Uppsats
”Jag har erfarit Influxus ...”
en komparativ analys av Eric Hermelins litterära förhållningssätt till Emanuel Swedenborg
Influxus by experience – a comparative study of Eric Hermelin and his approach to the teachings of Emanuel Swedenborg
Författare: Christian Dyresjö Handledare: Sebastian Selvén Examinator: Therese Rodin Ämne: Religionsvetenskap Kurskod: GRK2CD Poäng: 15 hp
Betygsdatum: 2021-02-02
Vid Högskolan Dalarna finns möjlighet att publicera uppsatsen i fulltext i DiVA. Publiceringen sker Open Access, vilket innebär att arbetet blir fritt tillgängligt att läsa och ladda ned på nätet. Därmed ökar spridningen och synligheten av uppsatsen.
Open Access är på väg att bli norm för att sprida vetenskaplig information på nätet. Högskolan Dalarna rekommenderar såväl forskare som studenter att publicera sina arbeten Open Access.
Jag/vi medger publicering i fulltext (öppet tillgänglig på nätet, Open Access):
Ja ☒ Nej ☐
Högskolan Dalarna 791 88 Falun Sweden
Tel 023-77 80 00
Abstract
Eric Hermelin, the translator and mystic who, while being incarcerated at a mental institution outside Lund in Sweden, managed to write himself into the history of literature by translating the Great Persian sufi poets of the Middle Ages, Rumi, Attar and Sadi, to name a few. Amongst his other translations we find the native Emanuel Swedenborg who will be the focus of this study.
The purpose for this study is to look upon how the teachings of Swedenborg affected Hermelin through a comparative analysis where the translations of Hermelin will play a key role. By comparing them to the original texts of both Swedenborg and the Persian poets and by putting Hermelin in context with his times we hope to find out in what way Hermelin related to Swedenborg.
Analysis is centered around three concepts; the Personality, the Correspondence and Influxus, which mirrors the Hermelin focus regarding Swedenborg. The study shows that Swedenborg is central to Hermelin in helping him finding strength for his massive work. Hermelin knows Influxus by experience and he seems well aware of the mystic and esoteric context in which Swedenborg belongs where the Persian poets also plays an important part. In a way Hermelin relate
Swedenborg to the Persian poets using the teachings of Swedenborg as an instrument to point out the similarities of content.
Key words: Eric Hermelin, Emanuel Swedenborg, Rumi, Attar, Sadi, influxus, mystic, esotericism, Sufism
Innehållsförteckning
Inledning ... 5
Syfte och frågeställning ... 5
Bakgrund ... 6
Eric Hermelin (1860-1944) ... 6
Emanuel Swedenborg (1688-1772) ... 7
Tecken i tiden ... 8
Tidigare Forskning ... 10
Om Eric Hermelin ... 10
Emanuel Swedenborg och övrigt kontextmaterial ... 11
Material ... 11
Fotnoter ... 13
Teori och Metod ... 13
Resultat och Analys ... 15
Personligheten ... 16
Hermelins användning av Swedenborg i förhållande till Personligheten ... 16
Begreppet Personlighet i relation till Swedenborg ... 18
Begreppet Personlighet inom mystiken ... 21
Begreppet Personlighet och de persiska diktarna... 22
Korrespondensläran ... 23
Korrespondensläran och de persiska diktarna ... 27
Hermelins relation till Swedenborgs Korrespondenslära ... 28
Swedenborgs korrespondenslära i historisk kontext ... 31
Hermelins förhållande till Swedenborgs korrespondenslära i historisk kontext ... 32
Influxus ... 34
Tendens till att begreppen flyter ihop... 38
Hur Swedenborgs influxus-lära märks i Hermelins översättarstil ... 41
Hermelins förhållande till begreppet Influxus ... 43
Inledande diskussion ... 44
Personligheten ... 45
Korrespondensläran ... 46
Influxus ... 47
Diskussion om de tre begreppen ... 48
Sammanfattning ... 49
Referenslista ... 52
Digitala Källor ... 55
Inledning
I det här arbetet kommer vi att titta närmare på översättaren och mystikern Eric Hermelin (1860- 1944) med syftet att undersöka den litterära relation han har med teosofen Emanuel Swedenborg (1688-1772)1. Hermelin översatte i sin helhet endast ett av Swedenborgs många verk, Andlig Dagbok (1920), men i hans övriga översättningar kan man ana en dedikation till Swedenborg genom att Hermelin ständigt refererar till och i vissa fall även skriver ut verser hämtade från dennas lära, oftast på svenska men även på latin. Som vi ska gå in på senare använder sig Hermelin i stor utsträckning av fotnoter och har dessutom en, vad man kan kalla, målande översättarstil. Detta innebär att man inte bara ser direkta hänvisningar till Swedenborg i
Hermelins arbete, man kan också se hur Hermelin använder ord som verkar vara hämtade direkt från Swedenborgs begreppsvärld.
Genom att i första hand titta på Hermelins hänvisningar till Swedenborg i det persiska materialet, samt hur Hermelins egen översättning av Swedenborg ser ut, hoppas jag kunna avläsa vad det var inom Swedenborgs lära som lyfts fram av Hermelin. Jag kommer även att titta på både
Swedenborgs och de persiska diktarnas originaltexter för att jämföra dessa med Hermelins översättningar med tanken att belysa hur även Hermelins översättarteknik, alltså hans sätt att välja ord i översättarprocessen, kan tala för eller emot en påverkan av Swedenborg2. Jag kommer även att tolka Hermelins användning av Swedenborg i kontext till hur den tid han levde i såg ut och de kulturella strömningar som rörde sig i samhället då. Detta kommer även att sättas i relation till den forskning som redan gjorts kring Hermelin och Swedenborg.
Syfte och frågeställning
Undersökningen kommer att försöka reda ut mer specifikt vad det är Hermelin lyfter fram från Swedenborgs lära, och hur han kopplar ihop Swedenborg med sina övriga översättningar. I och
1 Ett stort tack riktas till Bo Utas, Askh Dahlén och Ulf I. Eriksson för hjälp med det analyserande arbetet i denna uppsats. Speciellt tack till min handledare dr. Sebastian Selvén för ett givande samarbete. Ett stort ack även till Mattias Dahlkvist, lektor i religionsvetenskap på Umeå Universitet, för tänkvärt peppande under arbetets gång. För att inte tala om den outtröttliga hjälp jag fått från Marie Hultin-Örnberg på Hagfors Bibliotek och Kurt Byström på Högskolan Dalarnas Bibliotek.
2 Jag bör i och med detta nämna att jag fått hjälp av både Bo Utas och Askh Dahlén på Uppsala Universitet i analysen av de persiska originaltexterna.
med detta hoppas jag också kunna utröna hur pass central Swedenborgs lära kan påstås vara i Hermelins översättningar.
Vilka aspekter av Swedenborgs lära lyfter Hermelin fram i sina översättningar?
Hur relaterar Hermelin Swedenborg till sitt övriga översatta material?
Hur central är Swedenborg i Hermelins översättningar?
Bakgrund
Eric Hermelin (1860-1944)
Hermelin innehar en unik status i svensk litteraturhistoria. En världsvan adelsman som fann en mission i sin översättargärning för att ”väcka ett helt folk ur dess religiösa likgiltighet” (Lindahl 1976, s. 142 & 1982, s. 12). Som föraktade den västerländska ”nobla” och ”etiska” teologin och filosofin och istället pekade mot den fromhet som står att finna i mystiken från både öst och väst (Svensson 1968, 118). Han själv var dock allt annat än from rakt igenom och från 1909 satt han inspärrad på Lunds Hospital (senare St. Lars sjukhus), ett mentalsjukhus, där han blivit placerad av sin familj bl.a. på grund av sitt grava alkoholmissbruk. Det var först under dessa förhållanden som Hermelin började översätta. Den första publikationen kom ut 1913, en biografi om Jacob Böhme. Sedan följde en strid ström av utgivningar fram till året innan han gick bort 1943, sammanlagt 42 stycken omfattande ca 10 000 sidor allt som allt (Dahlén 2006, s. 3).
Det är framförallt i översättningarna av persisk litteratur som Hermelins stora gärning ligger, men det finns också en djupare aspekt som genomsyrar alla Hermelins verk där hans personliga övertygelser skiner igenom (Lindahl 1976, s. 76). De persiska diktarna benämns ofta av Hermelin som ”shaikerna” och han själv titulerar sig ibland som ”baron”. K. A. Svensson har tagit fasta på detta när han kommenterar Hermelins arbete med att beskriva hur ”shaikerna talar genom baronens mun, baronen genom shaikerna”. Han påpekar också en aning sakligare att den
”diktkonst som läsaren möter ... rör sig helt i en inre värld ... den är moraliskt viljande och kämpande, en lyrik som bär svärd och lansar” (Svensson 1968, s. 130 & 108). I Hermelins värld är relationen till Gud något självklart, en högst närvarande angelägenhet som ledsagar människan
i vardagen, i det onda såväl som det goda. Hermelin var inte anhängare till något religiöst samfund, istället hittar han den gudomliga sanningen i de gamla texterna. I första hand är det i Bibeln som han hittar Guds Ord, han äger Bibeln på tio språk (Lindahl 1979, s. 18) och det är den hebreiska versionen som han prisar högst. Även Koranen är viktig för Hermelin, denna nämns vid flera tillfällen som likvärdig med Bibeln3 men det är också i de verk han översätter som han hittar de gudomliga sanningarna. Lindahl skriver bl.a. att ”i religionens värld finns ingen återvändo för Hermelin efter mötet med Swedenborg” vilket är ett av påståendena som står för upprinnelsen av denna uppsats (Lindahl 1976, s. 191). Hermelin kallas av Eriksson för ”vagabond och profetgestalt”, och ”konservativ anti-kapitalist” (Eriksson u.å., s. 1), ord som kanske kan ge ett litet grepp om Hermelin som person. Dahlén kallar honom ”ett språkgeni”4, vilket syftar till Hermelins förmåga att inte bara ge de översatta texterna motsvarighet i form av ordval, han får också fram den filosofiska mening som många gånger är så svår att översätta (Dahlén 2006, s. 5).
Texterna är översatta till en svenska som är högst personlig och som Ekerwald till och med kallar ett eget språk (Ekerwald 1976, s. 20), något vi kommer att stifta mer bekantskap med under arbetets gång. För mer information om Hermelins levnadshistoria hänvisas läsaren till Per-Erik Lindahls biografi Ångest-Hjulets Svängningar (1976).
Emanuel Swedenborg (1688-1772)
Emanuel Swedenborg, son till Jesper Swedberg5, var skolad i naturvetenskap och blev efter sin examen uppmuntrad av sin far att resa utomlands för att få en ”mångsidig orientering i tillvaron”
som Brunner uttrycker det. Efter att ha blivit adlad 1719 erhöll Emanuel efternamnet
Swedenborg och tog därefter en plats i Sveriges riksdag (Brunner 2017, s. 130 & 282). Under en religiös kris på 1740-talet upplevde han hur han fått kontakt med Gud som gett honom ett uppdrag och genom detta blev hans arbete mer och mer fokuserat på den andliga aspekten av livet. Uppdraget, eller kallelsen, bestod i att ge mänskligheten kunskap om den sanna meningen av Guds ord, och han hade fått tillgång till andevärlden. Därigenom kunde han själv ta del av hur det jordiska livet var sammankopplat med det himmelska och det är detta majoriteten av hans teologiska verk avhandlar (Bergquist 1999, s. 16-17). Swedenborg var en oerhört kreativ författare och hade redan innan sin religiösa kris gett ut en rad vetenskapliga skrifter. Av de verk han gav ut efter kallelsen kan bl.a. nämnas den tolkning av första och andra Moseboken, Arcana Coelestia,
3 I exempelvis broschyren Om Sans skriver han att ”det Högre Ljuset är Guds Helga Ord i Bibeln och Koranen”
(Hermelin 1939, s. 8)
4 Han var förtrogen med hebreiska, persiska, latin, grekiska, urdu, arabiska, tyska, franska, engelska och hade en förkärlek för den svenska som användes i Karl XII Bibel.
5 Jesper Svedberg, professor i teologi på Uppsala Universitet och biskop i Skara, är i sig en mycket viktig person i Sveriges religiösa historia vars verk, i likhet med sonens, inte alltid möttes med öppna armar av den styrande eliten.
som han gav ut mellan 1749-1756. I detta verk, skrivet på latin i åtta band, presenterade
Swedenborg många av sina återkommande begrepp om hur människans relation till Gud ser ut.
Målet var att presentera en ”förmänskligad” kristendom, fri från den etablerade religionens maktkamper (Bergquist 1999, s. 355) och således var han också en nagel i ögat på prästerskapet i Sverige samtidigt som han lockade otaliga följare i den fortfarande levande
”swedenborgianismen”6. Swedenborg utsattes således för en komplott på äldre dar av ett antal biskopar, där man ville sinnessjukförklara honom, och skulle inte Swedenborg blivit förvarnad är det inte otroligt att han skulle blivit inlagd på mentalsjukhus. Han lyckades dock undfly genom att lämna Sverige och tillbringade sina sista år i London (Brunner 2017, s. 717). Mer om
Swedenborgs levnadsöden finns att hämta i bl.a. Ernst Brunners utlämnande biografi Darra (2017).
Tecken i tiden
Slutet på 1800-talet och början på 1900-talet var en tid då många samhälleliga förändringar skedde i Europa, både politiskt och socialt. Genom de vetenskapliga och filosofiska genombrott som gjorts under århundradet, där bl.a. Charles Darwin och Immanuel Kant har en betydande roll, växte idén om ”det moderna”, i form av industrialismen och materialismen, fram. I och med detta växte också den sekulära och ateistiska livstron, religionen blev stämplad som irrationell, baserad på vidskepelse, och den nya tidens fokus lades istället på människan som
självbestämmande över jorden (Eriksson 2018, s. 224-225). Eller var det så enkelt? Ja, man kan dels tala om industrialismens framfart, tron på vetenskapen och religionens tillbakagång, men man kan också tala om hur den esoteriska delen av religionen i väst såg ett uppsving, man talar om ”mystikens återkomst”. Alex Owen skriver i The Place of Enchantment att man tidigare ofta förbisett denna aspekt av utvecklingen i förhållande till fokus på vetenskap och sekularism under denna epok, men hon hävdar att ”det moderna” lika gärna kan anknytas till dessa mystika och ockulta trender. Många människor kände en oro inför framtiden, och även om den traditionellt styrande kyrkan förlorade mycket makt, riktades uppmärksamheten istället mot den kristna mysticism som växt fram under medeltiden och renässansen men även mot de ”österländska religionerna” (Owen 2004, s. 15, 16 & 21).
Esoterism är ett begrepp för den religiösa traditionslinje som startade någon gång under renässansens början, då man kopplade samman forntida religiöst material av liknande karaktär och hävdade att de utgjorde samma grundlära (Faivre 1994, s. 7). Således kopplades delar av
6 ett kristet trossamfund baserad på Swedenborgs läror
judendom, kristendom och islam ihop med delar av den hellenistiska religiositeten, alltså de gamla grekerna. Vissa ser en linje ända tillbaka till de första Veda-skrifterna i Indien för 5000 år sedan (Hallengren 1989, s. 38). Den ”återkomst” som vi talar om här ovan kan inte på något sätt ses som en enhetlig rörelse men man kan ändå tala om en tydlig trend i tiden. Intresset för det andliga innehöll inte bara en fascination för mystiken, även det ockulta fick ett tydligt uppsving och det bör nämnas att man inte nödvändigtvis var emot den vetenskapliga utveckling som skedde, det handlar snarare om en alternativ strömning där det spirituella, andliga och även det magiska fortfarande hade en plats. De flesta inom denna strömning omfamnade fortfarande det
”moderna” men man såg en tomhet i den framväxande materialismen som man ville förklara med mystika eller ockulta begrepp. (Faivre 1994, s. 88).
Gällande begreppen mystik och ockultism kan det behövas ett kort förtydligande även om dessa begrepp är svåra att avhandla kortfattat. Det är viktigt att förstå att de strömningar av mystika och ockulta idéer som vi beskrivit ovan innehåller vitt skilda övertygelser vad gäller tro och levnadssätt. Mystiken kopplas i större grad samman med begreppet esoterism och står för en något mer stillsam tillbakadragen gudsrelation. Ockultismen handlar mer om en extrovert tro, med rötter i spiritualismen (Owen 2004, s. 29-30). Det finns dock inga klara distinktioner för dessa begrepp men den läsare som är intresserad av en mer polemisk förklaring kring skillnaden dem emellan kan ta del av Rickard Hejlls utlägg om mystiken i Ragnarök (1932), där han även kallar både Swedenborg och Hermelin mystiker (Hejll 1932, s. 232-234 & 244). Hejll var för övrigt den första, och överlag en av de få, som uppmärksammade Hermelins utgivningar i skrift under dennes livstid7 (Lindahl 1976, s. 322).
Att denna tid tog sin inspiration från tidigare alternativa strömningar kan man också se i hur Emanuel Swedenborg hade en betydande del i den här trenden. Faivre skriver att det bl.a. var tack vare att Swedenborgs verk började översättas i större grad som spridningen av hans lära började synas allt mer under 1870-talet. Han skriver också att ingen annan teosof kan jämföras med hur Swedenborg påverkade litteraturen på 1800-talet (Faivre 1994, s. 72). Listan på de som var inspirerade av Swedenborg under den här tiden kan göras lång, bland des mest namnkunniga kan nämnas författaren Goethe, poeten W. B. Yeats och filosofen R. W. Emerson. Även i Sverige kan man tala om en trend gällande Swedenborgs lära. 1898 skriver till exempel August
7 I essän I Mystikens Förgårdar kallar Hejll Hermelin för ”en språkkonstnär och poet av Guds nåde” och beklagar det faktum att Sveriges kulturelit i stort sett ignorerar hans böcker. ”Mot dumhet kämpa även gudarna förgäves” skriver han sedan och vill man läsa sig mätt på en negativ syn av svenskt kulturliv rekommenderas Hejlls böcker varmt (Hejll 1932, s. 244-245).
Strindberg att Swedenborg ”aldrig haft så mycket inflytande som nu” och Simon Sorgenfrei beskriver hur det fortfarande på 1880-talet ansågs vara en motkulturell handling att vara
”swedenborgare”, samtidigt som det var ”moderiktigt” (Sorgenfrei 2018, s. 21-22). Eriksson nämner att särskilt hos diktaren Vilhelm Ekelund kan man se en påverkan från Swedenborg.
Detta märks inte minst i essän På Havsstranden (1922). Ekelund och Hermelin var bekanta med varandras verk, i Plus Salis (1945) nämner Ekelund intressant nog både Swedenborg och Hermelin och kallar bl.a. Hermelin för ”samhörig till Swedenborg” (Andersson 1999, s. 37).
Tidigare Forskning
Om Eric Hermelin
När det kommer till information om Hermelins liv och översättararbete finns det ingen som har skildrat det så grundligt som Per-Erik Lindahl. I sina biografier om Hermelin är det Ångest-hjulets Svängningar (1976) som är mest övergripande men även de kompletterande verken ”Jag kan hvissla Beethovens sonater!” (1982) och ”När man varit vagabond...” (1985) har bidragit till att fördjupa min bild av Hermelin. Jag har också använt mig av Lindahls Ett ”hospitalhjons” bibliotek – Eric Hermelin och böckerna (1979), där ett register över Hermelins bibliotek är publicerat samt en del information kring Hermelins relation till dessa böcker.
Det är relativt lite regelrätt forskning som gjorts kring Hermelins liv och verk och förutom Lindahls böcker har jag i stort sett fått förlita mig på ett antal artiklar och essäer, samt förord och efterord i de nyutgåvor som gjorts av Hermelins böcker. Dessa har i varierande grad hjälpt till att forma min tolkning av Hermelin. Jag har även i viss mån återvänt till min egen tidigare uppsats om Hermelin för att stärka vissa påståenden. Här kan man bl.a. utläsa de persiska diktarnas relation till sufismen, den esoteriska delen av, eller kort och gott mystiken inom, Islam (Dyresjö 2020). Askh Dahléns artikel ”Eric Hermelin och islams mystik” (2006) handlar bl.a. om Hermelins religiositet. Bo Utas essä Eric Hermelin och den persiska litteraturen (2011) tar bl.a. upp Hermelins översättarstil.
Lars Gunnar Anderssons artikel ”Den stora ålderns klass” – om Eric Hermelin och Emanuel Swedenborg (1999) är den enda text som specifikt avhandlar relationen mellan Hermelin och Swedenborg även om den starkt lutar mot både Lindahls ovan nämnda arbete och det förord som Anders Hallgren skrivit i nyutgåvan till Hermelins översättning av Swedenborgs Andlig Dagbok (1998).
Dessa förord av Anders Hallengren har jag således också tagit del av och jag vill även nämna de förord och efterord som Ulf I. Eriksson bidragit till i följande Hermelinska nyutgåvor; Rubaiyat
(1993), Blif en dåre! (1997) och Mystikens rosengård (2011). Eriksson har också bidragit med ett opublicerat manus om Hermelin (Eriksson u.å.) samt via brev hjälpt mig att fördjupa analysen av dennes relation till Swedenborg, något som varit ovärderligt för detta arbete. Därför sänder jag ett varmt tack till honom.
Av de få texter som publicerades om Hermelin under dennes livstid, eller strax efter hans död, är det främst Richard Hejlls essä I mystikens förgårdar ur boken Ragnarök (1932) och K. A. Svenssons Baronen och shaikerna ur boken Inblickar (1968) som har bidragit till mitt arbete. I framförallt Hejlls arbete kan man närma sig den idévärld som Hermelin levde i och Svenssons insiktsfulla analys av Hermelin kan ses som en föregångare till Lindahls biografier.
Carl Göran Ekerwald har i Persiska Antologin (1986), ett urval av Hermelins texter, skrivit inledning och mellanskrifter som också breddat min uppfattning av Hermelin. Jag har även tagit del av ett inspelat samtal om Hermelin från Stockholms Stadsbibliotek från 2011 där Ekerwald medverkar. Delar av detta samtal kommer att refereras till.
Emanuel Swedenborg och övrigt kontextmaterial
Ernst Brunners Darra (2017), en utlämnande biografi om Swedenborg, tecknar en målande bild av denna säregna mans liv. Den har använts i undersökningen för att få någorlunda grepp om vem Swedenborg var som person. Gällande förståelsen av, och kontexten kring, Swedenborgs lära är det främst Jan Hälls I Swedenborgs Labyrint (1995) och Lars Bergquists Swedenborgs Hemlighet (1999) som givit mig information om detta. Som jag redan nämnt har Anders Hallengrens förord i Andlig Dagbok använts, men också dennes Universum som hieroglyfisk text (1989) där Swedenborgs lära sätts i kontext med både Ralph Emerson och Walt Whitman. När det kommer till att titta på Hermelin i relation till sin samtid har jag använt mig av The Place of Enchantment (2004) av Alex Owen och Access to Western Esotericism (1994) av Antoine Faivre.
Material
Majoriteten av det material som Hermelin översatte är hämtad från medeltidens Persien. Dessa diktverk är något som inte kan påstås vara bekant för många i Sverige ens idag, än mindre då Hermelin levde, men historiskt sett kan man säga att de har påverkat miljoner världen över och dessa verk fortsätter att möta ny publik allt eftersom tiden går. Hermelin har även översatt den tyska mystikern Jacob Böhme men i avgränsande syfte kommer jag i huvudsak att fokusera på Hermelins översättningar av de persiska diktarna. Hermelin är känd för att vara en stor beundrare
och kännare av Böhme (Lindahl 1982, s. 12) men eftersom detta arbete är fokuserat på Hermelins relation till Swedenborg, och det faktum att även Swedenborg var inspirerad av Böhme (Brunner 2017, s. 400) och att hans lära har flera likheter med Böhmes (Häll 1995, s. 362) har jag valt att i stort utelämna detta i analysen. Jag upplever att Hermelins relation till
Swedenborg blivit tydligare att föra fram genom att titta på Hermelins egen översättning av Swedenborg samt i hur han refererar till Swedenborg hos de persiska diktarna. Några få utdrag ur Hermelins översättningar av Böhme har jag dock behållit för att påvisa att det även där finns referenser till Swedenborg.
Jag kommer i första hand att fokusera på Hermelins egna utgivningar. Han gav mellan 1913 och 1943 ut 42 verk och det är genom ett urval av dessa som min undersökning kommer att grunda sig på. Jag har i urvalet av dessa försökt vara så omfattande och bred som möjligt vad gäller utgivningsår och teman. Här kommer nu en redogörelse över vilka översättningsverk av Hermelin som har del i detta arbete; Andlig Dagbok (1998)8 av Emanuel Swedenborg, Vännernas Minne I-II9 (1931-1932) av Shaikh Attar, Lustgården (2010)10 av Sadi, De Fyra Lynnena (1918) av Jacob Böhme, Persiska Dikter (1920) av Hussain Azad, Rubaiyat (1993)11 av Omar Khayyam, Mystikens rosengård (2011)12 av Mahmud Shabistari och Om Sans (1939) av Eric Hermelin. I ovan nämnda Blif en dåre finns Hermelins samtliga egenpublicerade broschyrer återgivna, av vilka Factum et Causa (1940) har varit särskilt intressant.
Vad gäller Emanuel Swedenborg har jag även här använt mig av dennes originaltexter i så lång utsträckning som möjligt, först och främst översatta till engelska och svenska, men även utvalda delar av text på latin. Främst är det hans Arcana Coelestia som har varit del av analysen och då i engelska översättning av John F. Potts (Swedenborg 1905-1910). När det kommer till
originaltexten, d.v.s. latinet, har jag använt den tredje utgåvan av Arcana Coelestia från Swedenborg Society (Swedenborg 1949-73). Även redan nämnda Andlig Dagbok, översatt av Hermelin, har en central del i undersökningen. Swedenborgs Den Sanna Kristna Religionen (1892)13 har även använts som referensmaterial.
8 första upplagan utkom 1920
9 titel på omslaget: Tazkiratu’l-Awliya
10 första upplagan utkom 1918
11 första upplagan utkom 1928
12 första upplagan utkom 1926
13 första upplagan, på latin, utkom 1771
Fotnoter
För att underlätta förståelsen av vissa redogörelser i denna uppsats kommer jag nu ägna några rader att förklara begreppet fotnoter, i synnerhet hur det används av Hermelin. Att använda sig av fotnoter är ju inte främmande för den som ägnar sig åt vetenskapliga texter. För att förtydliga ett påstående fäster man helt enkelt en not14 där man skriver ut ett kort referat, hänvisning eller förklaring. I Hermelins fall har detta dock tagits till ganska extrema uttryck, så pass mycket att huvuddelen av min undersökning i denna uppsats grundar sig på vad Hermelin skrivit ut i just fotnoter. Han gör fotnoter till ”en skön konst” för att låna en beskrivning av Hermelins förhållningssätt till detta litterära hjälpmedel (Eriksson 1993, s. II). Nordström menar att
Hermelins noter ofta ter sig som ”falluckor som öppnar djup inunder djup i texten” (Nordström 1999, s. 18). I biografin om Hermelin kan vi läsa att dessa noter i realitet är det enda som kan betraktas som Hermelins eget författarskap eftersom hans verk endast består av översättningar.
Förutom de få broschyrer han publicerade15, där han i korta passager skriver med egna ord, är det endast genom dessa fotnoter som han kommunicerar med omvärlden. Dessa noter, skriver Lindahl, är delvis av ”självbiografisk natur” och utgör ”säkerhetsventiler i hans komplicerade själsliv” (1976, s. 77 & 79).
Rent utseendemässigt kan dessa noter sträcka sig över flera sidor och han blandar ofta mellan språk i sina redogörelser, vilket kan ge en bild av Hermelins något lätt excentriska uttryck, men det är genom att läsa dessa noter som man kan börja ta del av Hermelins referensvärld, där bl.a.
Swedenborgs lära verkar ha en viktig roll. Det bör också nämnas att Hermelin i stor utsträckning använder sig av både kursivering och VERSALER samt parenteser för att förtydliga texternas innebörd, alltså vad Hermelin själv anser vara relevant i texterna. Ekerwald kallar det att Hermelin lyfter fram ”rader och ord som var särskilt betydelsefulla för sammanhanget och förståelsen” (Ekerwald 1986, s. 111). I de noter jag citerar kommer jag att behålla dessa då jag anser att de är viktiga för tolkningen av Hermelins texter. Jag kommer dock att ändra lite i själva svenskan som Hermelin använder, framförallt kommer jag att använda mig av en stavning som är mer nutida i syfte att underlätta läsningen för den oinvigde.
Teori och Metod
Den som är bekant med Hermelins översättningar vet att sättet han talar till läsaren är unikt. Det är inte bara genom fotnoter med hänvisningar kopplade till texten, det är också språket i sig som
14 som ni kanske redan märkt att även jag använder mig av i ganska stor utsträckning
15 Hermelin skriver också korta efterord i några av sina översättningar som vanligen benämns som Appendix
gör texterna så intressanta. Att ta reda på vad det är i dessa texter som representerar Hermelin själv och vad som endast är återgivningar av primärmaterialet är dock inte lätt. Som jag redan nämnt har Hermelin en viss tendens att tala ”genom” det översatta materialet (Svensson 1968, 130).
För att komma underfund med vad som är vad i Hermelins texter ämnar jag använda en
komparativ metod samt sätta Hermelins användning av Swedenborg i en historisk kontext genom att titta på de religiösa strömningar som rådde kring sekelskiftet. I det komparativa arbetet menar jag att jämföra Hermelins översättningar med delar av det originalmaterial som är föremål för undersökningen. Jag kommer att titta på vilket ordval som Swedenborg använder sig av i den latinska förlagan (Swedenborg skrev i huvudsak på latin) och jämföra detta med hur Hermelin översätter samma ord. Därigenom hoppas jag kunna uttyda i hur stor grad man kan säga att Hermelin är påverkad av Swedenborg. Jag kommer även att titta på översättningarna av de persiska diktarna och även där jämföra med vad som står i originaltexten och hur Hermelin översätter detta. På så sätt ämnar jag utläsa hur och var materialet samstämmer eller skiljer sig från varann. Mitt tillvägagångssätt kommer här att likna den komparativa metod som Frazer beskrivs använda sig av vilket vill säga att jag genom detta jämförande arbete ämnar kunna urskilja ett generaliserbart ursprung (Csapo 2005, s. 33). Detta innebär alltså att den komparativa metoden kommer att låta mig se vilka aspekter av Swedenborgs lära som Hermelin lyfter fram och därigenom utläsa i vilken grad Hermelin kan sägas vara påverkad av Swedenborg. Genom detta förhållningssätt kommer vi också se om ursprunget kan härledas till någon annan källa, t.ex.
de persiska diktarna. I och med detta kommer det också bli tydligt vilka aspekter av det
undersökta materialet som inte är från Swedenborg vilket i sin tur gör det möjligt att uppskatta hur central Swedenborgs lära kan sägas ha varit för Hermelin i det stora hela.
Vad gäller kontextarbetet kommer jag att ha samma utgångspunkt som Alex Owen har i The Place of Enchantment. Owen menar att det är misstolkande att måla upp Europa runt sekelskiftet 1800- 1900 som ett samhälle där de sekulära tendenserna dominerade. Istället talar hon om en ”ny spirituell våg” och ”mystikens återkomst”, d.v.s. att andligheten var lika stor del av samhället som tidigare, om än i en ny form (Owen 2004, s. 15). För att min argumentation ska kunna ges
substans kommer jag även att använda mig av Quentin Skinners syn på kontextuell tolkning.
Skinner säger att man ska tolka en text på minst två nivåer, alltså att man förutom grundtexten, i det här fallet Hermelins översättningar, också behöver texter som skapar en kontext att bygga sin
argumentation på, i det här fallet bl.a. materialet från Owen och Faivre (Skinner 2002, s. 115- 116).
Resultat och Analys
Efter en genomgång av de översättningar som jag valt ut märks det att Swedenborg hade en stor påverkan på Hermelin. Hermelin refererar till Swedenborg i samtliga böcker som är föremål för undersökningen och jag ska nu presentera de noter som jag upplever bäst beskriver Hermelins användning av Swedenborg. För att göra presentationen så enkel som möjligt har jag valt att dela in Hermelins fotnoter i tre kategorier; Personligheten, Korrespondensläran och Influxus. Dessa har namngetts utifrån de delar av Swedenborgs lära som Hermelin lyfter fram och jag kommer att presentera dessa begrepp nedan samt ge en fördjupande analys av dess innebörd. Jag kommer också att behandla på vilket sätt Hermelin refererar till Swedenborg. Till en början vill jag dock påvisa några få noter vilka inte passar in i någon av kategorierna men som visar att Swedenborg hade en speciell plats i Hermelins värld.
Att Hermelin sätter värde på Swedenborg är uppenbart och i en not ur Vännernas Minne II kallar han exempelvis Swedenborg för ”Guds profet” (Hermelin 1932, not 1 s. 317), något som talar ett tydligt språk av beundran från Hermelins sida då han var minst sagt troende.
På den avslutande sidan i Vännernas Minne I, med rubriken Envoy, listar Hermelin vad man kan se som tre hänvisningar till fördjupande läsning där Swedenborg innehar plats två. Här refererar Hermelin till en del av Swedenborgs tolkning av Uppenbarelseboken (Hermelin 1931, s. 451).
Swedenborgs tolkning av Uppenbarelseboken är något som Hermelin refererar till vid flera tillfällen bl.a. även i broschyren Factum et Causa16 där Hermelin använder sig av Swedenborgs tolkning av denna när han hänvisar till texten ”Om Draken”17 för att beskriva Hitlers dåvarande status och vad den bestod av.
I broschyren, som kortfattat kan beskrivas som ett starkt fördömande av Andra Världskriget, benämns Hitler som ”Plank-strykaren18 som avancerat till vild-djur” fäster han en hänvisning till
16 som trycktes 1940 men aldrig blev distribuerad p.g.a. att Hermelin fördömde Hitler i den. Om broschyren skulle getts ut hade Hermelin antagligen blivit åtalad eftersom det rådde en skärpt tryckfrihetsförordning i och med att Andra Världskriget pågick. Man bör minnas att Tyskland var en ”vänskapsmakt” under denna tiden, och således fick inte svenskar fördöma Hitler i skrift (Lindahl 1976, s. 269-270)
17 Uppenbarelsebokens kap12-13
18 ett nedsättande ord för målare, Hitler hade ju ett förflutet som konstnär och var mycket konstintresserad, detta epitet är alltså ett sätt för Hermelin att nedvärdera Hitlers konstnärliga förmågor. Han kallar även Hitler för ”yrkes-
ovan nämnda text ”Om Draken”. Hermelin menar att ”draken” och ”hans två vilddjur”, vilka är symboler för djävulen och två onda andar är orsaken till Hitlers beteende. Hermelin fortsätter med att jämföra ”Plank-strykaren” med ”Skökan i Babel”19, där Hitler kopplas samman med skökan som förleder mänskligheten mot undergång (Hermelin 1997, s. 100). Här ser vi alltså ett exempel på både Hermelins ibland hätska uttryck men framför allt hur han använder sig av Swedenborg för att göra ett inlägg i en debatt som då var högst aktuell.
Personligheten
Personlighet är enligt Lindahl ett av ”de mest frekventa orden” hos Hermelin och jag vill först göra en kort beskrivning av vad Hermelin menar när han använder detta ord (Lindahl 1976, s.
348). I Hermelins mening är detta ett ord med en starkt negativ innebörd och enligt Eriksson grundar sig detta på en ”absolut misstro till människan”. Hermelin är övertygad om att
”människans personlighet” är förbannad vilket grundar sig i hans syn på Gud. Det som
kännetecknar människans personlighet i det här fallet är alltså ”jaget” eller ”självet”, kort och gott det mänskliga egot, och den enda chansen människan har att göra rätt här i jordelivet är att vända sig bort från sitt ego och sitt begär. Istället ska man söka sig till Gud och ägna sig åt fullständig Gudstillit. ”Identifiera dig inte med dig själv, och din ställning i ’denna värld’, skriver Eriksson sammanfattande (Eriksson u.å. s. 2 & 4). I broschyren Om Sans skriver Hermelin: ”Se vilket
”PARADIS” förnuftet, spontaniteten av den bålda, omskrutna personligheten har gjort i denna värld! Till vilken mord-gruva och häx-gryta den älskliga personligheten har den förvandlat!”
(Hermelin 1939, s. 7). Den första meningen är klart ironiskt och han syftar förstås till det pågående Andra Världskriget i det här fallet men skulle kunna handlat om vilket krig, vilken maktgalen nationskamp, som helst. För Hermelin är kriget ett tydligt tecken på hur människan vänt sig ifrån Gud och börjat gräva sin egen grav. Gudstilliten är den enda möjligheten att få en
”fri Personlighet” säger Hermelin (Eriksson u.å. s. 2).
Hermelins användning av Swedenborg i förhållande till Personligheten
Det här avsnittet ska gå in på hur Hermelin förhåller sig till Swedenborg när det kommer till begreppet Personlighet och vi börjar med att hålla oss kvar vid Hermelins översättningar av Vännernas Minne av Attar (1140-1220). Attar är en av de mest aktade persiska diktarna av sufisk poesi och i Vännernas Minne I-IV sammanställer han 97 sufiska helgon. I volym II hittar vi en
mordbrännare” och i ett brev runt samma tid kallas Hitler även ”dynghög”, ”judepinare” och ”människokryp”
(Lindahl 1976, s. 270)
19 Uppenbarelseboken 17:1-6
passage där begreppet Personlighet tas upp. I kapitlet om Ahmad Khuzrawiyah fäster Hermelin en not vid stycket:
”Någon sade: Giv mig ett råd! – Han sade: Döda din personlighet att Gud må giva dig en Levande Personlighet!”
I noten skriver Hermelin bl.a.: ”Så länge svenskarna ej vilja läsa Swedenborg ... skola ovanstående ord för dem vara oförklarliga ...”. Han fortsätter med att beskriva hur ”Shaikerna20, de gamle syriska eremiterna, Jakob Böhme, Marie Guyon och Swedenborg, tala, inbördes, och tala, med Bibeln, samma språk”. Noten avslutas med att Hermelin hänvisar till Swedenborgs Arcana Coelestia vers; 147-155 och pekar särskilt till slutet på vers 149, han vänder sig till den tänkte läsaren och skriver ”...om någon önska nyckeln till ovanstående paragraf ...” vilket visar på Swedenborgs inflytande i sammanhanget (Hermelin 1932, not 2 s. 173-174).
De verser som Hermelin refererar till här kan man intressant nog hitta utskrivna i Vännernas Minne volym I. Där står de löst kopplade till ett stycke om människans relation till Gud. Verserna saknar källhänvisning men är enligt Eriksson hämtade från den första svenska översättningen av Arcana Coelestia från 1876-1914 av C. J. N. Manby och är utskrivna i något förkortat format.
Under rubriken ”Om personligheten och Personligheten samt om skillnaden dem emellan” står det bl.a. att det är ”Herren ALLENA” som ”äger en Personlighet” vilket är det ”Himmelska själv”. Människans personlighet är ”det helvetiska” som ”tror sig leva av sig själv”. Efter dessa verser skriver Hermelin en kort text med egna ord om ”hur det förhåller sig med människans personlighet” och sin egen erfarenhet av tankar och var de kommer ifrån. Han menar att
”varenda tankeföreställning FLUTIT IN” från olika håll. Hermelin fortsätter och skriver i slutet av noten ut ytterligare några rader ur Swedenborgs Arcana Coelestia. Han skriver inte ut direkta hänvisningar till en specifik vers som innan men genom lite efterforskningar kan jag koppla texten till vers 6206. I texten står det att den som tror att ”hon lever av sig själv” gör ”all ondska och all falskhet” till ”sin egendom (sin egen dom)”. Hermelin har lagt till parentesen med ”egen dom” (Hermelin 1931, s. 237-238). Dessa påståenden breddar redan betydelsen av begreppet personlighet och vi kommer att återvända till detta i analysen.
20 I Persiska dikter s. 15 förekommer en not signerad Ö. a. Här förklarar Hermelin sitt användande av ordet Shaiker då han fäster detta ord vid meningen: ”Under denna form är det som de strålande vise männens ord fortlevt till våra dagar: de heliga visdomsorden av den andliga världens stora vägvisare”. Hermelin sätter alltså likhetstecken med dessa ”vägvisare”, d.v.s. de persiska diktarna, och ordet ”shaiker”.
I pamfletten Om Sans hänvisar Hermelin till samma verser som ovan i en parantes kopplad till ordet ”Proprium” och man kan även ana Swedenborg i inledningen som Hermelin författat själv.
Rubriken är ”Om SVALGET mellan helvetet och Himmelen och SPÄRREN mellan människan och Gud” och efter ett inledande citat ur Lukasevangeliet 16:26, där detta svalg21 beskrivs, skriver Hermelin att det är människans självhet, personlighet och karaktär som utgör både ”svalget” och
”spärren”. Dessa egenskaper ”skiljer människan från Gud” menar han (Hermelin 1939, s. 5-6).
Ett liknande utlägg om begreppet Personlighet, där Hermelin alltså uttrycker sig med egna ord, hittar vi i en not från hans översättning av Böhmes Det Gudomliga Väsendets Tre Principia där det står att ”...den mänskliga personligheten måste ... dränkas”, först då ”ska den Himmelska Personligheten leva upp” (Hermelin 1997, s. 19).
I en annan not, tagen ur Mesnavi IV av Rumi22, ser vi att personligheten kopplas samman även med ordet självheten, det står: ”Personligheten, Självheten, som är Det Onda SJÄLVT”
(Hermelin 1997, s. 53). Begreppet Personlighet är alltså för Hermelin något ytterst negativt, något man ska göra sig av med och för att få mer grepp om detta vill jag nu övergå i en analys av de ovanstående citaten.
Begreppet Personlighet i relation till Swedenborg
I noten om ”Levande Personlighet” (Hermelin 1932, not 2 s. 173-174) talar Swedenborgs
betydelse för Hermelin sitt tydliga språk då Hermelin uttryckligen skriver att de persiska dikternas budskap kommer att förbli obegripligt för den som inte kan sin Swedenborg. Swedenborg
presenteras som ”nyckeln”. Det går dock inte att blunda för att även Bibeln benämns i detta sammanhang vilket ju också är en stor inspirationskälla för Hermelin. Det är Bibeln han använder sig av för att utveckla kunskapen i både persiska och hebreiska och det är genom att studera Bibeln på hebreiska som han säger sig kunna ”värdesätta” Swedenborg, Böhme och ”de Helga Shaikherna”23, detta nämner han i ett brev 1941 (Lindahl 1976, s. 153).
21 Att ordet ”svalg” används bör läsaren inte fästa så stor tyngd vid. Det ska nog främst förstås i benämningen av en klyfta (från grekiskans chasma). För att förstå resonemanget bör man tänka sig ett sorts tomrum där människan befinner sig, med Himmelen på ena sidan och helvetet på andra. Detta betyder enkelt uttryckt att människan befinner sig i ett tillstånd där närheten till onda och goda handlingar är lika nära, d.v.s. det är en symbol för människans fria vilja. För mer utförlig beskrivning av detta se Swedenborgs Den Sanna Kristna Religionen (1892) vers:
475-478, s. 533-535.
22 Djalalu’d-Din Rumi (1207-1273) är en av de mest framstående av dessa ”persiska diktare”. Hans verk Mesnavi står som en av de verkliga klassikerna i denna genre. Nathan Söderblom kallar detta verk för ”sufismens bibel” och att detta verk klassas lika högt som Koranen inom sufismen (Söderblom 1908, s. 151).
23 se not 2, s. 2. Med ordet ”Shaikerna” talar Hermelin om de persiska diktarna som han översatte; Rumi, Attar, Sadi mfl.
För att förstå på vilket sätt Hermelin är påverkad av Swedenborg genom begreppet Personlighet behöver man först titta på det faktum att Hermelin delar upp begreppet i två. Som jag nämnde i avsnittet om Fotnoter är ett av Hermelins kännetecken att han använder sig av kursivering och versaler för att förtydliga texternas innebörd och återgivningen av verserna ur Arcana Coelestia är ett tydligt exempel på detta. I rubriken ser vi bl.a. hur Hermelin skriver ut ordet personlighet med litet eller stort P för att särskilja på vad han menar är den mänskliga personligheten och Guds Personlighet. Det man kan tolka in i detta är att det lilla p:et står för människan, eller det
”helvetiska”, och det stora P:et för Gud, det ”Himmelska”. Begreppet handlar alltså om människans relation till Gud, där människans personlighet är ”död” och Guds Personlighet är
”levande”, en relation mellan det onda och det goda vars beskrivning Hermelin hittar i Swedenborgs Arcana Coelestia. Verserna som Hermelin refererar till utvecklar hur detta förhållande ser ut, och här används stor och liten bokstav på samma sätt som ovan och även versaler för att påvisa hur själva processen går till. I Arcana Coelestia vers 149 kan vi bl.a. läsa:
”Herren ALLENA äger en Personlighet ... UR Hans Personlighet väckes människans personlighet, som är död, till Liv” (Swedenborg 1932, not 2 s. 237).
När Hermelin beskriver samma process med egna ord uttrycker han sig på följande sätt:
”...den mänskliga personligheten måste ... dränkas”, först då ”ska den Himmelska Personligheten leva upp” (Hermelin 1997, s. 19).
Det är alltså en slående likhet mellan hur Swedenborg och Hermelin uttrycker sig gällande personligheten, vare sig den är mänsklig eller Gudomlig. Fortsätter vi att titta på de verser som Hermelin refererar till kan man bl.a. i vers 141 se hur Swedenborg utvecklar denna relation mellan människan och Gud. Han skriver där att det finns ”oräkneliga ting” som kan sägas om personligheten men pekar på att man delar in begreppet personlighet i tre stadier; det
kroppsliga/världsliga, det andliga och det himmelska24 (Swedenborg 1931, not 3 s. 237). Dessa indelningar är essentiella för Swedenborgs lära. Genom denna tre-delade beskrivning förklarar Swedenborg inte bara begreppet ”personlighet”, han använder det genomgående för att förklara en rad begrepp kring förståelsen av Guds ord och drar även en parallell av detta till tre-enigheten
24 dessa indelningar är essentiella för Swedenborgs lära. Genom denna tre-delade beskrivning förklarar Swedenborg inte bara begreppet ”personlighet”, han använder det genomgående för att förklara en rad begrepp kring förståelsen av Guds ord och drar även en parallell av detta till tre-enigheten.
(Bergquist 1999, s. 356). I Swedenborgs text delas alltså begreppet in i tre delar medan Hermelin nöjer sig med två. Hermelin använder sig således av personlighet med stor eller liten bokstav på samma sätt som Swedenborg men undviker att nämna den djupare indelning i tre som
Swedenborg använder sig av.
För att gå vidare ska vi nu titta närmare på Om Sans där citatet om ”svalget” återges (Hermelin 1939, s. 5). Hermelin kopplar ihop detta svalg, ett så kallat tomrum där människan befinner sig mellan Himmelen och helvetet, med hur människans personlighet skiljer sig från Guds
Personlighet och det intressanta med att han skriver ut detta är att det i hög grad kan kopplas ihop med Swedenborg. Hermelin skriver inte ut att citatet om svalget är hämtat från Bibelns Lukasevangelium 16:26, han använder ingen hänvisning alls. Tittar man i Swedenborgs Den Sanna Kristna Religionen hittar man dock samma citat återgivet med en tillhörande hänvisning. Därefter beskriver Swedenborg hur människan ”i denna mellanrymd”, d.v.s. svalget, antingen står i kontakt med änglar eller djävlar, alltså det goda eller det onda (Swedenborg 1892, vers: 475-477, s. 534-535). Utifrån detta skulle man kunna ana att det är här Hermelin har hämtat kopplingen mellan svalget och människans personlighet men det går inte säkert att fastställa, bl.a. på grund av att jag inte hittar något bevis för att Hermelin ägde denna bok i registret över hans bibliotek (Lindahl 1979). Däremot ägde ju Hermelin många biblar och det är inte omöjligt att han själv fastnat för detta citat och först därefter sett att även Swedenborg använt sig av denna passage.
Det som talar för att Swedenborg är medräknad i återgivningen av citatet om svalget är dock att vi på nästa sida i Om Sans hittar en referens till Swedenborgs Arcana Coelestia vers 154 som kopplas samman med ordet ”Proprium” (Hermelin 1939, s. 6). Läser man verserna på
originalspråket25 är det just ordet ”proprio” och ”proprium” som Swedenborg använder sig av (Swedenborg 1949-73, vers; 147-155). Översätter man proprium till svenska är det dock inte i första hand ordet personlighet man brukar använda utan snarare ”egen”, ”ens egna” i betydelsen att det står för något karakteristiskt hos en människa, alltså ett kännetecken. Att ”proprium”
kopplas samman med personlighet verkar dock vara något som är vanligt förekommande. I Swedenborgs Hemlighet skriver Bergquist att människan enligt Swedenborg har ”sitt proprium”
oavsett hur nära man står Gud. Proprium kopplas här samman med människans ”egen personlighet, med dess goda och mindre goda egenskaper” (Bergquist 1999, s. 380). Man kan alltså ana att det är i den här bemärkelsen som Hermelin använder sig av begreppet Personlighet och i Persiska Dikter hittar vi något som skulle kunna sägas bekräfta detta. Där fäster Hermelin
25 Swedenborg skrev huvudsakligen på latin
en not till just ordet ”personlighet” (notera att det är med litet p) och skriver i noten: ”ditt
’Proprium’, ditt djuriska, djävulska proprium, din självhet, din skråpuk”26 (Azad 1921, s. 65). I denna betydelse av personlighet syftar Hermelin alltså till de dåliga karaktärsdrag som
kännetecknar oss människor och hur man genom att göra sig av med dessa egenskaper kommer att kunna ta del av Guds ”Himmelska Personlighet”. Att han hittar beskrivningen av denna process hos Swedenborg har vi redan sett men det verkar som att Hermelin använder sig av en något förenklad version av Swedenborgs upplägg.
Begreppet Personlighet inom mystiken
För att förtydliga mitt resonemang behöver vi titta på Geels & Wikströms kapitel om mystiken.
Här beskrivs något som kallas ”personlighetens upplösning” och den ”mystika döden”. Dessa benämns som ”centrala aspekter av den religiösa mystiken”. Enkelt uttryckt kan man säga att det inom mystiken handlar om människans strävan att komma nära Gud genom att ”döda jaget”.
Detta ”jag” är alltså den mänskliga personlighet som vi talar om och denna process kan i hög grad liknas med den vi sett Swedenborg och Hermelin tala om här ovan. Intressant nog kan vi se hur de persiska diktare som Hermelin översatt nämns som exempel när det kommer till denna
”mystika död”. Här citeras bl.a. Rumi, och Geels förtydligar genom att säga: ”Bortom
människans jag, finns Guds Jag”. Här ser vi alltså en liknande argumentation som Hermelin för, begreppet är uppdelat i två och även här skiljs orden åt med stor och lite bokstav, jag och Jag (Geels & Wikström 1999, s. 236-240). Det är alltså även här en likhet med Hermelins ord ”...den mänskliga personligheten måste ... dränkas”, först då ”ska den Himmelska Personligheten leva upp” (Hermelin 1997, s. 19).
Detta förhållande till Gud verkar alltså vara vad man kan kalla ett allmänt begrepp i mystika kretsar, inte något som är unikt för Swedenborg. Vi kan se samma typ av resonemang hos de persiska diktarna som Hermelin översätter. För att gå vidare i vår undersökning kan vi alltså nu se att det inte bara är Swedenborg som verkar ha en del i Hermelins sätt att använda sig av
begreppet, vi börjar även ana en påverkan från persiskan.
26 Skråpuk är ett gammalt uttryck för en identitetsdöljande mask, d.v.s. det beskriver någon som har onda avsikter men döljer de med ett oskyldigt, fromt eller vackert yttre. I Hagforstrakten (norra Värmland) har man ett annat uttryck för detta attribut som fortfarande används. Man säger att denna typ av person är ’innaful’.
Begreppet Personlighet och de persiska diktarna
Bo Utas, professor i iranska språk på Uppsala universitet27, säger att Hermelins ”halsbrytande kvasi-etymologier”28, d.v.s. hans högst originella sätt att tolka ords mening, betydelse och ursprung, är hans ”egen skapelse”. Han nämner också att Hermelins användande av begreppet Personlighet, i synnerhet ordet ”självhet”, kommer från persiskans khodi, vilket är ett ord starkt kopplat till själviskhet och högfärd eller kort och gott: egenkärlek (Utas 2020). Hermelin kopplar ju i hög grad samman ordet personlighet med självhet i både Om Sans (Hermelin 1939, s. 6) och Mesnavi IV (Hermelin 1997, s. 53) och här ser vi alltså ytterligare en möjlig förklaring till
Hermelins användande av begreppet Personlighet. Den negativa laddning som han ofta ger begreppet kan ha hämtats från persiskan.
Ser man begreppet Personlighet i ljuset av innebörden av den ”mystika döden” och det persiska ordet khodi blir den negativa innebörden som Hermelin fokuserar på mer begriplig.
Personligheten (med litet p), det ”jag” som Geels hänvisar till här ovan, beskriver i denna mening en människa som bara har kärlek till sig själv. Även tidigare nämnde Hejll, vän till Hermelin, talar om personligheten i negativa ordalag. Han skriver att ”det är egenkärleken, själviskheten” som hindrar människor från att ”inse den Sanning som mystikern förkunnar”29 (Hejll 1932, s. 248).
Detta talar för att den allmän tendensen att förhålla sig till människans personlighet inom mystiken inte bara är unikt för Hermelin i sin tid.
Således verkar begreppet Personlighet vara något som inte kan kallas ett regelrätt referat av Swedenborgs verser, däremot kan man påstå att innebörden i Swedenborgs lära finns där.
Begreppet Personlighet verkar heller inte vara något Hermelin själv har skapat. Efter att ha hittat liknande beskrivningar hos Geels & Wikström, där den här typen av process anses vara central för religiös mystik överlag kan man tala om att det verkar vara en allmän syn på relationen mellan människan och Gud hos mystiker. Med hjälp av Bo Utas har vi sett att Hermelin tolkar även de persiska diktare han översatt och hittar där en del av anledningen till att begreppet i hans definition av begreppet är negativt laddat.
27 Bo Utas Den Persiska Litteraturen: Översättningar och Den Persiska Litteraturen: Essäer (Molin & Sorgenfrei 2011) rekommenderas för en djupare inblick i den persiska diktningen, bland essäerna hittar vi också en om Eric Hermelin som är mycket givande.
28 Etymologi är läran om språkhistoria, d.v.s. ords ursprung, släktskap och utveckling. Utas menar alltså att Hermelin har en egen version av denna vetenskap.
29 förkunna betyder ungefär att berätta något, inte sällan relaterat till något religiöst, predika skulle också kunna användas för att beskriva dess innebörd
Skulle man kunna kalla Hermelins hänsyftning till Swedenborgs lära ett försök att presentera denna ”allmänna” relation mellan människan och Gud till en ovetande läsare? Hermelin verkar försöka att göra innebörden av Swedenborgs texter tydligare för sin tids läsare, och genom att göra Swedenborg tydlig, genom att förenkla hans begrepp och inte nämna Swedenborg tredelade betydelse av ”proprium”, gör han Swedenborg mer lättillgänglig för den oinvigde. Genom att han lyckas med detta gör han det också lättare för läsaren att ta till sig det budskap som finns i andra översättningar han gjort, han skriver ju uttryckligen i Vännernas Minne II att vägen till förståelse för exempelvis de persiska diktarna går via Swedenborg:
”Så länge svenskarna ej vilja läsa Swedenborg ... skola ovanstående ord för dem vara oförklarliga”
(Hermelin 1932, not 2 s. 173-174).
Sammanfattningsvis kan man alltså säga att Hermelin så här långt påvisar en inspiration från Swedenborg genom att han presenterar Swedenborg som ”nyckeln”. Man kan dock inte frångå att det även går att se påverkan även från andra håll, inte minst från persiskan där Hermelin verkar hämta delar av betydelsen för begreppet Personlighet. Vi kan också se en hur den relation mellan människan och Gud som begreppet Personlighet innefattar kan sägas vara en ”allmän”
aspekt av den mystik som Hermelin verkar tillhöra. I och med detta har vi både tendenser som pekar på att Hermelin är påverkad av Swedenborg, men vi ser också tendenser som pekar mot påverkan från annat håll. Vi ska nu gå vidare bland Hermelins fotnoter och titta på ytterligare referenser till Swedenborg i en kategori som är synnerligen väsentlig för Swedenborgs lära, nämligen Korrespondensläran, Ordets ”inre” och ”yttre” innebörd (Swedenborg 1998, s. 39 & s.
65).
Korrespondensläran
I detta avsnitt ska vi främst fokusera på Hermelins egen översättning av Swedenborg, Andlig Dagbok, och den korrespondenslära som Swedenborg utvecklade under 1740-talet (Häll 1995, s.
313). Vi kommer i jämförande syfte även titta på några passager i den persiska diktaren Sadis30 Lustgården och även den redan nämnda Persiska Dikter. För att ge lite bakgrund till vad
korrespondensläran innebär vill jag börja med att återge vad som sägs i början av kapitel 7 i Andlig Dagbok.
30 Sadi (1210 – 1292) räknas med Rumi och Attar till en av de mest betydelsefulla persiska diktarna.
