“Men först läsa saga”
En språkvetenskaplig undersökning av grammatik i
barnlitteratur.
Emma Taubert
Institutionen för svenska och flerspråkighet Självständigt arbete 15 hp
Svenska IV inom ämneslärarprogrammet, 30 hp Höstterminen 2019
“Men först läsa saga”
En språkvetenskaplig undersökning av grammatik i barnlitteratur. Emma Taubert
Sammanfattning
I den här uppsatsen studeras grammatik i litteratur för små barn. Materialet består av ett urval böcker som riktar sig till barn i åldern noll till tre år och som är skrivna av några av Sveriges populäraste barnboksförfattare. Språket i böckerna analyseras med hjälp av Svenska Akademins grammatik för att kartlägga vilka avsteg från den grammatiska normen som är vanligast i materialet samt hur frekvent dessa avsteg förekommer. Mot bakgrund av forskning om barnspråk jämförs även grammatiken i barnboksmaterialet med barns grammatik. Resultaten visar att de vanligast förekommande
grammatiska avstegen i materialet är subjektlöshet och avsaknad av finithet i verbfrasen. En rad andra avsteg från den grammatiska normen förekommer också relativt regelmässigt. Resultaten visar vidare att det finns skillnader avseende grammatik i texterna skrivna av olika författare. Två av författarna som ingår i undersökningen använder ett språk som motsvaras av grammatiken i mycket små barns språk. De övriga tre författarna använder grammatik som med enstaka undantag kan anses motsvara språkbruket hos barn i det övre skiktet av den aktuella ålderskategorin.
Nyckelord
Innehållsförteckning
1.0 Inledning...4
1.1 Syfte...4
1.2 Frågeställningar...4
1.3 Teori och definitioner...5
1.4 Tidigare forskning...5
1.5 Material...9
1.6 Metod...10
2.0 Resultatkapitel...12
2.1 Fullständiga och ofullständiga satser...12
2.2 Grammatiska avsteg i barnboksmaterialet...14
2.2.1 Subjektslösa satser...14
2.2.2 Avsaknad av finithet...15
2.2.3 Avsaknad av preposition...16
2.2.4 Avsaknad av bestämdehetssuffix och/eller artikel...16
2.2.5 Ogrammatiska ordföljdsvariationer...17
2.2.6 Satsklyvning...18
2.3 Barnboksspråket i förhållande till barns språk...19
3.0 Resultatdiskussion...23
1. Inledning
Barn- och ungdomslitteratur skiljer sig från andra litterära genrer så tillvida att upphovspersonerna inte själva tillhör samma kategori som målgruppen för sina verk. De vuxna avsändarna behöver därför föreställa sig mottagargruppens intressen och förkunskaper för att kunna anpassa litteraturen därefter. Ur ett språkvetenskapligt perspektiv är det intressant att fråga sig hur mottagaranpassningen ser ut rent språkligt. Utan någon vidare efterforskning kan den som har läst böcker för små barn snabbt inse att språket är förenklat, ibland till den grad att det framstår som ogrammatiskt för den vuxna läsaren. I den här undersökningen är ambitionen att på ett systematiskt sätt överblicka ett utvalt
barnboksmaterial som kan anses vara representativt för genren. Böcker för barn ges normalt ut mot ålderskategorier, där den yngsta kategorin utgörs av åldersspannet 0-3 år. Böcker som ges ut mot denna yngsta målgrupp är fokus för den här undersökningen. Eftersom författare till barnböcker och deras förlag så tydligt kategoriserar barnböckernas målgrupp är det möjligt att jämföra språket i dessa böcker med det språk som barn i åldern 0-3 vanligen behärskar. På så sätt går det att skapa sig en bild av den språkliga mottagaranpassningen i det utvalda barnboksmaterialet.
1.1 Syfte
Uppsatsen syftar till att undersöka språket i ett barnboksmaterial med fokus på morfologiska och syntaktiska aspekter samt att jämföra dessa med grammatik i barnspråk. Undersökningen ska därmed ge en bild av vilka avsteg från den grammatiska normen som förekommer i barnlitteratur riktat till små barn samt hur frekvent de förekommer. De grammatiska avstegen som är vanligast i materialet relateras till grammatik i barnspråk. Därmed jämförs alltså grammatiken i barnboksmaterialet med grammatiken i barns egen språkliga produktion i den aktuella ålderskategorin som barnboksmaterialet riktar sig till.
1.2 Frågeställningar
För att uppfylla syftet kommer följande frågeställningar vara vägledande:
• I hur hög frekvens förekommer grammatiska avsteg i det utvalda barnboksmaterialet? • Vilka avsteg från den grammatiska normen förekommer i störst utsträckning, och i vilka
språkliga kontexter förekommer de?
1.3 Teori och definitioner
Den teoretiska utgångspunkten för den här uppsatsen är Svenska Akademiens grammatik (hädanefter kallad SAG). SAG ger en gedigen beskrivning av hur svenska språket är uppbyggt strukturellt genom att ordklassindelningar såväl som morfologiska och syntaktiska principer är deskriptivt och ingående presenterade. Därav passar dessa beskrivningar bra som utgångspunkt för analysen av materialet. De kriterier som behöver uppfyllas för att en sats ska vara fullständig beskrivs bland annat i SAG. Minimalt behöver en fullständig sats innehålla ett subjeksled och ett predikatsled. Subjektsledet består vanligtvis av en nominalfras och predikatsledet består av en verbfras vars huvudord är ett finit verb (SAG 4:3-4). Vidare beskrivs även strukturen för olika typer av satstyper.
En deklarativ sats är en vanlig satstyp för påståenden (SAG 4:696). Den deklarativa satsen har alltid det finita verbet på andra plats och fa-ordföljd. I fundamentsledet står valfritt satsled förutom frågeord, exempelvis ”Jag åker tåg” / ”Tåg åker jag” (SAG 4:688). Om satsen skulle ha samma struktur men istället inledas med frågeord skulle det vara en så kallad kvesitiv sats (SAG 4:733-735). Kvesitiva satser utgörs ofta av frågor av sökande karaktär, exempelvis ”Vem åker tåg?”. Ja/nej-frågor
konstrueras istället typiskt som rogativa satser. I rogativa satser är fundamentet tomt, vilket leder till V1-ordföljd, exempelvis ”Åker du tåg?” (SAG 4:731). Även i så kallade direktiva satser är
fundamentet tomt, men dessa satser saknar dessutom ofta subjektsled, exempelvis: ”Ta tåget istället för bilen!”. Även direktiva satser har alltså V1-ordföljd (SAG 4:706).
1.4 Tidigare forskning
I följande avsnitt presenteras forskning som är relevant för uppsatsens syfte. Den tidigare
språkvetenskapliga forskningen om grammatik i svensk barnlitteratur är tämligen begränsad. Aina Lundqvist har dock undersökt språket i barnlitteratur i sin avhandling ”Språklig anpassning. Syntaktisk analys av ett barnboksmaterial” (Lundqvist 1992). Lundqvists studie inkluderar flertalet ålderskategorier samt undersöker materialet utifrån bland annat ordklassernas användning. Resultatet visar att det finns en form av språklig anpassning mot barn i de yngsta åldrarna (Lundqvist 1992:176). Utöver den nyss nämnda avhandlingen finns (mig veterligen) endast ytterligare en mindre
undersökning i ämnet, nämligen ”Det barnsliga barnboksspråket” (Holmqvist & Lundqvist 1977). I den räknar författarna bland annat frekvens av olika ordklasser samt meningslängd i ett antal barnböcker. Resultaten visar att barnboksspråket är konkret, enkelt och av talspråklig karaktär
och barns grammatik är det relevant att först redogöra för hur barns grammatik ser ut och utvecklas. Resterande delar av detta avsnitt ägnas därför åt att presentera forskning om barns grammatik. Forskning om barns språkutveckling har visat att barn genomgår den så kallade ordförrådsspurten kring ett och ett halvt års ålder. Ordförrådsspurten innebär att barnet lär sig en stor mängd nya ord, främst i dess grundformer, under en intensiv tidsperiod (Strömqvist 2010:62-65). Ungefär ett halvår senare går barnet igenom en morfosyntaktisk spurt, då grundläggande grammatiska förmågor utvecklas i snabb takt. Exempelvis börjar barn redan före två års ålder att markera numerus och species på substantiv (Bohnacker 2003:209-218). Vid den åldern kan de även markera tempus på verb (Wikström 2008:93-93). Tiden efter två års ålder blir barnet mer och mer säker i sin grammatiska tillämpning och runt tre års ålder är grammatiken i allmänhet mycket lik målspråket (Håkansson & Hansson 2007:157).
Under ordförrådsspurten ökar barns ordförråd först avseende mängden substantiv, följt av verb och sist funktionsord (Strömqvist 2010:61). Substantiv är den ordklass som inom barnspråksforskning på svenska såväl som på en mängd andra språk har visat sig vara den största i barns ordförråd (Mellenius 2003:75-76). För barn med modersmål som, i likhet med svenskan, har böjningsmorfologi1 dyker böjningar upp i barns språk strax efter att de genomgått ordförrådsspurten. Detta antas bero på att antalet ord som barnet behärskar är så pass stort att barnet kan urskilja morfologiska mönster
(Strömqvist 2010:65). Fristående artiklar är dock något som har visat sig vara en större utmaning för barn än böjningssuffix, och de uppträder därför senare i barns språkutveckling. Särskilt utmanande verkar det vara att uttrycka artikel i konstruktioner av typen artikel+adjektiv+substantiv (Håkansson & Hansson 2007:151).
Små barn tenderar, trots att substantiv dominerar ordförrådet, att betydligt oftare än vuxna utelämna subjekt (Josefsson 2003a:106). En förklaring till det kan vara att små barn talar om det som de upplever i stunden och därför uppfattar subjektet som så självklart att det inte behöver benämnas (Håkansson 2014:86). Detta kan kopplas till resonemang om tillgänglighet i definita nominalfraser, där referenten i den mest definita formen är så förgivettagen att subjektet utesluts, så kallat elliptiskt subjekt (Abbot 2004:123).2 Med andra ord kan subjektet uteslutas endast om det är så självklart vad som åsyftas att det inte behöver omnämnas. Det skulle exempelvis kunna innebära att talaren utesluter ordet jag i en kontext där det är självklart att den är talaren som är subjektet, exempelvis ”Är fem minuter sen”.
1 Böjningsmorfologi innebär att ord böjs genom att morfem läggs till det aktuella ordet. Exempelvis
markeras species med suffix på substantiv.
2 Ellips i nominalfraser förekommer även i vuxet tal men kräver då specifika språkliga kontexter (SAG
En annan förklaring till att barn utelämnar subjekt i den grad de gör skulle kunna vara att vuxna i sitt barnriktade tal i stor utsträckning använder verbinledda språkliga konstruktioner, vilket kan vara grammatiskt men skulle kunna missleda barnet att utelämna obligatoriska subjektsled i fundamentet (Josefsson 2003a:99-107). Subjektsanvändningen hos barn ökar strax före 2 års ålder, vilket Åsa Wikström (2008:91) funnit i sin avhandling. Ett liknande mönster återfinns i barns användande av prepositioner. Prepositioner utelämnas ofta av barn i tidigt barnspråk och börjar uppkomma strax efter två års ålder (Wikström 2008:111). Då förekommer dock en övergångsperiod som ibland kan vara upp till flera månader då prepositionerna ibland realiseras och ibland inte (Håkansson 2014:54-57).
När barn är i tvåårsåldern infaller en period som kan kallas för tvåordsstadiet, vilket innebär att barnet klarar att skapa yttranden som innehåller två satsled (Holm 2010:52). Först i detta stadium går det att studera hur barn bygger sin syntax. I ett avseende kan dock barn redan tidigare uttrycka samband, exempelvis genom att peka på ett föremål och säga ”pappa”. Den vuxna samtalsparten kan på så vis uppfatta den possessiva relationen i pekningen kombinerad med yttringen (Wikström 2008:43). Ett annat exempel på samma fenomen är att vissa barn ibland skakar på huvudet samtidigt som det yttrar något, vilket alltså kan tolkas som en tidig form av negering (Håkansson 2014:101). Som tidigare nämt är dock detta mycket svårt att analysera syntaktiskt. Därför krävs minimalt två satsled för att strukturen i en sats ska bli synlig.3
I tvåordsstadiet, då barn till största del strukturerar sina satser med två ord, uttrycker barn ofta längre syntaktiska yttranden genom två eller flera yttanden i följd. Detta kallas ibland för satsklyvning eftersom den syntaktiska meningen är just kluven i delar. I barnspråk kan det ta sig uttryck genom att barnet först aktualiserar ett samtalsämne för att sedan i följande yttrande säga något om detta,
exempelvis ”Maskin” ”Som klipper gräset” (Plunkett & Strömqvist 1990:74). En sådan uppdelning görs ofta mellan en nominalfras och en relativsats, vilka uppkommer i barnspråk när barn är mellan två och tre år (Strömqvist 2010:71). I denna uppsats kommer dock termen satsklyvning även att användas för att beteckna andra uppdelningar av den syntaktiska meningen, vilket även kan kallas
sambandssatser (Wikström 2008:106). Med detta avses exempelvis flera tvåordsyttranden i följd som tillsammans skulle kunna tolkas som en talhandling eftersom dessa yttranden har semantiska och syntaktiska samband. Barn i tvåordsstadiet kan göra denna typen av uppdelning just eftersom de ännu inte behärskar att konstruera längre sammanhängande satser. Det kan exempelvis ta sig uttryck genom att barnet uttrycker två yttranden som tillsammans täcker in både det yttre och inre argumentet som ett verb kräver, exempelvis: ”Plocka blomma. Plocka Erik.” (Håkansson 2014:87-88). Satsklyvning
3Barns yttranden kan generellt vara svåra att analysera med en målspråkig ansats eftersom barns språk
kommer alltså i denna uppsats att användas som ett paraplybegrepp för alla former av uppdelningar av den syntaktiska meningen.
Exemplet ovan visar på ett annat drag i barns språkliga konstruktioner, nämligen att det förekommer en hel del verbinledda yttranden. I verbinledda yttranden (som inte kan antas vara varken direktiva eller rogativa satser) kan fundamentsledet anses stå tomt. Denna typ av konstruktioner, med inledande verb och tomt fundament, är ett barnspråkligt drag som särskilt återfinns i små barns monologer (Håkansson 2014:24). Som tidigare nämnts utelämnas ibland inledande subjekt, vilket orsakar både subjektslöshet och V1-ordföljd, men det kan även vara andra led än subjekt som utesluts när
fundamentet lämnas tomt. Konjunktionellt adverbial4 utesluts i så kallad narrativ inversion, vilket är typiskt för berättande tal (Wikström 2008: 96). Narrativ inversion skapar spänning och närvaro i berättandet, varför det även används av vuxna ibland. Exempelvis skulle konstruktioner liknande ”Klackar han in den i mål” kunna förekomma i vuxet tal. Barn använder dock narrativ inversion i större utsträckning än vuxna och ofta i samband med lek (Håkansson 2014:89-91).
Vissa verb förekommer i större utsträckning än andra i omvända konstruktioner. Några exempel på sådana verb är ligger, sitter, ramlar och kommer (Håkansson 2014:88-89). Dessa verb har en argumentstruktur som inte kräver ett yttre argument (vanligtvis subjektet i satsen). Istället realiseras ofta det inre objektet som subjekt men placeras efter verbet, vilket är den normala placeringen för inre argument (Håkansson 2014:88). I sådana fall krävs ett annat led i fundamentet, enligt V2-regeln. Ett exempel på det skulle kunna vara: ”Här kommer katten”. Bruket av verbet kommer är särskilt
utmärkande då det förekommer i omkring 70 procent av strukturer med omvänd ordföljd (Håkansson 2014:88-89).
I tvåårsåldern börjar barn i allt större utsträckning att producera finita satser. Wikström har i sina studier av sin dotter funnit att den finita satsens framväxt etablerades i en period runt två år och att den vid två år och två månaders ålder kan anses vara helt etablerad, närmast vuxenlik (Wikström
2008:114). Att tempusböja verb är dock något som kommer tidigare i utvecklingen. Att den finita satsen etableras runt två år beror snarare på att barnet lär sig skapa sammansatta tempus med hjälp av hjälpverb (som utesluts i tidigt barnspråk) samt att användningen av kopulaverb erövras (Wikström 2008:93). Vad gäller kopulaverb verkar det finnas ett prosodiskt problem som gör det svårt att avgöra huruvida barn (och ibland även vuxna) använder finit form av vara, eftersom ordet är ofta uttalas [ǝ] och därför är svårt att urskilja i tal. Det verkar dock ändå finnas forskning som styrker att kopulaverb saknas oftare i tidigt barnspråk än i målspråket (Josefsson 2003b:160-161). Holm har dock i sina
4Adverb som har funktionen av att länka den aktuella satsen med en annan sats. Ex: Alltså, emellertid,
studier observerat att kopulaverb kan uppträda redan före den morfologiska spurten (Holm 2010:86,119).
Sammanfattningsvis finns en mängd forskning om hur barn utvecklar sin grammatik. På området förs en diskussion om hur mycket betydelse som ska tillskrivas den språkliga miljön (se t.ex. Waldmann 2008:242-247). Det är ett spännande ämne, men av utrymmesskäl behandlas det inte inom ramen för den här uppsatsen. Forskningen på barns grammatiska utveckling som redogjorts för ovan är
nödvändig för att en analys av barnboksmaterialet i denna undersökning ska kunna besvara samtliga frågeställningar. Eftersom det inte finns någon överväldigande mängd studier om grammatik i böcker för små barn är förhoppningen att denna uppsats ska bidra till en bättre bild av barnboksspråkets grammatik samt huruvida den speglar målgruppens grammatik.
1.5 Material
Undersökningen inriktar sig på småbarnsbilderböcker som normalt ges ut för barn i åldern noll till tre år. Utifrån författarfondens utlåningsstatistik har fem författare valts ut. Samtliga är representerade på listan över de 200 mest utlånade på svenska skol- och folkbibliotek. På författarfondens lista finns även illustratörer med, men i urvalet inkluderas endast upphovsmän från listan som är ensamma textförfattare till sina böcker. Att endast textförfattare inkluderas motiveras med att texten är det centrala studieobjektet för undersökningen. Genom att välja böcker med ensamma textförfattare är intentionen att få spridning inom materialet och minimera risken att någon författare förekommer i större utsträckning än någon annan. I vissa fall har textförfattaren även gjort illustrationerna i boken, vilket emellertid inte lagts någon vikt vid. Titlar som bygger på en sångtext har valts bort, varför exempelvis Astrid Lindgren inte finns med i urvalet.5 Vidare har urvalet inriktats mot de titlar som är utgivna i så kallad kartonageformat, dvs böcker som har hårda sidor. Böcker med extra tålig
utformning kan antas vara särskilt anpassade för de yngsta barnen och är därför lämpliga för den aktuella undersökningen. Varje författare representeras av två titlar, vilka har valts efter tillgänglighet på närliggande bibliotek. Författarna vars texter ingår i undersökningen är (inom parantes anges plats på författarfondens lista över utlåningsstatistik 2018): Gunilla Bergström (6), Stina Wirsén (15), Barbro Lindgren (31), Katerina Janouch (45), Anna-Clara Tidholm (55).
Följande titlar utgör undersökningens material: ”Alfons tycker om” (1990) av Gunilla Bergström. ”Alfons leker” (2017) av Gunilla Bergström. ”Max bil” (1981) av Barbro Lindgren. ”Max napp” (1994) av Barbro Lindgren.
5Lindgrens populära barnböcker är utgivna för äldre ålderskategorier än den som undersöks i denna
”God natt Ingrid” (2015) av Katerina Janouch. ”Ingrid och Ivar leker” (2016) av Katerina Janouch. ”Rita” (2015) av Stina Wirsén.
”Död” (2016) av Stina Wirsén.
”Hitta på” (1993) av Anna-Clara Tidholm. ”Knacka på” (1992) av Anna-Clara Tidholm.
1.6 Metod
En förutsättning för att kunna kategorisera språket i barnboksmaterialet är att urskilja var olika yttranden börjar och slutar. Utgångspunkten för att kunna göra det har i den här uppsatsen varit den grafiska meningen, hädanefter förkortad gm. I typfallet inleds en gm med stor bokstav och avslutas med stort skiljetecken. För att avskilja den gm har därför stor bokstav och stort skiljetecken varit vägledande. På grund av att interpunktionen i vissa fall har varit ofullständig, exempelvis genom att vissa författare använder frågetecken och utropstecken, men undviker att markera ut punkt, har den gm:s början och slut ibland kunnat diskuteras. I dessa fall har stor bokstav kombinerat med radbyte betraktats som markering av en ny gm vid avsaknad av punkt. Denna princip har tillämpats på hela materialet i de fall punkt inte varit utskriven.
Den gm har alltså varit utgångspunkten i undersökningens excerperingsprocess. Detta val är gjort på grund av att det är den avgränsningen som innebär minst tolkning. Ett annat sätt att avgränsa, som hade inneburit mer tolkning, skulle vara att utgå från den syntaktiska meningen i ett första steg. En syntaktisk mening skiljer sig från en gm genom att den konstrueras utifrån satsledens funktioner, men har dock inte typografiska krav. I normalfallet motsvaras oftast en gm av en syntaktisk mening. Barnboksmaterialet har dock en annan karaktär, vilket innebär att ett relativt stort antal gm inte verkar överensstämma med de syntaktiska meningarna. Den syntaktiska meningen är i vissa fall i materialet uppdelad på flera grafiska meningar (satsklyvning) och i vissa fall finns fler än en syntaktisk mening inom samma gm (satsradning). Därmed har det krävts excerperingsprinciper som är tydliga och fria från personlig tolkning för att undersökningen ska hålla god nivå avseende reliabilitet. Eftersom den gm är en utgångspunkt som i liten utsträckning kräver tolkning för att excerpera meningar har denna alltså bedömts vara den mest lämpade utgångspunkten i materialbearbetningen.
Ytterligare ett argument för att den gm är en passande utgångspunkt är att författaren genom denna förmedlar hur det är tänkt att texten ska läsas. Barnböckerna riktar sig till barn i ålder 0-3 år varför det även krävs vuxna läsare som läser högt för barnen. Därmed har den vuxna läsaren en sorts
prosodin ska realiseras på det sätt som författaren avser. Något som stödjer denna tanke är att en av böckerna i materialet (Knacka på, Tidholm) finns utgiven som interaktiv bok med en inläst röst som läser med en prosodi som överrensstämmer med den grafiska meningen (enligt
avgränsningsprinciperna i denna undersökning).
När de gm excerperats i materialet har dessa sorterats till två övergripande kategorier: satsformade samt icke satsformade gm. Vidare har olika underkategorier arbetats fram utifrån olika typer av språkliga konstruktioner som förekommer i materialet. De mest förekommande grammatiska avstegen i materialet har sedan studeras närmare med utgångspunkt i de språkliga kontexter som de förekommer i. Detta har gjort det möjligt att säga något om vilka grammatiska strukturer som förekommer i samband med de mest frekventa avstegen. Som stöd för all kategorisering har Svenska Akademins grammatik (1999) använts.
I Svenska Akademins grammatik definieras en fullständig sats som att den minimalt innehåller ett subjektsled och ett predikatsled, vilka motsvaras av en nominalfras och en verbfras vars huvudord är ett finit verb (SAG 4:3). Satser utan subjekt eller finit verb har i den här undersökningen följaktligen kategoriserats som ofullständiga. Ettordsmeningar, fristående nominalfraser och onomatopoetiska uttryck har dock inte räknats till de ofullständiga satserna då detta skulle vara missvisande. Istället utgör de egna underkategorier till icke satsformade grafiska meningar. Följaktligen består de grafiska meningar som kategoriserats som ofullständiga satser minimalt av två satsled.
Ett undantag från det ovan beskrivna kravet på fullständiga satser är direktiva huvudsatser. I direktiva huvudsatser är subjektet optionellt, vilket alltså innebär att satsen är korrekt trots utelämnat subjekt (SAG 3:271). I uppsatsens material förekommer ett litet antal sådana satser, vilka alltså har
2. Resultatkapitel
Resultaten från analysen av uppsatsens material presenteras i detta kapitel. Första delen besvarar frågeställning ett och redogör därmed för hur frekvent ogrammatiska konstruktioner förekommer. Därefter besvaras frågeställning två, vilket innebär att de mest förekommande typerna av grammatiska avsteg som återfinns i materialet studeras närmare. Dessa behandlas ett i taget och tydliggörs genom exempel från barnboksmaterialet. Slutligen behandlas frågeställning tre genom att de mest frekventa grammatiska avstegen i barnboksmaterialet jämförs med grammatik i små barns språkproduktion.
2.1 Fullständiga och ofullständiga satser
I det undersökta materialet finns en stor del gm som motsvaras av icke satsformade satser. Av totalt 224 gm motsvaras 120 stycken av icke satsformade gm. Resterande 104 gm motsvaras av satsformade satser och av dessa är endast 72 stycken fullständiga huvudsatser (enligt SAGs kriterier för vad som utgör en sats). Av materialets 120 icke satsformade gm motsvaras 66 av ofullständiga satser. Hela materialets 224 gm överblickas i tabell 1 nedan.
Satsformade grafiska meningar Icke satsformade grafiska meningar
Full-ständiga huvud-satser Grafisk mening innehållande mer än en fullständig sats Grammatiskt avvikande huvudsatser (andra avsteg än avsaknad av finit verb och/eller subjekt) Grafiska meningar bestående av fristående bisatser Grafiska meningar innehållande ofullständiga satser (saknar finit verb och/eller subjekt) Flerordiga fristående nominal-fraser Ett- ords- men-ingar Inter- jektions-fraser Onomato poetiska uttryck Övrigt 72 2 20 10 66 33 6 8 2 5 104 120
Tabell 1. Översikt av materialets 224 grafiska meningar.
satsformade motsvaras ungefär hälften av gm innehållande ofullständiga satser, dvs gm som har minst två satsled men saknar subjekt och/eller finit verb. Av de icke satsformade gm är även en relativt stor andel flerordiga fristående nominalfraser. Under kategorin övrigt är fem gm sorterade, då de av olika anledningar inte går att sortera till någon av de övriga kategoriseringarna.
De två kategorierna grammatiskt avvikande huvudsatser och grafiska meningar innehållande
ofullständiga satser är de kategorier som är relevanta för den fortsatta analysen eftersom de dels
innehåller någon form av grammatisk avsteg och dels har minst två satsled, vilket är en förutsättning för en syntaktisk analys. Sammanlagt finns 86 gm i materialet som tillhör dessa kategorier. Avstegen som återfinns i dem överblickas i tabell 2 nedan.
Övergripande
kategori Verb saknas (varav kopula)
Finithet
saknas Subjekt saknas Icke-optionellt objekt saknas
Ogrammatisk
ordföljd Prepositionsaknas Verb-partikel saknas Bestämdhets-suffix alt. bestämd eller obestämd artikel saknas Grammatiskt avvikande huvudsatser - - - - 5 5 3 8 Ofullständiga satser 16 (11) 37 50 7 2 4 - 12 Total 16 37 50 7 7 9 3 20
Tabell 2. Grammatiska avsteg i gm innehållande ofullständiga satser och grammatiskt avvikande satser. 84 st totalt. (Observera att en del gm kan förekomma i flera kategorier. Därmed överstiger det totala antalet grammatiska avsteg den totala mängden gm i denna tabell.)
Tabell 2 visar att det vanligast förekommande avsteget i uppsatsens material är avsaknad av subjekt. 50 av de 86 grammatiska avvikande satserna och ofullständiga satserna är subjektslösa. Ungefär lika många gm har en avvikande verbfras, antingen på grund av att verbet är infinit (37 gm) eller på grund av att verbet helt är uteslutet (16 gm). Av de 86 analyserade gm saknas böjningssuffix och/eller substantivisk artikel i 20 fall.6 Prepositioner saknas i nio obligatoriska kontexter och i sju gm är ordföljden ogrammatisk.
6Notera att de flerordiga fristående nominalfraserna inte ingår i tabell 2, men att det även i dem
2.2 Grammatiska avsteg i barnboksmaterialet
I detta avsnitt beskrivs de vanligast förekommande grammatiska avstegen i uppsatsmaterialet
ytterligare. Genom att närstudera de ofullständiga och grammatiskt avvikande meningarna i materialet har mönster urskilts som är typiska för konstruktioner innehållande de olika avstegen. Det förekommer även en del avsteg i de gm som kategoriserats som flerordiga nominalfraser, ettordsmeningar,
onomatopoetiska uttryck och övrigt. Med hänvisning till att de kategorier som är intressanta att närstudera ska innehålla minst två satsled ingår inte dessa kategorier i den närstudie som detta kapitel presenterar.
2.2.1 Subjektslösa satser
Det mest frekvent förekommande typen av grammatiskt avsteg i barnboksmaterialet är gm som saknar subjekt. 50 grafiska meningar klassas som subjektslösa. Av dessa återfinns majoriteten, närmare bestämt 33 stycken, i böckerna av Tidholm. I materialet skrivet av Janouch finns tolv subjektslösa satser och i böckerna av Wirsén och Lindgren finns två, respektive tre subjektslösa sats. I de två böckerna av Gunilla Bergström återfinns inga gm som saknar subjekt.
Svenska språket har subjektstvång, vilket innebär att alla satser, med få undantag, måste innehålla ett subjekt (SAG 4:42-44). I materialets grafiska meningar som saknar subjekt tycks det finnas ett mönster gällande att de subjektslösa satserna i materialet i stor utsträckning även saknar verb i finit form. Detta innebär att dessa konstruktioner varken uppfyller subjektskravet eller kravet om finithet som båda är obligatoriska i en sats (beskrivet i avsnitt 1.3). Endast tio av de 50 subjektslösa grafiska meningarna har finita verb.
Strukturen för de subjektslösa grafiska meningarna uppvisar även ett par andra mönster. En del subjektslösa gm innehållande transitiva verb saknar utöver subjekt även objekt, exempelvis: ”Hitta på” (Tidholm 1993). De allra flesta av dessa förekommer i Tidholms böcker som en slags upprepningar av temat. Av de subjektslösa grafiska meningarna med verb som obligatoriskt kräver objekt är dock de flesta konstruerade med verb + objekt, exempelvis: ”Släcka lampan.” (Janouch 2015). Slutsatsen av detta är att det verkar som att verbfrasens inre argument realiseras i betydligt större utsträckning än det yttre argumentet, dvs subjekt utesluts i betydligt större utsträckning än objekt eller andra inre
argument.
2.2.2 Avsaknad av finithet
Bland de ofullständiga satserna och de grammatiskt avvikande satserna finns 37 satser som saknar finithet, vilket tabell 2 visar. Den största delen återfinns i boken ”Hitta på” (1993) av Tidholm. I den återfinns 19 gm som saknar finithet och sammanlagt finns 25 gm som saknar finithet i de två böckerna av Tidholm. Detta kan relateras till tio gm som saknar finithet totalt i böckerna skrivna av Janouch och endast en gm som saknar finithet i respektive material skrivet av Wirsén och Lindgren. I Bergströms böcker finns inga satser som saknar finithet. Därmed kan det konstateras att det inte finns några ofullständiga satser i Bergströms böcker, dvs alla gm innehåller finit verb och subjekt.7
Ett tydligt mönster bland gm som saknar finithet är att de även saknar subjekt. Av de 37 gm som saknar finithet är samtliga subjektslösa. 30 av satserna är verb-inledda vilket kan tolkas som att fundamentet är tomt. I svenska förekommer endast två satstyper där fundamentet är tomt, vilket är direktiva och rogativa huvudsatser. De direktiva huvudsatserna i materialet är mycket litet, men i ett tiotal av de gm som saknar finithet är det möjligt med en läsning som innebär att satserna skulle kunna vara direktiva. Ett exempel på en sådan är ”Hoppa i från stenen” (Janouch 2016) och ”Duka bordet” (Tidholm 1993). Om dessa gm tolkas som direktiva satser har de inte subjektskrav på sig eftersom subjektet är optionellt i direktiva huvudsatser. Det är dock tveksamt om dessa gm bör tolkas som direktiva satser eftersom talhandlingen inte kan antas vara en uppmaning till läsaren utan snarare beskriver ett skeende. Ett mindre antal av de aktuella meningarna skulle dock kunna anses vara uppmaningar till läsaren och stämmer därmed bättre in på vad som går att förvänta sig av en direktiv sats. Ett sådant exempel är ”Knacka på” (Tidholm 1992).8
Fyra av de gm som saknar finithet är möjliga att tolka som rogativa frågor, då de markeras med frågetecken och inleds med verb. Samtliga av dessa består av konstruktionen ”Hitta på?” (Tidholm 1993) vilken upprepas vid fyra tillfällen i boken med samma namn. Med denna läsning saknar satserna dock fortfarande både yttre och inre argument. Ett likvärdigt tolkningsalternativ till de tre fråge-satserna är att dessa satser är kvesitiva frågor. I så fall saknas ett interrogativt fundamentsled samt subjekt. En övervägande majoritet av materialets gm som saknar finithet läses dock bäst som
deklarativa satser, vilket innebär större flexibilitet i fundamentspositionen. En stor majoritet av de gm som saknar finithet är dock konstruerade på ett sätt som indikerar att fundamentet är tomt. Ett
undantag är meningen ”Max ha nappen” (Lindgren 1994) som endast saknar finit hjälpverb.
7Det innebär att majoriteten av de gm som återfinns i Bergströms böcker kategoriserats som fullständiga med
ett enstaka undantag som kategoriserats som grammatiskt avvikande.
8 Boken ”Knacka på” (Tidholm) skildrar en vandring genom ett hus, där läsarna öppnar dörrar i olika
2.2.3 Avsaknad av preposition
I det undersökta barnboksmaterialet finns nio meningar som saknar preposition i obligatoriska kontexter. Av dessa återfinns fyra i Tidholms böcker, fyra i Lindgrens böcker och en i Bergströms böcker. Samtliga prepositionslösa meningar i böckerna skrivna av Tidholm, dvs ungefär hälften av de gm utan preposition, är ogrammatiska även i andra avseenden (saknar subjekt och/eller finithet), exempelvis: ”Hitta på att hoppa klossar” (Tidholm 1993). De prepositionslösa satserna i Lindgrens böcker skulle, förutom att de saknar preposition, kunna anses vara fullständiga direktiva huvudsatser. Alla dessa är konstruerade med verbet titta och saknar prepositionen på, exempelvis ”Titta Max napp” (Lindgren 1994). En möjlig läsning av dessa satser är att de betecknar utrop, men denna tolkning har inte gjorts eftersom de inte är markerade med utropstecken. Den prepositionslösa satsen i böckerna skrivna av Bergström är i likhet med meningarna av Lindgren också en fullständig sats bortsett från avsaknaden av preposition. Denna sats skulle, om den innehöll prepositionen med, vara en fullständig deklarativ huvudsats.
Ett mönster bland de kontexter där preposition saknas är att en stor del av fraserna som de utelämnade prepositionerna antas ingå i skulle utgöra prepositionsfraser som fungerar som objektliknande
adverbial. Många verb kräver obligatoriskt ett komplement, vilket innebär att prepositionsfrasen är av stor betydelse för att syntaxen ska fungera. För en del verb kan argumentet däremot kunna vara optionellt. Bland de gm som saknar en preposition i materialet återfinns exempelvis verben hoppa och
sova. Dessa verb fungerar alltså även utan inre argument, exempelvis fungerar ”Jag sov” lika bra som
”Jag sov en god natts sömn”. För verb som optionellt tar argument utöver subjektet är det optionella argumentet således inte av lika stor syntaktisk betydelse. På så vis är en möjlig tanke att de
prepositionslösa satserna där prepositionen utgör en del av ett icke-optionellt argument kan betraktas som ett större avsteg än de prepositionslösa satser där prepositionen är en del av ett optionellt argument.
2.2.4 Avsaknad av bestämdhetssuffix och/eller artikel
Nio av satserna som saknar substantivisk bestämdhet, alla hämtade ur böckerna av Tidholm, är verbinledda tvåordssatser där substantivet är objekt i satsen (således är satserna även subjektslösa). Nominalfraserna i alla dessa konstruktioner är indefinita, vilket skapar en känsla av att aktiviteten uttrycks på ett mer allmängiltigt sätt än om det hade varit en fullständig definit nominalfras,
exempelvis upplevs meningarna ”Kasta kudde” (Tidholm 1992) och ”Slår på trumma” (Tidholm 1992) som mer allmänt uttryckta än om substantiven haft bestämd form och därmed åsyftat en specifik kudde och trumma. De ovan givna exempelmeningarna skulle dock även kunna fungera som indefinita nominalfraser på ett korrekt sätt, men i sådana fall skulle det krävas obestämd artikel. Båda dessa två möjligheter är lika rimliga utifrån konstruktionerna i Tidholms bok, men oavsett krävs alltså antingen obestämd artikel eller bestämd form på substantivet för att nominalfrasen ska vara fullständig. Även ett antal meningar skrivna av de övriga författarna som ingår i materialet uppvisar ett liknande mönster, exempelvis: ”Men först läsa saga” (Janouch 2016).
När ett substantiv i bestämd form har ett framförställt attribut krävs även bestämd artikel för att nominalfrasen ska vara komplett (SAG 3:16). Därmed anges definithet både genom artikeln och i substantivböjningen i nominalfraser av den typen, vilket även kallas för att svenskan har dubbel bestämdhet. Sådana nominalfraser har dessutom stark adjektivböjning, vilket i en mening är en ytterligare markering för bestämdhet. I barnboksmaterialet finns dock fyra grafiska meningar som innehåller utbyggda nominalfraser med framförställt adjektiviskt attribut men som saknar bestämd artikel, exempelvis: ”Här byggs stora slottet” (Janouch, 2016) och ”Var är stora teckningen nu?” (Wirsén 2015).
2.2.5 Ogrammatiska ordföljdsvariationer
I barnboksmaterialet förekommer sju gm som bedöms ha ogrammatisk ordföljd. Fyra av dessa finns i texterna skrivna av Lindgren, två finns i Tidholms böcker och en finns i materialet skrivet av Janouch. Den ena av meningarna hämtade ur materialet av Tidholm avviker exempelvis gällande placeringen av ett adjektiviskt attribut i en nominalfras där attributet är efterställt istället för framförställt: ”Ute regnar himmel grå” (Tidholm 1993). Denna mening saknar även bestämd artikel, vilket innebär att den även ingår i kategorin ovan.
Samtliga meningar skrivna av Lindgren och en av meningarna i Tidholms texter är verbinitiala tvåordsmeningar, exempelvis ”Kommer katten”. Satserna klassas som deklarativa satser där
ogrammatisk eftersom satstypen kräver att subjektet står i fundamentet då inga andra led förutom verbet finns tillgängliga.
2.2.6 Satsklyvning
Satsklyvning har i bearbetningen av materialet definierats som förekomsten av två eller flera grafiska meningar inom en syntaktisk mening. Motsatsen till detta är satsradning som innebär att en grafisk mening innehåller två eller fler självständiga satser. Satsradning förekommer dock endast i några enskilda fall, medan satsklyvning bedöms vara betydligt mer frekvent förekommande i
barnboksmaterialet. Satsklyvning är inte utskrivet som en egen kategori i tabell 2 eftersom detta fenomen inte finns inom de enskilda gm. Det är även vanskligt att räkna antalet satsklyvningar eftersom det skulle innebära att texten behöver tolkas i högre grad än vad som avses i denna undersökning. Trots det är det viktigt att säga något om satsklyvningen i materialet eftersom
fenomenet kan anses vara nära sammankopplat med det övriga resultatet. Det som kan konstateras är att satsklyvning förekommer i störst utsträckning i böckerna av Tidholm och Wirsén. Detta tar sig uttryck på olika sätt i de två författarnas texter, vilket beskrivs vidare nedan.
I Tidholms böcker förekommer en stor del fristående utbyggda nominalfraser. Typiskt för dessa är att många följs av verbinledda konstruktioner utan subjekt. Exempelvis föregår den utbyggda
nominalfrasen ”Lilla gubben” den subjektslösa satsen ”Vattnar blomma” i Tidholms bok Knacka på (1992). Av sammanhanget förstår läsaren således att det är den lilla gubben som vattnar blomman. Förutom att det saknas bestämdhetsmarkörer skulle yttrandena i följd alltså kunna låta som en fullvärdig sats vid högläsning. Det innebär alltså att ett antal av de subjektslösa, verbinitiala
meningarna som behandlats ovan skulle kunna anses ha ett syntaktiskt subjekt i som inte ingår i den grafiska meningen. Med hänvisning till undersökningens metodologiska principer ska det påpekas att detta är en tolkningsmöjlighet och inte ett faktum. Det är trots det viktigt att redovisa förekomsten av denna tendens eftersom en betydande del av avstegen i materialet är möjliga att förklara genom satsklyvning.
I Wirséns böcker ser satsklyvningen annorlunda ut i jämförelse med den i Tidholms böcker. Wirséns texter tenderar nämligen att innehålla en anmärkningsvärd mängd fullständiga men fristående bisatser. Bisatserna betraktas som syntaktiskt fullständiga, men på grund av att de är hierarkiskt underordnade är de ändå i ett avseende oregelmässiga varför de är intressanta att studera närmare. Av det totala materialets tio fristående bisatser återfinns samtliga i Wirséns böcker. Alla dessa inleds med
först och följs sedan av ett antal fristående bisatser uppradade efter varandra, exempelvis: ”Där ligger en fågel. Som är stilla. Som är tyst. Som är död.” (Wirsén 2016). En del av bisatserna efterföljer dock inte en fullständig sats, utan istället en fristående utbyggd nominalfras, exempelvis: ”En liten sol. Som också har färg.” (Wirsén 2015). Bisatserna i materialet skrivet av Wirsén räknas inte till de
subjektslösa satserna då bisatsinledaren som med sin dubbla funktion förutom att markera satsens underordning även fyller subjektsfunktionen (SAG 4:50-51).
2.3 Barnboksspråket i förhållande till barns språk
I följande kapitel behandlas undersökningens tredje frågeställning. Därmed jämförs grammatiken i barnboksmaterialet med grammatik i små barns språk. Alla antaganden som görs om små barns grammatik har sin grund i forskning som presenteras i avsnitt 1.4. Barnboksförfattarna vars verk ingår i det undersökta materialet skiljer sig till stor del åt vad gäller både frekvens av grammatiska avsteg och vilken typ av avsteg som dominerar. Av den anledningen är det rimligt att redovisa hur frekvent förekommande de vanligaste avstegen är för respektive författare. I tabell 3 nedan redovisas samma avsteg som i tabell 2 samt fristående bisatser, men är här sorterade efter upphovsperson.
Författare Bergström Wirsén Lindgren Janouch Tidholm
Subjekt saknas 0 2 3 12 33 Finithet saknas 0 1 1 10 25 Verb saknas (varav kopula) 0 2 6 (4) 1 7 (7) Preposition saknas 1 0 4 0 4 Bestämdhets-suffix alt. bestämd eller obestämd artikel saknas 0 2 1 4 13 Fristående bisatser 0 10 0 0 0 Ogrammatisk ordföljd 0 0 4 1 2 Total 1 17 19 28 84
Tabell 3. Grammatiska avsteg i materialet sorterat efter författare.
Som tabell 3 gör tydligt är språket i Bergströms båda böcker i princip helt i enlighet med den
är tämligen utspridda mellan de olika kategorierna. Ett antal av Lindgrens grammatiska avsteg kan dessutom diskuteras, något som behandlas vidare nedan. Wirséns böcker innehåller en relativt stor mängd fristående bisatser i relation till de andra avstegen. De fristående bisatserna har inte
kategoriserats som avvikande eftersom de är fullständiga bisatser. De är dock ändå relevanta att ta upp i det här sammanhanget eftersom de trots allt saknar obligatorisk matrissats. Janouchs och Tidholms texter är de som utmärker sig mest i materialet eftersom de innehåller en betydande mängd
subjektslösa gm och gm som saknar finithet i verbfrasen. Materialet skrivet av Tidholm saknar även i stor utsträckning bestämdhetssuffix alternativt obestämd eller bestämd artikel.
Det vanligaste avsteget från den grammatiska normen i det undersökta barnboksmaterialet är subjektslöshet. Detta drag kan anses överensstämma med hur tidigt barnspråk ser ut, åtminstone avseende språket hos barn upp till två års ålder. Som beskrivet i avsnitt 2.2.1 är en stor mängd av de gm i undersökningsmaterialet som saknar subjekt även verbinledda, vilket i de allra flesta fall bör läsas som att fundamentet är tomt. Som tidigare beskrivet är ellips av inledande subjekt ett barnspråkligt drag som innebär att just verb-inledda subjektslösa yttanden förekommer till stor del i barns
språkproduktion (Håkansson 2014:24). Det kan därmed konstateras att de gm i materialet som är av det här slaget har sin motsvarighet i tidigt barnspråk. Från uppsatsmaterialet är följande exempel hämtade: ”Äter blad” (Tidholm 1992) och ”Åker bort med tåget” (Janouch 2016).
Det grammatiska avsteg som är näst vanligast i uppsatsmaterialet är gm som saknar finithet, vilka alltså innehåller infinita verb. Eftersom finithet växer fram i barns språk under ett sorts
övergångsstadium kan det i barnspråk förekomma både finita och infinita yttranden under en period som är till ända ett par månader efter två års ålder, enligt Wikströms iakttagelser (Wikström
2008:114). Därmed kan även det blandade bruket av finita och infinita gm i uppsatsmaterialet som helhet anses överensstämma förhållandevis väl med små barns språk. Det förekommer dock, som tidigare nämnt, stora skillnader mellan språkbruket i de olika författarnas användning av finithet. I böckerna skrivna av Tidholm och Janouch är gm utan finithet såväl som gm utan subjekt relativt frekventa, medan övriga författares texter innehåller endast enstaka avsteg av den typen. Därmed är det möjligt att dra slutsatsen att böckerna av Tidholm och Janouch speglar ett språkbruk som i större utsträckning än övriga böcker i materialet speglar mycket små barns språkbruk, det vill säga ett språkbruk som kan antas vara karaktäristiskt för barn som ännu inte genomgått den morfosyntaktiska spurten (vilken infaller i tvåårsåldern). Denna slutsats stödjs även av att texterna av Tidholm och Janouch är de som även innehåller störst mängd utelämnade av bestämdhetssuffix alternativt obestämd eller bestämd substantivisk artikel, vilket också det uppträder i barns språk omkring den
Texterna skrivna av Lindgren och Wirsén är något mer svårtolkade avseende den grammatiska framställningen. Samtliga texter av Lindgren och Wirsén har hög subjektsanvändning och i princip endast finita verb, vilket signalerar en väl utvecklad grammatik. Lindgren utelämnar dock verb i ett antal gm, varav majoriteten utelämnade verb kan antas vara presensformen av verbet vara, dvs kopulaverb. Detta grammatiska avsteg relaterar till barn språkproduktion i ett tidigare stadium än de ovan nämnda grammatiska förmågorna gör. Lindgrens texter innehåller även fyra gm med V1-ordföljd samt lika många gm som saknar preposition. Det kan dock argumenteras för att dessa avsteg inte är lika avvikande från vuxennormen. Prepositioner som konstrueras med verbet titta kan nämligen även utelämnas i vuxet talspråk (Wikström 2008:72). V1-konstruktionerna i Lindgrens material är även de möjliga att diskutera eftersom samtliga är konstruerade med verbet kommer. Som redogjorts för i avsnitt 1.4 är detta verb mycket vanligt i inverterade satser (Håkansson 2014:88-89). Att det just är verbet kommer som förekommer i de omvända konstruktionerna kan därmed möjligen ha sin
förklaring trots att det inte kan betraktas som korrekt att fundamentsledet står tomt i deklarativa satser. Sammantaget är det två mest utmärkande avstegen i böckerna av Lindgren utelämnande av verb och ogrammatisk ordföljd. Dessa två typer av grammatiska avsteg är besvärliga att förklara i relation till ett i övrigt relativt vuxenlikt språk med få subjektslösa gm och få gm som saknar finithet. I Lindgrens material saknas exempelvis verb i sex gm men finithet saknas endast i en gm, vilket är inte kan förklaras med kronologin i barns grammatiska utveckling. Att exempelvis ibland konstruera fullständiga finita satser men ibland utelämna verb kan med andra ord uppfattas något ologiskt i relation till språkutveckling hos barn. Som tidigare nämnt i avsnitt 1.4 dyker verben upp tidigt i dess grundformer redan i ordförrådsspurten som äger rum vid ungefär ett och ett halvt års ålder (Holm 2010:41-44), medan den finita satsen etableras i tvåårsåldern (Wikström 2008:113-114). Därmed går det inte att fastställa vilken period i barns språkutveckling som språket i Lindgrens böcker motsvarar. Det kan dock konstateras att de mest grundläggande funktionerna, subjekt och finit verbfras, återfinns i relativt stor utsträckning i Lindgrens material vilket kan anses motsvara språkproduktionen hos barn som genomgått den morfosyntaktiska spurten.
Strömqvist 1990:74). Ett liknande fenomen återfinns även i materialet skrivet av Tidholm, fast strukturen ser där något annorlunda ut (se avsnitt 2.2.6). Slutsatsen som kan dras av texterna skrivna av Wirsén är således att de grammatiska avsteg som återfinns är relativt få och att framställningen av fristående bisatser motsvaras av ett liknande beteende i barns prosodiska strukturering av yttranden. Därmed kan språket i Wirséns böcker anses relatera till barnspråk hos barn som genomgått den morfosyntaktiska spurten, som gör varierande, enstaka avvikelser från den grammatiska normen och som förkortar sina yttranden genom satsklyvning.
Satsklyvningen i Tidholms material påminner däremot om den då barn i tvåordsstadiet delar upp den syntaktiska meningen i kortare enheter för att exempelvis täcka in hela verbets valensstruktur, vilket även kan kallas för sambandssatser (Wikström 2008:106). I exemplet givet i 1.4 formulerar barnet en tvåordsmening per argument: ”Plocka blomma. Plocka Erik.” (Håkansson 2014:87). I böckerna av Tidholm innebär dock inte uppdelningen av den syntaktiska meningen att något led upprepas på det sätt som det gör i barns språk. Istället förekommer uppdelningar liknande: ”Lilla gubben. Vattnar blomma. Matar katt.” (Tidholm, 1992). I Tidholms texter påverkas med andra ord inte den syntaktiska strukturen särskilt mycket av att den syntaktiska meningen delats upp i flera grafiska. Därmed är det möjligt att påstå att satsklyvningen i böckerna av Tidholm inte motsvaras av barns bruk av
sambandssatser. I någon mån innebär ändå uppdelningen av den syntaktiska meningen grafiskt att talhandlingen bör fragmenteras prosodiskt vilket kan betraktas som ett närmande till barns sätt att yttra sig på. Detta till trots speglas alltså inte syntaxen i sambandssatser den i Tidholms konstruktioner. Bergström är den av författarna i uppsatsmaterialet vars texter i princip inte innehåller grammatiska avvikelser. Böckerna av Bergström kan därför anses vara skrivna helt enligt den grammatiska normen. I den meningen har de inte motsvarighet i mycket små barns språk. Böckernas språk skulle snarare kunna motsvaras av språk hos barn som genomgått den morfosyntaktiska spurten sedan en tid tillbaka. Ålderspannet som böckerna riktar sig till är som bekant noll till tre år, varför det ändå inte kan
uteslutas att grammatiken i Bergströms böcker motsvarar språk som barn i det översta skiktet av åldersspannet skulle kunna producera.
Sammanfattningsvis kan grammatiken i barnboksmaterialet till stor del anses spegla hur grammatiken i små barn språk ser ut. Det är alltså möjligt att betrakta de grammatiska brotten som en sorts
närmande av den tänkta mottagarens språk. I vissa fall tycks dock avstegen vara svåra att förklara utifrån den kronologi som barns grammatik typiskt utvecklas enligt. Grammatiken i
spurten. Böckerna skrivna av Lindgren, Wirsén och Bergström har ett språk som ligger närmare den grammatiska normen, vilket alltså kan tolkas som att detta motsvarar språket hos något äldre barn. I materialet skrivet av Lindgren finns dock några motstridiga grammatiska drag. Bergström är den av författarna som ingått i undersökningen vars texter i princip har helt vuxenlik grammatik. Detta kan tolkas som att Bergströms texter motsvarar barnspråk med större grammatisk säkerhet, vilket alltså motsvarar en högre ålder, än de övriga undersökta författarnas texter.
3. Resultatdiskussion
Undersökningen har syftat till att åskådliggöra hur grammatik i barnböcker kan se ut samt att jämföra denna med grammatik i små barns språkproduktion. De författare som ingår i studien är valda utifrån en typ av popularitetskriterium, eftersom de baserat på sin utlåningsfrekvens på svenska skol- och folkbibliotek legat högt upp på författarfondens årliga lista över de mest lästa författarna. Hade undersökningen istället haft ett annat urvalssätt hade materialet som ingår i undersökningen givetsvis kunnat se annorlunda ut. På grund av att det finns betydande skillnader i de olika författarnas böcker hade resultatet troligen sett annorlunda ut om andra författare ingått i studien. Ett spännande fortsatt arbete hade därför varit att utöka studien så att fler barnboksförfattare kunnat inkluderas.
Den grafiska meningen (gm) är utgångspunkten för excerperingen av analysenheter i denna
undersökning. Det beror på att en gm är förhållandevis lätt att urskilja utan att göra en egen tolkning. En annan utgångspunkt hade kunnat vara den syntaktiska meningen, dvs de syntaktiska relationerna mellan olika led hade kunnat analyseras utan hänsyn till interpunktionen. En sådan
excerperingsprincip hade dock inneburit betydligt mer subjektiv tolkning av texten, vilket inte kan anses eftersträvansvärt i det här fallet. En sådan princip hade vidare även undgått att fånga en del av de grammatiska avsteg som denna undersökning har gjort, som möjligen kan ha sin förklaring i just interpunktionen, exempelvis subjektslöshet. Dessutom hade en sådan princip undgått att fånga upp andra intressanta fenomen i barnboksmaterialet som har relevans till barns språkproduktion, exempelvis olika typer av satsklyvningar. Huruvida interpunktionen är viktig i behandlingen av materialet kan givetvis diskuteras. Jag har dock argumenterat för att den är betydande eftersom den förutom ovan nämnda anledningar även signalerar hur författaren avser att den vuxna läsaren ska realisera texten vid högläsning.
undersökningen använder istället ett språk som i större utsträckning är grammatiskt fullständigt. Denna skillnad skulle kunna tolkas som att de två första författarnas böcker vänder sig till de yngsta barnen i ålderskategorin som böckernas ges ut till och att de tre senare författarnas böcker istället riktar sig till det övre skiktet i ålderskategorin. Detta är dock en tolkning som förutsätter att författarna har kunskap om och strävar efter att möta mottagarens grammatiska nivå. Denna tolkning förutsätter vidare att författarna endast arbetar mot en avgränsad del av åldersspannet som tänkt mottagargrupp. I det här sammanhanget förefaller det viktigt att uppmärksamma att författarna möjligen inte har några intentioner med den grammatik de använder. Det grammatiska språkbruket i texterna skulle istället kunna spegla författarnas omedvetna attityder till små barns förmåga att tillgodogöra sig olika typer av språkkonstruktioner. Om så är fallet förefaller det istället som att texterna uppvisar olika typer av inställningar till målgruppens språkförmåga och språkutveckling.
Inom språkvetenskaplig forskning på barns utveckling av grammatik finns det, som tidigare nämnts, en debatt kring huruvida den grammatiska förmågan är medfödd eller inlärd. Det förefaller dock inte finnas konsensus i frågan, vilket eventuellt kan bero på att det är mycket svårt att undersöka den grammatiska förmågan hos barn som ännu inte pratar. Däremot tycks det finnas gott om personliga åsikter bland människor i allmänhet om betydelsen av det barnriktade tal som barn möter, ibland även kallat input. I förhållande till detta kan resultaten i den här uppsatsen relateras. Det är välkänt att läsning främjar barns språkförmåga, men frågan återstår om olika typer av barnlitteratur också kan vara olika språkfrämjande. Av dem som menar att språkmiljön är av stor vikt för barns grammatiska utveckling skulle delar av materialet i den här uppsatsen kunna betraktas som missledande input. Ett sådant resonemang bygger på att barnet utvecklar sin grammatik genom att lära av sin omgivning. När vuxna uttrycker sig grammatiskt felaktigt kan barnet vilseledas att tro att grammatiken i målspråket ser ut på ett sätt som inte överrensstämmer med verkligheten.9 För dem som istället betraktar grammatiken som en inneboende förmåga vilken till stora delar är medfödd är möjligen inte ogrammatiska
konstruktioner i barns språkmiljö ett lika stort problem. Utifrån detta går det att resonera om vilken syn på barns grammatiska utveckling som olika typer av barnlitteratur står för. I ett sådant resonemang skulle barnlitteratur som är skriven enligt den grammatiska vuxennormen kunna anses gå i linje med tankar om språkmiljöns betydelse för den grammatiska utvecklingen. Detta förutsätter förstås att författare och förlag har en didaktisk ambition med sina verk. I själva verket behöver det givetvis inte finnas någon sådan. Skulle det ändå göra det så är denna med stor sannolikhet endast en av många faktorer som är av intresse vid utgivningen av barnböcker.
En annan tolkning av språkbruket i barnboksmaterialet skulle kunna vara att de författare som använder mycket förenklad grammatik omedvetet eller medvetet bryter den maktobalans som finns inbyggd mellan barn och vuxna i barnlitteraturen. Eftersom litteratur för barn är skapad av vuxna är
mottagargruppen i någon mån maktlös i förhållande till utformningen av sin egen kultur. De vuxna avsändarna gör antaganden och värderingar om vad som passar i litteratur för barn, men vanligtvis är barn av naturliga skäl inte involverade i dessa processer.10 När en författare således väljer att
konstruera språket grammatiskt enligt barns språknorm (och inte vuxennormen) kan det betraktas som en ansats att göra barn till norm inom ramen för gruppens egen litterära genre. Åtminstone kan det betraktas som ett försök att balansera den maktobalans som finns i framställningen av barnlitteratur. En sådan tolkning gör det möjligt att betrakta författarna som anpassar språket i barnböcker till mottagargruppens grammatiska nivå som självmedvetna om sin position och om maktobalansen inom det kulturella område som de arbetar inom. Denna tolkning är möjligen av en mer
litteraturvetenskaplig karaktär och skulle säkerligen vara intressant att undersöka vidare.
Sammanfattningsvis kan resultaten i den här undersökningen resoneras kring utifrån ett antal olika ansatser. Den här resultatdiskussionen har utvecklat tankar kring hur den grammatik som används i barnböcker kan tyda på om författaren tänker sig att mottagaren befinner sig i det övre eller undre spannet av ålderskategorin som böckerna är utgivna mot. Vidare har tankegångar om författarens medvetenhet kring den grammatiska anpassningen utvecklats. Möjligheten att författarna använder barns grammatik som medel för att göra barn till norm inom barnlitteraturen har också lagts fram. Frågan om den språkfrämjande aspekten i barnlitteratur har även behandlats. Samtliga av dessa olika områden skulle kunna undersökas fortsättningsvis med resultaten i denna undersökning som stöd för hur grammatik i svensk barnlitteratur kan se ut. Som tidigare nämnts är grammatik i barnböcker ett område som i relativt liten utsträckning undersökts tidigare och det finns därmed mycket kvar att göra på området. De slutsatser som kunnat dras i den här uppsatsen är ett bidrag till beskrivningen av svenskt barnboksspråk vilket i sin tur är ett område som relaterar till många spännande
undersökningsfrågor inom såväl språkvetenskap såväl som litteraturvetenskap.
Litteraturförteckning
PrimärlitteraturBergström, Gunilla. 1990. Alfons tycker om. Stockholm: Rabén & Sjögren. Bergström, Gunilla. 2017. Alfons leker. Stockholm: Rabén & Sjögren. Janouch, Katerina. 2015. God natt Ingrid. Stockholm: Bonnier Carlsen. Janouch, Katerina. 2016. Ingrid och Ivar leker. Stockholm: Bonnier Carlsen. Lindgren, Barbro. 1981. Max bil. Stockholm: Rabén & Sjögren.
Lindgren, Barbro. 1994. Max napp. Stockholm: Rabén & Sjögren. Tidholm, Anna-Clara. 1992. Knacka på. Stockholm: Alfabeta bokförlag. Tidholm, Anna-Clara. 1993. Hitta på. Stockholm: Alfabeta bokförlag. Wirsén, Stina. 2015. Rita. Stockholm: Bonnier Carlsen.
Wirsén, Stina. 2016. Död. Stockholm: Bonnier Carlsen.
Sekundärlitteratur
Abbot, Barbara. 2004. ”Definiteness and Indefiniteness”. I: Horn L.R. & Ward, G (red). The
handbook of Pragmatics. Oxford: Blackwell.
Bohnacker, Ute. 2003. ”Nominal phrases”. I: Josefsson, G, Platzack, C, Håkansson, G (red). The
acqusition of Swedish grammar. Amsterdam: John Benjamins Pub.
Holm, Lisa. 2010. Early verbs in child swedish – a diary study on two boys. Part I: Verb spurts and
Holmqvist, Inger, Lundqvist, Aina. 1977. Det barnsliga barnboksspråket: språk och stil i 61 svenska
bilderböcker. Göteborg: Institutionen för nordiska språk.
Håkansson, Gisela. 2014. Språkinlärning hos barn. Lund: Studentlitteratur.
Håkansson, Gisela, Hansson, Kristina. 2007. ”Grammatisk utveckling”. I: Nettelbladt, U, Salameh, E-K (red). Språkutveckling och språkstörning hos barn. D. 1 Fonologi, grammatik, lexikon. Lund: Studentlitteratur.
Josefsson, Gunlög. 2003a. ”Input and output – sentence patterns in Child and Adult Swedish”. I: Josefsson, G, Platzack, C, Håkansson, G (red). The acqusition of Swedish grammar. Amsterdam: John Benjamins Pub.
Josefsson, Gunlög. 2003b. ”Non-taget structures and non-target uses in Child and Adult Swedish”. I: Josefsson, G, Platzack, C, Håkansson, G (red). The acqusition of Swedish grammar. Amsterdam: John Benjamins Pub.
Lundqvist, Aina. 1992. Språklig anpassning: syntaktisk analys av ett barnboksmaterial. Göteborg: Acta Universitatis Gothoburgensis.
Mellenius, Ingmarie. 2003. ”Word formation”. I: Josefsson, G, Platzack, C, Håkansson, G (red). The
acqusition of Swedish grammar. Amsterdam: John Benjamins Pub.
Plunkett, Kim, Strömqvist, Sven. 1990. The acqusition of Scandinavian languages. Gothenburg
papers in theoretical linguistics. Göteborg: Institutionen för lingvistik, Göteborgs universitet.
Strömqvist, Sven. 2010. ”Barns tidiga språkutveckling”. I: Bjar, L & Liberg, C (red). Barn utvecklar
sitt språk. Lund: Studentlitteratur.
Teleman, Ulf, Hellberg, Staffan, Andersson, Erik. 1999. Svenska akademiens grammatik. Stockholm: Svenska akademien.
Waldmann, Christian. 2008. Input och output. Ordföljd i svenska barns huvudsatser och bisatser. Lund: Institutionen för nordiska språk, Lunds universitet.
Westin, Boel. 2003. ”Vad är barnlitteraturforskning?” I: Bergsten, S. Litteraturvetenskap – en
inledning. Lund: Studentlitteratur.
Wikström, Åsa. 2008. Den finita satsen i små barns språk. Lund: Institutionen för nordiska språk, Lunds universitet.
Stockholms universitet/Stockholm University SE-106 91 Stockholm
