Kurs: Masterarbete 120hp
2015
Konstnärlig Masterexamen i musik 120hp
Institutionen för Jazz
Handledare: Sven Berggren
Skriftlig reflektion inom självständigt arbete Till dokumentationen hör även följande inspelning: CD
Joel Svensson
Pentatonspråk
Innehållsförteckning
Syfte samt musikalisk bakgrund ... 4
Barndom ... 4
Syftet med mitt masterarbete ... 4
Hur idén växte fram ... 5
Hur jag planerar att genomföra mitt projekt ... 7
Inspiration från böcker ... 8
Ht 2012 i Finland ... 9
Musikaliskt förarbete ... 10
Dialoger med musiker jag ser upp till ... 10
Transkriptioner ... 11
Lärare och Kurser ... 13
Kompositionslektioner med Örjan ... 13
Gitarrlektioner ... 14
Valbara kurser ... 15
Annan inspiration, Vad får mig kreativ? ... 15
Mitt tillämpande av Jerry Bergonzi’s Pentatonics ... 15
Tillämpningar ... 17
Arbetet ... 20
Hur jag valde musiker ... 20
Repetitioner ... 21
Mina Kompositioner ... 25
Devices ... 25
Trident Suite (Peacook, Out, McCoy) ... 26
I don’t understand myself ... 27
The captain of the open seas ... 28
Evermirror ... 28
Inspelningar på Kmh ... 29
Reflektioner angående Inspelnings-sessionerna ... 31
Min slutgiltiga reflektion ... 33
Frågor och svar ... 33
Var det något jag inte genomförde eller lyckades med: ... 34
Vad som är på gång efter masterarbetet ... 34
Källförtäckning ... 35
Litteratur och Jazzimprovisationsböcker ... 35
Urval av viktiga skivor som har påverkat min musikaliska process: ... 35
Fotnot ... 36
Bilagor ... 37
Musikbilagor ... 37
Syfte samt musikalisk bakgrund
Joel Svensson Masterarbete Jazz, Pentatonik samt komponerande av modern gitarrbaserad jazz
Barndom
Jag tog min konstnärliga kandidatexamen 2012 genom Kungliga Musikhögskolan i Stockholm med inriktning musiker-jazz. I kandidatarbetet skrev jag noggrant om min musikaliska bakgrund så långt.
Mina föräldrar förstod tidigt att jag uppskattade musik. Som tvååring tyckte jag om att lyssna på operasångaren Luciano Pavarotti och jag dansade och sjöng gärna så snart tillfälle gavs.
Både far och farfar är gitarrister. Pappa spelar blues/rock och farfar spelar swinggitarr i liknande stil som Barney Kessel och Rune Gustafsson.
Farfar är duktig på att improvisera i ett traditionellt jazzidiom och har ett naturligt sväng. Både Farfar och Pappa spelade ofta med mig när jag sjöng eller hade spelläxor på gitarr eller flöjt då jag var i mellanstadieåldern.
Syftet med mitt masterarbete
Syftet är fördjupa mitt kunnande i pentatonik och att förhoppningsvis skapa en egen stil att spela elgitarr utifrån de transkriptioner och böcker jag systematiskt kommer jobba med.
Jag vill efter masterarbetets slut att det tydligt ska höras att det just är Joel Svensson som spelar gitarr på mina inspelningar. Att närma mig ett musikaliskt uttryck som känns rätt för mig.
Jag kommer också att jobba med att utveckla min förmåga i jazzkomposition under handledning av Örjan Fahlström.
Jag vill hitta lösningar för att kunna spela varierad melodisk pentatonik och improvisera över ackord eller modaliteter på ett sätt som känns musikaliskt rätt men som inte nödvändigtvis är det mest idiomatiska för instrumentet.
Jag vill blanda ett mer traditionellt jazzgitarrspel med bluesen som grund med ett häftigare tonspråk och rytmiska idéer som mer är förknippat med saxofonister och pianister som John Coltrane, McCoy Tyner, Carl Winther, Tomas Franck, Jerry Bergonzi med flera.
Jag vill ta till mig av det och skapa ett sätt att spela gitarr, som inte ska behöva vara präglat av instrumentets begränsningar.
Gärna så modernt som möjligt för att hålla sig à jour med vad de nya gitarristerna har och ta inspiration av det jag gillar med dem.
Att ta lektioner av gitarrister som t.ex. Per-Oscar Nilsson och Peter Nylander kommer hjälpa mig få en större bredd hoppas jag.
Hur idén växte fram
Jag tror den växte fram efter jag haft några starka musikaliska upplevelser som triggade igång mitt intresse för ett visst tonspråk.
Jag var t.ex. och lyssnade på Carl Winther Trio och Tomas Franck på en
jazzfestival på jazzklubben Jazzístan i Stockholm under 2011. Jag såg också Carl Winther Trio flera gånger på Glenn Miller Café med olika solister som Håkan Broström och Jerry Bergonzi för att nämna några och det slog mig varje gång att helheten lät så häftigt men att det inte fanns någon gitarrist jag kände till som spelade i den stilen.
Jag är ofta på konserter och lyssnar på musik hela tiden så jag har exponerats för mycket som jag gillar. (Se slutet av arbetet för källförteckning på urval av skivor som påverkat min process).
Håkan Broström rekommenderade skivan ”The real McCoy”1 av McCoy Tyner då
han var handledare för mig under mitt kandidatarbete. Det var en viktig startpunkt för min fascination av pentatoniskt tonspråk.
Jag tror jag gillar pentatonik så mycket eftersom soundet alltid har känts så spännande då jag hört andra instrumentalister spela med det tonspråket. Dessutom hade jag aldrig hört någon gitarrist spela pentatonik på ett så intressant och varierat sätt som jazzsaxofonister och pianister.
Det ville jag söka djupare i för att höra hur jag kommer att låta om jag utvecklar mitt tonspråk.
Jag har alltid älskat saxofon, så när jag under min tid på kandidatprogrammet började intressera mig för jazzmusik efter bebop/hardbop eran på 40 och 50-talet så började jag snöa in mer på 60-tals John Coltrane, Wayne Shorter och Joe
Henderson. Då gav det sig helt naturligt för mig att jag måste söka mig vidare, utveckla mitt tonspråk, timing och förmåga att skapa rytmisk ”tension and release” för att åstadkomma så bra musik som möjligt.
Jag kände då något i stil med:
Shit! Det här är helt grymt. Jag vill också kunna spela i den här stilen och med liknande uttryck och intensitet fast på gitarr.
Jag tänkte att det också skulle vara en kul uppgift eftersom jag inte hört någon gitarrist som kan skapa liknande spänning och känsla med tonspråk inspirerat av McCoy Tyner och John Coltrane.
Jag menar, jämför man Grant Green och McCoy Tyner som är samtida så är den senare nämnda på en mycket mer avancerad musikalisk nivå gällande tonspråk och variation i fraserna.
Det skulle McCoy i och för sig vara mot de flesta om man frågar mig. Fast jag älskar Grant Greens spel såklart.
Grant Green är bluenote-erans stora gitarrhjälte och den som i mitt tycke har haft de banden som låter häftigast av alla gamla gitarrhjältar från för. I hans band interagerar alla aktivt och det är hög energi i musiken. Han har dessutom haft med trummisar som Philly Joe Jones och Elvin Jones på mina favoritskivor med honom. Så det är kanske inte så konstigt att det lät så ösigt och bra.
Dock ger gitarr som instrument en del begränsningar när det handlar om att spela fraser med mycket kvarter och stora intervall. Det lär vara helt klart enklast på piano.
Men jag har tänkt att det egentligen spelar störst roll vad man hör i huvudet och tycker om. Så oavsett vad man spelar för instrument så kommer man att spela vad man hör och då får man helt enkelt hitta lösningar för att utföra det.
Det är definitionen av god teknik egentligen.
Vill man lära sig höra nya saker får man såklart hitta lösningar för det också. Jag är övertygad att om man ska låta på ett speciellt sätt måste man först och främst älska musiken, lyssna på den regelbundet, göra transkriptioner och analyser samt öva mycket och på ett varierat vis.
Jag skrev såhär i min projektplan 2012:
PM/Projektplan, Examensarbete Master
Redovisning:
Att spela så många konserter som möjligt med min musik Göra en skivinspelning i professionell studio.
Jag ska försöka få skivkontrakt och få skivan distribuerad.
Jag kommer göra transkriptioner av solon där jag sedan tar ut det jag uppskattar mest från de solona och jobbar fram egna idéer och koncept utifrån det.
Jag vill jobba med:
• Mönster från skalor och arpeggion • Linjeuppbyggnad
• In and out-‐spel på modala partier • Rytmiska Strukturer
Hur jag planerar att genomföra mitt projekt
För att lära mig höra nya melodiska och rytmiska lösningar samt utveckla mitt tonspråk åt den riktning jag vill ska jag göra transkriptioner av solon samt delar av solon jag tycker om för att så snabbt som möjligt kunna applicera nya sätt att höra musiken.
Jag kommer också analysera det jag transkriberat för att få större översikt och kunnande.
Musiken man skapar i sina improvisationer utgår ju ifrån ens egna referenser så ju fler vinklar man kan se en fras eller melodisk sekvens ifrån, desto mer kontroll kommer man att ha.
Jag ska också transkribera kompositioner jag blivit inspirerad av och studera uppbyggnaden av låtarna. Analysera vad det är som gör att jag gillar vissa partier extra mycket samt att lära mig förstå de delar av låtarna jag har svårt att greppa. Jag kommer studera och djupdyka i jazzimprovisationsböcker i det ämnen jag är intresserad av; Pentatonik och kvartsintervall.
Jag ska också studera böcker för att prova på ett annat sätt av inlärning och se hur det påverkar mig. Jag har i jazzsammanhang tidigare nästan alltid bara transkriberat musik och analyserat själv eller diskuterat med lärare.
Så jag upplevde att jag skulle attackera pentatoniken från flera håll för att verkligen få grepp om den.
Jag älskar verkligen jazz och går på konserter varje vecka samt lyssnar på skivor dagligen. Jag tror också väldigt mycket på hela situationen med att äldre erfarna jazzmusiker passar vidare kunskapen till nya yngre musiker så jag försöker föra en dialog med de flesta musiker jag träffar som jag ser upp till för att få tips på böcker, övningar, sekvenser, teorier, övningssätt och framförallt lyssningstips på vad som har inspirerat dem.
Jag vill också utveckla mitt sätt att komponera samt arrangera och ska därför ta kompositionslektioner av Örjan Fahlström. Ett stort mål har varit att göra ärlig, spännande och kreativ musik som bottnar i vad jag hör och känner. Som inte ska ta den enkla vägen utan reflekterar vad jag söker och har sökt efter. Musiken kommer antagligen och förhoppningsvis också att reflektera händelser som jag upplevt. Kompositionslektionerna kommer vara en viktig stomme för min arbetsprocess och kommer antagligen att starkt påverka den musikaliska processen.
Jag är dock medveten att allt detta kommer ta tid så jag antar att vissa låtar till en början kanske kommer få bli som språngbrädor där jag kan testa olika
kompositionsmetoder eller skriva vissa saker för att få chans att öva improvisatoriska moment.
Jag kommer också att välja de bästa gitarristerna jag vet i landet för att ta
gitarrlektioner och försöka luska ut deras bästa trix för att dra lärdom av vad de har kommit fram till under sina år som musiker och utövare av instrumentet.
Jag ska anstränga mig för att försöka hänga med och bli medveten om ett mer modernt och nutida gitarrspel än Wes Montgomery, Doug och Jimmy Raney och Grant Green m.fl. Dock är det traditionella gitarrspelet verkligen inte något jag söker mig bort ifrån. Men jag vill öka på min musikaliska paljett med fler starka färger och lära mig nya saker. Det är ett ständigt sökande och jag känner mig hungrig på kunskap.
Jag vill sätta mig in i den sortens gitarrspel som Kurt Rosenwinkel, Adam Rodgers, Nir Felder och Jonathan Kreisberg har så jag kan ha koll på vad som är modernt parallellt med att jag skapar mitt eget tonspråk utifrån mina influenser från andra instrumentalister och mitt arbete med pentatonik.
Jag kommer att under tiden jag arbetar och skriver musik parallellt gräva efter mer referensmaterial som nya böcker och nya lyssningstips.
Jag vill jobba för att känna mig så fri som möjlig när jag spelar så jag kan utföra musiken på det viset jag hör den.
När det gäller gitarrsound kommer jag antagligen delvis att använda distorsion på gitarren för att få den att sjunga bättre och bli mer melodisk. Jag är inte speciellt intresserad av effektpedaler men jag söker efter ett sound och ett uttryck som känns gediget för mig.
Mer om de olika processerna och referensmaterialen nedan:
Inspiration från böcker
Jag visste redan från början att jag ville studera Jerry Bergonzi’s bok
”Pentatonics”, 2den hade jag hört talas om flera år tidigare och när jag hörde Jerry för första gången live på Glenn Miller Café i Stockholm så visste jag att det var dags att göra slag i saken.
Jag valde att beställa hem 4 stycken jazzimprovisationsböcker av Jerry från hans hemsida. Det var ”Pentatonics”, ”Melodic rythms”, ”Melodic structures”, och
”Hexatonics”.
Mer om mitt arbete med boken ”Pentatonics” längre fram i arbetet.
Jag har också senare kommit över boken ”Jazz improvisation and pentatonics” 3av tysken Adelhardt Roidinger. Jag fick låna den på obestämd tid av Peter Nylander. Den boken är spännande och innehåller bl.a. pentatoniska fyrtons-celler som flyttas på ett systematiskt sätt igenom skalorna. Men den boken har lite andra
ingångsvinklar än Jerrys bok. Den är också ytterst inspirerande och jag och Peter jobbade en hel del med moment från den under våra lektioner.
Jag hade hört Peter live några gånger på Glenn Miller Café tillsammans med Bengt Stark och Christan Spering m.fl. och jag hörde då saker han spelade som jag blev intresserad av. Speciellt då han lirade på låtar som ”Inner urge” och andra modala låtar med ackord som flyttas systematiskt. Han visade sedan på lektionerna olika sekvenser och teorier han hade fördjupat sig i då han studerade vid Berklee College of music. Det var för mig väldigt lyckat och jag kände mig glad att få den
lärdomen.
Peter gick på Berklee College of music samtidigt som Kurt Rosenwinkel och jag har läst på gitarrforum på nätet att den boken som jag lånat av Peter har varit Kurts favorit av musikteoriböcker också. Det är den han rekommenderar då folk frågar. När jag var i Malmö nu våren 2015 rekommenderade Anders Bergcrantz Walter Bishop Jr’s bok ”A Study in Fourths”4 som har varit både givande och inspirerande
liksom ”Jazz improvisation and pentatonics” fast jag inte har lagt ner fullt lika mycket tid på de två som med Jerry Bergonzis ”Pentatonics”.
Den har jag verkligen djupdykt i och skapat ett eget övningsprogram ifrån. Men mer om det längre fram i arbetet.
Ht 2012 i Finland
Hösten 2012 gjorde jag utbytestermin i Finland. Den var riktigt givande
musikaliskt och jag hade väldigt bra lektioner. Några av mina favoritlektioner var när jag fick privata gitarrlektioner av Teemu Viinikainen samt då jag hade privata lektioner med trummisen Jussi Lehtonen.
Jag hade också en regelbunden grupplektion i jazzrytmik varje vecka med Jussi Lehtonen som satte stark prägel på mig. Vi jobbade med att klappa och sjunga fraser grupperade i udda taktarter som 3/4, 5/4, 7/4 etc
Oftast över 4 eller 8 takter 4/4 för att sedan lösa upp det på ettan nästa takt eller att sluta på 4å i 8:de takten. Man hade hela tiden pulsen på två och fyra i foten. Det här var bara ett exempel. Men de övningarna vi gjorde har gett mig både bättre timing och framförallt periodkänsla som jag upplever är väldigt viktigt då man kommer in i ett improvisatoriskt flow.
För mig och min konstnärliga inriktning är det väldigt viktigt att spela linjer som både är rytmiskt intressanta samt tonalt oväntade.
De lärarna i Finland som jag gillade satte tydliga krav och var hårda. Det passade mig bra.
Jag fick också ett par privata lektioner med Jukkis Outila då jag tog med en bra basist och trummis från skolan. Jukkis spelade piano.
Jukkis är otroligt kompetent och jag lärde mig mycket av honom. Han undervisade också i ”Jazz listening and appreciation” vilket jag tyckte var en grym lektion där vi lyssnade på jazzmusik han tyckte var bra i alla epoker från bebop till avantgarde, fusion, jazzrock och tills nutid. Han hade också en lista på ca 200 skivor han rekommenderade att man skulle kolla in som jag fick.
Jag fick chansen att spela med väldigt många duktiga musiker i Finland som bl.a. trumpetaren Mikko ”Gunu” Karjalainen och gipsy-gitarristen Olli Soikkelli. Båda dem har jag haft ett fortsatt samarbete med och de har kommit över och spelat med mig här på Glenn Miller Café.
Mikko ”Gunu” Karjalainen tog också med mig för att spela ett gig i Helsinki tillsammans med trumläraren Jussi, basisten Teemu Åkerblom som var min bästa kompis där samt saxofonisten Joonathan Rautio. Det var häftigt.
En annan sak som var roligt där var att de ofta hade besök av internationella jazzmusiker, så jag fick chans att jamma med både Bob Mintzer och James Carter b.la.
Mina lektioner med Jukkis Outila och de gånger jag hörde honom på konsert fick mig att ännu mer gå igång på McCoy Tyner, Herbie Hancook samt pentatonik i en jazzkontext generellt.
Musikaliskt förarbete
Dialoger med musiker jag ser upp till
Jag har fört dialoger med de flesta musiker jag träffat som spelar i ett sådant idiom jag fördjupar mig i för att få tips på skivor, böcker, övningar, teorier och
övningssätt.
Jag har bitvis fått ovärderliga eller i alla fall väldigt bra tips från Krister Andersson som jag spelar ganska mycket med, Anders Bergcrantz, Sven Erik Lundeqvist, Peter Nylander, Håkan Broström, Per Oscar Nilsson, Tomas Franck, Bengt Stark, Andreas Hellqvist, Fredrik Kronqvist, Jukkis Outila, Mikko Gunu Karjalainen, Carl Winther samt en del spelkompisar i skolan som t.ex. Karl-Henrik Ousbäck. Det var mycket på det viset alla gamla jazzhjältar från förr lärde sig.
De älskade jazzmusik och sökte sig till äldre kunniga musiker för att lära. De hade lite av ett mentor – student förhållande till varandra, när äldre etablerade musiker tog med yngre lovande på turné och delade med sig av sin kunskap muntligt samt när de spelade tillsammans. Jag tycker om det.
Jag var t.ex. väldigt fascinerad av Carl Winthers kompositioner de första gångerna jag såg honom live. Vid ett tillfälle gick jag fram och pratade med honom efter en spelning de gjort och fick noter på hans låt ”The Falcon”. Då blev det lättare för mig att sätta fingret på vad det var jag tyckte lät så häftigt och försöka integrera liknande moment i mina låtar.
att spela på formen eller ta vid och bara fortsätta på pedal-partiet föregående solist avslutade med.
Jag har alltid lätt att lära när det är någon jag ser upp till som berättar saker för mig. Då kollar jag upp det direkt och skriver ner det för att inte glömma. Jag tror att det är viktigt att lyssna mycket och verkligen älska jazz för att låta jazz på riktigt.
Transkriptioner
Jag har kontinuerligt med mitt arbete gjort otaliga transkriptioner som jag både skrivit ner eller bara memorerat och därefter filmat.
Nedan har jag listat tre solon som givit mig mycket under projektets gång.
Transkriptioner:
1. ”Get out of town” – Tomas Francks solo 2. ”It don’t mean a thing” – McCoy Tyners solo 3. ”Four by Five” – McCoy Tyners solo
Jag har alltid tyckt det är roligt att planka solon och jag känner att jag har fått ut mycket av var och ett av dessa solo-transkriptioner.
”It don’t mean a thing” som är ifrån ”McCoy Tyner plays Ellington” 5 har en konventionell form. Jag ville analysera hur McCoy förhåller sig pentatoniskt till 2-5-1 rörelser och i ett vanligt jazzidiom som inte är fullt så modalt. I ”Four by five” ville jag mer försöka sätta fingret på hur han tänker när han går fram och tillbaka mellan ackordstoner och olika pentatoniska formler över modala 7sus-sjok. Han lyckas få så varierade och häftiga linjer med smarta tonval. Det låter heller aldrig som att han spelar en massa strunt som det kan göra om man integrerar flera tonmateriel samtidigt.
Tomas solo på Cole Porter kompositionen ”Get out of town” innehåller också mycket pentatonik men hans fraser ser annorlunda ut jämfört med McCoys. Dessutom använder han t.ex. mycket dim och sekvenser i små och stora sekunder. Han har många intressanta fraser när han börjar väldigt lågt och brötar för att sedan ta sig suggestivt uppåt i en lång fras. Antagligen typiskt för tenorsaxofon och från början inspirerat av John Coltrane. Han spelar också en del fraser där han delvis tar samma ton fast med olika grepp.
De momenten jag nämnt ovan tyckte jag lät häftigt så jag ville lära mig integrera flera saker han gjorde i sitt solo till mitt spel.
Jag har lärt mig mycket av deras tonspråk, hur de startar och börjar fraser rytmiskt, hur de varierar rytmiska motiv, hur de förhåller sig till olika sorters ackord vid improvisation m.m.
Vill man lyssna på transkriptionerna så finns det youtube-länkar där jag spelar dem på min hemsida: http://www.joelsvensson.com
Jag har också lagt upp transkriptionerna av solona där.
Att jag har jobbat konsekvent med olika formler och celler samt vänt ut och in på många sorters pentatoniska skalor har gjort att jag lättare har förmågan att analysera solon och förstå tonspråket medan jag lärt mig fraserna.
Jag har varit ytterst noggrann och jobbat igenom alla exempel i Bergonziboken samtidigt och dessutom utvecklat ett eget tränings/teknikschema så jag kan spela dessa fraser med stora intervall på gitarr.
Andra solon och låtar jag jobbat mycket med är John Coltrane kompositionerna
”Giant Steps” och ”Countdown”
På de låtarna har jag också transkriberat stora delar av Coltranes solon samt jobbat med att skriva egna fraser över dem.
Vid ett tillfälle då jag hälsade på hemma hos saxofonisten Krister Andersson visade han mig också några olika melodiska idéer för coltrane-changes jag har haft nytta av. Han är väldigt bra på den sortens spel tycker jag.
En av mina favoritegenskaper med pentatonik är att man förhållandevis snabbt kan etablera ett harmoniskt tydligt sound. Man kan se det ganska förenklat som att den pentatoniska skalan till stor del består av fyra ackordstoner plus en extra ton. Men det viktigaste är att melodiken får mening och variation. Att bara etablera ett sound räcker inte.
Jag har också hittat några roliga lösningar man kan göra med fraser över Coltrane-changes. Fast det kan vara bara över en pedalton eller en ackordsmässig 2-5-1 rörelse på fyra takter.
Superimposing kallas det på engelska. Det innebär att man spelar på extra ackord som man själv lägger till i huvudet medan man spelar.
Wayne shorter sa en gång:
”Jazz music is interior decoration”
Jag gillar det citatet, det är bra och tänkvärt.
Man kan göra som man själv vill i jazz. Egentligen hur som helst. Dock måste det kännas genuint och kreativ. Att helheten av det man gör passar ihop tillsammans och kompletterar varandra. Det är precis som att inreda ett rum.
När jag gör mina transkriptioner har jag ofta använt programmet Amazing
Peter Erskine som spelar på den men jag är inte säker, det är i alla fall en riktigt kompetent trummis som spelat in den.
Det finns också ett program man kan använda om man ska transkribera från Youtube som heter Speedplayer. Jag har både Amazing Slowdowner och
Speedplayer på min Iphone. Hör jag något bra på Spotify på bussen eller när som helst så skriver jag ner var i låten det var i anteckningarna på telefonen och transkriberar så snart jag har chansen.
Lärare och Kurser
Jag har aktivt försökt att välja lärare och kurser relaterat till mitt examensarbete för att få ut så mycket av mina studier som möjligt och att snabbare nå mitt mål. Alla kurser har inte varit bra men de flesta har det. Nästan alla har gett mig något och jag ska här nedan redogöra för några jag tycker varit riktigt lyckade:
Våren 2013 hade jag enskilda lektioner med Bengt Stark då vi övade timing, jazztradition samt rytmiska grupperingar över låtar. Vi spelade mest på duo, eller trio de gånger jag tog med en basist. Det var riktigt kul och jag fick många kluriga låtar i läxa som har varit bra att kunna som ”Moment’s notice” och ”Countdown” m.fl.
Det var generellt fullt ställ lektionerna igenom och i slutet av lektionerna kunde han komma med någon minde synpunkt eller dra en historia om någon gammal svensk jazzräv som Sture Nordin eller Nisse Sandström. Inspirerande och roliga lektioner helt enkelt.
Den lektionen funkade också som en språngbräda för mig och Bengt att börja lira ihop. Nu är vi goda vänner och han är med i min orgeltrio tillsammans med mig och Andreas Hellqvist. Bengt har dessutom möjliggjort så att jag fått varit med och spelat med Bernt Rosengrens kvartett två gånger och det har såklart varit jättekul eftersom Bernt Rosengren och Doug Raney var mina stora jazzhjältar när jag började spela jazz och jag älskar deras spel tillsammans.
Jag och Bengt har också ganska lika intressen och musiksmak så vi passar fint ihop. Liknande humor också, det funkar riktigt bra.
Kompositionslektioner med Örjan
Jag har under de senaste två åren tagit kompositionslektioner av Örjan Fahlström och vi har pratat mycket om innebörden av att musiken inte ska vara förutsägbar. Att fraserna ska vara varierande, att linjerna går ”over the barlines” och att kompositionerna inte ska få stanna upp.
Vi har bl.a. jobbat med:
• Spegelvändningar av fraser, att dra ut fraser i längre indelningar • Komponera utifrån motiv
• Låtars intensitet, att de inte stannar upp och att kompositionen får ett naturligt flöde.
Vi har också lagt vikt vid att formen på kompositionerna ska ha en längd som inte behöver vara bunden i något konventionellt mönster som AABA med jämna perioder. Det kan t.ex. vara ABABCD där de olika delarna är olika långa taktmässigt och sedan ett soloparti som harmoniskt består av något annat än vad som tidigare använts.
Jag har lyssnat in en hel del på vad Örjan gjort och jag har väldigt stor respekt för honom som arrangör och lärare. Det är väldigt lätt att lära av honom som är en lärare med klara direktiv och har så omfattande kompetens. Jag har haft stor nytta av den input han har kommit med till mina kompositioner.
Mer info om det senare i uppsatsen då jag går djupare in i varje låt.
Under mitt sista halvår har vi lagt mer tid för att arrangera för storband. Vi har valt att jag ska arrangera min komposition McCoy för storband.
Dessa lektioner har varit de bästa jag haft på skolan under alla dessa år.
Gitarrlektioner
Som gitarrlärare under mina master-studier har jag i Sverige bl.a. haft Max Schultz, Peter Nylander och nu under det sista halvåret Per-Oscar Nilsson i Malmö.
Jag har aldrig haft någon hög prioritet på att min lärare ska vara en speciellt bra pedagog. Det viktigaste för mig är att han eller hon ska spela otroligt bra och inspirera mig. Dessutom måste läraren kunna saker jag inte kan som jag blir nyfiken på.
Jag är nöjd med alla mina lärarval. Jag lärde mig nyttiga saker av alla de lärare som jag valde. Jag brukar också spela in delar av lektionerna i telefonen för att hjälpa mig att minnas. Av Max fick jag ut ganska många hippa dim-fraser men jag var tvungen att spela in lektionen och sedan planka det mesta från inspelningen för han mindes inte vad han gjort.
Med Peter Nylander fick jag ut mycket angående att spela pentatonik samt olika övningssätt och metoder. De tre första lektionerna var speciellt givande.
är en riktig mästare på gitarr. Han kan vara en av de få jag någonsin har känt så för. Han förtjänar större uppmärksamhet.
Valbara kurser
Klas Nevrins kurs Avancerat Jazzgehör var en kul kurs men hade kanske inte en så jättejazzig inriktning. Det var mycket fokus på indiska influenser och han gick igenom olika ragor, modes och hur musiker som spelar den stilen tänker improvisatoriskt. Det var roligt att jobba med att etablera olika sounds till borduntoner. Jag tänkte att kursen skulle vara ett bra komplement till mina andra studier i pentatonik. För det var pentatonik i den kursen hela tiden vilket jag upplever var lyckat.
Klas är en musikalisk och lyhörd lärare som också ställde krav och var väl förberedd så den kursen kan jag rekommendera.
Annan inspiration, Vad får mig kreativ?
Ibland kan det vara svårt att vara kreativ när man känner sig tom på ork och inspiration men ibland slår kreativiteten till utan förvarning ändå.
Det är nyckfullt.
För mig brukar det vara lätt att vara kreativ om jag precis upplevt musik jag blev starkt påverkad och berörd av. Då sitter det kvar segment eller känslor och man kan gå och känna det man just upplevt flera timmar, till och med i dagar efteråt.
Men det kan lika gärna vara starka känslor som förälskelse, besvikelse eller någon form av livshändelse som inspirerar.
Det kan vara häftiga platser man är på som man inte besökt förut, nya upplevelser och möten med speciella personer som öppnar upp ögonen för nya infallsvinklar. Eller då man hamnar i ett tillstånd då man inte riktigt vet vad man känner fast ändå lyckas vara kreativ.
Det kan självklart också vara allt detta i kombination.
Mitt tillämpande av Jerry Bergonzi’s
Pentatonics
Inside improvisation series vol.2 Pentatonics – Jerry
Bergonzi
Jag har under en längre period varit fascinerad av pentatonik och ljudet av fraser och ackord mycket baserat på kvarter.
musiker som spelade vad jag i efterhand förstått varit influerat av John Coltrane, Michael Brecker m.fl.
T.ex hörde jag professionella moderna storband med bra solister då vi var och spelade på festivaler med Gävleborgs ungdomsstorband då jag var tonåring. Jag hade hört talas om Jerry Bergonzis bok ”Pentatonics” redan då jag var 16-17år och tog privatlektioner av Andreas Öberg men fick då aldrig fått tag på den. Jag har dessutom alltid gillat att planka saker jag gillar från skivor och inte spela licks från böcker etc.
Dock består inte denna bok av licks och trix utan helt enkelt en mängd olika formler och omvändningar man flyttar systematiskt genom skalan samt genomgångar av i princip alla varianter av pentatoniska skalor och exempel av deras olika harmoniska funktioner en jazzmusiker eller världsmusiker kunde tänkas använda.
Den innehåller också några låtar med snygga reharmoniseringar som ”Invitation”,
”Yesterdays”, ”There is no greater love” m.fl. De finns både med demonstrationer
av Jerry själv och bara som bakgrunder man kan öva till själv.
Bakgrunderna är helt grymma! Mycket bättre än de välkända Aebershold-böckerna. Musikerna på ”Pentatonics” är förutom Jerry Bergonzi; Adam Nussbaum – trummor, Renato Chicco – piano samt Dave Santoro – bas.
Jag började jobba strukturerat med ”Pentatonics” i perioder men det är svårt att verkligen komma in i det. Jag var tvungen att lägga ner timmar varje dag för att få processen i rullning.
Jag gjorde ett eget teknikschema utifrån de övningar som fanns i första halvan av boken samt egna gitarrtekniska bitar som jag antog skulle göra det möjligt att spela dessa större intervall i ett flöde. Så jag höll på med det till och från under en period. Sommaren 2014 åkte mina föräldrar till Spanien i två veckor så då passade jag på att plöja igenom sista delen av boken. Jag riggade förstärkaren i vardagsrummet i vår sommarstuga med havsutsikt över bottenhavet och började öva. Jag spelade nog runt 6-8 timmar om dagen med totalt och riktat fokus på pentatonik. Jag övade till boken och bakgrunderna samt till en app i telefonen där man kan ställa in olika ”drones” borduntoner och tablasrytmer som heter ITablaPro. Den hade jag tidigare fått rekommenderad av Peter Nylander. En riktigt bra och avancerad applikation med mycket möjligheter.
Det var skönt att vara helt ifred den tiden. För då hade man verkligen möjlighet att smälta det musikaliska och ha totalt fokus. Dock tog jag mig ut och sprang en gång om dagen samt fiskade gös några eftermiddagar med en av mina kompisar för att skingra tankarna.
Det funkade faktiskt fint och gjorde bara att man kom tillbaka till övningsrummet med friska krafter.
grunden i molltonarter och går igenom alla 5 varianter i varje skala från b.la Moll7penta, Moll6, Moll7b5, Dur-b6, Heltonspenta samt börjar med
polypentatonik och att blanda pentaskalorna i ett flöde med varandra i slutet av boken.
Jag upplever att jag fått mycket större förståelse för fraser och att etablera olika sounds efter att ha jobbat med den här boken. Dessutom har jag fått mycket mer verktyg och kan höra saker jag inte tidigare hade kapacitet att höra.
Dessutom har jag förstått när jag gjort mina solotranskriptioner vad det är för sorts altererade pentatoniska skalor och strukturerat ”in and out spel” de spelar i solona. Både Tomas Franck och McCoy Tyner spelar jättemycket pentatonik med olika sekvenser och andra skalor och ackordstoner som går in i varandra.
Jag har helt enkelt använt denna bok för att bättre kunna förstå mina transkriptioner och för att lära mig höra och förstå för mig nya tonala mönster.
Det musikaliska i improvisation som boken inte går igenom t.ex. rytmisk spänning i fraserna, spela över taktstrecken, rytmisk variation, tonal variation, flöde,
meloditänk o.s.v. The list goes on and on… den kunskapen får man komma att söka på annat håll. Genom att lyssna på bra musik, transkribera, imitera det man tycker om och integrera det i sitt spel.
Tillämpningar
Här är några exempel på favoritpentaskalor/funktioner som jag hittat:
Ex 1: Denna första skala brukar jag tänka som en F#m7penta med sänkt Root. Det
blir dock ett konstigt namn men det funkar för mig. Jerry kallar den för A(b6)penta. Det är den enda skalan han refererar till dur, annars ser han alltid en mollpentaskala som grund. Det är alltså en vanlig F#m7skala fast med F istället för F#. Den består av F, A, B, C#, E.
Spelar man t.ex. ”Impressions” kan man över Dm7 med den skalan etablera ett riktigt fräscht sound med moll/maj karaktär där följande ackordstoner finns med (#7, 9, m3, 5, 6).
Ex 2: Samma skala är också ytterst funktionell på (C#alt, C#7#9), den är jättebra
att etablera det soundet och har varit ett bra tillskott för mig som annars tyckt det varit svårt att verkligen vara tonalt tydlig då man kommit till de ackorden. Den består då av ackordstonerna i med roten i C#: 1, (m3=#9), dur3, #5, 7.
Ex 3: En annan funktion jag tycker är riktigt fräsch är ett exempel på en 2-5-1 i Eb,
alltså Fm7-Bb7-Ebmaj.
Då kan man börja spela något valfritt i moll över Fm för att sedan spela
Abm7b5penta över Bb7 som då motsvarar en Bb7alt-penta jag skrivit om ovan fast med B istället för Bb, alltså b9 istället för grundtonen. Den skalan består då av b9, (m3=#9), dur3, #5, 7. Sedan löser man upp den till det sista ackordet Ebmaj och spelar där förslagsvis kanske Bb-durpenta som över Ebmaj7 motsvarar
ackordstonerna #7,9,3,5,6.
McCoy använder den här sortens 2-5-1 en hel del på solot av ”It don’t mean a thing” Det låter kaxigt i.o.m att det är så mycket spänningstoner och det är ett sound som känns lite ovant pga att grundtonen har altererats till b9 och förändrar karaktären på fraserna lite.
Exempel på en sådan 2-5-1 fras (obs Abm7b5 pentan förskjuts en fjärdedel in i 3’e takten):
Det här var några av alla tillämpningar jag lärt mig. Vill man veta mer får man göra efterforskning själv. Jag vill inte avslöja fler av mina hemligheter.
Eget teknikschema
Efter det att jag tagit mig igenom första halvan av boken insåg jag att det krävdes väldigt mycket övning för att få sekvenserna att kännas lätta att spela och för att få in det i ryggmärgen.
Jag gjorde då ett teknikschema för mig själv som tar ca 80-120min att spela. Jag gjorde det för att:
• Få in de pentatoniska sekvenserna
• Känna mig avslappnad i plektrum-handen/armen och undvika överansträngning • Få upp ett bättre flöde
• Samt att få in några andra fraser och strukturer jag plankat som just då kändes tämligen omöjliga.
Mitt teknikschema bestod förenklat av:
1. Inledande stretchning av händer och armar några minuter
2. 1strängs picking i ”John Mclaughlin”-6strukturer jag tycker är hippa
3. Skalor över hela halsen i alternate-picking samt lite varianter på det med att både byta sträng med upp och nedslag i plektrumhanden.
4. Mer ”John McLaughlin”-strukturer 5. Kromatiska övningar
6. Stretchning av händer och armar några minuter igen
7. Fyra stycken till kromatiska övningar, mest anpassade för att stabilisera min högerhand.
8. Sedan var det dags för det största momentet där jag hade 8 olika pentatoniska rörelser jag spelade i minst tre olika valda pentatoniska skalor över hela halsen. Den här delen tog oftast minst 40min.
9. Sedan kommer den avslutande delen då jag spelade 5-6 valda svåra licks jag försökte integrera i mitt spel och sedan övade jag ett helt transkriberat solo jag jobbade med just då.
Jag tycker det här var en jätteviktig del för att komma dit jag är nu, det var väsentligt för min teknik och timing. Det har möjliggjort för mig att spela mer avslappnat och att utföra saker jag hör med lätthet istället för att känna mig spänd i svåra gitarrtekniska bitar och då få sämre timing och för hårt plektrumanslag. Jag visste enda sedan jag var tonåring och spelade rockgitarr i samma stil som Yngwie Malmsteen att de gitarristerna som spelade tekniskt svåra saker oftast gjorde scheman för att dagligen spela som kombinerad teknikövning och uppvärmning. Det gör också gipsy-gitarrister och klassika musiker. Egentligen borde alla som spelar fysisk och tekniskt krävande musik göra det.
Gör man det utvecklas och stabiliseras tekniken stadigt dag för dag. Dock får man vara försiktig.
väldigt nöjd. Förut hade jag en väldigt stor jazzgitarr som gjorde att högerarmen låg i en obekväm position. Jag har märkt att då jag har haft väldigt mycket att göra i perioder har jag känt mig spänd och besvären har varit värre. Då hjälper det också att träna sin fysik generellt och få igång blodomloppet i kroppen. Man kan till exempel gå på gym eller ta långa promenader då man också kan lyssna igenom jazzskivor man vill få koll på.
Arbetet
Hur jag valde musiker
Jag började testa mina kompositioner redan då jag kom hem från Finland våren 2013 och jag jammade med lite olika folk från skolan. Det framkom ganska tidigt att jag mest skulle komma att spela med Torbjörn Gulz, Tom-Eddye Nordén och Karl-Henrik Ousbäck.
De är samtliga väldigt duktiga musiker med bra attityd. De passar för mina
kompositioner och är dessutom open-minded och lätta att samarbeta med. De gillar också min stil och musikens idiom. Det har skönt nog varit relativt lätt att få till rep eftersom alla är på skolan till och från.
Torbjörn Gulz – Piano
Han har väldigt många goda sidor. Han låter alltid jazz på riktigt, han har ett rikt tonspråk där man aldrig vet vad man kan förvänta sig. Han kompar otroligt bra, det känns stadigt och med tveklöst säker rytmik, inspirerande samtidigt som det är oväntat. Jag brukar jämföra hans komp/voicings med kobror som störtar ned och hugger vid precis rätt tillfälle. Han spelar också på ett sådant sätt bakom en solist så att intensiteten aldrig sjunker i fel läge eller att det blir en massa krockar. Han är en expert på att komplettera en solist rytmiskt och harmoniskt.
Han är dessutom själv en grym solist. Han är väldigt sympatisk och det är kul att föra musikaliska dialoger med honom.
Det märks att han kan sin jazztradition och att han har spelat länge med musiker på väldigt hög nivå. Han är dessutom den enda jag spelat med förutom Carl Winther och Sven Erik Lundeqvist som verkligen kan spela med den sortens klipp och tajming i sololinjerna som ligger i skolan efter McCoy Tyner och Herbie Hancook. Där åttondelarna är lite studsiga och ganska korta fast ändå väldigt grundade tajming-mässigt.
Det är en fröjd att spela med Torbjörn och jag är glad att han har tagit sig tid att spela med mitt band fast han numera bor i Västerås och har ganska mycket både med jobbet på skolan och med familjen.
Karl-Henrik Ousbäck – Trummor
Han ansågs redan som tolvåring vara lite av ett underbarn av jazzmusiker i Sverige och vi har väldigt tydliga likheter i vad vi gillar musikaliskt.
Det funkar bra och det är självklart väldigt kul att lira med honom. Det han är bäst på är att spela ganska mycket på samma gång och ha hög intensitet. Det matchar många av mina låtar så det är ett vinnande koncept.
Jag har medverkat som ackompanjatör under antagningsproven på trummor till Kandidat Jz på KMH fyra år i rad. Vi träffades första gången när han sökte in till skolan 2012.
Jag gillade honom skarpt och involverade honom omgående i olika projekt.
Tom Eddye Nordén – Bas
Tom Eddye och jag känner varandra redan sedan vi var på jazzläger i 16-17års åldern. Han passar också väldigt bra i bandet tycker jag. Man hör tydliga referenser av Christian McBride, Ray Brown och Daniel Franck i hans spel, det gillar jag skarpt.
Han är allra bäst när han spelar medium-walking, det är grymt svängigt! Dock behärskar han självklart andra moment som uptempo och ballader m.m. Samtliga i bandet läser också förhållandevis bra så det har gått rätt så smidigt trots att mina kompositioner inte är de lättaste att förstå sig på eller att spela innan man kommit in i dem.
Jag har också testat och jammat mina låtar med andra musiker och kompisar som Sven Erik Lundeqvist som är Malmös pianofantom samt trummisen Ludwig Gustafsson. Dessutom har pianisten Anna-Greta Siguardsdottír under det senaste året varit med i bandet de gånger Törbjörn Gulz inte kunnat delta.
Repetitioner
Repeterande, instuderande och musicerande:
Jag har satt ihop grupper och repeterat efter hand som jag skrivit nya
kompositioner eller om det har kommit in något roligt gig så jag har haft chans att prova låtarna i skarpt läge.
Vi har bl.a. spelat på Glenn Miller Café, skolans festival New sound made, jazzklubben i Härnösand m.m.
Jag började redan skriva låtar för min kvartett under våren 2013. Det har blivit en hel del låtar och några har ramlat av på vägen.
Dock är de flesta av mina låtar noggrant genomtänkta och bearbetade, så det har generellt tagit mycket tid att skriva samtliga kompositioner.
När det gäller inarbetning av materialet så har det gått bra. Alla har varit på alerten för att sätta allt trots att det är en del svåra noterade delar och i vissa fall höga tempon och ojämna takter.
Dock har jag valt musiker som verkligen gillar den stilen jag är inne på så jag upplever att alla har tyckt det varit roligt. Samtliga har varit väldigt professionella. Jag vet med mig själv att det kan vara jobbigt att repa utan att ha en morot så jag har regelbundet försökt att styra upp gigs så att alla känner sig motiverade. Dessutom vet jag att alla i bandet varit extra på hugget eftersom Torbjörn är med. Han höjer verkligen oss andra.
Han är en av de musiker jag känner som har bäst timing.
Alla har dock genomgående bra timing i bandet så om någon kommer och inte är i form, hankar efter eller inte har kollat in låtarna kommer man att känna sig dålig. Det vill ingen göra.
Jag har haft höga ambitioner men vill samtidigt inte vara en allt för krävande chef. Jag tror att vi har repeterat ganska lagom. Det har dessutom varit nödvändigt eftersom jag oftast ändrat och förhoppningsvis förbättrat delar av mina kompositioner till nästa tillfälle.
Vi har i början repeterat sporadiskt då jag skrivit nytt material eller behövt testa något, annars har vi repeterat en eller två gånger inför inspelningar eller gigs. Jag försöker alltid vara så gott förberedd som möjligt.
Dock har det känts skönt att kunna öva på mina solistiska egenskaper i andra forum som min orgeltrio. Vi har spelat många gigs med trion under 2014-2015. Man behöver kniven mot strupen och live-situationer för att verkligen se vad som funkar och att kunna analysera och förbättra sitt spel.
Jag menar, man kan inte bli NHL-proffs i hockey bara av att träna två gånger i månaden och dribbla hemma för sig själv.
Man lär sig av att spela så mycket som möjligt samt med så bra musiker det bara går. Det är min filosofi.
Jag brukar jämt spela in mina konserter med zoom, videokamera eller min telefon för att sedan lyssna och analysera.
Jag har också försökt att jamma så mycket som möjligt som jag tidigare nämnt. Ofta med olika musiker för att se hur jag klarar mig. Både på privata jam och sådana på Fasching, St:Clara i Gamla stan, Moriskan i Malmö samt på ett par jazzklubbar i Danmark har jag jammat de senaste åren. Man kan alltid dra lärdom av de erfarenheterna.
Examenskonserten
Den sjunde maj hade jag min examenskonsert i Stora Salen på KMH. Jag valde stora salen eftersom jag tycker det ser häftigt ut där och att det vore roligt att ha avslutningen där. Det skulle kännas lite extra pampigt.
Det var egentligen bara där och lilla salen det stod emellan. Lilla salen har en ljusslinga i taket som gör att det brummar i förstärkaren och dessutom är det en irriterande pelare där så jag bestämde mig tidigt för att jag villa vara i stora salen. Jag trodde först att de skulle vadderat sidorna mer på scenen och att den skulle sett annorlunda ut men det funkade bra ändå. Det kan bli så att ljudet sticker iväg lite hur som helst där inne och att bas och gitarr smälter ihop men på scenen kändes det riktigt bra.
Jag var nervös för det i förväg med det var skönt att det funkade så pass bra. Vi försökte också att inte sitta alltför utspridda för att bibehålla en bra kommunikation och någon form av liveklubbs-känsla. Jag menar, den scenen är enorm. En hel symfoniorkester får plats.
Det var en lyckad tillställning där vi först spelade en timmes konsert och sedan hade Joakim Milder och jag en öppen intervju på scenen om mitt examensarbete och vad jag fördjupat mig i. Det var oväntat roligt att svara på hans frågor och kul att kunna berätta om saker man brinner för och förhoppningsvis inspirera andra musikintresserade i publiken.
Set-listan för kvällen såg ut såhär: 1. Devices
2. The Kaptain of the open seas 3. I don’t understand myself 4. The Boss of Malmö
5. Trident Suite (Peacook, Out, McCoy) 6. The end of a love affair (Extranummer)
Tekniker för kvällen var Anders Kempe och han gjorde det riktigt bra, han var lyhörd, trevlig och lätt att samarbeta med.
Jag tycker bandets samspel och närvaro var bra, vi hade repat och spelat ihop oss lagom mycket så låtarna kändes fräscha och alla var på hugget och spelade bra, trots att det var en hektisk period för alla i bandet med flera andra projekt på gång samtidigt.
Titel på konserten
-Datum/Tid
Plats
Information Information Fri entréTors 7 maj kl 19:00
Stora salen
Joel Svensson Masterkonsert
Mina Kompositioner
Jag har under mina tre år som masterstuderande skrivit runt 20-25 låtar. Här är en redogörelse och analys på 6 av dem som jag har spelat in och jobbat mycket med.
Devices
Den här låten skrev jag redan 2013 då jag en period lyssnade mycket på Kenny Garret, bl.a. skivorna ”Songbook7” och ”African exchange student 8”m.fl. Jag kom
in på Kenny Garret efter att Karl Henrik snackade om honom och att jag fick en del givande lyssningstips av Fredrik Kronqvist då han var och spelade med sitt band på Glenn Miller Café här i Stockholm.
Men jag lyssnade också mycket på Wes Montgomery under den perioden så låten blev någon form av hybrid mellan dem Wes och Kenny.
Ungefär Wes-låten Jingels möter Kenny Garrets Songbook.
Den här låten har också en speciell form samt ett parti i låten där 4/4 takter varvas med 3/4 så den får 7/4 indelning. Den innehåller också en bas-ostinatofigur som hänvisar till 5/4 fast den spelas över 4/4.
Den spelar pianot och basen unisont. Den återfinns i takt 27. Så här ser den ut:
Låtens soloform är 36 takter lång och avslutas med ett förlösande 8-takters F7sus-sjok efter all tidigare spänning med markeringar, motrörelser samt udda perioder. Temat i sig är riktigt oförutsägbart. Jag är nöjd med den fast den är till viss del ganska krånglig att improvisera på. Det är också min trummis Karl Henriks favoritlåt i repertoaren. Han gillar udda former och vill gärna spela saker som känns utmanande.
Trident Suite (Peacook, Out, McCoy)
McCoy
Det var delen av sviten som skrevs först. Det är en komposition som är 30 takter lång. 8+8+6+8 fast alla delar är helt fristående från varandra, det är ingen AABA form direkt utan snarare en lång form.
Eller ABCD om man vill säga så. Jag skrev låten efter att jag hade transkriberat McCoy Tyners solo på ”Four By Five”. Man kan märka likheter mellan den och min komposition som de långa modala E7sus-partierna samt att de sista 8 takterna är dominant-ackord som flyttas stora sekunder upp varje takt. Den här låten resulterade i en utmärkt möjlighet att testa tonspråket och idéer jag fått ut av transkriptionen jag gjort.
Jag tog sedan med denna låt till min kompositionskurs med Örjan. Han tyckte det var en mycket bra komposition med intressanta rytmiska motiv samt att den var oförutsägbar. Det gjorde mig såklart glad.
Han föreslog att jag skulle skriva en motstämma baserat på omvändningar av grundfrasen och motivet i låten. Så jag gjorde både vanliga spegelvända motstämmor samt spegelvända fraser i luckorna till grundmelodin.
Dessutom gjorde jag en utdragen variant i ett långsammare tempo som också gick som motstämma till grundmelodin.
Jag blev överraskad av resultatet och tycker det låter häftigt. Jag hade aldrig kommit på det själv.
Örjan har lärt mig att tänka smart när jag komponerar med olika metoder för att få det mer intressant och tilltalande.
Tidigare skrev jag mest på intuition och melodisinne.
Peacook
Skrev jag efter jag varit och spelat en konsert med Lars Gullin-låtar tillsammans med Leif ”Gus” Dahlberg och Bertil ”Jonas” Jonassons band på Falun jazzklubb. Det var några fina ballader i den repertoaren som gjorde stort intryck på mig. Peacook är som en lång melodi bitvis i rubato med en del färgade ackord som ligger som modala sjok till och från i melodin. Den innehåller ganska
konventionella ackord men dess form och oväntade melodi gör den intressant och den slutar på E7 vilket gjorde den ytterst kompatibel att sätta ihop med McCoy som har sin grund i ett öppet E7sus. Mellandelen för dessa två är ett fritt parti med kollektiv improvisation.
Alla tre delar kompletterar varandra och jag upplever det blir en intressant sammansättning. Den fria delen är perfekt för att bara släppa lös eller slappna av. Den kan man göra vad man vill med egentligen. T.ex. presentera olika sorters sound, prova roliga idéer och bara släppa efter för sin intuition.
ha den här formen att flyta in i varandra. Jag tycker det ger den en organisk helhet trots att allt är så pass olika.
The boss of Malmö
Den här låten skrev jag under senare delen av våren 2015 då jag just hade varit nere i Malmö och bott hos Sven Erik Lundeqvist en vecka. Vi träffade Anders
Bergcrantz där vid ett par tillfällen och han gjorde stort intryck på mig, både med sitt spel och det han tipsade om i musikalisk väg. Vi hängde och gick på jam ihop och hade riktigt roligt.
Låten är en 16-takters form med ett bas-ostinato dubblat i pianot. Sedan är det en grundstämma som gitarren spelar samt en motgående stämma för tenorsax som består av melodier i luckorna i grundstämman samt kvartsstämmor på
grundstämman och en del unisont på melodin i slutet.
Det är en ganska enkel låt i jämförelse med mina andra men den har en härligt groovig swingfeel i bas-ostinatot som är väldigt influerat och till stora delar lånat av Anders Bergcrantz låt ”Thats nice, Please don’t stop”.
Låten har en modal karaktär och är ganska tuff i soundet p.g.a. mycket moll samt en del sjok av maj7#11 ackord i slutet.
Tenorsaxofonisten Joe Hendersson använder ofta systematiskt sådana ackord i sina låtar. Kolla bara ”Inner Urge”.
Min favoritlåt med Carl Winther - ”The Falcon” bygger också nästan enbart på maj7#11 ackord.
I don’t understand myself
Den här låten skrev jag som en uppgift från Örjan Fahlström. Jag skulle skriva en ballad på ett tomt notpapper utan taktstreck med långa meloditoner. Jag skrev först en stor del av låten och lät den sedan ligga några veckor, tog sedan upp den igen och skrev klart den.
Jag tog med den till ett rep och då stod hela kompositionen i 4/4-takt. Den var då väldigt jobbig att handskas med och kändes till stor del ospelbar solomässigt både rytmiskt och tonalt.
Men jag satt sedan och bearbetade låten ännu mer och var mer noggrann med ackorden, noteringen samt lade in ett par udda 2/4 takter i låten som gjorde att den vaknade till liv.
Sedan hittade jag rätt groove som jag sökte till låten från en låt som finns på Kurt Rosenwinkels senaste skiva ”Star of jupiter”. 9Jag spelade upp den för Karl-Henrik vid följande repetition och låten kom till liv ordentligt.
Denna låt är i mitt tycke svår att spela på men för varje repetition, inspelning och gig får jag möjlighet att föra den framåt. Jag övade dessutom mycket att
improvisera till den efter en kompbakgrund jag först spelat in på telefonen, då vande man sig med formen och ackorden och jag började kunna höra mer intressant musik än att bara spela rätt.
The captain of the open seas
Den här låten är också inspirerad av McCoy Tyner och den består i A-delarna till största del av pentatonik.
Den har grundformen: Intro, ABABCD och sedan är det solos på öppet Eb7sus A-delen är bordun med långa pentasjok. Den ger någon form av asiatiskt karaktär tycker jag. Sedan är B-delen mer pampig med mindre antal toner i melodin fast med rytmiserade bestämda ackord i bakgrunden med mycket kvart/kvintkaraktär. Andra gången A-delen kommer är den arrangerad i kvartsstämmor mellan saxofon och gitarr.
C-delen är en ”time no changes” del med fri baswalking samt en melodi baserat på hippa intervaller i avantgarde-stuk, D-delen är mer som ett förlösande Coltraneparti med fullt löd i alla instrument (speciellt trummor).
Jag tror den delen kom till eftersom jag höll på att planka temat och lite coola fraser från John Coltranes ”One up One” down som är en livetagning från 1965. Dock är inte melodin på något vis samma toner som det Coltrane spelar men jag får samma känsla.
Evermirror
Den här låten har två stora inspirationer. Först är det en väldigt reharmoniserad blues Bernt Rosengren har skrivit som heter ”Ever blue” som jag spelade med hans kvartett då jag fick chans att vicka med dem på Pygméteatern hösten 2014. Det var grymt. Häftig upplevelse att få spela med honom live.
Sedan är det en låt av gitarristen Nir Felder som heter ”Ernest/Protector” som jag plankade hela hans inledande solosekvenser på och blev inspirerad av.
Ernest/Protector har otroligt hippt gitarrspel med många sekvenser i stora och små sekunder som jag gick igång på. Introt har någon form av ”time no changes” approach.
De här två inspirerande låtarna samt min egen dagsform och humör resulterade i alla fall i denna komposition som har en grundform i 12-taktersblues som efter två rundor övergår i en extradel på 10-takter.
Att inkludera ett till instrument i ensemblen
Jag har alltid varit förtjust i tenorsaxofon och jag tycker det klingar så bra ihop med gitarr.
Enda sedan jag hörde Bernt Rosengren och Doug Raney första gången har jag gillat det.
Dock är inte alla låtar anpassade för det men några skulle tjäna på det så därför hade vi en session med Krister Andersson som jag har fått chans att spela med ett flertal gånger. Bland annat tillsammans med Thomas Jutterström 9-mannaband och med min egen orgeltrio med Bengt Stark och Andreas Hellqvist.
Det var kul att prova och höra hur bandet lät med blås till och hur det funkade med mina kompositioner.
Bearbetning av låtar, provspelningar och erfarenheter jag fått ut av det Alla mina låtar har jag bearbetat flera gånger om, det är inte en enda som har kommit till snabbt eller enkelt. Jag har spelat in övningsbakgrunder i telefonen eller spelat in teman och kompat till eller bara lyssnat och känt efter hur jag tycker det funkar. Jag har gjort bakgrundsspår i appen iRealbook i telefonen som funkar som en modernare portabel ”Band in a box” där man kan ändra tempo och känsla fritt. Dock är det inte så svängigt komp men det fyller sin funktion för att lära sig höra harmisarna.
Jag har alltid försökt förbereda mig själv och skisserna på låtarna så mycket som möjligt till olika rep/jam/test men det har ändå uppkommit många nya idéer efter att man spelat låten på riktigt. Det kan vara åsikter om rytmisk feel, ackord, prickar eller soloformer från musiker i bandet. Eller så märker jag noteringsmässiga slarvfel jag gjort eller klumpiga sätt att notera.
Det är väldigt viktigt att försöka ha bra leadsheets. Det visar respekt mot dina medmusiker och dessutom går det snabbare att få till låten som du vill. Jag skriver alltid ner mina låtar i Sibelius och tar med utskrifter.
Inspelningar på Kmh
Vid de efterkommande sessionerna har det alltid varit den kvartett som spelade på min examenskonsert.
Då Sven Erik var här lirade vi också flera låtar från standardrepertoaren samt några av mina låtar. Det var roliga sessioner allihop.
Jag har sedan flera år tillbaka haft den synen på inspelningar att jag vill att man ska spela in allt live samtidigt för att få så bra samspel som möjligt och att musiken ska vara ärlig och verkligen låta ”som den gör på riktigt”.
Man får helt enkelt acceptera hur man låter och spelar, för att göra det bästa av situationen.
Jag har heller aldrig tyckt att det gör något om det är lite glidningar på några toner eller om någon kommer in för sent vid något parti så länge intensiteten och helheten inte påverkas negativt.
Osäkert och ängsligt tycker jag dock inte är okej, i så fall får man göra en ny tagning.
Men alla har ju olika inställning angående hur mycket felspelningar man kan acceptera, eller vilka sorters felspelningar eller missar i kommunikationen som är okej eller inte. Jag har flera skivor där det både finns felspelningar och folk som snubblar in i partier efter hand som jag inte tycker stör alls. Det kan till och med hända att jag tycker det blir mer intressant (oväntade dissonanser eller
melodivariationer p.g.a. fel, saxofon-kix t.ex.)
Ett ypperligt exempel på det är McCoy Tyner’s skiva ”The Real McCoy” där Joe Henderson snubblar in på sista temat på både Four by five och Passion dance men det tycker jag inte gör någonting eftersom hela den skivan låter superhäftigt rätt igenom. Den är helig för mig.
Jag började som sagt göra testinspelningar redan 2013 och låten Devices har vi spelat in vid tre olika tillfällen.
Sedan har jag också provat att spela in standards som ”Fifth House”,
”Countdown” och en variant jag skrivit på ”Giant Steps” för att höra hur det låter
när jag spelar snabba Coltrane-changes. För att se om jag kan styra upp liknande intensitet som John Coltrane.
Det upplever jag självklart att jag inte kan men jag blir vassare för varje tillfälle så det känns ändå bra att det gjorts framsteg.
Jag har också testat att spela med olika sound på gitarren för att hitta vad jag tror passar mig och låtarna bäst.
Dock tycker jag resultatet generellt blivit bäst om man haft högst tre låtar att fokusera på per inspelning. Då har det känts lättare, man orkar hålla uppe energin och repetitionerna har gått bättre.
Nu den 6 maj 2015 spelade vi in mina senaste låtar i Lilla studion på KMH med kvartetten och Krister Andersson.
Det gick bra, dock önskar jag att vi hade haft mer tid att repetera med Krister än bara en och en halv timme innan inspelningen.
Det är svåra låtar att sätta sig in i så snabbt. Alla skisser var inte heller
transponerade och ibland låg melodin onödigt högt så jag hade behövt jobba mer på det för att det skulle blivit ultimat.
Dock fyllde sessionen sin funktion och jag tyckte det var väldigt intressant att testa och höra hur det blev. Speciellt de låtar jag hade skrivit motstämmer på för gitarr och saxofon. Det blev bra fast jag vet att om vi hade fått repetera en gång till innan inspelningen med förbättrade transponerade noter hade det blivit ännu bättre. 4 december 2014 hade vi också en studiotid med kvartetten. Det var nog den bästa sessionen. Den är jag nöjd med. Då spelade vi bara in mina låtar och det kändes som att det satt ihop otroligt bra. Mixningen blev också kanon.
Jag vill rikta ett extra tack till ett par av teknikerna från musik och media på KMH: Jocke Persson och Mattias Viklund. Ni har gjort ett kanonjobb och varit mig till stor hjälp.
Reflektioner angående Inspelnings-sessionerna
Jag upplever att tiden efter man gjort en inspelning påverkar ytterst mycket hur man upplever resultatet.
Jag menar, när man väl har tömt sig på all inspiration, licks och trixs och varit totalt inne i det kan det kännas svårt att uppskatta vad man gjort när man sedan lyssnar. Man snöar in på något ställe man tycker man tog en fel väg, spelade förutsägbart eller hade tveksam timing på.
Det har man glömt bort efter ett par veckor och kan då lyssna på helheten med öppet sinne istället för att avrätta sin egen prestation som en brutal pöbel med yxan i högsta hugg.
Jag kände också att de första sessionerna och faktiskt kanske under de första 2 åren på utbildningen att jag inte räckte till riktigt för att kunna spela på mina låtar så väl som jag ville och att jag varken hade tonspråket och det flödet i mina linjer som jag behövde.
Ibland vet man heller inte vad det är för fel de gångerna musiken inte lyfter. Därför har jag försökt se till att spela med så många olika musiker som möjligt för att se hur det känns och analysera om det är mitt eget fel eller någon av de andra musikerna de gånger musiken bara står still och inte blir bra. Man måste kunna vara kritisk men inte vara så hård mot sig själv att man tappar suget och tror att man är dålig och inte kan lira.
Att jobba utifrån en konstnärlig målsättning är inte enbart underlättande eller enkelt, men det är i alla fall skönt att ha en tydlig riktning.
Speciellt om man vill någonstans med sin musik ingen annan varit förr eller som känns lite unik och svår att ta på, fast man har på känn att den finns där ute i det okända.
Jag menar, John Coltrane hade ett tydligt mål då han övade pentatonik och
ackordstoner i olika omvändningar för att få upp ett flöde på Giant steps, vilket han också lyckades med.
Trots att ingen annan hade gjort något liknande tidigare vad jag vet. Det måste ha tagit många övningstimmar och en stark vision av vad han ville åstadkomma. Man måste verkligen ge 100% för att nå sin musikaliska vision och planera strukturerade program samt variera övningsmetoder för att frigöra nya vägar i hjärnan så man kan höra nya saker eller i alla fall höra något på ett annat vis. Jag har också haft en orädd ingång till solistiskt spel när vi gjort test och ibland har jag överspelat och det kan vara lika illa som när någon spelar för blygsamt och ointressant. Det är ständigt en balansgång för att uppnå vad man är ute efter. Dock försöker jag att inte tänka så mycket när det väl är inspelning. Då får man lita på sig själv och utgå från att man kommer göra så bra man kan.
Jag tar alltid väldigt allvarligt på inspelningar och tar för givet att mina medmusiker gör det med.
Min slutgiltiga reflektion
Frågor och svar
1. Vad har jag kommit fram till?
2. Var det möjligt att förbättra mitt tonspråk?
3. Fyllde pentatoniken den funktionen jag ville för mitt spel? 4. Har jag utvecklats åt det hållet jag jag ville?
Jag upplever att jag har lärt mig att höra mycket mer och jag har många mer melodiska vägar att ta nu i.o.m. att jag har vant mig vid att höra andra sounds och ton-val över ackord.
Jag har också tack vare strukturerad regelbunden övning lyckats få mycket bättre plektrumteknik i högerhanden. Den känns mycket mer trygg och stabil fast jag byter sträng så mycket. Det kan vara ett jobbigt dilemma då man spelar stora intervall. Jag har dessutom mycket linjer som jag vet att bara jag spelar på gitarr, saker jag hittat på själv. Det känns kul! Hoppas bara lyssnarna lägger märke till det också.
Jag har lärt mig smartare fingersättningar för vänsterhanden. Speciellt då det gäller att spela kvarter i ett flöde. Ofta kommer tonerna precis på samma band under varandra på gitarr och att använda något finger som barré är sällan ett bra val när man spelar snabba linjer. Då låter det slafsigt och det blir svårare med timingen också.
Jag har lärt mig spela saker jag aldrig trodde jag skulle göra på gitarr på grund av mina transkriptioner. Det var inte nödvändigtvis fraser som jag hade som mål att spela från början heller men som kom som en överraskning och bieffekt av arbetet samt det jag lyssnat på.
Jag är dessutom tämligen säker på att jag inte hade varit redo att spela eller att göra mina transkriptioner om jag inte jobbat med Bergonzi-boken och fått upp min teknik. De två gav varandra, teknikövningarna var som penseln och
transkriptionerna var det som gav färgen lyster.
Jag har dessutom fått fin feedback från kompisar jag spelar med och andra musiker jag ser upp till som har uppmuntrat mig och sagt snälla saker.
Krister Andersson sa efter en konsert t.ex. att jag under en låt hade spelat ”Den mest fulländade frasen han någonsin hade hört” och ville veta vad jag gjort. Dessvärre hade jag glömt bort det. Men jag minns att det var en jättelång linje med en hel del pentatonik, tonalt in ’n’ out och lite rytmiska grupperingar. Sådant jag jobbat med i arbetet helt enkelt.
Det klippet tycker jag verkligen speglar improvisatoriska momenten jag har jobbat med. I solot jag spelar där finns det massor av pentatonik, linjer över taktstrecken, rytmiska sekvenser, tension and release, melodier.
Har man hört mig tidigare år innan jag startade min Masterutbildning borde man förhoppningsvis höra en tydlig skillnad på mitt spel.
Var det något jag inte genomförde eller lyckades med:
Det blev ingen turné under tiden jag gick här med mitt masterprojekt men dock en del lyckade spelningar. Jag anser att orgelbandet också blev en liten del av arbetet eftersom jag har fått utveckla min improvisatoriska bit mycket i det forumet. Vi har haft en mindre turné på jazzklubbarna i landet med orgeltrion både Ht 2014 samt Vt 2015 och spelat på Glenn Miller Café ett flertal gånger.
Vad som är på gång efter masterarbetet
Jag har precis gjort en inspelning i professionell studio tillsammans med Carl Winther, Johnny Åman och Bengt Stark. Inspelningen genomfördes 26/5 i
Atlantisstudion efter att vi först spelat 24/5 på Glenn Miller Café och repeterat lite till 25/5.
Dessvärre var Bengt sjuk på spelningen men Karl Henrik kunde hoppa in vid det tillfället så det blev jättebra ändå.
Det här kommer bli min första egna skiva och jag är väldigt exalterad.
Den bestod av sex av mina låtar, två av Carls samt två av mina favoritjazzlåtar ”The end of a love affair” och ”Idle moments”
Jag kommer under sommaren göra klart med skivbolaget och i oktober 2015 kommer vi ha releaseturné på ca 7-10 gigs. Bland annat på Moriskan i Malmö, Christiania Jazzklubb, samt två gigs under jazzfestivalen i Stockholm.
Det känns jättekul och blir lite av ett självförverkligande för mig. Det är väldigt kul att spela med Carl och jag tror det här samarbetet kommer göra att jag lär mig mycket.
Jag planerar senare att ta mig till antingen NYC eller Boston för att studera vidare. Antagligen 2016.
