Bildkonst för integration
En kvalitativ studie om bildkonstens roll i integrationsprojekt
Visual art as a means for integration
A qualitative study about the role of visual art in refugee integration projects
Iréne Österman
Fakulteten för humaniora och samhällsvetenskap Kulturvetarprogrammet, huvudområde Kulturstudier Grundnivå, G2E, 15 hp
Handledare: Margareta Wallin Wictorin Examinator: Hedvig Mårdh
KARLSTADS UNIVERSITET Termin: Vt -19 Ämne: Kulturstudier Nivå: Grundnivå Kurskod: KVGC02
ABSTRACT
Iréne Österman Bildkonst för integrationEn kvalitativ studie om bildkonstens roll i integrationsprojekt
Visual art as a means for integration
A qualitative study about the role of visual art in Refugee integration projects
Antal sidor: 31
This study explores the role of visual arts in two projects that aimed to integrate refugees and migrants into Swedish society, and in what way art was considered to help the integration process. Qualitative content analysis and a cultural policy model have been used to analyze the material consisting of interviews with the leaders of two projects, and some texts. The result shows that art was considered to have an instrumental role in both of the projects, but educational and social values were also mentioned. The use of visual arts was considered successful for integration purposes because of its perceived ability to help people communicate without using words, and helping people to learn the language through conversations about art.
1. Inledning………... 3
1.1 Ämnesval………... 3
1.2 Syfte och frågeställningar……….. 4
1.3 Forskningsöversikt………. 5
1.4 Teoretiska utgångspunkter……….... 8
1.4.1 Integration, assimilering och mångfald……….. 8
1.4.2 Legitimeringsgrunder………. 10
1.5 Metod………... 12 1.5.1 Tillvägagångssätt……….... 12 1.5.2 Analysmetod……….. 13
1.5.3 Etiska överväganden……….. 14
1.5.4 Källor och källkritik………. 15
1.6 Disposition……….... 15 2. Resultat………. 16 2.1 Beskrivning av projekten………... 16 2.2 Beskrivning av resultatet………... 18 2.2.1 Projektens motivering……….... 18
2.2.2 Bildkonstens roll i integrationsprojekt……….... 20
2.2.3 Hur bildkonst anses bidra till integration……….... 22
2.3 Analys och tolkning av resultatet……….. 24 2.3.1 Projektens legitimering………... 24
2.3.2 Bildkonstens bidrag till integration………. 26
2.3.3 Paternalism och autonomi………. 28
2.3.4 Integration, assimilering, mångfald och interkulturella utbyten………. 28
3. Slutsatser……….. 30
4. Diskussion av resultatet……….... 31 Referenser………... 35 Bilagor………... 39
1. Inledning
1.1 Ämnesval
Under de senaste åren har antalet personer som immigrerat till Sverige ökat. Enligt Statistiska Centralbyrån var det 58.659 som invandrade år 2000, medan år 2018 hade denna siffra mer än fördubblats till 132.602 personer. Denna statistik visar personer med bakgrund från 195 länder. Av dessa så var det många som var svenska medborgare som flyttade tillbaka till Sverige, samt nordiska eller EU-medborgare, men det kom även exempelvis 14.387 personer från Syrien och 8093 personer från Afghanistan (SCB 2019). Den ökade invandringen har lett till insatser i form av olika typer av integrationsprojekt för att öka nyanländas delaktighet i samhället. Inom
kultursektorn har det arbetats med integration genom projekt där olika kulturuttryck brukas samt genom projektmedel till sådana. Många olika aktörer inom kulturområdet har varit involverade i detta arbete, bland annat staten, regionerna, kommunerna och föreningar. Kulturen har således blivit en del i att integrera nyanlända i samhället och öka delaktigheten.
Exempelvis skriver Region Värmland att integration blivit en viktig fråga i samhället och att därigenom har det som kulturen kan bidra med blivit betydelsefullt. I Värmlands kulturplan står det att “Ett öppet, välkomnande och levande kulturliv kan bidra till ökad integration i samhället och Värmlands offentligt finansierade kulturliv bör aktivt arbeta med integrationsfrågor” (Värmlands kulturplan 2017-2020, 15). Då kulturen fått en sådan roll är det därför intressant att undersöka hur kulturuttryck används i integrationsprojekt. Det har gjorts integrationsprojekt med olika typer av kultur, till exempel dans, musik, litteratur och teater. Jag har dock valt att fokusera på de med bildkonst. Ett exempel på ett sådant projekt är ett som utfördes av en konstnär
tillsammans med ABF och Karlstad kommun där både nyanlända barn och skolbarn var
delaktiga. De fick i detta projekt skapa konst tillsammans (Pix-art u.å). Ett annat exempel är ett integrationsprojekt som genomfördes i Boden där utlandsfödda och pensionärer träffades för ett konstprojekt i det så kallade Havremagasinet, vilket sedan skulle leda till en utställning (Kuriren 2015).
I den offentliga debatten har det diskuterats kring användandet av konsten för att uppnå mål inom andra områden och konstens egenvärde. Det finns en problematik i vad som ska innefattas av kulturbegreppet och kulturpolitiken på grund av olika synsätt på detta. Problemet har blivit mer aktuellt på grund av att kulturen i större omfattning används inom andra sektorer (Günes 2012, 78-79). Denna debatt har blivit en betydelsefull grund för min undersökning, då den belyser den problematik som finns gällande skapandet av konst för konstens skull och den instrumentella konsten.
Ämnet för denna uppsats är att göra en undersökning av integrationsprojekt där bildkonst använts på något sätt, det vill säga konst för andra syften än konsten själv. Undersökningen har gjorts i form av en fallstudie där jag har kontaktat konstnärer och andra aktörer som arbetat med två sådana projekt som genomförts i Värmland för att se hur de arbetat med bildkonsten i respektive projekt, hur projekten motiveras och om de tror att bildkonsten har någon särskild kvalitet som kan bidra till integration. Det ena projektet genomfördes av Hammarö konstförening år 2015. Detta riktade sig mot ensamkommande ungdomar. Det andra är ett projekt som gjorts av Bildskolan Pilen i Arvika år 2016, där kulturuttryck använts för att skapa möten mellan barn från olika kulturer. Inom det sistnämnda projektet används olika typer av estetiska uttrycksformer, men i denna uppsats avgränsas undersökningen till den del av projektet som handlar om
bildkonst. Båda projekten har beviljats projektstöd av Region Värmland. Anledningen till att jag valt just dessa två projekt är att de var två av de projekt som beviljades stöd från Region
Värmland när de utlyste ett bidrag till integrationsprojekt år 2015 och av alla projekt som fick resurser för att kunna utföras, så var det dessa som använde sig av bildkonst. Även om bidraget i sig inte var specifikt för kultur så fanns det ändå med i majoriteten av de projekt som beviljades, vilket är ännu en anledning till att jag valt att undersöka just dessa två projekt.
1.2 Syfte och frågeställningar
Offentliga satsningar på kultur kan legitimeras på en rad olika sätt. Syftet med denna uppsats är att undersöka vilka legitimeringsgrunder som används i motiveringar för integrationsprojekt med bildkonst som ett väsentligt inslag, samt vilka möjligheter bildkonsten har att främja integration och att positivt bidra i integrationsprojekt utifrån respondenternas erfarenheter och perspektiv.
Frågeställningar:
● På vilket sätt anser olika aktörer i projekten att bildkonst kan bidra till integration? ● I vilken utsträckning har bildkonsten en instrumentell roll i projekten och i vilken utsträckning fokuserar projekten på bildkonsten som konstform?
● Vilken roll anser aktörerna att bildkonsten har i projektet?
● I vilken utsträckning har deltagandet i projekten varit frivilligt enligt aktörerna?
1.3 Forskningsöversikt
Henrik Kaare Nielsen skriver i artiklen Kulturpolitik og integration om hur kulturpolitiken skulle kunna vara ett stöd för att lösa integrationsproblem. Han skriver att de nordiska länderna har i relativt stor utsträckning lyckats med att integrera flyktingar och invandrare, då en ganska stor del av dessa fått jobb och således har kunnat bli delaktiga i samhället. Däremot menar Nielsen att problem uppstått då en del av barn till invandrare hamnat i arbetslöshet och kriminalitet. Dessa är överrepresenterade i denna typ av statistik (Nielsen 2017, 47). Nielsen betonar att kulturpolitiken inte kan lösa de problem med integration som orsakas av bland annat en marginaliserad
arbetsmarknad, en socialpolitik som inte lyckas inkludera människor från den etniska minoriteten som saknar tillgångar och en bostadsmarknad där de tvinga bo isolerat från den etniska
majoritetsbefolkningen (Ibid., 47-48). Kulturpolitiken kan dock ändå vara användbar för integration, men man måste enligt Nielsen tänka på vilken ramförståelse för en kulturpolitisk insats som passar bäst i sammanhanget. Han anser att varken en multikulturalistisk eller assimileringsorienterad sådan ger några större resultat, då man inom de båda perspektiven ser identiteten och kulturen som något oföränderligt (Ibid., 48). Det bör istället läggas fokus på arbete med identitet som något dynamiskt. Nielsen anser att en del identiteter är konstruerade och organiserade diskursivt och kan förändras, då dessa har en latent dynamik och således kan formas (ibid., 49). “Individers og kollektivers politiske, kulturelle og æstetiske fortællinger og handlinger fungerer som specifikke diskursive praksisser, der i deres udfoldelse former, fokuserer og kanaliserer dynamikken”(Nielsen 2017, 50), enligt Nielsen. Med detta menar han att de kulturella och estetiska handlingarna och berättelserna är en viktig del i identiteten hos en individ eller en grupp.
Nielsen skriver vidare att inom kulturpolitiken ska man rikta in sig på identitetsarbete både hos etniska minoriteter och hos den etniska majoriteten för att försöka bygga på föreställningen om en samhällelig och kulturell gemenskap. Bland annat kan kulturella aktiviteter och att stötta konstnärer från etniska minoriteter vara en betydelsefull del i detta arbete (ibid., 55). Detta kan relateras till min studie genom att Nielsen undersökt kulturens möjlighet att bidra till integration, men själv har jag valt att göra en något snävare undersökning där jag specifikt tittar på
bildkonstens möjligheter till att hjälpa till med att integrera invandrare. Dock skiljer sig min studie i att jag även valt att fokusera på den roll bildkonsten har i projektet.
Hanna Ragnarsdóttir och Svanborg R. Jónsdóttir skriver om hur det arbetats med integration i skolor eller andra miljöer i Reykjavik där man använt sig av konst och andra kreativa
aktiviteter/uttrycksformer (Ragnardóttir och Jónsdóttir 2017, s. 188). För att undersöka detta hade de valt tre fall.
Det de kom fram till studien var att de ansåg att i de tre undersökta fallen så verkar projekten vara framgångsrika i att bidra till integration bland vuxna och barn med varierande kulturell bakgrund (Ibid., 194). Ett av projekten kallades för Kulturmöte -Flygande mattan (Ibid., 195). I detta fick eleverna i några skolor skapa en slags utställning i utformningen av en marknad där de fick visa upp föremål som representerar vilka de själva är. De hade förberett detta under några veckor där de valt ut föremålen och sedan hade de bjudit in bland annat sina föräldrar och vänner för att titta på utställningen (Ibid., 196).
Det andra projektet var Söguhringur kvenna vars syfte var att skapa möten mellan kvinnor med olika kulturell bakgrund genom en berättarcirkel (Ibid., 198). Kvinnorna har även fått använda sig av bildkonst i projektet för att gemensamt skapa tavlor där motivet innehåller något som symboliserar varje deltagande kvinnas berättelse (Ibid., 199).
Det tredje projektet hette Café Lingua: Lifandi tungumál (översätt till svenska: Café Lingua -Levande språk). Syftet med detta var att var skapa en plats där människor kunde mötas och träna sina språkfärdigheter i olika språk (Ibid., 200). De har inom projektet anordnat olika
evenemang såsom språkträffar och utställningar som handlat om olika kulturer samt konst och språk (Ibid., 200).
Ragnarsdóttir och Jónsdóttirs slutsatser är att det har funnits möjligheter för deltagarna att mötas samt att kommunicera med varandra. Alla har haft samma möjlighet till detta, vilket är
betydelsefullt för ett multikulturellt samhälle enligt en teori från Parekh som de valt att använda sig av (Ibid., 201). De anser även att ett lärande utvecklats inom de multikulturella grupper som skapats i projekten. Undervisningen har skett inom vissa ramar där även deltagarnas kunskaper och erfarenheter tagits tillvara på för att skapa meningsfulla möten och innehåll i träffarna (Ibid., 201). En annan av deras slutsatser är att det har funnits utrymme och acceptans för olika språk på dessa mötesplatser vilket är betydelsefullt för att samtliga deltagare skulle känna sig välkomna (Ibid., 202).
Denna forskning relaterar till min undersökning genom att den påminner något om mitt arbete genom att Ragnarsdóttir och Jónsdóttir undersökt arbete med integration där konst varit en del av det. Detta är således en något liknande undersökning, men jag har valt en viss annan inriktning genom att studera konsten roll i integrationsprojekt, medan Ragnarsdóttir och Jónsdóttir fokuserat på hur projekten i deras fallstudie skapar integration.
Geir Vestheim som forskar inom kulturstudier skriver i artikeln All kulturpolitikk er
instrumentell att enligt många kulturarbetare och konstnärer har kulturen blivit instrumentell
genom politikers inverkan, det vill säga att den ska användas för att uppnå en rad andra
samhällsmål, exempelvis ekonomiska eller sociala sådana (Vestheim 2009, 56). Han anser dock att detta är ett felaktigt påstående, då han hävdar att det inte finns kulturpolitik som inte är instrumentell. Han diskuterar att att kulturpolitiken istället har olika instrumentella inriktningar (Ibid., 56). Vestheim argumenterar i frågan om konst för konstens skull att det är svårt att föra en kulturpolitik vars enda syfte är bättre villkor för konstnärer, då det vore orättvist att endast en yrkesgrupp skulle få offentlig stöd från staten och därmed ekonomisk trygghet (Ibid., 56). Han skriver även att de värderingar som främjas av politiker inom kulturpolitiken skiljer sig inte mycket från de inom andra politikområden och det är därför svårt att ha en kulturpolitik som inte berörs av några andra politikområden, eller att kulturpolitik förekommer inom andra typer av politik (Ibid., 56). Han anser även att kulturen endast har en viss autonomi i förhållande till andra
aktivitetsområden i samhället (Ibid., 57). Det han kommer fram till är att föreställningen om konst för konstens skull är något som uppkom under det tidiga 1800-talet och har levt kvar fram till nutid. Dessutom skriver han även i sin slutsats att “det politiske systemet har ein innebygd karakter som gjer alle politiske beslutningar instrumentelle” (Vestheim 2009, s. 63). Det finns således ingen skillnad mellan de politiska områdena gällande detta. Han skriver vidare om ämnet att kulturpolitiken inte skiljer sig från den andra politiken, då den har till uppdrag att gynna samhällsmedborgarna och har en positiv inverkan på dem (Ibid., 63).
Detta är relevant för mitt arbete då Vestheim tar upp den diskussion kring konsten och kulturens instrumentalisering som pågår i offentlig debatt, vilket knyter an till det ena syftet med min undersökning. Dock kallar Vestheim all kulturpolitik för instrumentell, medan jag själv i min analys tillämpar en teori som fördelar kulturens legitimering i projekten i olika delar, där det instrumentella endast är en kategori. Mer om det följer nedan.
1.4 Teoretiska utgångspunkter
1.4.1 Intergration, assimilering och mångfald
Integrationsbegreppet är komplext. Henrik Kaare Nielsen definierar integration som “fredelig sameksistens samt en basal gensidig anerkendelse og konstruktiv, dialogisk udveksling på tværs af kulturelle forskelle” (Nielsen 2017, 47). Här handlar det alltså om att man ska kunna leva tillsammans i samhället och kunna respektera varandra. Nielsen anser att integration “er en forudsætning for en vellykket demokratisk samfundsudvikling” (Nielsen 2017, 47). Man kan se det som att han menar att det är grunden för att samhället ska kunna fungera. Detta är det perspektiv på integration som jag valt att tillämpa för att definiera begreppet in min analys.
Mekonnen Tesfahuney och Lena Grip uttrycker en kritisk syn på begreppet integration. De menar att det enbart fokuseras på personen som ska bli integrerad och att detta blir en slags indikator för vad som är normen och vad som avviker. Segregation är en förutsättning för integration, det vill säga att det måste finnas någon som anses vara avvikande för att integration ska vara meningsfullt (Tesfahuney och Grip, 2). De indikerar här att den som invandrat förväntas anpassa sig till samhället i det land de kommit till då de rådande sederna anses vara de normala.
Tesfahuney och Grip nämner även begreppet integrationism, vilket de beskriver som “viljan till det lika, det enhetliga och det samma” (Tesfahuney och Grip, 2). Invandraren ska alltså passas in i samhället och bli som alla andra till stor del, så därför används integration för att göra detta. Tesfahuney och Grips perspektiv är viktigt, men det är inte deras definition jag valt att huvudsakligen utgå ifrån. Dock är det betydelsefullt för att föra en diskussion kring ämnet.
Assimilering beskrivs av Tesfahuney och Grip som att en person väljer att gå ifrån sin kulturella olikhet och anpassa sig till rådande kultur i samhället (ibid., 2). I detta fall ska man alltså bli som alla andra ur ett kulturellt perspektiv.
Linnéa Lindsköld skriver om olika perspektiv på mångfald. Hon hävdar att hon lagt märke till att det finns tre olika inriktningar av mångfald, det vill säga “mångfald som variation, mångfald som etnisk mångfald och mångfald som paraplybegrepp” (Lindsköld 2017, 61- 62). I detta arbete ligger fokus på etnisk mångfald, så därför beskrivs endast den delen av begreppet fastän Linnea Lindsköld beskrivit begreppet vidare. Lindsköld skriver att mångfald i kulturpolitiska
sammanhang handlar om att olika etniska grupper samt även minoritetsgrupper ska kunna känna sig som en del av samhället och bli bekräftade (Ibid., 63).
Det beskrivs i rapporten Kultur för vem? av Kulturanalys från år 2015 att mångfald började användas som målet med integrationspolitiken under slutet av 1990-talet. Olika kulturella och etniska bakgrunder började ses som något som kunde göra samhället rikare bland annat ur ett kulturellt perspektiv och bidra till en utveckling av demokratin (Kulturanalys 2015, 12). Mångfald har även lagts till i kulturpolitikens jämlikhetsmål och syftet med det var att ge olika grupper mer jämna förutsättningar till kulturaktiviteter. Det anses att representation av olika grupper är viktigt för att kunna uppnå ett av de kulturpolitiska målen, det vill säga det som lyder att “främja allas möjlighet till kulturupplevelser, bildning och till att utveckla sina skapande förmågor” (Kulturanalys 2015, 13). Det ska således vara jämlika förutsättningar att på olika sätt deltaga i kulturlivet oavsett vilken bakgrund man har. Vidare introducerades begreppet
interkulturella utbyten inom kulturpolitiken under 2000-talet och kom sedan med i de
kulturpolitiska målen på nationell nivå. Detta begrepp används för att visa att etnisk inkludering är viktigt, men här läggs ett större fokus på att skapa möten mellan olika kulturella traditioner (Ibid., 13).
Dessa olika perspektiv används delvis för att undersöka vilket syfte projekten har, men även som ett underlag för begreppsförklaring.
1.4.2 Legitimeringsgrunder
För att analysera hur projekten legitimeras har jag använt Skot-Hansens tre rationaliteter. Detta användes för att se om det fanns olika legitimeringsgrunder gällande projekten och bildkonsten.
Geir Vestheim (2003, 273) skiljer på legitimitet i offentlig debatt och i exempelvis juridiska sammanhang. I detta fall är det förstnämnda som tillämpas. Begreppet redogör enligt Vestheim för “førestillningar, verdiar og idear om kva som er rett og rimelig i bestemte samfunn i konkrete historiske situasjoner” (Vestheim 2003, 273). Det finns således inte en universell syn på detta, utan hur något legitimeras är plats- och tidsbaserat (Ibid., 273).
Dorte Skot-Hansen (1999, 11) skriver om legitimering av offentliga satsningar på kultur. I sin teori beskriver hon tre kulturpolitiska rationaliteter, den humanistiska, sociologiska och
instrumentellt motiverade kulturen. Den humanistiska rationaliteten bygger på den kulturpolitik staten förde under 1960-talet, där bildning ansågs vara viktigt. Kulturen skulle demokratiseras och hela befolkningen skulle kunna ta del av den kultur som ansågs vara bra.
Kulturinstitutionerna fick rollen att förmedla kulturen till folket, vilket skulle leda till en erkännelse av denna (ibid., 12). Detta kan tolkas som att det fanns en vilja från staten att “den goda” kulturen skulle få en bredare förankring. Vidare skriver Skot-Hansen att kulturförmedlare, exempelvis bibliotekarier och museipedagoger, fick i uppdrag att förmedla konsten och den bildande kulturen till folket, vilket skulle minska klyftan som skiljde en stor del av befolkningen från denna typ av kultur (ibid., 12). Kulturförmedlarna skulle alltså förklara konsten för
befolkningen och således göra den mer begriplig.
Den andra rationaliteten i Skot-Hansens modell är den sociologiska. Skot-Hansen beskriver att denna uppkom under mitten av 1970-talet och handlade om att kulturpolitiken skulle bidra till frigörelse av socialt eftersatta grupper. En kulturell demokrati skulle inrättas, där alla typer av kulturuttryck ansågs ha lika värde. Initiativen till kultursatsningar skulle komma från
civilsamhället och målgrupperna för dessa skulle få möjlighet att utöva sina egna kulturuttryck inom vissa ramar i form av de lokaler som kommunerna tillhandahöll för ändamålet (ibid., 13).
Denna rationalitet handlade således mer om att människor från utsatta grupper skulle få möjlighet till eget skapande och är en kontrast till den tidigare där man förmedlade befintlig kultur.
Den instrumentella rationaliteten blev till under 1980-talet och kulturen skulle då vara ett medel för ekonomisk tillväxt. Detta uppstod på grund av den nyliberala och nykonservativa politik som präglade årtiondet. Synliggörande ansågs vara viktigt för att uppnå framgång, så då blev kulturen något man använde för att lyfta exempelvis en kommuns anseende. Marknaden har betydelse i denna strategi och man började använda sig av termer som kulturinvestering och offentliga medel vad gäller finansiella medel till kultur (ibid., 14). Detta kan tolkas som att man såg kulturen som en investering för att nå önskade mål. Vidare skriver Skot-Hansen om kulturalisering vilket hon definierar som att allt blir kultur, men även att kommunernas
kulturpolitik började komma in på andra politiska områden som tidigare varit tydligt avgränsade. Kulturen skulle användas för att utveckla även dessa områden. Man började även använda sig av marknadslogik där man riktade sig mot målgrupper i form av livsstilar och segment. Detta byggde på marknadsstrategier där man riktade kulturen till de man trodde kunde vara intresserade (ibid., 15). Dessutom gjordes internationella jämförelser för att se vad som var kvalitet och professionellt inom kulturen (ibid., 14). En del kommuner har satsat på denna instrumentella kulturpolitik. Inom dessa har det gjorts prestigefyllda projekt för att skapa en positiv bild av orterna och de kan således ses som flaggskepp (ibid., 15). Många nya
kulturcentrum dök upp i kommunerna, vilket ledde till att dessa fick en mer framtidsinriktad och professionell framtoning. Många kulturcentrum liknade dock varandra, så de kunde lätt
förväxlas. Omtyckta kulturevenemang såsom rockband och teaterföreställningar kunde följas på deras resor genom områdena. Publiken köade för att få del av denna kultur som var ämnad att underhålla (ibid., 16). Det satsades alltså mer på underhållande kultur till skillnad från det tidigare egna skapandet och den bildande kulturen.
Jag har valt att använda begreppet instrumentell på ett annat sätt än vad som beskrivs i Skot-Hansens tredje rationalitet, då att synliggöra städer och ekonomisk tillväxt bara är ett möjligt instrumentellt användningsområde för konst och kultur. Istället har jag valt att använda mig av Sven Nilssons perspektiv, där han beskriver följande som nästa steg i utvecklingen från Skot-Hansens teori. Sven Nilsson skriver att den instrumentella fasen i kulturpolitiken påverkat språkbruket och förändrat dess grunddrag. Han nämner att nästa steg i utvecklingen för
kulturpolitiken har blivit en inriktning mot en ny social och politisk betydelse som är riktad mot mångfald. Nilsson nämner att Unescos rapport Vår skapande mångfald från år 1995 var ett exempel på denna utveckling (Sven Nilsson 2003, 450).
.Ole Marius Hylland skriver om paternalism och autonomi inom kulturpolitik. Han beskriver paternalism som ett slags politiskt system där en styrande makt, exempelvis staten, bestämmer vad som är bäst för de som är underordnade, till exempel folket, samt säkerställer att det görs (Hylland 2014, 12). Hylland hävdar att folkbildning är paternalism eftersom att det finns en tydlig målgrupp för vilka som ska bildas -folket, samt ett uppenbart syfte (Ibid., 16). Det finns dock en skillnad mellan folkbildning och kulturpolitik, vilket är målgrupperna. Folkbildningen har endast en sådan, som tidigare nämnt så är det folket, medan kulturpolitiken vänder sig både till kulturen och folket (Ibid., 17). Inom kulturpolitiken finns en elitistiskt önskemål om att styra folket åt ett visst håll gällande bildning, men även en vilja att göra kulturen tillgänglig för alla från statens håll (Ibid., 15).
Autonomi definieras som självbestämmande. Relationen mellan autonomi och paternalism är något som diskuteras i politiska sammanhang, bland annat inom social- och hälsopolitik. Det finns här ett dilemma mellan individens egna vilja och det som anses vara bäst för den. Hylland anser också att när man låter individerna vara självbestämmande så framhåller man lika villkor för dem, men hierarkier ändå är något som förekommer i alla samhällen i olika utsträckning (Ibid., 13). Dessa teoretiska perspektiv har jag använt för att se om deltagarna i projekten blivit uppmanade att deltaga för att det anses vara bra för dem ur ett integrationsperspektiv, eller om de har deltagit för att de själva ville detta.
1.5 Metod
1.5.1 Tillvägagångssätt
För insamling av material används intervjuer. För dessa har ett antal informanter valts ut baserat på deras roll i de valda integrationsprojekten. De valda personerna är Eva Nordlöf som är
Hammarö konstförenings initiativtagare för arbetet med integrationsprojekt, Lise Bache som var projektledaren för Human rights, Ann Lundqvist som är den dåvarande konsthallsansvariga i den kommunala konsthallen i Arvika. Dessa personer har antingen haft en central roll i det projekt de
arbetat med, eller så har de haft en annan roll inom projektet som ger ett intressant perspektiv för studien, så därför har just dessa valts ut. Jag har valt att inte intervjua projektens deltagare
eftersom att jag valt att fokusera på projektskaparnas perspektiv på integrationsprojekt.
Frågorna som ställs under intervjuerna har formulerats i förväg och finns som en bilaga. Dessa har en låg grad av strukturering och standardisering, det vill säga att det är kvalitativa intervjuer med öppna frågor och där följden på frågorna anpassas efter vad som verkar vara mest naturligt vid varje intervju (Patel och Davidson 2011, 81). Ljudinspelningar används för att registrera de intervjuade personernas utsagor. Dessa har använts och hanterats i enlighet med Karlstads universitets dokument om bestämmelserna i GDPR i samband med uppsatsarbete (GDPR för studenter). Inspelningarna har brukats med respondenternas godkännande och skrevs sedan ner på papper (Ibid., 87), därefter har de raderats. Informanterna fick även alternativet att svara på frågor skriftligt via e-mail, då inte alla hade tid för en intervju. I detta fall fick de ett
standardiserat frågeformulär med öppna frågor som de kunde svara på efter egen förmåga.
Dokument används även som ett underlag för undersökningen. Det är bidragsansökan och beslutsmotivering för båda projekten, samt projektrapport för Human Rights. Dessutom är det kriterierna för det bidrag båda projekten sökte. Handlingarna kommer från Region Värmland, förutom projektrapporten för Human Rights som tillhandahölls av Lise Bache, och anledningen till att jag valt dessa dokument är att de ger en tydlig bild av motiveringarna för projekten, vilket är ett viktigt underlag för studien.
Även tidningsartiklar används. Dessa innehåller information om projekten och bygger på intervjuer som gjorts i samband med projektens genomförande. En sådan artikel är ur tidningen
Kreativa skolan som ges ut av Region Värmland och handlar om Human Rights delprojekt “Så
in i Norden för en bättre planet”. Dessutom används en intervju som är gjord av Sveriges konstföreningar och publicerad på deras hemsida. Det är en intervju med Hammarö konstförenings ordförande som handlar om föreningens arbete med integrationsprojekt.
1.5.2 Analysmetod
Den valda analysmetoden är innehållsanalys. Bergström och Boréus (2012, 50) skriver att själva ordet innehållsanalys vanligtvis används för att beskriva analyser där ord eller andra företeelser räknas eller mäts för att se hur ofta de förekommer i en text. I detta fall kommer dock en
kvalitativ inriktning av metoden tillämpas, då en kvantitativ inte skulle bidra till ett vettigt och givande resultat i studien. Inom kvalitativ innehållsanalys ligger inte fokus på kvantifiering, utan på andra typer av tolkningar som är mer invecklade.
Inom kvalitativ innehållsanalys arbetar man systematiskt med att bearbeta texter genom beskrivning och tolkning (Bergström och Boréus 2012, 50). Som tidigare nämnt så
transkriberades intervjuerna för att få texter att bearbeta. Texterna i dokumenten kopierades och fördes över till ett redigerbart dokument för att göra det enklare att arbeta med dem. Jag valde sedan att tillämpa den kvalitativa bearbetning som beskrivs av Patel och Davidson där man läser igenom sitt material flera gånger och antecknar sådant som är betydelsefullt. Därefter börjar man att sortera sitt material för att se om det finns några mönster och vad som passar ihop som
kategorier och teman. Jag har därefter klippt och klistrat respondenternas utsagor samt texterna och passat ihop dem med sådana som är liknande, för att få preliminära kategorier. Vid behov delades dessa antingen upp i mindre kategorier eller slogs ihop. Dessa anpassades dessutom efter mina frågeställningar (Patel och Davidson 2011, 123). Därefter tolkades innehållet i kategorierna och hur de olika svaren förhåller sig till varandra (Ibid., 125). Innehållsanalysen används i detta fall för att se om det finns återkommande åsikter, värderingar och fenomen i texterna. För att uppnå detta tillämpades den ovan beskrivna sorteringen.
1.5.3 Etiska överväganden
Jag har i studien uppfyllt de etiska kraven om information, samtycke, nyttjande och
konfidentialitet. Detta har skett genom att personerna som har intervjuats för denna studie har deltagit frivilligt, då jag skickade en förfrågan till dem om de ville vara med i undersökningen. De har i förväg fått information om dennas syfte och vid intervjutillfället uppgavs även att de uppgifter de lämnar samt de inspelade ljudfilerna inte kommer att användas i något annat syfte än till studien (Patel och Davidson 2011, 64). Ljudfilerna har under en kort tid förvarats på ett säkert sätt och därefter har informationen på dem förts över till papper. Informationen har behandlats konfidentiellt och har inte delats med obehöriga (Ibid., 63). Alla papper med personuppgifter som behandlats under studiens genomförande har förstörts vid slutfört arbete.
Namn på informanter som talar utifrån sin yrkesroll eller föreningsroll anges eftersom det de talar om inte anses vara känslig information. Dessa individer representerar den verksamhet som
de är en del av och har gett sitt medgivande till att deltaga i studien, vilket är viktigt för att undersökningen skulle kunna genomföras (Patel och Davidson 2011, 64). Samtycke för användande av namn har inhämtats genom en muntlig eller skriftlig överenskommelse. Det är viktigt att värna om individens integritet och om inte samtycke till att namnet anges finns, måste information som kan leda till informantens identitet ändras (Ibid., 63). Personer som jag inte intervjuat eller haft kontakt med nämns inte vid namn för att värna om deras integritet, med undantag för några världskända konstnärer.
Vad gäller de dokument med uppgifter om projekten som används i undersökningen så har dessa utlämnats av Region Värmland och är offentliga handlingar (ibid., 64). Dessutom används tidningsartiklar med intervjuer som har gjorts om projekten.
1.5.4 Källor och källkritik
De primärkällor som används i studien är de intervjuer som gjorts med personer som varit involverade i projekten på olika sätt samt även de dokument i form av projektansökningar och projektredovisningar som föreningarna skrivit till Region Värmland. Det bör beaktas att dessa källor bygger till stor del på informanterna egna uppfattningar och kan därför vara subjektiva. Dessutom är även de dokument och uppgifter som Region Värmland lämnat gällande kriterierna för projektmedlet och beslut om projektmedel primärkällor. Dessa är primärkällor eftersom att de är förstahandsrapporteringar eller ögonvittnesskildringar (Patel och Davidsson 2011, 69). De tidningsartiklar med reportage som gjorts om integrationsprojekten är sekundärkällor. Dessa är inte information direkt från källan, så då går den under övriga källor utifrån Patel och Davidsson beskrivning (Ibid., 69) Man bör även tänka på att tidningsartiklar är bearbetad text där författaren valt att lyfta fram de delar som passar syftet med texten, det kan således finnas en vinkling i dessa. Patel och Davidsson skriver att det är betydelsefullt att reflektera över upphovsmannens syfte med texten och under vilka omständigheter den uppkommit, samt upphovsmannens relation till händelsen (Ibid., 68), därför har jag haft dessa förhållningssätt till tidningsartiklarna, samt intervjuerna som nämns ovan.
Det följande kapitlet inleds med en beskrivning av de två integrationsprojekt som valts ut för undersökningen. Efter det följer en beskrivning av resultatet som är uppdelad i tre delar. Den första delen handlar om hur bildkonst anses främja integration, den andra om hur projekten legitimeras och den tredje handlar om vilken roll bildkonsten haft i integrationsprojekten. Därefter följer analys av resultatet som har fyra delar, där den första handlar om projektens legitimering. i den andra delen fokuseras det på hur bildkonsten kan bidra till integration.
Därefter följer en del om paternalism och autonomi i projekten, samt i den sista delen analyseras projekten utifrån perspektiven integration, assimilering, interkulturella utbyten och mångfald.
2. Resultat
2.1 Beskrivning av projekten
Region Värmland utlyste år 2015 projektmedel på totalt 2 miljoner till integrationsprojekt som skapades av civilsamhällets aktörer, dock ej kommuner, enskilda personer och företag. De kallade denna satsning för Verksamheter i samverkan för integration. Syftet med detta var att välkomna asylsökande till Värmland genom insatser från dessa aktörer. Region Värmland beskriver att ytterligare kriterier för att projekt skulle beviljas stöd var att dessa skulle vara i enlighet med regionens riktlinjer för bidrag som ges till regionala projekt och evenemang inom kulturområdet (Region Värmland 2015, 1). De valda integrationsprojekten för denna
undersökning är två av de projekt som beviljades stöd.
Det ena integrationsprojektet skapades av Bildskolan Pilen i Arvika år 2016. Projektet kallades för Human Rights, vilket också var dess tema. Detta hade flera olika delar. Syftet med projektet var att skapa möten mellan barn från olika kulturer. I detta projekt fick barnen arbeta med bildkonst bland annat genom att de fick skapa konstverk som knöt an till temat, samt att det anordnades en utställning, som hette De ungas vårsalong -16, där både barn från Bildskolan Pilen och cirka 500 elever från alla årskurser mellan lågstadiet till gymnasiet från kommunens åtta skolor deltog med sina verk, samt även barn och ungdomar som nyligen invandrat, en del av dem var ensamkommande. De ungas vårsalong är en återkommande utställning varje år i Arvika, men
år 2016 handlade utställningen om mänskliga rättigheter. Arbetet med projektet leddes av projektledare Lise Bache och utöver Bildskolan Pilen så var även andra aktörer såsom Arvika konsthall, Arvika kommun och Studieförbundet Vuxenskolan involverade i projektet som arrangörer. Ann Lundqvist, före detta konsthallsansvarig på Arvika konsthall, var en av dessa. I en del av projektet ingick även skapande av masker, docktillverkning och teater tillsammans med Arabiska Teatern. Detta vände sig till flyktingbarn som bodde på ett flyktingboende i Glava och några från ett hvb-hem, samt även andra barn med arabiska som modersmål. Dessutom bjöds även barn från Bildskolan Pilen in. Detta projekt gjorde Lise Bache även tillsammans med Ann Lundqvist (Lise Bache, intervju, 2018-11-26).
Lise Bache är utbildad bildlärare och utomhuspedagog, samt har dessutom varit med och grundat Bildskolan Pilen (Lise Bache, intervju, 2018-11-26). Ann Lundqvist har läst olika kurser i bland annat kulturvetenskap, konst- och bildvetenskap, information, arkeologi, psykologi och
innovatörsutbildning på universitet. Hon har även en konstutbildning och en utbildning i grafisk form (Ann Lundqvist, e-post, 2018-08-03).
Human Rights är dock ett större projekt eller tema som Lise Bache arbetat med olika delar. En sådan del är “Så in i Norden för en bättre planet” som också tas upp i detta arbete. I detta projekt fick elever i årskurs nio skapa självporträtt som visar tankar om deras eget liv och även
mänskliga rättigheter, samt att de fick skriva en dikt om sin bild. Projektet berörde olika ämnen i skolan, utöver bild, såsom svenska och SO (Kreativa skolan 2017, 16). Det vände sig till alla elever och var inte enbart ett projekt för att integrera ungdomar som invandrat, utan även att bland annat skapa delaktighet för ungdomar med funktionsvariationer. Även miljöfrågor ingår i detta projekt (Lise Bache, intervju, 2018-11-26).
Det andra projektet utfördes av Hammarö konstförening år 2016. Detta kallas för Kulturprojekt med nyanlända på Hammarö. Syftet med detta var att utföra ett konstprojekt tillsammans med ensamkommande ungdomar. Konstföreningen anordnade träffar där ungdomarna fick delta i gemensamt skapande och samtal (Region Värmland 2015, 2). De fick arbeta med bildkonst bland annat genom att de fick lite undervisning i måleri och att de ägnade sig åt eget skapande.
Initiativtagare för Hammarö konstförenings arbete med ensamkommande var Eva Nordlöf, som även sitter i föreningens styrelse. Hon arbetade med projektet främst tillsammans med
tidigare varit aktiv i Luleå konstklubb, men är nu medlem i Hammarö konstförening där hon även sitter som ledamot i styrelsen.
2.2 Beskrivning av resultatet
2.2.1 Projektens motivering
I projektansökan för Human Rights beskrivs projektet som att aktörerna i projektet vill skapa möten som är kreativa mellan asylsökande barn och vuxna, ensamkommande ungdomar, samt övriga personer som bor i Arvika. Skapande aktiviteter är också en del av detta och konsten skulle vara ett medel för att bidra till att skapa möten mellan människor. Projektet ska bidra till att skapa förståelse mellan olika människor och för varandras olika kulturer genom aktiviteter såsom skapande, en utställning, samtal och berättande. I ansökan nämns även att målet med projektet är att bidra till att skapa ett Arvika där det finns medmänsklighet och tolerans. Dessutom nämns några ord som beskriver målet med projektet ytterligare. Dessa är “[l]ära känna, väcka nyfikenhet, ge trygghet, kunskap, inspiration, glädje, skaparlust, bilda nätverk och skapa nya möten och vänskap” (Ansökan Human Rights, 1). Det fanns en ganska bred
uppsättning mål för projektet, men de två viktigaste kategorierna handlade om att skapa möten och skaparglädje.
I informationsbladet för De ungas vårsalong -16 beskrivs ytterligare ett syfte och mål som handlar om att de i projektet skall arbeta med att barn och ungdomar i skolan skall bidra till och arbeta för hänsyn till andra människors värde, samt att empati och förståelse skall finnas för varandra hos människor med olika kulturer. Detta ska ske genom användningen av konsten som ett verktyg för att uppnå dessa mål. Även skapandet av mötesplatser genom denna utställning är en del av detta. Projektets arrangörer vill även att det skall vara en del i arbetet med att motverka bland annat rasism och främlingsfientlighet, samt kränkande behandling, diskriminering på grund av könstillhörighet, sexuell läggning och etnisk bakgrund och även trosuppfattning såsom religion eller annat, funktionsvariation, könsöverskridande identitet och ålder (Human Rights -De ungas vårsalong -16).
Eftersom att Arvika kommuns skolor deltog i detta projekt finns även skolans övergripande mål i läroplanen med som en del av motiveringen, vilket beskrivs som pedagogisk grund. Dessa är, enligt Human Rights-projektet, att varje elev:
● har fått kunskaper om och förståelse för den egna livsstilens betydelse för hälsan, miljön och samhället,
● har fått kunskaper om förutsättningarna för en god miljö och hållbar utveckling, ● kan lösa problem och omsätta idéer i handling på ett kreativt sätt,
● kan lära, utforska och arbeta både självständigt och tillsammans med andra och känna tillit till sin egen förmåga,
● kan samspela i möten med andra människor utifrån kunskap om likheter och olikheter i livsvillkor, kultur, språk, religion och historia (Human Rights -De ungas vårsalong).
Det har alltså fokuserats både på integration och även andra mål såsom miljö, där lärande om dessa saker varit betydelsefullt. Att kunna interagera och samspela med andra lyfts som betydelsefullt. Dessa är alltså nationella mål för skolan och inte specifika för just Arvika eller detta projekt, men som brukas på grund av att denna del av projektet utfördes i skolmiljö.
I projektrapporten för projektet Human Rights nämns utöver flera av de redan nämnda punkterna att ett syfte med projektet var att skapa gemenskap mellan människor, samt att arbeta för att bidra till hänsyn till andra människors värde och även skapa mötesplatser som är naturliga (Projektrapport Human Rights).
Hammarö konstförenings bidragsansökan till Region Värmland beskriver att syftet med projektet är att anordna aktiviteter med kreativt skapande för nyanlända ungdomar. Dessa aktiviteter med bland annat måleri vill föreningen ska bidra till att asylsökande ska känna sig välkomna till Värmland. De anser även att samtalen under aktiviteterna främjar språkinlärningen. Målet med projektet beskrivs vara att deltagarna ska få testa olika konsttekniker och även lära sig om diverse konstformer genom besök av platser i närområdet. De olika träffarna inom projektet skulle innehålla både samtal och gemensamt skapande. Att de valde att göra detta projekt beror på att de tidigare haft möten där de målat tillsammans med ensamkommande ungdomar och då ville försöka nå ut till ännu fler med en något större satsning. En anledning är de tidigare
erfarenheter de beskriver sig ha av att skapandet har hjälpt personer som har svåra upplevelser att koppla av (Ansökan Kulturprojekt med asylsökande på Hammarö).
2.2.2 Bildkonstens roll i integrationsprojektet
Lundqvist skriver att bildkonstens roll i Human Rights varit att deltagarna fick skapa masker och att stora bilder med uttryck av olika känslor var en central del i projektet (Ann Lundqvist, e-post, 2018-08-03). Skapandet av masker hölls i en workshop i samband med en teaterworkshop med Arabiska Teatern, vilket också var en del av projektet. I projektrapporten skrivs det att temat för skapandet av masker, som leddes av Lise Bache, var “Hjälten i ditt liv”. För att göra maskerna fick ungdomarna som deltog använda sig av kartong och gamla badmintonracket. Dessutom fick de skapa tre gemensamma masker, vilka framställdes av papperspåsar av en större storlek (Projektrapport Human Rights). Maskerna användes sedan för dramatisering, där ungdomarna fick spela upp teater som de skapat av sina tankar kring projektets tema. Uttrycket i maskerna var även något som bidrog till konversationer mellan deltagarna i workshopen och även besökarna på “De ungas vårsalong”. Ungdomarna fick även diskutera sina masker med varandra i grupp, där de berättade vad tanken med dem var och innebörden (Lise Bache, intervju, 2018-11-26).
En annan del i detta projekt som även det nämns i projektrapporten är att det var ännu en workshop där ungdomarna fick skapa dockor av papier-maché i syfte att användas för en dockteater (Projektrapport Human Rights). Dessa var inspirerade av projektets tema om
mänskliga rättigheter (Lise Bache, intervju, 2018-11-26). Dock nämner Lise Bache att på grund av att det tog för lång tid att få dessa dockor torra så fick de använda bland annat gips och
torkade pumpor som material för att skapa dockor som kunde användas till dockteater. Dockorna i papier-maché ställdes ut vid scenen, i samband med dockteaterföreställningen som hölls, för att visas upp för besökarna. Dockteatern visades upp vid “De ungas vårsalong”. Även i detta fall var Arabiska Teatern delaktig med både skådespelare och en dockteatermakare (Projektrapport Human Rights).
I ett informationsblad för delprojektet “Så in i norden för en bättre planet” som ingår i Human Rights beskrivs det att elever i årskurs 9 i Kyrkebyskolan och Centralskolan i Arvika har fått skapa självporträtt inspirerade av konsthistoria och konstnären Giuseppe Arcimboldo som levde på 1500-talet. Dessa gjordes som silhuetter av elevernas huvuden där de fick fylla dessa med saker som symboliserar vad de tänker om sin egen framtid, såsom gymnasieval och drömyrke, men även andra saker som intressen, fritid, djur, miljö, natur med mera. Verken visar elevernas tankar och känslor om sitt liv i Arvika. I bildernas bakgrund fick eleverna skapa olika saker som
föreställer deras tankar kring mänskliga rättigheter. Det fanns även inspiration från temat för dessa verk, det vill säga Norden och de är även gjorda med skolans värdegrund i åtanke, det vill säga att olämliga symboler inte får användas. För att skapa bilderna användes olika tekniker såsom akvarellpennor, vattenfärg, tusch, blyerts och färgpennor. Syftet med dessa verk var att skapa samtal och möten mellan olika människor med förhoppningen om att bidra till motverka intolerans, främlingsfientlighet, kränkande behandling och rasism (Human Rights: Så in i norden för en bättre planet). Dessa bilder ställdes sedan ut på kommunens bibliotek och på Galleri 39, som är en utställningslokal i Arvika (Lise Bache, intervju, 2018-11-26).
Lise Bache hoppas att ungdomarna som deltog i projektet har fått lära sig att konsten kan vara ett verktyg för att uttrycka något man vill ha sagt, bland annat om sin omvärld som ett exempel. Hon säger att det är ett kraftfullt verktyg som man kan använda sig av. Bildkonsten använder många olika sinnen och det finns en mängd olika sätt att använda och skapa konst på, vilket hon säger att hon har försökt förmedla till sina elever. Hon anser att detta är viktigt för ungdomarna att få kunskap om. Eleverna har även fått titta på olika konstnärers verk för att få inspiration till hur de själva kan förmedla olika saker genom sin konst (Lise Bache, intervju, 2018-11-26).
Eva Nordlöf berättar att bakgrunden till Hammarö konstförenings arbete med integrationsprojekt började med att hon besökte hvb-hemmet där de ungdomar som deltog i projektet bodde och kände att hon vill göra något. Hon har även tidigare erfarenhet med att arbeta med invandrare med bakgrund från olika länder genom sitt yrke som lärare (Eva Nordlöf, intervju, 2018-08-07).
Nordlöf säger att ungdomarna som deltog i projektet fått arbeta fritt med konsten. De möten de haft har inte varit konstkurser, utan det har till stor del varit eget skapande. Enbart några grunder i måleri har lärts ut såsom färglära, det vill säga hur man kan blanda bland annat primärfärgerna för att få fram andra färger och att de vid något tillfälle visade hur man kan måla berg samt att de visade olika typer av måleri (Eva Nordlöf, intervju, 2018-08-07). Hammarö konstförenings ordförande indikerar att ungdomarna fick använda sig av olika tekniker för att skapa konst, då hon nämner att de köpt in bland annat pennor, papper, ritkol, akrylfärg, akvarellfärg och lera. Ordföranden berättar att de arbetat med akrylfärg och att ungdomarna fått skapa sina egna motiv, samt att några valde att teckna (Sveriges konstföreningar u.å).
Bildkonstens avkopplande effekt på människor är något som enligt Eva Nordlöf är betydelsefullt, att ungdomarna bara kunde få sitta och måla en stund och släppa allt annat, då de har en del jobbiga upplevelser de varit med om (Eva Nordlöf, intervju, 2018-08-07).
2.2.3 Hur bildkonst anses bidra till integration
Ann Lundqvist anser att bildkonst skulle kunna bidra till att riva barriärer mellan människor och även skapa möjligheter för möten mellan människor med olika bakgrund. Hon säger att “konsten är ett bra sätt att utan stora krav få människor att mötas, tänka och kommunicera” (Ann
Lundqvist, e-post, 2018-08-03). Detta kan ses som att hon anser att bildkonsten kan vara en väg för att få människor att umgås med varandra.
Ann Lundqvist anser även att bildkonsten kan hjälpa människor att uttrycka sig, vilket hon menar att man kan göra på olika sätt beroende på sin bakgrund. Hon tycker att detta kan ge intressanta möten mellan människor och bildkonsten kan då hjälpa till med kommunikationen när man inte kan språket så bra (Ann Lundqvist, e-post, 2018-08-03). Lise Bache säger att “det du inte kan säga med ord kan du säga med bilder” (Lise Bache, intervju, 2018-11-26).
Bildkonsten är ett sätt att uttrycka sig på utan att behöva använda ord. Det är således ett sätt man kan förstå varandra på. Det har även varit ett sätt som ungdomarna med invandrarbakgrund har kunnat använda för att utveckla sina kunskaper i det svenska språket. Hon anser vidare att det som varit bra med projektet är att det skapat olika mötesplatser för människor och bidragit till förståelse för varandras olika kulturer. Det har även skapat en bättre samhörighet för eleverna i skolan och stärkt deras självförtroende. Hon menar att de vågar vara sig själva och inte skäms för den de är. Detta kan man tolka som de både vågar visa sin personlighet och vilken kulturell bakgrund de har. Hon säger att bildkonst kan vara ett sätt som eleverna i skolan kan börja lära känna varandra genom (Lise Bache, intervju, 2018-11-26).
I tidningen Kreativa skolan berättar Lise Bache om att i Human Rights delprojekt “Så in i norden för en bättre planet” fick elever skapa ett slags självporträtt, vilket är beskrivet mer detaljerat tidigare i detta arbete. Med utgångspunkt i självporträttet skulle eleverna även skriva en dikt om sådant som är viktigt i deras liv. Lise Bache nämner till exempel att någon valde att skriva sin dikt på sitt modersmål först och översatte den sedan till svenska. Hon säger att det bidrar till språkträning, då bilden ger inspiration till vad man kan skriva och på så vis kommer orden till en
(Kreativa skolan 2017, 16). Hon berättar dessutom i intervjun att en elev sagt att man genom konsten lär känna sig själv och att det då blir lättare att lära känna andra personer.
En annan sak hon nämner är att det vid denna typ av uppgifter ibland förekommer att elever använder symboler som på något sätt är kränkande mot andra och då får hon som pedagog diskutera detta och förklara att detta inte är i enlighet med skolans värdegrund, vilket kan vara ett sätt att arbeta för att motverka rasism, kränkande behandling och diskriminering. Hon säger att detta samtidigt är en svår fråga eftersom att eleven i ett demokratiskt samhälle har rätt att uttrycka sin åsikt, men samtidigt så har skolan en policy att man måste motverka kränkande behandling, vilket gör att detta är en möjlighet att föra dialoger kring ämnet och försöka skapa förståelse för varandra (Lise Bache, intervju. 2018-11-26).
Eva Nordlöf berättar att några av ungdomarna som deltog i Hammarö konstförenings
integrationsprojekt tyckte att det var så roligt med bildkonst att de ville deltaga i Ung Kultur Möts (UKM), så detta var något föreningen hjälpte dem med. På UKM fick de träffa
svenskfödda ungdomar i sin egen ålder. Någon av dem ställde även ut sin konst på Uno i Karlstad, så det har således blivit att några av ungdomarna fortsatt skapa konst efter projektet.
En annan sak Eva Nordlöf nämner gällande projektet är att det varit mycket givande att träffa ungdomarna som deltog och se dem deltaga i aktiviteten. De tillfällen då de träffats har även varit en möjlighet för ungdomarna att få träna på att tala svenska. Hon kallar språkträningen för en bieffekt av projektet, men i en positiv bemärkelse.
Hammarö konstförenings ordförande säger att de målarträffar de haft både i konstföreningens lokal och på HVB-hemmet har bidragit till att ungdomarna fått lära sig om måleritekniker, men även att det varit ett tillfälle för dem att få lära sig svenska, samt att de genom konsten har kunnat uttrycka och dela med sig av de svåra upplevelser de varit med om. De har till exempel visat upp bilder från sina tidigare hem. Ordföranden anser att dessa möten har bidragit till ett utbyte av erfarenheter och funderingar, som har skett på en ömsesidig nivå (Svenska konstföreningar u.å).
2.3 Analys och tolkning av resultatet
I föregående del presenterades det resultat som framkommit av intervjuerna och de dokument samt tidningsartiklar som använts. Härnäst kommer detta att analyseras och tolkas med hjälp av bland annat kvalitativ innehållsanalys och teorier såsom Skot-Hansens modell, kvalitetsbegrepp och andra teoretiska utgångspunkter.
2.3.1 Projektens legitimeringsgrunder
I detta första avsnitt i analysdelen kommer fokus att ligga på bildkonstens roll i
integrationsprojekten. Inledningsvis kan en se till Region Värmlands utlysning av projektmedel där de ville att nyanlända skulle välkomnas till Värmland genom insatser från civilsamhället. I detta fanns alltså enbart ett instrumentellt syfte och det fanns ingen specifik ram för vilket medel som skulle brukas. Det vill säga att det inte var fokus specifikt på kultur, utan även andra typer av aktiviteter kunde utföras. Regionens viktigaste utgångspunkt i bedömandet av vilka som beviljades projektmedel verkar ha varit att det skulle vara ett genomförbart projekt i enlighet med den utlysning som gjordes, som de kallar för Verksamheter i samverkan för integration (Region Värmland 2015, 1).
Det första en kan se vid en undersökning av motiveringarna för projektet Human Rights olika delar är att de har ett tydligt instrumentellt syfte och mål när man analyserar texten med de teoretiska begreppen baserade på Skot-Hansens modell. I projektets motiveringar beskrivs det explicit att bildkonsten är det verktyg som ska användas för att uppnå de önskade målen, vilka är exempelvis att motverka rasism och kränkande behandling (Human Rights -De ungas vårsalong -16), skapa möten mellan människor samt bidra till medmänsklighet och tolerans (Ansökan Human Rights). Detta är dock inte instrumentellt utifrån vad som beskrivs Skot-Hansens modell, utan från det sociala instrumentella begrepp som Sven Nilsson beskriver som nästa steg i
utvecklingen från Skot-Hansens teori (Nilsson 2003, 450).
I viss mån har det även funnits bildning i projektet genom att barnen och ungdomarna som deltog i projektet fått möta konstnärers verk, vilket sedan blivit en inspiration när de själva skulle skapa. Lise Bache säger under intervjun att eleverna fick se verk av konstnärerna Jason de Claire
ungas vårsalong -16” (Lise Bache, intervju, 2018-11-26). De som deltog i “Så in i Norden för en bättre planet” fick lära sig lite om konsthistoria inför sitt arbete med självporträtten genom att dessa var inspirerade av Giuseppe Arcimboldo (Human Rights -Så in i Norden för en bättre planet). Det fanns därigenom ett något humanistiskt perspektiv i dessa delprojekt. Dessutom finns även en koppling till läroplanen i dessa delprojekt som gjorts i Arvika kommuns skolor (Human Rights -De ungas vårsalong). Även detta indikerar ett bildningsperspektiv. I de mål från läroplanen som nämns i projektbeskrivningen för “De ungas vårsalong” finns även ett
sociologisk perspektiv, då det nämns att det är viktigt att barnen och ungdomarna ska kunna samspela med andra med utgångspunkt i kunskap om varandras olikheter såsom kultur, religion, livsvillkor med mera (Human Rights -De ungas vårsalong). Detta kan relateras till den kulturella demokrati som Skot-Hansen skriver skulle genomföras på 1970-talet, där alla former av kultur skulle ses ha lika värde och även människor med olika bakgrund (Skot-Hansen 1999, 13). Även projektets syfte och mål kan relateras till detta, då bland annat hänsyn för andra människors värde och att bidra till empati och förståelse mellan människor med olika bakgrund (Human Rights -De ungas vårsalong).
Konsten i de olika delprojekten har haft specifika mål eller teman, såsom att maskerna och dockorna som skapades i samband med workshopen som Arabiska Teatern höll skulle användas till dramatisering som ungdomarna själva skapade. Maskerna hade dessutom temat “hjälten i ditt liv” (Projektrapport Human Rights). Inför “De ungas vårsalong” skapades konst med inspiration från de olika konstnärer som nämns i stycket ovan (Lise Bache, intervju, 2018-11-26). Konsten har således i dessa olika delar av projektet använts till något mer än bara konstskapande. Dock har det ändå funnits utrymme för ungdomarna att sätta sin egen prägel på uppgiften/temat. Detta kan relateras till det Skot-Hansen skriver i den sociologiska rationaliteten om att de eftersatta grupperna skulle få uttrycka sin egen kultur genom skapande (Skot-Hansen 1999, 13).
Även Hammarö konstförenings projekt har ett instrumentellt syfte och mål genom att de vill använda konsten för att välkomna flyktingar till Värmland. De nämner även att projektet ska bidra till språkträning. De vill även använda konsten i ett hälsoperspektiv för att hjälpa
ungdomarna som kan ha svåra erfarenheter slappna av. Dock verkar det i ansökan även finnas en bildningsaspekt, då det nämns att ungdomarna ska få prova på olika tekniker för att skapa konst samt att lära sig om olika konstformer (Projektansökan Kulturprojekt med asylsökande på Hammarö). Detta kan således relateras till humanistiskt motiverad konst. I intervjun med Eva
Nordlöf framkommer även att ungdomarna har till stor del fått ägna sig åt eget skapande genom att använda de konsttekniker som de valde själva, exempelvis att några ville måla med akrylfärg och några ville skissa med blyerts (Eva Nordlöf, intervju, 2018-08-07). I detta finns ett
sociologiskt perspektiv, då denna av Skot-Hansens rationaliteter handlar om eget skapande. Dessutom hör Hammarö konstförening under kategorin civilsamhället, vilket även Region Värmland lade vikt vid gällande vilka som fick söka projektmedlet. Således om man ser till utförandet av projektet så verkar det till stor del sociologiskt motiverat, på grund av fokus på eget skapande, men i projektansökan framhålls projektet och konsten som mer instrumentell med humanistiska inslag. Hammarö konstförening har i högre utsträckning ägnat som åt vad som kallas “konst för konstens skull” i sitt projekt än vad det varit i Human Rights, då ungdomarna fått skapa helt fritt, utan några instruktioner om vad de ska skapa (Eva Nordlöf, intervju,
2018-08-07). Dock kan man inte se hela projektet som konst för konstens skull, då det funnits ett tydligt kulturpolitiskt syfte med det hela, det vill säga det socialt instrumentella syfte som nämns ovan. I den tidigare forskning jag redovisat för skriver Geir Vestheim om att all kulturpolitik är instrumentell eftersom den ska ha en positiv inverkan på samhällsmedborgarna (Vestheim 2009, 63). Detta stämmer in på denna typ av projekt, då projektskaparna vill bidra till att de som invandrat blir delaktiga i samhället.
2.3.2 Bildkonstens bidrag till integration
I detta avsnitt har jag använt mig av Henrik Kaare Nielsens tolkning av begreppet integration som en av mina utgångspunkter, det vill säga att integration handlar om “fredelig sameksistens samt en basal gensidig anerkendelse og konstruktiv, dialogisk udveksling på tværs af kulturelle forskelle” (Nielsen 2017, 47), det vill säga att det handlar om att kunna förstå varandra och leva tillsammans. Vad gäller hur bildkonst anses främja integration så finns det några likheter mellan det som de tre respondenterna sagt. Samtliga tar upp språkträning som en positiv effekt av aktiviteten i projekten, men de nämner något olika saker gällande vad det är som bidragit till träningen, vilket kan tyda på att projektens olika arbetssätt haft inverkan på detta. Ann Lundqvist beskriver bilden som ett hjälpmedel för kommunikationen i de delar hon arbetat med i Human Rights (Ann Lundqvist, e-post, 2018-08-03). Lise Bache nämner det arbetssätt som funnits i “Så in i Norden för en bättre planet” där ungdomarna först arbetat med att skapa ett självporträtt och sedan skrivit en text utifrån det. Här fanns även utrymme för elever med annat modersmål än svenska att först skriva texten på sitt språk och sedan översätta den (Kreativa skolan 2017, 16).
Eva Nordlöf indikerar att mötet varit det viktiga för språkträning i Hammarö konstförenings integrationsprojekt (Eva Nordlöf, intervju, 2018-08-07). I det sistnämnda fallet framhävs inte bildkonsten specifikt som ett medel för att bidra till språkträning, utan snarare själva mötet. Detta perspektiv kan möjligtvis bero på Nordlöfs bakgrund som språklärare. I Hammarö
konstförenings projektansökan uttrycks det att det som kan främja språkinlärning är samtalen under aktiviteten (Ansökan Kulturprojekt med asylsökande på Hammarö). Detta kan tolkas som att de separerar på konsten och språkträningen, det vill säga att språkträningen inte nödvändigtvis är beroende av konsten som ett medel för att uppnå detta.
För att vidare diskutera det som Ann Lundqvist nämnde med att bilder kan hjälpa till med kommunikation så är även detta något återkommande i intervjuerna och även i den intervju som Sveriges konstföreningar gjort. Hammarö konstförenings ordförande nämner att konsten kan bidra till förståelse mellan personer som inte förstår varandras språk (Svenska konstföreningar u.å). Även Lise Bache säger att bilder kan vara ett sätt att säga något på när man inte kan
använda ord för att göra sig förstådd (Lise Bache, intervju, 2018-11-26). Bildkonsten kan således vara ett kommunikationshjälpmedel utifrån samtliga respondenters perspektiv. Dock verkar bildkonstens egen potential som kommunikationsmedel utnyttjats mer i Baches och Lundqvists projekt genom det arbetssätt de haft, vilket möjligtvis skulle kunna bero på bland annat Lise Baches bakgrund som bildlärare. Att kunna kommunicera och förstå varandra är betydelsefullt för att kunna uppnå den dialog som Nielsen nämner i sitt perspektiv på integration (Nielsen 2017, 47).
Något annat som är återkommande i intervjuerna och dokumenten är att bildkonsten kan bidra till att skapa möten mellan människor. Ann Lundqvist nämner att bildkonsten kan hjälpa människor att mötas och prata med varandra utan stora krav (Ann Lundqvist, e-post,
2018-08-03). I Projektbeskrivningen för “De ungas vårsalong” är utställningen ett sätt att skapa mötesplatser (Human Rights -De ungas vårsalong). Dessa hänger ihop då konsten i utställningen kan skapa samtal mellan besökarna. Eva Nordlöf berättade om hur några av ungdomarna efter projektet ville deltaga i UKM, där de sedan fick träffa andra ungdomar i sin egen ålder (Eva Nordlöf, intervju, 2018-08-07). I detta fall var det projektdeltagarnas intresse för konst, vilket möjligtvis har kunnat uppstå genom projektet eller så har de haft det tidigare, som ledde till möten.
2.3.3 Paternalism och autonomi
För att vidare undersöka intergrationsperspektivet i projekten har jag även analyserat deltagandet genom de teoretiska begreppen paternalism och autonomi. För Hammarö konstförenings
integrationsprojekt nämner Eva Nordlöf att ungdomarna fick anmäla sig om de ville deltaga i aktiviteten, dock var det så att en del av de anmälda inte kom av olika anledningar när träffarna var i föreningens lokal, så då valde de istället att ha dessa på hvb-hemmet där ungdomarna bodde, för att de skulle kunna vara med under den tid de själva ville (Eva Nordlöf, 2018-08-07). Det var således ett autonomt deltagande då det inte fanns något tvång från föreningens sida att ungdomarna skulle vara med.
I projektet Human Rights fick ungdomarna, som deltog i de två workshops som gjordes
tillsammans med Arabiska teatern, anmäla sig och det fanns ett begränsat antal platser eftersom att de transporterades från Glava med buss. De blev även inbjudna till att deltaga i “De ungas vårsalong”. Dessutom fick även barn och ungdomar från Bildskolan Pilen förfrågan om de ville vara delaktiga i detta (Lise Bache, intervju, 2018-11-26). Det fanns således autonomi gällande deltagandet i och med att arrangörerna ville att deltagandet skulle vara frivilligt. Vad gäller “Så in i Norden för en bättre planet” så var detta ett skolprojekt och ingick bland annat i
ungdomarnas bildundervisning, så i detta förekommer mer paternalism, vilket anses vara naturligt i denna typ av miljö eftersom elevernas kunskapsmål är bestämt på en statlig nivå och deltagande i skolans undervisning är obligatoriskt. Samma sak gäller för deltagandet bland elever från Arvika kommuns skolor som deltog i arbetet med och inför “De ungas vårsalong”.
2.3.4 Integration, assimilering, mångfald och interkulturella utbyten
Projekten har genom detta arbete kallats för integrationsprojekt, men i denna del analyseras projekten med hjälp av definitionerna av begreppen integration, assimilering, interkulturella utbyten och mångfald. Inledningsvis så har konsten i de olika delprojekten i Human Rights varit delvis förbestämd genom de olika teman som funnits, men med utrymme för att barnen och ungdomarna skulle kunna skapa konsten på det sätt de själva velat. Ungdomarna fick skapa masker och dockor inom det projekt som gjordes för de som bodde på flyktingboende i Glava (Projektrapport Human Rights). För “De ungas Vårsalong” fick eleverna skapa olika typer av konst beroende på vilken skola och årskurs de gick i. Här fick de skapa bland annat med inspiration av professionella konstnärers verk, vilket nämns i texten ovan (Human Rights -De
ungas vårsalong). I “Så in i Norden för en bättre planet” var självporträtt i fokus (Human Rights -Så in i Norden för en bättre planet). Även om dessa teman var förbestämda fanns det utrymme för att eleverna ändå göra konsten personlig genom att använda sådana uttryck som de själva ville, exempelvis att de kunde fylla självporträttet med föremål de tyckte om eller sådant som var viktigt för dem. Genom detta kunde eleverna visa sin egen personlighet eller kultur, vilket gör att detta således kan ses som integration, då eleverna här får utbyta sina erfarenheter, vilket gör att det huvudsakliga inte blir fokus på någon specifik person som anses vara avvikande jämfört med de andra om man ser detta ur Tesfahuney och Grips perspektiv (Tesfahuney och Grip, 2). Det blir på så vis en dialog mellan människor från olika kulturer. Detta gäller dock specifikt i dessa skolprojekt eftersom de inte enbart fokuserar på integration, utan snarare att belysa mänskliga rättigheter. Det kan dock vara svårt att tillämpa Tesfahuney och Grips kritiska perspektiv på integration vid skapandet av ett projekt där det huvudsakliga syftet är integration. Inom svensk kulturpolitik har mångfald införts som ett mål i de kulturpolitiska målen, där även etniska minoriteter ska bli inkluderade i kulturlivet och ha jämlika möjligheter till kulturaktiviteter (Kulturanalys 2015, 12-13). “De ungas vårsalong” är ett exempel på ett projekt där detta
perspektiv tillämpas genom att både eleverna från kommunens skolor och asylsökande barn och ungdomar fick vara delaktiga.
I “De ungas vårsalong” deltog både barn och ungdomar från kommunens skolor och asylsökande med sin konst. Det kan även ses som interkulturella utbyten, då det fanns fokus på att skapa möten mellan människor med olika bakgrund eller erfarenheter (Human Rights -De ungas vårsalong). Detta kunde ske både genom konsten som uttryck och genom eventuella samtal. Det fanns möjlighet för ungdomarna att möta personer i sin egen ålder med en annan kulturell bakgrund genom att projektet både innefattade asylsökande och svenskfödda.
Inom Hammarö konstförenings projekt har det varit stort fokus på eget skapande (Eva Nordlöf, intervju, 2018-08-07). Här fanns således utrymme för ungdomarna att dela med sig av sina erfarenheter eller uttrycka sig på något annat sätt som de själva ville. Det fanns därigenom ett visst utrymme för social integration genom konsten, samt även kulturella utbyten genom de möten som var mellan projektdeltagarna och projektskaparna. Eva Nordlöf nämner dock att ungdomarna integreras bäst med personer i sin egen ålder, vilket inte fanns under de träffar som var i projektet, men hon säger att föreningen hjälpte de som var intresserade att deltaga i UKM (Eva Nordlöf, intervju, 2018, 08-07). I detta fall blev sålunda det intresse för konst som möjligen
