Kyrkstadens förändring: husens former och deras sociala funktion

Kyrkstadens förändring

husens former och deras sociala funktion

Lars Elenius

Kyrkstadens förändring

husens former och deras sociala funktion

Lars Elenius

Projekt: Fördjupad förmedling av världsarvet Gammelstads kyrkstad.

Boken ingår i en tematisk studie av Gammelstads kyrkstad som världsarv och är beställd av museichef Ann Lindblom Berg, friluftsmuseet Hägnan & Gammelstad Visitor Centre, kultur- och

fritidsförvaltningen, Luleå kommun.

Projektledare, författare och bildredaktör: Lars Elenius.

Omslagsfoto: För information om omslagsfotot samt övriga foton och illustrationer, se Foton och illustrationer längst bak.

Grafisk form och produktion: Luleå grafiska, Luleå, 2020.

Tryckeri: Luleå grafiska tryckeri, Luleå 2020.

Projektägare: Luleå kommun.

Förlag: Gammelstad Visitor Centre.

Finansiärer: Länsstyrelsen i Norrbottens län, Luleå kommun, Region Norrbotten, Riksantikvarieämbetet.

www.visitgammelstad.se

© 2020 Gammelstad Visitor Centre Luleå kommun och Lars Elenius.

ISBN: 978-91-519-0901-1

Innehåll

Inledning . . . .5

Kapitel 1. Kyrkstaden och kyrkbyn . . . .7

Tradition och modernitet . . . .8

Kyrkstaden och behovet av kyrkstugor . . . .8

Likheten med Gamla stan i Stockholm . . . .11

Strid om borgerskapets tomter . . . .12

Ett system av timrade hus . . . .17

Kyrkstaden när den var som störst . . . .21

Kapitel 2. Kyrkstugornas former . . . . 25

Renoveringar och ombyggnationer . . . .26

Fotot avslöjar tillbyggnaden . . . .27

Kyrkstugorna var aldrig borgarhus . . . .29

Att leva med traditionen . . . .30

Nyklassicistiska ytterdörrar . . . .33

Kapitel 3. Individen och kollektivet . . . . 37

Ett sätt att träffa andra . . . .38

Kyrkstugan som släktens minne . . . .40

Att förvalta ett kulturarv . . . .42

Förändring och bevarande . . . .43

Samarbete och revolt . . . .44

Hoten mot kyrkstaden . . . .46

Minnet av landsbygden . . . .48

Individen och kollektivet . . . .49

Noter . . . .51

Referenser . . . . 52

Fotografier och illustrationer . . . .54

Lars Elenius f. 1952 är professor emeritus i historia vid Luleå tekniska universitet.

Forskningen spänner över ämnen som etnicitet, minoritetspolitik, nationalism, kulturarv och regional förändring i norra Europa. I början av 2000-talet var han ledare för det transnationella projektet att skriva en historiebok och encyklopedi om Barentsregionen.

Inledning

Världsarvet i Gammelstad består av den medeltida kyrkan och de många kyrkstugorna runt en låg bergknalle.

När man ser en turistbuss klumpigt kryssa fram mellan de långa längor- na ser det ut som om den av miss- tag hamnat i fel tidsålder. De krokiga gränderna och själva storleken på de små stugorna ger ett intensivt intryck av medeltid, och förstås den enor- ma kyrkan med oregelbundna stenar i varma skiftande färger. Bredvid står det vita klocktornet som ett utrops- tecken mot himlen.

Här finns mer än 400 kyrkstugor av olika storlek. De första tillkom mest troligt redan när Luleå socken bildad- es under 1300-talet, men de finns inte kvar utan har ersatts av nya. De ligger på rad längs infartsvägarna men har också bildat smala gränder och gång- vägar som vindlande följer topografin runt kyrkan. Man kan faktiskt jäm- föra med det medeltida Gamla stan i Stockholm som har en likartad struk- tur av täta backiga gränder. Här finns de i en nedskalad norrbottnisk vari- ant.

En hel del forskning har gjorts om

kyrkstäderna, men förvånansvärt lite har skrivits om själva byggnaderna.

Därför ligger fokus i den här skrif- ten just på byggnaderna. De sätts in i ett regionalt och nationellt samman- hang för att belysa den vidare kultur- sfär som påverkade byggandet. Kyrk- stugorna har från allra första början varit stugor för tillfälligt boende för bönderna i socknens byar. Här bodde de med sitt tjänstefolk under kyrkhel- gerna. Under veckorna stod stugorna tomma med igenbommade luckor.

Med den moderna tiden har an- vändningen av kyrkstugorna föränd- rats. Genom intervjuer med Stefan Ruth, Britta Nilsson, Lilja Hjort, Ma- ria Hagel, Åsa Lindman, Kristina och Harry Öqvist har jag fått höra hur oli- ka personer och generationer förhållit sig till kyrkstugorna. Ett särskilt tack riktar jag till May-Britt Ruth som med sin berättarglädje gav en levande bild av livet i kyrkstugorna, men som inte fick se det färdiga resultatet.

En egenhet med Gammelstads kyrkstad är att den under några de- cennier i början av 1600-talet faktiskt var en riktig stad. Den hade stadspri-

vilegier och ett borgerskap av hant- verkare och köpmän som flyttade in.

Samtidigt har Gammelstad från allra första början varit ett socken centrum.

Allt detta har påverkat kyrkstaden.

Under hela sin existens har kyrksta- den levt under olika typer av hot om utplåning. Risken för brand var kan- ske det mest påtagliga hotet och i de- cember 1940 var det också myck- et nära att stora delar av kyrkstaden skulle ha brunnit ner. En återkom- mande hotbild under 1900-talet var de återkommande planerna på att modernisera.

Byggnader har en själ som åter- speglar deras historiska sammanhang.

I Gammelstad möts själar från helt olika århundraden. Den som verk- ligen hjälpt mig att förstå samspelet mellan dessa själar är förre kommun- antikvarien Kaj Bergman. Likaså har byggnadsantikvarierna Erica Duven- sjö och Marcus Bengtsson samt många andra bistått med kommenta- rer. Ett stort tack till er alla!

Lars Elenius

KAPITEL 1.

Kyrkstaden och kyrkbyn

Kyrkstugornas ursprungliga närhet till kyrkan är mest tydlig på den västra sidan av kyrkstaden, som berördes minst av stadsbildningen 1621.

Här ligger kyrkstugorna tätt intill varandra med trånga gränder och prång mellan husen.

Redan vid sockenbildningen på 1300-talet måste det ha funnits kyrkstugor vid kyrkan. Tomterna som stugorna stod på ägdes och ägs fortfarande av kyrkan och kallas för kyrkstad. Boendemönstret ändrades

radikalt när en del av kyrkplatsen år 1621 upphöjdes till staden Luleå.

Då anslogs ett område i öster och norr till borgerskapets tomter. När staden efter bara trettio år flyttades blev det tidigare stadsområdet en

kyrkby. Kyrkstaden och kyrkbyn har sedan dess levt sida vid sida

Tradition och modernitet

Den täta samlingen av hus är fjättrad vid medeltidens kollektiv. Också i by- arna levde man så. Marken var oskif- tad. Människorna var beroende av varandra på ett sätt som vi har svårt att föreställa oss i dag. Vid sidan av det religiösa behovet kan man utläsa både sociala, ekonomiska och psyko- logiska behov bakom framväxten av kyrkstäder. De återspeglar ett behov av bygemenskap hos befolkningen, en längtan att möta den övriga bygdens befolkning för att utbyta skvaller, göra affärer eller hitta en äktenskapspart- ner.

Ett annat utmärkande drag för kyrkstaden i Gammelstad är att stu- gorna placerats längs infartsvägarna för de olika byarna. Hemmansägare från samma by har haft stugor bred- vid varandra och därigenom skapat en koncentrerad miniatyr av socknen som helhet.¹ Det har förstärkts av att byborna ofta följts åt under resan till kyrkan.

Skulle man lyfta ut den enskilda kyrkstugan skulle den inte se så myck- et ut för världen. Den var ofta spar- tanskt byggd med enkel värmekälla.

Under den röda brädfodringen finns oftast en timrad byggnad. Inredning- en har varit enkel och funktionell för att möta det tillfälliga boende som man hade i kyrkstugorna. De trånga gränderna och den oregelbundna pla- ceringen av kyrkstugorna förstärker egensinnet från en annan tid.

Helt nära den trånga centrumbild- ningen runt kyrkan ligger moderna hyreshus och enplansvillor uppförda i tegel, eller med gedigen träpanel. Bil- parkeringar men också låga radhus ligger insprängda i den centrala kär- nan och järnvägen passerar inte långt därifrån. Det moderna krokar arm med den traditionstyngda kyrkstaden.

Det är i brytningen mellan tradition och modernitet, mellan kollektiv och individ vi måste tolka utformningen och användningen av dagens kyrk- stugor.

Kyrkstaden och behovet av kyrkstugor

Det har diskuterats när de första kyrk- stugorna byggdes och började använ- das. Ragnar Bergling menade i sin av- handling om Norrlands kyrkstäder att ordet ”kyrkstuga” under medeltiden inte användes i vår nutida betydel- se. Utifrån en strikt etymologisk ana- lys hävdade han att vi inte kan avgöra om kyrkstäder existerade före 1500-ta- let. Bergling menade att vi knappast vet någonting om det medeltida kyr- kobruket. Istället framhöll han bety- delsen av 1571 års kyrkoordning, som ställde mer fordrande krav på närva- ro i gudstjänsten och nattvarden samt att kontroll och bestraffning infördes på ett mer systematiskt sätt.² Men det är ytterst tveksamt om enbart den nya kyrkoordningen var drivkraften bak- om byggandet av stugorna.

Allra först måste man utgå från att de stenarbetare och snickare som byggde kyrkorna måste ha haft någon form av enklare bostäder för övernatt- ning i närheten av kyrkobygget. Det gäller särskilt för den stora stenkyrkan där arbetet pågick i flera decennier under 1400-talet. Vi vet också hur Lu- leå socken såg ut geografiskt under medeltiden. Den omfattade från bör- jan både Kalix och Råneå socknar och sträckte sig från Bottenviken till grän- sen mot Norge. Det fanns även under den katolska tiden ett tryck på att all- Under århundradenas lopp har kyrkstugorna

ändrats, flyttats eller rivits. Nya byggnads­

material har tillkommit samtidigt som tim­

ringarna bevarats.

mogen skulle besöka mässan. Då var det enklare att sätta upp en liten tim- ring vid kyrkan än att förhandla med människor i närstående byar om bo- ende. Luleå sockens kyrkplats var ju ingen by utan ett sockencentrum. Där fanns inga gårdar förutom prästgår- den att bo i och det räckte inte för be- folkningens behov.

Det är helt klart att protestantis- mens skärpta krav på närvaro under gudstjänsten ökade behovet av kyrk- stuga för de längst ifrån boende. Men

det motsäger inte en medeltida tra- dition av kyrkstäder. Första gången kyrkstaden nämns i en skriftlig källa är när riksantikvarie Johannes Bureus år 1600 besökte Luleå sockens kyrk- plats. Redan då ser vi att traditionen med kyrkstugor var väl etablerad. Han skriver att bönderna i Luleå sock- en hade sina stugor runt kyrkan på en plats de kallade Berget och att två till fem personer delade på var stuga.³ Med ledning av Bureus uppgifter och sockens folkmängd vid samma tid har

historikern Maurits Nyströms räknat fram att det då måste ha funnits mel- lan 200 till 300 kyrkstugor runt kyr- kan på Berget.⁴

För att komma upp i flera hund- ra kyrkstugor år 1600 bör byggan- det ha pågått under mer än trettio år.

Bakom varje kyrkstuga stod en el- ler flera hemmansägare som måste komma överens om byggandet. Man måste också bygga stall för hästarna.

Bergling konstaterar också själv att den fasta bebyggelsen var väldigt sta- bil från 1540-talet till 1620-talet då vi har jämförande statistik att tillgå. Det var heller ingen skillnad i vägstan- Med långa avstånd till kyrkan och ett bistert klimat krävdes kyrkstugor för övernattning.

Det bör ha funnits kyrkstugor vid kyrkan åtminstone från 1400­talet då den nuvarande stenkyrkan byggdes.

Luleå storsocken sträckte sig fram till 1693 från kusten upp till norska gränsen. Efter 1831 återstod Nederluleå socken vid kusten, som tillsammans med nedre delen av Råneå kommun och Luleå stad år 1969 bildade nuvarande Luleå kommun.

dard och restider. Han sammanfattar att medeltidens kyrkobesökare, när de besökte en av de större helgerna, mås- te räkna med att skaffa sig husrum i

”kyrkbyn” eller de närmast liggande byarna.⁵ Trots insikten om behovet av kyrkstugor under medeltiden verkar det som att Bergling allt för mycket utgått från att kyrkstäderna uppstod ur protestantisk kyrklig besöksplikt efter 1571.

Vi ska inte underskatta viljan och lusten att träffa folk från andra byar.

Av de intervjuer som gjorts om kyrk- stadsseder i början av 1900-talet fram- går den sociala vikt man tillerkände träffarna vid kyrkan. Här lärde man känna människor från andra byar, man utvecklade kontakter för fram-

tiden, gjorde affärer och sökte gifter- målspartner. De små kyrkstugorna var oumbärliga för kontakten mel- lan socknens invånare, inte enbart ett kyrkligt tvång. Redan 1817 infördes

ett förbud att de som bodde närma- re än en mil från kyrkan inte skulle få ha kyrkstuga. Det är ingen slump att bönderna i de närmaste byarna väg- rade att anpassa sig till förbudet.⁶ De behöll sina stugor för att de ville kun- na stanna mer än över gudstjänsten i kyrkstaden. Behovet av fysisk kontakt mellan sockeninvånarna och byar- na var inte mindre under medeltiden jämfört med i dag, snarare tvärtom.

Med största sannolikhet byggdes de första kyrkstugorna redan vid den för- sta träkyrkan för att successivt utökas.

Det var inte märkvärdigare att bygga en övernattningsstuga vid kyrkan än att bygga en sådan vid en fäbod eller ett fiskeställe. Det måste återigen be- tonas att kyrkan inte byggdes i anslut- ning till en befintlig by, utan friståen- de vid en kommunikationsknutpunkt.

Avsaknaden av gårdar att ta in i på- Den s.k. kalvskinnsprästen Nils Johan Ekdahl besökte 1827 Gammelstad och gjorde en teckning av kyrkan, som då var rödputsad. Det nuvarande vita klocktornet var ännu inte byggt.

Det beräknas ha funnits upp emot trehundra kyrkstugor i Gammelstad år 1600. De låg längs infartsvägarna och vid de trånga gränderna runt kyrkan.

skyndade behovet av kyrkstugor nära kyrkan och framväxten av en kyrk- stad.

Likheten med Gamla stan i Stockholm

De handelsbönder i byarna runt Gam- melstad som kallades birkarlar blev specialiserade på att göra årliga resor uppför Lule älvdal för att handla med samerna, men också specialiserade på att avsätta lappmarksprodukterna på en lönsam marknad. Den lukrati- va marknaden fanns inte hos den om- kringliggande lokalbefolkningen, utan hos borgare i Stockholm, Åbo, Reval och andra större städer. De medelti- da handelsbönderna i Norrbotten var därför en rörlig befolkning som också köpte fastigheter i Gamla stan.

I Stockholms stads jordebok över fast egendom avgjordes exempel- vis 1488 ett arvsmål efter avlidne Hans Laurensson från Björsbyn i Lu- leå socken om lös och fast egendom i Stockholm och Björsbyn, liksom rätt- en till ett laxfiske i Torneå. Två år se- nare avgjordes en tvist mellan Peder Laurensson och Jöns Nielsson från Bensbyn, båda från Luleå socken.

Tvisten gällde äganderätten till hälften av ett hus i Stockholm.⁷ Av exemplen förstår man hur täta band det fanns mellan handelsmän i Luleå socken och Stockholm. De norrländska ”lax- karlarna” och ”botnakarlarna” hade

sin tilläggsplats i Gamla stan vid Fis- kartorget, som låg ungefär mellan nu- varande Brunnsgränd och Nygränd med utsikt mot Skeppsholmen. För handelsbönder i Luleå socken var den närmaste förebilden till ett borgerligt liv de borgare de mötte i Gamla stan.

Det finns fler likheter än man vid första anblicken tänker sig mellan Gammelstad och Gamla stan. Vis- serligen var kyrkstaden inte en ur- ban stadsbildning för åretruntboende.

Den fyllde ett behov av tillfälligt bo- ende för bönderna när de besökte kyr- kan. Ändå kan man säga att kyrkstä- derna hade en stadsliknande karaktär.

De samlade invånare från olika delar

av socknen till en neutral plats där alla möjliga slags gemensamma angeläg- enheter avhandlades. Det gemensam- ma boendet tätt inpå varandra hade också en urban karaktär som skilde sig från vardagslivet i byn. För Gamla stan och Gammelstad kan man också konstatera att båda växte fram under medeltiden. Det gör att huskroppar- nas medeltida täthet skapar liknande känslor av ålderdomlig stadsplan. När man vandrar runt i de trånga gränder- na i Gammelstad kan det kännas som att vandra i en norrbottnisk variant av Gamla stan i Stockholm.

En annan likhet är den täta bygg- nadsstrukturen som sammanhäng- Vid Skeppsbron i Gamla stan lade skutor från hela Europa till. De norrbottniska handelsbönderna hade sin sedvanliga plats vid Fiskartorget mellan nuvarande Brunnsgränd och Nygränd.

er med topografin. Anledningen till att man byggde så trångt i det med- eltida Stockholm var att den ö som man byggde på var så liten. Under 1200- och 1300-talet gick strandlinjen

i Gamla stan strax nedanför de ellip- tiskt omslutande Västerlånggatan och Österlånggatan. Längs de två gatorna gick den ursprungliga stadsmuren all- deles vid vattnet. Allt eftersom land- höjningen fortgick och utfyllnaden av stränderna fortsatte, så skapades mer mark för tomtmark och byggnader.

Men utrymmet var från första början begränsat. Man var tvungen att bygga trångt och tätt för att få plats med den snabbt växande befolkningen.

Också på Luleå sockens kyrkplats var det trångt om utrymme när kyrk- stugorna växte i antal. En strandlinje- karta över området år 1300 visar att en djup vik skar in från älven på den väs- tra sidan av kyrkan. Den gick allde-

les nära den höjd som kyrkan byggdes på. Ännu på 1680-talet kallades områ- det där viken legat för Storblötgärdan, ett område som knappast var lämp- ligt att bygga kyrkstugor på. Norr om kyrkberget gick tidigare det sund som förband Luleälven med Gammelstads- viken. Även om området på 1300-talet var markbundet så visar kartor från 1640-talet att det till stor del bestod av starrängar.⁸ På vägen mellan kyrkan och prästgården i nordost hade man länge en bro över det mest vattensju- ka området.

I Gammelstad var inte befolknings- ökningen stark som i Stockholm, men antalet kyrkstugor växte när kyrkoplikten skärptes mot slutet av 1500-talet. Bönderna var tvungna att bygga trångt och tätt för att få plats, precis som i Gamla stan i Stockholm.

Strid om borgerskapets tomter Boendemönstret i kyrkstaden ändra- des radikalt när en del av kyrkplatsen år 1621 upphöjdes till staden Luleå.

Före stadsbildningen hade bönderna initialt byggt sina kyrkstugor spon- tant längs infartsvägarna. Den fortsat- ta utbyggnaden utvidgades sedan åt sidorna i cirklar runt kyrkan. Smala gränder och stigar förband huvudin- farterna som ”revbensgator”. Den smala passagen mellan kyrkstugor- na kallas på lulemål för smog vilket har betydelsen av smalt prång eller en Kullen för den kommande kyrkan var år 1300 tätt omgärdad av vatten både i väster och öster.

I norr var det sankmarker. Det tvingade bönderna att bygga kyrkstugorna tätt precis som i Gamla stan i Stockholm.

Prästgården

Kyrkan

0 200 400 m

De första kyrkstugorna

Viken som låg väster om kyrkstaden genom­

gick alla stadier från kärr till åker under den långa tid som uppgrundningen skedde. Därför byggdes heller inga kyrkstugor där.

Den täta stadsliknande strukturen är tydligast på den västra sidan av kyrkstaden. På åkrarna i bakgrunden låg den tidigare vattenfyllda viken som markerats på kartan från år 1300.

smyg mellan husen.⁹ På så vis växte en organiskt byggd kyrkstad fram med medeltida drag.

Den kunglige lantmätaren Olof Bu- reus avgränsade platsen för den nya staden till ett område norr och ös- ter om kyrkan. Området var bara omkring 200 gånger 300 meter men ansågs tillräckligt. Där slogs stora fyrkantiga tomter upp för den bor- garklass som skulle flytta in och byg- ga sina gårdar. Därigenom bröts den medeltida kyrkstaden sönder. De som hade kyrkstugor i de planerade stads- kvarteren fick plocka ner timringarna och flytta dem till utkanten i norr och nordost. Det var framför allt rånebor- na och byarna i det norra kustområ- det som drabbades eftersom de av tra- dition hade sina kyrkstugor norr och öster om kyrkan.

Redan i privilegiebrevet framgår att borgarna i stadskvarteren skul- le kombinera jordbruk med handel, precis som när de bodde i byarna. De som flyttade in var bönder som be- drev närbelägen handel i kustområdet (handelsbönder) eller specialiserat sig på handel med samerna (birkarlar).

Att få burskap i staden innebar att de hade rätt att bedriva handel eller hant- verk i staden. De blev befriade från böndernas skjutsningsskyldighet men var skyldiga att ordna gästgiveri med skjutsverksamhet i staden.

I den första huslängden för bor-

garkvarteren från 1623 finns två borg- mästare, tio rådmän och 27 ”gemene”

borgare upptagna. De hade byggt upp en stor samling av byggnader för olika ändamål. I bostadslängden uppräknas stugor, jordstugor, portstugor, nattstu- gor, kammare, källare, bodar, sjöbo- dar, stall och även en badstuga. I den nybildade stadsdelen satte de upp lik-

nande hus som de hade på sitt hem- man. Under de två år som gått sedan stadsbildningen hade de tillsammans påbörjat eller byggt färdigt 154 olika byggnader varav sju sjöbodar.¹⁰ I prin- cip byggdes ett antal bondgårdar upp tätt intill varandra. Så såg staden Lu- leå ut när den låg i Gammelstad.

De dåliga hamnförhållandena i

Gammelstadsviken gjorde emellertid att staden efter bara trettio år flyttades en mil söderut till sin nuvarande plats.

Nu plockade de flesta borgare ner sina byggnader och kvar blev ödetomter i en kyrkstad som var trångbodd. Kon- trasten mellan den i övrigt täta kyrk- stugebebyggelsen och ödetomterna måste efter stadsflytten ha stuckit folk i ögonen, särskilt de som tvingats att flytta på sina kyrkstugor till nedre de- len av Gamla Hamngatan eller till den östra gränsen av kyrkstaden längs nu- varande Häradsvägen och Bakigatan.

Ganska snart ställde bönderna frågan om inte de gamla borgartomterna nu borde avstyckas till kyrkstugetom- ter, som de varit innan stadsbildning- en. Frågan väcktes första gången vid landstinget i Piteå 1663. Klagomål rik- tades då mot att borgerskapet tagit alla platser omkring kyrkan så att det inte fanns plats för bönderna att bygga kyrkstugor.

De kritiska frågorna hör säkert samman med den tvist som just då utspelade sig inom borgerskapet om placeringen av nya Luleå efter den stora branden i den nyanlagda staden 1657. En del mindre bemedlade bor- gare med Erik Nilsson Sundman som anförare ville inte flytta tillbaka till nya Luleå utan ville att staden skul- le bli kvar i Gammelstad. Han riktade frän kritik mot de borgare som drev på för att flytta.

Landshövdingens svar på bönder- nas frågor om borgartomterna var svävande och oklart. Länsmannen och hans medhjälpare skulle se efter så att ingen oförrätt tillfogades allmo- gen och se till så att gammal tradition följdes, men vad det innebar framgick inte.¹¹ Under de närmaste tjugo åren blev det förmodligen en förhandlings- fråga från fall till fall. En del borga- re behöll sina gårdar trots att de vid stadsflytten fått nya tomtmarker i Lu-

leå. Andra sålde dem vidare eller flyt- tade huvudbyggnaderna till nya Lu- leå men behöll kyrkstugorna. De som hade kvar en tom tomtyta hävdade äganderätt och begärde betalt för att överlåta den.

Frågan kom återigen upp när all- mogen klagade direkt till Kungl. Maj:t 1686. Nu var man mer konkret i sin kritik. Man menade att borgarna hade fått en ny plats för staden i nya Lu- leå och där fått nya tomtplatser. Ändå De tomter som slogs ut för borgarna vid stadsbildningen 1621 var stora gårdstomter som hade plats för ladugårdar, härbren, kornbodar, hölador och andra byggnader som tillhörde ett vanligt jordbruk. Här syns gästgiveriets gårdsplan kring sekelskiftet 1900 innan uthusbyggnaderna totalförstördes i branden 1940.

tog de betalt för de gamla tomterna i Gammelstad som om det varit ärvd jord. Allmogen ville veta om det verk- ligen var rätt. Kungl. Maj:t svarade att landshövdingen fick ta ställning i frå- gan, men slog fast att de borgare som lagt ner arbete på källare och liknande rimligtvis borde få ersättning för det arbete de lagt ner på tomterna.¹²

Tydligare än så var inte anvisningar- na vilket betydde att borgarna fortsat- te att ta betalt av den som ville få en tomt i Gammelstad. Här uppstod ett prejudikat som skulle följa med fram till modern tid. De gamla borgartom- terna började betraktas som privata tomter med äganderätt och kom att utgöra kyrkbyn. Kyrkstugornas tomter ägdes fortsatt av kyrkan, så om man

När borgarna lämnat sina tomter i Gammelstad efter 1649 och flyttade byggnaderna till nya Luleå så uppstod hål i stadsplanen. Man kan jämföra med tomterna öster om kyrkan efter den stora branden 1940.

Gästgiveriet med den nedbrunna gårdsplanen syns längst till höger.

Man förstår att bönderna på 1600­talet ville bygga kyrkstugor på de stora ödetomterna.

På lantmätare Lars Peter Bergners kar­

ta över Gammelstad från 1817 ser man att kyrkstugor nu hade byggts i an­

slutning till borgar­

tomterna. De gröna markeringarna är kryddgårdar.

köpte en kyrkstuga av någon så var det fortfarande på kyrkans tomtmark.

Det var den del av kyrkplatsen som kallades för kyrkstaden.

Trots böndernas propåer om att få loss borgartomter till att bygga nya kyrkstugor så verkar inte mycket ha hänt. Lantmätare Hackzells karta från 1737 visar istället att många kyrkstu- getomter och borgartomter vid den tiden blev uppbrutna till åkermark.

Även i den nordliga, nordöstra och östra delen av det förut planerade stadsområdet hade åkrar tagits upp.¹³ Det var framför allt ytterområdena som togs i bruk till ny åker och äng medan de centrala stora tomterna be- hölls med stora kringbyggda gårdar.

Efterhand byggdes en del nya bor- garhus och kyrkstugor i anslutning till de stora gårdstomterna. De hus som byggdes kunde hamna både på

kyrkans och på stadens mark. I 1817 års utredning om ägoförhållandena i kyrkstaden och kyrkbyn ser man ex- empelvis att skräddare Landström hade byggt sin stuga med tre rum på tidigare kyrkstugetomter, som allt- så tillhörde prästbordet. Kornladan och uthusen var däremot uppförda på borgartomter och tillhörde staden. På Landströms tomt fanns också en åker som var upparbetad av några perso-

Kyrkstugan bygger på den enklaste typen av timrad bostad som avlöste vikingatidens långhus. Den hade ett enda rum med eldstad. Johan Fredrik Östling i kyrkstuga 121 år 1926.

ner från nya Luleå stad, vilket visar att en del stadsbor fortfarande använde tomter i Gammelstad till odling.¹⁴ De oklara ägandeförhållandena verkar ha medfört att gränserna mellan kyrkbyn och kyrkstaden ständigt överskreds och att ägandeförhållandena blev otydliga. Kyrkbyn och kyrkstaden blev på så vis invävda i varandra.

Ett system av timrade hus Den första bilden av kyrkstaden i Gammelstad är den som Gustav Läw tecknade år 1695. Det var en förlaga till de etsningar av alla Sveriges stä- der som arkitekten och militären Eric Dahlberg gjorde i det monumenta- la verket Suecia antiqua et hodier- na, vilket i översättning betyder ”Det forna och nuvarande Sverige”. Läws teckning är skickligt och konstnärligt gjord. Han har ansträngt sig att nog- grant rita in mångfalden av hus även om de är schablonmässigt ritade.

Ett trettiotal av byggnaderna är ri- tade utan skorsten. De flesta ligger i utkanterna vilket kan tolkas som att de är lador, stall eller andra ekonomi- byggnader. Det är intressant att note- ra att han på de flesta kyrkstugor ri- tat in antingen en eller två skorstenar.

Det motsvarar den kombination av enskilda och delade kyrkstugor som syns 125 år senare. På den västra sidan om kyrkan, som var den som inte be- rördes av stadsbildningen och nästan

Artillerilöjtnant Gustav Läw besökte 1695 Gammelstad för att rita av staden inför ett stort upp­

slagsverk om svenska städer. Hans teckning är den första realistiska bilden av kyrkstaden. I borgarkvarteren ser man hur det bolmar rök ur skorstenarna från de som var bofasta i kyrkbyn.

helt bestod av kyrkstugor, ser man två något större hus som har tre skorste- nar. På östra sidan dominerar ett stort hus i bakgrunden med ett fyrkantigt smårutigt fönster på gavelsidan och två stora skorstenar som det bolmar ur. Det kan mycket väl vara gästgive- riet som markerats på det viset. I när- heten finns två hus med tre skorste- nar. Med långsidan mot kyrkan står en lång länga med två skorstenar som ser ut att markera en mangårdsbygg- nad till en kringbyggd gård. Ur många av borgarkvarterens hus ryker det ur skorstenarna. Det gör det inte ur nå- got av husen på den västra sidan.

Kyrkstugorna i Gammelstad är an- märkningsvärt likartade i storlek. De är med få undantag byggda i en vå- ning, antingen med en eller två in- gångar. Planlösningen bygger på den enklaste formen av timmerbyggnad som kallades stuga och från början bestod av ett enda rum med eldstad.

Under tidig medeltid kunde eldstaden bestå av en häll mitt i rummet med

rökhål i taket. Det kallades då för ett eldhus och användes till matlagning.

Så småningom kom stuga att betyda ett rum med murad öppen spis. Med tanke på klimatet byggdes stugan se-

Enkelstugan på bilden är byggd som en timring med sex knutar, se planritningen nedan.

Traditionellt har stenar eller delar av kvarnstenar använts som trappsteg.

Stugan i sin enklaste form hade ingen farstu men ett täckt tak som sköt ut en bit framför dörren. Nästa fas var att bygga en kall förstuga innan man kom in i den uppvärmda stugan. Slutligen lades en kamma­

re till inne i förstugan. Kyrkstugor­

na i Gammelstad bygger på den planlösningen i olika varianter.

Stuga Förstuga Kammare

dan på med ett mindre rum som kall- ades förstuga, det som i dag kallas far- stu. Förstugan hölls kall. Sedan kom man in i det uppvärmda rummet som var själva stugan. Nästa steg var att av-

dela ett mindre rum i förstugan, som kallades kammare. Den kunde använ- das till sovrum men oftast till förråd.

Den här enkla timrade stugan åter- kommer i olika varianter i kyrksta-

den. Den kallades för enkelstuga.¹⁵ En mycket vanlig variant är att en eller flera ägare gick ihop och byggde sam- man två enkelstugor med gemensam ouppvärmd förstuga. Därifrån gick

ingången till respektive ägares egna huvudrum. Nu började respektive avdelning i kyrkstugan att kallas för kammare för att ange att det var sepa- rata boendeenheter. Så är det än i dag.

Utifrån enkelstugan som grund är variationen av planlösningar stor. Ofta har två hushåll en kyrkstuga med gemensam ingång och förstuga. Från förstugan leder sedan dörrar till separata delar. I andra fall har man två ingångar med en mellanvägg som skiljer. Den separata delen i en delvis gemensamt ägd kyrkstuga kallas för kammare.

Stugan som helhet kallas för kyrkstu- ga medan varje bostadsdel kallas kam- mare. Det som från början var begrep- pet för en mindre del av förstugan har förskjutits till att bli ett ägandebegrepp för en del i en kyrkstuga. Det kan fin- nas upp till fyra kammare i varje kyrk- stuga. Varje kammare kan i sin tur ägas av flera delägare. Det betyder att en kyrkstuga kan ägas av upp till ett ti- otal delägare, och när det är frågan om dödsbon ännu fler. För att inte sam- manblanda begreppen kallas det störs- ta rummet i kyrkstugan här för huvud- rum. Kammaren kallas för skrubb när den används till förråd eller sovkam- mare när den används till sovrum

Det fanns klimatskäl till att man byggde små kyrkstugor. När man kom till stugan på vintern var den kall.

Med en öppenspis i det enda bonings- rummet fick man snabbt upp värmen i en liten stuga. En annan anledning är, som tidigare nämnts, att kyrkplat- sen i Gammelstad under tidig medel- tid var omgiven av vatten från flera håll. Den torra byggbara delen var be- gränsad till själva kyrkbacken vilket gjorde att man måste bygga i litet for- mat för att få plats med fler kyrkstu- gor. Det kan också ha varit så att man följde gällande norm från medeltiden att låta byggnaderna i både byar och städer ligga tätt.

Till sist fanns ett helt system av små, tätt liggande kyrkstugor som var för-

bundna av ett ringformigt system av smog och gränder. Det betyder också att de tomter som varje kyrkstuga fått sig tilldelad av kyrkan var små. När ett hus så småningom blev så dåligt att det måste rivas så kunde man inte bygga större än tomten och de omgi- vande stugorna tillät. Kollektivet av sinsemellan beroende kyrkstugor höll nere storleken på stugorna, vare sig de var nybyggda eller flyttats till kyrksta- den från annat håll. Det bidrog till att konservera den medeltida täta struk- turen. Genom att kyrkstaden i Gam- melstad inte flyttats sedan medeltiden

har den ursprungliga strukturen ver- kat självreglerande på kyrkstugornas storlek. Det har helt enkelt inte fun- nits plats att expandera.

Nästan alla kyrkstugor är i grun- den timringar. Av noteringar i sock- nens ekonomiska redovisningar från 1600-talet och framåt ser vi att en timrad byggning kunde hålla i om- kring åttio år med den tidens under- håll. Sedan var den ruttnad och i så dåligt skick att den måste ersättas av en ny. En ladugård i ständig använd- ning var en fuktig miljö och hade en omloppstid på maximalt trettio år.¹⁶ År 1817 fanns över tusen byggnader i Gammelstad. Oljemålningen av Otto Hesselbom är målad 1883–1884. Av loket i mitten av bilden ser man att järnvägen till Luleå höll på att färdigställas.

Den invigdes 1888.

Ett stall vid kyrkplatsen hade säkert något längre omloppstid eftersom det inte användes lika ofta. Det sämre un- derhållet av stugorna i äldre tider gör att vi knappast har några kyrkstugor som är äldre än från 1700-talet. Fler- talet är sannolikt från 1800-talet med påbyggnader från 1900-talet. Det kan också finnas stugor där det bästa tim- ret från äldre stugor återanvänts när man byggt nytt.

Kyrkstaden när den var som störst Den koncentrerade samlingen av kyrkstugor för socknens alla bofas-

ta skapade en trång, stadslik karaktär.

Eftersom byborna gärna byggde kyrk- stugor nära varandra och dessutom samägde kyrkstugorna så skapades särskilda stadskvarter för olika byar.

Byarna koncentrerade och förstärk- te på så vis sin byaidentitet i mötet med de andra byarna under kyrkhel- ger och marknader.¹⁷ Det gav en mot- stridig karaktär till kyrkstaden. Å ena

sidan var det en slags urban miljö där människor från olika håll träffades och hade kulturutbyten och påver- kades av andras idéer. Å andra sidan påminde byarnas samlade boende i särskilda kvarter mera om nordame- rikanska emigranters boende i stads- delar som Chinatown eller Irishtown i Chicago. Här samlades folk från hela socknen regelbundet med tillskott av människor från annat håll, men man bodde koncentrerat efter vilka byar och vilken del av socknen man tillhörde. Det förstärkte byagemen- skapen.

Vid undersökningen 1817 fanns 488 kyrkstugor med 700 ägare från hela socknen. Av dem ägdes 63 pro- cent av enskilda individer. Socknen sträckte sig då längs Lule älv till lapp- I vapenhuset på den södra sidan av kyrkan

finns årtalet 1616 utskuret i dörren. Den tillverkades troligtvis inför visitationen av ärkebiskop Petrus Kenicius samma år. Band­

gångjärnet avslutas med ett femflikigt löv.

Omkring två tredjedelar av kyrkstugorna ägdes av enskilda individer 1817. Mer än hälften av stallen delades av två eller flera personer.

Diagram 1. Ägarandelar i kyrkstugor och stall i Gammelstad 1817

0 50 100 150 200 250 300 350

Kyrkstugor en ägare

Kyrkstugor två ägare

Kyrkstugor mer än två ägare

Stall enskild ägare

Stall gemensamt

Antal Byggnader

marksgränsen och en del kyrkstuge- ägare bodde alltså i nuvarande Bo- dens kommun. I Diagram 1 visas hur ägandet till kyrkstugor och stall var fördelade.¹⁸ Två tredjedelar av stugor- na ägdes av enskilda individer och en tredjedel av två ägare. Ett fåtal kyrk- stugor hade mer än två ägare. Av samtliga kyrkstugor var det bara tre som byggts olagligt på prästbordets mark medan resten stod på sina till- delade tomter på kyrkvallen. Däremot stod trettioen av stallen felaktigt på prästbordets mark.

Undersökningen av ägandet till kyrkstugorna visar att nästan alla som

På bilden får vi en tydlig föreställning av hur raderna av stall på Bergners karta från 1817 måste ha sett ut i verkligheten. Stallen såg säkerligen liknande ut i grundform och storlek även under tidigare århundraden.

De trånga passagerna mellan husen kallas på lulemål för smog.

delade kyrkstuga kom från samma by.

I de fall man delade med någon från en annan by så antecknades det. Eric Jönsson från Bensbyn ägde exem- pelvis stuga 131. I kolumnen bredvid stod antecknat: ”Hans Petter Persson i Västmark del i stufwa och stall”. Här ser vi hur vänskaper och samarbeten växte över byagränserna. Det kunde också vara släktingar bosatta i en an- nan by som man delade med. Men det var ovanligt med korsvisa byaä- ganden. Av de 180 stugor som var ge-

mensamt ägda var det bara 10–15 som hade ägare från olika byar.

Däremot delade man ofta stall med stugägare från andra byar. När man summerar antalet enskilda och ge- mensamma stall för kyrkstugorna, med avdrag för de gemensamma stall som av naturliga skäl är dubbelregist- rerade, så får man 202 stallbyggnader som var utspridda över kyrkplatsen.

Det är en imponerande samling som tillsammans med antalet kyrkstugor visar hur trångbodd kyrkstaden hade

blivit i början av 1800-talet. Av samt- liga stall var 92 enskilda stall medan 110 ägdes gemensamt av två eller flera, se Diagram 1. Det var inte ovanligt att man ägde stuga med någon från sam- ma by och stall tillsammans med yt- terligare någon.¹⁹ Vissa kyrkstugeägare kunde ha stallet på långt avstånd från kyrkstaden. Det gäller exempelvis några som hade stall på Ön. På Gam- la Hamngatan låg en länga med låga stall på den östra sidan av stugorna, varav tre stycken finns kvar i dag.

Räknar man in kyrkstugor med stall på kyrkplatsen så utgjorde stallen näs- tan en tredjedel av kyrkstadens 690 byggnader. Till detta ska läggas kyrk- byns enskilt ägda tomter med sina drygt 300 byggnader. Då förstår man hur tätt byggnaderna måste ha stått.

En del stall var insprängda i närhe- ten av den kyrkstuga som de hörde till. Andra hade tryckts ut mot de om- givande åkrarna eftersom det fanns så lite plats mellan kyrkstugorna på kyrkvallen. De kunde ligga i klunga i utkanten, som de som låg längst ner i backen av Framlänningsvägen. De kunde också ligga på rad bakom själ- va kyrkstugorna som på östra sidan av Gamla Hamngatan.

Stugorna hade där ofta ingången från gaveln. Bakom kyrkstugorna fanns stall för hästarna. En smal gång gick mellan stallen och kyrkstugorna.

Öster om Bakigatan låg stallen i dubb-

Ett fåtal av de mer än tvåhundra stallen finns kvar, som det här vid Gamla Hamngatan. Det origi­

nella taket är gjord av bottnarna till gamla tunnor.

Tunnorna till stalltaket har inskriptionen

”CLORURE DE CALCIUM”. Kalciumklorid användes förut som vägsalt för att smälta is eller binda damm.

la rader. De sista två exemplen visar en förvånansvärd likhet med den pla- nerade idealbild som skissades av Olof Bureus 1621. Enligt den skulle borgar- nas stadsdel i centrum bebyggas av stora fyrkantiga gårdar.

Ett stort antal kyrkstugor som tvingades flytta från centrum skulle förläggas i smala långsträckta längor till flankerna.²⁰ Precis så ser det ut på lantmätare Lars Peter Bergners karta från 1817, den första kompletta kartan över Gammelstad som kyrkstad och kyrkby.

KAPITEL 2

Kyrkstugornas former

Kyrkstugorna i Gammelstad har ständigt förändrats genom ombyggnationer och genom att nya byggmaterial kommit till användning. På bilden från sekelskiftet ser vi hur de underliggande timringarna börjat täckas med ytterpanel. Kyrkstugan till höger har fortfarande ett traditionellt vedtak medan den till vänster har en ytterbeläggning av tjärpapp som då var en nymodighet.

Kyrkstugornas exteriör har låtit sig inspireras från olika håll.

Den typiska kyrkstugedörren är influerad av nyklassicismen i början av 1800-talet. Fem av de nuvarande kyrkstugorna är byggda i två våningar. Varje generation har bidragit till en

ständigt pågående förändring.

Renoveringar och ombyggnationer När kyrkstugorna första gången på ett realistiskt sätt träder i bild är det i form av teckningar, målningar el- ler fotografier från slutet av 1800- och början av 1900-talet. På fotografier av riksantikvarie Sigurd Curman år 1909 ser vi hur timrade kyrkstugor utan pa- nel står sida vid sida med panelslag- na timringar. Husen står oregelbun- det uppställda så att de bildar en gata, men inte i rak linje. Man får snarare intryck av en provisoriskt uppbyggd nybyggarstad i amerikanska mellan-

västern. Vi vet att fönsterluckor mon- terades på sockenstugan så tidigt som 1692.²¹ På Curmans foto hade nästan alla kyrkstugor fönsterluckor. På kyrk- backen där klocktornet står var de närmaste taken på stugorna i början av 1900-talet klädda med släthyvlade brädor, men i bakgrunden kan man på ett fotografi se ett traditionellt tak med det yttersta skiktet i rundvir- ke. Topparna på de slätbarkade runda störarna går aningen över nocken så att de överlappar varandra och bild-

ar ett luftigt spetsverk högst upp. Det var ett så kallat vedtak med underlag av näver.²²

På en bild från 1926 har en del knu- tar börjat kläs in och framsidan klätts med slät stående träpanel. Tjärpapp börjar avlösa trätaken.²³ Locklistpane- len med breda stående brädor och en smal läkt som tätning över skarvarna är en standard som spred sig allmänt i Sverige som det billigaste sättet att få en täckande yttervägg. Genom att utnyttja läkten sparade man på vir- ket. Man minskade också risken för drag och skyddade timringen. Det blev också så vanlig standard i kyrk- staden att det gav sken av att ha varit ett ursprungligt sätt att klä in kyrkstu- gorna. När kyrkstugor renoverades på 1970-talet användes fortfarande den metoden.

Även rumsindelningen och ytter- dörrens placering har ändrats av olika ägare. Förut var det inte ovanligt att Genom samägande av kyrkstugorna med individuella kammare, så har olika delar av kyrkstu­

gorna förändrats i olika takt. På bilden från Linellgränd år 1909 är timret synligt på en del stugor.

På andra stugor är timringen klädd med panel.

Vedtaken var omsorgsfullt byggda med lager av brädor och ytterst ett lager av björknäver som hölls på plats av korsvis lagt rundvirke.

ingången låg på gavelsidan av kyrk- stugan. Så var det i kyrkstugorna i nedre delen av Gamla Hamngatan.²⁴ Hur ombyggnaden kunde gå till när gavelingången ändrades till en front- ingång ser vi i kyrkstuga 478–479 på Brantgränd. Den är ovanlig på så sätt att den delas i två kamrar på längden längs efter nocken istället för på tvä- ren. Vardera kammaren hade alltså varsin långsida av kyrkstugan.

Sommaren 1948 byggdes 479:an om.

Den hade tidigare haft ingång på ga- veln in i en förstuga. Därifrån ledde en innerdörr in till huvudrummet. Nu flyttades ytterdörren från gaveln till

framsidan och till den bortre änden av stugan. Den tidigare dörröppning- en på gaveln gjordes om till fönster och det som varit förstuga blev alltså en kammare med fönster. Vid den nya ingången till huvudrummet avdelades en trång förstuga, som i Nordiska mu- seets beskrivning kallas ”kontor”. Det tidigare huvudrummet blev därige- nom lite mindre och fick tydligare ka- raktär av kök med nymurad skorsten och modern vedspis. Där platsbygg- des nya köksskåp och en källare gräv- des under golvet med nedgång genom en lucka. Väggar och tak kläddes med plattor, förmodligen masonit.²⁵

Fotot avslöjar tillbyggnaden Det finns i den nuvarande kyrksta- den åtminstone fem kyrkstugor som sticker ut därför att de är byggda i två våningar. Som små höghus sticker de upp i den låga bebyggelsen, men ändå tätt integrerade med de andra kyrk- stugorna. En uppfattning som ofta förts fram är att tvåvåningsstugorna är gamla borgarhus som gjorts om till kyrkstugor. Höjden tillsammans med läget nära kyrkan har associerats med makt och pengar. Man har tänkt att bara borgare byggde så stora kyrkstu- gor.

Tre av dem ligger i den övre delen av Gamla Bodenvägen. Den fjärde lig- ger på Garvargränd innan den når ut till Rutviksvägen, den femte på Gamla Hamngatan. På den skiss av stadskvar- teren i Gammelstad som Nicodemus Tessin d.ä. gjorde strax innan stads- flytten framgår att bara en av de fem tvåvåningskyrkstugorna ligger inom det stadsområde som under trettio år växte fram i kyrkbyn.²⁶ Det gör att en första skepsis inställer sig. Varför skulle borgarna i början av 1600-talet bygga hus utanför det avdelade stads- området när de redan hade fått stora tomter för sina byggnader? Frågeställ- ningen gäller ännu mer efter att sta- den flyttades till nuvarande Luleå.

Den kanske mest iögonenfallan- de kyrkstugan i två våningar är num- mer 366–370 som ligger i korsningen Dörren på gaveln har tagits bort och ersatts av ett fönster. Ingången har flyttats från gaveln till

framsidan och ett fönster ersatt dörren.

Gamla Sunderbyvägen och Framlän- ningsvägen. Den står framskjuten mot torget mitt emot kyrktornet som ett påtagligt landmärke. På kartan från 1817 står på samma plats kyrkstuga 413, som då ägdes av Jöns Ahlström och Jöns Hansson från Alvik.²⁷ Att det bara är två kammare i den mot dagens fem är lite förvånande ifall byggnaden är ett gammalt borgarhus från 1600- eller 1700-talet som senare gjordes om

till kyrkstuga. Förklaringen ges när man jämför två fotografier som togs i decennierna kring sekelskiftet 1900 mot kyrkstugorna i korsningen Fram- länningsvägen och Gamla Sunderby- vägen.

På det första fotot är telegrafstolpar uppsatta så det måste ha tagits efter 1880-talet då ledningsnätet byggdes ut runt Luleå. Det är dokumenterat att Gammelstad hade tio telefonabon-

nenter 1895 genom det nyligen upp- rättade telefonnätet.²⁸ Förmodligen är fotografiet taget strax efter sekel- skiftet. På fotografiet ser vi till vän- ster den karaktäristiska brunnen med brunnstång i närheten av klocktor- net och till höger två kyrkstugor som är byggda som små enkelstugor med dörr och fönster mot torget. Den hö- gra har fortfarande timringen helt synlig och har brädtak. Den vänstra är brädfodrad med obestämbart ljust tak, möjligtvis tjärpapp som reflekter- as i ljuset. Längst till höger står ett av- långt brädfodrat hus i en våning med stängda fönsterluckor på gaveln och en vit dörr. Det står högst upp i Fram- länningsvägen. Precis framför huset står en telefonstolpe.²⁹

Nästa fotografi är daterat till 1926 och är taget på exakt samma plats som Längs Gamla Bodenvägen

ligger tre stora kyrkstugor i två våningar inom synhåll för varandra. Allt talar för att de från början var ge­

mensamägda kyrkstugor i en våning, som byggdes ut med övervåning omkring sekelskiftet 1900 för att få in fler kammare.

På bilden syns nuvarande kyrkstuga 366–370 i korsningen Fram­

länningsvägen­Gamla Bodenvägen. Telegrafstolpen visar att det är efter 1890 då telefonnätet börjat byggas i Gammelstad.

På nästa bild från 1926 har huset vid Framlänningsvägen­Gamla Boden vägen byggts på med en våning. Exakt vilket år det skett vet vi inte, men det är efter 1890­talet.

det första. Brunnen med brunnstång- en är kvar, liksom de två små kyrk- stugorna. Telefonstolpen står kvar vid huset högst upp i den så kallade Smör- backen. Skillnaden är att huset nu är påbyggt med ytterligare en våning.³⁰ Det är samma kyrkstuga i två våning- ar som står där i dag. Vid en närmare undersökning av det nuvarande huset ser man tydligt hur knutarna från det tidigare envåningshuset slutar efter första våningen. På knutkedjan syns att den varit avdelad med en mindre del i väster och en större i öster. Ovan- för är den nya våningen påbyggd.

Kyrkstugorna var aldrig borgarhus Längs Gamla Bodenvägen ligger yt- terligare två kyrkstugor i två våning- ar. På båda stugorna ser man att knut- bandet nere och uppe inte ligger helt

i linje, vilket de hade gjort om stugor- na byggts i två våningar från början.

Kyrkstuga 388‒389 som ligger längst ner i den skarpa kurvan på Gamla Bo- denvägen är sammanbyggd med en lägre envåningsstuga. Den gemen- samma mellanväggen som delar en- våningsstugan och tvåvåningsstugan visar att det är en gemensamt byggd stuga från början, som delats i två de- lar av mellanväggen. På ett fotografi över Linellgränd år 1909 ser man att den då var byggd i två våningar.³¹ Det stämmer helt med kyrkstuga 322–332 på Lars Peters Bergners karta från 1817 som var delad i den riktning som mellanväggen går. Den bestod då av två sammanbyggda stugor där 322 äg- des av ”unga” Jöns Jönsson och 332 av Olof Jönsson, båda från Heden.³² Det är väldigt tydligt att den nedre och övre delen på den nuvarande tvåvå- ningsbyggnaden inte stämmer i för- hållande till varandra. Övervåningen måste ha byggts till senare.

Kyrkstuga 55–58 är den fjärde två- våningsstugan och är den enda som ligger inom det gamla stadsområdet i övre delen av Gamla Hamngatan. I Berglings utredning 1817 är den in- ritad på kartan som en stor fyrkan- tig kyrkstuga, som den ser ut också i dag. Stugan hade då nummer 132 och ägdes av Nils Markusson från Bens- byn. Han ägde också halva tomten som han köpt av Johan Ekman den 12 Kyrkstuga 474–477 är den mest ovanliga

av de fem kyrkstugorna i två våningar. När den fotograferades 1948 hade den vid ena ingången ett hål i väggen ovanför dörren och på den andra sidan ett fönster. Hålet finns fortfarande kvar.

Lilja Hjort vid hålet i förstugan till kammare 477. Hennes son äger numera den övre kam­

maren.

Hålet är ett ljusintag och en ventilation för förstugan på övervåningen. Det lockade till utkik över omgivningen vid fototillfället 1948.

juni 1788. Ekman hade i sin tur köpt den av profossen Sjul Olofsson i Lu- leå Gamla Stad den 13 februari 1758, som var anställd för att utdela kropps- bestraffningar vid tinget. Den andra hälften av tomten ägdes av urmakare

Diktman i Luleå stad. Ägarförhållan- dena visar att den står på en tidigare borgartomt, men 1817 var byggnaden på tomten registrerad som kyrkstu- ga.³³ Den nuvarande byggnaden har två ingångar från gårdssidan med var- sin trapp upp till förstuga och kam- mare på övervåningen.

Den mest originella av tvåvånings- stugorna är nummer 474‒477 som har gavelsidan mot Garvargränd. Vid den nedre ingången av kyrkstugan finns ett omkring 40 centimeter stort hål i väggen tre meter ovanför marken. Det fanns där redan när Nordiska muse- et gjorde sin undersökning för mer än sjuttio år sedan.³⁴ Läget i förhål- lande till Rutvikskurvan talar för att det motsvarar kyrkstuga 159 på 1817 års karta. Den nuvarande tvåvånings- kyrkstugan med sina fyra kamma- re matchar väldigt väl de dåvarande fyra ägarna Nils Jönsson, Eric Hans- son, Per Jönsson och Olof Larsson från Sunderbyn.³⁵ År 1948 hade kyrk- stugan en enda skorsten som betjä- nade alla fyra kamrarna. Nu finns två skor stenar, en för varje sida av stugan.

Eftersom de två sistnämnda kyrkstu- gorna är så medvetet byggda för fyra separata kammare så är de troligt att några personer på 1700- eller början av 1800-talet gick ihop för att byg- ga en tvåvånings kyrkstuga med fyra kammare. De var ju registrerade som kyrkstugor 1817.

De tre höga kyrkstugorna längs Gamla Bodenvägen låg nära var- andra. Vi vet att den som låg när- mast torget tillbyggdes någon gång mellan 1890-talet och 1926. Vi ser också att de andra två kyrkstu- gorna fått sina överdelar på- byggda i efterhand. Kanske blev det modernt att göra så någon gång efter sekelskif- tet 1900 och att samtliga tre hus höj- des någon gång under de två första decennierna på 1900-talet. Samman- fattningsvis kan sägas att inte någon av kyrkstugorna i två våningar verkar ha varit borgarhus. De hus som stod på deras platser 1817 var samtliga re- gistrerade som kyrkstugor. Alla utom en byggdes också utanför den gamla stadsplanen.

Att leva med traditionen

En av dem som bott i huset med hålet i väggen är Britta Nilsson. Hon föddes i Ersnäs som nummer fyra i en sys- konskara med elva barn. Föräldrarna drev där ett jordbruk. De hade ingen kyrkstuga men de kunde låna kyrk-

Hyllskänken på det svartvita fotografiet ingick på 1940­

talet i möblemanget en trappa upp. Hyllan finns nu i Liljas kammare på nedre botten. Genom möblernas återanvänd­

ning överförs historien till ett nytt sammanhang.

Strykjärnen är kvar från den tid då det vävdes mattor och bonader i kammaren på över­

våningen.

stuga genom farföräldrarna och mor- föräldrarna.

Britta utbildade sig till musikpeda- gog och flyttade till Älvdalen, men när hon gick i pension började hon längta hem till Norrbotten. Därför köpte hon och hennes man 1992 kammaren som ligger i bottenvåningen av kyrkstugan med hålet.

– Hålet hade varit öppet hela tiden när vi köpte den nedre kammaren.

Det var fullt med fåglar och fågelbon där inne då. Jag tror vi gjorde en lucka och stängde igen.

Britta minns att den äldre kvinna som ägde våningen ovanför blev arg när hon fått anmärkning om hålet i timringen i den återkommande kyrk- stugesynen. ”Det där har varit så i alla tider. Ska vi ta bort det? Aldrig!”, sa hon bestämt. Den äldre kvinnan var Anna Wallgren från Långön. Hon satt tidigare och vävde bonader och mat- tor tillsamman med sin syster i kam- maren.³⁶ Anna är legendarisk inom hemslöjden i Luleå och fick även ta emot kunglig medalj för sitt arbete.³⁷

Den nuvarande ägaren till Brittas ti- digare kammare 476 heter Lilja Hjort.

Hon känner Britta och hennes bror sen tidigare. Genom henne får vi be- söka den näst intill mytiska kamma- ren på övervåningen som Liljas son numera äger. Den timrade konstruk- tionen i huset är kraftfull och känns ålderdomlig med förstuga både uppe

och nere. De två förstugorna för- binds med en brant trapp, un- gefär som bran- ta trappor i ett härbre kan se ut. På övervå- ningen finns i anslutning till förstugan en skrubb som fortfarande är fylld med ved.

Där finns ock- så det originella hålet i timring-

en. I rummet finns en öppen spis med en gjutjärnskamin som insats. Ovan- på spiselhyllan står två svarta stryk- järn av gammal rak modell som vitt- nar om systrarna som satt och vävde.

Från Nordiska museets undersökning 1948 finns ett fotografi på en hyllskänk i Anna Wallgrens dåvarande kamma- re.³⁸ Den finns numera i Liljas kam- mare en trappa ner.

Hon är född i en barnrik familj i Kaakamo i norra Finland, men flyt- tade till Luleå på 1980-talet. När Bo- denvägen gick rakt genom Gammel- stad, och hon åkte förbi, brukade hon alltid önska att hon fick komma in i en kyrkstuga. Till sist köpte hon en på Gamla Hamngatan, men tyckte att det var för mycket turister där på som-

rarna. Det var ju för stillheten hon sökte sig till kyrkstugorna.

– Jag umgås inte så myck- et med grannar och trivs myck- et med mig själv. Kanske för

att jag vuxit upp i en stor familj i Fin- land. Tystnaden är lockande på nå- got vis.

Så pekar hon upp mot den gyllen- gula kyrktuppen som syns från hen- nes fönster.

– Jag ser tuppen där. Den sitter där.

Jag umgås med den.

När hon är i kyrkstugan brukar hon I början av 2000­talet köpte Britta en ny kammare, den här gången på övre våningen i en av tvåvåningsstugorna vid Gamla Bodenvägen. Det är ett betydligt större rum än tidigare med stor farstu och ett litet pentry.

Minnestallrik med ett porträtt på Anna Wallgren som barn.

och längre tillbaka förvarades nyck- larna hos en särskild nyckeltant som bodde permanent i Gammelstad. Att förvara kyrkstugenyckeln hos någon tänka sig tillbaka och ge liv till de

människor som bodde i kyrkstaden förut. Hon brukar tänka på vilken mat de åt och vilka kläder de hade på sig.

Själv har hon två finska och en svensk folkdräkt.

– Jag brukar fantisera om hur det var, vilket vackert liv dom levde.

Hon pratade då och då i telefon med ”tant Anna” som hade vävstolar- na i kammaren ovanför, men hon träf- fade henne aldrig personligen.

– Jag känner att det finns nånting gott som bor i stugan efter henne. Jag brukar säga till barnen, som är ganska stressiga, att kom till stugan och vila upp er.³⁹

Britta Nilsson fick slutligen tag på en större kammare. Den ligger på övervåningen i tvåvåningskyrkstu- gan 371‒372 längs Gamla Bodenvägen.

Från fönstret ser hon rakt över till det mäktiga vita kyrktornet. Britta har en särskild passion för lulebygdens folk- kultur och för kyrkstugorna. Hon klär sig gärna i folkdräkt vid olika evene- mang och har anknytning till fyra oli- ka kyrkstugor från barndomen till vuxen ålder.

Kyrkstugan på hennes mammas sida låg i samlingen av kyrkstugor på östra sidan av Framlänningsvägen när man kommer söderifrån. Den kall- lades för Gammelgårdsstugan. Där bodde hon när hon konfirmerades.

Under kyrkhelger kunde de låna den

bosatt i Gammelstad var mycket vanligt.

Kyrkstugan på faderns sida låg uppe på krö- net av Rutviksvägen.

Som ung var villko- ret för att få övernatta i Gammelgårdsstugan att hon bodde med en moster. Senare kunde hon åka med en sys- ter eller väninna. De började alltid med att elda i öppna spisen.

– Ibland åkte vi med Cubabussen. Det var Möröbussen som kallades så. Då kunde busschauffören slänga av vedsäcken vid gamla kurvan. Däri- från fick vi själva ta den.

Pingst- och mikaelihelgen var ung- domshelger. Då kunde hon åka till

Arkitekten Jacob Wilhelm Gerss gjorde slutritningen till Överluleå kyrka 1831.

Den nyantika kyrkan utfor­

mades som ett vitt tempel på en kulle. I botten på kyrkdörren ligger en antik kolonn i relief med bas, skaft och kapitäl högst upp.

Den kompletteras med en högrest triangel. Motivet på kyrkstugans dörr i Gammel­

stad från 1948 är en direkt parallell till kyrkdörren.

kyrkstugan på fredag efter jobbet. På lördag var det dans nere vid dansba- nan. Hon kommer ihåg det som en hektisk tid där det inte fanns myck- et tid för att äta mat. De hade med sig färdiglagad mat som kotletter, kött- bullar eller plättar. Pojkarna brukade knacka på fönstren. Ibland förbarma- de de sig och lät några ersnäspojkar ligga på golvet. Allt var mycket oskyl- digt. Men lika hastigt som helgen blommat upp, lika hastigt tog den slut.

– När folket hade farit hem, då vil- le vi fara hem! Då var det bråttom.

Luckorna slogs igen. Då fanns det ing- enting att göra här.

I kammaren samsas släktfotografi- er med vackert hantverk av olika slag och en tunn bok med bibliska berät- telser från folkskolan. Här finns också en rödmålad rak så kallad tolvslåstol som kommer från hennes barndoms- hem i Ersnäs. Den vände de upp och ner och lekte med som barn.⁴⁰ Allt är sammanvävt till hennes livs historia.

Nyklassicistiska ytterdörrar

Den som promenerar längs gränder- na i kyrkstaden lägger ganska snart märke till kyrkstugornas ytterdörrar.

De lyser som vita fält mot de falurö- da ytterväggarna. En del är enkla men de flesta är påkostade träarbeten av ett slag som visar att dörrarna varit vikti- ga statusmarkörer. Efter ett tag lägger man märke till några särskilda for-

mer som dominerar som dekoration på de flesta dörrar. Den första är den stiliserade reliefen av en antik kolonn, sådana som användes till tempel el- ler profana byggnader i Grekland och Romarriket. Den antika kolonnen be- står i sina grundelement av en bas, ett skaft och ett kapitäl högst upp. När en sådan kolonn är inlagd som deko- ration i en vägg, på en mur eller dörr kallas den på fackspråk för en pilas- ter. De flesta kyrkstugor i Gammel- stad har som bottendekor på dörrbla- det en sådan stiliserad pilaster. Den är så vanlig att man kan kalla den för ett standardelement.

Den andra typen av dekoration är en spetsig triangel som står ut som re- lief i den övre delen av dörren. Den

nedre delen av triangeln vilar på en halvhög altarlik plattform. Ofta är den integrerad med den antika kolonnen till en samlad komposition, så att ko- lonnens halvhöga bas är plattform för Målningen finns i kyrkstuga 136 och visar släktgården i Stenudden. På bilden ser man att dörrarna är av den typiska luleåmodellen med höga trianglar.

Triangeln har blivit ett förenande formelement för kyrkstaden. I kyrkstuga 469 på Brantgränd är den förstärkt med grå färg.

radikal nyklassicism. Efter hemkom- sten lät han därför sina klassiska pre- ferenser påverka den nationella arki- tekturen. Både den svenske arkitekten Olof Tempelman och den franske ar- kitekten Louis Jean Desprez blev djupt engagerade i Gustav III:s projekt att bygga Haga slott, men också i andra nationella byggnadsprojekt.⁴² De var tongivande i Sverige för den nyklassi- cistiska riktningen.

Det finns en indirekt koppling mel- lan de två arkitekterna och kyrkpor- ten i Överluleå kyrka. Jacob Wilhelm Gerss, som gjorde slutritningen till Överluleå kyrka under det sena 1820-talet, hade studerat arkitektur under Desprez. Han hade varit se- kreterarbiträde till Olof Tempelman i Konstakademien. Han var alltså djupt påverkad av tidens vurm för anti- ken. Den första ritningen till Överlu- leå kyrka gjordes emellertid av andre lantmätare Erik Hollström som var bosatt i Sunderbyn. Ritningen var in- spirerad av rokokons runda och kraft- fulla former med tornet placerat mitt på långsidan som huvudingång. In- gången var tydligt antikt inspirerad med pilastrar på sidorna och ett tri- angelformat krön som avslutning.

Den såg ut som ingången till en tem- pelgrav.

Förslaget diskuterades i april 1824 av sockenborna i en fullsatt socken- stuga i Gammelstad. Man var posi- triangeln. Triangeln är ibland helt slät,

ibland kannelerad genom tätt sittande vertikala räfflor. På någon dörr är tri- angeln målad i en avvikande färg för att öka kontrasten. En del kolonner och trianglar på dörrarna är skickligt och konstgjort tillverkade. Andra är formmässigt enklare och påminner om rustika hemgjorda allmogemöbler.

Länsantikvarie Karl Cajmatz ansåg på 1940-talet att dörrarna med trianglar var så speciella för kyrkstaden i Gam- melstad att han kallade typen för lule- dörren.⁴¹

Den direkta förebilden till de nyan-

tika kyrkdörrarna hittar man i kyrk- porten till Överluleå kyrka i Boden som invigdes 1831. De två höga kop- pardörrarna har som bottendekor en pilaster med halvhög bas, kolonn och kapitäl högst upp. I den övre delen är en spetsig triangel inlagd. Likheten med kyrkstugornas dörrar i Gammel- stad är påtaglig. För att förstå influ- enserna och symboliken måste man återvända till Gustav III:s kända resa på 1780-talet till Italien och det då återupptäckta Pompeji. Den italien- ska resan ändrade kungens arkitekto- niska smak från försiktig rokoko till

På vissa dörrar finns dubbla pilastrar som antyder en pelarsal, som på kyrkstuga 513 på Rutviksvägen. Det antika motivet i vitt har här förstärkts genom den röda bakgrunden.

tivt inställda men gick emot den ovala formen på kyrkorummet. Efter all- mänhetens svar gav Överintendents- ämbetet i Stockholm i uppdrag till arkitekten Jacob Wilhelm Gerss att upprätta en ny ritning. Kyrkan blev nu stramare och mer klassiskt raka- re till sin form. Den tempellika an- satsen förstärktes av två pelarrader inne i kyrkan. Efter ytterligare mö- ten och skrivelser från sockenmännen var Gerss tvungen att ta bort pelarna och återvända till Hollströms förslag.

Kompromissen blev den tempellik- nande kyrka i klassisk stil som invig- des 1831.⁴³

Den symboliska tolkningen av tri- angeln är inte självklar. Utifrån Gerss’

starka antika inspiration kan man tän- ka sig att han hämtat formen från de egyptiska pyramiderna som ju var gravkammare. I en kristen kontext kan man också tänka sig att den sym- boliserar treenigheten men sådana symboliska trianglar är ofta liksidiga.

Antikvarie Kaj Bergman menar att tri- angelformen kommer från obeliskens spetsiga form. Den skulle av snickare i lulebygden misstolkats som en offerlå- ga utifrån Gamla testamentet och den bibliska berättelsen om Abraham som var beredd att offra sin son Isak för att bevisa sin starka tro på en enda Gud.

I den tolkningen har basen på dörrens relief funktionen av offeraltare. Den högresta triangeln på kyrkstugedör- rarna kallas också för eldspjut i lule- bygden.⁴⁴

Luledörren är ett exempel på hur den gustavianska antikdyrkan på 1700-talet omplanterades i en kristen tradition och så småningom blev en uthållig kyrkstadstradition i Gammel- stad. Den visar också hur starkt kyrk- stugorna varit påverkade av utifrån kommande estetiska impulser. Man ser att de triangeldekorerade kyrkstu- gedörrarna i Gammelstad är direkt överförda från kyrkdörrarna i Boden.

En akvarell av Harald Lindberg som föreställer kyrkstugor i Boden med kyrkan i bakgrund användes till Jo- hannes von Ahns bok om Överluleå kyrka som kom ut till hundraårsjubi- leet 1931. På bilden har en av kyrkstu- gorna en pilaster med triangel på dör- ren.⁴⁵

I kyrkstuga 136 i Gammelstad, som ägs av Stefan Ruth, hänger ovanför soffan en målning av hans mammas föräldrahem i Stenudden nära Avan.

Hon beställde den av en morbror som målade tavlor. När man tittar noga ser man att de två ytterdörrarna är de- korerade med varsin högrest triangel av det slag som finns på kyrkstugor- na i Gammelstad. Det visar att lule- dörren fanns på bondgårdar i byarna, inte bara i kyrkstaden. Man kan där- för också tänka sig att motivet först spreds till de förmögnare bondgårdar- na och sedan till kyrkstugorna.

Krönlisten till fönstret har en tydlig antik prägel.

Fiskbensmönstret var vanligast på panel­

dörrar under 1600­ och 1700­talet. Det är fortfarande populärt på kyrkstugorna i Gam­

melstad.

Kyrkan har alltid ägt tomterna till kyrkstugorna. Därför har den medeltida strukturen konserverats i kyrkstaden i Gammelstad.

Kyrkstugorna är små och tätt liggande vid varandra. Individen har fått foga sig till kollektivet. Med en nutida mer individuell

livsföring utmanas den mentaliteten.

En gammal kyrkstadssed var att grupper av ynglingar knack­

ade på fönstret till kammare där de visste att flickor fanns. De försökte få natthärbärge. Den lyckligt lottade kunde få ligga bredvid en av flickorna som han var intresserad av. Kollektivets uppvaktning slutade med att två individer fick tillfälle att mötas.

KAPITEL 3

Individen och kollektivet