UPPSALA UNIVERSITET
Institutionen för Kulturantropologi och Etnologi C-uppsats i Kulturantropologi
VT 2012
Hjälp som stjälper?
En uppsats om utvecklingsbistånd och biståndsberoende
Av: Kajsa Yllequist
Sammanfattning
Den här uppsatsen behandlar problematiken förknippad med givande och mottagande av utvecklingsbistånd. En negativ konsekvens som kan uppstå av utvecklingsbistånd är biståndsberoende. Med det menas oftast att mottagarna blir beroende av givarnas medel och därmed är de fast i en ond cirkel då de blir fortsatt beroende av en utomstående part. Jag kommer dock belysa att myntet har två sidor, även givarna blir beroende men i det här fallet av att ge bistånd. Att givarna blir biståndsberoende har att göra med att biståndet har utvecklats till en industri där många människor är beroende av dess fortlevnad för att säkra intressen och sin försörjning. De inbyggda faktorerna i utvecklingsbiståndet är mycket komplicerade och att vara givare eller mottagare innefattar så mycket mer än att ”bara” vara givare eller mottagare. Den här studien syftar till att förstå hur det kommer sig att länder söder om Sahara som låg i topplistan på biståndsmottagare för 30 år sedan än idag finns kvar på samma lista.
Uppsatsen behandlar frågorna: Hur påverkas utvecklingsprocesserna i länderna söder om Sahara av utvecklingsbistånd? Kan utvecklingsbistånd leda till oanade och rent av negativa konsekvenser och vilka är då dessa? Och vidare, vad har givarna för intresse av att ge bistånd?
Innehållsförteckning
1. Inledning...1
1.1 Frågeställning och syfte...2
1.2 Metod...2
1.3 Avgränsningar...3
1.4 Disposition...3
2. Teoretiska verktyg och biståndsfrågan...3
2.1 Antropologen och antropologins roll inom bistånd och utveckling...3
2.2 Biståndsteorier med ett antropologiskt synsätt...4
2.3 Bistånd – vad är det?...6
2.4 Varför ger man bistånd? Givarnas intressen...8
3. Biståndsvärlden och biståndsberoende...9
3.1 Aidland...9
3.2 Biståndsberoende...12
4. Analys och diskussion...15
5. Slutsats...19
1. Inledning
Sverige har en lång historia av biståndsgivande och är idag ett av världens mest givmilda länder. Få ger så mycket i utvecklingsbistånd till fattiga länder som Sverige. Men trots massiva biståndsinsatser från Sverige och andra länder är fortfarande stora delar av Afrikas länder söder om Sahara (exklusive Sydafrika) extremt fattiga. Så här i efterhand kan vi se att vissa projekt har varit mer lyckade än andra. Därav ställer sig många idag kritiska till bistånd och biståndsindustrin och detta av olika anledningar. Men vad flertalet undrar är hur det kommer sig att så många länder är fattiga trots 50 år av biståndsinsatser.
Hur kommer det sig att vissa länder som för 30 år sedan var i topp på listan av länder som tog emot mest bistånd än idag ligger kvar i topp på samma lista? Indikerar inte det att biståndet inte fungerar som det ska, om dessa länder fortfarande lever kvar i fattigdom efter 30 år? Ta exempelvis Tanzania. År 1981 låg landet i topp av de länder som Sverige gav mest bistånd till. Tanzania fick det året totalt 380 miljoner kronor i bistånd (Krause 1997:18). Och det ser än idag likadant ut. År 2011 fick landet 806 miljoner kronor och toppar därmed fortfarande listan på länder som Sverige ger mest bistånd till (Sida 2009-06-11).
Min undran över hur det kommer sig att människor i stora delar av Afrika fortfarande lever i extrem fattigdom trots omfattande biståndsinsatser och många utvecklingsprojekt har lett till mitt val av ämne för denna uppsats. Efter att ha kommit över ett antal artiklar av biståndsdebattörerna Bengt Nilsson och Fredrik Segerstedt (se Nilsson 2007-04-12, Nilsson & Segerstedt 2012-02-13) så växte nyfikenheten inom mig och jag kände att jag ville få en inblick i en för mig, tidigare ganska okänd värld – biståndsvärlden, det som antropologen Raymond Apthorpe kallar ”Aidland” (Apthorpe 2010). Under arbetet med uppsatsen har jag försökt tränga in i biståndet och dess problematik och med hjälp av ett utvecklingsantropologiskt synsätt försöka förstå detta.
1.1 Frågeställning och syfte
Det jag i den här uppsatsen försöker förstå är hur det kommer sig att utvecklingen i Afrika söder om Sahara går så långsamt framåt (till och med bakåt i somliga fall), samt hur det kommer sig att så många länder än idag är extremt fattiga, trots mottagandet av miljarder i utvecklingsbistånd årligen, något man skulle kunna kalla biståndets paradox.
Mitt övergripande syfte är att undersöka de negativa konsekvenser som kan uppstå vid givande av utvecklingsbistånd. För att ta reda på vad det finns för negativa konsekvenser av biståndsgivande ställer jag mig frågan: Vad är det för mekanismer som inverkar på biståndet vilket kan leda till negativa effekter för länderna söder om Sahara? Jag vill även finna svar på varför biståndets effektivitet kan ifrågasättas och varför, som somliga forskare hävdar (se Doucouliagos & Paldam 2008, 2009, Easterly 2008), att biståndet som det har varit snarare stjälper än hjälper. Specifika frågor jag ställer mig är: Hur påverkas utvecklingsprocesserna i länderna söder om Sahara av utvecklingsbiståndet? Kan utvecklingsbistånd leda till oanade och rent av negativa konsekvenser och vilka är då dessa? Och vidare, vad har givarna för intresse av att ge bistånd?
1.2 Metod
Den här studien är en kritisk granskning av biståndet och bygger på litteraturstudier. Jag har till min hjälp använt mig av facklitteratur, svenska regeringens hemsida, Nationalencyklopedin samt databasen Jstor för att hitta artiklar. Jag har dessutom använt mig av rapporter från Sida för att få fram siffror på hur mycket bistånd just Sverige ger. Dessa data har jag hämtat från Sidas hemsida. Jag har även använt mig av Internet för att finna elektroniska versioner av artiklar.
Litteratur och annat skrivet material jag har använt mig av är framställt av personer inom olika yrkesgrupper med olika kopplingar till bistånd. Detta för att jag vill vidga mitt perspektiv och därmed försöka undvika att ge en enkelspårig bild.
1.3 Avgränsningar
Biståndsproblematiken i sig är mångsidig och komplex och det finns mycket att säga om bistånd som fenomen men för att min uppsats inte ska bli för omfattande har jag valt att enbart fokusera på utvecklingsbistånd och dess problematik. Jag har därför aktivt valt att inte ta upp problematik som kan uppstå inom andra slags bistånd som: humanitärt bistånd, katastrofbistånd, forskningssamarbete och aktörssamverkan. Jag vill också förtydliga att jag använder Sverige som exempel på givarland, utan att närmare gå in på hur biståndet bedrivs i andra länder. Mottagarländerna jag syftar på är länderna söder om Sahara (exklusive Sydafrika).
Företeelser som korruption i bistånd kommer jag inte att behandla, fast att det är ett mycket intressant fenomen och trots att en hel del av biståndsmedlen antas försvinna på det här sättet (se Moyo 2009-03-21). Jag har gjort denna avgränsning av utrymmesskäl.
Här vill även jag nämna att det finns biståndsinsatser som har fungerat väl och gett tillfredsställande resultat men min avsikt med denna uppsats är, som redan antytts, att ge plats för en analys av ”biståndets baksida”.
1.4 Disposition
Efter det inledande avsnittet som behandlar frågeställning och syfte, metod samt avgränsningar följer ett teorikapitel. I teorikapitlet belyser jag antropologins roll inom bistånd och utveckling samt biståndsteorier med ett antropologiskt synsätt. Vidare följer en bakgrundsbeskrivning om bistånd där jag förklarar vad bistånd står för och hur det fungerar. Sedan fortsätter kapitlet med att jag redogör för funktionerna som biståndet fyller för givaren. Kapitel tre inleds med att jag tar upp tanken om biståndsvärlden som ett självuppfyllande ”Aidland” där specifika regler och lagar styr, för att sedan gå vidare och redogöra för biståndsberoende och dess problematik. Därefter följer ett analys och diskussionskapitel och avslutningsvis en slutsats.
2. Teoretiska verktyg och biståndsfrågan
2.1 Antropologen och antropologins roll inom bistånd och
utveckling
företeelser inom fältet och man har därav dragit en skiljelinje mellan biståndsantropologi (development anthropology) och utvecklingsantropologi (the anthropology of development) (Crewe & Harrison 1998:16, se vidare Gardner & Lewis 1996). Inom biståndsantropologi medverkar antropologen i utvecklingsarbetet. Man arbetar så att säga från ”insidan” för att förändra förhållanden och befrämja utveckling. Här arbetar man alltså praktiskt med förändringsprocesser inom biståndsväsendet. Inom utvecklingsantropologi står man istället ”utanför”. Ofta studerar man här diskurser samt hur bistånd sedd som en industri fungerar (Escobar 1995). Antropologen arbetar som analytiker snarare än som medverkande i utvecklingsprocessen. Det finns dock antropologer som sysslar med båda praktiker och som byter från den ena till den andra beroende på situation och kontext (Crewe & Harrison 1998:16)1.
Min egen positionering i den här uppsatsen kan främst sägas vara utifrån ett utvecklingsantropologiskt perspektiv då jag studerar bistånd utifrån. Jag kommer dock i uppsatsen ta upp antropologer som arbetat utifrån båda perspektiven. Av de forskare jag använder mig av i min uppsats är Thomas W. Dichter ett exempel på en antropolog som arbetar med biståndsantropologi, då han själv arbetat inom biståndssektorn medan Arturo Escobar som studerar diskurser sysslar med utvecklingsantropologi (Dichter 2003, Escobar 1995).
2.2 Biståndsteorier med ett antropologiskt synsätt
snarare än att vara kopplat till givaren. Mauss såg dessa två olika utbyten som knutet till olika samhällen, men många nya företrädare för den här teorin anser att dessa två kan samexistera och höra ihop. Det ena behöver inte utesluta det andra i ett samhälle (Carrier 1991:121).
Det här är en teori om människor, objekt, och sociala relationer och om hur de skapas och återskapas samt om hur de förstås och omvärderas i vardagliga transaktioner. Som Carrier (1991) uttryckte det:
Mauss approached exchange in terms of a web of questions: What is the social understanding of the nature of people and their relationship with each other? How does the transaction of objects reflect and recreate those people and their relationship? How does this transaction reflect and recreate the social understanding of the nature of objects? (1991:121).
Givande av gåvor är ett kulturellt fenomen som skapar och påverkar relationen människor sinsemellan. Mauss (1997:17) menade att gåvor som i teorin anses vara frivilliga, spontana och osjälviska i själva verket kan anses påtvingade och i högsta grad själviska. Gåvan är inte bara ett dött föremål. Den är levande och ofta starkt personlig och den strävar efter att skaffa sin givare något likvärdigt som kan inta dess plats (Mauss 1997:27). Detta kan exemplifieras genom att analysera biståndet som en slags gåva. Biståndsverksamheter skulle kunna studeras i termer av
potlatch. Med det menas att då givarna förmedlar gåvor som mottagarna inte kan gengälda får
givarna hög status. Bo G Eriksson diskuterar i förordet till den svenska utgåvan av Mauss arbete (1997) hur man genom att se bistånd som en slags gåva kan utläsa att givaren befäster sin statusposition genom sin roll som givare. Han menar att bistånd ges för att främja utveckling och att utveckling kan ses som att ett samhälle blir mer likt vårt eget. Man vill genom att utveckla andra länder få dem att bli intresserade av massprodukter som vi sedan kan sälja till dem. Han menar vidare att
[f]ör att dessa samhällen skall bli lika vårt krävs att också deras kultur blir så lik vår som möjligt. Om vi inte vill använda våld måste vi på något sätt upptagas i deras kultur och få högstatuspositioner. Med högstatuspositioner följer möjligheter att bestämma kultur- och varuutbudet. Enligt Mauss bestäms status i samhället genom gåvans regler. När en relation upprättas genom gåvor följer, att den som erhåller största värdet i utbyte, får lägre status. När denna status väl är etablerad får högstatuspersonen ut större värden vid de fortsatta bytena (Eriksson 1997:11).
Det här är ett spelteoretiskt dilemma där det inte spelar någon roll vad givarna gör för de får trots försök lite kontroll över mottagarna. Statsvetaren och afrikaexperten Göran Hydén som använder begreppet i sin analys menar att det är en svår uppgift att försöka motivera mottagarna, kanske till och med en omöjlig uppgift så länge som mottagarna vet om att givarna kommer fortsätta att ge bistånd. Han ställer sig därför kritisk till tanken om att biståndet skulle bli effektivare av att mottagarna ges större inflytande över biståndsmedlen (Hydén 2010:112). Låt oss gå vidare för att se närmare på vad bistånd i själva verket är, hur mycket Sverige ger och hur det förmedlas till mottagarländerna.
2.3 Bistånd – vad är det?
Bistånd handlar om att stödja någon grupp, organisation eller enskild person genom att ge ekonomiska medel (t.ex. pengar eller lån), varor (t.ex. medicin eller mat) eller annan hjälp för att skapa förbättrade levnadsförhållanden för mottagaren/mottagarna.
Biståndet är en ganska speciell verksamhet eftersom det befinner sig i gränslandet mellan inrikes-och utrikespolitik. Detta gör att det måste förhålla sig till den politiska dynamiken på hemmaplan såväl som till den politiska verkligheten i mottagarländerna (Hydén 2010:15).
Sedan 40 år har Sverige ett kvantitativt mål gällande biståndet: Det offentliga biståndet ska motsvara minst 1% av vår bruttonationalinkomst (BNI). Under 90-talet låg biståndet emellertid betydligt lägre då det utgjorde ca 0.7% av BNI (Nationalencyklopedin). Efter en tämligen massiv ökning av det offentliga biståndet, en ökning med 40% på tre år, uppfylldes enprocentsmålet under år 2006. Därmed placerades Sverige i den internationella toppen när det gäller biståndsnivån i relation till BNP och BNI. Detta innebär utslaget per person att varje svensk invånare ger 3000 kronor per år i bistånd (Krause 2007:17).
Det har skett en fortsatt ökning av det internationella biståndet sedan 2008, då den totala ramen var 32 miljarder kronor medan den totala biståndsramen för 2011 uppgick till 35,2 miljarder kronor. Från denna ram gjordes avräkningar på 5,3 miljarder kronor för till exempel flyktingkostnader och för kostnader för det svenska bidraget till EU:s gemensamma bistånd. Det återstående beloppet, 29,8 miljarder kronor gick till internationellt bistånd, vilket innefattade bland annat anslag för biståndsverksamhet och reformsamarbete i Östeuropa. I detta ingick även 20,3 miljoner kronor som avsåg förvaltningskostnader för samarbete inom Östersjöregionen vilket inte klassificeras som utvecklingsbistånd (Regeringskansliet 2008-03-18a).
internationellt utvecklingssamarbete, förmedlar den största delen av biståndet. Myndigheten förmedlar allt bilateralt bistånd, dvs. samarbete som sker mellan två länder, och en stor del av det multilaterala biståndet, dvs. samarbete där biståndet betalas gemensamt av flera stater (Sida 2009-06-09). År 2008 förmedlade Sida 16 miljarder av den totala summan på 32 miljarder kronor (Mosander 2008:8) medan resterande summa förmedlades av ovan nämnda bolag, myndigheter, organisationer samt EU.
Det finns som sagt olika slags bistånd men den här uppsatsen kommer som jag tidigare nämnt främst att handla om utvecklingsbistånd. Det som i dagligt tal kallas ”utvecklingsbistånd” (synonymer: internationellt bistånd, u-landshjälp, bistånd) har den officiella beteckningen ”internationellt utvecklingssamarbete”, och med det menas att det är minst två parter som tillsammans strävar mot samma mål. Utvecklingsbiståndet syftar till att främja förutsättningarna för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor. Sammanfattningsvis kan man se utvecklingsbistånd som ett försök att påverka de politiska strukturerna och institutionerna, själva fundamenten i de länder givarna väljer som biståndsmottagare. Förhoppningen med detta är att sådana interventioner ska stimulera tillväxt, minska fattigdom och förbättra de materiella omständigheter under vilka fattiga människor lever (Karlström 1996:153).
2.4 Varför ger man bistånd? Givarnas intressen
Pär Krause, frilansskribent och ekonom, hävdar att det faktum att biståndet ofta motiveras och försvaras med känsloladdad argumentation indikerar att det finns ytterligare motiv utöver de rent ekonomiska. Känslan av att hjälpa andra och att ”göra gott” är förmodligen en stark drivkraft hos många som arbetar med bistånd, vilket kan förklara de ofta kraftiga reaktioner som kommer när biståndet kritiseras (Krause 2007:19-20).
Krause menar vidare att den svenska biståndspolitiken vilar på tanken att fattiga länder blir rikare om rika länder delar med sig av sitt välstånd. Detta ses därför som en förutsättning för att välståndet i fattiga länder ska kunna öka. Hela biståndsindustrins existens vilar på just detta antagande och egenintresset hos stora grupper att behålla biståndet gör att det finns ett naturligt motstånd mot en omprövning av denna tes. Många i västvärlden klamrar sig fast vid föreställningen att det är ”vi” som är skyldiga till att ”de” är fattiga och denna inställning talar till biståndets fördel. För om det är de rika länderna som orsakat fattigdomen så ligger också ansvaret på dem att fattigdomen ska minska (Krause 2007:25). Att ge bistånd blir då en del av att rentvå sitt samvete, att betala av på den skuld vi känner när vi ser hur stora skillnaderna är mellan de rika och fattiga i världen (Karlström 1996:129). Krause påpekar dock att biståndet aldrig har varit neutralt i den mening att dess enda syfte varit att lindra nöden för de fattiga och att bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor, vilket är det officiella målet för Sveriges utvecklingssamarbete. Det har även handlat om att sprida svensk politik och svenska värderingar, liksom att i utlandet, i detta fall utvecklingsländerna, främja svenska intressen (Krause 2007:20). Mycket av utvecklingsarbetet är fokuserat på att omvandla individen, inte bara genom kunskap och färdigheter utan även genom moral som ett sätt att transformera samhället (Dahl 2001:26).
Dichter argumenterar i samma riktning som Krause och menar vidare att orsaken till varför vi ger bistånd har förändrats och att biståndsindustrin numer ger bistånd för att den vill upprätthålla sig själv. Den vill ha marknadsandelar och för att få detta agerar biståndsindustrin precis som vilken kommersiell industri som helst, det vill säga genom att sälja sina tjänster som om de vore varor. Den egna överlevnaden går före biståndets ursprungliga syfte (Dichter 2003:110). Detta, menar Dichter, förklarar varför det inte har skett någon fundamental förändring i hur saker och ting görs, trots att flertalet faktorer tyder på upprepade misslyckanden (Dichter 2003:4). Låt oss se närmare på hur biståndet som verksamhet ser ut och fungerar.
3. Biståndsvärlden och biståndsberoende
3.1 Aidland
Det finns olika sätt att se på bistånd och utveckling. Många antropologer använder sig av diskursanalys för att försöka förstå hur saker och ting är relaterat inom biståndsbranschen. De undersöker då språkbruk och analyserar språkets betydelse (se Dichter 2003, Escobar 1995, Roe 1991). Frågor som är intressanta för diskursanalytiker är hur relationen mellan språk och social kontext ser ut. De ser då på hur olika sätt att tala och skriva ser ut i en specifik kultur, hur vi talar och vad vi säger medverkar till att konstruera vår syn på världen, andra människor och oss själva. Detta påverkar även hur vi förhåller oss till varandra, hur vi kommunicerar inom en grupp och också hur vi kommunicerar med andra grupper och kulturer (Paltridge 2006:2-9).
I boken Adventures in Aidland (2011) använder sig antropologen Apthorpe av den här metoden då han beskriver biståndsvärlden, vilken han kallar ”Aidland”. Apthorpe beskriver biståndsindustrin som en separat värld med egna specifika lagar och regler. ”Aidland” har sin egen mentala topografi, sin egen språkdiskurs, sin egen kunskap och sina egna sedvänjor samt sina egna ansatser till hur man organiserar kunskap och annan lärdom. Här fungerar millenniemålen likt de tio budorden, fast det istället handlar om ”du skall” (Apthorpe 2011:199). Här finns normer, åsikter, begrepp och strukturer vilka påverkar hur man inom biståndsväsendet ser på saker och ting. Detta fungerar som ett självändamål som hjälper till att kontrollera och upprätthålla branschen och dess fortlevnad. Apthorpe påpekar att ”[i]n the Aidland bubble there is little new knowledge making, no broadening of the mind” (2011:214). Han fortsätter sedan med att beskriva biståndsvärlden så här:
percentoid') of survivors of conflicts and disasters 'owe their survival to international aid'. In other words, a huge proportion survive through their own efforts – and 'generally speaking [they] are not at all as paralysed and helpless as donors are inclined to believe, but often act more rationally and efficiently than the foreign assistant worker' (Apthorpe 2011:214-215).
En annan antropolog som ställer sig kritisk till utvecklingsbistånd är Escobar. I sin bok
Encountering Development (1995) använder även han sig av diskursanalys när han undersöker
utveckling som ett diskursivt fält. Han menar att utvecklingsmekanismer verkar genom systematisk produktion av kunskap och makt i särskilda fält. I boken söker han därför påvisa konkreta fall där denna diskurs som finns inom biståndsvärlden producerar och reproducerar ”tredje världen” genom sätt att tänka och agera (Escobar 1995:11). Tesen i boken är att utvecklingsdiskurser och strategier är kontraproduktiva då de producerar motsatsen till utveckling. Det vill säga massiv underutveckling, utarmning, exploatering och förtryck. Utvecklingsbistånd, argumenterar han, hjälper alltså till att skapa de problem som det är tänkt att lösa.
Hydén menar i sin bok Bistånd och utveckling: Afrika: Givarnas stora utmaning (2010) att biståndsgivarnas diskurs och agenda har haft lite att göra med den afrikanska verkligheten. I den utsträckning som den har betraktats har den enbart beskrivits i negativa termer som fattigdom, korruption, dåligt ledarskap och så vidare. Givarna har inte lyssnat på mottagarna eller satt sig in i deras föreställningsvärld och sätt att leva. Att inom utveckling och bistånd tala om Afrika och afrikanen är ett problem, vilket också Gudrun Dahl (2001) tar upp. Hon menar att man genom att tala om afrikanerna i allmänhet inte tar hänsyn till kontinentens historiska variation, ekonomiska och politiska identitet och erfarenheter, vilket är att förneka deras ”agency”. Tendensen att tala om afrikaner som om de vore en homogen kategori, utan skillnader mellan nationerna, är anmärkningsvärt eftersom man normalt sett ser och talar om stater som autonoma. Detta hjälper till att avgränsa dem från resten av världen. Man tillåter inte en namngiven identitet utan generaliserar en bild av afrikanen (Dahl 2001:27). Hon skriver:
Talking continentally about Africa is partly a deliberate strategy based on the concept that African countries can only successfully perform on the international arena if they merge their economic and political resources. Visions of a united Africa have a legitimate place as political utopias. However, that does not necessarily make them useful guidelines for practical work or for inter-human understanding (Dahl 2001:10).
rad gemensamma deklarationer givarländerna emellan, kunnat fastställa hur målen för biståndet ska se ut. Det började med uppslutningen kring ODA (officiellt statligt utvecklingsbistånd) där man ansåg att biståndet skulle ges från givar till mottagarregeringar, därefter kom Parisdeklarationen vilken är den senaste i ledet av reformer. Där förespråkar man att biståndet i större utsträckning än tidigare måste skötas direkt av mottagarna (Hydén 2010:229).
Hydén menar att den stora paradoxen med biståndet idag är att samtidigt som givarna har ansträngt sig för att hitta ett mer jämlikt förhållande till mottagarna, så har de skapat en global biståndsarkitektur som förstärker deras dominans. Talar man med representanter för givarländerna har de svårt att se denna paradox därför att de är så inkörda i den nya vokabulären om ”utvecklingssamarbete”, ”partnerskap”, och ”demokratiskt ägarskap” att det blir svårt att se något alternativ. Biståndet ges på specifika villkor som är förankrade i en syn på utveckling som återspeglar givarnas prioriteringar (Hydén 2010:142). Det här leder till att mottagarna är fångade i en process som de visserligen accepterat att vara en del av men som tvingar dem att gå i givarnas led snarare än att hitta egna lösningar på de problem deras länder står inför. Att de accepterar denna position kan förklaras av att det är en förutsättning för att de ska få tillgång till biståndsmedlen (Hydén 2010:236).
Dichter som har jobbat inom biståndssektorn under en lång tid tar i sin bok Despite good
intentions (2003) upp problematik som han har upplevt. Han menar att biståndet har förändrats, det
har utvecklats till att bli en industri med delad jargong, delade värderingar och delade vanföreställningar, vars huvudsakliga mål numera är det egna överlevandet (Dichter 2003:99, 4). Biståndet har blivit marknadsorienterat snarare än behovsorienterat. I biståndets början handlade det inte, som det gör idag, om att få så många kontrakt som möjligt, att göra karriär eller att fungera i ett självbevarande syfte (Dichter 2003:10). Biståndsindustrin, argumenterar Dichter, har samma mål som andra industrier har, att fortleva, att växa, att bli viktigare, att nå högre status och att få större marknadsandel (Dichter 2003:181). Biståndsindustrin söker därför ständigt nya effektiva modeller och så snart en sådan är funnen vill man gärna byta ut den förra. Man vill göra samma sak som visat sig fungera, men göra det någon annanstans. Det här fungerar sällan, eftersom man glömmer bort att faktorerna till varför modellen fungerade den första gången är situationsberoende, omständighetsberoende samt beroende av tid och plats (Dichter 2003:131).
3.2 Biståndsberoende
Hydén har granskat biståndsberoende och han anser att biståndsberoende har att göra med att mottagarna tvingas till en underordnad position på grund av centralisering och monopolisering av biståndstänkandet. Med det menar han att beroendet idag inte bara är finansiellt utan kanske framförallt ideologiskt. Utvecklingen på biståndsfältet har under det senaste decenniet gått i riktning mot tillkomsten av ett hierarkiskt system där institutionerna och kunskapen från norr fått en allt större och mer dominerande roll (Hydén 2010:142-3). Han menar vidare att om en extern organisation kommer in i en by och ska försöka förändra människors beteende och kultur, så kommer lokalbefolkningen bli beroende av de tjänster som denna organisation erbjuder. Om lokalbefolkningen accepterar de nya budskapen kommer de följa dessa under tiden organisationen är närvarande och kan ge moraliskt och finansiellt stöd. Men när den sedan drar sig tillbaka är det sällan som någon kvarvarande förändring består (Hydén 2010:197). Med andra ord kan man säga att utan bistånd tycks det svårt att bibehålla strukturer som är uppbyggda av just bistånd. Givarna ställer orealistiska men tvingande krav som villkor för att mottagarna i överhuvudtaget ska få ta emot bistånd. Det är därför mycket svårt för mottagarna att ifrågasätta dessa krav eftersom de ofta är beroende av biståndspengar till statsbudgeten (Hydén 2010:142).
En annan forskare med djup insyn i biståndsproblematiken är nationalekonomen Bo Karlström, tidigare chefsekonom på Sida. Han har skrivit boken Det omöjliga biståndet (1996) i vilken han menar att det stigande biståndsberoendet inte är ett resultat av någon avsiktlig politik från vare sig givare eller mottagare utan att det snarare kan förklaras av ett samspel och en upprepad process de båda sidorna sinsemellan. Varje enskilt steg i processen ter sig rimligt och begripligt, men i sin helhet har följderna lett till en situation som ingen av parterna önskat, eller ens kunnat föreställa sig då biståndet började ges för cirka femtio år sedan. Det handlar om systemproblem, som var oförutsedda i biståndets barndom men som med tiden uppenbarats och förstärkts vartefter biståndet vuxit (Karlström 1996:95, 155).
Problemen består bland annat av att de länder som får mycket bistånd får det från en rad olika givare som var och en har sina egna specifika krav och villkor. Detta leder till att det skapas förvirring i mottagarländernas förvaltningar, vilket på sikt leder till oklarheter om vem det egentligen är som styr de offentliga kostnaderna och den ekonomiska politiken. Det blir särskilt problematiskt då de olika givarna ställer krav på mottagarna som visar sig vara oförenliga (Karlström 1996:99-101).
utgifter. Andra dimensioner kan observeras men inte kvantifieras. Här kan man se på de administrativa, politiska och psykologiska konsekvenserna av att ta emot bistånd (Karlström 1996:94). Biståndsberoende kan ta sig olika uttryck, psykologiskt, socialt och ekonomiskt sett. Två exempel på biståndsberoendets ekonomiska påverkan är minskat sparande och övervärderade växelkurser vilket hindrar exporttillväxt. Båda dessa symptom på biståndsberoende utgör allvarliga hot mot biståndets ursprungliga mål, det vill säga att minska fattigdomen genom att starta en självgenererande utvecklingsprocess i de fattiga länderna (Karlström 1996:154-5). Den ursprungliga idén om bistånd som hjälp till självhjälp tycks därmed ha gått förlorad. Hade biståndet verkligen lett till en självgenererande tillväxt skulle ju biståndsberoendet, mätt såsom bistånd i relation till BNP eller importen, ha sjunkit (Karlström 1996:95). Karlström påpekar dock att bistånd tycks kunna stimulera tillväxt temporärt, så länge biståndet inte blir alltför stort i förhållande till mottagarlandets ekonomi. Men då biståndet når en viss tröskel blir dess effekt på tillväxten tvivelaktig eller kanske rentav negativ.
Karlström lyfter speciellt fram två dimensioner i biståndsfällan. För det första tar han upp att det är det en fråga om storlek. Här pekar han på att när biståndet når över en viss nivå, runt 10-15 procent i relation till mottagarlandets BNP, så växer sig riskerna för biståndsberoende stora. För det andra visar han på att det finns en tidsaspekt: Ju längre biståndet pågår, desto större blir de negativa konsekvenserna och mottagarlandet tenderar att hamna i en ond cirkel. Vidare påpekar Karlström att det i denna tidsaspekt finns en inbyggd paradox som han kallar ”biståndets tidsparadox”. Med det menar han att utvecklingsbistånd till sin natur måste vara långsiktig om det ska ha effekter på mottagarländernas ekonomiska och sociala strukturer. Ett förtroende mellan givare och mottagare måste hinna byggas upp. Detta för att givarna ska kunna påverka mottagarnas attityder och förväntningar samt kunna förändra dess institutioner. Men samtidigt förändrar denna långvariga samverkan beteendemönstren på sätt som motverkar biståndets syfte, som tidigare nämnts, är att skapa en självgenererande utvecklingsprocess. Dessa förändringar i beteendemönster kan lättast ses på mottagarsidan där mottagarna efter långvarigt bistånd vänjer sig både vid de utländska medlen och initiativen och det tycks som om tillvänjningen blir större ju längre tid biståndet pågår (Karlström 1996:108-9, 154).
att det ska läggas till landets eget sparande. Och om det då skulle visa sig att sparviljan i mottagarlandet försämras när biståndet ökar, finns det anledning att tvivla på biståndets ändamålsenlighet. Det tycks, enligt Karlström, existera ett negativt samband mellan bistånd och sparande: Ju mer bistånd ett land tar emot, desto lägre är landets sparkvot (1996:66). Detta beror på att biståndsmottagarnas syfte alltför ofta har varit att maximera biståndet till minsta möjliga inrikespolitiska ”kostnad”. Kopplingen mellan bistånd och skatter i mottagarländerna illustrerar detta mycket tydligt. Varför förbättra skatteindrivningen och höja skattesatserna för att få budgeten att gå ihop, om de offentliga utgifterna kan finansieras med gåvomedel utifrån? (Karlström 1996:97).
En annan nationalekonom med liknande tankar är Nils Börje Tallroth, även konsult i utvecklingsfrågor, som i sin bok Bistånd på villovägar (2010) hävdar att utvecklingsbistånd låser in de fattiga länderna i ett permanent biståndsberoende (2010:15). Tallroth menar att den enorma satsningen på demokrati och rättighetsinsatser har skett på bekostnad av den ekonomiska tillväxten. I all välmening att göra gott har denna viktiga faktor glömts bort, denna nödvändighet att bygga upp en ekonomisk grund som kan generera vård, utbildning, arbetstillfällen och andra förnödenheter till en snabbt växande befolkning. Som en konsekvens av denna politik har många av Afrikas länder inte någon inhemsk resursbas som kan generera arbeten och skatteintäkter. Detta leder till att de själva saknar resurser för att klara av att upprätthålla institutioner såsom skolväsendet och hälsovården. Afrikas regeringar har efter årtionden av generöst biståndsflöde lärt sig att de kan strunta i att själva satsa på skolor och sjukvård eftersom det uppenbarligen finns biståndsorganisationer och andra som är villiga att axla den bördan (Tallroth 2010:15, 25).
något senare tillfälle. Märk dock att vi i det här exemplet inte talar om någon långvarig händelse, medan man i många av utvecklingsprojekten ”hjälper till” under flera år. Därför kan man inom biståndet tala om en mycket större känsla av förlust än den jag nämnt ovan (Dichter 2003:155-6). I den ekonomiska dimensionen menar Dichter att det inte finns något sådant som en ”ren” gåva. I alla kulturer är gåvor en del av ett utbytessystem, där reciprocitet är en inbyggd faktor. Inom bistånd tycks mottagarna vara villiga att ta emot det som erbjuds av givarna eftersom de har blivit så vana att återbetala genom hänsyn och inställsamhet. Dichter skriver: ”If they seem to bow and scrape, it is not because it is in their nature but because that may be the only currency they have to repay us in, and we, in turn, have become quite happy to receive it” (2003:156).
4. Analys och diskussion
Utvecklingsbiståndets officiella syfte är att påverka de politiska strukturerna och institutionerna i mottagarländerna för att stimulera tillväxt, minska fattigdom och förbättra de materiella omständigheterna (Karlström 1996:153). Men lyckas utvecklingsbiståndet med något av dessa uppsatta mål? Av vad som går att utläsa av Escobar som har studerat utvecklingsdiskurser inom biståndsverksamheten så producerar biståndsvärlden snarare motsatsen till utveckling genom användandet av sitt språkbruk. Jag finner dessa diskurser mycket intressanta då de tycks genomsyra hela biståndsväsendet och därmed även hjälper biståndsindustrin att fortleva. För skulle kritik mot biståndsverksamheten uppstå så kan givarna försvara sig genom att hävda att vad de gör är att ”hjälpa de fattiga”, ”ta sitt ansvar” eller ge något annat positivt laddat svar. Det här ”inbyggda” försvaret gör att det blir svårt att kritisera biståndet, vilket är en gynnsam strategi till försvar mot eventuella kritiker. Skulle kritiken ändock fortsätta så skulle givarna kunna medge bristerna som finns inom biståndsverksamheten men de skulle kunna hänvisa till positiva åtgärder, som exempelvis Parisdeklarationen, och säga att de har genomfört reformer och kontinuerligt arbetar för att förbättra biståndet. Detta skulle kunna ses som ännu ett exempel på ett strategiskt drag från givarsidan. Genom att givarna går ihop och skapar en deklaration som denna har givarna garderat sig mot sina kritiker. Men vem är ytterst ansvarig för vad? Alla länders regeringar som ingår avtal som detta måste samarbeta för att uppnå dess mål, men uppnås inte målen finns det ingen enskild agent att lägga skulden på eftersom det är ett ”kollektivt ansvar”. Givarna kan därmed gömma sig bakom sina deklarationer.
utsatta, det vill säga mottagarna. Det givarna gör är ju att ”göra gott”. Hur kan man kritisera det? Det kan väl aldrig vara något fel att göra gott och främja utveckling genom att ge utvecklingsbistånd? Svaret på varför det är så svårt att kritisera denna verksamhet finner man i givarnas diskurs när de hävdar att det de gör är ”ett jämlikt samarbete” för att hjälpa fattiga länder att utvecklas. Givarna rättfärdigar sin egen existens genom att använda positivt laddade ord där de säger att det de arbetar med är att ”främja utveckling” ”minsta fattigdom” etc. Till sitt försvar kan givarna hävda att deras syfte är gott och att de hela tiden vidtar nya åtgärder för att förbättra biståndet och göra det mer verksamt. Men i praktiken tycks dessa reformer inte ha förändrat mycket annat än just språkbruket. Parisdeklarationen talar om utvecklingssamarbete, partnerskap och om att givarna ska samordna biståndet bättre. Allt detta låter bra men verkligheten visar sedan ett helt annat ansikte.
Att Parisdeklarationen överhuvudtaget kommit till tyder dock på brister i biståndssystemet. Givarna har tillsammans utformat vilka riktlinjer biståndet bör följa och skapat en generell modell för biståndet. För att kunna göra detta krävs en instrumentell syn på biståndet, det vill säga att man anser att biståndet kan fungera i vilken miljö som helst. Detta är en uppfattning som Hydén starkt kritiserar (Hydén 2010:229). Man har inom biståndsindustrin inte tagit hänsyn till att Afrikas länder har stor historisk variation samt olikartade ekonomiska och politiska identiteter, vilket en fråga som också Dahl tar upp (Dahl 2010:27). Utformningen av biståndet har alltså skett utan hänsyn till de afrikanska ländernas omständigheter och detta är en paradox eftersom en av riktlinjerna i Parisdeklarationen är att biståndsgivarna ska förändra sina attityder och metoder för att anpassa sitt bistånd bättre till varje enskilt samarbetsland (Regeringskansliet 2008-03-18b).
Givarna har specifika villkor vilka grundar sig i givarnas egna prioriteringar, som mottagarna måste acceptera om de ska ha möjlighet att ta emot bistånd. Det här leder, vilket Hydén tar upp, till att mottagarna fångas i en process som de visserligen accepterat att vara en del av, men som tvingar dem att gå i givarnas led. Att de accepterar denna position kan förklaras av att det är en förutsättning för att de ska få tillgång till biståndsmedlen (Hydén 2010:236). Det här kan analyseras utifrån Mauss teori om gåvan. Då givarna ger en gåva i form av bistånd så förstärks deras position gentemot mottagarna. Detta eftersom reciprocitet är en av gåvans normer, det vill säga, minst så mycket som jag får ska jag också återgälda. Men eftersom givarna förmedlar gåvor som mottagarna inte kan gengälda så får givarna hög status. Det enda mottagarna kan ”betala” med är inställsamhet eller underkastelse, vilket de även gör. De som får bistånd är inte benägna att kritisera villkoren därför att de är beroende av biståndsgivarnas medel.
föreslås. Karlström menar, som jag visat på, att mottagarnas beroende har uppstått som en konsekvens av intressen både från givar- och mottagarhåll medan övriga författare jag refererar till har en annan syn på frågan då de hävdar att biståndsberoendet uppstår som en konsekvens av givarnas intressen.
Dichter tar i sin analys upp två dimensioner av biståndsberoendet, en psykologisk och en ekonomisk. I den psykologiska dimensionen menar han att en biståndsmottagare känner en slags förlust då denne tar emot hjälp eftersom något tas ifrån denne. Det kan handla om en känsla av förlorad värdighet eller självständighet. Då utvecklingsbistånd syftar till att ”hjälpa till” under en lång period, ofta flera år, så kan mottagarens känsla av förlust växa sig mycket stor. Även detta kan förstås utifrån Mauss teori om gåvan. Eftersom mottagaren inte kan återgälda biståndet så uppstår denna känsla av förlust. Förlusten så som jag ser det är en förlust av status, då mottagaren i det här läget tillskrivs lägre status än givaren.
Den ekonomiska dimensionen Dichter lyfter fram innebär att gåvor i alla kulturer är en del av ett utbytessystem där reciprocitet är en inbyggd faktor. Vidare menar han att mottagarna tar emot allt som givarna erbjuder för att det har blivit ett etablerat mönster att återbetala med hänsyn och inställsamhet (Dichter 2003:156). Här använder sig Dichter av Mauss gåvoteori.
(Karlström 1996:68). Att bara ge mer bistånd är alltså ingen garanti för positiva effekter för mottagarna.
Karlström påvisar dessutom en annan negativ konsekvens av utvecklingsbiståndet när han menar att ju mer bistånd ett land får, desto lägre är landets eget sparande. Det här beror på att mottagarna vill maximera biståndet och detta till minsta möjliga inrikespolitiska ”kostnad”. Logiken blir då: Varför anstränga sig för att förbättra skatteindrivning samt höja skatten när någon annan ändå kan stå för de offentliga utgifterna? (Karlström 1996:66, 99). Det här är ett tydligt exempel på ”samaritens dilemma”. Mottagarna vet att de får bistånd utifrån vilket gör att de själva inte tar tag i svårigheter som till exempel skatteindrivning. Detta leder i sin tur till att den ekonomiska grunden inom mottagarlandet inte uppnår stabilitet eftersom mottagaren ständigt är beroende av en utomstående part då de inte själva har byggt upp ett fungerande system inifrån. Tallroth menar att man inom utvecklingsbiståndet har glömt bort en viktig ekonomisk faktor, nämligen att säkra en ekonomisk tillväxt genom att bygga upp en ekonomisk grund. Att det saknas en ekonomisk grund gör i sin tur gör att mottagarna blir fortsatt biståndsberoende. Han menar vidare att Afrikas regeringar har vant sig med biståndet och därför lärt sig att de kan låta bli att själva satsa på institutioner som skolor och sjukvård eftersom någon annan ändå gör det åt dem. Även detta är ett exempel på ”samaritens dilemma”.
Man kan dock ställa sig frågande till Tallroths resonemang när det ställer biståndsgivaren och dennes ansvar helt i främsta rummet. Här blir givaren ”the big brother” som underlåtit att bygga upp en ekonomisk grund. Vilken roll och vilket ansvar ges då till mottagarlandet? Är detta inte att förneka kraften och möjligheterna inom mottagarlandet? Varför skulle det vara givarens ansvar att bygga upp en ekonomisk grund? Vilket ansvar anses egentligen mottagarlandet ha? Många frågor som dessa, och fler därtill, kan ställas men att besvara dessa går utöver målsättningen med denna uppsats. Biståndsberoende är invecklat och mångfacetterat, det måste förstås utifrån många olika faktorer som både kan verka enskilt eller samverka.
inrikespolitiska ”kostnad”. Samtidigt som dessa teorier är motpoler så tycks de kunna samexistera, det ena utesluter inte nödvändigtvis det andra, vilket visar på utvecklingsbiståndets och biståndsberoendets komplexitet men även på två helt olika sidor av biståndsproblematiken.
5. Slutsats
Mot bakgrund av det jag tagit upp i föregående kapitel kan jag urskilja vissa tydliga mönster och samband i biståndsproblematiken. Det finns en orsakskedja även om det ofta är svårt att se den eftersom den inte går från det ena till det andra i ett rakt led, men allt är emellertid sammankopplat. Det är dock svårt att veta var man ska börja härleda orsakskedjan. Ska man utgå ifrån givarnas intressen av att ge bistånd eller ska man börja med orsaken till varför mottagarna är i behov av utvecklingsbiståndet från första början? Krause tar upp att många människor i västvärlden är av åsikten att det är ”vi” som är ansvariga för att ”de” är fattiga och att det därför är vårt ansvar att försöka ändra på detta. Varför man ger utvecklingsbistånd har därför bland annat att göra med att man från givarhåll känner att man måste hjälpa de fattiga, kanske för att man känner en viss skuld över hur historien tett sig med kolonialmakt och en långvarig utsugning av naturresurser i Afrikas länder. De fattiga behöver bistånd för att utvecklas och därför ger man utvecklingsbistånd. Man tar därigenom sitt ”ansvar”. Tanken är att om vi ger utvecklingsländerna en del av vår rikedom så kommer klyftan minska och mottagarna kommer bli mer bemedlade och mindre fattiga. Men istället för att utvecklingsbiståndet löser detta problem, så verkar det som att det är förknippat med en mängd problem som gör mottagarna biståndsberoende och fast i en negativ spiral där det inte finns någon självklar lösning på problemen som uppstår. Att sluta ge utvecklingsbistånd skulle antagligen inte hjälpa utvecklingen i länderna söder om Sahara, men att ge utvecklingsbistånd tycks inte heller lösa deras nuvarande problem utan snarare medverka till att skapa nya och mycket svårlösta problem. Frågan här är om givarna har intresse av att lösa dessa problem? Att utläsa av det som jag tagit upp ovan så verkar det inte enbart så. Eftersom biståndet har utvecklats till en industri, med allt som där hör till, så har givarna utvecklat ett egenintresse i detta, och liksom mottagarna har blivit biståndsberoende av att få bistånd så har givarna blivit beroende av att ge bistånd. Solidaritetsskälet, vilket var ett starkt framhävt skäl till varför man gav i biståndets början, tycks mer och mer ha hamnat i bakgrunden. Industrin strävar numera efter att producera och få avsättning för sina ”varor”, växa sig större och efter att få fler kontrakt och marknadsandelar. Att konsekvenserna av detta kan göra mottagarna än mer biståndsberoende får inte alls, som jag ser problemet, den uppmärksamhet det är värt i biståndsdebatten.
utvecklingsproblem och på något mirakulöst sätt ”säkra” utvecklingen i de biståndsmottagande länderna är idag en förlegad syn. Ett sådant ansvar kan inte läggas enbart på biståndet och biståndsgivarna. Perspektiven på frågan måste breddas och fördjupas och inte minst ifråga om mottagarländernas faktiska roll och plats i processen. Utvecklingsproblematiken är mångsidig och innefattar både inrikes och utrikespolitik vilket gör att det är många olika processer som måste samverka för att ge något positivt resultat. Att få dessa processer att samverka är dock inte helt lätt, det krävs en stor ansträngning från både mottagar- och givarhåll. Vad som är snedvridet med detta är dock att biståndsindustrin hävdar att den fungerar som en lösning på en mängd problem. Som till exempel att syftet med utvecklingsbistånd bland annat är att minska fattigdomen. Tittar man på utvecklingsdiskurserna ser man att det är mycket lovord men lite verkstad, med det menar jag att det är stora ord från givarnas sida men jag ser inte att det har skett någon tillräcklig förbättring i relation till hur mycket biståndsmedel som länderna söder om Sahara har försetts med under dessa 50 år av bistånd. Visst har saker och ting hänt, utvecklingsbiståndet har medverkat till positiva förändringar som minskad barnadödlighet, ökad läskunnighet och det har även skett stora satsningar på sjukvård och utbildning m.m. Men paradoxen är att de fattiga länderna är fortsatt fattiga trots massiva insatser. Den stora frågan är än idag olöst: Varför släpar länderna söder om Sahara fortfarande efter?
Varför, kan man med goda skäl fråga sig, har biståndsindustrin inte lärt sig att människor inte förändrar sig och sitt sätt att vara bara för att ”experter” utifrån kommer och talar om att en förändring är för deras eget bästa? Biståndsgivarna kommer och visar mottagarna nya sätt på hur saker och ting ska göras och även om mottagarna tycks vara med på det hela så sker det uppenbarligen ingen bestående förändring, vilket kan förstås utifrån teorin om ”samaritens dilemma”, då givarna har svårt att motivera mottagarna. Hade en påtaglig förbättring skett så hade inte samma länder legat i topp på mottagarlistan efter fem decennier av biståndsgivande, något som Tanzania är ett talande exempel på. Hur kommer det sig då att mottagarna godkänner givarnas förslag och reformer? Vad utvecklingsforskningen pekar på är att mottagarländerna är så beroende av biståndet att de inte vågar riskera att biståndsflödet sinar, vilket i sin tur kan förstås utifrån teorin om gåvan, då mottagarna betalar givarna med inställsamhet eller underkastelse.
intressen är beroende av att ge bistånd. Biståndsberoendet från såväl givar som mottagarhåll tycks gemensamt verka för att säkra biståndsindustrins överlevnad, och därmed kan verksamheten blomstra vidare på gott och på ont.
Litteraturförteckning
Apthorpe R. (2011) Coda: With Alice in Aidland: A Seriously Satirical Allegory. D. Mosse (ed.)
Adventures in Aidland: The Anthropology of Professionals in International Development
(199-216). New York, Oxford: Berghahn Books.
Brandström P. (2009) The Anthropologist as Troublemaker or Contributor in Development Work: Refections and Experiences from the Field. S. Hagberg & C. Widmark (eds..) Ethnographic
Practice and Public Aid: Methods and Meanings in Development Cooperation (27-48).
Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis.
Buchanan J.M. (1975) The Samaritan’s Dilemma. I: Edmund S. Phelps (ed.) Altruism, morality and
economic theory (71-85). New York: Russell Sage Foundation.
Carrier J. (1991) Gifts, Commodities, and Social Relations: A Maussian View of Exchange.
Sociological Forum 6(1):119-136.
Crewe E. & E. Harrison (1998) Whose Development? An Ethnography of Aid. London, New York: Zed Books.
Dahl G. (2001) Responsibility and Partnership in Swedish Aid Discourse. Uppsala: Nordiska Afrikainstitutet.
Dichter W. T. (2003) Despite Good Intentions: Why Development Assistance to the Third World
Has Failed. Amherst, Boston: University of Massachusetts Press.
Doucouliagos, H., M. Paldam (2008) Aid effectiveness on growth: A meta study. European
Journal of Political Economy 24(1):1-24.
Doucouliagos, H., M. Paldam (2009) The aid effectiveness literature: The sad results of 40 years of research. Journal of Economic Surveys 23(3):433-461.
Easterly W. (2008) Den vite mannens börda. Stockholm: SNS förlag. Eriksson G. B. (1997) [1925] Förord. I: M. Mauss, Gåvan. Lund: Argos.
Escobar A. (1991) Anthropology of the Development Encounter: The Making and Marketing of Development Anthropology. American Ethnologist 18(4):658-682.
Escobar A. (1995) Encountering Development: The Making and Unmaking of the Third World. New Jersey: Princton University Press.
Eyben R. (2009) Hovering on the Threshold: Challanges and Opportunities for Critical and
Reflexive Ethnographic Research in Support of International Aid Practise. S. Hagberg & C. Widmark (eds.) Ethnographic Practise and Public Aid: Methods and Meanings in
Development Cooperation (73-97). Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis.
Gardner K. & D. Lewis (1996) Anthropology, Development and the Post-Modern Challange. London, Chicago, Illinois: Pluto Press.
Hydén G. (2010) Bistånd och utveckling: Afrika: givarnas stora utmaning. Malmö: Liber AB. Krause P. (2007) Det svenska biståndsberoendet: Om intressen och värderingar inom den svenska
biståndsindustrin. Timbro: Timbo förlag.
Lewis D. (2005) Anthropology and Development: the Uneasy Relationship. Carrier, James G. (ed.) A Handbook of Economic Anthropology (472-486). Cheltenham: Edward Elgar Publishing Ltd.
Mauss M. (1997) [1923-1924] Gåvan. Lund: Argos.
Mosander J. (2008) Pengarna som försvann: Missbruk av det svenska biståndet. Stockholm: Fischer & Co.
Odén B. (2006) Biståndets idéhistoria: Från Marshallhjälp till millenniemål. Lund: Studentlitteratur AB.
Paltridge B. (2006) Discourse Analysis: An Introduction. London: Continuum International Publishing Group Ltd.
Roe E. M. (1991) Development Narratives, Or Making the Best of Blueprint Development. World
Development 19(4):287-300.
Anthropology 17(1):1-19.
Tallroth N. B. (2010) Bistånd på villovägar: en veteran från Världsbanken synar svensk
biståndspolitik. Stockholm: Addera förlag.
Elektroniska referenser:
Moyo D. (2009-03-21) Why Foreign Aid is Hurting Africa, Wall Street Journal [Elektronisk
version]. Tillgänglig på Internet: http://online.wsj.com/article/SB123758895999200083.html [2012-05-11 23:04].
Nationalencyklopedin, sökord: "biståndspolitik" http://www.ne.se/bist%C3%A5ndspolitik [2012-04-26 16:43]
Nilsson B. (2007-04-12) Sidas bistånd förstör för Afrikas fattiga, Expressen [Elektronisk version]. Tillgänglig på Internet: http://www.expressen.se/debatt/sidas-bistand-forstor-for-afrikas-
fattiga
[2012-04-20 07:37]
Nilsson B. & F. Segerfeldt (2012-02-13) Regeringen har gett upp om biståndet, Dagens Nyheter [Elektronisk version]. Tillgänglig på Internet: upp-om- bistandet [2012-04-20 07:34].
