som avses.

Saknar framställningen relevant innehåll varken behandlas eller besvaras den av utskottet.

Under 2009 var 46 % av framställningarna som gjordes tillåtliga.

Framställningar kan göras digitalt eller traditionellt per post.

Noterbart är att parlamentet i resolution i utskottet för framställningars årsrapport från 2008 beklagade sig över ”att EU-medborgare som drabbats av bristande tillämpning av EU-rätten inte kan få någon direkt gottgörelse utanför domstol är en grundläggande orättvisa som EU:s institutioner, särskilt parlamentet, behöver överväga närmare.”

I samma rapport ondgjorde man sig också över samarbetssvårigheter med många medlemsstater och uttryckte att detta tyder på bristande lojalitet gentemot institutionen.

42 Betänkande, överläggningarna i utskottet för framställningar under 2009 s.15

43 Europaparlamentet, hur behandlas en godkänd framställning

44 Betänkande överläggningarna i utskottet för framställningar under 2009 s. 11

45 Ibid

46 Europaparlamentet, hur skickar jag en framställning

47 Årsrapport från utskottet för framställningar 2008 Punkt N

48 Årsrapport från utskottet för framställningar 2008 Punkt G

10

4. Informell Problemlösning

Det finns också möjlighet till en mer informell problemlösning som många gånger kan hjälpa medborgaren att snabbt lösa ett problem. Nedan följer en beskrivning av EU:s informella problemlösningsnätverk SOLVIT samt EU-ombudsmannen vilka båda är av mer informell karaktär samt helt kostnadsfria alternativ för medborgaren.

4.1 Informell Problemlösning - SOLVIT

En ytterligare väg för en medborgare eller företag som stöter på ett handelshinder är att vända sig till SOLVIT. SOLVIT har på uppdrag av den Europeiska kommissionen uppgiften att på ett snabbt, informellt och gränsöverskridande sätt lösa hinder som medborgare och företag stöter på. Det är tillämpligt att vända sig till SOLVIT när en nationell myndighets beslut eller regler strider mot EU-rättens regler om fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer.

Detta kan vara allt från rätten att bosätta sig, etablera sitt företag, eller få sitt körkort erkänt överallt inom regionen

För att kunna ge skydd åt hela den inre marknaden återfinns ett SOLVIT-center i vart och ett av EU:s 27 medlemsländer samt de tre EES-länderna. SOLVIT- centren tillhör den offentliga förvaltningen i det medlemsland där de har sitt säte.

I Sverige utgörs nätverket av Kommerskollegium vilket är Sveriges myndighet för utrikeshandel och handelspolitik.

SOLVIT bildades efter ett meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén kallat ”Effektiv problemlösning på den inre marknaden . Detta meddelande kom 2001 och ledde till starten av SOLVIT i Juli 2002. Meddelandet kan också ses som ett regelverk för hur samarbetet inom nätverket ska fungera.

SOLVIT ersatte ett nätverk av samordningscentraler från 1997 vilket ansågs ha brister samt vara otillräckligt. Dessa brister utgjordes främst av för långa handläggningstider och en oönskat låg andel lösta fall. Detta ansågs ligga till grunden för varför en strukturell förändring krävdes. Vidare ansågs att behovet fanns av ett snabbt och informellt

problemlösningsnätverk som inte var lika byråkratiskt och långsamt i förhållande till vad en rättslig process i respektive nationell myndighet eller inför EU-domstolen är.

Enligt kommissionens rekommendation ”om principer för användning av ”SOLVIT” — problemlösningsnätverket för den inre marknaden” gällande hur implementeringen och tillämpningen av SOLVIT ska gå till poängteras det att det skulle gynna medborgare, företag och särskilt småföretagen med ett informellt tillvägagångssätt för problemlösning på den inre marknaden.

För att harmonisera detta arbetar man efter en gemensam modell som finns för att underlätta samarbetet och ge trygghet åt medborgarna.

I sin senaste årsrapport beskriver de sig själva som ett komplement, ett alternativt instrument för problemlösning av

49 Kommerskollegiums hemsida, SOLVIT – så funkar det

50 Kommerskollegium, Faktablad Nr 1 2010

51 EU:s hemsida Inre marknaden: Allmän ram

52 Kommerskollegiums hemsida, Om Kommerskollegium

53 Commission staff working paper, SOLVIT 2004 Report

54 Meddelande från kommissionen till rådet, Effektiv problemlösning på den inre marknaden

55 Kommissionens rekommendation, om principer för användning av SOLVIT

56 Kommerskollegiums hemsida, SOLVIT – så funkar det

11 överträdelser.

För att kunna uppnå denna effektiva problemlösning är målet och syftet med SOLVIT att ge de europeiska medborgarna och dess företag en service av högsta klass oavsett var inom regionen ett problem har uppstått. Denna höga standard ska upprätthållas även när antalet fall ökar och därmed också arbetsbördan hos respektive center. Ett nära samarbete mellan de olika nätverkscentren och kommissionen är också av stor vikt för att det ska kunna fungera effektivt då det inte finns något övergripande SOLVIT-center med en central funktion. SOLVIT som sådant anses också bidra till att främja gränsöverskridande verksamhet från medborgarna

Ett annat kännetecken är också att de endast tar sig an fall som uppstått på grund av en felaktig tillämpning av en eller flera lagar från en myndighets sida.

Det är således inte möjligt att vara klagande gentemot ett enskilt företag som bryter mot EU-rätten.

Antalet fall som SOLVIT har haft att arbeta med har varit ständigt ökande sedan starten 2002.

Första året låg siffran på drygt 280 fall. 2009 hade denna siffra ökat till 1540 fall vilket i sin tur var en ökning med 54 % gentemot året innan.

Av SOLVIT:s årsrapport för 2009

framkommer att man totalt inom hela regionen hjälpte till att lösa totalt 1500 fall vilket motsvarande ungefär 86 % av fallen.

Andelen lösta tal skiljer sig dock ganska drastiskt länder emellan. Detta trots att varje fall rör två olika medlemsländer. Greklands andel lösta fall har under flera hört till dem lägsta inom nätverket och var för år 2009 57 %

medan i motsatt riktning exempelvis Sverige redovisade 93 % lösta fall under 2009.

4.1.1 SOLVIT:s problemlösningsprocess

SOLVIT kontaktas genom att man antingen använder sig av ett webbformulär eller via, e-post, post eller fax. När en EU-medborgare uppfattar att dess rättigheter på den inre marknaden inte efterlevs på grund av en myndighets agerande kan denne vända sig till SOLVIT. Detta kan exempelvis ha formen av ett handelshinder. För att kunna ta ett problem till SOLVIT måste man vara medborgare i ett EU eller EES land.

Det räcker alltså inte med att man är bosatt eller befinner sig i ett sådant land. I första hand vänder man sig till sitt lands SOLVIT-Center, det vill säga det land där man har sitt medborgarskap. Först gör detta center en juridisk analys av fallet för att se om det kan anses strida mot bestämmelserna om rörelsefriheten på det sätt som krävs. Detta center får rollen ”Lead center” och kontaktar därefter SOLVIT-centret i den nation där problemet finns. Centret i landet där problemet finns blir då huvudansvarigt för frågan och tar kontakt med de nationella myndigheterna i sitt land och försöker förhandla sig till en lösning med dem. Alla SOLVIT-center är ansvariga för att alla lösningar sker i harmoni med gällande EU-rätt.

57 SOLVIT årsrapport 2009 s.6

58 EU:s hemsida Inre marknaden: Allmän ram

59 EU:s hemsida, Hävda dina rättigheter

60 SOLVIT årsrapport 2009 s.5

61 Ibid

62 SOLVIT årsrapport s. 19

63 Solvit Sverige, årsrapport 2009 s. 15

64 Citizens Information, Solving problems accessing rights in other EU Member States

65 Kommerskollegium, Faktablad Nr 1 2010

12

Bilden ovan illustrerar hur problemlösningen i grova drag går till

Handläggningstiden för ett SOLVIT fall skall inte ta längre än tio veckor. Det är vidare alltid kostnadsfritt att vända sig till SOLVIT vilket också gäller för hela handläggningen i stort.

För en sökande finns därför inga kostnader mer än möjligtvis kostnaden i form av den tid det tar att framställa anmälan, således inga reskostnader, kostnader för ombud eller liknande.

2009 var den genomsnittliga tiden för lösta fall inom nätverket 59 dagar.

Handläggningstiden är tillsammans med andelen lösta fall de viktigaste mätetalen för SOLVIT:s resultat

Som synes är bilden att betrakta som informell till sättet och skulle lika gärna kunna rikta sig till barn likväl till en som stöter på problem. Denna bild av SOLVIT är återkommande i det material som hittats I de rapporter som kommissionen släpper årligen finns det alltid med ett par lyckosamma exempelfall till vilka det ofta hör lättsamma teckningar. Detta tyder på att man har en medveten strategi utåt för att förstärka en lättsam, informell bild av nätverket.

4.1.2 SOLVIT:s funktion och uppbyggnad

En viktig del av SOLVIT är upprättandet av en online-databas där det är möjligt att ta del av rapporter och detaljer om de fall som har behandlats inom nätverket. Detta innebär en transparens med betydelsen att samtliga inblandade parter har incitament att hantera handläggningen på ett bra och ansvarsfullt sätt. Att resultaten mäts innebär enligt förhoppningen att viljan att prestera på ett bra sätt är stor.

Databasen syftar till att ge medlemsstaterna ett arbetsredskap som är användarvänligt, använder modern teknik,

66 Bilden är hämtad från SOLVITS hemsida, Om SOLVIT

67 SOLVITS hemsida, Om SOLVIT

68 SOLVIT Årsrapport 2009 s. 20

69 Meddelande från kommissionen till rådet,... Effektiv problemlösning på den inre marknaden

13

förbättrar insynen och skapar en viss "kollegial påverkan" (så kallad. peer pressure

) för att snabbt lösa problem. Genom upprättande av databasen är förhoppningen också att man ska kunna undvika att samma problem uppstår fler än en gång och blir återkommande.

De flesta fall som har behandlats av SOLVIT samlas i en gemensam elektronisk databas, detta gäller oavsett om fallet i sig är löst eller har förblivit olöst.

Noterbart är att denna transparens endast gäller centren emellan och gäller således inte för personer utanför nätverket. Syftet med den slutenheten är bland annat att värna om sekretessen för de medborgare som valt att kontakta SOLVIT.

Databasen ska också spela en viktig roll för att underlätta för

verksamhetens funktion, detta genom att den bidrar med mallar för arbetet samt påminner om deadlines och liknande likväl som att allt material kan samlas på ett och samma ställe.

SOLVIT är som nämnts ett informellt nätverk vilket innebär att de saknar en rättslig funktion i formen av att kunna utdöma straff, sanktioner och dylikt. Förhoppningen är ändå att den ska ha en stor påverkan på länders myndigheter och lagstiftare. Detta eftersom medlemsstaterna ändå är tvingade att implementera och tillämpa EU-rätten på ett korrekt sätt.

De lösningar som föreslås av SOLVIT till den klagande är inte bindande. Anser sökanden att lösningen som föreslagits är oacceptabel kan denne begära att tvisten avgörs genom ett rättsligt förfarande.

Noteras bör dock att motsatsen inte är möjlig, det vill säga att det inte är möjligt att ta ett fall som redan varit en rättslig sak till SOLVIT .

Det finns ingen exakt bestämmelse över hur stort ett SOLVIT-center ska vara. Detta är

naturligtvis för att ländernas storlek och arbetsbörda kan skilja sig avsevärt. SOLVIT-centrens storlek varierade 2009 från 3 till 55 ”man-månader”. En rekommendation har uppställts av komissionen vilken säger att ett litet center ska bestå av minst 6 månader, ett mellanstort 18 månader, ett stort 24 månader samt ett väldigt stort center 30 månader. Noterbart är att i SOLVIT:s årsrapport från 2009 ansågs 14 SOLVIT-center vara underbemannade. Av dessa återfanns bl.a. Spaniens, Frankrikes, och Tysklands center vilket är anmärkningsvärt med tanke på att dessa tre länder står för 41 % av SOLVIT:s fall.

SOLVIT-centren kan påverka hur många fall som deras land har att hand om genom reklam och liknande aktiviteter för att öka medvetandet och kunskapen om nätverket. I snitt

spenderar ett SOLVIT-center 14 % av sin tid på marknadsförande aktiviteter för att attrahera fler fall och öka kunskapen om nätverket.

Ett center har dock möjligheten att neka ett fall som blivit godkänt i SOLVIT centret i den klagandes land om de inte håller med om att fallet skulle vara aktuellt för SOLVIT. Detta innebär alltså för medborgaren att det inte är säkert att fallet kommer försöka lösas av SOLVIT bara för att det blivit ”godkänt” av centret i hemlandet, centret i hemlandet samt centret i landet där problemet återfinns måste samtycka.

SOLVIT kan också lägga ner en större arbetsinsats till förmån för ett enskilt fall. Dessa fall kallas För SOLVIT + fall. En förutsättning för dessa är att det rör sig om strukturella problem

70 Nationalencyklopedin: peer pressure: kamrattryck, grupptryck

71 Meddelande från kommissionen till rådet,... Effektiv problemlösning på den inre marknaden

72 Kommerskollegiums hemsida, SOLVIT – så funkar det

73 SOLVIT, sekretesspolicy

74 Commission staff working paper, SOLVIT 2004 Report

75 SOLVIT Årsapport 2009 s 14-15

76 SOLVIT Årsapport 2009 s. 16

77 Commission staff working paper, SOLVIT 2004 Report

14

vars orsaker kräver lagändringar.

Den största anledningen till att man lägger ner extra resurser på dessa fall är för att man vill förhindra att de uppstår igen i framtiden. Detta kan också göra att andelen lösta fall under ett år försämras vilket exempelvis hände i Sverige år 2008 då man tog sig an flertalet SOLVIT + fall. Noterbart är att vissa SOLVIT-center inte tar hand om SOLVIT fall av den anledningen att man inte tror att man kommer kunna lösa dem inom måltiden på 10 veckor.

Sammanfattning av 2009 års problemområden samt andel lösta fall:

2009: 549 fall av medborgarrättsfrågor,(residence rights) 92 % lösta, 344 fall av Socialförsäkringsfrågor,(social security) 95 % lösta, 220 fall av erkännande av yrkeskvalifikationer, 76 % lösta, 58 fall av Marknadstillträde för produkter, 64 % lösta, 28 fall av marknadstillträde för tjänster, 49 % lösta, 51 fall av Skattefrågor, 86 % lösta,

93 fall av Körkort och fordonsregistrering, 82 % lösta

4.1.3 Självupplevda problem för SOLVIT och resultat

En svår del av SOLVIT:s arbete är att övertyga den berörda myndigheten att deras beslut eller brist på beslut strider mot gällande EU-rätt. Tolv SOLVIT-center benämnde vid en

undersökning att namnet SOLVIT som sådant inte var av tillräcklig tyngd för att ha en

övertygande effekt

. Svårigheter att samarbeta med nationella myndigheter upplevdes som ett problem för 34 % av SOLVIT:s center. Många center uttryckte också att en ovilja att lösa problem informellt hos myndigheter fanns.

Som tidigare nämnts är många SOLVIT-center underbemannade. Vidare saknas också tillräcklig juridisk expertis hos sex center samt även hos kommissionen själva dit centren oftast vänder sig med svåra frågor rörande fallen. I det senare fallet rör det sig om att kommissionens svar på frågorna dröjer

Alla typer av problem kan inte tas om hand av SOLVIT, de tillhandahåller inte allmän EU- information, hanterar inte tvister mellan enskilda, mellan konsumenter och företag eller mellan företag. En stor del av de fall som sändes till SOLVIT ligger utanför deras

arbetsområde. Mycket tid går således åt att handlägga onödig administration och liknande.

2009 ansågs endast 31 % av fallen uppfylla de krav som krävs för ett SOLVIT-fall. 2009 var motsvarande siffra 29 %.

SOLVIT riktar sig till både företag och privatpersoner. Ett återkommande problem för SOLVIT är dock att man har haft svårt att attrahera företag till att använda sig av deras tjänster.

Detta beror enligt en undersökning som SOLVIT själva har genomfört på att företagens kännedom om SOLVIT är låg. Företagsandelen ligger på knappt 11 % (162 fall).

Denna andel har varit relativt konstant genom åren och inte haft samma ökning av fall som exempelvis hos privatpersoner. Den stod alltså för en mer betydande del av fallen när SOLVIT

78 Commission staff working paper, SOLVIT 2004 Report

79 SOLVIT Årsapport 2009 s. 12

80 SOLVIT Årsrapport 2009s. 8 ff

81 Commission staff working paper, SOLVIT 2004 Report

82 SOLVIT Årsapport 2009 s. 15

83 SOLVIT Årsapport 2009 s. 22-23

84 SOLVIT årsrapport 2009 s .6

85 SOLVIT årsrapport 2009 s. 9

15

var en ny företeelse. Intressant här är också att andelen lösta fall är betydligt lägre än inom övriga områden.

Externa aspekter kan också påverka resultatet och vara ett problem för SOLVIT. T.ex. hade det svenska SOLVIT-centret problem med att försäkringskassan under början på 2010 blivit svårare att få tag på. Detta eftersom man då inte längre kan nå deras handläggare via

direktnummer utan istället blir uppringd inom 48 timmar. Detta, i kombination med andra saker såsom underbemanning och bristfälligt material från andra center vilket har gjort att handläggningstiden för det svenska centret har ökat från tidigare 30 dagar till 54 dagar.

Ur SOLVIT:s egen rapport kan också anmärkas att många av de center som har fått klagomål inom ett visst specifikt område av verksamheten också behåller detta för efterföljande år.

Exempelvis har Frankrike ansetts vara underbemannade, i behov av mer marknadsföring, haft för låg andel lösta tal och för hög handläggningstid samt även saknat tillräckligt juridisk expertis i SOLVITS senaste årsrapport.. Italien har ansetts vara undermåliga på tre av dessa punkter flera år i rad.

Nedan följer en tabell över antalet fall i Sverige från 2007 och framåt.

År Varor Tjänster Kapital Personer Totalt

2007 61 13 0 51 125

2008 45 31 0 48 124

2009 38 17 0 71 126

27 27 10 0 33 70

Sverige har under dessa år haft 0 fall beträffande hinder av den fria rörligheten för kapital Noterbart här är också att andelen totala fall i Sverige varit konstant vilket inte ligger i linje med hur det ser ut för den Europeiska unionen i stort. Av de 126 fall som inkom år 2009 rörde 58 fall förhållanden utomlands medan 68 rörde hinder påträffade i Sverige. Dessa 68 har alltså inlämnats av någon person eller företag utanför Sverige. Jämfört med 2008 är det en klar ökning av anmälningar avseende förhållanden i Sverige och en nästan lika stor minskning av antalet anmälda problem i andra medlemsstater.

Av de 126 ärenden som har bearbetats under 2009 i Sverige handlade de flesta om hinder för privatpersoner, till exempel

socialförsäkringsfrågor och problem i samband med erkännande av yrkeskvalifikationer.

4.1.4 SOLVIT: Exempelfall

Nedan följer ett antal fall som illustrerar hur SOLVIT:s arbete sker rent praktiskt och visar problem som de kan ställas inför. Detta redogörs genom två exempel från vardera varor, tjänster och personer fördelat på när en lösning har nåtts precis som när en lösning inte har kunnat nås. Därtill följer ett exempel för att beskriva hur ett SOLVIT + fall kan gå till.

86 SOLVIT årsrapport 2009 s. 7-8

87 Enheten för inre marknaden och tekniska regler: Redovisning enligt regleringsbrevet

88 SOLVIT årsrapport 2009 s. 22-23

89 Enheten för inre marknaden och tekniska regler: Redovisning enligt regleringsbrevet

90 Solvit Sveriges årsrapport 2009

91 SOLVITS hemsida, ökad andel uppklarade SOLVIT-fall under 2009

16 Köttmärkning i Finland Varor

Anmälaren är i detta fall ett svenskt företag som handlar med färskt kött såväl från Europa som från tredjeland. Företagets kunder finns främst i Sverige och Finland. Det anmälda problemet består i att den finska livsmedelsmyndigheten vill förhindra att kött säljs i Finland med ”bäst före”-datum, d.v.s. sådan märkning som tillämpas i Sverige och många andra EU- länder. Försäljningsförbud råder i Finland för alla färska köttvaror som bär sådan märkning.

Företagets finska kunder har påpekat att märkningen måste ändras till ”sista förbrukningsdag”

för att följa finsk lag. Att märka om alla förpackningar som går till Finland skulle innebära ett kännbart merarbete och tillkommande kostnader.

Efter kontakter med det svenska Livsmedelsverket konstaterar SOLVIT Sverige att det anmälda problemet faller inom ramen för direktivet 2000/13/EG om märkning och

presentation av livsmedel. Enligt den finska tolkningen av direktivet är allt kött att betrakta som ur mikrobiologisk synvinkel lättfördärvliga produkter som efter en kort period kan antas utgöra en omedelbar fara för människors hälsa och därför ska märkas med ”sista

förbrukningsdag”. Det anmälda problemet med olika nationell tolkning av begreppet ”lätt förskämbara livsmedel” är föremål för diskussion i en av EU:s rådsarbetsgrupper som bl.a. ser över bestämmelser om märkning. Från svensk sida har frågan ställts (i april 2009) om inte gemensamma riktlinjer borde utarbetas. Ingen konkret lösning har ännu föreslagits i rådsarbetsgruppen, men Europeiska kommissionen har åtagit sig att kontrollera EU:s hygienlagstiftning för att se om det där framgår om ”bäst före-datum” eller ”sista

förbrukningsdag” ska användas. Arbetet på en harmoniserad lösning på EU-nivå pågår således och i avvaktan på att detta slutförs kan inga fortsatta ansträngningar genom SOLVIT lösa det anmälande företagets problem. Ärendet har därför avslutats.

Svensk företagare fick hjälp med att få klartecken för att sälja reningspumpar i Frankrike

En svensk företagare säljande mobila reningspumpar avsedda för Swimmingpools nekades tillträde till den franska marknaden. Detta därför att de franska reglerna har en maxgräns för hur många Volt en sådan får vara på och detta gällde oavsett om det fanns personer i poolen eller inte. SOLVIT fann dock att reglerna endast gällde för objekt som inte gick att flytta på.

Eftersom företagets produkter gick att flytta på och inte heller var avsedda att användas samtidigt som det fanns människor i poolen. Detta gjorde att företaget fick grönt ljus för att börja sälja produkten i Frankrike. Fallet löstes på 15 veckor.

Danskt personnummer krav för att öppna bankkonto i Danmark (Tjänster) Anmälaren är svensk och bosatt i Sverige men är anställd av norsk arbetsgivare och har arbetsort i Danmark. Han vill öppna bankkonto i Danmark för att undvika de extra avgifter som danska butiker tillämpar gentemot kunder som betalar med bankkort utställda i annat land.Danska banker kräver dock ett danskt personnummer (så kallat. cpr-nummer) vilket det danska skatteverket vägrar att bevilja då anmälaren varken är dansk medborgare, har

uppehållstillstånd i Danmark eller betalar skatt till danska staten. Problemet är väl känt för SOLVIT Sverige sedan tidigare. Dansk lag förbjuder avgifter vid köp med danska kort men tillåter avgifter vid köp med utländska kort. Enligt SOLVIT Sverige kan dessa regler stå i strid med EU-reglerna om fri rörlighet, men Danmark delar inte denna uppfattning.

92 Hämtat direkt från rapporten: SOLVIT Sverige under 2009 s. 6

93 SOLVIT årsrapport 2009 s. 31

17

Efter en avstämning med SOLVIT Danmark konstaterar vi att de danska kraven för att dela ut personnummer inte i sig är diskriminerande på ett sätt som strider mot EU-rätten. Det

bakomliggande problemet, att dansk lag särbehandlar danska betal- och kreditkort på bekostnad av kort från andra medlemsstater, har SOLVIT tidigare utan framgång försökt komma till rätta med. Frågan är politiskt känslig i Danmark och kunde inte lösas av SOLVIT- nätverket.

Väntande moder registreras i Frankrike (Tjänster)

En brittisk medborgare skulle föda och var därför i behov av läkartjänster. Hon hade nekats att registrera sin graviditet hos hälsovårdsmyndigheterna I Frankrike. En sådan registrering är nödvändig för alla boende i Frankrike som vill ha läkarvård. Kvinnan kontaktade SOLVIT som i sin tur kontaktade de lokala myndigheterna vilket resulterade i att hon snabbt kunde få den registrering som krävdes. Fallet löstes på 7 veckor.

Utbetalning av barnbidrag efter flytt inom EU (Personer)

En ungersk läkare flyttade till Sverige under 2008 med sina fem barn. Han har rätt till barnbidrag och flerbarnstillägg här, men bidrag utbetalades fram till mars 2009 av den ungerska myndigheten. Vid den tiden blev myndigheten varse att familjen flyttat och avbröt utbetalningarna eftersom barnen lever i Sverige. Kunden vände sig till ungerska SOLVIT som i sin tur kontaktade SOLVIT Sverige. Enligt förordningen 1408/71/EEG om tillämpningen av systemen om social trygghet ska i detta fall Sverige utge ersättning. SOLVIT Sverige förde en dialog med Försäkringskassan om ärendet. För den period som familjen bott i Sverige men ersättning utbetalats från Ungern har mellanskillnaden mellan ungerskt och svenskt

barnbidrag utbetalats av Försäkringskassan sedan nödvändiga dokument (E 104) skickats från den ungerska myndigheten. Därefter får familjen barnbidrag helt enligt de svenska reglerna.

Ärendet var därmed löst och kunde avskrivas från SOLVIT.

Krav på uppehållskort i Danmark (Personer)

En dansk man med brasiliansk hustru arbetade och bodde i Stockholm. Mannen förlorade både arbete och bostad och paret behövde snabbt återvända till Danmark. Hustrun saknade dock uppehållskort i Danmark, varvid danska ambassaden påpekade att hon enligt det s.k.

frirörlighetsdirektivet 2004/38/EG måste ha visum för inresa.

I samverkan med SOLVIT Danmark, danska ambassaden i Stockholm och Migrationsverket undersökte SOLVIT Sverige förhållandena i fallet inklusive det danska kravet på visum för hustrun. Utan uppehållskort var det danska visumkravet berättigat eftersom hon varit mer än tre månader i Sverige sedan hon lämnade Brasilien. Innan hon kunde söka visum skulle det också vara nödvändigt att förlänga hennes uppehållstillstånd i Sverige, annars skulle hennes ansökan med all sannolikhet komma att avvisas. Enligt frirörlighetsdirektivet är

medlemsstaterna skyldiga att skyndsamt bereda en visumansökan från familjemedlem.

SOLVIT-centren i Danmark och Sverige hjälpte makarna genom att öppna vägarna till berörda myndigheter och upplysa paret om de olika möjligheter som stod till buds för dem.

Nedan följer ett fall för att exemplifiera hur ett SOLVIT + fall kan se ut:

Ungerska staten lyfter förbud mot att marknadsföra vinflaskor större än 2 liter

94 Hämtat direkt från rapporten: SOLVIT Sverige under 2009 s. 9-10

95 SOLVIT årsrapport 2009 s. 28

96 Hämtat direkt från rapporten: SOLVIT Sverige under 2009 s. 24

97 Hämtat direkt från rapporten: SOLVIT Sverige under 2009 s. 12

18

Den ungerska staten tillämpade bestämmelser som förbjud marknadsföring av vinflaskor i flaskor större än två liter. Ett brittiskt företag tilläts därför inte att marknadsföra 50-liters tunnor. De ungerska myndigheterna erkände efter påtryckningar från SOLVIT att dessa bestämmelser inte var i enlighet med EU-rätt och praxis. Därefter ändrades den ungerska lagstiftningen den 1 januari 2010. Fallet tog dock 14 månader att lösa.

4.2 EU-ombudsmannen

Är en medborgare missnöjd med hur en instans i EU, exempelvis till kommissionen dit

SOLVIT hör eller liknande har skött ett ärende kan dessa anmälas till EU-ombudsmannen vars uppgift är att ta emot klagomål om ”administrativa missförhållanden” Med administrativa missförhållanden avses enligt ombudsmannen dålig förvaltning eller brister inom

förvaltningen. Administrativa missförhållanden uppstår om en institution underlåter att agera i enlighet med lagar och regler, underlåter att följa god förvaltningssed eller kränker de

mänskliga rättigheterna. Exempel kan vara orättvis behandling, onödiga förseningar och diskriminering inom EU:s institutioner och organ.”

. Precis som i fallet med SOLVIT finns det däremot inga möjligheter att överklaga eller klaga på hur en domstol har skött sig när den uträttat sina domstolsfunktioner.

Ombudsmannen stadgas av FEUF-fördragets 228:e paragraf och rätten att vända sig dit finns angiven i artikel 43 i EU:s stadga om grundläggande rättigheter. Ombudsmannen ska ta emot klagomål från medborgare samt andra fysiska och juridiska personer. Konstaterar

ombudsmannen att det råder ett missförhållande inom någon institution, organ eller byrå inom ska ombudsmannen kontakta vederbörande instans som då har 3 månader på sig att svara.

Ombudsmannen är vidare helt oavhängig och får inte ta emot några instruktioner från någon regering eller de aktörer som ombudsmannen svarar mot.

Klagomål kan inlämnas via post eller genom formulär som finns på ombudsmannens hemsida.

Andra kännetecken är att man inte direkt måste beröras av problemet och att man måste kontakta ombudsmannen inom 2 år från det att man fick kännedom om missförhållandet.

Vidare måste man först ha kontaktat den institution eller det organ som klagomålet rör.

För att illustrera omfattningen av ombudsmannens arbete kan det noteras att ombudsmannen totalt registrerade 3098 ärenden 2009, varav 60 % kom från Internet.

Av dessa ansågs 27

% (727 klagomål) ligga inom ramen för ombudsmannens ämbetsområde. Ombudsmannen startade under året 335 nya undersökningar vilket motsvarade 11% av de registrerade klagomålen Samtidigt kunde de flesta fallen (80 %) kunde avhjälpas genom att

ombudsmannen hänvisade till ett mer lämpligt organ. Detta kan t.ex. ske till SOLVIT vilket var fallet i fall 765/2009/EC när en brittisk medborgare bosatt på Cypern fick hjälp med att ordna uppehållstillstånd på ön åt sin utomeuropeiska fru.

Ombudsmannen ska sträva efter att göra upp i godo med respektive myndighet men om inte denna uppgörelse kan nås kan ombudsmannen komma med en kritisk anmärkning. I båda

98 SOLVIT årsrapport 2009 s. 35

99 Ombudsmannen, till din tjänst

100 Europaparlamentets arbetsordning, bilaga XI Ombudsmannens ämnesutövning

101 Ibid

102 Artikel 2

103 Ombudsmannen årsrapport 2009 sid 14

19

fallen ska den klagande informeras om detta.

Ombudsmannen ska också underrätta parlamentet om de fel och försummelser som hittas samt årligen överlämna rapporter dit.

4.2.1 Exempelärende från EU-ombudsmannen

Ett ärende inkom till ombudsmannen dit en medborgare vänt sig när kommissionen underlåtit att inleda en utredning om fördragsbrott rörande ett fall om fordonsbeskattning i Danmark.

Kommissionen motiverade detta med att man avsåg att lösa problem rörande

fordonsbeskattning med en helhetslösning som skulle gälla i alla medlemssstater. Samtidigt väntade man på två beslut i dåvarande EG-domstolen såväl som uppgifter från medlemsstater rörande denna fråga. Av den anledningen utredde man inte enskilda fall. Ombudsmannen godtog visserligen denna förklaring men när fallet fortfarande var olöst flera år senare och den klagande inkommit med en nytt klagomål var han av en annan åsikt. Ombudsmannen ansåg att kommissionen hade haft tillräcklig tid på sig för att samla in tillräcklig information gällande fordonsebskattning och kunde därför inte underlåta att utreda enskilda fall. Detta också eftersom staterna är skyldiga att bistå kommissionen i dess undersökningar vilket annars kunde föras vidare till EG-domstolen enligt fördraget.Ombudsmannens åsikter godtogs av kommissionen och ledde till ett beslut från kommissionen som den klagande informerades om.

104 Europaparlamentets arbetsordning, bilaga XI Ombudsmannens ämnesutövning, Artikel 6-7

105 Europaparlamentets arbetsordning, avdelning IX, Ombudsmannen

106 956/2004/PB