Tingsbräckan Nordén, Arthur Fornvännen 184-189 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1939_184 Ingår i: samla.raa.se

Tingsbräckan Nordén, Arthur Fornvännen 184-189

http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1939_184

Ingår i: samla.raa.se

184 SM Ä R R E M E D D E L A N D E N

och detta i en g r a d och ä n n u vid en så relativt sen tidpunkt, att inan stund- om h ä p n a r däröver. Det ä r ej s y n n e r l i g e n länge sedan en svensk förfat- tare ⁷ i en tidningsartikel hade, på tal h ä r o m , anledning att påpeka, b u r vissa 1600-talstidningar över huvud n u ej l ä n g r e existera och h u r samtliga de 37 500 exemplar, vari ett arbete som läseboken »Now E n g l a n d P r i m e r » trycktes av Benjamin F r a n k l i n på 1750-talet, n u på ett enda n ä r ä r o för- svunna. Men vid studiet av vårt sengotiska måleri eller a n n a n analog konst få nog, som sagt, dessa spridda och l ä t t t ö r g ä n g l i g a bildblad icko förgätas."

Mänga motiv, som ö v e r r a s k a n d e d y k a u p p på v å r a k y r k o r s v ä g g a r och valv, och om vilka man ej k a n säga, vad som föranlett d e r a s u p p t r ä d a n d e där, skullo nog få sin förklaring, nm vi ägde ett tillräckligt stort grafiskt jäm- förelsematerial i b.ehåll. Det ä r därför, j a g trott det v a r a av intresse att i a n s l u t n i n g till A r a a r k s u p p s a t s avbilda detta t y s k a träsnitt, som åtminstone låter oss a n a något om vad förebild och efterbildning vill säga i vår medel- tida konst.

Carl R. af Ugglas TINGSBHÄCKAN 1

I s l ä n d s k a r ä t t s k ä l l o r och s a g o r k ä n n a u t t r y c k e t » p i n g h r e k k a » men l ä m n a Icke n ä r m a r e a n k n y t n i n g a r för en a r k e o l o g i s k i d e n t i f i e r i n g av den v e r k - lighet, sora k u n n a t a v s e s med donna t e r m . I G r å g å s e n h e t e r d e t b l o t t

( I : 99, 107) »lysa i pingbrecco», »stefna vm i p i n g b r e c c o til doms», » g ä n g a i p i n g b r e c c o ok nefna vata», och s å v ä l d ä r som i s a g o r n a (Eg., V i g a g l . , Sturl., Annal.) synes ordet blott ha den helt a l l m ä n n a betydelsen »tings- backe, den höjd, från vilkon b e s l u t och k u n g ö r e l s e r u p p l ä s t e s o. s. v.» I don f o r n s v e n s k a r ä t t s l i t t e r a t u r e n ä r o r d e t icko a n t r ä f f a t . D e t o a k t a t t r o r jag, att saviil ordet som den d ä r m e d å s y f t a d e r e a l i t e t e n l i k a m y c k e t t i l l - hört den s v e n s k a som don n o r s k a r ä t t s k i p n i n g e n s s p r å k b r u k och t e k n i s k a u t r u s t n i n g .

Efterleden i ordet är isl. hrekka, fornsv. hreekka, »brant sluttning, backe», och det d fvn. Jringbrekka parallella fsv. laguttrycket p a n g b r s e k k a (var.

p e n g b r ä k k a , t h a n g b r y k k a , p a n b r i k a ) , "tångbrink", 'den sluttande s t r a n d e n , där langen uppkastas', ger vid banden, att t i n g s b r ä c k a n k u n n a t v a r a helt enkelt don korta backsluttning, som såväl vid A r k e l s tingstad som vid J o n s - torps- ra a>, se F v n 1938 sid. 287 t., lutar nod mol lingsomhägnaden. En

' S t r i d s b e r g , Ett oskrivet kapitel i t i d n i n g a r n a s historia (Svenska Dagbladet den 3 nov. 1938).

" J f r min u p p s a t s »Den lilla S t o c k h o l m s r e b u s e n s ) lösning ( F o r n v ä n n e n 1937, s. 1 ff.), d ä r jag för »dra gränja»-motivets införande i detta vårt in- hemska, måleri och för samstämmigheten i detaljer vid återgivandet på vitt skilda orter hänvisa! bl. a. lill grafiska förlagor (se s. 15 1 ) .

1 F r a m s t ä l l n i n g e n utgör en del av ett föredrag om »Offerplats och tingstad»,

som förf. höll inför S v e n s k a f o r n m i n n e s f ö r e n i n g e n den 16 dec. 1935 och

varav en a n n a n dol å t e r g a v s i u p p s a t s e n »Tingljäl och bäsing» i F o r n -

v „ n e n 1938, sid. 283 f.

S .17 A II II E M E II I) E L A N D E N 185 t i n g s b r ä c k a vore då motsatsen till cn tingvall, som var den släta tings- planen på horisontell mark. Mon det är också möjligt, alt liksom det för en

inbåsning på slät mark normalt avsedda begreppet b ä s i n g med tiden kom- mit att tillämpas på den upphöjda Larva bäsing, så bar också ordet ping-

Fig. 4.

Plan över fornminnesområdet kring Domarringen vid Nässja, nära Vadstena, Östergötland. — Uppmätning av K.-A. Gustawsson.

Högen nr 2 är den i fig. 5 återgivna, laga och plana uppläggning av jord och sten, svagt konkav i ytan, som förf. tänker sig ba tillkommit för att tjäna som »estrad» för tingsförbandlingarna.

Fig. 4. Plan of the archeological area round the Domarring (stone circle) at Nässja, near Vadstena, Östergötland,

Mound no. 2 is the one reprodneed in lig. 5., a lovv and Ilat artilicial pile of earth and

stones, with a slightly concave surlace, which the author thinks was made to serve as »plat-

form» for the proceedings at the »Thing».

186 S .17 A 7( R E .17 E 711) E L A N 71 E N

. » _ * • • / -

-_y*

-• ' w ^ ' ; ' '•'

*SSUJ, _U

• 1 , . F>

i ' " * t

K* _ l _

" i : A _ I

'< !fii _ 3 | li

h i -. i .

, ; * •

•

.

••• * - , : t

_

'I i t ii i i 1 11».

"»1WP**- , Ä j ,

l ^ P « i »

• i •

• \ 0

'v •'•"3?" *

¥}• - m w * r >«i

" i ,•&.'•

E^if-

_ -"ffawKö < * * '

* * , • ' "

• é»4

*•> .

^^"_ ; "* ;

_ i i

- 3

• .

. - . • • • »

\ S ^;

Fig. 5.

Den någon m e t e r höga, 18 m. b r e d a »tingshögen» vid Nässja-domarringen, se fig. 4. — Foto K.-A. Gustawsson.

Högen b a r endast åt dot håll, som synes pA fotografiet, en fullt, m a r k e r a d , t. o. m. en s k a r p s l u t t n i n g s k a n t . At m o t s a t t håll övergår högen omärkligt i den svagt stigande t e r r ä n g e n . Toppytan är som n ä m n t svagt konkav, ungefär som om den i våra dagar hade a v s c h a k t a t s vid vanlig j o r d h ä m t n i n g .

Fig, 6. The »Thing mound» at Nässja stone circle, which is about a metro in heighl and 18 m. broad, see fig, 4.

The mound has a fnlly marked, even sharp edgc to the slope only on lhe side shovvn on the photograph. On the opposite side the mound passes imperceptlbly into the slightly sloping (crrain. The top surface, as has been mentioned, is slightly concave. about as if in modern times it had been excavated during ordinary removals of cartti.

brekka med tiden kommit att beteckna den form av upphöjda, mod konst ar r a n g e r a d e »scener» vid tingsplatserna, som här skall upplagas lill behand- ling.

J a g sluter mig till detta av don omständigheten, alt vid en ort i Stoneby

socken i Dalsland, benämnd T i n g s h r ä c k a n , ä n n u vid 1800-talets mitt fanns

en egendomlig a n o r d n i n g , som av Dybeck s k i l d r a s på följande sätt: » J a g

a n m ä r k e r bland dem on vid Stonoby fattigsluga, hvilken tvifvolsutan varit

T i n g s h ö g — om den bör k a l l a s hög, ty egentligen ä r den endast en u p p -

höjd r u n d plan al 80 stegs omkrets, och en och en half a l n s höjd, samt om-

gifven af ett 5 qvarters bredt dike» ( R u n a 1845, sid. 2 ) . G. Holmgren, som

i a n d r a syften utnyttjar Dybeckscitatet i sin u p p s a t s om T i n g och r i n g i

Rig 1929, s. 27, tillägger don från Lignell, Beskr. ö. Grefsk. D a l , hämtade

uppgiften, att högen r a s e r a d e s ar 1847. I detta s a m m a n h a n g l ä m n a r just Lig-

S .17 A II II B .17 E I) I) E 1. A .V 7) 7-; .v 187

I

T*^*%tim»m ******

1 ,__* -

Fig. 6.

Tingshögen i t r ä d g å r d e n till H u s b y gård i H u s b y - O p p u n d a socken, Söder- manland. — Foto Sune Lindqvist.

Fig. 6. The »Thing mound» in the garden of Husby Farm in Husby-Oppunda parish, Södermanland.

noll don m ä r k l i g a uppgiften, att platsen, d ä r högen låg, beter T i n g s b r ä c k a n ech är belägen vid k y r k o h e r d e b o s t ä l l e t ' invid k y r k a n : ting ooh kult ha alltså h ä r bafl u r g a m m a l beröring. I vara d a g a r l i n n e - namnet T i n g s b r ä c k a n kvar som benämning på ett torp — upptaget redan pä k a r t o r n a från 1700-talet —, och dä delta torp ligger i närheten av en backe, där vägen g å r fram. ä r det tvivelaktigt, om 6röc/ce-betcckningen s y l t a r på vägbacken eller på själva tingsestraden.*

Men om vi alltså nn t y v ä r r måste f ö r s a k a d e t t a u n i k a tillfälle a t t i bevarad form studera en av sten och j o r d upplagd, låg tings scen i omo-

• »Proslegården vid Tingsbräckan l (: hög,) lag. Den raserades 1847.

:l Vid fornminnesinventeringen i Steneby antecknade ill. kand. G.-A.

Hellman i okt 1931: »Enligt uppgift av lantbrukaren Gunnar Jonasson,

T i n g s b r ä c k a n , b a r i å k e r n (intill en stor sten) för flora å r sedan f u n n i t s

flera s t e n a r , sora bildat en ring, s a n n o l i k t en d o m a r r i n g . D e s s u t o m fanns

dä p å s a m m a p l a t s cn t r ä p å l e , som u t g j o r d e r e s t e r n a av en g a l g e . P l a t -

sen liar t r o l i g e n v a r i t t i n g s p l a t s under forntiden och a v r ä t t n i n g s p l a t s ( ? )

under s e n a r e tider. O m e d e l b a r t intill den nn b o r t t a g n a d o m a r r i n g e n fanns

en källa, s a n n o l i k t offerkälla, vilken för c:a 75 å r sedan fyllts igen. C:a

125 m SSÖ om o v a n n ä m n d a p l a t s l i g g e r don av Dybeck o m t a l a d e offer-

källan.» — I Hembygden 1937, sid. 47, not 12, u p p g e r K.-A. G u s t a w s s o n ,

all E d s b r ä e k a n i Dals-Ed också kalla- Tingsbräckan, troligen med anled-

ning av all h ä r finnos en domarring».

188 S M Ä R R E M E D D E L A N D E N

delbar förbindelse mod ott ortsnamn Tingsbräckan, ha vi i stället i så mycket praktfullare form on dylik tings-ostrad bovarad vid ett av vårt lands än i dag monumentalaste äldre tingställcn, den välbekanta Domar- ringen vid Nässja, nära Vadstena. I omedelbar anslutning till Domarrin- gen och det ringen omgivande gravfältet ligger, såsom framgår av pianon fig. 4, on av sten och jord upplagd, blott, någon meter hög men 18 ra vid, i ytan konkav hög, fig. 5, som på intet sätt har någon yttre karaktär av att vara en grav. Från ena sidan sluttar den i långsam stig- ning upp mot krönet, alldeles som fallet var mod den motsvarande 'estra- den' å det isländska alltingets lagborg (so nedan).

Ett intressant bidrag till kännedomen om donna fornminnestyp ger Sune Lindqvist i sin monografi över rppsalahögarnn, då han framhåller möj- ligheten av att den mellersta Uppsalahögon, vilken ju enligt L. är den äldsta, i sin botton gömmer en dylik låg och flack, golvliknando upplägg- ning, som före högarnas tillkomst alltså fyllt samma funktion som seder- mera Domarhögen, i vars typ denna tribunformade tingsplats ju iir lätt igenkännlig. Och då jag för donna tingsplats-typ ifrågasätter benämningen 'tingsbräcka', är det av intresse att lägga märke till, att vid Gamla Uppsala en gång funnits något som burit namnet »Uppsala bräcka) eller kunnat betecknas så, och att konungen vid ott för honom kritiskt till- lä I le. då det dessutom gällde att ha fri utsikt åt östor ut över Fyris- vallarna, begivit sig upp på denna »Uppsala bräcka». Enligt Flatöboken stod nämligen konung Erik undor slaget vid Fyrisvallarna a Uppsala hrecku* och utfäste sig att belöna den skald, som omedelbart kunde be- sjunga hans seger. Isländingen pörvaldr trädde då fram etc. Det ligger när- mast till hands att identifiera denna Uppsala bräcka som nuv. Domarhögon, som ju i don svenska kungasagan ända fram till Gustav Vasas dagar är on bokant skådeplats för dramatiska framträdanden av konungarna.

Principiellt betydelsefullt är det, att det Isländska alltingets bekanta tingsplats på pingvollir hade en dylik tingsestrad' av jord och sten, 0,25—

1 m. hög, som bildade en omärkligt sluttande platå på kanton av Allmän- nagjås östra begränsningsstup. Denna, högst oansenliga lilla marklorhöj- ning var det, som i don isländska rätten och i de isländska ättsagorna närmast avsägs med namnet lygbergit. Dess bredd varierade mellan lä och 20 ä 21 m. Före år 1721, då on del därav nedstörtade i Allmannagjås klyfta, hade tingsestraden on — dock delvis ofullständig — krets av stenar, vilka tillformats för att tjäna som underlag för sittplatser. Lagmannen satt i sitt särskilda l^gsogumannsnim' tillsammans med de förnämliga män, som han tilldelade plats där etter do i Grågåsen lämnade anvisningarna.

Jag hänvisar till Sune Lindqvist, Uppsala högar och Ottarshögen, sid.

95—96. — F. ö. må antecknas, att även den värmländska tingsplatsen vid Tingvalla (nu Karlstad) hade sill Lagberg, däiulinnan fullt parallell med det isländska pingvellir. Om på detta värmländska Lagberg förekommer någon låg, plan jordhög känner jag dock ej.

* S u n o L i n d q v i s t , Uppsala högar och Ottarshögen, 1936, sid. 86.

S M Ä R R E M E D D E L A N D E N 1 8 9

Men dylika låga, flacka och breda uppläggningar av sten och jord äro ingalunda sällsynta i vårt land, ehuru forskningen icke ännu givit dem namn och rubrik i vär fornminnesnomenklatur. Kronprins Gustaf Adolf pekade i den diskussion, som anknöts till mitt föredrag i Svenska fornmin- nesföreningen, på en betydande sådan, låg och flack uppläggning på det gravfält vid Trössla nära Tullgarn, där lian för mer än 30 år sedan före- tog utgrävningar.

Antikvarien Arne har gjort mig uppmärksam på don upptill platta, låg- flacka högen i trädgården till Husby gård i Husby-Oppunda socken, Sö- dermanland, bolagen strax intill den stora kungshögen pä Vädorkvarns- hat ken östor om kyrkan, som av Indebetou (i dennes beskrivning över Oppunda härad i ATA) betecknas som häradets största gravhög. Den mindre, lågflacka högen håller enligt Indobotou 420 fot i omkrets och är 8 fot, hög »och lär ha blivit genomgräfd på 1780-talet», då man fann en

»urna» i don, som nu står rest på högen — enligt vad Arne meddelat mig, iir dot en medeltida dopfunt. Suno Lindqvist, som besökte och fotografe- rade högen i okt. 1926, betecknar den som »troligen tingshög» (ATA). Det bör hållas i minnet, att den ligger vid en Husby-gård, alltså en forntida eller tidigt-mcdeltida kungsgård.

Sammanfattning: lågflacka, någon meter höga uppläggningar av jord och sten förekomma ibland i samband med kult- och tingsplatser (och grav-

fiilt). De kunna uppfattas som ett slags »scener» för vissa förrättningar, och benämningen t i n g s b r ä c k a kan ba varit knuten lill dem. Då vi för den arkeologiska topografiens terminologi äro i behov av en beteckning för sådana upphöjda »scener» vid de äldsta tingstäderna, som ha Nässja-»sce- aens» typ, föreslår jag, att den med det dalska Stonebyfyndet bestyrkta Tings- bräcka ter n ges ett visst företräde som tänkbar benämning på dessa låg- flacka Ungs-högar", men att med tanke på den av Larva-bäsing illustrerade tänjbarheten hos termen bäsing även användbarheten av just donna benäm- ning härvidlag må tagas under övervägande. Att kalla dem »högar» som hittills (Lybeck, Lignell), kan under alla omständigheter icke vara all anbefalla.

Del, konsekventa fullföljandet av den utvecklingslinje, som denna 'tings-scen' antyder, leder naturligtvis till, att tinget, helt förläggea lill en hög, vanligen väl en gravhög — en mängd traditioner, nu ofta tyvärr okontrollerbara, om ting på gravhögar anföras av Sjöborg i hans Försök till en nomenklatur etc.

1815, sid. 26 f.

Arthur Norden