Juridiska institutionen Vårterminen 2019
Examensarbete i straffrätt 30 högskolepoäng
Straffrättslig särbehandling av unga lagöverträdare
Principiella motiv för en slopad ungdomsreduktion
Criminal treatment of young offenders
Ideological motives for an abolished categorical reduction of penal value for young offenders
Författare: Johannes Eckerström Liedholm Handledare: Jur. dr Erik Svensson
Innehållsförteckning
Sammanfattning ... 1
Förkortningar ... 2
1 Inledning ... 3
1.1 Bakgrund ... 3
1.2 Syfte och frågeställning ... 4
1.3 Avgränsningar ... 5
1.4 Metod och material ... 6
1.5 Begrepp och terminologi ... 7
1.6 Disposition ... 8
2 Det svenska påföljdssystemet ... 10
2.1 Inledning ... 10
2.2 Påföljdsbestämningen ... 10
2.3 Straffmätning ... 10
2.4 Relationen mellan brottsbalkens kapitel 29 och 30 ... 11
2.5 Ideologisk bakgrund till den moderna påföljdsregleringen ... 12
3 Ungdomsreduktionen idag ... 14
3.1 Inledning ... 14
3.2 Straffmätning ... 14
3.3 Påföljdsval ... 16
4 Det svenska straffsystemet ... 17
4.1 Inledning ... 17
4.2 Straffsystemets struktur ... 17
4.2.1 Inledning ... 17
4.2.2 Kriminaliseringsnivån ... 18
4.2.3 Domsnivån ... 18
4.2.4 Verkställighetsnivån ... 18
4.3 Straffideologiska utgångspunkter ... 19
4.3.1 Inledning ... 19
4.3.2 Absoluta och relativa straffideologier ... 19
4.3.3 Allmänprevention ... 20
4.3.4 Proportionalitet ... 22
4.3.5 Rättviseprincipen och likabehandlingsprincipen ... 23
4.3.6 Individualprevention ... 24
4.3.7 Humanitetshänsyn ... 26
4.3.8 Sammanfattning ... 27
5 Varför särbehandlas unga lagöverträdare? ... 28
5.1 Unga lagöverträdare i ett historiskt perspektiv ... 28
5.1.1 Inledning ... 28
5.1.2 Äldre historia ... 28
5.1.3 Unga lagöverträdare år 1900 till 2018 ... 29
5.1.4 Sammanfattning ... 31
5.2 Barn, ungdom, vuxen ... 31
5.2.1 Inledning ... 31
5.2.2 Myndighetsåldern och andra legala åldersgränser ... 32
5.2.3 Evidensbaserade slutsatser om mognad ... 33
5.2.4 Sammanfattning ... 35
5.3 Skälen för ungdomsreduktionen ... 36
5.3.1 Inledning ... 36
5.3.2 Outvecklad ansvarsförmåga ... 36
5.3.3 Sanktionskänslighet ... 38
5.3.4 Tolerans ... 41
5.3.5 Sammanfattning ... 42
6 En avskaffad ungdomsreduktion ... 43
6.1 Den framtida verkligheten ... 43
6.1.1 Gällande rätt vid en slopad ungdomsreduktion ... 43
6.1.2 Lagtekniska konsekvenser ... 44
6.1.3 Tröskeleffekter ... 44
6.2 Motiv för att inte särbehandla unga lagöverträdare ... 46
6.2.1 Inledning ... 46
6.2.2 Explicita och implicita motiv till en slopad ungdomsreduktion ... 46
6.2.3 Allmänprevention ... 47
6.2.4 Proportionalitet ... 48
6.2.5 Likabehandling och rättvisa ... 50
6.2.6 Humanitetsprincipen ... 51
6.2.7 Individualprevention ... 52
6.2.7.1 Allmänt ... 52
6.2.7.2 Avskräckning ... 52
6.2.7.3 Inkapacitering ... 53
6.2.7.3 Behandling ... 54
6.3 Sammanfattning ... 55
7 Straffrättsideologiska tendenser ... 57
Källförteckning ... 60
Offentligt tryck ... 60
Propositioner ... 60
Statens offentliga utredningar ... 60
Övriga offentliga tryck ... 60
Myndighetspublikationer ... 60
Litteratur ... 61
NJA ... 62
Internetkällor ... 63
Sammanfattning
Att särbehandla unga lagöverträdare är långt ifrån en samtida idé. Skälen bakom särbehandlingen samt på vilket sätt och till vilken grad unga särbehandlas har dock skiftat genom århundradena. Denna förändring är särskilt aktuell i och med den nyligen presenterade utredningen SOU 2018:85 som föreslår kraftiga begränsningar av den straffrättsliga särbehandlingen av unga lagöverträdare genom att slopa ungdomsreduktionen. I diskussionen framträder frågor som varför vi särbehandlar unga lagöverträdare, varför vi inte ska göra det i framtiden och vilken färdriktning som kan stakas ut efter att de principiella skälen för respektive mot särbehandlingen blottlagts.
I uppsatsen står de principiella skälen bakom det svenska straffsystemets lagregler
avseende ungdomsreduktionen i centrum. Dessa undersöks med en rättsdogmatisk metod
i vid bemärkelse. I uppsatsen konstateras bland annat att det är svårt att sätta samman en
ideologiskt koherent förklaring av en slopad ungdomsreduktion. Vidare ger avsaknaden
av ideologisk koherens och de skäl som kan sägas motivera en slopad ungdomsreduktion
ger uttryck för vissa protektionistiska tendenser i den svenska straffrätten.
Förkortningar
Barnkonventionen FN:s konvention om barnets rättigheter
BrB Brottsbalken
Brå Brottsförebyggande rådet
dir. Kommittédirektiv
HD Högsta Domstolen
Ju Justitiedepartementet
NJA Nytt Juridiskt Arkiv
Prop. Proposition
RF Regeringsformen
SkL Skadeståndslag (1972:207)
SOU Statens offentliga utredningar
SvJT Svensk juristtidning
1 Inledning
1.1 Bakgrund
I denna uppsats behandlas den så kallade ungdomsreduktionen eller ungdomsrabatten i 29 kap. 7 § 1 st. BrB. Diskussionen är högaktuell inte minst i och med den utredning som presenterades den 18 december 2018 med syftet att unga lagöverträdare i åldersgruppen 18–20 år ska behandlas som övriga myndiga lagöverträdare. 1 Målet med utredningen är således att den nämnda åldersgruppen inte längre ska särbehandlas straffrättsligt.
Hur direktivet till utredningen ska tolkas framstår som exceptionellt tydligt. Det tycks inte finnas utrymme för frågan om det är lämpligt att ta bort ungdomsreduktionen. Syftet med utredningen är formulerat på så sätt att utredningen ska komma fram till att straffen för de gärningsmän som är 18–20 år ska motsvara straffen för övriga myndiga. 2 Enkelt uttryckt är syftet att ungdomsreduktionen ska slopas för nämnda åldersgrupp. 3 Vad utredningen har presenterat i SOU 2018:85 är således en lämplig motivering av lagändringen. Mot bakgrund av det breda politiska stöd som finns för att slopa ungdomsreduktionen för myndiga lagöverträdare är det rimligt att räkna med att en lagändring kommer träda i kraft inom kort. 4
Den slopade ungdomsreduktionen presenterats av regeringen som ett av flera verktyg för att stävja en i vissa avseenden ökande brottslighet. 5 Uppfattningen om en ökande ungdomsbrottslighet är dock långt ifrån självklar. Andelen unga i åldersgruppen 15–20 år som lagförs för brott har stadigt minskat mellan åren 2008–2017. Under 2009 lagfördes ca 30 000, under 2017 var motsvarande siffra knappt 20 000. 6
Avsikten med uppsatsen är dock inte att utifrån ett straffrättspolitiskt ställningstagande komma fram till hur saken borde regleras och svara på ungdomsreduktionens vara eller icke vara. Inte heller är syftet att recensera lagstiftningen på området eller ståndpunkterna i diskussionen om ungdomsreduktionen. Istället är avsikten med denna uppsats att bidra till diskussionen om ungdomsreduktionen genom att undersöka allmänna principer och grundläggande överväganden som bär upp den gällande regleringen.
1
SOU 2018:85, dir. 2017:122 s. 1.
2
SOU 2018:85 s. 41 f., dir. 2017:122 s. 1.
3
I det följande avses med en slopad ungdomsreduktion att den inte längre omfattar lagöverträdare i åldrarna 18–20 år.
4
Ex Moderaterna 2018 s. 13, Socialdemokraterna 2018 s. 6, Sverigedemokraterna 2018 s. 3. Vidare föreslår utredningen att ändringarna ska träda i kraft 1 juli 2020, se SOU 2018:85 s. 345.
5
Dir. 2017:122 s. 5.
6
Brå unga lagförda för brott (23/2 2019), se även SOU 2018:85 s. 189–198.
Mot bakgrund av det politiska stöd som finns för en slopad ungdomsreduktion kommer reduktionen som sagt med stor sannolikhet att slopas. Det är dessutom inte första gången en regering inlett utredningar för att se över och genomföra ändringar i ungdomsreduktionen. 7 Det är därmed intressant att fråga sig hur det kan motiveras principiellt och vad som skulle skilja sig från dagens reglering. Vidare är frågan om det är möjligt att behålla samma principiella skäl för att slopa ungdomsreduktionen som görs gällande för den nu gällande ungdomsreduktionen.
1.2 Syfte och frågeställning
När lagregler förändras innebär det rimligtvis konsekvenser för principerna bakom desamma. Syftet med uppsatsen är att tydliggöra hur en slopad ungdomsreduktion påverkar de bakomliggande principiella skälen. Dessutom är syftet att utifrån diskussionen kring ungdomsreduktionen diskutera vissa straffrättsideologiska utvecklingstendenser. Även om dessa tendenser i första hand har bäring på diskussionen om ungdomsreduktionen kan de också viss mån vara generaliserbara till hela det svenska straffsystemet.
För att syftet med uppsatsen ska uppnås söker jag i arbetet svar på följande frågor.
Vilka straffideologiska och principiella skäl bär upp den gällande ungdomsreduktionen?
Vilka straffideologiska och principiella skäl kan bära upp en ordning där ungdomsreduktionen är slopad för myndiga lagöverträdare? Slutligen diskuteras även straffrättsideologiska tendenser som kan observeras i spåren av en slopad ungdomsreduktion.
7
Frågan utreddes även i SOU 2012:34.
1.3 Avgränsningar
Frågan om unga lagöverträdare är stor och komplex. Ämnet berör processuella, principiella och lagtekniska frågor. För att uppsatsen ska kunna svara mot syftet och lämna ett relevant bidrag krävs att lämpliga avgränsningar görs vilka presenteras nedan.
Fokusområdet för uppsatsen är hela ungdomsreduktionen som är gällande rätt idag och inte enbart reduktionen för myndiga lagöverträdare som inte fyllt 21 år. Däremot är det åldersgruppen 18–20 år som är central för frågeställningarna. En slopad ungdomsreduktion för ålderskategorin 18–20 år kan medföra lagtekniska konsekvenser för 15–17 åriga lagöverträdare. Hur dessa konsekvenser hanteras kan spegla vissa bakomliggande principiella överväganden. Genom att i uppsatsen även inkludera den yngre åldersgruppen öppnas för en diskussion om de viktigaste konsekvenserna.
Uppsatsens ramar täcker dock inte alla de lagtekniska konsekvenserna. Anledningen är att arbetet är avsett att tydliggöra och fördjupa förståelsen av de principiella och ideologiska skälen bakom ungdomsreduktionen. Det är givetvis möjligt att dämpa eller förstärka effekterna av en slopad ungdomsreduktion genom förändringar i de särskilda påföljderna för unga lagöverträdare. För att förstärka koncentrationen på uppsatsens frågeställningar tas dock dessa diskussioner inte upp.
Vidare kan ungdomsreduktionen som sådan ses som en enda glidande skala där de bakomliggande skälen för straffrättslig särbehandling ökar eller minskar i styrka beroende på lagöverträdarens ålder. Det är därmed inte självklart att myndighetsåldern delar ungdomsreduktionen på ett relevant sätt.
Att straffrättsligt särbehandla unga när det kommer till frågan om bötesbrott är en fråga i sig själv och får inte något eget utrymme inom ramen för denna uppsats. 8 Istället inbegrips det temat när den principiella bakgrunden diskuteras, som i huvudsak är gemensam såväl för övriga brottstyper som för bötesbrott. Fokus är inte heller på de olika särskilda påföljder som unga lagöverträdare kan dömas till.
Sammanfattningsvis är de principiella grunderna för ungdomsreduktionen samt skälen för en slopad ungdomsreduktion centrala i uppsatsen.
8
Se Jareborg 2007 s. 107–120, frågan har även behandlats i SOU 2012:34.
1.4 Metod och material
En beskrivning av metoden som används vid rättsvetenskapliga arbeten är enligt vissa överflödigt. 9 Med utgångspunkt i detta resonemang är det uppsatsen som sådan som är den mest korrekta beskrivningen av den metod jag använt. 10 Min uppfattning är att en beskrivning av metoden i detta fall ändå är nödvändig trots att metodavsnittet inte är direkt nödvändigt för att förstå uppsatsens innehåll. Det viktigaste syftet med att beskriva den metod som används är att läsaren får veta vad som kan förväntas av texten.
I uppsatsen studeras gällande rätt och för att svara på frågeställningen ändamålsenligt används den rättsdogmatiska metoden. 11 I arbetet diskuteras således givna problemformuleringar med utgångspunkt i rättskällorna och den svenska rättskälleläran.
Det finns dock olika syn på vad den rättsdogmatiska metoden kan sägas innehålla i form av resonemang och slutsatser. Enligt en snäv definition ryms endast vad som med stöd i rättskällor kan sägas utgöra gällande rätt. 12 Enligt den vidare definitionen, som jag ansluter mig till, kan även resonemang de lege ferenda och rättshistoriska diskussioner ingå i den rättsdogmatiska analysen. 13
Sammanfattningsvis kommer den rättsdogmatiska metoden i vid mening användas.
Syftet med metodvalet är att i uppsatsen inte endast studera gällande rätt utan även studera skälen bakom den nu gällande och vid en eventuell förändring av rätten.
Vad gäller materialet för uppsatsen är lagtexten utgångspunkten men förarbeten till lagrummen är kanske den mest centrala källan för att få svar på vilka skäl som finns bakom lagreglerna. Därutöver är HD:s praxis på området av avgörande betydelse för beskrivningen av rätten de lege lata. Även doktrin är en viktig källa för att kunna belysa principiella argument från olika perspektiv. Avseende frågan om vilka skäl som kan läggas till grund för en slopad ungdomsreduktion är kommittédirektivet dir. 2017:122 samt den presenterade utredningen SOU 2018:85 centrala källor. Utöver detta är den allmänna rättsvetenskapliga diskursen viktig som källa för argumentationen.
9
Se bland annat Asp 2002 1.5, Samuelsson 2008 1.2, Svensson 2016 s. 45 f.
10
Jareborg SvJT 2004 s. 8.
11
Om rättsdogmatik som metod se ex. Jareborg SvJT 2004 s. 1–10, Kleineman 2013 s. 21 ff., Sandgren 2015 s. 43 ff.
12
Kleineman 2013 s. 36.
13
Jareborg 2004 s. 4, Kleineman 2013 23 f. och 35 f.
1.5 Begrepp och terminologi
I alla sammanhang används begrepp som kan fyllas med olika betydelse. Vissa begrepp har mer avgörande betydelse för hur helheten ska förstås. Av den anledningen beskrivs nedan vad som avses med några för uppsatsen centrala begrepp.
Huvudtema och titel för uppsatsen är den straffrättsliga särbehandlingen av unga lagöverträdare och särskilt den så kallade ungdomsreduktionen. Andra använda begrepp för att beskriva detta är ungdomsrabatt eller straffrabatt för unga. I uppsatsen används begreppet ungdomsreduktion eftersom det enligt mig är det mest korrekta begreppet.
Ungdomsrabatt för tankarna till ett bestämt procentuellt avdrag. Straffet ska dock egentligen inte reduceras efter en helt förutbestämd tabell (se dock avsnitt 3.2). Som redan nämnts avses med en slopad ungdomsreduktion endast att gruppen 18–20 åringar inte längre särbehandlas. Det ska framhållas att straffrättslig särbehandling av unga lagöverträdare innefattar mer än bara ungdomsreduktionen. Främst för att skapa variation i språket används begreppen i princip synonymt i uppsatsen. För de fall de inte gör det framgår betydelsen av sammanhanget.
I uppsatsen används även begreppet straffideologi. Anledningen att jag inte använder mig av ett begrepp som straffteori är att straffideologi är ett bättre lämpat begrepp eftersom orsaken till och syftet med bestraffningen bottnar i normativa ställningstaganden. Termen teori kan föra tanken till påståenden eller hypoteser eller antaganden. Detta har också observerats i den rättsvetenskapliga litteraturen. 14 Även om uppsatsen i första hand fokuserar på påföljdsbestämningen används inte bestraffningsideologier som begrepp. 15
Enligt 1 kap. 3 § BrB anges att endast fängelse och böter är straff i formell mening.
Genomgående används begreppet straff inte i sin svenska straffrättsliga bemärkelse, alltså straff till skillnad från annan påföljd. Istället är det straff i mer vardaglig eller internationell bemärkelse som åsyftas om inte annat anges. Det kan dock nämnas att straff i form av fängelse är det som är mest relevant för frågan om ungdomsreduktionen.
Däremot är utgångspunkten i principiella överväganden inte alltid knutna till definitionen av straff enligt BrB. I anslutning till frågan om begrepp med olika betydelse nationellt kontra internationellt kan nämnas att jag i uppsatsen använder mig av uttrycket ”brottets
14
Jareborg och Zila 2017 s. 65, Victor SvJT 1999 s. 135, Ågren 2013 s. 70.
15
Jareborg och Zila 2017 s. 65.
svårhet” i nationell bemärkelse. Det innebär att brottets svårhet är en funktion av gärningens skadlighet och gärningsmannens skuld. 16
Slutligen har den straffrättsliga proportionalitetsprincipen en central position i uppsatsen. De flesta har åtminstone en enkel förståelse av begreppet proportionalitet. Det kan uttryckas som att det ska råda ett jämviktsförhållande mellan två entiteter. I detta fall avses relationen mellan brottet och straffet. Eftersom jag valt att använda straff i sin internationella bemärkelse påverkas även innebörden av vad som utgör straff i proportionalitetsprincipens bemärkelse på motsvarande sätt. 17 Det finns även andra begrepp som tar sikte på samma grundläggande straffideologiska område eller uppfattning. Proportionalitetsteori, förtjänstteori 18 och retributivism 19 är begrepp som används inom det aktuella området.
1.6 Disposition
I uppsatsens andra avsnitt ges en övergripande beskrivning av påföljdssystemet samt en kort genomgång av den ideologiska utvecklingen på området. I avsnittet fokuseras på de aktuella regleringarna där ungdomsreduktionen återfinns.
Det tredje avsnittet innehåller en genomgång av den straffrättsliga särbehandlingen av unga lagöverträdare i 29 kap. och 30 kap. BrB som den ser ut idag.
Avsnitt fyra inleds med en beskrivning av det svenska straffsystemets struktur. Den klassiska tredelningen av straffrätten som används är tänkt att tjäna som ram för den vidare diskussionen. Detta följs av en genomgång av det svenska straffsystemets straffideologiska utgångspunkter. De principer som tas upp i detta avsnitt är centrala för uppsatsen då de utgör grunden för den diskussion som förs i följande avsnitt.
Det femte avsnittet inleds med en genomgång av hur särbehandlingen av unga lagöverträdare har utvecklats i Sverige historiskt och ideologiskt. Därefter diskuteras mognad och ungas utveckling utifrån sociala och legala perspektiv samt med utgångspunkt i neurologisk och psykologisk forskning. Avsnittets största del vigs åt de principiella skäl som ligger till grund för den nu gällande ungdomsreduktionen och hur de relaterar till de principer och straffideologier som presenterats i avsnitt fyra. Denna del
16
Den internationella betydelsen syftar på svårhetsgraden av en brottsart, se Sitte Durling 2005 s.145.
17
Se von Hirsch 2001 s. 83 f.
18
A.a. s. 11 och 16.
19
Sitte Durling 2005 s. 78 f., Ågren 2013 s. 82 ff.
är systematiserad efter mönstret av tre övergripande argumentationslinjer som är centrala för att motivera en straffrättslig särbehandling av unga lagöverträdare.
I det sjätte avsnittet undersöks de skäl som kan bära upp en ordning där ungdomsreduktionen är slopad för lagöverträdare som fyllt 18 men inte 21 år. Avsnittet inleds med en kort genomgång av hur de relevanta lagreglerna kommer förändras vid en slopad ungdomsreduktion. Kort diskuteras även lagtekniska konsekvenser. Den större delen av avsnittet behandlar frågan om hur en slopad ungdomsreduktion kan motiveras.
Denna del är systematiserad på ett likartat sätt som avsnitt fyra men innehållet relateras även till diskussionen i avsnitt 5.
Uppsatsen avslutas med ett sjunde avsnitt i vilket det undersöks om några särskilda
straffrättsideologiska tendenser kan spåras i diskussionen om den slopade
ungdomsreduktionen. Detta avslutande avsnitt är även avsett att tjäna som ett avstamp för
fortsatt diskussion i ämnet.
2 Det svenska påföljdssystemet
2.1 Inledning
Ungdomsreduktionen innebär att lagöverträdare som inte fyllt 21 år får ett lägre straff oavsett om gärningsmannens ålder har påverkat agerandet vid lagöverträdelsen. Innan ungdomsreduktionen beskrivs mer ingående ges först i det följande en kort överblick av det svenska påföljdssystemet som omger ungdomsreduktionen med fokus på 29 kap BrB.
2.2 Påföljdsbestämningen
I och med 1989 års påföljdsbestämningsreform infördes en samlad och utförlig reglering av straffvärde, straffmätning och påföljdsval i svensk rätt. 20 Reglerna i 29 och 30 kap. BrB infördes genom reformen och utgör stommen i straffrättens påföljdsreglering. Påföljdsbestämningen påverkas dock även av andra regler i hela det straffrättsliga systemet. 21 Detta avsnitt behandlar översiktligt strukturella och principiella utgångspunkter för det svenska påföljdssystemet. Slutligen tas frågor knutna till ungdomsreduktionen också upp.
2.3 Straffmätning
Begreppet straffmätning finns redan i rubriken till 29 kap. BrB Om straffmätning och påföljdseftergift. De centrala bestämmelserna för straffvärdebedömningen återfinns i 29 kap. BrB och utgör som ovan nämnt del av kärnan i påföljdsregleringen.
Straffvärdebedömningen anses utgöra en viktig del i straffmätningen. 22 Andra hävdar dock att den straffvärdebedömning som ska genomföras enligt reglerna i kapitlet inte ens är en del av straffmätningen. 23 Skillnaden mellan synsätten kan bottna i skillnader i vilken beslutsstruktur för påföljdsbestämningen som helhet som förespråkas. 24
Straffvärdet kan delas in i abstrakt straffvärde respektive konkret straffvärde. Det abstrakta straffvärdet är enligt förarbetena brottets svårhet i förhållande till andra brott. 25 Det är alltså ett relativt mått på hur allvarligt lagstiftaren anser att brottet är. Konkret
20
Wersäll (9/11 2018, Zeteo) kommentaren till 29 kap. under rubriken ”Inledning”.
21
Borgeke och Heidenborg 2016 s. 31 f., Stenborre 2005 s. 12.
22
Borgeke och Heidenborg 2016 s. 145, Jareborg och Zila 2017 s. 12.
23
Stenborre 2005 s. 12.
24
Denna fråga kommer dock inte diskuteras vidare inom ramen för denna uppsats.
25
SOU 1986:14 s. 131.
straffvärde är enligt förarbetena ”brottets svårhet med särskild hänsyn till den skada eller fara som gärningen inneburit och gärningsmannens skuld sådan den kommit till uttryck i gärningen”. 26 Det konkreta svarar således på hur allvarlig gärningen eller brottet är i det förhandenvarande fallet medan det abstrakta straffvärdet tar sikte på den straffskala som är tillämplig för brottet. Straffvärdet vilar alltså, liksom hela påföljdsbestämningen, på den straffrättsliga proportionalitetsprincipen. 27 Det ska i sammanhanget betonas att straffmätningen bestämmer storleken på straffet som döms ut i ett enskilt fall och ska inte blandas ihop med straffvärdet. 28 Straffvärdet är således det värde som efter bedömning enligt 29 kap. BrB 1–3 §§ BrB grundar påföljdsval och den slutliga straffmätningen. 29
2.4 Relationen mellan brottsbalkens kapitel 29 och 30
Straffvärdebedömningen behandlas som bekant i 29 kap. BrB medan påföljdsval behandlas i 30 kap. BrB. Uppdelningen är och har varit föremål för debatt i förarbeten och doktrin. 30 I förarbetena har uppdelningen försvarats genom resonemanget att påföljdsvalet förutsätter en straffvärdebedömning varför regler om straffvärde och straffmätning placerats före påföljdsvalet. Detta även om beslutsprocessen i domstolen bygger på att ett val av fängelse eller böter företas innan straffmätningen genomförs. 31 Vidare bör det framhållas att det finns ett betydande samspel mellan reglerna i 29 kap.
och 30 kap. BrB. Hela påföljdsbestämningen innefattar straffvärdebedömning, påföljdsval och slutlig straffmätning. I praktiken sker således ett växlande fram och tillbaka mellan kapitlen vid påföljdsbestämningen. 32
26
SOU 1986:14 s. 422.
27
Borgeke och Heidenborg 2016 s. 149.
28
A.a. s. 145.
29
Jareborg och Zila 2017 s. 106. Det kan anmärkas att den exakta metoden för påföljdsbestämningen är omdiskuterad. Bland annat vad gäller vilket värde som ska läggas till grund för påföljdsvalet i 30 kap. BrB.
Borgeke har förespråkat ett så kallat straffmätningsvärde, se bland annat Victor SvJT 2015 s. 173 och Borgeke SvJT 2015 s. 285.
30
SOU 1995:91, Borgeke och Heidenborg s. 144, se även Ågren 2013 s. 309.
31
Prop. 1987/88:120 s. 77.
32
Borgeke och Heidenborg 2016 s. 144, Jareborg och Zila 2017 s. 123 Även om frågan om relationen
mellan 29 kap. och 30 kap. BrB förtjänar en djupare analys är frågan inte direkt avgörande för diskussionen
i uppsatsen och kommer därmed inte att behandlas mer ingående.
2.5 Ideologisk bakgrund till den moderna påföljdsregleringen
Reglerna om påföljdsbestämning bestod före 1989 års påföljdsreform av en lagregel i 1 kap. 7 § BrB och innehöll endast en allmänt hållen formulering. 33 Vad regeln mer exakt innefattade av de två delarna av påföljdsbestämningen är inte entydigt klarlagt. Det har ansetts att regeln skulle tolkas strikt och enbart innefatta påföljdsval likväl som att regeln även skulle ha betydelse för straffmätningen. 34
Det fanns dock ingen bestämmelse som explicit gav uttryck för straffmätningen och hur den skulle genomföras. I förarbetena till brottsbalken uttrycktes däremot att straffet huvudsakligen skulle utmätas från brottets svårighet eller hur klandervärd gärningen ansågs vara. 35 I 1 kap. 7 § BrB skulle det göras en avvägning mellan de två preventionshänsynen individual- och allmänprevention. Enligt förarbetena var det individualpreventionen som skulle ha visst företräde i avvägningen. 36 Grunden i detta synsätt var den så kallade behandlingstanken. Vad den innebär kommer utvecklas mer nedan men kan enkelt förklaras som att den innebär att straff ska så långt som möjligt innefatta vård och behandling. 37
Den gamla påföljdsregleringen har dock kritiserats och en del av kritiken ligger rimligen bakom 1989 års påföljdsreform. Kritiken riktades mot de individualpreventiva idéerna bakom reglerna då det förutsattes att en prognos företogs av påföljdernas effekt i det enskilda fallet. Eftersom effekterna av en påföljd i ett enskilt fall inte är enkla att förutse är det lätt hänt att prognosen blir felaktig. 38 Även den allmänpreventiva effekten av enskilda avgöranden ifrågasattes då det ansågs vara främst allmän praxis som hade avgörande allmänpreventiv effekt. 39 Härutöver fanns en önskan om att regleringen skulle bli mer överskådlig då 1 kap. 7 § BrB kompletterades av ett antal specialbestämmelser och regelverket var svårt att överblicka. 40 Även kravet på den offentliga maktens
33
Enligt denna regel skulle rätten vid påföljdsvalet “med iakttagande av vad som kräves för att upprätthålla allmän laglydnad, fästa särskilt avseende vid att påföljden skall vara ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället”. Se ex. Jareborg och Zila 2017 s. 101 f.
34
Jareborg och Zila 2017 s. 101 f., Sitte Durling 2005 s. 69.
35
SOU 1986:14 s. 69 och 417.
36
SOU 1986:14 s. 69 och 416.
37
Jareborg och Zila 2017 s. 88.
38
Prop. 1987/88:120, s. 32, Wersäll (9/11 2018, Zeteo) kommentaren till 29 kap. under rubriken ”Äldre rätt och kritiken mot denna”.
39
Prop. 1987/88:120, s. 32, Wersäll (9/11 2018, Zeteo) kommentaren till 29 kap. under rubriken ”Äldre rätt och kritiken mot denna”.
40
Prop. 1987/88:120, s. 39, SOU 1986:14, s. 418, Wersäll (9/11 2018, Zeteo) kommentaren till 29 kap.
under rubriken ”Äldre rätt och kritiken mot denna”.
lagbundenhet som återfinns i 1 kap. 1 § 3 st. RF aktualiserades i frågan då regeln även träffar påföljdsbestämningen. 41
Den rapport från Brå som presenterades ungefär ett decennium innan den nya påföljdsregleringen är rimligtvis också en del av anledningen till att reformen kom till.
Det pekades i rapporten på att en ny reglering skulle kunna innebära bättre förutsebarhet och likformighet i rättstillämpningen. Därutöver uppmärksammades också den så kallade behandlingstanken genom rapporten. 42 Under denna period tillsattes också fängelsestraffkommittén 43 och frivårdskommittén 44 för att undersöka och granska påföljdssystemet. Huvudbetänkandet som presenterades av fängelsestraffkommittén kom sedan att ligga till grund för propositionen och införandet av de nya påföljdsbestämmelserna i 29 kap. och 30 kap. BrB. Min uppfattning är att de straffideologiska idéer som utgör bakgrunden till dagens påföljdsbestämmelser är tidstypiska för 70- och 80-talet och går till viss del igen i de utredningar och rapporter som presenterades under perioden.
Den behandlingstanke som kommit till uttryck i svensk straffrätt har alltså varit relevant främst gällande påföljdsbestämningen i svensk straffrätt. Den generella tendensen är att behandlingstanken alltmer ifrågasatts och konkurrerats ut av resonemang som bygger på proportionalitet. 45 Idén bygger på en föreställning om att samhället kan förändra en lagöverträdare genom att sätta in rätt individualpreventiva reaktioner på brottslighet förhindras återfall. 46 I grunden för dessa överväganden finns som jag ser det en uppfattning av människan som formbar. Särskilt framträdande har behandlingsoptimismen varit i fråga om unga lagöverträdare (se avsnitt 5.1.3).
41
Prop. 1987/88:120 s. 40.
42
Brå 1977:7.
43
Ju 1979:04.
44
Ju 1979:05
45
SOU 2018:85 s. 69, Jareborg och Zila 2017 s. 101 ff.
46
SOU 2018:85 s. 51.
3 Ungdomsreduktionen idag
3.1 Inledning
I detta avsnitt presenteras ungdomsreduktionen så som den ser ut idag. Som redan nämnts särbehandlas unga på många sätt från samhällets sida. Det finns också ett stort antal särskilda påföljder som kan bli aktuella för unga lagöverträdare. I detta avsnitt fokuseras dock på straffmätning och påföljdsval.
3.2 Straffmätning
Straffmätningen ska företas i den ordning som anges i 29 kap. BrB. Detta innebär att ungdomsreduktionen aktualiseras först när straffvärdet fastslagits och de så kallade billighetsskälen beaktats såväl som försvårande omständigheter. När detta är gjort beaktas lagöverträdarens ungdom. 47 Därefter följer påföljdsvalet som innehåller ytterligare regler om särbehandling av unga lagöverträdare.
Den så kallade ungdomsreduktionen stadgas som ovan nämnts i 29 kap. 7 § BrB.
Enligt första stycket ska den tilltalades ungdom beaktas särskilt vid straffmätningen om brottet begås innan den tilltalade fyllt 21 år. 48 I andra stycket preciseras bestämmelsen och där anges att rätten får döma till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet och att det inte får dömas till svårare straff än fängelse i 10 år om den tilltalade var under 21 år då brottet begicks. Vidare gäller att om fängelse på längre tid eller på livstid är förskrivet för brottet eller om fängelse utgör gemensamt straff för flera brott får dock fängelse i högst 14 år dömas ut. Det är viktigt att poängtera att det enligt 29 kap. 7 § BrB inte uppställs något krav på att gärningsmannens låga ålder stått i samband med handlandet. Det är således fråga om en generell reducering som innebär att en person som var under 21 år vid tidpunkten för brottet ska bestraffas mildare än en vuxen person. 49
Något som däremot inte är helt klart är hur stor ungdomsreduktionen ska vara. En utgångspunkt är dock att det ska tas hänsyn till de olika åldrarna mellan 15 och 20 år samt att omyndiga lagöverträdare generellt bör erhålla en större reduktion än myndiga. 50 Frågan har också lyfts om det bör användas fasta procentsatser för ungdomsreduktionen.
47
Borgeke och Heidenborg 2016 s. 252.
48
Vilka beviskrav som ska ställas på utredningen om lagöverträdarens ålder har behandlats i NJA 2016 s. 719.
49
Berg 1994 s. 230, Borgeke och Heidenborg 2016 s. 252, Jareborg och Zila 2017 s. 157.
50
NJA 2000 s. 421, Borgeke och Heidenborg 2016 s. 256 f., Jareborg och Zila 2017 s. 157.
Ett sådant tabelltänkande har dock HD avfärdat i NJA 2000 s. 421. I målet ansåg riksåklagaren att domstolen borde tillämpa en skala med procentuellt fallande reduktionssatser som minskade ju äldre lagöverträdaren var då brottet begicks. Fördelarna med en sådan metod ansågs vara att det främjade konsekvens, förutsebarhet och en enhetlig rättstillämpning. HD uttalade att bland annat att brottets art, samt de omständigheter som anges i 29 kap. 4 och 5 §§ BrB också påverkar bedömningen.
Därmed skulle en tabell behöva kompletteras med för många undantag för att vara till någon verklig vägledning. Trots HD:s ställningstagande i frågan har tabellen nedan ändå presenterats av Jareborg och Zila. Tabellen har också varit vägledande inom rättstillämpningen. 51
Tabell 1 Ungdomsreduktion vid olika åldrar
Ålder (år) Reduktion (andel av
straffvärde i procent) Ungefärlig strafflängd
15 75–80 % 1/5
16 65–75 % 1/4
17 55–65 % 1/3
18 45–55 % 1/2
19 30–40 % 2/3
20 20–30 % 3/4
21 0 % 1
Även om tabelltänkandet generellt och den presenterade tabellen som sådan går att kritisera låter jag värdena i tabellen ligga till grund för den fortsatta diskussionen. Den är trots HD:s avståndstagande mycket illustrativ och enkel att förhålla sig till.
Utöver ungdomsreduktionen i 29 kap. 7 § BrB följer av 3 § 1 st. 3 p. samma kapitel att straffvärdet ska påverkas i mildrande riktning om den tilltalades handlande stått i samband med hans eller hennes bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga.
Denna bestämmelse tar alltså sikte på individuella egenskaper hos den tilltalade och avser bristande utveckling och liknande. Dessa individuella egenskaper sätts sedan i jämförelse med vad som är normalt för jämförbara personer. Att enbart konstatera att det är omdömeslöst att begå brott och därmed dra slutsatsen att straffvärdet bör justeras ner är således inte möjligt. Detta har också observerats i förarbetena. 52 Tillämpningen av bestämmelsen i 29 kap. 3 § 3 p. BrB är även avsedd att vara restriktiv. Vidare är det enligt HD förvisso normalt att unga lagöverträdares bristande utveckling har ett samband med
51
SOU 2018:85 s. 130, Borgeke och Heidenborg 2016 s. 258, Jareborg och Zila 2017 s. 158.
52
Prop. 2009/10:147 s. 45.
den brottsliga gärningen men att detta samband överskuggas av andra överväganden som innebär en annan straffreducering för unga. 53
3.3 Påföljdsval
Efter att straffvärdet bestämts ska domstolen bestämma påföljd. Det stadgas också i 30 kap. 5 § BrB att en lagöverträdare under 21 år ska särbehandlas vid valet av påföljd.
För att lagöverträdare över 18 men under 21 år ska kunna dömas till fängelse krävs med hänsyn till gärningens straffvärde eller annars att särskilda skäl föreligger. För att den som är under 18 år ska dömas till fängelse krävs synnerliga skäl.
Följaktligen ska fängelse så långt som möjligt undvikas, särskilt för unga lagöverträdare. Det anses att fängelse för med sig en ökad återfallsrisk och i övrigt innebär dålig rehabilitering. Därutöver inverkar ett fängelsestraff nedbrytande på individens personlighet. 54 Det kan också nämnas att personen som straffas får ett stympat socialt liv i form av sämre vänskaps- och familjerelationer. Istället blir det kriminella nätverket starkare och en fängelsevistelse kan innebära att brottskarriären främjas på bekostnad av utvecklingen av ett normalt arbetsliv. 55 Det kan även nämnas att när det kommer till lagöverträdare generellt men även till unga lagöverträdare verkar fängelsestraff snarast leda till ökad risk för återfall. 56
Ungdomsreduktionen vid i 29 kap. BrB får naturligtvis också konsekvenser för påföljdsvalet. Presumtionen mot fängelse för alla lagöverträdare stadgas i 30 kap. 4 § BrB. Denna presumtion bryts dock om straffvärdet överstiger 1 år. 57 Eftersom en ung person får sitt straff nedsatt kan reduktionen innebära att presumtionen om en icke frihetsberövande påföljd kvarstår. 58
53
NJA 2000 s. 314.
54
SOU 2012:34 s. 798, Berg, 1994 s. 28, Jareborg SvJT 2003 s. 233 f., NJA 1982 s. 511, Ulväng 2005 s. 105.
55
SOU 2012:34 s. 804.
56
Brå 2012 s. 15 och 20.
57
NJA 1994 s. 153, NJA 2000 s. 314.
58
NJA 2000 s. 314.
4 Det svenska straffsystemet
4.1 Inledning
Att diskutera principiella frågor är särskilt intressant inom straffrätten. Grunden till detta är straffrättens särskilda ställning som bärare av de mycket ingripande sanktioner som samhället ålägger individer. Det finns alltså ett behov av att kunna rättfärdiga dessa sanktioner och för att göra det krävs det att systemet bottnar i principer. Det finns också ett värde i att principerna är sammanhängande och begripliga. 59 Det ska dock framhållas att området för påföljdsbestämningen har varit föremål för omfattande reformer och mycket av den lagstiftning som finns är resultatet av kompromisser. Det finns därmed anledning att förvänta sig att den principiella bakgrunden till reglerna inte är helt koherent. 60
Skälen för att unga lagöverträdare särbehandlas bygger på en argumentation som i stor utsträckning kan knytas till de skäl som anses förklara varför och hur vi straffar de som överträder samhällets normer. Även en slopad ungdomsreduktion kommer ingå i straffsystemet i stort och de principiella överväganden som ingår i detta system. Det är därmed relevant att inleda med en redogörelse för de straffideologier som ligger till grund för straffsystemet. I detta avsnitt presenteras först en väletablerad nivåanalogi som beskriver straffsystemet.
4.2 Straffsystemets struktur
4.2.1 Inledning
De principer som behandlas i uppsatsen är inte helt enkla att förstå och det kan behövas ett i viss mån strukturerat angreppssätt för att förstå dess betydelse för frågan. För att tydliggöra i vilka delar av straffsystemet och på vilket sätt dessa principer får betydelse kommer straffsystemet att beskrivas enligt en vedertagen tredelad förklaringsmodell. 61 Straffsystemets olika nivåer är kriminaliseringsnivån, domsnivån och verkställighetsnivån. Enligt denna indelning agerar aktörer inom respektive nivå utifrån olika former av rationalitet eller intressen. 62 Min uppfattning är att även om flera principer
59
Ulväng 2009 s. 149 f.
60
Jareborg och Zila 2017 s. 101.
61
SOU 2018:85 s. 45, Asp, Ulväng och Jareborg 2013 s. 30 f., Borgeke och Heidenborg 2016, Jareborg 1992 s. 135 ff., Jareborg och Zila 2017 s. 65, s. 37, Ulväng 2005 s. 86.
62
SOU 1986:14 s. 67 ff., Asp, Ulväng och Jareborg 2013 s. 30 ff., Jareborg 1992 s. 135.
och straffideologier kan göras gällande på fler än en av nivåerna är denna nivåanalogi till hjälp för att tydliggöra principernas betydelse i olika sammanhang.
4.2.2 Kriminaliseringsnivån
Enligt förarbetena till påföljdsreformen har straffsystemet som främsta syfte att påverka normefterlevnad och motverka brottslighet. 63 På kriminaliseringsnivån är det således en allmänpreventiv rationalitet som är framträdande när lagstiftaren straffbelägger ett beteende. Anledningen till kriminalisering av vissa gärningar är att försöka förmå individer att inte företa dessa gärningar och istället handla på ett önskvärt sätt. 64 Målet är alltså framåtblickande och instrumentellt och uppnås genom att potentiella brottslingar avhåller sig från att begå brott.
4.2.3 Domsnivån
På domsnivån är proportionalitetsprincipen central. Att låta allmänpreventiva skäl ligga till grund för en dom i ett enskilt fall riskerar att leda till ett orättvist straff. Straffet som döms ut kan sägas vara ett ont som följer på något annat ont, alltså brottet. Det är följaktligen ett uttryck för vedergällningsprincipen. 65 Vedergällning är vidare ett uttryck för klander då lagöverträdaren tillfogas lidande eller obehag på grund av gärningen och blir på detta sätt utsatt för samhällets ogillande. Straffet bör även stå i rimlig proportion till hur klandervärd lagöverträdelsen är. 66 Vedergällningsprincipen är alltså nära förbunden med proportionalitetsprincipen. Målet på domsnivån är att straffet ska vara rättvist och perspektivet är tillbakablickande.
4.2.4 Verkställighetsnivån
Verkställighetsnivån omfattar själva realiseringen av den påföljd som dömts ut. På denna nivå gör sig flera principer och teorier gällande. Det handlar framförallt om individualprevention och humanitet. 67 Tanken är att den påföljd som ska verkställas ska verkställas på ett sådant sätt att förutsättningar skapas för lagöverträdaren att inte återfalla i brott. Vidare anses proportionalitetsskäl och individualpreventiva behandlingsoptimistiska skäl samverka för att unga ska bemötas mildare och med andra
63
Prop. 1987/88:120 s. 32, SOU 1986:14, s. 61 och 66.
64
Ulväng 2005 s. 86.
65
Jareborg 1992 s. 137.
66
Von Hirsch 2001 s. 36 f.
67
Asp, Ulväng och Jareborg 2013 s. 31, Ulväng 2005 s. 92.
metoder än vuxna. Individualpreventiva skäl kommer särskilt till uttryck genom 32 kap. BrB och valet av särskilda ungdomspåföljder. 68 Det är således åter till viss del framåtblickande hänsyn som tas. Därutöver ska påföljden verkställas på ett humant sätt.
Min uppfattning är att det finns goda skäl att se på humanitetsprincipen som en princip som gör sig gällande på alla tre nivåer i straffsystemet. 69 Det har även påpekats att individualpreventiva skäl kan göras gällande på domsnivån i fråga om unga lagöverträdare.
4.3 Straffideologiska utgångspunkter
4.3.1 Inledning
Syftet med beskrivningen av straffsystemets systematik ovan är att genomgången av straffrättsliga principer i detta avsnitt kan kopplas till denna systematik för att underlätta förståelsen. De principer och ideologiska utgångspunkter som behandlas nedan är också centrala för frågan om hur ungdomsreduktionen motiveras samt för hur en slopad ungdomsreduktion kan motiveras.
4.3.2 Absoluta och relativa straffideologier
Utöver att olika principer placeras i olika nivåer i straffsystemet delas straffideologier i regel in i två huvudkategorier, absoluta och relativa straffideologier. En distinktion görs mellan kategorierna när straff används i ett uttalat syfte och när straff används i ett visst syfte. 70 Enligt de absoluta straffideologierna är straffet ett givet svar på en lagöverträdelse och fyller ett egenvärde. Straffet berättigas oberoende av konsekvenserna och ger uttryck för rättvisan som ett förutbestämt etiskt krav. 71 Synsättet är bakåtblickande till sin karaktär och exempelvis vedergällning och försoning hör till kategorin absoluta straffideologier. Ett straffrättssystem som bygger på detta synsätt är inte direkt förenligt med vårt samtida straffsystem vilket också påpekats i den rättsvetenskapliga litteraturen. 72 Den straffrättsliga proportionalitetsprincipen har dock starka kopplingar till absoluta straffideologier genom kravet på proportionalitet mellan brottet och straffet. 73
68
Holmgren SvJT 2018 s. 347.
69
Holmgren SvJT 2018 s. 343, Jareborg och Zila 2017 s. 93 ff.
70
Jareborg och Zila 2017 s. 65.
71
Leijonhufvud och Wennberg 2009 s. 15, Ågren 2013 s. 77 f.
72
Borgeke och Heidenborg 2016 s. 33, Victor SvJT 1999 s. 136.
73
Borgeke och Heidenborg 2016 s. 33.
Relativa straffideologier bygger till skillnad från de absoluta på att straffets ändamål är av praktisk karaktär, nämligen att förebygga brott. 74 Det är alltså konsekvenser för samhällsnyttan som rättfärdigar straffet och straffet är ett medel för att uppnå ett mål.
Denna huvudkategori innefattar straffsystemets två syften allmänprevention och individualprevention vilka kan ses som två delar av relativa straffideologier. De relativa straffideologierna har, till skillnad från de absoluta, ett framåtblickande perspektiv. 75 Med detta menas att fokus är att påverka framtida händelser, att ändra riktningen på något för att uppnå en framtida effekt. Proportionalitetsprincipens bakåtblickande perspektiv kan beskrivas som att målet är att hitta en balans mellan den begångna gärningen och påföljden.
4.3.3 Allmänprevention
Enligt den ovan nämnda tredelade nivåanalogin gör sig de allmänpreventiva skälen gällande på kriminaliseringsnivån. Allmänpreventiva teorier är dock inte helt homogena.
En enkel indelning är negativa respektive positiva allmänpreventiva teorier. Det som förenar de allmänpreventiva idéerna är att syftet med bestraffningen av en lagöverträdare i ett enskilt fall är att ge en effekt på ett allmänt plan så att samhällets regler följs. 76
Den negativa allmänpreventionen kan beskrivas som avskräckande och hotet om straff bör därför överskugga skälen till att begå brottet. Avskräckningen kan i sin tur ordnas i medelbar och omedelbar avskräckning. 77 Medelbar avskräckning är verksam genom både straffets utformning och verkställande men även att det föreligger en upptäcktsrisk. Den avskräckande funktionen som får människor att avhålla sig från brottslig verksamhet är alltså själva kriminaliseringen av en gärning och att straff följer på en överträdelse.
Omedelbar allmänprevention inbegriper snarare offentligt verkställande av straff för att allmänheten ska skrämmas till att inte begå brott. Det är följaktligen medelbar allmänprevention som kan sägas vara verksamt i dagens svenska straffsystem. 78 Tron på straffets avskräckande effekt är dock inte särskilt stark. 79 Istället är det främst de positiva allmänpreventiva teorierna som är dominerande även om straffsystemet bär en del spår av avskräckande effekter eller syften. 80
74
Leijonhufvud och Wennberg 2009 s. 15.
75
Victor SvJT 1999 s. 136, Ågren 2013 s. 77.
76
Borgeke och Heidenborg 2016 s. 33, Jareborg och Zila 2017 s. 76 f.
77
Jareborg och Zila 2017 s. 76 f.
78
Borgeke och Heidenborg 2016 s. 33.
79
Borgeke och Heidenborg 2016 s. 33, Jareborg och Zila 2017 s. 77.
80
Jareborg och Zila 2017 s. 77.
Positiv allmänprevention är moralbildande istället för avskräckande. Moralbildningen verkar genom att positivt förstärka den enskildes möjligheter att leva ett laglydigt liv.
Straffsystemet för alltså med sig en socialiseringsprocess och lagstiftningen har till viss del en pedagogisk uppgift att bidra till denna socialisering. Därtill är människor varelser som gärna ingår i ett sammanhang, en gemenskap som bygger på enhetliga värderingar. 81 Straffsystemets normer slår därför rot i människor på ett omedvetet sätt snarare än genom resonerande och medvetna ställningstaganden hos varje individ. 82
Allmänprevention som motiv till varför vi straffar lagöverträdare kan dock ifrågasättas. Det som särskilt kan framhållas är frågan om hur stark straffets brottspreventiva effekt är och huruvida en sådan effekt ökar i och med att repressionsnivån höjs. Det har påpekats att främst nya kriminaliseringar kan få verklig effekt. Däremot är det tveksamt om skärpningar av straffskalor har annat än marginell betydelse. Dessutom är det oklart hur välinformerade brottslingar håller sig om förändringar i straffnivåerna. 83 Upptäcktsrisk och själva existensen av ett straffsystem är däremot något som kan framhållas som något med verklig allmänpreventiv verkan. Det förra genom avskräckning och det senare kanske främst genom moralbildning. 84 Relaterat till frågan om en slopad ungdomsreduktion kan det observeras att det rör sig om en höjning av straffskalor snarare än något annat. Den allmänpreventiva effekten av en slopad ungdomsreduktion bedömer jag därmed som marginell (se avsnitt 6.2.3).
Det finns även en teori om expressiv allmänprevention. För att det enligt denna teori ska påbjudas en lagstiftningsåtgärd krävs inte någon påvisad eller förväntad verklig effekt som kan klarläggas empiriskt. Istället handlar det om att lagstiftningen ska sända signaler och markera mot oönskade beteenden. Således kan ökade repressionsnivåer motiveras med stöd i argumentation om att det sänder signaler till samhällets medborgare exempelvis genom att vissa gärningar straffas hårdare. Någon vidare saklig motivering behövs inte för att lagstiftningsåtgärden ska följa den teoretiska grunden. 85
81
Jareborg och Zila 2017 s. 76.
82
A.a. s. 77.
83
Von Hirsch 2001 s. 18 f.
84
Se Jareborg och Zila 2017 s. 79 f.
85
A.a. s. 81 f.
4.3.4 Proportionalitet
Proportionalitet som idé ger inte självständigt svar på frågan om varför bestraffning ska ske. 86 Svaret på den frågan är helt enkelt att bestraffning ska ske eftersom lagöverträdaren har begått ett brott. Frågan hur straff bör ske kan däremot få ett utförligare svar med stöd i proportionalitetsresonemang då straffets stränghet ska stå i proportion till brottets svårhet. 87 Den straffrättsliga proportionalitetsprincipen uttrycks också som en allmän rättsprincip 88 och kommer som nämnt till uttryck främst på straffsystemets domsnivå.
Proportionalitet är en teoribildning som innefattar ett rättviseargument som innebär att straff ska utdömas i ljuset av det klander som en person genom brottslig gärning gjort sig förtjänt av. 89 Det som eftersträvas är dels ekvivalens i straff för brott med samma straffvärde men begångna av olika individer, dels proportionalitet mellan brottet och straffet. Enkelt uttryckt ska lika svåra brott resultera i likvärdiga straff samtidigt som svåra brott ska straffas strängare än lindriga brott. 90 Brottets svårhet relaterar till det klander som kan riktas mot en gärning medan straffets stränghet relaterar till hur stort lidandet som följer på straffet anses vara. 91 Både brottets svårhet och straffets stränghet kan kopplas till varför vi straffrättsligt särbehandlar unga lagöverträdare (se avsnitt 5.3.2 och 5.3.3).
Det finns flera sätt att motivera en straffrättslig proportionalitetsprincip. Enligt von Hirsch är argumentet att eftersom vi förmedlar (och bör förmedla) klander bör graden av straff återspegla brottets grad av klandervärdhet. 92 Proportionalitetsprincipen är såtillvida nära förbunden med den straffrättsliga skuldprincipen. 93 Även skuldprincipen bygger på tanken att den som inte kan klandras för en gärning ska inte straffas för den. Det centrala begreppet är klander. Den som anses vara moraliskt ansvarig för en gärning är den som ska tillrättavisas. 94 Straffet är alltså rättvist om den tilltalade döms till en påföljd som inte uttrycker mer eller mindre fördömande än vad som denne gjort sig förtjänt av med hänsyn till brottets förkastlighet. 95
86
Victor 1995 s. 68.
87
Jareborg och Zila 2017 s. 68 f.
88
Prop. 2008/09:118 s. 25, Holmgren SvJT 2018 s. 351.
89
Borgeke och Heidenborg 2016 s. 38, Jareborg och Zila 2017 s. 69 f., Ulväng 2005 s. 95.
90
Jareborg och Zila 2017 s. 69.
91
Holmgren SvJT 2018 s. 352.
92
Von Hirsch 2001 s. 51.
93
Jareborg 2001 s. 59, Jareborg och Zila 2017 s. 68 f.
94
Von Hirsch 2001 s. 11.
95
A.a. s. 28.
Proportionalitetsprincipen kan delas in i de två huvudtyperna relativ och absolut proportionalitet. Relativ proportionalitet kan delas in i tre olika teorier vilka alla tar sikte på hur strängt brott bestraffas i relation till varandra. 96 För det första ekvivalens, vilket ställer krav på att lika stränga straff döms ut till lagöverträdare som begått brott av samma svårhetsgrad. För det andra ger teorin om rangordning att straffets relativa stränghet återspeglas i brottet. Slutligen ger teorin om spridning uttryck för att det ska finnas större skillnad mellan olika allvarliga gärningar för att straffet ska kunna återspegla gärningens svårhet. 97
Absolut proportionalitet tar sikte på att det till ett vist brott ska knytas ett visst straff. 98 Det innebär att hur allvarligt straffet är avgör om straffet är proportionerligt. Absolut proportionalitet kan delas in i två olika perspektiv. 99 Absolut proportionalitet kan ses som bestämmande vilket innebär att proportionella straff kan uttryckas i absoluta tal som svarar mot gärningsmannens straff i varje fall. I svensk straffrätt anses dock en syn på proportionalitetsprincipen som begränsande vara ledande eftersom något exakt värde för vad som är et proportionellt straff inte anses finnas. Ett uttryck för detta är de minimi- respektive maximumgränser som är uppställda för olika brott. Proportionalitetsprincipen utgör enligt detta synsätt en begränsande ram som fixerar straffskalan. 100 I det följande är det således absolut proportionalitet som begränsande princip som avses när proportionalitet diskuteras.
4.3.5 Rättviseprincipen och likabehandlingsprincipen
Som redan nämnts är grunden för proportionalitetsprincipen att straffrättsliga sanktioner ska vara rättvisa. 101 Rättvisa kan dock beskrivas på två sätt vilket kan exemplifieras med när en dom meddelas. För det första kan den vara formellt rätt. Detta innebär att domen är rätt såtillvida att den följer den uppsatta normen. Den kan också vara materiellt rätt om domen följer den uppsatta normen och kan motiveras rationellt. Detta ger uttryck för en moralisk aspekt. 102 Proportionalitetsprincipen är ett uttryck för vad som är materiellt rätt.
Rättvisa i straffrättslig kontext har ett antal implikationer. Oproportionella och oenhetliga straff är orättvisa. Måttet av klander som förmedlas till lagöverträdaren genom
96
Von Hirsch 2001 s. 56, Jareborg och Zila s. 70, Ulväng 2005 s. 98.
97
Von Hirsch 2001 s. 57.
98
Ulväng 2005 s. 99.
99
Von Hirsch 2001 s. 60 f.
100
Von Hirsch 2001 s. 60 f., Jareborg och Zila 2017 s. 70, Ulväng 2005 s. 99.
101
Borgeke och Heidenborg 2016 s. 38.
102
Jareborg och Zila 2017 s. 67.
straffet ska som sagt överensstämma med hur klandervärd gärningen är. Därtill förutsätts en differentiering av de straff som tilldelas för olika brott. Samma straff för olika brott är även det orättvist. 103 Det är gärningens relativa svårhet som ska styra vilket straff som är lämpligt. 104
Likabehandlingsprincipen är starkt kopplad till rättviseprincipen. Principen om likabehandling uttrycks ofta ”lika fall ska behandlas lika” men har av von Hirsch fått en mer kärnfull beskrivning till vilken Ulväng ansluter sig. 105 Enligt denna definition är likabehandling ett formellt rättvisekrav som saknar innehåll utan materiell utfyllnad. I det svenska påföljdssystemet består detta innehåll särskilt av reglerna i 29–30 kap. BrB. 106 De kriterier som uppställs för särbehandling av vissa grupper utgör vidare en avvägning som inte innebär ett avsteg från likabehandlingsprincipen. Som Ulväng också observerar är detta under förutsättning att kriterierna är preciserade. Tolkningsfrågor kommer dock alltid uppstå och därmed är det ofrånkomligt att vissa skillnader kommer finnas. 107
4.3.6 Individualprevention
Individualprevention har de två huvudsakliga syftena att upprätthålla ett humant straffsystem och att påverka den som är beredd till det att anpassa sig till samhället igen och följa dess normer. Från ett individualpreventivt perspektiv finns det alltså möjlighet för en lagöverträdare att inom ramen för straffsystemets ingripande ändra sig och i framtiden leva i enlighet med samhällets regler. 108
Även om individualpreventiva skäl i svensk rätt fick genomslag framförallt under 1900-talet kan idéerna spåras längre tillbaka. Exempelvis har Jeremy Bentham presenterat tre huvudkomponenter i hur samhället bör bemöta brottslingar. Dessa är avskräckning, oskadliggörande och förbättring. Samtliga belyser olika sidor av ett individualpreventivt perspektiv. 109
En individ som inte anses ha behov av förbättring, exempelvis en engångsförbrytare, försöker man påverka genom individuell avskräckning. Det rör sig således om villkorade påföljder som blir en varning eller hot om vad som komma skall vid upprepad
103
A.a. s. 68.
104
A.a. s. 70.
105
Von Hirsch 2001 s. 86 f., Ulväng 2005 s. 115 ff.
106
Ulväng 2005 s. 116 f.
107
A.a. s. 115 ff.
108
Borgeke och Heidenborg 2016 s. 38.
109
Jareborg och Zila 2017 s. 85.
brottslighet. När det kommer till unga lagöverträdare har det visat sig att avskräckning inte gett några goda individualpreventiva resultat. 110
Individualprevention genom oskadliggörande motsvaras idag av begreppet inkapacitering. Det rörde sig förut om dödsstraff, livstids fängelsestraff eller stympning av olika slag. Enligt den samtida synen på inkapacitering handlar det snarast om fängelse rent generellt. Alltså att lagöverträdaren fysiskt hålls borta från samhället. USA har ett straffsystem med avskräckning och oskadliggörande idéer bakom straffsystemet och bemöter individuella lagöverträdare därefter. Där är fångantalet elva gånger så högt som det svenska. 111
Inkapacitering av lagöverträdare har alltså så länge inkapaciteringen är ”aktiverad”
fullständig preventiv effekt. Däremot är det enligt mig i det närmaste uteslutet att någon positiv långsiktig effekt kan väntas av inkapacitering. Alltså i det perspektiv som avses när diskussionen rör individualpreventiva effekter, när lagöverträdaren avtjänat sitt straff, kan det inte förväntas att ett straff grundat på inkapacitering minskar risken för återfall hos individen. 112 Det är särskilt svårt att vid domstillfället göra en korrekt bedömning av en lagöverträdares benägenhet att återfalla i brott. 113 Ett system som grundas på inkapacitering kan dessutom med fog kritiseras för att inte vara rättvist om vissa individer får längre fängelsestraff eftersom de förväntas begå brott igen. Särskilt då säkerheten i bedömningen av återfallsrisken typiskt sett är svag. Inkapacitering i kontexten unga lagöverträdare utvecklas nedan (se avsnitt 6.2.7.3).
Ett bemötande av en brottsling som grundas på förbättringsidéer motsvaras av den så kallade behandlingstanken. Det handlar om att erbjuda lagöverträdaren möjligheter och förutsättningar för att kunna förändra riktningen på sitt liv till att följa samhällets normer.
Behandlingen består i medicinsk, psykiatrisk eller socialterapeutisk vård och liknande.
Den tidigare dominerande behandlingsoptimismen inte längre lika tongivande. Den behandling som lagöverträdaren ska genomgå är för det mesta inte frivillig och resultaten av behandling av lagöverträdare har uteblivit. Utsikterna att förändra en individs beteende genom bestraffning anses små och behandlingsoptimism som idé är idag förlegad. 114
Summan av de ovan förda resonemangen är att det är vanskligt att säga att individualprevention fungerar på så sätt att personer som dömts för ett brott och verkställt
110
A.a. s. 86.
111
A.a. s. 86 f.
112
Von Hirsch 2001 s. 19.
113
Borgeke och Heidenborg 2016 s. 34.
114
Borgeke och Heidenborg 2016 s. 35, Jareborg och Zila 2017 s. 88 f.
straffet i framtiden avhåller sig från att begå brott. Som redan observerats är det snarare så att en påföljd, särskilt fängelsestraff ökar risken för att lagöverträdaren återfaller i brott (se exempelvis avsnitt 3.3). Det kan hävdas att även om det går att finna hög korrelation mellan återfallsförbrytare och mycket tid frihetsberövad är det inte givet att det är frihetsberövandet i sig som orsakar återfallet. Det finns dock enligt mig goda grunder för att så är fallet. Detta gäller även unga lagöverträdare. 115 Orsakerna kan vara bland annat att personen kommer längre och längre ifrån samhället i takt med att personen hålls ifrån samhället. Efter avtjänat straff är personen längre ifrån arbetsmarknaden och har sannolikt sämre sociala relationer med familj och vänner. Därtill kan läggas psykiska påfrestningar som straffet innebär vilket rimligtvis kan få konsekvenser även efter avtjänat straff.
4.3.7 Humanitetshänsyn
Av straff följer ofrånkomligen att den dömde medvetet påförs ett lidande och eller obehag. Det är följaktligen mycket angeläget att det finns en förståelse för den enskilde individen och dennes värdighet, att principen om alla människors lika värde upprätthålls samt att respekt visas för lagöverträdaren. 116 Humanitetsprincipen kan ses som ett uttryck för den grundläggande idén om alla människors lika värde. 117 Principen gör sig gällande särskilt på straffsystemets verkställighetsnivå och domsnivå. Det bör nämnas att principen rimligtvis är relevant för frågor om fängelsestraff i första hand.
Humanitetsprincipen ställer bland annat krav på rimlighet och måttlighet vid bestraffning. 118 Detta innebär förutom att inhumana straff inte kan accepteras att man generellt bör vara återhållsam med straff. Detta grundar sig enligt Ulväng på att det är mycket svårt att vara säker på att vi kan påverka brottsnivån i samhället genom straff.
Däremot kan vi vara säkra på att straff, särskilt fängelsestraff, skadar individen som träffas (se avsnitt 3.3 och 4.3.6). Därmed bör det generellt iakttas försiktighet i straffsystemet. 119 I humanitetsprincipen ingår även att förståelse, tolerans och medkänsla ska visas. Detta eftersom det är mänskligt att begå misstag samt att straffet medför ett lidande. 120 Det behöver visas medkänsla då ett fängelsestraff även innebär följdverkningar för lagöverträdaren vad gäller bland annat familjeliv och arbetsliv. Ett
115
Brå 2012 s. 20.
116
Borgeke och Heidenborg 2016 s. 39.
117
Jareborg och Zila 2017 s. 93.
118
Ulväng 2005 s. 107.
119
A.a. s. 111 f.
120
A.a. s. 107.
fängelsestraff innebär också ett stigma som kan påverka individens sociala liv negativt. 121 Så långt det är möjligt ska därför också de strängaste frihetsberövande straffen undvikas. 122 Vidare är det i ett humant straffsystem centralt att skuldprincipen är vägledande för straffet. Detta resonemang hör samman med att straffet åtminstone ska ha potentialen att utgöra en kommunikation där lagöverträdaren ges en chans att ta lärdom av sitt misstag. Därmed upprätthålls respekten för lagöverträdaren som medmänniska. 123
Det bör nämnas att behandlingstanken torde ha stor betydelse för utvecklingen av humanitetsprincipen i det svenska påföljdssystemet. Samtidigt är behandlingstanken inte en nödvändig förutsättning för att påföljdssystemet ska anses vara grundat på humanitetsprincipen. 124 Behandlingstanken ska alltså inte förstås som en del av humanitetsprincipen. 125 Vidare finns det inte i ett system som bygger helt på behandlingstanken något som hindrar inhumana straff. Humanitetsprincipen bör alltså förstås som en begränsning av hur ingripande straff som kan tillåtas inom ramen för straffsystemet.
4.3.8 Sammanfattning
Det svenska straffsystemet och hur man i påföljdssystemet bemöter lagöverträdare kan alltså förklaras och motiveras mot bakgrund av ett flertal principer som kommer till uttryck på olika sätt. Dessa principer har också en del överlappande områden. Skälen till ungdomsreduktionen kan knytas mer eller mindre direkt till dessa olika principer. För att den slopade ungdomsreduktionen ska kunna motiveras krävs att diskussionen förhåller sig till straffsystemet.
I det följande avsnittet presenteras först en historisk överblick över den straffrättsliga särbehandlingen av unga lagöverträdare. Detta följs av en diskussion om mognad och olika sätt att göra gränsdragningen mellan unga och vuxna. Slutligen diskuteras skälen till varför unga lagöverträdare särbehandlas.
121
Jareborg och Zila 2017 s. 97.
122
Ulväng 2005 s. 107.
123
Jareborg och Zila 2017 s. 95.
124
Borgeke och Heidenborg 2016 s. 40.
125
