1
Rättfärdigar det genuina valet ojämlikhet?
en idékritisk studie av G.A. Cohens tur-egalitarianism.
Albin Söderlund
Kandidatuppsats. Statskunskap C. Politisk teori. Uppsala Universitet. VT 18.
Handledare: Mats Lundström Antal ord: 11 689
2
Innehållsförteckning
1. Inledning, syfte och frågeställning ... 3
3
1. Inledning, syfte och frågeställning
1.1. Vad gör en fördelning av resurser rättvis?
Frågan är central i teorier om distributiv rättvisa och i förlängningen om hur ett samhälle organiseras. Frågan är ständigt aktuell samtidigt som det råder stor oenighet både i den politiska filosofin och i den praktiska politiken. Teorier om distributiv rättvisa försöker ge genomarbetade och normativt rimliga svar på hur resurser och nyttigheter bör fördelas. Den här studien kommer fokusera på just en sådan argumentation.
I kölvattnet av ett av de stora verken inom distributiv rättvisa det senaste seklet, A Theory of Justice av John Rawls (1971) har en ny egalitär inriktning utvecklats. Denna ”nya” teori brukar benämnas tur-egalitarianism (luck egalitariansm) med G.A. Cohen som en av de främsta förespråkarna (Arneson 2006). Det var Elizabeth Anderson (1999), en kritiker till teoribildningen som myntade begreppet ”luck-egalitariansm”. Hennes kritik mot teoribildningen är inflytelserik och kommer återkomma i min diskussion om Cohens rättviseteori. G.A. Cohens tur-egalitarianism utgår från övertygelsen om att oförskylld otur inte ska påverka fördelning av resurser och nyttigheter medan ojämlikheter som har sin bakgrund i verkliga val från en utgångspunkt av radikalt lika möjligheter är rättvisa. I den här studien kommer jag fokusera på G.A. Cohens version av tur-egalitarianism och utforska dess styrkor och svagheter. Jag kommer argumentera för att en del kritik kräver en revidering av Cohens tur-egalitarianism medan annan kritik mot Cohens teori är missriktad.
1.2 Disposition
4
1.3. Syfte och frågeställning
Ett övergripande syfte för den här studien är att bidra till att utveckla en rimlig teori om distributiv rättvisa. En sådan bred ingång är inte möjlig inom ramen för denna undersökning och ytterligare avgränsning är därför lämplig. En teori om distributiv rättvisa kommer istället studeras. Ett sådant angreppsätt möjliggör en mer djupgående analys och är ett sätt att närma sig den större frågan om hur vi bäst fördelar resurser och nyttigheter.
G.A. Cohen är en framstående teoretiker på området om distributiv rättvisa och hans artikel On the Currency of Egalitaran Justice (1989) är en av de viktigaste bidragen i teoribildningen tur-egalitarianism (Arneson 2006). Cohen förordar en princip som säger att vi ska vara jämlika i ”tillgång till fördelar” och att verkliga val kan rättfärdiga annars oacceptabla ojämlikheter (Cohen 2013:98). Tur-egalitarianism är en inriktning inom distributiv rättvisa där tur, otur och val placeras i centrum för hur vi bör se på rättvisa och fördelning. En idékritisk studie av just Cohens tur-egalitarianism kan motiveras genom att teorin placerar distinktionen mellan tur och otur, i kontrast till ett verkligt val, i själva kärnan av en rättviseteori. Tidigare teoretiker har också diskuterat till synes godtyckliga faktorer som en illegitim grund för ojämlikhet, ett exempel är Rawls s.k. naturliga och sociala lotteri som används som argument för hans rättviseprinciper. Rawls lägger dock större vikt vid samhällskontraktet och slöjan av okunnighet än det intuitiva argumentet som rör det sociala och naturliga lotteriet (Kymlicka 1990:66). Tidigare teorier har följaktligen inte givit tur och otur en sådan central roll som görs i tur-egalitarianism. Dessutom beskrivs det tur-egalitära projektet som ”a work that is very much in progress” (Arneson 2006:1). Tur-egalitarianism är alltså i ett jämförande perspektiv - med politiska rättviseteorier som jämförelsepunkt - en ny inriktning som fortfarande inte är helt utforskad. Det verkar därför vara en lämplig teori att fördjupa sig i.
Preciserat syfte är således att kritiskt granska G.A. Cohens tur-egalitarianism för att undersöka rättviseteorins brister och således göra ett bidrag till teorin och diskursen.
Forskningsfråga: Vilka problem har G.A. Cohens tur-egalitarianism som rättviseteori?
1.4. Avgränsningar
5
det är relevant i förhållande till undersökningens syfte och forskningsfråga, det vill säga Cohens tur-egalitarianism. En kartläggning av debatten kommer alltså inte göras. Det finns också en fråga om omfördelningens domän, det vill säga om huruvida eventuell omfördelning bör ske inom ett visst område, exempelvis inom en stat eller på global nivå. Denna fråga kommer också lämnas obehandlad till förmån för de mer teoretiska argumenten om vad vi bör omfördela och varför. Jag kommer redogöra för den kritik av andra forskare som jag menar är relevant i relation till Cohens teori, inte heller här gör jag en kartläggning av all kritik som riktats mot hela teoribildningen tur-egalitarianism. Ytterligare en avgränsning är att jag inte ämnar ta ställning i debatten om hur viktig kopplingen mellan teori och praktik är i teorier om distributiv rättvisa.
2. Diskursanknytning
2.1. Tidigare forskning
John Rawls A Theory of Justice från 1971 är ett viktigt bidrag till den moderna politiska filosofin i allmänhet och Cohens teori i synnerhet. Många moderna rättviseteorier, inklusive teorin som står i centrum i den här studien, kritiserar och bygger vidare på Rawls tankar (Kymlicka 1990:59). En kort redogörelse för Rawls teori är därför rimlig. Den grundläggande idén är att sociala primära nyttigheter – ex. inkomst, egendom och förutsättningar för självkänsla – ska fördelas jämlikt, så länge en ojämlik fördelning är till gagn för de sämst ställda (Rawls 1971:291). Viktigt att framhålla om Rawls rättviseteori är att det är en teori för hur institutioner bör organiseras, inte för hur individer bör handla (Rawls 1971:28).
6
preferenser, naturgivna förmågor eller sin sociala position (Kymlicka 1990:65–66). Jag kommer inte gå in vidare på kontraktsargumentet i den här studien.
En viktig kritik mot Rawls rättviseteori är att den är okänslig för val och ambitioner. Detta exemplifieras i Kymlickas resonemang rörarande trädgårdsmästaren och tennisspelaren. Invändningen om tennisspelaren och trädgårdsmästaren är en kritik som bygger på ett hypotetiskt exempel där två personer börjar med jämlika resurser för att sedan göra olika val. De båda börjar med lika mycket bördig mark och trädgårdsmästaren använder sina ursprungliga resurser för att odla mat och sälja varorna för att göra vinst och utveckla sin verksamhet medan tennisspelaren bygger en tennisbana för att ha möjlighet att ägna sig åt sitt intresse. Enligt differensprincipen tillåts trädgårdsmästaren bara få det bättre ställt om tennisspelaren också får det. Detta kan tyckas märkligt ur ett rättviseperspektiv. De startade med samma resurser, gjorde diametralt olika val som de båda är nöjda med, och trots det måste resurser omfördelas från trädgårdsmästaren till tennisspelaren enligt differensprincipen. Slutsatsen är att teorin är okänslig mot val och ambitioner (Kymlicka 1990:82). Den här invändningen är viktig för Cohen och något som han förhåller sig till i sin teori.
7
Dworkins och Rawls rättviseteorier är relevanta för Cohens egen position då den utvecklats från delar ur de båda teorierna och ur kritik mot dem. Det kommer senare klargöras att Cohen omfamnar godtycklighetsprincipen – det intuitiva argumentet som följer av det sociala och det naturliga lotteriet - men inte differensprincipen. Han håller med Dworkin om att invändningen rörande trädgårdsmästaren och tennisspelaren kräver att större hänsyn tas till personers val men samtidigt motsätter han sig Dworkins snäva syn om att resurser är det enda föremålet för distributiv rättvisa.
2.2. Begrepp och distinktioner
Amartya Sens (1980) inflytelserika artikel Equality of what? är viktig för jämlikhetsdiskursen och för Cohens teori. Artikelns titel är talande, det Sen vill understryka är att om man håller jämlikhet som ett värde som är viktigt ur ett rättviseperspektiv måste man specificera de relevanta dimensionerna som människor rimligtvis bör vara jämlika i. Det är trots allt så att människor i många avseenden är olika, och de flesta skillnader mellan människor är inte viktiga för vad som utgör en rättvis fördelning eller en rättvis jämlikhet. De som förespråkar jämlikhet måste därför specificera vad som är jämlikhetens valuta (currency). Med andra ord: Vad är det egentligen som vi bör vara jämlika i?
En viktig skiljelinje inom jämlikhetsdiskursen är vad som brukar benämnas en strikt egalitär idé i kontrast till en egalitär prioritetsidé. I den strikta idén är det någon eller några dimensioner som vi ska vara jämlika i oavsett den initiala positionen hos de som är föremål för omfördelning, medan i prioritetsidén prioriteras de som har det sämst ställt vid eventuell omfördelning (Parfit 1997:213). Denna distinktion är viktig eftersom de två idéerna kan komma i konflikt med varandra. En förespråkare för prioritetsidén kan förorda en omfördelning till de sämst ställda även om den totala jämlikheten skulle gynnas av en annan omfördelningsstrategi. Den strikta jämlika idén förespråkar den fördelning där utfallet blir så jämlikt som möjligt i relevanta dimensioner oavsett vilka relativa skillnader som existerar. Ett exempel på prioritetsidén är Rawls differensprincip i fördelningen av primära sociala nyttigheter, förutsatt att inte omfördelningen inskränker grundläggande fri- och rättigheter (Rawls 1971:291). Robert Nozick ger istället uttryck för en strikt jämlikhetsidé i avseende på rättigheter (Nozick 1974:506).
8
uttalade och kalkylerade risker utfaller i en situation där agenten hade möjlighet att inte ta risken ifråga. Oförskylld tur handlar om hur tur/otur utfaller oberoende av kalkylerade risker eller möjlighet för agenten att förutse, påverka eller undvika utfallet (Dworkin 2000:73). Någon är med andra ord offer för oförskylld otur om hon drabbas av en genetisk sjukdom som inte kunde ha undvikits, och offer för vald otur om hon förlorar en vadslagning som hon frivilligt deltagit i.
3. Metod
3.1. Argumentationsanalys
Argumentationsanalys är en analysteknik för att beskriva de argument som förekommer i en debatt eller en text. Forskaren beskriver och preciserar argument som framförs i en viss fråga (Beckman 2005:38). Ofta presenteras argumenten sedan i form av ett argumentationsschema. Att presentera argumentationen i ett argumentationsschema är dock inte lämpligt för den här studien eftersom Cohens teori förekommer i många olika texter och som ett svar till andra teorier. Att formalisera argumenten i ett schema riskerar att bli otydligt. En löpande text är att föredra för att återge och precisera Cohens argument på bästa sätt.
Att beskriva och precisera argumenten på ett bra sätt är centralt för att idékritiken sedan ska bli lyckad. En feltolkning eller missuppfattning kan i värsta fall leda till att den idékritiska analysen diskuterar fel saker. I boken Methods of analytical political theory (Blau 2017:264) ges några handfasta råd för den som ska tolka och återge en filosofisk text. Några av dessa kan te sig självklara men är ändock användbara. Det handlar om att läsa noggrant, tänka på kontexten såväl som det filosofiska innehållet. Att vara kritisk mot sina egna tolkningar och öppet diskutera oklarheter och egna tolkningar poängteras.
Det rent beskrivande i argumentsanalysen är inte huvudsyftet i för den här studien utan bör istället betraktas som en nödvändighet för att sedan kunna genomföra idékritik.
3.2. Idékritik som metod
9
giltighet, empiriska hållbarhet och normativa rimlighet (Beckman 2005:58). Dessa tre kriterier kommer nu redovisas.
3.3. Logisk giltighet
Ett resonemang är giltigt när det saknar motsägelser och har giltiga slutledningar. Kriteriet av motsägelsefrihet är uppenbart, en argumentation är inte giltig om man säger ”A är B” för att sedan gå vidare att säga ”A är inte B, utan C”. I politiska filosofiska texter är motsägelser av detta slag självklart sällsynt, att hitta en motsägelse kräver snarare en noggrann läsning och förståelse av implikationer av tidigare ståndpunkter och argument i förhållande till den eventuella motsägelsen (Beckman 2005:59).
Kravet på giltiga slutledningar betyder att förhållandet mellan premisser och slutsatser måste utgöra ett konklusivt argument. En argumentation kan vara motsägelsefri men samtidigt inte leda till en giltig slutledning. Premisserna kan också vara riktiga och motsägelsefria utan att dem ger stöd till slutsatsen. En ytterligare komponent är att en slutsats kan vara ogiltig om den innehåller premisser som är irrelevanta för slutsatsen (Beckman 2005:60–61)
3.4. Empirisk hållbarhet
Argumentationer grundar sig delvis i olika empiriska utsagor om hur något är eller ser ut. Dessa kan vara implicita eller explicita och en idékritikers roll är att pröva om de stämmer. Detta kan sammanfattas i tre frågor:
1. Redovisas belägg för de påståenden som görs? 2. Är de belägg som redovisas hållbara?
3. Är de påståenden som görs möjliga att pröva? (Beckman 2005:66)
10
3.5. Normativ rimlighet
Ofta är det inte logiska och empiriska brister i en ståndpunkt som ger oss skäl att godta eller förkasta den. Den normativa rimligheten prövas genom att ta ställning till de värden som anförs i argumentationen eller ståndpunkten är rimliga. Det finns i huvudsak två sätt att genomföra en sådan kritik (Beckman 2006:69).
Intern kritik handlar om att problem i argumentationen utifrån samma premisser eller utgångspunkter som författaren till teorin har. Detta kan göras genom att påvisa inkoherens, med det menas att de normativa påståenden eller de eventuella handlingsrekommendationerna som görs inte har stöd i tidigare principer eller värden som författaren till texten tycks stå för. En annan typ av intern kritik är att visa på de värden som en teori vill främja skulle undergrävas om läran omsattes till praktik. En tredje strategi är att visa att grundläggande principer i argumentationen inte är förenliga med varandra. Intern kritik kan också handla om att påvisa oklarheter i en argumentation (Beckman 2005:72–73).
Extern kritik handlar inte om att kritisera teorin utifrån samma utgångspunkter som författaren till texten utan handlar istället om att påvisa att något är normativt orimligt utifrån andra principer eller värden. Det är grundläggande för en lyckad extern kritik att idékritikern är transparent med vilka andra värden som argumentationen prövas mot (Beckman 2005:75–76).
3.6. Metodens begräsningar
I en idécenterrad studie är argumentet i fokus, snarare än aktören som framför dem. Denna strategi är passande givet forskningsfrågan. Jag är intresserad av rättviseteorin som sådan, inte Cohen som politisk teoretiker. Det finns dock en risk att förbise relevanta aspekter i argumentationen genom att inte ta hänsyn till aktören som framför dem. Denna risk är sannolikt större om texterna i fokus i studien är avsevärt äldre texterna i den här studien men det finns fortfarande skäl att hålla detta i åtanke. Jag har ägnat en del plats åt diskursen som Cohen har skrivit i för att sätta in Cohen i ett sammanhang i syfte att minska risken för feltolkningar.
11
forskare som en av de mest inflytelserika inom diskursen (Se ex. Arneson 2006) och en del kritik, om kritiken är lyckad, är sannolikt också träffande för andra tur-egalitära teorier.
G.A. Cohen har publicerat texter i politisk filosofi sedan 70-talet och av praktiska skäl har det inte varit möjligt att läsa alla hans publikationer. Alla publikationer är givetvis inte av intresse för forskningsfrågan men det finns likväl en risk för att jag har missat aspekter som är relevanta för studien. Det finns också en risk att jag inte redogjort för relevant kritik mot Cohens rättviseteori av forskare jag inte har läst. Dessa två problem har dock varit svåra att åtgärda givet undersökningens tidsram.
4. Cohens position
4.1 Bakgrund
Cohens tur-egalitarianism1 återfinns i flera av hans publikationer i olika versioner och med olika
begrepp. Trots detta vidhåller han en och samma normativa övertygelse över tid.
Cohen motsätter sig ojämlikhet som har sitt ursprung i godtyckliga faktorer. De fördelar personer erhåller på grund av godtyckliga faktorer som födelseplats, naturliga förmågor och icke valda sociala förhållanden är orättvisa, detta följer av Rawls intuitiva argument rörande det sociala och naturliga lotteriet. Den egalitära intuitionen säger då enligt Cohen att strikt jämlikhet bör eftersträvas i relevanta dimensioner. Men för att ta den kända invändningen om tennisspelaren och trädgårdsmästaren på allvar måste ett skifte från strikt jämlikhet till en teori som tar val och ansvar över handlingar göras. Givet samma utgångspunkt, varför ska någon betala för någon annans genuina val? (Cohen 2006:444)
En annan viktig komponent i Cohens tur-egalitarianism är att han motsätter sig John Rawls syn angående att samhällets grundstruktur är objekten för vilken distributiv rättvisa riktar sig mot. Cohen menar att det finns en orättvisa när skillnader i resurser eller nyttigheter inte reflekteras av val utan av turliga och oturliga omständigheter. Dessa godtyckliga skillnader som uppstår är en funktion av individen och av den grundläggande strukturen i samhället vilket gör att distributiv rättvisa måste handla om både individen och samhällets struktur (Cohen 1997:12).
1 Observera att jag använder en svensk översättning av både On the currency of egalitarian justice
12
4.2. Cohens tur-egalitarianism
Cohens tur-egalitarianism presenteras först i artikeln On the Currency of Egalitarian Justice (1989). Hans utgångspunkt är en strikt egalitär syn, det vill säga att vi bör vara jämlika i vissa specificerade dimensioner. Detta står i konstrast till den prioritetsidé där en grupp eller personer prioriteras vid omfördelning. Cohen förordar ett så kallat svagt ”equalisandum”. Med det avses att i dessa dimensioner som vi bör vara jämlika i är inte jämlikheten absolut. Det finns andra konkurrerande värden som vi borde ta hänsyn till i situationer som rör fördelning utöver jämlikhet (Cohen 2013:81). Detta svaga equalisandum är viktigt eftersom teorin skyddar sig mot en del kritik, men samtidigt ger detta svaga equalisandum upphov till oklarheter i avseende på när och i vilken utsträckning rättviseprincipen kan inskränkas till förmån för andra värden. Detta kommer diskuteras vidare i nästa avsnitt.
En person blir exploaterad när hon orättfärdigt utnyttjas eller faller offer för oförskyld otur när oturen inte är ett resultat av ett val. Cohen vill eliminera exploatering och oförskylld oturs inverkan på fördelning av fördelar (Cohen 2013:79). Fördelar är ett centralt begrepp inom teorin som jag har skäl att återkomma till senare.
13
Istället för att avfärda välfärd som något vi bör vara jämlika i bör principen alltså revideras. Cohens princip är lika tillgång till fördelar. Han förordar lika tillgång till fördelar men påpekar samtidigt att fördelar inte lätt definieras. Cohen definierar tillgång som något man har möjlighet och kapacitet att tillskansa sig (Cohen 2013:99). Begreppet fördelar ges inte en precis definition men innefattar både välfärd och resurser.
Som försvar för Cohens valuta presenterar han ett hypotetiskt exempel och anspelar på en sorts egalitär intuition. Exemplet handlar om en olycksdrabbad person och huruvida det är rimligt att kompensera henne för sina besvär. Det hypotetiska exemplet är ämnat till att visa att både jämlikhet i möjlighet till välfärd och jämlikhet i resurser är orimliga definitioner av jämlikhetens valuta.
Den olycksdrabbade personen är förlamad och behöver en rullstol. Cohen menar att hon bör kompenseras för nackdelen som sådan - inte för att hennes välfärd har minskat. Egalitärer skulle kompensera den olycksdrabbade även om det visade sig att hennes välfärdsnivå var ovanligt hög trots kompensation. Om den olycksdrabbade har ovanligt goda möjligheter till välfärd skulle detta inte heller rimligtvis utesluta kompensation, till exempel om hon råkade vara väldigt gladlynt person. Cohens poäng är att det varken är välfärd eller goda möjligheter till välfärd som rimligtvis ligger till grund för kompensation till en olycksdrabbad person i en egalitär teori. I exemplet har också den olycksdrabbade ovanligt god rörlighet i sina armar, men det är väldigt smärtsamt för henne att röra dem. Det finns en medicin som skulle lindra plågorna, och Cohen menar att besväret bör kompenseras. Cohen vill belysa att bristande välfärd borde vara en grund för kompensation oavsett vilka resurser en person innehar. Detta är något som Dworkin med sin idé om jämlikhet i resurser skulle motsätta sig. För att argumentet ska få någon bäring måste resurser här förstås som fysisk förmåga men inte avsaknad av smärta (Cohen 2013:101ff).
14
Cohen menar att stora faktiska skillnader i fördelar kan vara ett relativt påtagligt tecken på en ojämlik och orättvis tillgång till fördelar, men orättvisan handlar inte om fördelarna i sig utan i istället om tillgången till dem. När vi avgöra om omfördelning eller kompensations krävs ur rättvisesynpunkt frågas personer med nackdelar om de kunde ha undvikit nackdelarna i fråga eller i nuläget har möjlighet att övervinna dem. Om nackdelen inte har sin grund i ett val bör den kompenseras genom omfördelning och om den går att övervinna bör stöd för att övervinna nackdelen utgå (Cohen 2013:107–108).
Cohen menar att en stor del av det egalitära syftet är att eliminera den oförskyllda oturens påverkan på fördelningen av fördelar. Oförskylld tur/otur är en fiende till en rättvis fördelning och verkliga val rättfärdigar de annars oacceptabla förekomsterna av ojämlikhet som kan uppstå (Cohen 2013:134).
Cohen påpekar att genom att placera valet i centrum för en rättviseteori blir teorin tätt förknippat med det metafysiska problemet som rör den fria viljan contra determinism. Samtidigt tonas problemet ned genom att hävda att verkliga val bör ses som en gradfråga. Ju mer relevant information personen ifråga har innan valet görs – desto mindre anspråk på kompensation efteråt om utfallet blir till personens nackdel (Cohen 2013:139–140).
Cohens tvåstegsprocedur:
1. Ojämlikheter i välfärd eller resurser ger en potentiell grund för kompensation 2. Ojämlikheten kompenseras om den inte har sin bakgrund i ett val (Cohen 2013:108) Cohens version av tur-egalitarianism bedömer om en nackdel är rättvis baserat på en uppsättning frågor om den missgynnade personens ansvar (Cohen 2013:110). Cohen skriver ”en uppsättning frågor” men den enda frågan han tycks ställa är om nackdelen föregicks av ett val eller inte. Han ger inga andra exempel på vad som kan implicera ansvar förutom valet. Cohens definition av ansvar och tur har beskrivits av Lippert-Rasmussen (2018) som:
“Y is a matter of luck for X if, and only if, (i) X is not responsible for Y; and (ii) X is not responsible for Y if, and only if, Y is not, in an appropriate way, the result of a choice made by X.”
15
I Why Not Socialism (2009) förordar Cohen en princip som han kallar den socialistiska principen om lika möjligheter. Artikeln börjar med ett hypotetiskt exempel där en grupp människor tillsammans åker på en campingtur. Cohen argumenterar för att under campingturen är det två principer som förverkligas; gemenskapsprincipen och principen om socialistiska möjligheter. Han argumenterar sedan för att dessa principer inte bara är önskvärda under en campingtur utan även utanför den specifika situationen (Cohen 2013:37).
Cohen fortsätter med att skilja på tre olika principer som manifesterar idén om lika möjligheter. Den första kallar han för den borgerliga principen för lika möjligheter, där lika möjligheter betyder jämlika grundläggande fri- och rättigheter. Den vänsterliberala principen för lika möjligheter går längre än den borgliga och kompenserar för sociala omständigheter som den borgliga principen inte tar hänsyn till. När den vänsterliberala principen om lika möjligheter är uppnådd kompenserar den fullt ut för personers sociala bakgrund och människors liv beror på medfödda förmågor och val. Den socialistiska principen om lika möjligheter går ett steg längre. Utöver att kompensera för sociala omständigheter kompenseras även skillnader som har sin grund i medfödda förmågor, det vill säga ojämlikhet som uppstår genom medfödda talanger eller förmågor ses som en källa för orättvisa. Cohen menar att även nackdelar som härrör från medfödda förmågor är lika lite valda som sociala omständigheter. Den socialistiska principen korrigerar alla icke-valda nackdelar, även dem som härrör från att personer med exakt likadan social bakgrund har skillnader i medfödd förmåga som påverkar deras livsutsikter. Detta gör att när den socialistiska principen om lika möjligheter är uppnådd kan skillnader i utfall bara avspegla personers smak, val och preferenser. Cohens exempel på en sådan skillnad under den socialistiska principen om lika möjligheter är skillnad i inkomst som har sin bakgrund i hur två personer prioriterar fritid contra lönearbete. Cohen understryker att den socialistiska principen om lika möjligheter inte är en princip som enbart ämnar utjämna möjligheten till fördelar utan också kan omfördela möjligheter. Det vill säga att det är möjligt att inskränka någons möjligheter till förmån för att främja andras (Cohen 2013:39ff).
16
socialistiska principen om lika möjligheter är uppnådd behöver den socialistiska principen av lika möjligheter kompletteras med ytterlige en princip; gemenskapsprincipen. Med gemenskap syftar Cohen på att personer tar hand om varandra, bryr sig om varandra och att de dessutom bryr sig om att de bryr sig om varandra. Den bakomliggande idén är att två personer som har stora skillnader i resurser eller välfärd inte kan känna gemenskap med varandra eftersom de ställs inför olika svårigheter i livet. Slutsatsen är att vissa ojämlikheter som inte förbjuds av den socialistiska principen om lika möjligheter borde förbjudas genom gemenskapsprincipen (Cohen 2013:46ff). Cohen är otydlig i om han anser att dessa två värden, rättvisa och gemenskap, kommer i konflikt med varandra. Detta är något som kommer diskuteras vidare i nästa avsnitt.
4.3. Sammanfattning av Cohens position
Även om Cohens tur-egalitarianism uppstår i lite olika skepnader och att olika begrepp används i hans texter så är det rimligt att se positionen som en konsekvent hållning över tid.
Den grundläggande normativa ståndpunkten är densamma, nackdelar – resursbrist eller bristande välfärd - som har sin bakgrund i något som agenten inte har valt är orättvisa eftersom valet implicerar ansvar. En egalitär behöver bry sig om både resurser och välfärd, och det relevanta är om ojämlikheter kan spåras till val eller inte. En strikt jämlik fördelning av fördelar tar inte val på allvar, därav skiftet från strikt jämlikhet i fördelar till jämlikhet i tillgång till fördelar eller socialistiska möjligheter.
För att återkoppla till Sens fråga; Cohen menar att vi ska vara jämlika i tillgången till fördelar eller (socialistiska) möjligheter. Det verkar inte vara någon substantiell skillnad mellan de båda principerna.
17
”Som jag förstår egalitarismen förordar den inte upprättelse för nackdelar i allmänhet, snarare riktar den in sig på ”ofrivilliga” nackdelar, det vill säga av en typ som inte avspeglar i individers val” (Cohen 2013:107). ”den socialistiska principen om lika möjligheter kompenserar för alla icke-valda nackdelar” (Cohen 2013:40).
Jag kommer i min analys benämna både principen om jämlikhet i tillgång till fördelar och principen om socialistiska möjligheter för den tur-egalitära principen. Även om den grundläggande normativa principen är densamma i de båda texterna finns en skillnad, nämligen att Cohen villkorar den tur-egalitära principen med en gemenskapsprincip i den senare texten Why Not Socialism? (2009).
5. Analys
I det här avsnittet riktar jag först intern kritik mot Cohens teori rörande principer som kan komma i konflikt med varandra och argumenterar för att Cohen har problem med att definiera en rättvis fördelning eftersom det verkliga valet är svårdefinierat. Därefter argumenterar jag för att det tycks orimligt att alltid omöjliggöra kompensation för nackdelar enbart för att nackdelen härrör från ett val. Jag visar att Cohens ”fördelar” och ”nackdelar” är oklara begrepp och pekar på ett empiriskt ohållbart påstående rörande nackdelar som inte är möjliga att kompensera fullt ut. Jag riktar extern kritik mot teorin och menar att om den omsattes till praktik finns risk för ett ineffektivt och svårhanterligt transföreringsystem. Slutligen presenterar jag extern kritik av Cohens teori från andra forskare och diskuterar hur Cohens teori kan svara mot den.
5.1 Gemenskapsprincipen och den tur-egalitära principen
Ett sätt att visa på interna problem i en argumentation är att visa att två principer inte är förenliga med varandra (Beckman 2005:73). Cohens gemenskapsprincip och den tur-egalitära principen inte kan vara uppfyllda samtidigt enligt Cohens egen definition av principerna. Avsaknaden av en prioritetsordning mellan principerna gör att det är oklart hur de förhåller sig till varandra.
18
utan snarare att gemenskap mellan människor önskvärt för ett gott samhälle, vilket han tycks ha rätt i. Kritiken ämnar inte ifrågasätta gemenskap som ett normativt eftersträvansvärt ideal utan istället Cohens otydlighet när det gäller förhållandet mellan principerna. Cohen undviker explicit frågan om huruvida dessa två värden står i konflikt med varandra. Han skriver ”Men vore det en orättvisa att förbjuda de transaktioner som skapar sådana ojämlikheter? […] jag vet inte svaret på den frågan.” (Cohen 2013:50).
Om det är så att den tur-egalitära principen ger upphov till stora ojämlikheter som i sin tur omöjliggör gemenskap är det tydligt att dessa två värden inte kan vara uppfyllda samtidigt. Ett alternativ som Cohen själv överväger men inte utvecklar vidare är att gemenskapsprincipen utgör ramen för vilken den tur-egalitära principen sedan kan verka (Cohen 2013:50). Men för att gemenskapsprincipen skulle kunna utgöra ramen för den tur-egalitära principen måste gemenskapsprincipen ses som överordnad den tur-egalitära. Detta ger Cohen inga belägg för. Cohen skriver dock att andra värden kan, och sannolikt bör, ha betydelse förutom rättvisa i frågor om fördelning (Cohen 2013:81). Som jag ser det är gemenskap just ett sådant värde för Cohen, men Cohen borde i så fall vara öppen med detta. Han borde säga att gemenskap och rättvisa kan komma i konflikt med varandra och att det ibland är nödvändigt att inskränka rättvisan till förmån för gemenskapen, med det gör han inte.
19
5.2 Det oklara valet
Cohen menar att verkliga valet rättfärdigar oacceptabla ojämlikheter (Cohen 2013:134). Vad är egentligen ett verkligt val?
Cohen försöker till viss del undvika denna viktiga fråga genom att säga att det verkliga valet är en gradfråga som beror på hur mycket information som agenten hade innan valet gjordes (Cohen 2013:134). Cohen (2013:46) argumenterar vidare kraftfullt och tämligen underhållande mot determinism, det vill säga de som ifrågasätter det verkliga valets själva existens, i följande passage:
” […] anklaga eller beröm överhuvudtaget aldrig någon för att den valt att göra någonting, och lev därför i fortsättningen ditt liv på ett annorlunda sätt än vad vi båda vet att du har du har levt hittills”
Även om man delar Cohens syn på att det verkliga valet existerar, återstår ändå problemet med att avgöra när något är ett verkligt val eller inte. Cohens kriterie om relevant information är otillräckligt. Det tycks vara riktigt att relevant information är en del av vad som kan utgöra ett verkligt val. Det verkar dock finnas fler komponenter som är relevanta för vad som utgör ett verkligt val. Det finns strukturer och normer, grupptryck, slentrianmässigt beteende och så vidare. Att en person har relevant information behöver inte likställas med en person är autonom i sina beslut. Det finns sannolikt situationer där en person har relevant information men strukturer eller påtryckningar från andra personer gör att det är tveksamt om personen kan nekas kompensation om ett val leder till nackdelar. Att personer tar autonoma beslut verkar ha betydelse för hur vi bör se på ojämlikheter som uppstår efter val. Detta är något som Cohen inte tycks ta hänsyn till eftersom det enda kriteriet han diskuterar är relevant information. Det är möjligt att kravet på autonomi är implicit i Cohens resonemang men även då kvarstår gränsdragningsproblemet kring vad som utgör ett verkligt val.
20
fördelning är eftersom det valet utgör grunden för rättvisa ojämlikheter i hans rättviseteori. Problemet med det verkliga valet tycks alltså vara större än bara ett praktiskt problem.
Det går att invända mot mitt resonemang genom att hävda att det inte är nödvändigt att definiera innebörden av ett verkligt val för att komma fram till den tur-egalitära principen. Man kan invända genom att hävda att om vi formulerade en acceptabel definition och ett sätt att avgöra när något är ett verkligt val contra tur/otur skulle den tur-egalitära principen ge utryck för en rättvis fördelning. Detta är ett riktigt resonemang och frågan förskjuts i så fall till huruvida en rättviseteori behöver vara praktiskt tillämpningsbar på verkliga situationer eller inte. Detta är en fråga som jag inte ämnar ta ställning till i den här studien eftersom den tycks kräva en undersökning i sig för att besvara på ett tillfredställande sätt.
Oavsett vilken hållning man har i frågan om hur viktig rättviseteoriers praktiska tillämpningsbarhet är, så är det rimligt att konstatera att innan det verkliga valet klargörs ytterligare kan Cohens rättviseteori inte praktiskt genomföras på ett realistiskt sätt.
Cohen verkar dock själv inte anse att detta är ett problem. Cohen (2008:155) skriver:
”[…] I have moved to the thought that justice is justice, whether or not it is possible to achieve it, and that to confirm our conception of justice to what is achievable creates distortions in our thought also in our practices”
21
5.3 Kausalt ansvar och rättvis kompensation för nackdelar
Även om vi kan hitta en acceptabel definition på ett verkligt val så återstår frågan om det är rimligt att valet utesluter kompensation för nackdelar ur ett rättviseperspektiv som Cohen tycks föreslå (Cohen 2013:107).
Som jag förstår den tur-egalitära principen kompenserar den för alla skillnader i fördelar/nackdelar som har sitt ursprung i godtyckliga faktorer och omständigheter som agenten inte kan påverka. Cohen skriver att en nackdel inte kompenseras om den har sitt ursprung i ett val eftersom valet implicerar ansvar över konsekvenserna (Cohen 2013:107)
Men det finns situationer där en person ställs inför två val med ofördelaktiga utfall och kan därför inte rimligtvis hållas fullt ansvarig över konsekvenserna och därmed nekas kompensation även från en utgångspunkt av radikalt jämlika möjligheter. Att en person har gjort ett val med två dåliga alternativ gör knappast att nackdelarna som uppstår är rättvisa. En kan då invända att det är valen som leder fram till situationen med ofördelaktiga alternativ som är relevanta. Valen måste istället ses som en kedja av händelser där en serie av val är nödvändigt för ansvar över konsekvenser, och att ansvar över konsekvenserna alltid föregås av val någon gång i händelsekedjan.
Men det verkar orimligt att en person alltid förlorar sin rätt till kompensation enbart för att agenten har gjort ett val. Detta ska påstående styrks av ett hypotetiskt exempel baserat på en extern kritik av Cohens rättviseteori av Elizabeth Anderson (1999:297–298). Anderson förklarar dock inte varför uteslutandet av kompensation tycks orimligt i den hypotetiska situationen, utan endast att det verkar orimligt.
22
om hon inte hade gjort det hade hon inte blivit skadad. Med kausalt ansvar menas att en agent är ansvarig över att en viss händelse har skett, att det finns en koppling mellan en handling och dess konsekvenser (Oshana 1997:73). Cohen tycks bara ta hänsyn till det kausala ansvaret för huruvida en nackdel är rättvis eller inte. Han menar att om en nackdel föregås av ett val är den rättvis. Det verkar dock onekligen finnas flera faktorer än förekomsten av ett val som avgör huruvida en nackdel är rättvis eller inte och i förlängningen om den bör kompenseras ur ett rättviseperspektiv. Att inte ta hänsyn till dessa faktorer ger upphov till en intuitivt märklig syn på rättvis kompensation och i sin tur på en rättvis fördelning. Jag återkommer till denna kritik när jag diskuterar Elizabeth Andersons invändningar mot tur-egalitarianism som rättviseteori.
5.4. Angående valutan
Tillgång till fördelar eller socialistiska möjligheter är Cohens jämlikhetens valuta. Cohens argumentation angående jämlikhet i resurser och jämlikhet i möjlighet till välfärd är övertygande. Det verkar vara riktigt att inte enbart fokusera på resurser utan att bry oss om hur resurser påverkar människor. Samtidigt tycks det finnas skäl att förse människor med vissa resurser oavsett deras välfärdsnivå. Det verkar också riktigt att ta hänsyn till personers val och preferenser i den mån det är möjligt och därför skifta från jämlikhet i fördelar till jämlikhet i tillgång till fördelar eller socialistiska möjligheter. Det Cohen vinner på att inkludera båda aspekterna – resurser och välfärd - förlorar han på att vara vag. Han använder fördelar och nackdelar konsekvent i hans publikationer utan att faktiskt definiera vad som egentligen utgör en fördel och nackdel. Detta påpekar han själv som en eventuell svaghet (Cohen 2011:108– 109). Ett klargörande, eller åtminstone ett helhjärtat försök till ett klargörande skulle gynna teorin.
5.5. Omöjlig kompensation
23
att delvis kompensera för dessa icke-valda nackdelar. Den relevanta frågan är snarare, givet att det inte är möjligt att kompensera för alla icke-valda nackdelar fullt ut, vilken omfördelning är rättfärdigad? Här ger Cohen inga besked.
5.6. Ineffektivitet
Av den tur-egalitära principen följer att nackdelar som inte har sin grund i val är orättvisa, av det följer att även fördelar som inte har sin grund i val är orättvisa. Omfördelning mellan de som har haft tur till de som haft otur är följaktligen konsekvensen av principen. Cohen menar att distributiv rättvisa måste handla om samhällets grundstruktur såväl som individer (Cohen 1997:12). Av detta följer att resurser omfördelas på individnivå men Cohen ger inga förslag på hur detta praktiskt ska gå till. Det finns en risk att ett sådant transfereringssystem blir ineffektivt och svårhanterligt även om det uppfyller det tur-egalitära rättvisekravet. Återigen handlar detta om relevanta trade-offs mellan rättvisa och andra värden som Cohen undviker.
5.7. Elizabeth Andersons kritik
Elizabeth Anderson har skrivit två slagkraftiga, inflytelserika och flitigt citerade artiklar där hon kritiserar G.A. Cohen och andra teoretiker som sympatiserar med den tur-egalitära teorin. Hon försöker dels visa att teorin är orimligt hård oförlåtande och dels att den misslyckas med att visa medborgare hänsyn och respekt (Anderson 1999). Anderson argumenterar vidare att Cohen har missuppfattat syftet med distributiv rättvisa genom att enbart fokusera på resurser och nyttigheter. Hon menar att distributiv rättvisa i huvudsak måste handla om mellanmänskliga relationer (Anderson 2010). Andersons kritik är inflytelserik och flera hävdar att den är övertygande (Lippert-Rasmussen 2018). Jag kommer redogöra för den kritik som är relevant för Cohens version av tur-egalitarianism för att sedan diskutera hur Cohens teori kan svara mot kritiken.
5.8. Anderson - En oförlåtande rättviseteori
24
sådan situation kan inte tur-egalitärer bistå hjälp och resurser för att hjälpa de drabbade eftersom det är ett medvetet val att inte flytta från riskzonen. Det enda sättet för tur-egalitärer att komma undan detta problem enligt Anderson är genom paternalism, att tvinga personer att teckna försäkringar för att skydda dem mot vald otur. En sista poäng gör Anderson när hon påpekar att kvinnor utför det mesta av det obetalda arbetet och därmed får mindre fördelar på arbetsmarknaden. Detta är också ”valt” vilket leder till en sexistisk teori som missgynnar kvinnor (Anderson 1999). Anderson förutsätter i sin kritik att det går att avgöra när något är ett verkligt val och inte. Jag gör samma antagande när jag kommenterar kritiken.
5.8.1. Sexism-argumentet
Det slutliga argumentet som Anderson framhåller angående sexism håller inte. De nackdelar som kvinnor möts av just därför att de är kvinnor ska elimineras ur rättvisesynpunkt. Det finns alltså inget utrymme för sexism när den tur-egalitära principen är uppnådd (förutsatt att kön är icke-valt och att sexism inte ses som nackdelar som beror på val gjorda av kvinnor).
5.8.2. Förtjänst och den tur-egalitära principen
Hennes exempel med bilföraren och de personer som är utsatta för risk på grund av var de bor sätter däremot fingret på två problem som följer av Cohens distinktion mellan val contra tur/otur som grund för rättvisa ojämlikheter. Exemplet med bilföraren visar att teorin är okänslig för proportionen mellan en tagen kalkylerad risk och dess eventuella negativa konsekvenser. Exemplet med de som bor i riskzon för naturkatastrofer visar på att Cohens distinktion inte tar hänsyn till hur stor uppoffring det skulle vara att inte ta en kalkylerad risk. Båda dessa aspekter är problem för Cohens teori.
25
förlorande spelaren i en vadslagning även om de båda är offer för vald otur. Denna skillnad verkar vara relevant för vad som utgör rättvis kompensation.
Dessa tre exempel; arbetaren, bilisten och de som bor i riskzoner för naturkatastrofer visar att enbart valet och det kausala ansvaret över nackdelen inte alltid är tillräckligt för att rimligtvis neka kompensation vid händelse av vald otur.
Det som tycks saknas i Cohens tur-egalitarianism är en idé om förtjänst som ibland skiljer sig från val. Förtjänst är idén om att personer kan genom sitt sätt att handla förtjäna vissa nackdelar eller fördelar (Kagan 2012:6–7). Genom att inkorporera förtjänst är det möjligt att delvis undvika kritiken angående att rättviseteorin är orimligt hård. Få skulle hävda att personerna i de tre exemplen förtjänar att inte få någon kompensation för sina nackdelar även om de har föregåtts av ett val från en bakgrund av jämlika möjligheter. En person som medvetet brutit mot hastighetsbegränsningen förtjänar inte att dö utan vård eftersom ”straffet” inte är proportenligt med ”brottet”, inte heller förtjänar en familj som medvetet bor kvar i en riskzon för naturkatastrofer att nekas hjälp eftersom det antagligen är en stor uppoffring att flytta. Exemplet på arbetaren som gör ett riskfyllt arbete förtjänar kompensation eftersom hennes handling var moraliskt önskvärd och till gagn för sammanslutningen. Medan Cohens eget exempel på vald otur, den förlorande spelaren i en vadslagning skulle däremot sannolikt inte kompenseras även om vi tog hänsyn till förtjänst vilket verkar vara rimligt.
26
svårbedömda gråzoner, men dessa omdömen verkar vara nödvändiga för att avgöra vad som utgör rättvis kompensation.
Idén om förtjänst är även förenlig med argumentet angående det naturliga och sociala lotteriet. Ingen förtjänar en särskilt gynnsam utgångspunkt i samhället och inte heller förtjänar man de nackdelar som uppstår ur oförskylld otur. Att ta hänsyn till förtjänst skulle följaktligen inte utmana de egalitära grundpelarna i teorin utan snarare göra den mer intuitivt rimlig när det gäller kompensation för vissa nackdelar. Det finns andra teoretiker som har försökt förena idén om förtjänst med den tur-egalitära principen (Se ex. Arnesson 2006).
Cohen (2008:7) verkar vara medveten om detta och skriver i Rescuing Justice and Equality följande:
“My own conviction in political philosophy with respect to justice is a conviction about distributive justice in particular. It is that an unequal distribution whose cannot be vindicated by some choice or fault or desert on the part of the relevant affected agents is unfair, and therefore, pro tanto, unjust, and nothing can remove that particular injustice.”
Observera att Cohen skriver ”fault” och ”desert” i passagen utöver ”choice”, vilket kan tolkas som han är medveten om de problem som uppstår med att enbart placera valet som det relevanta för huruvida en nackdel är rättvis eller inte. Tyvärr utvecklar Cohen inte detta vidare i boken och det är svårt att bedöma om han på allvar skiftat i sin position från att enbart betona det medvetna valet som legitim grund för ojämlikheter.
27
5.8.3. Andra förslag på hur teorin kan svara mot Andersons kritik
Ett annat svar mot Andersons kritik som Cohen själv antyder (Cohen 2013:108) är att hävda att de hypotetiska situationerna är exempel på när personerna bör kompenseras för nackdelarna som uppstått men inte ur rättvisesynpunkt utan istället utifrån humanitära principer. För att undvika att bilisten dör på gatan eller att arbetaren inte blir kompenserad för sina skador behöver då en humanitär plikt åberopas. Detta svar är inte lämnar dock frågor obesvarade. Cohen tydliggör inte vad han avser med humanitära eller medmänskliga plikter vilket försvårar diskussionen. Och om det är så att vi har en humanitär plikt att kompensera nackdelarna i de diskuterade situationerna är följande onekligen en angelägen fråga; varför inte revidera rättviseteorin så den bättre stämmer överens med vår intuition om kompensation för nackdelar genom att inkorporera idén om förtjänst i teorin?
Ytterligare ett sätt svara mot kritiken är att hänvisa till gemenskapsprincipen. Cohen belyser att det är svårt att uppnå gemenskap när det finns stora skillnader i resurser och välfärd. De olika diskuterade exemplen skulle kunna utgöra sådana situationer som omöjliggör gemenskap. Problemet med detta svar är att det är oklart hur gemenskapsprincipen och den tur-egalitära principen förhåller sig till varandra. Jag diskuterar det här problemet i avsnitt 5.1.
Det är möjligt att komplettera den tur-egalitära principen med en minimistandard för resurser och välfärd, en princip som säger att oavsett vad som föranleder en nackdel kan inte medborgare hamna under en viss nivå. Om en sådan princip tillämpades skulle den tur-egalitära principen appliceras fullt ut över en viss välfärd- och resursnivå men samtidigt omöjliggöra att personer hamnar under den explicit formulerade resurs- och välfärdsnivån. Det skulle dock vara en betydande förändring för rättviseteorin då den tycks vara väldigt centrerad runt att ojämlikheter är rättvisa om de föranleds av val från en bakgrund av jämlika möjligheter och en sådan princip skulle i viss mån vara ett frånsteg från en grundläggande idé i Cohens rättviseteori. Ett annat problem med den strategin är svårigheten att bestämma och bedöma en sådan miniminivå.
28
bemötande men ifrågasätter inte själva idén om att det är enbart oförskylld otur som utgör ett rättfärdigande för kompensation vid nackdelar.
Jag har i det här avsnittet diskuterat invändningen mot tur-egalitarianism som orimligt hård och oförlåtande teori. Min diskussion ger vid handen att Anderson har rätt i sin kritik såvida den tur-egalitära principen inte revideras eller kompletteras med ytterligare principer. Att enbart placera valet och det kausala ansvaret över nackdelar som grund för rättvis kompensation leder till en orimligt hård rättviseteori. Det finns dock flera strategier för att försöka undvika problemet som inte innefattar påtvingade försäkringar och paternalism som Anderson föreslår.
5.9. Anderson - En respektlös rättviseteori
Anderson argumenterar för att de som är offer för oförskylld otur måste behandlas respektlöst om Cohens teori omsattes till praktik. Hon föreställer sig ett brev som är skickat från staten till en individ som förklarar varför en person har rätt till kompensation eftersom diverse tillkortakommanden bedöms vara på grund oförskylld otur. Detta menar hon skulle vara djupt kränkande för medborgare. Hon menar att den tur-egalitära teorin bygger på att personer visar sin underlägsenhet mot andra för att uppnå jämlikhet vilket leder till en teori som ger utryck för medömkan - inte respekt för människor. Hon menar vidare att staten måste göra undersökningar som strider mot medborgares integritet för att kunna avgöra om en nackdel är vald eller inte (Anderson 1999).
29
inte specificerar vilka andra värden som kan inskränka på rättviseprincipen. Jag diskuterar det problemet i avsnitt 5.1.
5.10. Anderson - Fel fokus för distributiv rättvisa
Anderson (2010) menar att de som är anhängare av den tur-egalitära principen fokuserar på fel frågor gällande distributiv rättvisa. Hon hävdar att rättvisa handlar om mellanmänskliga relationer, inte om en fördelning av resurser och nyttigheter. Orättvisor enligt Anderson uppstår ur ett inte tillgodosett rimligt anspråk eller klagomål (complaint) som är riktat från en agent till en annan. Anderson menar att sociala hierarkier och förtryck är den orättvisan som egalitärer måste bry sig om, inte huruvida en skillnad i fördelar har sin bakgrund i ett val eller inte. En viss fördelning kan inte vara rättvis i sig, istället är en fördelning rättvis om den bidrar till ett samhälle utan sociala hierarkier. Fördelningen ges enbart ett instrumentellt värde.
Hon presenterar fyra kriterier för när något inte rimligtvis kan betraktas som en orättvisa. 1. Det finns ingen orättvisa om en agents intresse inte är skadat.
2. Det finns ingen orättvisa om det inte finns en agent som är ansvarig för att en skada har skett.
3. Det finns ingen orättvisa om det inte finns en agent som kan framföra klagomålet. 4. Det finns ingen orättvisa om alla agenter kontinuerligt och lyckosamt uppfyller de krav
som rimligtvis ställs på dem som fria, jämlika och rationella personer (Anderson 2010:5).
30
Anderson lyfter onekligen fram viktig kritik mot teorin och ämnar utmana själva premissen för vad som utgör (o)rättvisa. Utgör Andersons kritik ett problem för Cohens rättviseteori?
Cohen skriver uttryckligen att exploatering inte ska påverka fördelningen av fördelar även om han inte utvecklar resonmenaget vidare (Cohen 2013:134). Sociala hierarkier är följaktligen något som Cohen tar hänsyn till i sin rättviseteori och kritiken är från början något missriktad. Det finns minst två sätt att bemöta Andersons kritik på, vilka båda genererar ett acceptabelt försvar. Den första strategin är att påpeka att Cohen och Anderson talar om två olika sorters rättvisa. Peter Vallentyne (2015) utvecklar det resonemanget och visar att Cohens förståelse av rättvisa handlar om vad som utgör en rättvis fördelning och vad varje person är berättigad till medan Andersons förståelse av rättvisa handlar om vad individer rimligtvis är skyldiga varandra. Anderson presenterar följaktligen inget argument för att nackdelar som beror på oförskylld otur är rättvisa utan säger snarare att denna ojämlikhet inte i sig är föremål för rättvisan. De talar alltså om två olika - men möjligtvis relaterade - frågor vilket gör kritiken missriktad.
Den andra strategin är att ge den tur-egalitära principen ett interpersonellt rättfärdigande. Anderson har rätt när hon säger att ingen agent är ansvarig över de godtyckliga skillnaderna i naturliga förmågor och sociala omständigheter som uppstår ur det sociala och naturliga lotteriet. Agenter kan dock vara ansvariga över de fördelarna som erhålls på grund av utfallet av det naturliga och sociala lotteriet. Med antagandet att agenter har ett intresse av att tillskansa sig fördelar är det möjligt att argumentera för att de som har haft otur har ett legitimt anspråk på de som har haft tur. De som åtnjuter fördelar på grund av en lyckosam utgångspunkt har möjlighet att utjämna de godtyckligt fördelade fördelarna men kan likväl välja att inte göra det. Detta kan leda till ett skadat intresse, en ansvarig agent och ett rimligt anspråk eftersom ojämlikheten har sin bakgrund i godtyckliga faktorer. Om vi förstår intressen på detta sätt uppfyller den tur-egalitära principen de fyra krav som Anderson ställer upp.
Andersons kritik angående fel fokus är följaktligen inte en träffande kritik mot Cohens rättviseteori och utgör inte problem för rättviseteorin.
5.11. Det sociala och naturliga lotteriet
31
påverka som exempelvis födelseplats, kön och medfödda förmågor är orättvisa. Inget argument som den här studien stött på visar att sådana ojämlikheter är rättvisa och det verkar vara just de ojämlikheterna som egalitära rättviseteorier bör fokusera på. Den stora svårigheten ligger i att avgöra när någon rimligtvis bör bli kompenserad för nackdelar som uppkommit. Det tycks svårt att urskilja val från oförskylld tur/otur och även om vi kan på ett acceptabelt sätt avgöra när något är medvetet valt verkar det under vissa omständigheter finnas skäl att ur rättvisesynpunkt kompensera personer för nackdelar även om nackdelarna härrör från val ur en bakgrund av radikalt jämlika möjligheter. Det finns också andra värden som vi bör ta i beaktning när policys bestäms som sannolikt kommer i konflikt med den tur-egalitära principen, avsaknaden av prioritetsordningar är därför ett problem.
6. Slutsatser
Undersökningens syfte var att granska Cohens tur-egalitarianism och pröva dem mot tre idékritiska kriterier; logisk giltighet, empirisk hållbarhet och normativ rimlighet. I min analys har jag försökt visa att Cohens rättviseteori har följande problem 1) det saknas en prioritetsordning mellan den tur-egalitära principen och andra relevanta normativa värden vilket leder till en vaghet i teorin 2) Det verkliga valet är svårdefinierat och det leder till ett större problem än vad Cohen ger utryck för eftersom det verkliga valet utgör grunden för rättvisa ojämlikheter i hans rättviseteori 3) Fördelar och nackdelar är oklara begrepp 4) Det finns nackdelar som är omöjliga att kompensera och Cohen ger inga besked om hur mycket omfördelning som är rättfärdigad i en sådan situation 5) Om rättviseteorin omsattes till praktik finns en risk för ett ineffektivt och svårhanterligt transfereringssystem 6) Cohens rättviseteori är orimligt oförlåtande om den tur-egalitära principen inte förenas med en idé om förtjänst eller kompletteras med andra principer som omöjliggör att personer lämnas utan hjälp när konsekvenserna av val är stora välfärds- och resursnackdelar.
32
tycks vara intresserad att skapa en rättviseteori som direkt är möjlig att genomföra i praktiken (se citatet i avsnitt 5.2).
33
7. Referenslista
Anderson, E. 2010. “The Fundamental Disagreement between Luck Egalitarians and Relational Egalitarians”. Canadian Journal of Philosophy. Vol. 36. s. 1-23.
Anderson, E. 1999. “What is the Point of Equality?”. Ethics. Vol. 109. s. 287-337.
Arneson, R.J. 2006. “Luck Egalitarianism: An Interpretation and Defense”. Philosophical Topics. Vol. 32. s. 1-20.
Blau, A. 2017. Methods in analytical political theory. Cambridge: Cambridge University Press Cohen, G.A. 2013. Varför inte socialism? & Om den egalitära rättvisans valuta. Göteborg: Bokförlaget Diadolos
Cohen, G.A. 2009. Why not socialism? Princeton: Princeton University press
Cohen, G.A. 2008. Rescuing Justice and Equality. Cambridge, MA: Harvard University Press Cohen, G.A. 2006. “A reply to Hurley”. Philsophy and Phenomenological Research. Vol. LXXII, No2. s. 439-446.
Cohen G.A. 2003. “Facts and principles”. Philosophy & Public Affairs. Vol. 31, No. 3. s. 211-245
Cohen, G. A., 1997, “Where the Action is: On the Site of Distributive Justice,” Philosophy and Public Affairs. Vol. 26. s. 3-30.
Cohen, G.A. 1989. “On the currency of egalitarian justice”: Ethics. Vol. 99, No. 4. s. 906-944. Dworkin, R. 2000. Sovereign Virtue. Cambridge MA: Harvard University Press
Dworkin. R. 1981. “Equality of what? Part 2: Equality of Resources”. Philosophy & Public affairs. Vol. 10. No 4. s. 283-345
Kagan, S. 2012. The Geometry of Desert. Oxford: Oxford University Press
Kymlicka, W. 1990. Modern politisk filosofi – en introduktion. Oxford: Oxford University Press
Lippert-Rasmussen, K. 2018. "Justice and Bad Luck". The Stanford Encyclopedia of Philosophy. Senast uppdaterad 28 Mars 2018. Tillgänglig på:
34
Oshana, M. 1997. “Ascriptions of Resonsibility”. American Philosophical Quarterly. Vol 34. No.1. s. 71-83.
Parfit, D. 1997. “Equality and Priority”. Ratio. Vol. 10. s. 81–125. Rawls. J. 1971. En teori om rättvisa. Göteborg: Bokförlaget Daidalos
Sen, A. 1980, “Equality of What?”. The Tanner Lecture on Human Values. Vol. 1. s. 198-220. Simmonds, J. 2010. “Ideal and Nonideal Theory”. Philosphy & Public Affairs. Vol. 38. No.1. s. 5-36.
