DOMSTOLENS BESLUT (fjärde avdelningen) den 3 juni 2005 *

(1)

I mål C-396/03 P,

angående ett överklagande enligt artikel 56 i domstolens stadga, som ingavs den 22 september 2003,

Magnus Killinger, Meiningen (Tyskland), företrädd av T. Scheuernstuhl, Rechts- anwalt,

klagande,

i vilket de andra parterna är:

Förbundsrepubliken Tyskland,

* Rättegångsspråk: tyska.

(2)

BESLUT AV DEN 3.6.2005 — MÅL C-396/03 P

Europeiska unionens råd,

Europeiska gemenskapernas kommission,

svarande i första instans,

meddelar

DOMSTOLEN (fjärde avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden K. Lenaerts samt domarna K. Schiemann (referent) och E. Juhász,

generaladvokat: A. Tizzano, justitiesekreterare: R. Grass,

och efter att ha hört generaladvokaten,

följande I - 4970

(3)

Beslut

1 Magnus Killinger har yrkat att domstolen skall upphäva det beslut som meddelades av Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt den 8 juli 2003 i mål T-186/03, Killinger mot Tyskland m.fl. (ej publicerat i rättsfallssamlingen) (nedan kallat det överklagade beslutet). Genom detta beslut avvisades Magnus Killingers talan om att förstainstansrätten skulle

— ogiltigförklara det beslut som fattats av delstaten Thüringens ministerium för rättsliga och europeiska frågor samt ett antal beslut som fattats av tyska domstolar angående en talan som väckts av Magnus Killinger i första hand vid Verwaltungsgericht Weimar,

— ålägga Förbundsrepubliken Tyskland att tillåta honom att på gemenskapsnivå fritt utöva yrkesverksamhet och ekonomisk verksamhet som jurist på samma villkor som de som tillämpas på personer från andra medlemsstater som avlagt en juridisk examen,

i andra hand, återförvisa det mål som föranlett de beslut som nämns i den förra strecksatsen till en annan sammansättning av Verwaltungsgericht Weimar och fastställa att de tyska domstolarna har åsidosatt sina skyldigheter enligt artikel 234 andra och tredje styckena EG,

— förplikta Förbundsrepubliken Tyskland att till Magnus Killinger betala skade- stånd för den ekonomiska och ideella skada han lidit till följd av medlemsstatens diskriminerande behandling,

(4)

BESLUT AV DEN 3.6.2005 - MÅL C-396/03 P

— fastställa att Förbundsrepubliken Tyskland, Europeiska unionens råd och Europeiska gemenskapernas kommission varit passiva, genom att de inte antagit sådan lagstiftning och sådana rättsakter som rör deras genomförandebefogen- • heter vilka är nödvändiga för att tyskar som avlagt en juridisk examen, på gemenskapsnivå, skall kunna utöva yrkesverksamhet utan att bli diskriminerade, och

— ålägga Förbundsrepubliken Tyskland, rådet och kommissionen att ändra eller göra tillägg i den lagstiftning och i de rättsakter som rör deras genom- förandebefogenheter för att säkerställa att jurister som avlagt en juridisk examen i Tyskland på gemenskapsnivå fritt kan utöva yrkesverksamhet på samma kvalitativa villkor som de som gäller för jurister som avlagt en juridisk examen i andra medlemsländer.

2 Magnus Killinger har vidare yrkat att domstolen skall avgöra målet och därvid bifalla de yrkanden som han har framställt i förstainstansrätten.

3 Magnus Killinger gjorde i första instans i första hand gällande att kravet på ett andra statligt prov för juristutbildningen i Tyskland innebär en diskriminering av tyska medborgare i förhållande till jurister som har utbildat sig i andra medlemsstater.

Detta krav är oproportionerligt strängare. Dels försätts de tyska juristerna i en sämre situation beträffande tillträdet till advokatyrket i Tyskland med hänsyn till att de som avlagt en juridisk examen i en annan medlemsstat har en möjlighet att få sina utbildningar erkända som likvärdiga, trots att dessa varit lättare att genomföra. Dels I-4972

(5)

tillämpar flera internationella institutioner, bland annat Europeiska gemenskapernas domstol, ett diskriminerande förfarande genom att de kräver att jurister som avlagt en juridisk examen i Tyskland skall genomgå ett andra statligt prov för att kunna få tillträde till vissa yrken, medan det ställs lägre kvalitativa krav på jurister från andra medlemsstater i deras ursprungsländer för att få tillträde till advokatyrket.

Det överklagade beslutet

4 Genom det överklagade beslutet avvisade förstainstansrätten, med stöd av artikel 111 i rättegångsreglerna, Magnus Killingers talan, eftersom det var uppenbart att den inte kunde prövas i sak.

5 I detta hänseende fastställde förstainstansrätten först och främst att den inte är behörig att pröva en talan som väcks av en fysisk person mot en medlemsstat.

Förstainstansrätten konstaterade vidare följande i punkt 4 i det överklagade beslutet.

"Magnus Killinger har yrkat att förstainstansrätten skall ogiltigförklara ett beslut av den nationella administrationen och flera avgöranden av nationella domstolar. Talan angår således inte en rättsakt som har upprättats av en gemenskapsinstitution eller ett gemenskapsorgan och kan följaktligen inte tas upp till sakprövning. Eftersom

(6)

talan dessutom har väckts mot en medlemsstat är det uppenbart att den inte kan prövas i sak och den skall avvisas utan att det är nödvändigt att delge svarandena."

Överklagandet

6 Med stöd av artikel 119 i rättegångsreglerna kan domstolen, om ett överklagande är uppenbart ogrundat, vid varje tidpunkt ogilla överklagandet genom motiverat beslut.

7 Fyra skilda grunder framgår av överklagandet. Magnus Killinger har klandrat förstainstansrätten för att

— inte ha tillämpat artikel 111 i förstainstansrättens rättegångsregler på rätt sätt,

— inte ha beaktat att talan inte endast avsåg Förbundsrepubliken Tysklands institutioner som svarande, utan även rådet och kommissionen, och att sökanden har ifrågasatt rättsakter men även gjort gällande passivitet, vilket är aspekter av talan som förstainstansrätten felaktigt har underlåtit att beakta,

— inte ha beaktat att Förbundsrepubliken Tysklands institutioner i funktionellt hänseende är att anse som Europeiska unionens institutioner och att förstain- stansrätten följaktligen är behörig att pröva en talan gentemot dem, och I - 4974

(7)

— inte ha tagit hänsyn till att det för att skydda gemenskapsrätten är av avgörande betydelse att medborgarnas rättigheter kan utgöra föremål för en talan vid gemenskapsdomstolarna.

Den första grunden

8 Genom den första grunden har Magnus Killinger gjort gällande att förstain- stansrätten tillämpade artikel 111 rättegångsreglerna på ett felaktigt sätt och att det inneburit en kränkning av hans rätt till ett lagenligt och verksamt rättsligt förfarande, i den mening som avses i artikel 6 och artikel 13 i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad EKMR), och i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, som antogs i Nice den 7 december 2000 (EGT C 364, s. 1), jämförda med artikel 6 EU.

9 I detta hänseende är det tillräckligt att konstatera att tillämpningen av det förfarande som föreskrivs i artikel 111 i förstainstansrättens rättegångsregler inte kan anses kränka rätten till ett lagenligt och verksamt rättsligt förfarande, eftersom denna bestämmelse endast är tillämplig i mål där det är uppenbart att förstainstansrätten saknar behörighet att pröva en viss sak, då talan inte kan tas upp till prövning eller då talan helt saknar rättslig grund. Om förstainstansrätten felaktigt har fastställt att villkoren för att nämnda artikel skall vara tillämplig varit uppfyllda, är det denna bedömning som skall ifrågasättas, vilket Magnus Killinger gör genom sin andra,

(8)

tredje och fjärde grund, och inte själva tillämpningen av nämnda artikel. Det är således uppenbart att överklagandet, såvitt avser den första grunden, är ogrundat.

Överklagandet skall därmed ogillas i denna del.

Den andra grunden

10 Genom den andra grunden har Magnus Killinger klandrat förstainstansrätten för att den inte beaktade att talan inte endast avsåg Förbundsrepubliken Tysklands institutioner som svarande, utan även rådet och kommissionen, och att han inte bara ifrågasatt rättsakter utan även gjort gällande passivitet, vilket är aspekter av talan som förstainstansrätten felaktigt underlät att beakta.

1 1 Det framgår av det överklagade beslutet att förstainstansrätten inte beaktade det fjärde och det femte yrkandet som Magnus Killinger framställde i första instans. En sådan underlåtenhet står uppenbarligen i strid med gemenskapsrätten.

12 Att förstainstansrätten har åsidosatt gemenskapsrätten är emellertid inte av sådan beskaffenhet att det överklagade beslutet skall upphävas i den mån den avgörande delen av beslutet visar sig vara riktig enligt andra rättsliga grunder (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juni 1992 i mål C-30/91 P, Lestelle mot kommissionen, REG 1992, s. I-3755, punkt 28, av den 30 september 2003 i mål C-93/02 P, Biret International mot rådet, REG 2003, s. 1-10497, punkt 60, och av den 2 december 2004 i mål C-226/03 P, José Marti Peix mot kommissionen, REG 2004, s. 1-11421, punkt 29).

I - 4976

(9)

13 Det skall således prövas huruvida omständigheten att förstainstansrätten inte beaktade det fjärde och det femte yrkandet som Magnus Killinger framställde i första instans är av sådan beskaffenhet att den avgörande delen av det överklagade beslutet kan ifrågasättas.

Det fjärde yrkandet som framställdes i första instans

1 4 Det fjärde yrkandet som Magnus Killinger framställde i första instans avsåg att förstainstansrätten skulle fastställa Förbundsrepubliken Tysklands, rådets och kommissionens passivitet genom att de inte antagit sådan lagstiftning och sådana rättsakter som rör deras genomförandebefogenheter vilka är nödvändiga för att tyskar som avlagt en juridisk examen skall kunna utöva yrkesverksamhet utan att bli diskriminerade.

15 Vad gäller Förbundsrepubliken Tyskland var det uppenbart att talan skulle avvisas såvitt avser detta yrkande, eftersom gemenskapsdomstolarna inte är behöriga att pröva mål mellan en fysisk person och en medlemsstat, såsom det närmare anges i punkt 26 i förevarande beslut.

16 Beträffande rådet och kommissionen är förstainstansrätten i princip behörig att pröva en passivitetstalan som väcks av fysiska personer med stöd av artikel 232 tredje stycket EG. Enligt andra stycket i denna artikel kan en sådan talan emellertid endast tas upp om den berörda svarandeinstitutionen dessförinnan har anmodats att vidta åtgärder. Magnus Killinger har uttryckligen vitsordat, på sidan elva i sin ansökan till förstainstansrätten, att han inte tidigare hade anmodat rådet eller kommissionen att vidta åtgärder. Det skall tilläggas att, i motsats till vad

(10)

Magnus Killlinger har hävdat, hans ansökan inte kan klassificeras som en anmodan att vidta åtgärder i den mening som avses i artikel 232 andra stycket EG när det handlar om en sakprövningsförutsättning.

17 Under dessa omständigheter var det uppenbart att talan inte kunde prövas i sak såvitt avser det fjärde yrkandet som Magnus Killinger framställde i första instans.

Den avgörande delen av det överklagade beslutet kan inte ifrågasättas på grund av att förstainstansrätten inte beaktade detta yrkande.

Det femte yrkandet som framställdes i första instans

18 När det gäller det femte yrkandet som Magnus Killinger framställde i första instans avser detta att ålägga Förbundsrepubliken Tyskland, rådet och kommissionen att ändra eller göra tillägg i den lagstiftning och de rättsakter som rör deras genomförandebefogenheter, för att säkerställa att jurister som avlagt en juridisk examen i Tyskland på gemenskapsnivå fritt kan utöva yrkesverksamhet på samma kvalitativa och kvantitativa villkor som de som gäller för jurister som avlagt en juridisk examen i andra medlemsländer, till exempel genom ett krav på ett andra statligt prov. Magnus Killinger klandrade bland annat kommissionen för att den kräver att jurister som avlagt en juridisk examen i Tyskland skall ha genomfört detta statliga prov för att få delta i institutionens uttagningsprov, vilket utgör ett diskriminerande förfarande i förhållande till jurister från andra medlemsländer, på vilka det ställs lägre krav. Magnus Killinger bifogade, på sidan 62 i bilagan till sin ansökan till förstainstansrätten, en skrivelse av den 11 mars 1991 från personal- avdelningen vid domstolen genom vilken hans ansökan om en tjänst som juristlingvist vid den tyska översättningsavdelningen, inom ramen för meddelandet om uttagningsprov nr CJ 5/90, offentliggjort den 17 oktober 1990 (EGT C 262, s. 11), avslogs, av det enda skälet att han inte hade godkänts på det andra statliga provet. Enligt avdelning III punkt 2 a i meddelandet om uttagningsprov uppställdes det som villkor för att få delta i uttagningsprovet att sökanden hade genomfört och godkänts på detta statliga prov.

I - 4978

(11)

19 Vad gäller Förbundsrepubliken Tyskland var det uppenbart att talan skulle avvisas såvitt avser det femte yrkandet som Magnus Killinger framställde i första instans eftersom, i likhet med vad som anges i punkt 15 i förevarande beslut, gemenskapsdomstolarna inte är behöriga att pröva mål mellan en fysisk person och en medlemsstat.

20 Beträffande rådet och kommissionen är de överväganden som redovisas i punkt 16 i förevarande beslut tillämpliga och det är uppenbart att talan inte kunde prövas i sak såvitt avser detta yrkande, eftersom villkoret som föreskrivs i artikel 232 andra stycket EG inte är uppfyllt.

21 Det skall för övrigt närmare anges att talan kan väckas vid domstolen enligt denna bestämmelse för att fastställa institutionernas passivitet, men det är uppenbart att domstolen inte är behörig att utfärda ålägganden gentemot dessa.

22 När det gäller gemenskapsinstitutionernas rekryteringskrav som enligt Magnus Killinger är diskriminerande, är det tillräckligt att fastställa att Magnus Killinger inte har väckt talan mot ett särskilt meddelande om uttagningsprov eller mot ett avslag på ansökan i enlighet med bestämmelserna i artikel 236 EG, jämförda med artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenska- perna. Vad gäller det faktum att domstolens personalavdelning avslagit Magnus Killingers ansökan den 11 mars 1991, skall det under alla omständigheter anges att talan borde ha väckts mot denna institution och inte mot kommissionen, samt att den tidsfrist på tre månader som föreskrivs i detta avseende enligt artikel 91.3 i

(12)

nämnda tjänsteföreskrifter sedan länge har gått ut. Beträffande meddelandet av den 30 april 2003 o m e n ledig tjänst vid Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna, som återfinns på sidorna 310 och 311 i bilagan till sökandens ansökan till förstainstansrätten, skall det anges att Europadomstolen inte utgör en del av Europeiska unionens institutionella system och att gemenskapsdomstolarna således i varje fall inte är behöriga att pröva e n talan m o t denna institution.

23 Under dessa omständigheter var det uppenbart att talan inte kunde prövas i sak såvitt avser det femte yrkandet som Magnus Killinger framställde i första instans.

Den avgörande delen av det överklagade beslutet kan inte ifrågasättas på grund av att förstainstansrätten inte beaktade detta yrkande.

24 Det är följaktligen uppenbart att d e n andra grunden för överklagandet saknar verkan. Överklagandet skall därför ogillas i denna del, eftersom det är uppenbart ogrundat.

Den tredje grunden

25 Genom den tredje grunden har Magnus Killinger klandrat förstainstansrätten för att den inte tog u p p talan till sakprövning i den m å n den väckts m o t Förbundsre- publiken Tyskland. Enligt h o n o m borde förstainstansrätten i ett funktionellt hänseende ha betraktat institutionerna i denna medlemsstat s o m Europeiska unionens institutioner och borde därför ansett sig behörig att pröva talan.

I - 4980

(13)

26 Enligt principen i artikel 5 första stycket EG skall gemenskapsdomstolarna endast handla inom ramen för de befogenheter som de har tilldelats genom EG-fördraget eller genom sekundärrätten. I fördraget görs en tydlig åtskillnad mellan medlems- staterna och gemenskapsinstitutionerna, och det ges inte något utrymme för en

"funktionell" bedömning såsom den som Magnus Killinger föreslagit. Förstain- stansrätten gjorde således, med rätta, bedömningen att den inte är behörig att pröva ett mål mellan en fysisk person och en medlemsstat. Det är följaktligen uppenbart att överklagandet, såvitt avser den tredje grunden, är ogrundat. Överklagandet skall därmed ogillas i denna del.

Den fjärde grunden

27 Genom den fjärde grunden har Magnus Killinger i huvudsak gjort gällande att det är av avgörande betydelse att förstainstansrätten, för att säkerställa rätten till ett verksamt rättsligt skydd i den mening som avses i artikel 13 EKMR, är behörig att pröva en talan, även mot en medlemsstat och trots att den inte tilldelas någon specifik befogenhet genom fördraget i detta hänseende, eftersom ett åsidosättande av artikel 234 andra och tredje styckena EG har åberopats. Om förstainstansrätten inte var behörig, skulle de nationella myndigheterna kunna åsidosätta gemen- skapsrätten utan att det vore möjligt att vidta sanktionsåtgärder mot dem för detta.

28 I detta hänseende skall det erinras om att gemenskapsdomstolarna endast skall handla inom ramen för de befogenheter som de uttryckligen har tilldelats, såsom fastställts i punkt 26 i förevarande beslut. I enlighet med de rättsmedel som föreskrivs i fördraget kan kommissionen eller en annan medlemsstat väcka talan mot nationella myndigheters åsidosättande av gemenskapsrätten, inklusive ett åsidosät- tande av artikel 234 tredje stycket EG, vid gemenskapsdomstolarna. Varje fysisk eller juridisk person kan väcka talan mot ett sådant åsidosättande vid de behöriga nationella domstolarna. I det senare fallet ankommer det på de nationella

(14)

domstolarna att säkerställa skyddet för gemenskapsrätten, och rätten till ett verksamt rättsligt skydd har således inte kränkts. Följaktligen är det uppenbart att överklagandet, såvitt avser den fjärde grunden, är ogrundat. Överklagandet skall därmed ogillas i denna del.

29 Under dessa omständigheter skall överklagandet ogillas såsom uppenbart ogrundat med tillämpning av artikel 119 i rättegångsreglerna.

Rättegångskostnader

30 Enligt artikel 69.1 i domstolens rättegångsregler som skall tillämpas i mål om överklagande enligt artikel 118 i dessa regler, skall beslut om kostnader meddelas i det beslut genom vilket förfarandet avslutas. Eftersom Magnus Killingers över- klagande ogillas skall han bära sin rättegångskostnad.

På dessa grunder fattar domstolen (fjärde avdelningen) följande beslut:

1) Överklagandet ogillas.

2) Magnus Killinger skall bära sin rättegångskostnad.

Underskrifter

I - 4982