Självständigt arbete på grundnivå
Independent degree project − first cycle
Socialt Arbete Social Work
”Man tycker det ska vara samma oavsett ålder, men så upplever jag det inte alls”
En kvalitativ studie om socialsekreterares erfarenheter av ålderns betydelse i bedömning av och beslut om frivilliga respektive tvingande vårdinsatser inom missbruks-och beroendevården.
Stina Dahlin
Nathalie Wahlberg
MITTUNIVERSITETET
Institutionen för psykologi och socialt arbete Examinator: Lars Evertsson, lars.evertsson@miun.se
Handledare: Magnus Israelsson, magnus.israelsson@miun.se Författare: Stina Dahlin stda1800@student.miun.se
Nathalie Wahlberg nawa1800@student.miun.se Utbildningsprogram: Socionomprogrammet, 210 hp Huvudområde: Socialt arbete
Termin, år: Termin 6, VT 2021
Sammanfattning
Studiens syfte var att undersöka om en högre ålder hos personer med problematiskt bruk av alkohol eller narkotika, har betydelse för vilka frivilliga respektive tvingande insatser som erbjuds, i förhållande till yngre personer med motsvarande problembild. Studien är
kvalitativt inriktad med semistrukturerade intervjuer som datainsamlingsmetod. Fyra socialsekreterare som har myndighetsutövande funktion i sitt arbete inom missbruk- och beroendevård deltog i studien. Resultaten visade att generellt så upplevs åldern ha en
betydelse för beslut av insatser, att bedömningarna skiljer sig åt och att personer i högre ålder främst erbjuds insatser inom öppenvården. Resultaten visade även att när det gäller
tvångsvård enligt LVM så återfanns flertalet etiska dilemman med själva lagstiftningen, vilket deltagarna anger kan vara bidragande faktorer till de få ansökningar om tvångsvård för äldre personer. De flesta socialsekreterare anser att deras egna värderingar inte skulle påverka bedömningen av vilka insatser som beviljas. Dock uppgav några av deltagarna att de var medvetna om att exempelvis deras egna värderingar samt verksamhetens värderingar fanns underliggande. När det gällde tvångsvård så upplevde merparten av deltagarna inte att ålderism påverkar deras bedömningar. Men resultaten visade också att fördomsfulla attityder gentemot äldre kan förekomma i praktiken. Tilläggningsvis även att det verkar vara mer svårmotiverat att ansöka om tvångsvård för äldre personer med problematiskt bruk av alkohol eller narkotika.
Nyckelord: Ålderism, äldre, socialkonstruktivism, missbruk, alkohol, narkotika, socialsekreterare, frivilliga insatser, tvångsvård, LVM
Förord
Vi vill först och främst tacka deltagarna för deras engagemang, tid och påvisat intresse, utan er hade denna uppsats inte haft möjlighet att genomföras.
Vi vill också rikta ett stort tack till vår handledare Magnus Israelsson som har med sin kompetens och engagemang varit behjälplig för utvecklandet av vår uppsats samt alltid bemött oss med positivitet och stärkt vårt självförtroende. Vi värdesätter dina synpunkter högt och med stor tacksamhet!
Vi vill sist tacka varandra för det arbete, samarbete och engagemang vi lagt ner tillsammans i uppsatsen. Vi har delat sena kvällar, helger, skratt, stress och kaffe där allt detta tillsammans med personerna nämnt ovan utgjort vägen fram till den uppsats vi står färdig med idag som vi båda ser på med stolthet.
TACK!
Maj 2021
Innehållsförteckning
1 Inledning ... 1
1.1 Syfte och frågeställningar ... 3
1.2 Definitioner ... 4
1.2.1 Ålder... 4
1.2.2 Frivilliga insatser ... 4
1.2.3 Tvångsvård... 5
2 Tidigare forskning ... 5
3 Metod ... 9
3.1 Litteratursökning ... 9
3.2 Urval ... 9
3.3 Datainsamlingsmetod ... 10
3.4 Genomförande ... 11
3.5 Analysmetod ... 12
3.6 Trovärdighet och äkthet ... 12
3.7 Etiska överväganden ... 13
4 Teoretiska perspektiv ... 14
4.1 Ålderism ... 14
4.2 Socialkonstruktivism ... 16
5 Resultat ... 18
5.1 Juridikens betydelse ... 18
5.2 Kunskap & erfarenheter ... 21
5.3 Handlingsutrymme ... 23
6 Diskussion ... 26
Referenser ... 31
Bilagor ... 35
Bilaga 1 ... 35
1 Inledning
År 2020 uppnådde Sverige den största andel äldre i befolkningen någonsin och idag är 20 procent av Sveriges befolkning 65 år eller äldre (Statistiska Centralbyrån, 2020). Att gruppen äldre blir allt fler kan faktiskt leda till ökade möjligheter för diskriminering. Jönsson &
Lundin (2007) sätter fokus på just den frågan i en studie där befolkningens attityder gentemot äldre har undersökts. Studiens resultat visar till exempel att 40% anser att yngre ska ha förtur framför äldre gällande hälso-och sjukvård. Vidare framkommer att människovärdesprincipen är något som verkar förändras i takt med ålder. Det vill säga att yngre personer anses vara mer värda eftersom de har en längre framtid i jämförelse med äldre personer. Dessa
diskriminerande tanke- och förhållningssätt och attityder gentemot äldre belyser Andersson (2008) i form av begreppet ålderism. Ålderism är en gemensam terminologi som kan
användas för att lyfta oidentifierade problem i samhället som har med människors åldrande att göra. Jönson (2021) betonar på att mycket av den åldersrelaterade diskrimineringen som finns i samhället är dold. Likväl att ålderismen förekommer från personer i olika åldrar och på olika samhällsnivåer, där det gemensamma är att den äldre åldersgruppen i samhället utsätts för diskriminering. Jönson skriver att det idag finns ett samhällsenligt negativt tankesätt om att äldre är en samhällskostnad. Detta anser Jönson är svårförändrat då i takt med att
åldersgruppen äldre ökar så ökar även behovet av resurser från samhället. I studien beskrivs detta som en av grundfaktorerna till hur och varför äldre generaliseras som en homogen grupp. När en grupp generaliseras blir effekten att personer inom gruppens individuella problem blir förbisedda och tabulagda.
Shaw och Palattiyil (2008) uppmärksammar att ett sådant område är alkoholmissbruk bland äldre. Studien undersöker äldre personers erfarenheter av missbruksvården i Skottland samt de yrkesverksammas erfarenheter inom socialt arbete. Forskarna konstaterar att området betraktas som ett dolt eller försummat forskningsområde. Det framkommer i samma studie att alkoholmissbruk bland äldre ökar och att det med stor sannolikhet kommer att fortsätta i den riktningen. Studien lyfter även möjligheten att ett problematiskt bruk av alkohol bland äldre kan vara ett dolt problem. Det bidrar enligt Shaw och Palattiyil till attityder där yngre åldersgrupper är prioriterade i missbruksteamet i Skottland, samt att ansvaret för just äldre personer med missbruksproblematik läggs över på äldreomsorgen eller hälso- och sjukvården.
En annan anledning till varför identifieringen av missbruksproblem kan försvåras är
att professionella i många fall inte önskar blanda sig i äldres livssituationer. Det finns även ett flertal faktorer som kan påverka att äldre människor i lägre utsträckning frivilligt söker hjälp för problematiskt bruk av alkohol eller narkotika, t.ex. känslor av skam och osäkerhet vilket i sin tur leder till förnekelse av problemets existens. Socialtjänsten har ett ansvar för både målgruppen missbrukare samt målgruppen äldre. Socialnämnden ska nämligen enligt (SFS 2001:453) Socialtjänstlag [SoL] aktivt sörja för den enskilde och ansvarar över att erbjuda den hjälp, vård och stöd som individen behöver för att komma ifrån missbruket. Om behovet inte kan tillgodoses genom frivilliga insatser så kan i vissa fall Socialtjänsten ansöka om
tvångvård enligt (SFS 1988:870) [LVM] för behövande personer. Dessa lagrum angående Socialtjänstens yttersta ansvar gäller oavsett ålder på den enskilde.
När det gäller tvångsvård har Palm (2017) genomfört en studie som undersöker hur svenska socialsekreterare ser på tvångsvård som vårdform. När det gäller äldre behövande personer visar resultaten att socialarbetare har svårigheter att uppnå sin målsättning i fråga när det gäller äldre individer med ett problematiskt bruk av alkohol. Men även att det finns svårigheter att skapa en långvarig förändring hos individen. I studien visas även att
socialsekreterare anser att målet med att uppnå nykterhet hos äldre i många fall är orimliga, och att andra mål istället måste skapas. Det framkommer även att de resurser som finns hellre läggs på yngre i högre grad än på äldre, samt att de deltagande socialsekreterarna tenderar att fokusera på den yngre gruppen. Äldre med allvarliga missbruks- eller beroendeproblem hamnar oftast på lågtröskelboende istället, alternativt beviljas insatser som gör att den enskilde lever ett så värdigt liv som möjligt. Det finns således en medvetenhet hos
socialsekreterare att äldre individer i vissa fall aldrig kommer uppnå en långvarig nykterhet, vilket leder till att vårdens syfte förändras. Tvångsvård anses därför inte vara en passande åtgärd för äldre individer.
För att LVM ska vara tillämplig måste dels den s.k. generalindikationen samt någon av de tre specialindikationerna i 4 § LVM vara uppfyllda. Specialindikatorerna gäller allvarlig fara för personens hälsa, för personens sociala liv eller att personen kan komma att skada sig själv eller någon närstående. När det gäller äldre och tvångsvård mot problematiskt bruk av alkohol eller narkotika så framkommer det i Statens offentliga utredningar (SOU 2004:3) att den sociala indikationen emellanåt tillämpas på “något” äldre, men att den primärt riktar sig till yngre. En bidragande faktor till detta är att ett långvarigt missbruk kan leda till en apart
målsättning gällande vård, och att som alternativ är det hälsan som beaktas högst vid bedömning och inte den sociala aspekten och dess progression. För äldre
med missbruksproblem kan det alternativt röra sig om att minska riskerna genom att antingen bevilja insatser av mer stödjande slag eller vård/behandling inom hälso- och sjukvården.
Däremot kan tvångsvård vara nödvändigt om det föreligger en risk att den enskildes missbruk leder till medicinska konsekvenser eller andra livshotande tillstånd. Det framgår i SOU (2004:3) att det “ligger i sakens natur” att den sociala indikationen inte tillämpas i samma omfattning på äldre. Därav blir hälsoaspekten dominerande och den sociala utvecklingen anses inte vara lika betydande för äldre.
Statistik från Statens institutionsstyrelse (2021) visar att totalt under år 2020 blev 947
personer intagna på institution för samtliga missbruksmedel enligt lag (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM). Av dessa personer tillhörde 96 personer målgruppen 60 år eller äldre vilket utgjorde 10 % av de totala intagningarna. Socialstyrelsen (2020) visar statistik från november 2019 där det var 322 personer som tvångsvårdades på institution enligt lag (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM). Av dessa 322 personer så varierade primärdrogen samt så minskade antalet intagningar desto äldre personen var där 18 stycken tillhörde åldersgruppen 65 år eller äldre och 160 personer var mellan 18 och 34 år. Av de resterande personerna var 80 av dessa personer mellan 35 och 49 år samt 62 personer mellan 50 och 64 år (Socialstyrelsen, 2020).
Hur kan det egentligen komma sig att, trots att andelen äldre i befolkningen ökar, att andelen äldre procentuellt sätt är minst? Borde det inte vara fler om nu demografin förändrats i Sverige? Därför är det viktigt att vidare undersöka om ålder har betydelse i bedömningar och beslut gällande vilka insatser som ges till personer med problematiskt bruk av alkohol eller narkotika.
1.1 Syfte och frågeställningar
Syftet är att undersöka om högre ålder hos personer med problematiskt bruk av alkohol eller narkotika, har betydelse för vilka frivilliga insatser som erbjuds eller för beslut om
tvångsvård, i förhållande till yngre personer med motsvarande problembild.
Syftet kommer att besvaras genom nedanstående frågeställningar:
• Har att en person är av äldre ålder någon särskild betydelse vid utredning av behövliga insatser?
• Finns det ett större ”handlingsutrymme”, när det gäller yngre kontra äldre personer, ifråga om beslut om frivilliga insatser eller tvångsvård?
• Påverkar socialsekreterares tidigare erfarenheter av LVM-vård deras eventuella nya beslut om frivilliga insatser eller tvångsvård?
1.2 Definitioner
1.2.1 Ålder
Med äldre menar vi personer från 65 och uppåt. Mycket av den forskning som används utgår från Anderssons (2008) definition av äldre, nämligen den generella åldern för pension som är vid åldern 65. Dock kan definitionen av äldre skilja sig åt i de studier som finns med under tidigare forskning. Vid jämförelser mellan äldre och yngre så har vi definierat “yngre” som personer mellan 18 och 30 år.
1.2.2 Frivilliga insatser
Med frivilliga insatser avses vård eller behandling som beslutas och bedrivs i öppna former av kommunens Socialförvaltning. Vilka insatser som erbjuds varierar kommuner emellan. I den kommun som ingår i studien erbjuds Community Reinforcement Approach [CRA] som är en behandlingsmetod som erbjuds personer från 18 år och uppåt som har ett fortgående problematiskt bruk av alkohol eller narkotika. Individen ska vilja förändras och uppnå ett nyktert liv i denna behandling, CRA rekommenderas enligt Socialstyrelsens nationella riktlinjer för missbruks- och beroendevård (Socialstyrelsen, 2019).
CRA- booster, eller förstärkt CRA: Detta är en behandling som riktar sig till personer som redan genomfört och fullgjort en hel CRA behandling. Behandlingen riktar sig till personer som behöver stöd eller förstärkning av tidigare färdigheter för att fortsätta leva ett nyktert eller drogfritt liv. CRA booster kan vara nödvändigt vid återfall eller vid svåra livshändelser som ökar risken för återfall.
Boendealternativ: I den undersökta kommunen finns tre olika boendeformer som riktar sig mot individer med missbruksproblematik. Det finns stödboende som är ett begränsat drogfritt och strukturerat boende där inneboende har samtidigt kontakt med aktuell handläggare på Socialförvaltningen. Det andra boendealternativet är ett lågtröskelboende som inte kräver nykterhet men droger eller alkohol får inte förekomma på boendet. Det tredje boendet är ett
akutboende där vuxna kan beviljas en eller flera nätter. Eftersom detta boende är en akut lösning ska individen därefter erbjudas insatser från kommunen.
1.2.3 Tvångsvård
Med tvångsvårdsinsatser avses här den vård som, efter ansökan av socialnämnden och beslut av Förvaltningsrätten, erbjuds av Statens institutionsstyrelse [SiS] under maximalt sex månader vid något av SiS LVM-hem med stöd av Lag (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall [LVM]. Vårdens syfte är att stoppa ett livshotande missbruk samtidigt som frivilliga insatser ska motiveras för individen vid avslutad vård (Statens institutionsstyrelse 2020).
2 Tidigare forskning
Diskriminerande praktiker mot äldre personer kallas med ett annat ord för åldersism (engelska: ageism). Detta kan få sitt uttryck i negativa uppfattningar, stereotyper och fördomsfulla synssätt gentemot personer i högre ålder enligt Andersson (2008). Ålderismen lyfter problematiska attityder gentemot åldrandet och äldre, problem som annars hade varit svåridentifierade. Dessa stereotyper och negativa uppfattningar om ålderdom har återfunnits sedan antiken. Synen på ålder och på äldre har varierat genom tiderna men än idag så anses äldre vara en homogen grupp som generaliseras i många livssituationer både i positiv och negativ bemärkelse. I dagens samhälle blir äldre bland annat underrepresenterade i riksdagen samt att de i många fall osynliggörs i medias rapportering. Det finns en återkommande bild av äldre som en homogen grupp där alla är ensamma, beroende av vård, asexuella, vilsna samt beroende av anhöriga. Denna bild av äldre har utgjort en grund för fördomar och en högre grad av diskriminering som utöver ålderism benämns som åldersrasism och åldersförakt. Men även att äldre ses som en belastning av samhället och därav en ekonomisk börda (Andersson, 2008; Jönson 2009; Jönson et.al 2021)
Alpert (2014) undersöker i en kvantitativ studie, omfattningen av äldre som blir intagna på amerikanska sjukhus för alkohol- eller narkotikaproblem. Studiens resultat visar på att närmare 2,5 miljon människor av de som är över 60 år har ett problematiskt bruk av alkohol eller narkotika. Studien antyder att alkoholmissbrukande äldre är en osynlig andel av
befolkningen som generellt inte nås av missbrukar- eller beroendevården. Alkohol och annat substansmissbruk hos personer från 60 år och uppåt anses vara ett sådant växande problem i USA att det kan liknas vid en epidemi. Trots det bortses problemet i många fall då symtomen för missbruk kan liknas vid andra effekter och svagheter som kommer med åldrandet,
exempelvis dåligt minne, ångest, förvirring och olika former av smärta. Klein & Jess (2002) studie styrker denna problematik i en kvalitativ studie. De belyser att det finns ett
problematiskt bruk av alkohol hos den äldre befolkningen i USA. Resultaten visar att bland de totalt 111 vårdboendena i studien så var det så många som hälften som rapporterade att
de boende hade alkoholrelaterade problem. Det nämns även att hur alkoholrelaterade problem bland äldre ökar drastiskt och kommer med stor sannolikhet att fortsätta göra det i framtiden.
Således krävs det att det finns kunskap på platser eller vårdhem där äldre vistas och vårdas för att förmå att bemöta och hantera de ökande problemen. Enligt Klein & Jess är det viktigt att socialarbetare har ett mer ansvarstagande tankesätt och inställning, samt en förståelse som går utöver attityden “äldre borde få njuta sin sista tid i livet”. På liknande vis som Alperts studie belyser om att det existerar fördomar hos socialarbetare gentemot äldre. Dessa fördomar är bland annat att äldre är “för” gammal för att bibehålla en förändring, att det är svårt att nå fram då det är ett tabubelagt ämne. Men även att det är slöseri med tid och resurser samt att äldre borde få “njuta” av sin sista tid i livet.
Wadd & Galvanis (2014) studie styrker att detta är ett problem då ett signifikant antal äldre personer världen över riskerar skador på grund av sina alkoholvanor. I studien har
organisationer som arbetar med äldre som har alkoholproblem deltagit för att tillge sina erfarenheter. Studien belyser att i Englands sjukvård så är det mer förekommande nu förtiden att äldre människor vårdas för alkoholrelaterade biverkningar än yngre. Bergström (2017) har utifrån sin kvalitativa forskning belyst att det finns en ökad fortgående problematik hos äldre även i Sverige och i de övriga nordiska länderna angående personer över 50 års alkoholvanor.
Studien redogör för hur människor i åldern 55–69 år med pågående långvariga
alkoholproblem ser på sitt förflutna, nutid och framtid. Totalt genomfördes 19 intervjuer, varifrån reflekterande livsgranskningar erhölls och analyserades. Studien belyser att det förekommer tankesätt om att äldre människor med ett missbruk av mer långvarig karaktär blir stämplade som resistenta mot all form av behandling och därför anses vara “hopplösa” fall. I och med detta förvånas inte författaren över att personer som är 65 år och uppåt riskerar att bortses från när det gäller vård/behandling för missbruk/beroende.
Blow et. al (2002) diskuterar i sin vetenskapliga artikel om tidigare forskningar som berör områdena alkohol, narkotikaklassade preparat samt psykoaktiv medicin hos äldre personer.
Författarna påpekar att det finns minimal kunskap om problematiskt bruk av substanser hos äldre som inte innefattar alkohol. Det framkommer dock att detta är på grund av att
problematiska bruk av just alkohol är mest förekommande hos personer över 65 år.
Gunnarsson & Karlsson (2017) har likaså intresserat sig för ämnet och tagit forskningen vidare genom att kvalitativt intervjua 23 biståndshandläggare från fem olika stora kommuner som arbetar med äldre som har ett problematiskt bruk av alkohol. Handläggarna i dessa ärenden uppger att de ofta får tänja på gränserna för att anpassa insatser till äldre.
Författarna beskriver att äldre inte innefattas i alla LVM indikationer samt att det generellt finns en avsaknad av riktlinjer som är anpassade till äldre som en heterogen grupp där alla besitter olika behov. Det framkommer ävenledes att samarbetet mellan äldreomsorgen och missbrukarvården är bristande. På grund av detta riskerar äldre att falla mellan stolarna då äldreomsorgen inte har som arbetsuppgift att hantera missbruks- eller beroendeproblematik.
Israelsson (2013) lyfter i sin avhandling att socialarbetare är yrkesverksamma inom den svenska vården som kuratorer, behandlare samt handläggare som syftar till att stötta de individer som är i behov av samhällets insatser. Där ingår också tvångsvård som främst utgår från sociallagstiftningen LVM, som har bland annat inom socialt arbete medfört kritik och diskussioner sedan lagens införande. Några exempel på de kritiska diskussionerna som uppstår är bristen på vetenskapliga belägg för att tvångsvården fungerar, dvs att den enskildes situation förbättrats efter avslutad vård. Likväl att det är en näst intill omöjlig uppgift att motivera dessa personer med missbruks- och beroendeproblematik till frivilliga insatser efter avslutad tvångsvård. Detta eftersom behandlingen påbörjades under tvång. Avhandlingen tar vidare upp kritik mot tvångsvårdens innehåll och utformning. Om det är så att tvångsvården saknar inslag av behandling kan tvångsvården istället mer liknas med ett sätt att “förvara”
personer.
Storbjörk (2010) exemplifierar detta i sin kvantitativa studie angående vilka som tvångsvårdas samt hur ålder och kön påverkar vem som tvångsvårdas. Studiens resultat visar att LVM utredningar läggs ned i flertalet fall om individen har ett alkoholmissbruk, haft en hållbar social situation i form av ett boende samt en trygg omgivning. Storbjörk anser att det finns ett samband mellan bifallande beslut om LVM och faktorer som bostadslöshet alternativt en avsaknad eller en bristande ohållbar social situation. Studien påvisar ett förekommande tankemönster hos de professionella inom missbrukarvården. Att de både prioriterar samt föredrar att behandla personer i yngre åldersgrupper i högre utsträckning vilket kommit att bli en bidragande faktor till att äldre bortprioriteras och får färre bifallande LVM beslut.
Ytterligare visar resultatet att utredningstiden är längre för äldre män med missbruks- eller
beroendeproblematik i jämförelse med yngre. Studien lyfter även socialsekreterares diskussioner kring ämnet och det framkommer att de inte finner LVM passande för någon individ oavsett åldersgrupp. Detta på grund av att unga är i ett större behov av mer
djupgående behandlingsformer samt att äldre är i behov av insatser av mer stödjande karaktär, vilket inget av dessa tillgodoses av tvångsvården idag.
Wallander & Blomqvist (2005) har i sin studie likaså undersökt vem som behöver tvångsvård och hur svenska socialarbetare bedömer insatsen. Genom fiktiva fall av personer eller sociala situationer kunde forskarna bedöma hur socialsekreterarna resonerade. Studiens resultat visar att det var en större sannolikhet att ungdomar ansågs vara berättigade för tvångsvård än vad medelålders och äldre personer var. Palm & Stenius (2002) exemplifierar detta i sin studie angående tvångsvård som visade statistiskt att i Sverige under år 2002 så var 70% av de samtliga intagna av tvångsvård akuta fall. Därav anklagade direktören för Statens
institutionsstyrelse (SiS) Socialtjänsten för att ta försenade beslut av LVM och att lagen inte tillämpades som den är menad att göra.
Israelsson (2013) belyser i sin avhandling en möjlig faktor till de låga antalen som har denna problembild faktiskt vårdas, nämligen att merparten av alla som har missbruks- eller
beroendeproblem inte nås av vården. De personer som når vården har oftast andra sociala problem till skillnad från socialt etablerade personer. En bidragande faktor till detta kan vara bristande kontaktyta. Men det lyfts också fram att den svenska missbruksvården anses vara oattraktiv vilket bidragit till att nio av tio föredrar att söka hjälp via hälso- och sjukvården.
Det innebär att mer socialt etablerade människor med samma problembild inte kommer i kontakt med Socialtjänsten i samma utsträckning utan kontakten sker främst via hälso- och sjukvården. Lagstiftningen är också en bidragande faktor till detta synsätt om tvångsvården då utformandet av lagen signalerar att missbruk- och beroendeproblematik primärt anses vara ett socialt problem, vilket inte är aktuellt för samtliga med denna problembild. Ytterligare en orsak kan vara att en ökning av medicinska inslag i kombination med att förståelsen att ett beroende är ett multifaktoriellt tillstånd har medfört att fler personer behandlas inom hälso- och sjukvården än ges vårdinsatser inom Socialtjänsten.
Mortimer (2011) har identifierat tillvägagångsätt och praktiker för att både förebygga och minska skador hos äldre personer med alkoholmissbruk genom fallstudier. Studien belyser att det inte längre fungerar att ignorera den ökade alkoholkonsumtionen hos äldre i samhället.
Mortimer anser att det inte går att förneka äldre människor och deras beroendeproblematik i tron om att problemet kommer att försvinna. Det finns ett behov av ytterligare utbildning inom området, men ävenså stöd för exempelvis personalen inom äldreomsorgen som bemöter och hanterar äldre med ett problematiskt bruk av alkohol. Men det är även väsentligt med ytterligare forskning angående äldre människor med denna problembild för att möjliggöra att stigmatiseringen av äldre minskar.
3 Metod
Studien har sin vetenskapsteoretiska grund i hermeneutiken vilket lämpar sig bäst då studien söker förståelse framför förklaring. Med hermeneutiken som synsätt fokuserar
undersökningen på deltagarna och deras kontextuella omvärld. I undersökningen är fokuset på erfarenheter, upplevelser och kunskaper hos socialsekreterare verksamma inom området missbruk- och beroende. Därmed har empiri samlats in genom semistrukturerade intervjuer för att uppfylla syftet. Användandet av kvalitativ intervju som metod är specifikt tillämpad att framkalla svar av beskrivande form där respondenternas gemensamma samt skiljaktiga upplevelser av området är relevanta för studien. Vi har valt att utföra semistrukturerade intervjuer som är en förekommande intervjuform i kvalitativt inriktade studier (Bryman, 2018).
3.1 Litteratursökning
För att undersöka den tidigare kunskapsbasen på området inför vår studie använde vi oss av databasen Proquest Social Science, där vi använde sökord i olika kombinationer och i söksträngar. Exempel på sökord är: older, old, elderly, addiction, alcohol, substance
abuse samt social work. Sökningarna resulterade i fler relevanta artiklar. Vi gick även vidare och sökte mer forskning på området genom att skärskåda de framsökta artiklarnas
referenslistor. På så sätt fann vi än fler relevanta publikationer från forskningsområdet.
3.2 Urval
I studien har ett strategiskt urval tillämpats för att finna deltagare som stämmer med studiens syfte. Vi efterfrågade respondenter som besitter särskild kompetens inom en del av det specifika yrket socionom i socialt arbete, dvs missbruks- och beroendevården inom kommunal socialförvaltning. Ytterligare förutsättningar som påverkade urvalet var att vi efterfrågade erfarenhet, att de deltagande socialsekreterarna hade viss erfarenhet av att handlägga ärenden som innefattar alternativt innefattat åldersgruppen äldre. Att vi
efterfrågade erfarenhet och specifika kompetenser hos deltagarna betonar Bryman (2018) är
av vikt för att uppnå syftet med ett strategiskt urval, att hitta de mest lämpliga personerna som ger oss högst möjlighet att få svar på forskningsfrågan.
Vi tillfrågade tre kommuner i mellersta Sverige varav till två av dessa så mailade vi IFO chefen på den ena samt enhetschefen på den andra, vilka i sin tur mailade vidare till aktuella socialsekreterare för att undersöka ett eventuellt intresse på att ställa upp. Vi fick inget svar från aktuella socialsekreterare i dessa kommuner utan samtliga deltagare arbetade i den tredje kommunen. På socialförvaltningen i den tredje kommunen har vi båda haft vår handledda fältförlagda utbildning (HFU) under socionomutbildningen, varav en av oss hade sin HFU på just missbruksenheten och arbetat extra på den enheten. Att vi är bekanta med samtliga deltagare är en potentiellt bidragande faktor till att socialsekreterarna var villig att ställa upp på intervjuer. På grund av den rådande pandemin av covid-19 så valde vi att inte utföra intervjuerna i person för att säkerställa samtliga parters säkerhet. Vi tillfrågade fem socialsekreterarna via mail där samtliga uppgav intresse. Efter att vi hade erhållit ett skriftligt samtycke så skickade vi ut ett ytterligare mail med ett bifogat informationsbrev (se bilaga 1).
Av dessa fem tillfrågade så hade fyra av dessa möjligheten att ställa upp på intervjuer via plattformen teams på videosamtal och dessa valde vi att använda oss utav i studien. Efter att vi inhämtat ett skriftligt samtycke via mail där de tagit del av informationsbrevet (se bilaga 1) planerades och bestämdes en dag och tid för intervjun när deltagaren hade möjlighet. Vi testade intervjun på varandra innan dessa tillfällen där vi noterade att någon fråga var svårförståelig och därefter gjorde vi ett fåtal korrigeringar.
Totalt deltog fyra personer för intervjuer i studien, samtliga var kvinnor med en
socionomexamen. Erfarenheterna av målgruppen äldre varierade något, respondent 1 och 3 hade omkring två års erfarenhet, respondent 2 hade några års erfarenhet av äldre sedan tidigare arbete men har idag valt att ej arbeta med gruppen och respondent 4 hade en flerårig erfarenhet. Samtliga av respondenterna arbetar på en socialförvaltning i en mellanstor ort i södra Norrland.
3.3 Datainsamlingsmetod
För att insamla empiri som bidrar med så relevanta svar som möjligt för studiens syfte så har vi använt oss utav semistrukturerade intervjuer. Bryman (2018) beskriver semistrukturerade intervjuer som ett form av frågeschema med frågor som är av mer formulerad karaktär än vid strukturerade intervjuer. Det som är positivt och användbart med semistrukturerade intervjuer
är att den som intervjuar har möjlighet att ställa följdfrågor, och därav kan inkludera en större bild av området. Varför vi valde semistrukturerade intervjuer var på grund av att vi ville ställa samma frågor till samtliga deltagare med rum för följdfrågor för att möjliggöra att varje intervjusession var unik. Men även för att ge deltagarna möjligheten att tala fritt om deras erfarenheter och tankar. En ytterligare aspekt som påverkade valet av datainsamlingsmetod var att denna studie har ett tydligt syfte och därför ville vi ställa öppna icke ledande frågor vilket Bryman beskriver som lätt hänt inom kvalitativa studier. Detta val av intervjumetod möjliggjorde en intervjusession med relativt öppna frågor som öppnade upp för följdfrågor.
Därmed kunde vi erhålla mer fördjupade svar av respondenterna. Genom att använda oss av semistrukturerade intervjuer kunde vi få en djupare bild av vilka erfarenheter respondenterna besitter (Dalen, 2015).
Under bearbetningen av den insamlade empirin så har allt irrelevant material uteblivit från studien. Några exempel på detta är de svar som inte värderats som nyttogörande eller relevanta för studien. Efter att vi bearbetat det transkriberade materialet så har exempelvis uttryck som anses vara innehållslösa alternativt ett tecken på tänkande tagits bort, exempelvis uttryck som “ehhh”.
3.4 Genomförande
Vi har utfört samtliga intervjuer tillsammans för att säkerställa kvaliteten på intervjuerna. En av oss fokuserade på att vi har fått in samtliga svar på huvudfrågorna varav den andra
ansvarade över att ställa eventuella följdfrågor. Detta med syfte att erhålla så mycket material som möjligt och för att säkerställa att vi förstod vad deltagarna menade med sina svar för att undvika feltolkningar. Vi antecknade ävenså eventuella gestikuleringar och liknande för att underlätta förståelsen av svaren samt transkribering. Detta var dock inget som kom med i det slutgiltiga resultatet. Intervjuerna varade mellan 20-30 minuter och vi spelade in samtliga intervjuer efter ett muntligt samtycke från deltagaren för att möjliggöra att allt fokus var på deltagaren. Bryman (2018) lyfter detta som viktigt inom kvalitativa intervjuer, nämligen att lyssna och ta in vad den intervjuade har att säga samt inte har att säga. Att uppmärksamma deltagaren samt att kroppsspråket ska tas i beaktning beskriver Bryman som en väsentlig del av intervjuerna.
3.5 Analysmetod
För att analysera den insamlade informationen från våra intervjuer valde vi tematisk analys, vilket var det mest passande utifrån vald metod. Bryman (2018) förklarar tematisk analys som den vanligaste formen av analys när det gäller kvalitativa data. Med tematisk analys handlar det om att hitta teman i det insamlade materialet, i vårt fall genom det insamlade materialet från genomförda intervjuer. Vi använde oss av färgkodning när vi transkriberade materialet för att skilja respondenterna åt. Vilket ledde till att vi senare med hjälp av kodningen på ett enklare sätt kunde urskilja teman åt mellan de olika respondenterna när vi påbörjade vår analys. Genom att läsa igenom de transkriberade intervjuerna grundligt kunde vi identifiera teman med hjälp av nyckelord och upprepningar av olika teman i samtliga respondenters svar.
Vi placerade citat av deltagarna under tillhörande frågeställning och kunde i och med färgkodningen få en tydlig överblick över eventuella likheter och skiljaktigheter, vilket underlättade analys och resultatprocessen. Under analysprocessen kunde återkommande uttryck, språkmässiga kopplingar och skillnader samt likheter urskiljas. När vi läst igenom samtliga transkriberingar och färdigställt kodning av materialet kunde vi framställa de teman vi såg var återkommande. Därefter skapades teman som var mest relevant för studiens frågeställning. De teman som utvunnits under processen var (1) juridikens betydelse, (2) kunskap & erfarenheter samt (3) handlingsutrymme. Under analysprocessen har vi varit medvetna om återkommande idéer och teman som avspeglats i det insamlade materialet. Vi har även behållit deltagarnas språk och uttryck i högsta möjliga mån (Bryman, 2018).
3.6 Trovärdighet och äkthet
Att beakta förförståelsen är viktig enligt Alvesson & Sköldberg (2008) på grund av att det alltid är något vi kommer bära med oss. Därav kan aldrig en absolut objektivitet uppnås, utan vi tolkar ständigt oundvikligen vår verklighet. Vi hade en viss förståelse vid inledandet av denna studie eftersom vi hade tidigare erfarenheter genom vår handledda fältförlagda utbildning (HFU) då vi på olika sätt berörde området. Således kan vår förförståelse påverkat vår uppfattning om området. Men det har även varit en väsentlig del i varför vi intresserade oss av ämnet och valde det som forskningsområde. Begreppen trovärdighet och äkthet har varit väsentliga under genomförandet av studien och för bearbetning och analysprocessen.
Främst för att säkerställa att studien har undersökt det som varit menat att undersöka. Vi har valt oss av en djupgående urvalsprocess för att få en högre trovärdighet och äkthet, där det ställts flertal krav på deltagarna vid urval. Det ställdes krav att respondenterna skulle ha någon form av erfarenhet av målgruppen äldre samt varit verksam som socialsekreterare under en
längre period. Detta med anledning att få så relevant information som möjligt, men även för att socialsekreterare som varit verksamma en längre period troligtvis besitter mer erfarenheter.
Med detta i åtanke skapas kvalifikationer för djupa och informationsfyllda svar. Eftersom valt syfte och frågeställningar är djupt sammanbundna kunde vi skapa en intervjumanual med frågor som berörde området och med säkerhet skulle besvara syftet med studien. Vi har även beaktat äkthet i studien och att en rättvis bild av deltagarnas uppfattningar och åsikter alltid varit framhävande och tydliga (Bryman, 2018).
Eftersom intervjuerna spelades in skapades större förutsättningar för korrekta uppfattningar av svaren då vi hade möjlighet att kontrollera materialet flertal gånger. Vi transkriberade två intervjuer var för att vara tidseffektiva, efter det lyssnade vi igenom allt material tillsammans en gång där vi noterade eventuella missar. Vi läste även igenom varandras transkriberingar för att ytterligare säkerställa att en korrekt tolkning gjorts. Användningen av tematisk analys har underlättat och skapat en tydlig bild av återkommande teman av det vi uppstått att undersöka (Bryman, 2018).
3.7 Etiska överväganden
Vetenskapsrådet (2011) tar upp i sin rapport om god forskningsed fyra fundamentala principer för att deltagare i forskning ska skyddas. De fyra etiska principerna är
samtyckeskravet, konfidentialitetskravet, nyttjandekravet samt informationskravet.
Vad vi har gjort för att uppfylla de fyra etiska principerna ovan var först att skicka ut informationsbrevet (se bilaga 1) till samtliga respondenter via mail. På grund av att vi skickade informationen via mail fick vi svar i form av ett samtycke i skriftlig form. I början av intervjuerna tillfrågades respondenterna om de gav sitt samtycke till inspelning av
intervjuerna, vilket samtliga gav sitt muntliga samtycke till. Samtliga uppgifter och insamlat material har hanterats konfidentiellt som vi författare endast haft tillgång till. Vi har försäkrat deltagarna att allt empiriskt material kommer att raderas efter uppsatsen är examinerad och godkänd. Vi har förtydligat för socialsekreterarna att de själva samt allt som kan återkopplas till deras kommun eller arbetsplats kommer att förbli anonymt. När vi framställde frågorna till intervjun så har ämnets eventuella känslighet beaktats. Detta då exempelvis ålderism handlar om diskriminerande praktiker. På grund av detta försäkrade vi oss om att ställa öppna frågor med fokus på deras åsikter, kunskaper och erfarenheter. Vi märkte ingen form av negativ reaktion till frågornas utformning utan snarare motsatsen. Det vill säga att deltagarna menade
att intervjun upplevdes som positiv och att de själva blev mer varse om eventuella problem som kan uppstå i arbetet med insatser mot missbruk/beroende och äldre hjälpsökande.
4 Teoretiska perspektiv
De teoretiska perspektiv som ligger till grund för studien är ålderism och
socialkonstruktivism. De båda teoretiska perspektiven har använts genom hela processen i undersökningen men utgör även grund för analys av det insamlade materialet. Perspektiven har varit en guide i vårt arbete samt en bidragande beståndsdel till ökad förståelse av det empiriska materialet under analysprocessen.
4.1 Ålderism
Ålderism kan beskrivas som ett system av förtryck som berör individens ålder. Andersson (2008) uppger de tre centrala områdena inom ålderism som fördomar, diskriminerade praxis och vedertagna vanor. Dessa tre begreppen skapar en grund för fördomar och stereotypiska bilder uppstår gentemot personer i högre ålder vilket tillsammans möjliggör diskriminering.
Fördomar, vilket också benämns som fördomsfulla attityder innebär förenklat en nedlåtande och avvisande bild av åldrandet, att åldrande tillför fler negativa än positiva egenskaper.
Exempel på detta är bland annat att högre ålder medför ensamhet, depression och ett tankesätt om att de är förbrukade vilket medför att kategoriseringar uppstår om att äldre personer är mindre kompetent. Dessa fördomsfulla attityder följer med människorna genom livet vilket bidrar till att många när de själva blir äldre uppfyller dessa negativa förmågor. Makt och rädsla inför att åldras är återkommande känslor inför kommande åldrande, vilket kan skrämma de yngre generationerna som tar in dessa fördomar i tidig ålder. Detta hävdar Andersson (2008) skapar en distans mellan “yngre” och “äldre” då det påminner de yngre om det framtida ödet, vilket innefattar de fördomsfulla attityderna om att yngre är hälsosamma, yrkesverksamma och framgångsrika. Motsatsvis äldre som anses vara en belastning, sjuka, få ett förändrat utseendet och vara nära döden. Detta skapar en “vi och dom - känsla” samt en distans eller rädsla inför åldrandet och vetskapen att man inte är odödlig.
Diskriminerande praxis, vilket övergripande beskriver att personer i högre ålder blir i flertalet områden annorlunda behandlade gentemot yngre vilket resulterar i kategoriseringar.
Andersson (2008) förklarar att detta också innefattar lagparagrafer alternativt beslut som skapar hinder på grund av ålder. Ett sådant exempel är pension där vid en uppnådd ålder omkring 65–67 år så “får” personen inte arbeta längre vilket skapar hinder i form av att bli
befordrad eller studera vidare till ett nytt yrke. Andersson anser att faktorer som dessa skapar en samhällsenlig syn om att åldrande medför en minskning i värde.
Vedertagna vanor, är en del som skiljer sig från tidigare delar av ålderism då det inte nödvändigtvis innefattar uttalad diskriminering men att nedlåtande föreställningar kan upprätthållas då samhället inte tar till vara på just äldres kunnande. Med detta betonar inte Andersson (2008) att äldres kunnande inte är av vikt för samhället, men att den äldres
kunskap inte värdesätts lika högt som de övriga åldersgrupperna. Mycket av detta är på grund av samhällets rangordning och att människor är som mest värdefulla under den
yrkesverksamma tiden som gynnar samhället ekonomiskt. Man anses vara avvikande om man inte tillhör den produktiva gruppen vilket således skapar skiljaktiga åsikter angående
rättigheter kontra skyldigheter
Syftet och innebörden av ålderismen diskuteras i flertalet sammanhang men Andersson (2008) definierar begreppet som fördomar, negativa uppfattningar eller stereotypiska föreställningar gentemot en grupp utifrån ålder som möjliggör diskriminering. Olika åldrar kan utsättas för ålderism men begreppet har kommit att innebära diskriminering mot den äldre åldersgruppen.
Detta då äldre anses vara mest utsatta för fördomar och stereotypiska föreställningar som finns om ålderdomen. Det finns även en negativ bild i dagens samhälle gällande åldrande.
Andersson betonar om begreppet ålderism inte existerade så skulle samhället missa att det är ett strukturellt problem och enbart sett händelser som enskilda iakttagelser. Ålderism som teori har varit en bidragande faktor till att ouppmärksammade problem synliggjorts.
Kategoriseringen av äldre som en homogen grupp har medfört positiva och negativa
tillskrivna egenskaper där de negativa inte överväger de positiva. Att äldre diskrimineras är ett resultat av när människor specifikt använder ålder för att tillskriva förmågor tillsammans med de fördomsfulla attityderna som existerar.
De stereotypiska föreställningar som finns av äldre skapas av inre tankar gentemot äldre som en homogen grupp. Dessa inre tankar grundar sig och skapas utifrån de befintliga samhälls- och maktstrukturerna. Diskriminerade praktik är ett område inom ålderismen vilket innebär att personer i högre ålder diskrimineras på arbetsmarknaden och inom andra sociala roller. På samhällsnivå uppmärksammas den asymmetriska maktstrukturen som existerar och hur detta påverkar struktureringen och uppbyggnaden av institutionella praktiker. Äldre blir även diskriminerade i många fall oavsiktligt genom institutionella rutiner och metoder då
möjligheterna som kan erbjudas för gruppen försvagas, vilket leder till ett mindre
tillfredsställande liv. Utifrån dessa centrala områden så bildades ålderism som teori vilket innefattar hur ålder som en naturlig del av livet blivit ett socialt problem där den äldre blir drabbad (Andersson, 2008; Butler, 1980; Heikkinen & Krekula 2008)
Andersson (2008) beskriver vikten av ålderism som begrepp då det bevisar att problematiken finns i samhället och hjälper till att lyfta problem som annars endast hade funnits i det dolda, att den indelning och generalisering som uppstår utifrån ålder leder till sociala olikheter i samhället. Jönson (2009) styrker detta och hävdar att ålder kan liknas med andra
kategoriseringar i samhället, exempelvis klass, kön, etnicitet och funktionshinder. Att dessa negativa förhållningssätt och attityder som är riktade mot åldrandet i sig och mot personer i högre ålder har skapat orättvisor och ett tankesätt om “vi” och “dem” vilket har medfört att både in- och uteslutningar av individer och grupper uppstått i samhället.
Sammanfattningsvis så används ålderism som ett samlingsbegrepp för samtlig diskriminering gentemot äldre som grupp och används som en allmän terminologi för att möjliggöra att problem och mönster som annars hade förblivit oidentifierade lyfts och åtgärder kan
diskuteras. Ålderismen har vuxit fram som en hotande fara gentemot gruppen äldres integritet och värdighet och innefattar samtliga former av diskriminering och fördomsfulla attityder som återfinns på flertalet arenor i samhället. Diskriminering kan alla människor utsättas för oavsett ålder men Andersson (2008) anser att ålderismen har kommit att fokusera på gruppen äldre människor då de utsätts i störst omfattning. Ett exempel på ett strukturellt plan är att
samhällets lagar och normer försummar de äldre och andra exempel är den sjukvård som upphör att erbjudas vid en särskild ålder samt att i media så framställs generellt inte
äldre personer och när de syns i media så framställs de som sjuka i många fall. Ordet gammal har vuxit fram som en synonym för någonting negativt, attityderna gentemot ålderdom är negativa vilket är en bidragande faktor till att människor önskar att aldrig tillhöra gruppen
“äldre”.
4.2 Socialkonstruktivism
Wenneberg (2010) beskriver att socialkonstruktivism som teori medför teoretiska idéer om hur realiteten är socialt strukturerad och att i och med detta så uppkom teorin om att den sociala ordningen ständigt reproduceras. Wenneberg redogör vidare den epistemologiska och ontologiska inriktningen av teorin, nämligen att människor skapar ömsesidiga uppfattningar om vad som är sanning genom interaktioner varandra emellan. Därmed att både kulturella och
sociala aspekter influerar människors handlingar, tankar och kunskap. Samhällsvetare som förespråkar socialkonstruktivism fasthåller ett kritiskt förhållningssätt till sättet att förstå människor och världen. Burr (2015) skildrar detta som en uppmaning till att kritiskt reflektera över våra förgivettagna föreställningar och tankar om världen, det vill säga att omvärlden oproblematiskt påvisar sanningar utan villkor och premisser. Teorin ifrågasätter det tankesättet om att kunskap och empirin grundar sig på objektivitet. Vidare råder socialkonstruktivismen oss människor att förbli kritiska mot de föreställningar vi har angående världen, och att föreställningarna som har skapats av våra föreställningar inte ovillkorligen ska vara definitiva.
Den teoretiska utgångspunkten i socialkonstruktivism beskriver Burr (2015) vidare som att kunskap utformas av både oss som individer samt omvärlden, att interaktioner och
språkvetenskap i vardagen skapar kunskap. De som förespråkar socialkonstruktivism utgår ifrån att de sociala problemen i samhället ständigt förändras vilket bidrar till att människors sätt att kommunicera och agera gentemot andra således också förändras över tid. Burr lyfter ett flertal exempel på sociala problem som tidigare benämnts som “personliga problem” som individen själv ansvarade över att hantera. Missbruk, kriminalitet och barndom är några exempel på sociala problem som tidigare staten inte hade lika stor skyldighet som idag att vidta åtgärder för.
Socialkonstruktivism i det sociala arbetet återspeglas i form av en föränderlig konstruktion, att olika sociala kontexter och mönster ändras med tidens gång, vilket öppnar upp för
förändringar av sociala institutioner och relationer (Archer, 1995). Samhällsvetare inom socialkonstruktivismen påstår att samhället är grundat på gemensamma bilder av hur världen fungerar och vad “sanningen” är. Det är en kollektiv bild som med tiden har byggts upp av människor i samhället och därefter skapat en bild av hur “verkligheten” ser ut. Inom
teorin menas inte den naturliga verkligheten utan den bild som människor gemensamt skapat och kommit överens om, den så kallade “sociala verkligheten”. Fast även om denna
konstruktion existerar finns de olikartade uppfattningar om de olika områdena och
situationerna beroende på vilka livserfarenheter individen besitter. Med socialkonstruktivism tillkommer även normer av vad som anses vara rätt och fel, samt vilka beteenden som är mest lämplig beroende på situation. Denna kunskap om lämpliga beteenden kommer från olika håll av betydande karaktär i en människas liv, ett exempel är föräldrar och hur barnen har blivit influerade under uppväxten angående passande beteende. Ett ytterligare exempel på hur en
människa erhåller kunskap om passande beteenden och hur verkligheten ser ut är genom att observera andra grupper i olika situationer för att sedan ta efter. Utifrån denna kunskap grundas även sociala konventioner om vad som anses vara det verkliga faktumet. Dessa konventioner ligger till grund för regler i samhället då de flesta i samhället är överens om
“den sociala verkligheten” och lämpliga beteenden. Allt detta leder således till en acceptans och en moralisering av denna förståelse, att bilden av verkligheten leder till ett system som är pålitligt och organiserat (Berger & Luckmann 1971).
5 Resultat
Utifrån den tematiska analysen kunde tre centrala huvudteman samt underteman urskiljas, genom att dessa teman repeteras under av flera eller alla respondenter under intervjuerna.
Dessa teman är juridikens betydelse, kunskap &
erfarenheter samt handlingsutrymme. Samtliga respondenter har anonymiserats och blivit tilldelade de fingerade namnen Andrea, Navid, Alex och Kim.
5.1 Juridikens betydelse
När socialsekreterarna fick frågan om vad ålder har för betydelse vid bedömning av olika insatser fanns det tydliga likheter. De menade att oavsett ålder så strävar man att i första hand tillsätta frivilliga insatser inom den kommunala öppenvården. Samtliga uppgav att de arbetar för frivillighet och samtycke när det gäller insatser och att det finns både yngre och äldre som är positivt respektive negativt inställda till frivilliga insatser. Däremot så uppgav Kim att åldern har en viss betydelse i bedömningar, att fler insatser erbjuds desto yngre personen är samt att man i större utsträckning försöker undvika att övergå från frivilliga insatser till tvångsvård om det är en äldre person. Frivilliga insatser är därmed vad som erbjuds i första hand och är alltid en målsättning. När det gäller tvångsvård anser socialsekreterarna att det finns skillnader rent lagmässigt då en av specialindikationerna i LVM bara passar för personer under en viss ålder. Två av socialsekreterarna uppmärksammade detta särskilt i relation till bedömning. Men det fanns även skillnader på andra plan när det kommer till ålder. Kim uttryckte att det kan vara svårt att motivera tvångsvård för en äldre person på grund av vilka kriterier som vägs in, exempelvis att risken att förstöra sitt liv inte kan tillämpas på äldre personer och därav fanns det en upplevelse av att det var svårt att vidare motivera tvångsvård.
Detta kan liknas med vad som Andersson (2008) nämner om teorin ålderism och
diskriminerade praxis. Det kan innefatta lagparagrafer alternativt beslut där ålder blir ett hinder. Men det handlar även om att äldre blir behandlade annorlunda i jämförelse med yngre,
nedanstående citat bekräftar detta och uttrycker att ålder har en betydelse på tillämpning av lagparagrafer.
“Den har jättestor betydelse, dels på grund av i LVM lagstiftningen så finns det en punkt som lyder risken att förstöra sitt liv. den punkten kan man bara tillämpa på personer som är under 25 år tror jag det är... Det ju en väldigt dyr insats och vi ser inte att LVM vården egentligen räddar personer utan att det hellre förlänger livet litegrann, men det finns ju undantag “- (Andrea)
“Jag tycker åldern har absolut en betydelse, och att man erbjuder fler insatser ju yngre personen är. När det gäller tvångsvård så är ju ett kriterie... att personen riskerar att förstöra sitt liv och där väger man ju in hur pass ung personerna är och är dom äldre så faller ju det kriteriet. Så har i alla fall vi sett på det i våran kommun... då förfaller det kriteriet om tvångsvård och då blir det svårare att motivera tvångsvård tycker jag”
- (Kim)
Lika som Andrea och Kim uttrycker angående en av lagparagraferna i LVM, så återfinns även denna problematik ytterligare i tidigare forskning. Detta liknas exempelvis vid vad
Gunnarsson & Karlsson (2017) beskriver angående att det saknas anpassade lagar och
riktlinjer för äldre vilket medför svårigheter med att finna insatser, att gränser måste tänjas på i många fall för att kunna anpassa insatser till den gruppen.
Alex nämnde på frågan om ålderns betydelse i tvångsvård att en anledning till varför LVM inte tillämpas i samma grad för äldre som för yngre att äldre generellt tenderar att ha ett problematiskt bruk av alkohol och inte narkotika i samma grad. Detta nämner Alex kan vara en orsak till antalet LVM för äldre, att alkoholmissbruk generellt kan vara stabilt och inte innebär samma akuta livsfara som narkotikamissbruk gör där tvångsvård är den enda lösningen. Dock tycker Alex att åldern inte är avgörande vid bedömning utan att det är hur allvarligt missbruket är och huruvida individen utsätter sig för livsfara.
“… det beror på hur man tolkar de, generellt kan vi se mer alkoholbruk bland äldre och att vi mer sällan tar lvm just utifrån alkohol så där kan man se ett samband där lvm tas betydligt oftare på narkotikamissbruk som är mer akut livsfara men jag tror inte att det beror på just ålder... utan det handlar mer om hur pass mycket individen utsätter sitt liv för fara” -(Alex)
I tidigare forskning har Storbjörk (2010) uppgett att det är vanligare att yngre narkotika- missbrukare ges beslut om LVM än äldre alkoholmissbrukare vilket ligger i enlighet med vad Alex uttrycker i citatet ovan och som är en potentiell faktor till de låga
tvångsvårdsintagningarna. Blow et. Als (2002) studie är en av de fåtal forskningsstudier som berör bland annat missbruk av narkotikaklassade preparat hos äldre. Studiens resultat ligger i linje med vad Alex kunde se, nämligen att äldre främst missbrukar alkohol. Dock påpekar Blow et. Al att det saknas forskning om äldres brukande av just narkotika vilket skulle kunna innebära att det är ett mer dolt problem för samhället som det är svårt att undersöka
omfattningen av.
Samtliga av de intervjuade socialsekreterarna ställer sig kritiska till tvångsvården, att den inte är fungerande oavsett ålder. Specifikt angående äldre framkom det att samtliga respondenter inte såg tvångsvård som en lösning utan mer som en tillfällig lösning för att förlänga livet, eller för att förvara individen.
“(…) man hoppas ju hitta ett annat alternativ utifrån att jag inte tycker att LVM är en fungerande insats egentligen utan jag tycker att LVM är till stor del förvaring i sex månader, förlänga livet i sex månader lite så...” (-Kim)
“…...tvångsvård i sig är ingenting som fungerar tycker jag, det är ingenting som jag tror på utan det måste ligga hos personen själv å vara motiverad till att vara drogfri, så länge man inte har det så som sagt så förlänger man bara livet lite grann” - (Andrea)
Kritiken som samtliga respondenter har gentemot tvångsvården och dess utformande har även Israelsson (2013) belyst, att om tvångsvården saknar vård eller behandlande inslag kan det istället liknas vid en “förvaring”. Det Kim uttrycker i ovanstående citat har viss bäring på detsamma. Attityderna gentemot tvångsvård är ett återkommande tema genom samtliga intervjuer. Det anges även hur vanligt det är att individer faller tillbaka i sitt missbruk efter upphävande av ett tvångsomhändertagande, samt hur väsentlig motivationen är och att andra alternativ egentligen vill tillämpas, då LVM är en sista utväg.
“Den är ju fungerande när dom är där men hur många blir drogfria av tvångsvård? De är inte många själar. Så att den är fungerande i syftet att få dom drogfria och
upprätta en planering... Men följer dom planeringen sen när dom kommer ut på frivillig väg ... Ett syfte uppfyller den men vi når ju inte målet med den... Det kostar bara en jävla massor pengar”- (Navid)
Detta citat liknas vid vad tidigare forskning belyst om tvångsvård, att det inte leder till en långvarig nykterhet. Precis som Israelsson (2013) skriver så saknas det studier som undersöker effektiviteten av tvångsvård, men också vilka svårigheter som finns med att
motivera individen till förändring och att delta i öppenvård efter tvångsvården avslutats. Hur socialsekreterarna resonerade om tvångsvård överensstämde med varandra, de hade även liknande erfarenheter och tankesätt.
“Framförallt klienternas motivation, har de inte varit motiverade så har det ju inte alls fungerat...“- (Kim)
Motivation var ett återkommande begrepp som nämndes ifråga om frivilliga insatser samt om tvångsvård. Motivation har varit en bidragande faktor i fråga om vilka insatser som varit fungerande och att utan motivation är det ytterst svårt att få en person nykter eller drogfri, även vid tvångsvård.
5.2 Kunskap & erfarenheter
Bergström (2016) lyfter det problematiska tankesättet att äldre med ett långvarigt missbruk anses vara resistenta mot behandling. Det kan medföra att det skapas en bild av äldre med ett långvarigt missbruk som “hopplösa” fall. I och med detta förvånas inte författaren över att äldre bortses behandling i många fall. Detta innefattas ävenledes av Burrs (2015) definition av socialkonstruktivismen. Vilket i detta fall innebär att äldre kategoriseras genom samhälleliga strukturer vilket bidragit till tankesättet om att äldre är eller anses vara en homogen grupp.
Andersson (2008) belyser utifrån teorin ålderism att äldre i många fall diskrimineras utifrån exempelvis institutionella rutiner eller metoder som minskar möjligheterna för den äldre åldersgruppen att bli erbjuden vård och stöd. Detta anser författaren inte behöver vara de yrkesverksammas intention, utan att det kan uppstå undermedvetet. Oavsett så bidrar detta till att äldre generellt sätt får ett mindre tillfredsställande liv. Två av socialsekreterarna uttrycker att denna form av diskriminering inte ska kunna uppstå men att det kan ske undermedvetet.
Kim uttrycker detta i citaten nedan att hen upplever att åldern har en betydande roll som skapar svårigheter att erbjuda äldre insatser.
“Jag tycker att det är på ett sätt svårare att erbjuda äldre insatser...det är mer sällan tycker jag att de beviljas något annat än öppenvård... Det är svårt att de ska få åka på behandlingshem ... Det är öppenvård i första hand som dom beviljas...på grund av att man kanske inte vill satsa mycket pengar på dom...Faktiskt tror jag “- (Kim)
“Det är hemskt på ett sätt att tankesättet finns att äldre inte erbjuds samma insatser bara för att man har en äldre ålder liksom. Det kan ju vara naturligt att tänka så men
