Linnéuniversitetet
Institutionen för statsvetenskap
Sveriges säkerhetspolitik under 2000-talet
En analys ur ett liberalt och ett realistiskt perspektiv
Kandidatuppsats i Statsvetenskap VT 2015 Författare: Jens Hall Handledare: Anders Persson
Abstract
The purpose of this study was to examine and explain Sweden’s defence and security policy during the twenty-first century.
The method that was used in this research was a case study. The material that was used were government documents focusing on this area of policy, and numerous books concerning the theoretical perspectives on international relations and defence security policy.
The study is of an explaining art and the analysis explains Sweden’s security and defence policy during the twenty-first century. The analysis explains this by testing it against a liberal and a realist view on international relations.
The conclusion of the study is that Sweden’s defence and security policy has been liberal during this time period – and still is. When the cold war ended, Sweden started a new orientation that was carrying liberal ideas and ideals, which would transform the defence to this date. Realism was not part of the explanation at any point, not even when Russia was portrayed as violent, unreliable and with the now on-going
rearmament and the conflict in Ukraine.
Key Words
Sweden, Defence, Security, Liberalism, Realism, Twenty-first century, Russia, Institutions, Cooperation, Peace
Innehållsförteckning
Innehållsförteckning ... 3
1. Introduktion och frågeställning ... 4
1.1 Disposition ... 5
2. Forskningsdesign ... 6
2.1 Metod ... 6
2.2 Material ... 8
3. Begrepp och teori ... 10
3.1 Säkerhetspolitik och hotbilder som begrepp ... 10
3.2 Teori ... 12
3.3 Realism ... 12
3.4 Liberalism ... 16
3.5 Operationalisering av de teoretiska perspektiven ... 21
4. Tidigare forskning ... 23
4.1 Historisk bakgrund till rädslan för ryssen ... 23
4.2 Svensk säkerhetspolitik efter kalla kriget ... 24
4.3 Svensk säkerhetspolitik idag ... 26
5. Analys ... 27
5.1 Proposition 1999/2000:30 ... 27
5.2 Proposition 2004/2005:5 ... 29
5.3 Proposition 2008/2009:140 ... 31
5.4 Ds 2014:20, Försvarsberedningen ... 33
6. Diskussion och slutsats ... 35
Referenser ... 38
1. Introduktion och frågeställning
Det svenska försvaret har under 2000-talet bantats ner och omjusterats från ett invasionsförsvar till ett insatsförsvar (Dalsjö, 2010, s.62). Detta dels eftersom tidigare Sovjetunionen inte längre finns och därmed inte heller skapar något hot mot svenska intressen och dels för att kunna delta i militära samarbeten runt om i världen för att verka för fred, men även för att kunna agera mot andra hot som till exempel terrorism (Prop, 2004/05:5). Att Sverige fick Ryssland som granne istället för Sovjetunionen var direkt och indirekt dock den mest avgörande förändringen för svensk säkerhetspolitik. Det var en granne som numera sade sig sträva mot demokrati och att vara en rättsstat och till och med delvis omfatta samma grundvärderingar som Sverige utgjorde en helt ny grundbult i vår säkerhetspolitiska geografi (Bjurner, 2010, s.38).
De säkerhetspolitiska hoten blev nu av en helt annan karaktär än under det kalla kriget och det som nämndes nu var bland annat terrorism och internationell brottslighet (Bjurner, 2010, s.39). Men under den senare tiden har debatten åter tagits upp angående försvaret. Kan Sverige försvaras mot ett allt mer aggressivt Ryssland? Kan vi nå upp till de åtaganden som vi har i och med olika internationella samarbeten?
Med tanke på Rysslands massiva upprustning och militära aktiviteter har det sagts att det säkerhetspolitiska läget har påverkats i Östersjö-området (Ds 2014:20, s.19).
Under de senaste månaderna har vi kunnat följa på nyheter och media hur det svenska försvaret har agerat mot ryska kränkningarna av svenskt territorium (Malm, 2014).
Överbefälhavare Sverker Göransson fick, i december 2012, frågan i media ifall vi kan försvara oss. Det svar han gav var att ”Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand” (Holmström, 2012)
.
Detta har medfört en debatt om vad som ska ske med vårt försvar. Ryssland sägs inte skapa någon direkt hotbild mot Sverige i dagsläget, men Försvarsberedningen skriver i sitt utlåtande att ”Sveriges säkerhetspolitik syftar ytterst till att garantera landets oberoende, självständighet och territorium. Hävdandet av vårt lands suveränitet är en förutsättning för att Sverige ska kunna uppnå målen för vår säkerhet”
(Försvarsberedningen 2014:20, s.35). Riksdagen tog år 2009, beslutet att ställa 14 stridsvagnar i förråd på Gotland, vilket tyder på att ön är viktig. År 2013 skeppades de
första stridsvagnarna dit. Det är första gången på tio år som stridsvagnar finns på stationerade på Gotland (Försvarsmakten, 2013). Jan Björklund sade i en intervju i programmet Rakt på i SVT den 24:e november 2014 att, ”Försvarsbesluten 2004 och 2009 var ett misstag” (Knutsson, 2014). Är detta en antydan att den svenska säkerhetspolitiken nu håller på att ta en annan riktning?
Det är att försöka utreda den svenska säkerhetspolitiken, med fokus på försvarets förändring, som är syftet med denna uppsats. Hur har den svenska säkerhetspolitiken förändrats under 2000-talet och vilka incitament kan förklara varför den har förändrats? Är det för att försöka bevara freden runtom i världen genom att fokusera på samarbete och förhandlingar, eller är det för att helt enkelt kunna försvara sina egna intressen och gränser? För att besvara dessa frågor kommer studien grunda sig i två klassiska perspektiv på internationella relationer, realism och liberalism. Studiens frågeställning kommer därför att vara följande:
• Hur kan ett liberalt respektive ett realistiskt perspektiv på internationella relationer förklara den svenska säkerhetspolitikens utveckling under 2000- talet?
1.1 Disposition
Uppsatsen börjar med kapitel 1. Där följer det rådande forskningsproblemet och den kommande frågeställningen, vilket avslutas med dispositionen. I kapitel 2 beskrivs forskningsdesign, metod och material som valts för denna undersökning. I kapitel 3 kommer en genomgång av begrepp och de teorier som uppsatsen behandlat, men även det teoretiska ramverk som analysen använt sig av i undersökningen av de dokument som har behandlats. Sedan följer kapitel 4, där fokus ligger på tidigare forskning. Här berörs den svenska säkerhetspolitiken efter kalla kriget och den svenska säkerhetspolitiken idag. I kapitel 5 behandlas de dokument som skall undersökas med hjälp av de teoretiska ramverken som konstruerats i kapitel 3. Uppsatsen kommer sedan avslutas med kapitel 6, slutsats och diskussion. Denna kommer att sammanfatta analysen och försöker ge ett resultat till undersökningens syfte.
2. Forskningsdesign 2.1 Metod
För att kunna besvara studiens frågeställning har en teoriprövande studie valts. Detta anses passande då avsikten är att undersöka Sveriges säkerhetspolitik med fokus på försvarets förändring under 2000-talet och pröva denna mot två klassiska perspektiv på internationella relationer (Esaiasson et al, 2012, s. 40, 42). Denscombe (2009, s.65) skriver att valet av fall kan grundas på dess relevans för tidigare teorier. Esaiasson et al (2012, s.98) påpekar också att en teoriprövande studie inte behöver ta hänsyn till samtliga faktorer som påverkar det undersökta fenomenet, och att det är en smart strategi att koncentrera undersökningen till att pröva betydelsen av en speciell förklaringsfaktor. Förklaringsfaktorerna i denna undersökning är liberalism och realism. Fallet som står i centrum i denna studie är alltså Sveriges säkerhetspolitik under 2000-talet och de teorier som valts för att kunna förklara den är realism och liberalism. Studien kommer att vara förklarande då svaret söks på, om och i så fall varför säkerhetspolitiken förändrats, och vilken av de teorier som valts som kan leda till bäst förklaring av fallet (Esaiasson et al, 2012, s.36).
En fallstudie kommer att vara tillvägagångssättet för att besvara uppsatsens frågeställning, eftersom det är en och samma kontext som skall undersökas (P.
Esaiasson et al, 2012, s.109), nämligen Sveriges säkerhetspolitik. George & Bennet (2005, s.21) menar att fallstudier tillåter en forskare att uppnå höga nivåer av konceptuell giltighet, eller att identifiera och mäta de indikatorer som bäst representerar de teoretiska begrepp forskaren avser att mäta. De skriver också att, istället för att riskera ”conceptual stretching” som statistiska metoder kan göra, så möjliggör fallstudier istället en begreppslig förfining med en högre validitet eftersom man använder sig av få fall (George & Bennet, 2005, s.21). Sveriges säkerhetspolitik under 2000-talet är fallet som skall undersökas och för att förstå den bättre så kommer fyra stycken delar av fallet att undersökas. Dessa delar är försvarsbesluten för åren 1999/2000, 2004/2005, 2008/2009 och kompletteras med Försvarsberedningens rapport inför försvarsbeslutet 2015. Undersökningen kommer inte att vara representativ i statistisk mening, utan kommer att utgå ifrån teoretisk generalisering.
Det är alltså teorin som skall göra jobbet (Esaiasson et al, 2012, s.159). Avsikten var att skilja denna studie från tidigare vetenskapliga skrifter angående den svenska säkerhetspolitiken. Detta genom formen och den analytiska strukturen på studien, som med hjälp av klassiska perspektiv på internationella relationer sedan genererade slutsatsen. Det går att likna upplägget med boken, Essence of Decision (Allison &
Zelikow, 1999) där teorierna som används följer analysen rakt igenom. Skillnaden är dock att denna uppsats söker att förklara vilken av teorierna som bäst förklarar den svenska säkerhetspolitiken under 2000-talet (Esaiasson et al, 2012, s.89, 110).
Fallstudier som forskningsstrategi kommer till användning i många olika situationer med syfte att bidra till den samlade kunskapen om individuella, organisatoriska, gruppmässiga, sociala och politiska företeelser (Yin, 2007, s.17). Fallstudien gör det möjligt för forskare att bibehålla helheten och det meningsfulla i verkliga händelser som till exempel internationella relationer och organisations- och ledningsprocesser (Yin, 2007, s.18). Yin (2007, s.23, 24) skriver också att fallstudier passar en undersökning som är av förklarande art, där forskningsfrågorna söker svar på frågor som är formulerade som hur-och varför frågor. Fallstudiens verkliga värde är att den erbjuder en möjlighet att förklara varför vissa resultat kan uppstå, mer än att bara ta reda på vilka dessa resultat är (Denscombe, 2009, s.61). I samband med fallstudier menar Yin (2007, s.48) att teoriutveckling är avgörande som en del av designfasen, oberoende av om fallstudiens syfte är att utveckla eller pröva en teori. Valet av ett specifikt fall kan, som beskrivits ovan, baseras på dess relevans för tidigare teorier.
Den logiska grunden för att välja ett speciellt fall kan därför vara att det innehåller avgörande element som är speciellt signifikanta, och att forskaren skulle kunna förutsäga vissa resultat om teorin håller streck, menar Denscombe (2009, s.65).
George och Bennet (2005, s.30) skriver att ett problem är att det kan finnas många olika teorier som kan förklara fallet, och det som kan göras för att lösa detta problem är att testa alternativa teorier som andra har föreslagit, istället för att oroa sig för de oändligt antal potentiella teorier som saknar någon förespråkare. De menar också att förklaringskraften blir starkare om ett fall studeras, men blir mindre om fler fall ingår i undersökningen (George & Bennet, 2005, s.31). Yin (2007, s.53) menar att det är till synnerligen stor hjälp att använda sig av teori när fallstudier görs då man ska definiera en lämplig forskningsdesign och samla in data och att en god fallstudieforskare ska
anstränga sig för att utveckla en teoretisk ram som underlättar detta arbete. Detta trycker även George och Bennet på (2005, s.116).
Det ovan nämnda ligger till grund varför en fallstudie av den svenska försvarspolitiken har valts och för valet av teorier som är klassiska i studiet av internationella relationer, nämligen realism och liberalism. Genom denna metod kommer studien att utgå ifrån ett liberalt och ett realistiskt perspektiv för att besvara den givna frågan. Detta för att liberalismen ser på internationell politik genom ett mer fredligt raster, där samarbete och fred är centrala begrepp (Ericson, s. 51, 2012).
Utöver den liberala synen på internationella frågor kommer studien även att utgå ifrån ett realistiskt synsätt, där bilden av internationella relationer mer utgår ifrån staternas egennytta (Hall, s.35, 2012). Ifall yttranden i frågan om den svenska försvarspolitiken anses vara något av de två perspektiven nämnda ovan, så kommer dessa att placeras in i respektive indelningsgrupp, för att sedan jämföras för att se hur mycket de olika perspektiven kan förklara den svenska säkerhetspolitiken under 2000-talet.
Operationalisering av teorier samt varför dessa teorier valdes kommer att diskuteras mer utförlig i kapitel 3.3.
2.2 Material
Det är viktigt med resultatvaliditet i undersökningen (Esaiasson et al, 2012, s.63) och det svarar på frågan om vi mäter det vi påstår att vi mäter. För att resultatvaliditeten skall vara god måste två krav uppfyllas. Det första är att även begreppsvaliditeten måste vara god, vilket betyder frånvaron av systematiska fel. Det andra är att reliabiliteten måste vara hög, vilket innebär frånvaro av slumpmässiga eller osystematiska fel. För att kunna uppnå en god validitet och reliabilitet i undersökningen så har ett mindre material valts för analysen (Esaiasson et al, 2012, s.220). Detta dels för att tiden är begränsad samt att det kan vara positivt för analysen med en avgränsning. Fokus kommer i denna studie kommer därför att ligga på regeringsdokument eftersom det ger en bra bild av hur Sverige ser på omvärlden ur en säkerhetspolitisk synvinkel. I en demokrati formuleras säkerhetspolitiken av regering och folkrepresentation (Andrén, 2002, s.18) och de regeringsdokument som därför kommer att undersökas är försvarsbesluten under 2000-talet, vilka är tre stycken:
1. Regeringens proposition, 1999/2000:30 2. Regeringens proposition, 2004/05:5 3. Regeringens proposition, 2008/09:140
Dessa dokument skiljer sig lite i storlek. Det första dokumentet är 171 sidor långt, det andra är 275 sidor långt och det tredje är på 116 sidor. De här dokumenten presenterar hur försvaret skall utformas i sin helhet och de bakomliggande faktorerna till varför man vill utforma det på detta sätt. Det som tas upp är till exempel civila frågor, ledningsfrågor, personal, internationell utveckling och svensk säkerhets- och försvarspolitik och det militära försvaret för att nämna några punkter. Det tas upp olika punkter i de olika dokumenten eftersom det kan vara olika frågor som behövs beslutas om, men fokus i analysen av dessa dokument kommer att ligga på Sveriges syn på den internationella utvecklingen samt svensk försvars- och säkerhetspolitik.
Detta då det är just den aspekten som studien riktar in sig på samt för att en avgränsning i materialet kan vara positivt för analysen då materialet kan granskas hårdare.
Analysen kommer att kompletteras med Försvarsberedningens rapport inför försvarsbeslutet 2015, eftersom Försvarsberedningens rapport är ett av de underlag som ska ligga till grund för nästa års försvarsbeslut (Försvarsmakten, 2014).
Försvarsberedningen spelar en särskilt stor roll i säkerhetspolitiken, bland annat för beredning av säkerhetspolitiska propositioner, och för parlamentarisk förankring av svensk säkerhetspolitik (Eriksson, 2004, s.87). Utformningen av Försvarsberedningens rapport är av liknande karaktär som försvarsbesluten och rapporten är på 149 sidor. Även här kommer fokus att läggas på synen på den internationella utvecklingen samt svensk försvars- och säkerhetspolitik när det kommer till analysen av denna rapport.
Här fås då ett väl avgränsat material som kan granskas hårt och som är av bra kvalitet för det som ska undersökas, och därmed ge en stabilare grund för analysen. Detta gör förhoppningsvis att validiteten och reliabiliteten i uppsatsen ökar. Försvarsbesluten och Försvarsberedningens rapport kommer att vara primärmaterial för analysen.
Det material studien kommer att använda sig av utöver detta, är litteratur angående den svenska säkerhetspolitiken och litteratur som rör säkerhetspolitik i sin helhet.
Detta kommer att vara sekundärmaterial för analysen och endast vara en del av tidigare forskning eller för förklaring av begrepp. För att kunna utföra en bra analys så valdes litteratur som täcker teori angående realism och liberalism. Detta för att få en ökad förståelse för dessa, då de är de förklarande faktorerna i analysen. Denna litteratur kommer att vara baserad på både primärkällor och sekundärkällor. Den litteratur som valts till uppsatsen är endast sådan som kan tänkas vara väsentlig för analysen. Litteratur rörande svensk säkerhets- och utrikespolitik och de teorier som används i undersökningen, var ett kriterium för materialet. Litteraturen rör dock även den svenska rädslan för ryssen. Detta är av relevans så att läsaren får en bild av varför Ryssland kan tänkas påverka svensk säkerhetspolitik.
3. Begrepp och teori
3.1 Säkerhetspolitik och hotbilder som begrepp
Begreppet säkerhetspolitik handlar inte längre enbart om den militära och territoriella säkerheten. Det rör sig inte endast om stater, allianser och vapen som militära medel (Andrén, 2002, s.13). Andrén menar att begreppet säkerhetspolitik är väldigt brett och att praktiskt taget all samhällsaktivitet kan tillskrivas säkerhetspolitisk betydelse, och att det därför blir svårt att använda ordet utan tydliga avgränsningar och preciseringar (Andrén, 2002, s.13). Inom internationella definitioner av ordet så framstår säkerhetspolitik som ett samlingsbegrepp. Begreppet omfattar här åtgärder som aktörer i det internationella systemet vidtar för att neutralisera eller möta hot utifrån och detta sker genom avskräckande åtgärder, försvar mot angrepp eller förebyggande politiska åtgärder (Andrén, 2002, s.14).
Med det internationella systemet menas i detta fall hela världen betraktad som ett politiskt interaktionssystem. Dess aktörer utgörs av alla som har möjlighet att påverka detta globala system och därför även själva blir berörda. Detta innebär att systemets viktigaste aktörer är stater eller sammanslutningar av stater, och den senare kategorin har under efterkrigstiden ökat i betydelse. Dessa omfattar både offentliga och icke- offentliga, internationella aktörer (Andrén, 2002, s.15). Det är både politiska och ekonomiska organisationer som hör hit och exempel på dessa är FN (Förenta Nationerna), EU (Europeiska unionen), NATO (North Atlantic Treaty Organization),
WTO (World Trade Organization), OSSE (Organisationen för säkerhet och fred i Europa) och mellan 1955-1991 hörde även WP (Warszawapakten) till kretsen, för att nämna några (Andrén, 2002, s.15). Det Andrén menar är att organisationer möter olika säkerhetsproblem. Vissa aktörer inom områden som rör bankväsende, produktion, handel etc., är också centrala för det internationella systemet. Dessa har också säkerhetsproblem att hantera mot konkurrerande rivaler och osäkerheter av skiftande slag i de miljöer där de agerar (Andrén, 2002, s.16). Andrén uttrycker att säkerhetspolitiken opererar både som diplomatisk konst och som vetenskap traditionellt med konfliktsituationer, hur de uppstår, utvecklas och avvecklas, hur de skall kunna undvikas eller oskadliggöras (Andrén, 2002, s.16).
Vidare anser Andrén (2002, s.16) att trots världens internationalisering, är det stater som alltjämt står i främsta rummet som konfliktaktörer. Han menar även att i de flesta fall så används ordet säkerhetspolitik alltjämt i betydelsen av nationell säkerhetspolitik. Nationell säkerhetspolitik kan enligt Andrén definieras som, ”… en sammanfattande beteckning på en stats politiskt styrda aktiviteter i syfte att kunna förverkliga sina mål också i situationer där den ställs inför hot från andra aktörer, särskilt från andra stater, i det internationella systemet” (Andrén, 2002, s.16).
Trots kalla krigets slut och Sovjetunionens sammanbrott så behöll den svenska regeringen en militärt fokuserad säkerhetspolitisk dagordning. Ovissheten var stor om hur stora förändringar världen stod inför. Krigsrisken sågs fortfarande som den allvarligaste hotbilden mot Sverige, men samtidigt sågs den som för tillfället mycket liten (Eriksson, 2004, s.45). Vid mitten av 90-talet kom innebörden av hotbilder att förändras. Begreppet kom att breddas till att innehålla, väpnade angrepp mot Sverige, nya etniska och religiösa konflikter som utvecklas efter kalla krigets slut, nya fredstida hot och risker till följd av globalisering, samhällets ökade sårbarhet och informationskrigsföring (Eriksson, 2004, s.47). Även om begreppet hotbilder kom att breddas under mitten av 90-talet och framåt så kvarstår fortfarande väpnade angrepp mot svenskt territorium som den allvarligaste hotbilden av alla, även om sannolikheten för detta bedöms som låg (Eriksson, 2004, s.49).
I Erikssons definition av begreppet hotbild framgår det att väpnade angrepp från andra stater är den allvarligaste hotbilden även idag. Samtidigt menar Andrén (2002,
s.16) att säkerhetspolitiken är en sammanfattande beteckning på en stats politiskt styrda aktiviteter i syfte att kunna förverkliga sina mål också i situationer där den ställs inför hot från andra aktörer, och då särskilt från andra stater. Detta till grund, gör att denna undersökning även kommer att lägga sitt fokus på militära reformer och hur Sverige ser på omvärlden i en säkerhetspolitisk synvinkel. Eftersom militära reformer har att göra med säkerhetspolitiken, som i sin tur är grundad på aktuella hotbilder.
3.2 Teori
För att underlätta analysen av de dokument som skall undersökas har en operationalisering av teorin gjorts. Det ramverk som denna studie kommer att vara byggd på består av två perspektiv som tidigare nämnts, liberalism och realism. Det är dessa som kommer att användas genom hela analysen och därför kommer det ramverk som studien använder sig av presenteras nedan i kapitel 3.5. Detta för att ge en inblick i den teoretiska utgångspunkten så att det blir lättare att följa hur analysen har gjorts.
Detta är avgörande för förutsättningen att erbjuda trovärdiga slutsatser (Esaiasson et al, 2012, s.55, 56). Det ska nämnas att fler indikatorer hade kunnat vara med i ramverket, men för att förenkla analysen har två, enligt mig, centrala punkter inom de olika perspektiven valts där de har olika syn. Det är också av vikt att betona att andra delar som perspektiven berör som inte kan kopplas till säkerhetspolitik har valts bort, eftersom uppsatsens syfte är att undersöka den svenska säkerhetspolitiken, med fokus på det militära försvaret.
3.3 Realism
Klassiska tänkare inom realismen är Thukydides, Niccoló Machiavelli och Thomas Hobbes för att nämna några, men även nutida forskare som till exempel Kenneth Waltz, Stephen Walt och John Mearsheimer har influerat realismen. Enligt Machiavelli så är en statsledares främsta ansvar att bevara staten och försäkra sitt folk om säkerhet och välstånd. Därför måste de under alla omständigheter följa maktpolitikens principer och får inte följa några moraliska påbud. Det viktigaste angående principerna är att väga in sina egna intressen och sin egen makt mot andras.
Alla medel är tillåtna för att bibehålla staten och folkets förtroende. Misslyckas statsledaren med detta så kan denne också misslyckas med att bevara sin stat, och därmed kan statsledaren heller inte försäkra folket om säkerhet och välfärd (Machiavelli, 2012).
Hobbes menar att människan i sitt naturtillstånd ständigt söker att tillfredsställa sina begär och att det enda som kan stoppa detta är en annan kraft. Han menade att människor vetenskapligt sett är relativt jämlika och med detta menas att alla har lika stort hopp om att uppnå vad de begär och detta leder till tre huvudorsaker för osämja.
Det första är rivalitet, det andra är misstro och det tredje är ärelystnad. Rivalitet leder till att människor går till angrepp för sin egen vinnings skull, det andra för sin säkerhets skull och det tredje för sitt anseendes skull (Hobbes, 2004, s.127-128).
Detta leder till ett allas krig mot alla och en av de lidelser som gör människor fredligt sinnade är dödsfruktan. För att hantera denna skräck så skapar människor en säkerhetspakt som har befogenhet att instifta och tillämpa lagar, staten, vilket löser det individuella säkerhetsproblemet. Men då flera stater existerar skapas ett internationellt säkerhetsproblem, där stater istället upplever ett naturtillstånd, den internationella anarkin. Konsekvenserna av detta är att internationell politik är ett ständigt tillstånd av faktiskt krig eller potentiellt krig men att anarkin samtidigt innebär att grupper av människor är fria från andra grupper (Hall, 2012, s.37).
En historiker som verkade i det antika Grekland, är Thukydides. Han är känd för sin historia över kriget mellan Sparta och Aten. Thukydides beskriver att kriget mellan Sparta och Aten bröt ut eftersom att Sparta fruktade Atens allt mer stigande militära kapacitet. Sparta som vid den tiden var den dominerande militärmakten kände sig hotade av detta och för att inte utmanas om makten i ett senare skede och till och med kanske underkuvas av Aten, så valde Sparta att starta ett förebyggande krig (Thukydides, 1996, s.47-65). Det är termen förebyggande krig som Thukydides har bidragit med i realismens perspektiv.
Kenneth Waltz grundlade den idag dominerande neorealismen med sin bok som utkom 1979 som heter Theory of International Politics. Istället för att grunda sin teori i en oföränderlig mänsklig natur så menade Waltz att den internationella politiken är ett system som består av enheter, vilka är staterna, och det sätt dessa enheter är
sammanfogade bildar en helhet, även kallad struktur (Hall, 2012, s.38). Medan staterna behåller sin självständighet så står de samtidigt i identifierbara relationer till andra stater. De bildar tillsammans någon form av ordning i systemet. Waltz kallar detta för ett slags av organisation eftersom stater begränsar och tyglar varandra.
Strukturen är konceptet som gör det möjligt att säga vad de förväntade organisatoriska effekterna är och hur strukturer och enheter samverkar och påverkar varandra (Waltz, 1979, s.99-100). Det internationella systemet präglas av polaritet, som är ett sätt för systemet att hantera den anarki som råder. Det är då en eller flera stater som har störst inflytande på den internationella arenan och stater rättar sig efter dessa. Detta system kan också skifta från till exempel ett multipolärt system där fler stater har stort inflytande, till bipolärt där det är två stater som har den största makten (Waltz, 1979, s.129-131). Stephen Walt (1987, s.263) menar att stater balanserar mot de stater som utgör det största hotet, men detta behöver inte betyda att de är de mäktigaste staterna i systemet. Precis som nationell makt produceras av flera olika komponenter som till exempel militär, ekonomisk kapacitet, naturresurser och befolkning så är också den grad av hot som en stat utgör för andra även resultatet av flera sammanhängande delar. Medan maktbalansteorin förutsäger att stater kommer att reagera på obalanser i makt så förutsäger balans av hot teorin, att när det finns en obalans av hot, det vill säga när en stat eller koalition verkar särskilt farlig, så kommer staterna att bilda allianser eller öka sina interna insatser i syfte att minska sin sårbarhet (Stephen Walt, 1987, s.263).
Mearsheimer (2001, s.29) anser att stormakter alltid letar efter möjligheter att öka sin makt gentemot sina rivaler, med hegemoni som sitt slutgiltiga mål. Detta kallar han för offensiv realism. Han menar också att det är strukturen på det internationella systemet som får stormakter att tänka offensivt och sträva efter hegemoni. Det huvudsakliga motivet bakom stormakters beteende är överlevnad. I anarkin som råder, så är det viljan att överleva som uppmuntrar stater att bete sig aggressivt.
Offensiv realism gör en handfull antaganden om stormakter, och dessa antaganden gäller lika för alla stormakter. Undantaget är skillnaden i hur mycket makt som varje stat kontrollerar, annars behandlar teorin alla stater som jämlika (Mearsheimer, 2001, s.53-54). Han ger exempel på mål som stater eftersträvar för att uppnå mer relativ makt och därmed även säkerhet. Regional hegemoni är det första. Detta dels för att stormakter har svårt att kontrollera stora ytor av vatten och dels för att det inte är
troligt att någon stat kommer att dominera hela världen och därför söker de regional hegemoni istället. Maximal rikedom är det andra. Detta för att stormakter vill ha mer kapital än sina rivaler, eftersom militär makt har en ekonomisk grund (Mearsheimer, 2001, s.138). Att vara en överlägsen makt på land är viktigt eftersom arméer och deras stödjande luft och havsstyrkor är huvudingredienserna i militär makt (Mearsheimer, 2001, s.145). Nukleär överlägsenhet är det som ger en enorm militär fördel och därför är det eftersträvansvärt (Mearsheimer, 2001, s.145). För att uppnå dessa mål så finns det ett antal tillvägagångssätt, där krig och utpressning anses vara några av huvudstrategierna (Mearsheimer, 2001, s.147, 152). Han går sedan in på hur stormakter genom historien har agerat för att bevisa sin teori, där han bland annat ger exempel på Tyskland, Japan, Sovjet, USA och Italien (Mearsheimer, 2001, s.167- 233).
En annan viktig del som Mearsheimer tar upp är internationella institutioner, som han menar inte alls fungerar på det sätt som liberalismen antyder. Han menar att internationella institutioner endast är till för att tjäna staters egenintresse. Även om stater ibland samarbetar genom institutioner och tjänar på att göra det, så är det dock de starkaste staterna i systemet som skapar institutionerna. Detta så att de kan bibehålla och förstärka sina maktpositioner (Mearsheimer, 2001, s.364). Han skriver också att det som är det mest imponerande med internationella institutioner är hur liten oberoende effekt de verkar ha på stormakters beteende (Mearsheimer, 2001, s.364). Han påpekar också när det gäller stater och samarbete, att de borde fokusera på de relativa fördelarna istället för de absoluta, så att varje stat kan försäkra sig om att den tjänar lika mycket eller mer än de andra staterna på samarbetet. Skälet till detta är att andra stater annars kan utveckla mer makt än den egna staten. Detta gör att internationellt samarbete är svårt att etablera menar Mearsheimer (2001, s.52).
Realism har länge dominerat det akademiska studiet av internationella relationer.
Makt är det som finns i centrum för all realistisk teori i studiet av internationella relationer. Eftersom makt är utgångspunkten i realismen utgår de också ifrån världens stater som aktörer, då de förfogar över absolut mest makt (Hall, 2012, s.35). Den internationella arenan beskrivs som anarkistisk inom realismen eftersom det inte finns någon övergripande internationell auktoritet. Varje stat är utlämnad till sig själv och har ingen att vända sig till för hjälp. Det är detta tillstånd som realismen förklarar
orsaken till och konsekvenserna av (Hall, 2012, s.35). Den internationella arenan präglas av krig, konflikt, misstänksamhet och realismens styrka ligger i att med enkla medel kunna förklara varför den internationella politiken inte tycks förändra sig över tiden. Realismen förutsätter att staterna är de grundläggande enheterna i internationell politik och eftersom det inte finns någon överordnad auktoritet så skapar detta ett permanent säkerhetsproblem där maktförhållandena är centrala i förhållandet mellan stater och maktbalans är det som fungerar som en stabiliserande mekanism i det mellanstatliga systemet (Österud, 2002, s.282).
Det finns tre centrala begrepp inom realismen för att studera konsekvenserna av den internationella anarkin. Det första är säkerhetsdilemmat, det andra är maktbalans och det tredje är polaritet (Hall, 2012, s.39). I det internationella systemet kommer militär makt alltid att vara centralt. Ingen stat kan lita på att andra stater kommer att komma till dess undsättning i händelse av krig så därför bör ingen stat vara utan militära styrkor. Problemet ligger dock i svårigheten att avgöra om dessa styrkor är defensiva eller offensiva i sin natur vilket gör att grannstater också måste skaffa sig militära resurser för att bemöta detta hot och detta leder till en upprustningsspiral. Detta kallas för säkerhetsdilemmat, eftersom varje stats försök att uppnå säkerhet minskar varje annans stats säkerhet och staternas individuella säkerhet leder därmed till en kollektiv osäkerhet (Hall, 2012, s.40). Maktbalans är sättet att förhindra att säkerhetsdilemmat leder till krig. Med maktbalans menas att staterna räknar med att de har jämförbara militära resurser och därmed skulle det bli för kostsamt att kriga vilket leder till att staterna istället vaktar varandra. Det är så beskrivningen varit om hur det Kalla Kriget fungerade (Hall, 2012, s.40). Polaritet avgör hur stabilt det internationella systemet är.
I ett bipolärt system finns det endast två stormakter som passar på varandra medan det i ett multipolärt system finns tre eller fler stormakter som i olika konstellationer balanserar mot varandra eller bekrigar varandra (Hall, 2012, s.42).
3.4 Liberalism
De klassiska tänkarna som brukar förknippas med liberalismen är bland andra John Locke, Immanuel Kant, John Stuart Mill och Jeremy Bentham, men även moderna tänkare som Robert Keohane och Joseph Nye. Det som är gemensamt med dessa kan sägas vara betoningen på människans frihet från restriktioner och tvång, men också ett
reformistiskt projekt som syftar till att befria människor genom införandet av institutioner som demokrati och marknadsekonomi (Ericsson, 2012, s.52). Det som genomsyrar liberalismen är frågan om hur man bäst kan organisera styrelsen av staten på ett sätt som möjliggör både ordning och rättvisa för individer. Det finns dock skillnader mellan olika liberala tänkare i hur detta ska gå tillväga då de ser olika på individen, samhällets nytta kontra individens fri- och rättigheter, frågan om rättvisa och graden av intresseharmoni mellan aktörer (Ericsson, 2012, s.51-52).
Enligt John Locke så är individer rationella och själviska. Vår prioritet är att sträva efter våra egna begär och tillfredsställelser och vi använder vårt instrumentella förnuft i denna strävan, och därmed vore ett liv i detta naturtillstånd oacceptabelt (Marsh &
Stoker, 2010, s.159). Detta för att individer som är fria att sträva efter sina intressen oundvikligen kommer att komma i konflikt med andra individer i sin strävan efter sina begär och detta kan potentiellt bli våldsamt. Eftersom människan är rationell så kommer den även att vilja ingå i ett samhällskontrakt för att undvika att våldsamma konflikter skapas (Marsh & Stoker, 2010, s.159). Individen är primär i samhället och politiska gemenskaper är något artificiellt och skapat av människan. Individerna är fria och oberoende i sin natur, men för att kunna leva ett bra liv i samvaro med andra krävs dessa politiska gemenskaper. De politiska institutionerna måste därför kunna motiveras, för att de ska kunna styra människor som annars är fria (Marsh & Stoker, 2010, s.158).
Jeremy Bentham hade en annan syn på samhället och hur detta bör styras. Han menade att människans moraliska åtaganden och omdömen kan förklaras i termer av vår önskan om tillfredsställelse eller välbefinnande. När handlingar eller åtaganden beskrivs som goda så är denna bedömning grundat i en tro att de bidrar till vårt välbefinnande och ökar känslan av välbehag (Heywood, 2012, s.54). Detta ligger i grunden i Benthams utilitaristiska syn, där vi alltid ska följa vår strävan efter att maximera vårt välbehag. Politiska handlingar, policys eller arrangemang ska även de sträva efter det som kommer maximera de allmänna nivåerna av välbehag. De ska med andra ord försöka säkra största möjliga lycka åt största möjliga antal individer (Marsh & Stoker, 2010, s.160). Att majoriteten är viktigast kan dock medföra negativa konsekvenser för de som räknas till minoriteten då man bortser från deras strävan efter lycka och åsikter (Roberts & Sutch, 2002, s.200). För John Stuart Mill
var den egna människans vilja och lycka det viktigaste (Marsh & Stoker, 2010, s.161).
Varje människa har rätt till att leva sitt liv efter egna principer. Han menade att mänskligt välbefinnande säkras genom självutveckling och detta kräver frihet. Därför bör staten endast ingripa i de fall där människors fri- och rättigheter tar skada. Det är endast tillåtet att begränsa en individs frihet i syfte att skydda andra men däremot inte individen själv (Mill, 1984).
Immanuel Kants tankar om den eviga freden har fått stora genomslag inom forskningen om internationella relationer (M. Ericson, 2012, s.54). I boken Om den eviga freden (I. Kant, 2004) framgår det att det stater gynnas av en republikansk författning. Detta ger medborgarna frihet samtidigt som alla lyder under samma lagar.
Maktdelningen är viktig eftersom medborgarna ges inflytande över styrelsen av staten, men samtidigt har någon som står som ansvarig (I. Kant, 2004, s.56-61). Kant ansåg också att det skulle upprättas en federation mellan fria stater för att förhindra konflikter. Han skriver:
Ett folk som bildar en stat kan bedömas på samma sätt som individer i ett naturtillstånd. I detta tillstånd är de en förolämpning mot varandra bara genom att vara grannar. Varje stat bör därför för sin säkerhet skull fordra att med de andra få ingå en överenskommelse, liknande en borgerlig författning, där vars och ens rätt säkras (I. Kant, 2004, s.62).
Grundsynen i det liberala perspektivet på internationella relationer är att individer och stater är rationella. Tillväxt, fred och frihet är något som kan uppnås genom samarbete och i en värld som präglas av ömsesidigt beroende, reglerar stater sina relationer för att öka den gemensamma nyttan (Ericson, 2012, s.51). Liberalismen påpekar även att staters interna styrelseskick påverkar hur de agerar utåt, till exempel anses demokratier vara mindre krigsbenägna än diktaturer (Ericson, 2012, s.51). Vikten av andra aktörer än stater betonas som viktiga inom det liberala perspektivet på internationella relationer, det kan vara internationella organisationer och icke-statliga aktörer av olika slag. Välfärd, fred och rättvisa bör eftersträvas och kan uppnås genom internationellt politiskt samarbete menar liberalismen. Det är tre huvudsakliga områden som liberalismen understryker betydelsen av, det första är normer och rättigheter, det andra är interdependens och institutioner och det tredje är intressekonkurrens och utrikespolitik (Ericson, 2012, s.53-61).
Med den globala interdependensen menas att människor och stater är ömsesidigt beroende av varandra för sin överlevnad, välstånd och utveckling. Detta uppstår när stater utnyttjar sina komparativa fördelar i den globala ekonomin, då de specialiserar sig på att producera det de är bäst på eftersom det ger bäst avkastning och importerar det som de är mindre bra på att tillverka (Nye & Welch, 2013, s.262-265). Nye och Welch menar också att interdependens även kan användas som ett vapen i form av frihandelssanktioner och att detta vapen har använts mot till exempel Serbien, Irak och Libyen (Nye & Welch, 2013, s.263). Interdependensen gör att staterna sammankopplas och blir beroende av varandra och detta gör att liberalismen poängterar vikten av förhandlingar och kompromisser. Det även på det politiska planet där vissa stater har mer makt än andra i enstaka sakfrågor, men inte mer än någon annan allmänhet, vilket gör förhandlingar till ett viktigt medel för att lösa tvister (Ericson, 2012, s.58). Men då stater kan vara misstänksamma mot varandra kan stater söka kortsiktiga fördelar på bekostnad av långsiktigt samarbete. Detta problem löses genom att skapa internationella institutioner. Robert Keohane definierar institutioner som beständiga och sammankopplade regelsystem som begränsar vad som får göras men också bidrar till att forma förväntningar om vad som kommer att göras, menar Ericson (2012, s.60). Om institutionen är stark och välfungerande så ökar samarbetet, eftersom stater dels vet vad det själva och andra är bundna att göra, och dels att de vet att eventuella löftesbrott blir kända.
Institutionernas bidrag är att de kan övervaka parternas efterlevnad av de uppgörelser som slutits, vilket leder till att staternas misstänksamhet mot varandra minskar då institutionerna förmedlar information om deras avsikter och agerande (Keohane &
Hoffman (red), 1993, s.399). Internationella institutioner är således nyckeln till att begränsa den internationella anarkins negativa effekter genom att göra det möjligt för staterna att kunna fokusera på långsiktig nytta istället för att se till kortsiktig relativ vinst (Ericson, 2012, s.60). Detta gäller även när stater vill skydda sin territoriella integritet från militärt våld. Om statens ledare bedömer att det finns en positiv sannolikhet att en annan stat, antingen kommer att lansera en attack eller försöka hota med militärt våld av politiska skäl, står staten inför ett hot. Hoten avser när det finns aktörer som har kapacitet att skada säkerheten för andra och att de uppfattas av sina potentiella mål som att ha intentioner att göra det. När ingen sådan risk föreligger, antingen för att stater inte har för avsikt eller förmåga att skada säkerheten för andra,
så kan stater ändå stå inför en säkerhetsrisk (Keohane, 2002, s.91). Detta illustreras av det klassiska säkerhetsdilemmat. När stater med rent defensiva eller status quo avsikter antar en politik för att sörja för sin egen säkerhet, kan de oavsiktligt leda andra stater att vidta motåtgärder som leder mot en spiral av ömsesidig rädsla och motsättningar. Även om avsiktliga hot är frånvarande så står stater fortfarande inför allvarliga säkerhetsproblem (Keohane, 2002, s.91).
Grunden till säkerhetsdilemmat ligger i osäkerhet och brist på information. Som realister länge har erkänt, är det största problemet för beslutsfattare svårigheten att skilja revisionistiska stater med exploaterande preferenser från status quo stater med defensiva intentioner. Det kan fortfarande vara möjligt att undvika eller lindra säkerhetsdilemman om status quo stater kan ge trovärdig information för att skilja sig från revisionister som är ivriga att utnyttja de oförsiktiga (Keohane, 2002, s.91).
Säkerhetsarrangemang behöver inte bara vara utformade för att endast klara av säkerhetshot, utan även säkerhetsrisker. Keohane (2002, s.92) menar att då medlen att hantera dessa olika säkerhetsproblem varierar, kan vi också förvänta oss att institutionella former varierar. Institutioner som är till för att klara av säkerhetshot kommer att ha regler, normer och förfaranden för att göra det möjligt för medlemmarna att identifiera hot och erbjuda effektiva motåtgärder mot dem.
Institutioner som är till för att klara av säkerhetsrisker kommer att ha regler, normer och förfaranden för att göra det möjligt för medlemmarna att lämna och få information och för att hantera tvister för att undvika att skapa säkerhetsdilemman (Keohane, 2002, s.92). Således innebär institutioner en chans för stater att kunna lita på varandra och därmed reducera effekterna av säkerhetsdilemmat (Keohane, 2002, s.95). Keohane (2002, s.45) menar också att liberalism inte betonar betydelsen av militär makt som realismen gör. Den menar snarare att försök skall göras för att upptäcka hur olika aktörer, med tydliga intressen, kan organisera sig för att främja den ekonomiska effektiviteten och undvika destruktiva fysiska konflikter, utan att avstå antingen de ekonomiska eller politiska friheterna.
Keohane gör även ett motargument mot realismens antagande om relativa vinster vid samarbeten. Han menar att de flesta samarbeten, som rör allt från handelsliberalisering till miljöfrågor, innehar multilaterala förhandlingar som gör det svårt att räkna på relativa vinster och medför därför liten risk för avgörande
maktskiften för en sida över en annan. Därför kan stater förväntas att försöka stärka sin egen välfärd utan att vara oroliga att andra också kommer att göra framsteg. Det relativa vinst argumentet belyser enbart svårigheterna med samarbete där det råder tuff bilateral konkurrens. Den undergräver inte på något sätt utsikterna för samarbetet i allmänhet (Keohane, 2002, s.32).
3.5 Operationalisering av de teoretiska perspektiven
För att kunna analysera de texter som studien kommer att omfatta så har en operationalisering gjorts av de teoretiska perspektiven liberalism och realism. De operationella indikatorer som valts för att undersöka Sveriges säkerhetspolitik presenteras nedan i följande två punkter:
1. Hot och försvar
Realismen betonar vikten av att staten ska kunna klara sig själv, då det inte går att lita på andra stater och hur andra dessa kommer att agera (Hall, 2012, s.35).
Därför är den militära makten det enda instrumentet som verkligen räknas för att minska sin egen sårbarhet. Enligt realismen så blir effekten av andra staters upprustning ett problem då det är svårt att avgöra om dessa styrkor är defensiva eller offensiva i sin natur, vilket i sin tur gör att grannstater också måste skaffa sig militära resurser för att bemöta detta hot, vilket leder till en upprustningsspiral. Denna situation kallas för säkerhetsdilemmat, eftersom varje stats försök att uppnå egen säkerhet, minskar de andra staternas säkerhet.
Staternas individuella säkerhet leder därmed till en kollektiv osäkerhet (Hall, 2012, s.40). Lösningen på detta problem är enligt realismen maktbalans. Med maktbalans menas att staterna räknar med att de har jämförbara militära resurser och att det därmed skulle det bli för kostsamt att kriga, vilket leder till att staterna istället vaktar varandra (Österud, 2002, s.282). I motsats till realismen betonar liberalismen inte betydelsen av militär makt, utan snarare betydelsen av att upptäcka hur olika aktörer med tydliga intressen, kan organisera sig för att främja den ekonomiska effektiviteten och undvika destruktiva fysiska konflikter, utan att avstå ekonomiska eller politiska friheter (Keohane, 2002, s.45). Liberalismen menar att säkerhetsdilemman går att
undvikas genom samråd och tillgång på information om staters avsikter.
Institutioner som är till för att klara av säkerhetsrisker, kommer att bidra med regler, normer och förfaranden för att göra det möjligt för medlemmarna att lämna och få information och för att hantera tvister, för att på så sätt undvika att skapa säkerhetsdilemman (Keohane, 2002, s.90-92).
Genom dessa två perspektiv på problemen kommer Sveriges säkerhetspolitik att undersökas. Till exempel, lutar det mot en upprustning av försvaret för att på så sätt stå sig bättre mot en eventuell attack från andra stater, så är detta en realistisk indikation. Läggs vikten på internationella samråd, förhandlingar och institutionella lösningar för att på så sätt undvika eventuella konflikter, så är detta en liberal indikation.
2. Samarbete
Inom realismen förstås politik som ett nollsummespel, där stater är misstänksamma och söker relativa fördelar gentemot varandra vilket leder till att förutsättningarna för samarbete i världspolitiken är dålig (Mearsheimer, 2001, s.52). Staten bör alltså sköta sig själv för att undgå att få minskad makt.
Liberaler ser dock världen som ett potentiellt plussummespel med goda möjligheter till ömsesidiga fördelar och därmed bättre förutsättningar för samarbete. Misstänksamheten löses även här genom institutioner.
Institutionernas bidrag är alltså att de kan övervaka parternas efterlevnad av de uppgörelser som slutits, vilket leder till att staternas misstänksamhet mot varandra minskar (Keohane, 2002, s.32).
Här kommer det att undersökas om den svenska försvarspolitiken lägger vikten på den egna staten, vilket är en realistisk indikation, eller om de eftersträvar internationellt samarbete eftersom detta kan generera ömsesidiga fördelar, vilket är en liberal sådan.
4. Tidigare forskning
4.1 Historisk bakgrund till rädslan för ryssen
I boken, Rysslandbilden i Sverige, framställer författaren Torsten Burgman att de historiska stridigheterna mellan länderna från 1500-talet ända fram till början av 1800-talet, av förklarliga skäl medfört att vi haft en negativ bild av ryssarna (Burgman, 2001, s.94-96). Synen på Ryssland under 1600-talet påverkades givetvis av alla krig som Sverige förde med Ryssland under detta århundrade. Ryssland förblev under 1700-talet Sveriges fiende och motståndare nummer ett, eller som man sade, arvfiende (Burgman, 2001, s.18). Under 1700-talet fördes upprepade krig mellan Sverige och Ryssland, Karl XII:s krig, hattarnas revanschkrig och Gustav III:s anfallskrig. Finland föröddes svårt under Karl XII:s krig. Nordligaste Sverige härjades av kosacker 1716. Alla svenska kuststäder från Luleå till Gävle brändes av ryska flottstyrkor 1719-1721, endast Stockholm räddades. Skärgården härjades av ryssarna som brände alla gårdar. Rysskräcken var stor i Sverige (Burgman, 2001, s.94). 1809 angrep Ryssland Sverige och freden medförde att Sverige tappade Finland och Åland.
Ryska trupper hade under kriget ockuperat norra Sverige ner till Ångermanlands gräns.
För rysskräcken i Sverige har ockupationen av Västerbotten och de ryska härjningarna där säkerligen betytt mer än vad som tidigare understrukits, menar Burgman (2001, s.94). Härefter så har det varit en ständig oro för att Ryssland återigen skulle försöka sig på att ockupera Sverige, både under första världskriget och under andra världskriget (Burgman, 2001, s.95). Under Kalla Kriget så gick en Rysk ubåt på grund i svenskt skyddsområde utanför Karlskrona och oron späddes på. Men efter att Sovjetunionen föll så minskade även oron för Ryssland och Sverige började rusta ned sitt försvar och den gamla fruktan för Ryssland har alltmer reducerats (Burgman, 2001, s.96).
Sven Hirdman, svensk diplomat och ambassadör, menar att den negativa rysslandbilden folket i Sverige har beror på ett antal faktorer. Nämligen att det var Sverige och inte Ryssland som förlorade krigen på 1700 – talet och början av 1800 – talet. Sverige kände sig också hotat av Sovjetunionen under det Kalla Kriget, där
ubåtskränkningarna utgjorde de sista utlöparna (Hirdman, 2007, s.162). Han trycker också på att svenskar har upplevt att Ryssland har försämrats till det värre efter en viss tids eufori och sympati under 1990-talet genom till exempel, Tjetjenienkriget, bråk med före detta sovjetrepublikerna Ukraina och Georgien samt den bristfälliga mediefriheten och restriktionerna för oppositionspartierna. Han skriver också att det finns en utbredd uppfattning att Ryssland är farligt och dramatiskt, att brottslighet och korruption är hög, att man ska akta sig för ryssar och så vidare (Hirdman, 2007, s.162). Mats Johansson (2008, s.66) menar dock att Hirdman missar viktiga delar av historien, då han har liknat varningar för Putinregimens agerande för gammaldags
”rysskräck”. Johansson menar att det försämrade rättighetsläget borde räcka för att omöjliggöra fortsatt tal om rysskräck som grund för regimkritiken och kraven på en ändrad säkerhetsbedömning för vårt närområde (Johansson, 2008, s.66). Han fortsätter och skriver att ”Det är inte ”rysskräck” att påpeka att högst upp på ryssarnas önskelista står enligt opinionsmätningar drömmen om att återfå ställningen som supermakt” (Johansson, 2008, s.66).
4.2 Svensk säkerhetspolitik efter kalla kriget
När Berlinmuren föll på hösten 1989, Warszawapakten upplöstes, Sovjetunionen bröt samman, de baltiska länderna blev fria och Tyskland återförenades, så förändrades det säkerhetspolitiska läget i grunden för Sverige och mer genomgripande för Sverige än för flertalet länder i Västeuropa, menar Bjurner (2010, s.37). De nygamla baltiska staterna ombildades på mycket kort tid till självständiga stater, samtidigt som förändringarna i Polen och Tyskland var av stor betydelse för hela Europa, och vilket borgade för en förändring av fundamental säkerhetspolitisk betydelse för Sverige (Bjurner, 2010, s.38). Att Sverige fick Ryssland som granne istället för Sovjetunionen var direkt och indirekt dock den mest avgörande förändringen för svensk säkerhetspolitik. Det var en granne som numera sade sig sträva mot demokrati, att vara en rättsstat och till och med delvis omfatta samma grundvärderingar som Sverige, vilket utgjorde en helt ny grundbult i Sveriges säkerhetspolitiska geografi, menar Bjurner (2010, s.38). De säkerhetspolitiska hoten blev nu av en helt annan karaktär än under det kalla kriget. Det bedömdes att i vår närliggande miljö kunde det möjligen uppstå gränstvister eller i värsta fall hot med ockupationsartade ingrepp. Det
talades om risker för försörjningsavbräck, internationell brottslighet, terrorism och massflykt, som skulle kunna bidra till snabba förändringar av samhällets normala funktion (Bjurner, 2010, s.39). Under det kalla kriget var neutralitet och handlingsfrihet värden med högsta prioritet i den svenska säkerhetspolitiken, samtidigt som ett reservalternativ till detta fanns, en informell livlina till väst- makterna och då främst USA, ifall neutralitetspolitiken skulle misslyckas (Dalsjö, 2010, s.77). Här fanns en förhoppning att Nato-länderna skulle vara solidariska med Sverige i ett trängt läge, menar Dalsjö (2010, s.77).
Efter kommunismens sammanbrott har en omorientering av svensk säkerhetspolitik skett. Det är en omorganisering som skulle varit otänkbar innan Berlinmurens fall. År 1994 gick Sverige med i Natos partnerskap för fred och blev året därpå även en fullvärdig medlem i EU (Dalsjö, 2010, s.66). Under detta år placerades trupper i Bosnien under Nato-befäl för att hjälpa till att stoppa kriget och för att bevisa att Sverige kunde agera solidariskt i handling och axla verkliga risker (Dalsjö, 2010, s.66). Svenska styrkor samarbetar nu med Nato, företrädare för Utrikesdepartementet deltar kontinuerligt i utformandet av EU:s utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik (Engelbrekt, 2010, s.9). Sverige har nu bland annat deltagit militärt för fred på Balkan, i Afrika och Afghanistan på ett sätt som hade varit otänkbart tidigare (Zetterberg, 2007, s.247). Försvarsmakten ingår i insatser långt ifrån svenskt territorium och överväger att ta bort sekretessen från flertalet sjökort över svenskt territorialvatten beträffande Östersjön (Engelbrekt, 2010, s.9). Föreställningen om den svenska neutraliteten lever dock fortfarande kvar på många håll även om Sverige inte varit neutralt sedan 1945 i folkrättslig mening, då neutralitet primärt gäller förhållande till stater som är i krig (Dalsjö, 2010, s.61). Denna omvandling tog tid.
Eftersom hotbilden hade förändrats i och med Sovjetunionens fall, så skulle även politikens medel förändras (Bjurner, 2010, s.43). Sverige kunde också förändra detta eftersom de inte hade några förpliktelser gentemot andra stater. Sveriges begränsningar var självpåtagna, självständigt beslutade och inte ens förankrade i vår grundlag, menar Bjurner (2010, s.43). Under det kalla kriget så var Sveriges officiella utrikespolitiska linje att avstå från alla former av fredstida säkerhetspolitiskt samarbete, med undantag för sina åtaganden som medlem i FN och ESK (Doeser, 2012, s.186). Detta för att upprätthålla trovärdigheten för den officiellt deklarerade neutralitetspolitiken som sammanfattades med frasen ”alliansfrihet i fred, syftande till
neutralitet i krig” (Doeser, 2012, s.186). Begreppet neutralitet kom att förändras och detta gjordes år 2002. Numera heter det att ”Sverige är militärt alliansfritt med möjlighet till neutralitet vid konflikter i vårt närområde” (Bjurner, 2010, s.43).
Bjurner (2010, s.43) påpekar dock att militär alliansfrihet inte nämnts i officiella dokument sedan regeringsskiftet 2006.
4.3 Svensk säkerhetspolitik idag
Den säkerhetspolitiska doktrinens förändring har medfört vissa omställningar i det svenska försvaret. Det har gått ifrån ett stort invasionsförsvar som byggde på värnplikt till ett mindre, snabbare försvar som är konstruerat för expeditionsinsatser med anställda soldater (Dalsjö, 2010, s.62). Dalsjö (2010, s.62) skriver även att reformer i denna riktning hade varit på gång under en längre tid men att det endast skett halvhjärtade försök. Det var först under åren 2007-2009 som de politiska och militära makthavarna bröt det gamla sättet att tänka och införde en tämligen radikal försvarsreform som riksdagen godkände i juni 2009 (Dalsjö, 2010, s.62). Sverige har lyckats med att genomföra den mest omfattande militära nedrustningen i modern tid under åren 1998-2007 (Zetterberg, 2007, s.261). Krigsorganisationen är borta och det svenska svaret har krympt från en jätte till en dvärg, skriver Zetterberg (2007, s.261).
Det svenska försvaret kunde under det kalla kriget mobilisera över en miljon medborgare i vapen, men några årtionden senare kan knappt 50 000 soldater mobiliseras om det hade behövts, menar Zetterberg (2007, s.261). Agrell (2010, s.244) menar att denna omställning i det svenska försvaret beror på att makthavarna ansåg att hotbilderna försvunnit och då framstod ett nationellt försvar som något irrelevant, förlegat och tecken på glappande verklighetsuppfattning.
Under kalla kriget var målen att kunna försvara sig på egen hand och kunna bemöta ett militärt angrepp ifrån öst (Åkerström, 2008, s.23), men idag så ligger fokus på insatsförsvar istället för ett invasionsförsvar med en inriktning på internationella insatser (Åkerström, 2008, s.24). Stor tilltro sätts i dagens försvars- och säkerhetspolitiska debatt till internationellt samarbete då de menar att samarbete skapar förtroende och engagemang mellan stater, vilket lägger grunden för gemensam säkerhet (Åkerström, 2008, s.61). Riksdagen fastslog 2009 en ny säkerhetspolitisk
linje som innehöll en solidaritetsförklaring till de andra nordiska länderna samt EU- medlemmarna. Sverige ska inte stå passivt om något av dessa länder hotas av angrepp, och förväntar sig samma av dem om landet hotas (Dalsjö, 2010, s.62). Den civil-militära samverkan har också utvecklats, något som tidigare skildes åt.
Åkerström (2008, s.85) skriver att detta blivit ett allt viktigare och verkligare problem, då antalet fredsstödjande internationella insatser ökat samtidigt som säkerhetsbegreppet har utvidgats. Den civil-militära samverkan är viktig för att nå mål om fred och stabilitet genom internationella insatser. Militär närvaro är ofta en förutsättning för humanitärt arbete i konfliktzoner och på motsvarande sätt är utveckling nödvändigt för att nå stabil säkerhet och detta kräver ofta att militära och civila aktörer samarbetar på något sätt (Åkerström, 2008, s.85). Försvarsberedningen (2014:20, s.23) skriver att Sverige genom stöd till FN ska bidra till global fred, säkerhet och utveckling. De skriver även att de tar ett solidariskt ansvar för Europas säkerhet och för EU:s möjlighet att verka för fredlig och demokratisk utveckling i vår omvärld (Försvarsberedningen, 2014:20, s.23). Samarbetet med Nato förklaras ge en möjlighet för Sverige att utveckla den militära förmågan och att bidra till kvalificerade internationella krishanteringsinsatser. Det nämns också att bi- och multilaterala försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten, och då särskilt de nordiska, bidrar till att stärka säkerheten i vår del av världen (Försvarsberedningen, 2014:20, s.23).
5. Analys
Vid referering till regeringen, som kan ses nedan, gäller det den regering som satt vid makten de åren då respektive proposition skrevs.
5.1 Proposition 1999/2000:30
Vid sekelskiftet framkom det att det att det fanns behov av att göra om det svenska försvaret. Vad regeringen ville uppnå var ett betydligt mindre försvar med bättre kvalitet som kunde användas till en mängd olika insatser (Prop, 1999/00:30, s.1). I propositionen (1999/00:30, s.1) beskrivs det att invasionsförsvaret skulle avskaffas och bytas ut mot ett modernt insatsförsvar som var anpassningsbart för framtiden. För att kunna nå denna nya inriktning framgår det i propositionen (1999/00:30, s.1) att ett
stort antal organisationsenheter inom Försvarsmaktens grundorganisation därför skulle läggas ner.
Bakgrunden till denna försvarsreform är att den säkerhetspolitiska situationen helt förändrats i omvärlden, och att det nu var möjligt att frigöra sig ifrån det kalla kriget (Prop, 1999/00:30, s.12). Regeringen ville därför modifiera det gamla försvaret, som var grundat på tanken att Sverige skulle kunna skydda sig mot ett angrepp, då det inte längre verkade troligt att detta skulle kunna ske under de kommande 10 åren (Prop, 1999/00:30, s.12). En grundläggande försvarskapacitet var dock viktig för att kunna genomföra dessa förändringar enligt regeringen (Prop, 1999/00:30, s.12).
Det som är slående i denna proposition är reformen av försvaret, där en genomgripande förändring av såväl försvarets omfattning som struktur blev resultatet (Prop, 1999/00:30, s.10). Det regeringen tryckte på i denna proposition var att de ville kunna bidra till den kollektiva säkerheten i Europa med både diplomati och totalförsvarsresurser, och att de således ville ställa om försvaret så att det skulle bli bättre lämpat för internationell krishantering (Prop, 1999/00:30, s.11). De menade också att de insett vikten av att kunna agera gemensamt i internationella samarbeten för att kunna stoppa liknande händelser som kriget på Balkan (Prop, 1999/00:30, s.31). De skriver att den internationella utvecklingen har visat att kriser snabbt kan utvecklas och få långtgående konsekvenser och att behovet av internationella insatser för krishantering därmed understryks (Prop, 1999/00:30, s.11). Regeringen ansåg även att förmågan att kunna bidra till säkerhet och fred i omvärlden skulle vara en högt prioriterad uppgift för försvarsmakten (Prop, 1999/00:30, s.13). De skriver att ”I 2000-talets Europa tryggas säkerheten främst genom ett succesivt alltmer omfattande politiskt, ekonomiskt och kulturellt samarbete” (Prop, 1999/00:30, s.26). Regeringen beskriver i denna proposition att EU som institution är viktig för konfliktlösning (Prop, 1999/00:30, s.27).
Det breda internationella samarbetet för säkerhet i Europa är av grundläggande betydelse för de stora förbättringar som skett i det säkerhetspolitiska läget sedan kalla krigets slut (Prop, 1999/00:30, s.30). De skriver också att Sverige bör utöka och förstärka sitt bidrag till gemensam säkerhetsfrämjande verksamhet och krishantering inom ramen för medlemskapen i EU, FN, OSSE och samarbetet med Nato (Prop,
1999/00:30, s.26). Regeringen tryckte även på vikten av att inkludera Ryssland i det internationella säkerhetssamarbetet i denna proposition (Prop, 1999/00:30, s.28). Det nämns även att det säkerhetspolitiska läget anses vara positivt, och att en fortsättning av att reducera resurserna för att försvara Sverige därför är möjlig (Prop, 1999/00:30, s.34). De betonar även vikten av det civila försvarets funktion för att kunna bidra till fred och säkerhet i omvärlden, då främst genom internationella institutioner (Prop, 1999/00:30, s.129).
Detta går tydligt att koppla till liberala indikationer på både försvar, hur hot ska bemötas och vikten av samarbete. Tanken var här att utforma försvaret till att bemöta de nya hoten som till exempel sönderfallande stater, regionala och lokala konflikter.
Fokus läggs därför på reformera försvaret, från invasionsförsvar till insatsförsvar, så att det kan medverka i internationella gemensamma insatser. Försvaret bör dock ha en grundläggande kapacitet att skydda nationen och för att klara av denna omställning.
Diplomati och fri- och rättigheter nämns ofta i samband med EU och FN, och betydelsen av dessa när det kommer till att försöka lösa konflikter och kriser. Även den gemensamma säkerhetspolitiken i EU nämns som ett sätt att stärka Sveriges egen säkerhet. Realistiska indikationer är inte det som framkommer i denna proposition eftersom tyngden här ligger på institutioner, gemensamma insatser för konflikthantering och kriser, förhandlingar, diplomati samt ett försvar som är betydligt mindre än tidigare, vilket bäst förklaras av liberalismen.
5.2 Proposition 2004/2005:5
Denna proposition fortsätter på den utstakade vägen, där en förändrad inriktning av det svenska försvaret fortgår. Den säkerhetspolitiska situationen i närområdet beskrivs som positiv, dynamisk och som kännetecknas av ökande integration (Prop, 2004/05:5, s.1). Mellanstatliga spänningar har minskat både globalt och i Sveriges närområde sedan kalla krigets slut, dock har nya hot vuxit sig starkare och dessa hot bör mötas genom konfliktförebyggande insatser och konflikthantering i det aktuella området, menade regeringen (Prop, 2004/05:5, s.13). Omvärlden kan på detta sätt bidra till stabilisering och därmed begränsa effekterna av konflikten. Internationellt samarbete beskrivs fortfarande som viktigt för både den egna och den gemensamma säkerheten
