DOMSTOLENS BESLUT (Gärde avdelningen) den 18 januari 2005 *
I mål C-325/03 P
angående ett överklagande med stöd av artikel 56 i domstolens stadga, som inkom till domstolen den 21 juli 2003,
José Luis Zuazaga Meabe, Bilbao (Spanien), företrädd av J.A. Calderon Chavero och N. Moya Fernández, abogados,
klagande,
i vilket de andra parterna är:
Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån), företrädd av O. Montalto och I. de Medrano Caballero, båda i egenskap av ombud,
svarande i första instans,
* Rättegångsspråk: spanska.
Banco Bilbao Vizcaya Argentana SA (BBVA), Madrid (Spanien), företrätt av J. de Rivera Lamo de Espinosa, abogado,
part i förfarandet inför överklagandenämnden vid harmoniseringsbyrån, intervenient i överklagandet,
meddelar
DOMSTOLEN (fjärde avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden K. Lenaerts samt domarna J.N. Cunha Rodrigues och M. Ilešič (referent),
generaladvokat: M. Poiares Maduro, justitiesekreterare: R. Grass,
efter att ha hört generaladvokaten, meddelar
Beslut
1 Genom sin talan har José Luis Zuazaga Meabe begärt ogiltigförklaring av beslutet av europeiska gemenskapernas förstainstansrätt av den 28 april 2003 i mål T-15/03, Zuazaga Meabe mot harmoniseringsbyrån — BBVA (BLUE) (inte ännu publicerat i rättsfallssamlingen) (nedan kallat det ifrågasatta beslutet), genom vilket förstain- stansrätten ogillade José Luis Zuazaga Meabes talan om ogiltigförklaring av beslutet
av andra Överklagandenämnden vid Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (nedan kallad harmonisering- sbyrån) av den 24 oktober 2002 (nedan kallat det omtvistade beslutet), genom vilket denna avslog José Luis Zuazaga Meabes invändning mot registrering av ordmärket BLUE på ansökan av Banco Bilbao Vizcaya Argentaria SA (nedan kallad BBVA).
Bakgrunden till tvisten, förfarandet vid förstainstansrätten och den ifrågasatta domen
2 Efter det att BBVA ansökt hos harmoniseringsbyrån om att ordmärket BLUE skulle registreras som gemenskapsvarumärke, framställde José Luis Zuazaga Meabe en invändning i enlighet med artikel 42 i rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken (EGT LII, s. 1; svensk specialutgåva, område 17, volym 2, s. 3) och åberopade att förväxlingsrisk förelåg med det nationella ordmärket BILBAO BLUE, som denne var innehavare av.
3 Invändningsenheten vid harmoniseringsbyrån godtog först invändningen, men avslog den därefter genom det omtvistade beslutet, vilket delgavs José Luis Zuazaga Meabe i rekommenderat brev med mottagningsbevis, som mottogs den 4 november 2002.
4 José Luis Zuazaga Meabe väckte talan vid förstainstansrätten om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet. En kopia av ansökan inkom till förstainstansrättens kansli genom telefaxmeddelande av den 3 januari 2003 och originalet inkom den 15 januari 2003.
5 Förstainstansrätten fastslog först och främst i punkterna 8-11 i det ifrågasatta beslutet att klagandens frist i enlighet med artikel 63.5 i förordning nr 40/94 och artikel 102.2 i förstainstansrättens rättegångsregler löpte ut den 14 januari 2003.
6 I punkt 12 i det ifrågasatta beslutet fastslog förstainstansrätten därefter att ansökan visserligen inkommit till förstainstansrättens kansli genom telefaxmeddelande av den 3 januari 2003, det vill säga innan fristen löpte ut, men att originalhandlingen av ansökan inkom till kansliet först den 15 januari 2003, det vill säga efter det att den frist om tio dagar hade löpt ut som föreskrivs i artikel 43.6 i förstainstansrättens rättegångsregler, varför endast den dag då originalet inkom skall beaktas, vilket innebär att talan väckts för sent.
7 Förstainstansrätten betonade slutligen i punkt 13 i det ifrågasatta beslutet att klaganden inte styrkt och inte ens åberopat att oförutsebara omständigheter eller force majeure förlegat som kunde möjliggöra undantag från den ifrågavarande fristen med stöd av artikel 45 andra stycket i domstolens stadga.
8 Förstainstansrätten avvisade därför talan, eftersom det var uppenbart att den inte kunde prövas i sak.
Överklagandet
9 Klaganden har åberopat fem grunder till stöd för sitt överklagande och har yrkat att domstolen skall ogiltigförklara det ifrågasatta beslutet och återförvisa målet till förstainstansrätten.
10 Harmoniseringsbyrån har inte inkommit med något svaromål.
1 1 BBVA har yrkat att överklagandet skall ogillas och att klaganden skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.
12 I enlighet med artikel 119 i domstolens rättegångsregler kan domstolen, om det är uppenbart att överklagandet helt eller delvis inte kan tas upp till prövning, eller om överklagandet helt eller delvis är uppenbart ogrundat, vid varje tidpunkt, med referentens rapport som underlag och efter att ha hört generaladvokaten, avvisa eller ogilla överklagandet helt eller delvis genom motiverat beslut.
Den andra, den tredje, denfiärde och den femte grunden
13 Klaganden har i den andra, den tredje, den fjärde och den femte grunden, som skall bedömas gemensamt, kritiserat förstainstansrätten för att ha åsidosatt artikel 102 i förstainstansrättens rättegångsregler och artikel 81.2 i domstolens rättegångsregler respektive artikel 103 i förstainstansrättens rättegångsregler och artikel 82 i domstolens rättegångsregler samt artikel 43.3 och 43.6 i förstainstansrättens rättegångsregler.
1 4 Klaganden har gjort gällande att dessa bestämmelser är ett uttryck för proportionalitetsprincipen och för en "rättslig tolerans" i fråga om förlängning av förfarandefrister, vilket innebär att den frist om tio dagar som enligt artikel 43.6 i förstainstansrättens rättegångsregler föreskrivs för att inge originalhandlingen av ansökan, inte börjar löpa den dag ett telefaxmeddelande inkommer, utan den dag den frist om två månader och tio dagar löper ut som följer av bestämmelserna i artikel 63.5 i förordning nr 40/94 jämförda med artikel 102.2 i förstainstansrättens rättegångsregler.
15 Den föreskrivna fristen för att inge originalhandlingen av ansökan löpte i förevarande fall därför inte ut den 14 januari 2003, utan den 24 januari samma år, varför klagandens talan inte borde ha avvisats.
16 I detta hänseende kan avvikelse från tillämpningen av gemenskapsbestämmelserna om förfarandefrister enligt fast rättspraxis endast göras i särskilda undantagsfall, när oförutsebara omständigheter eller force majeure föreligger i enlighet med artikel 45 andra stycket i domstolens stadga, eftersom en sträng tillämpning av dessa regler uppfyller kravet på rättssäkerhet och nödvändigheten av att undvika diskriminering och godtycklig behandling under den rättsliga förvaltningen (se bland annat beslut av den 7 maj 1998 i mål C-239/97, Irland mot kommissionen, REG 1998, s. I-2655, punkt 7, och av den 19 februari 2004 i mål C-369/03 P, Forum des migrants mot kommissionen, REG 2004, s. I-1981, punkt 16).
17 Enligt artikel 43.6 i förstainstansrättens rättegångsregler skall vid bedömningen av om tidsfristerna för förfarandet följts den dag beaktas då en kopia av en undertecknad inlaga inkommer till förstainstansrättens kansli per telefax, förutsatt att det undertecknade originalet av inlagan inkommer till kansliet senast tio dagar därefter.
18 Den tolkningen att den ovannämnda fristen börjar löpa den dag den frist om två månader och tio dagar löper ut som följer av bestämmelserna i artikel 63.5 i förordning nr 40/94 jämförda med artikel 102.2 i förstainstansrättens rättegångs- regler, oavsett när telefaxmeddelandet inkommer, kan därför inte godtas. Domstolen betonar särskilt att bestämmelserna i artikel 43.6 i förstainstansrättens rättegångs- regler inte medför att fristen för att väcka talan vid förstainstansrätten förlängs när telefaxmeddelandet, som i förevarande fall, inkommit mer än tio dagar innan denna frist löpte ut.
19 Eftersom klaganden i förevarande fall hade ingivit ansökan genom telefaxmedde- lande som inkom den 3 januari 2003, skulle originalhandlingen av ansökan ha ingivits till förstainstansrättens kansli senast den 13 januari 2003 för att detta telefaxmeddelande skulle ha kunnat beaktas. Eftersom originalhandlingen av ansökan inkom först den 15 januari samma år, hade förstainstansrätten fog för att fastställa att endast den dagen skulle beaktas vid bedömningen av om tidsfristerna för förfarandet hade följts.
20 Det är således uppenbart att talan inte kan vinna bifall på den andra, den tredje, den fjärde och den femte grunden.
Den första grunden
21 Klaganden har i den första grunden anfört att förstainstansrätten åsidosatt artikel 45 i domstolens stadga genom att inte fastställa att force majeure förelåg i den mening som avses i denna artikel.
22 Klaganden har angett att h a n överlämnat originalhandlingen av ansökan till företaget Cibeles Mailing SA (nedan kallat Cibeles Mailing) den 7 januari 2003, det vill säga sju dagar innan fristen löpte ut, i syfte att handlingen skulle befordras av det spanska postverket. Att posten inkom till förstainstansrättens kansli för sent var därför oförutsebart. Klaganden anser att han inte kan klandras för att inte ha använt ett snabbare befordringssätt (privat kurir), eftersom postbefordran är det säkraste och effektivaste befordringssättet i Spanien.
23 Klaganden har tillagt att när en part har gjort allt som står i hans makt för att sända bekräftande post genom d e n vanliga förvaltningen, är förstainstansrätten m e d hänsyn till proportionalitetsprincipen tvungen att mildra fristerna.
24 Domstolen konstaterar inledningsvis att förstainstansrätten, som avgjort målet genom beslut m e d stöd av artikel 111 i förstainstansrättens rättegångsregler, inte hade upplyst José Luis Zuazaga Meabe o m sin avsikt att avvisa talan eftersom den kom in för sent och att den inte hade anmanat denne att visa att det fanns fog för att
originalhandlingen av ansökan inkom till kansliet för sent. Klaganden kan därför inte klandras för att ha åberopat att force majeure förelegat först i samband med överklagandet.
25 Begreppet force majeure i den mening som avses i artikel 45 i domstolens stadga omfattar, förutom en objektiv del avseende omständigheter som är onormala och inte har samband med den berörde, en subjektiv del avseende den berördes förpliktelse att skydda sig mot onormala händelser genom att vidta lämpliga åtgärder utan överdrivna uppoffringar. Den berörde skall särskilt noga övervaka hur förfarandet utvecklar sig och bland annat se till att iaktta utsatta frister (dom av den 15 december 1994 i mål C-195/91 P, Bayer mot kommissionen, REG 1994, s. I-5619, punkt 32). Begreppet force majeure är därför inte tillämpligt på en situation då en omsorgsfull och upplyst person objektivt sett hade kunnat undvika att en talefrist löpte ut (dom av den 12 juli 1984 i mål 209/83, Ferriera Valsabbia mot kommissionen, REG 1984, s. 3089, punkt 22).
26 Det framgår i förevarande fall av överklagandet att José Luis Zuazaga Meabe lät fyra dagar förflyta efter det att telefaxmeddelandet hade avsänts innan nan — endast sju dagar innan talefristen löpte ut — lämnade originalet av ansökningshandlingen, inte direkt till postverket, utan till Cibeles Mailing, vilket även detta väntade i två dagar innan det sände handlingen som rekommenderat brev till förstainstansrättens kansli. Härav följer att José Luis Zuazaga Meabe genom sitt handlingssätt har förvärrat risken för att ansökan skulle komma in till förstainstansrätten för sent. Han har därmed inte visat den omsorg om att iaktta frister som förväntas av en normalt upplyst person.
27 En sådan brist på omsorg utesluter att force majeure föreligger och det är således uppenbart att talan inte kan vinna bifall på den första grunden.
28 Överklagandet ogillas, eftersom det är uppenbart att det är ogrundat.
Rättegångskostnader
29 Enligt artikel 69.1 i domstolens rättegångsregler, som i enlighet med artikel 118 i samma förordning är tillämplig på överklagandeförfarandet, föreskrivs att beslut om rättegångskostnaderna skall meddelas i den slutliga domen eller i det beslut genom vilket förfarandet avslutas. I artikel 69.2 i domstolens rättegångsregler föreskrivs att tappande part skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.
Eftersom BBVA har yrkat att sökanden skall förpliktas att ersätta rättegångskostna- derna och eftersom sökanden har tappat målet skall han bära sin rättegångskostnad och ersätta intervenientens rättegångskostnad. Harmoniseringsbyrån har inte yrkat att sökanden skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna och skall därför bära sin rättegångskostnad.
På dessa grunder fattar domstolen (fjärde avdelningen) följande beslut:
1) Överklagandet ogillas.
2) José Luis Zuazaga Meabe skall bära sin egen rättegångskostnad och ersätta Banco Bilbao Vizcaya Argentaría SA:s rättegångskostnad.
3) Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån) skall bära sin rättegångskostnad.
Underskrifter
