Medie- och kommunikationsvetenskap C-uppsats
Författare: Elisabet Åberg, V11MKand Handledare: Merja Ellefson
Abstract
Denna uppsats undersöker vilken världsbild SVT Rapport förmedlar. Frågeställningarna som uppsatsen tar upp är följande; Vilka världsdelar syns? Vad handlar nyheterna om? Vem uttalar sig? Hur framställs människor och deras samhällsklimat?
För att försöka besvara dessa frågor används en kombination av kvantitativ och kvalitativ metod. Studien tar avstamp i en kvantitativ innehållsanalys med ett kodschema som innehåller 225 inslag från SVT Rapport under perioden april 2010 till och med mars 2011. Variablerna är världsdel, land, huvudämne och källor.
Den kvalitativa innehållsanalysen utförs med hjälp av en semiotisk analys. Paradigm,
syntagm, denotation, konnotation och metonymi är centrala begrepp i denna del av uppsatsen. Undersökningen stödjer sig på teorier om nyheter och nyhetsvärdering. Jaap van Ginneken, Anna Roosvall, Johan Galtung och Marie Holmboe-Ruge är några av medievetarna som har bistått med teorier här.
Studien visar att Rapports nyhetsrapportering, under det undersökta året, inte är
proportionerlig med jordens befolkningsspridning. Västeuropa, Mellanöstern/Nordafrika och Nordamerika är de världsdelar som syns mest, medan folkrika Asien inte syns lika mycket. Regionerna förekommer i olika sammanhang. Bevakningen av Mellanöstern handlar vid denna period till exempel främst om krig och väpnad konflikt och från väst kommer nyheter om politik och ekonomi.
Den stora skillnaden ligger dock i hur världsdelarna porträtteras. Den semiotiska analysen visar att det är lättare för tittaren att sympatisera med personer som tillåts synas, uttrycka sig och visa känslor.
Slutsatsen blir att utrikesrapporteringen är snedvriden och att detta beror på en rutinmässig nyhetsvärdering.
Nyckelord: Public service, utrikesnyheter, nyhetsvärdering, tv, SVT, Rapport, världsdelar, källor, semiotik, kvalitativ innehållsanalys, kodschema, denotation, konnotation, kvantitativ Innehållsanalys.
Innehåll
1. Inledning 3
1.1 Syfte och frågeställningar 3
1.2 Material och avgränsningar 4
1.3 Bakgrund: Om SVT 5
2. Teoretisk ram 6
2.1 Varför är utrikesnyheten intressant att studera? 7
2.2 Hur blir en utrikesnyhet till? 8
2.3 Vad handlar utrikesnyheten om? 11
3. Metod 14
3.1 Det kvantitativa kodschemat 15
3.2 Den semiotiska analysen 17
4. Resultatredovisning 19
4.1 Den kvantitativa innehållsanalysen 20
4.1.1 Vilka delar syns mest respektive minst? 20
4.1.2 Ju längre bort desto mer elände? 22
4.1.3 Ju längre bort desto fler elitpersoner? 24
4.2 Tabellsammanfattning 25
4.2 Den kvalitativa innehållsanalysen 25
4.2.1 Inslag ett: Libyen 25
4.2.2 Inslag två: Japan 29
4.2.3 Inslag tre: USA 31
5. Slutdiskussion 34
5.1 Vilka delar av världen får synas i Rapport? 34
5.2 Vad, det vill säga vilka ämnen, får fylla medieutrymmet? 36 5.3 Vem får uttala sig – och därmed representera världsdelen? 37 5.4 Hur framställs människorna och deras samhällsklimat? 38
5.5 Slutord 39
6. Källförteckning 40
1. Inledning
Som praktikant på SVT i Karlstad hösten 2010 fick jag en inblick i hur (åtminstone lokal) nyhetsrapportering görs. Nyhetsvärderingen intresserade mig och jag funderade mycket över alla val och beslut som ledde fram till de inslag som sedan sändes. Det blev tydligt att den bild av Värmland jag, som reporter, förmedlade till värmlänningen berodde på allt från intervjupersoners tillgänglighet, ord- och bildval till tidsramar. Den information jag kom hem till redaktionen med var alltid mycket mer omfattande än den som fick plats i rutan.
Eftersom vi människor inte kan vara på alla platser i världen (eller i Värmland för den
delen) på en och samma gång, kan vi inte ha en exakt bild av vad som händer i alla länder. För att få en uppfattning av omvärlden har vi nyhetsrapportering till vår hjälp. Jag vågar till och med påstå att många människor skapar sig en personlig inställning till händelser på andra sidan jorden genom utrikesnyheter.
Journalistiken gör en nyhetsvärdering åt oss och sållar bland händelser, beslut och berättelser. Men inte heller nyhetsrapporteringen kan ge oss en helhetsbild av omvärlden. För det finns det varken tid, kapacitet eller pengar. Frågan som den här uppsatsen berör är därför vilka glimtar av världen vi får se.
1.1 Syfte och frågeställningar
Uppsatsens huvudfråga är vilken världsbild SVT Rapports utrikesnyheter förmedlar. Med andra ord vilken bild av andra människor och samhällen i världen den svenska tittaren får genom tv- programmet. Frågan är stor och jag gör inget anspråk på att besvara den helt och fullt. Istället kommer uppsatsen att kretsa kring följande underfrågor;
Vilka världsdelar syns? Vad handlar nyheterna om? Vem uttalar sig?
1.2 Material och avgränsningar
Nedan presenteras de urvalsprinciper som har använts för studien. Uppsatsen ska försöka besvara sina frågor genom en kombination av kvantitativ och kvalitativ metod: Genom ett kodschema och en semiotisk analys.
Anledningen till att Rapport har valts som studieobjekt är att det är Sveriges största nyhetsprogram. (MMS Årsrapport 2010)
Analysen av Rapports utrikesnyheter begränsas här till en period av ett år. Inslag från och med april 2010 till och med mars 2011 undersöks. Det är från huvudsändningarna, Rapport 19:30, som inslagen hämtas. För att begränsa ytterligare räknas inte material från A-ekonomin och vädret in.
Inslagen som undersöks i den kvantitativa delen har tagits fram strategiskt genom syntetiska veckor. De första inslagen kommer från måndagen vecka 14, 2010, de andra från tisdagen vecka 15, de tredje från onsdagen vecka 16 och så vidare. Analysenheterna innefattar alla telegram, ”palinare” (kortare bildinslag till vilken studioreportern läser texten i
direktsändning) och inslag som finns i Rapports körschema (vilket är en lista med dagens sändning i det interna SVT-nätverket) för sändningen. Liverapporter från reportrarna räknas dock inte in. Dels för att begränsa undersökningen, dels för att de är en sorts kommentar som ofta hänger ihop med ett föregående inslag.
För enkelhetens skull kallas från och med nu alla analysenheter i den kvantitativa studien för inslag.
Till undersökningens andra del har tre inslag valts ut för en djupare analys. De är alla
exempel på inslag från platser som utmärker sig i den kvantitativa analysen. De utmärker sig genom att handla om delar av världen som frekvent dyker upp i rapporteringen och samtidigt ofta handlar om ett visst ämne, då den kvantitativa analysen påvisat ett samband mellan landet eller regionen och huvudämnet i inslaget.
Inslagen är valda efter en snabb överblick av nyhetsklippen på SVT Play. Det första relevanta Rapportinslaget tidsmässigt bakifrån, det vill säga från och med mars 2011, har valts ut. Detta
för att få så aktuella inslag som möjligt.
För bakgrundsinformation har även en kort intervju med SVT:s utrikeschef Ingrid Thörnqvist gjorts på redaktionen i tv-huset. Det var ingen vetenskaplig djupintervju utan ett samtal för bakgrundsfakta.
1.3 Bakgrund: Om SVT och Rapport
För att förstå vad det är som denna studie undersöker – utrikesnyheterna i SVT Rapport – är det också viktigt att förstå varifrån dessa kommer. Därför följer en kort bakgrundsinformation av SVT, public service samt Rapportredaktionen och dess ambitioner.
Sveriges television är, tillsammans med Sveriges radio och UR, ett av tre public serviceföretag i Sverige. (svt.se)
”Tanken bakom begreppet public service är att alla medborgare i ett demokratiskt land ska få tillgång till opartisk och mångsidig information inom en mängd olika områden.” (Ibid)
SVT Rapport innehåller cirka 40 % utrikesnyheter (ibid). Redaktionens ambition är att inte
bara skildra hemskheter och kaos. Programmet ska också ge en bild av bland annat länders ekonomiska tillväxt och samhällens utveckling. Människor som har gjort något för att ta sig ur elände får gärna komma till tals. Ett direktiv reportrarna får är att undvika ett
offerperspektiv när de porträtterar människor runt om i världen (Thörnqvist).
– Det är journalistiskt intressant med avvikelser. Men då också positiva avvikelser, säger utrikeschefen.
Det här är något som redaktionen arbetar aktivt med. Basen i Mellanöstern är till exempel flyttad från Amman till Istanbul för att ge en bättre bild av länder som Turkiet, Afghanistan och Irak samt för att inte överbevaka Israel-Palestinakonflikten i förhållande till resten av händelserna, skeendena och relationerna i regionen. (Thörnqvist)
En ny serie av inslag – ”Det nya Afrika” – där människoöden i områden med ekonomisk tillväxt ska speglas är ytterligare ett exempel på redaktionens ansträngningar för att nå
ambitionen. (Ibid)
Så här står det på SVT:s hemsida:
”Varför finns det inte fler glada nyheter?
Ja, det undrar vi ibland själva också. Tyvärr finns det fler stora nyheter av negativ karaktär. Men vi är medvetna om att det behövs båda sorterna och arbetar aktivt för att hitta även de goda exemplen.
Efter vilka kriterier bedömer man nyheter?
Det finns en gammal enkel beskrivning av vad som är en nyhet; om en hund biter en man är det ingen nyhet, men om mannen biter hunden är det något att skriva om. Visst är det som avviker från det vanliga ofta intressantare, men ännu större betydelse för nyhetsvärderingen är att händelsen eller företeelsen ska vara viktig och beröra många människor.
Så här står det i t ex Rapports policy: 'Rapport ska redovisa nyheter, skildra händelser och belysa skeenden som är viktiga för många människor, nu eller i framtiden. Inslagen ska engagera både känsla och tanke hos tittaren och så långt möjligt sättas in i ett sammanhang.' ”(svt.se)
I sin budget har utrikes 50 000 000 kronor, vilket är mer än vad till exempel konkurrenten
TV4 har att tillgå. Förutom eget material använder Rapport bilder och intervjuer från Reuters, APTN och EBU (Den europeiska tv-unionen med public service-kanaler i Europa).
(Thörnqvist)
2. Teoretisk ram
Teorin är den kunskap som stöttar upp studien och sätter den i ett perspektiv. Den teoretiska ramen är också till för att ge en definition av vad en nyhet och en utrikesnyhet är samt hur de blir till.
2.1 Varför är utrikesnyheten intressant att studera?
”Nyheter är inte vad som händer, utan vad någon berättar för oss har hänt eller kommer att hända"
(Leon V. Sigal genom van Ginneken 2007:85)
Nyheter är det främsta material människor använder sig av för att lära sig och skapa sig en bild av omvärlden (Kovach & Rosenstiel 2001:37). En utrikesnyhets uppgift är
kunskapsproduktion om "de andra" och handlar om det som händer utanför den egna nationen (Roosvall 2005:70).
Även om nyhetsmedierna hjälper oss att definiera vårt samhälle, är journalistiken inte allsmäktig i dag. Internet har gjort det möjligt att ta reda på mer och mer på egen hand. Men teknikens snabba utveckling har inte förminskat journalistens roll, snarare förändrat den. Faktum är att i och med internets enorma nyhetsflöde är nyhetskonsumenten, kanske mer än någonsin, beroende av medier som sorterar information åt honom eller henne. Journalistiken säger numer inte vad allmänheten bör veta, utan fungerar som en kvalitetsstämpel efter gallring, källkritik och begriplighetsgörande av händelser jorden över. Journalisten är, kort och gott, ett slags forumledare för dagens gränsöverskridande kommunikation. (Kovach & Rosenstiel 2001:24)
En studie av de amerikanska Kovach och Rosenstiel konstaterar att journalisten ofta säger
sig ha publiken som arbetsgivare. I och med att det är tittaren/läsaren/lyssnaren som
journalisten arbetar för, och journalistens ambition därför är att ge folk vad de vill ha, berättar journalisten bara om områden av samhället som publiken redan känner till, menar forskarna. (2001:174)
Svenska Roosvalls avhandling kommer också den fram till att utrikesnyheter bekräftar läsarens befintliga bild av världen (2005:327).
Nederländska van Ginneken förklarar sin syn på saken genom att skriva att idén om att mediet finns till för publiken är en kliché; Det finns många människor som inte har något medium där de får komma till tals, eftersom vissa format är mer lönsamma än andra (2007:52). För det är i mångt och mycket ekonomin som styr, vilket är något som vi återkommer till.
att rapportera sanningen (2001:24). Och det är just sanningsanspråket som skiljer
journalistiken från övrig kommunikation. Men sanningen är komplex och är det går inte att sätta ett likhetstecken mellan den och nyheter. En historia kan berättas på många sätt men samtidigt vara sann. Det handlar då om vilken del av verkligheten – ”sanningen” – som återges (2001:4042).
van Ginneken menar att nyheter aldrig kan bygga på fakta som står för sig själva, utan att de fakta som finns byggs upp av människan. Han eller hon kan nämligen inte undgå att präglas av en världsbild som kommer från en samhällsapparat, en kultur, ett språk, en nationalitet, en etnicitet, ett kön, en klasstillhörighet och så vidare. Dessa faktorer leder till en viss världsbild och gör att nyhetsmakaren ser och betonar vissa saker men ignorerar andra helt (van
Ginneken 2007:15).
2.2 Hur blir en utrikesnyhet till?
Det publiken får se på tv är uppbyggt av val gjorda av flera människor i nyhetsprocessen (Selby & Cowdery 1995:3-4). Bland andra en fotograf, en reporter och en redaktör. Nyheter är därför inte bara en objektiv summering av dagens händelser, utan en social och kulturell produkt (Selby & Cowdery 1995:122).
Till skillnad från de regionalfokuserande nationella nyheterna är internationell nyhetsbevakning i stort sett universell (van Ginneken 2007:142). Vissa skeenden och relationer ute i världen observeras och bevakas noggrant och konstant medan andra inte uppmärksammas alls (van Ginneken 2007:16).
Två hypoteser, signerade forskarduon Galtung och Ruge, är att ju längre bort något händer, desto mer tenderar innehållet att handla om samhällets elit samt att ju längre bort nationen ligger, desto mer negativa är de rapporterade händelserna (Roosvall 2005:18-19).
Den skandinaviska studie som van Ginneken tar upp, även den av Galtung och Ruge,
identifierar tolv faktorer som påverkar nyhetens vara:
om en händelse som ovisst utvecklar sig över veckor, månader eller år. Ju mer passande händelsens tidsperiod är för mediets tidsramar, desto större är sannolikheten att händelsen blir en nyhet. Ju kortare nyhetshändelser, desto snabbare händelseförlopp önskas, skulle vi kunna sammanfatta. (Galtung & Ruge 1965:64-91, van Ginneken 2007:28-29)
2. För det andra spelar händelsens storlek och intensitet in för att den ska ta sig över
nyhetströskeln. Omfattning och amplitud bestämmer i och med det även nyhetsstorlek. (Ibid)
3. En tredje faktor är tydlighet. Nyheten ska vara lätt att placera i en kategori och lätt att förstå. (Ibid)
Roosvall skriver om normalitet och avvikelse. Det har stor betydelse för vad som blir en nyhet, menar hon. Allt som rapporteras relateras till det "normala". En nyhet är något som avviker från det normala, men som bara avviker så pass litet att den fortfarande går att förstå. Det hela måste gå att greppa (Roosvall 2005:26). Det tidigare nämnda ”om en människa biter en hund så är det en nyhet” kan tjäna som ett exempel här.
4. Galtungs och Ruges fjärde faktor är meningsfullhet. Nyheten ska vara kulturellt närliggande och bekant. (Galtung & Ruge 1965:64-91, van Ginneken 2007:29)
5. Nummer fem är förutsägbarhet. Någon ska ha förutsett eller vilja att något ska ske för att det ska bli en nyhet. (Ibid)
6. I kontrast med den femte faktorn menar Galtung och Ruge att oväntade händelser också har högt nyhetsvärde, om inte ännu högre än det förväntade. (Ibid)
7. Kontinuitet är en sjunde faktor. Om något har varit i ”löpet” en gång har det mycket större chans att tas upp igen. (Ibid)
8. Komposition är ett åttonde faktor, eftersom nyhetssändningar strävar efter en aptitlig blandning av ämnen. (Ibid)
nionde och ett tionde skäl till varför något blir en nyhet. (Ibid)
11. Den elfte faktorn som studien tar upp är personifiering, vilket innebär att människor får exemplifiera något som är större än de själva, en struktur i samhället till exempel. (Ibid)
12. Den tolfte och sista saken som spelar in är negativitet. Dåliga nyheter är goda nyheter, helt enkelt. (Ibid)
Anledningarna till att negativa nyheter lättare hamnar i nyhetssändningar är flera. De negativa nyheterna passar till exempel ofta in i tidskriteriet; Det går fort för ett flygplan att flyga in i ett hus, men lång tid att bygga upp huset igen. De negativa händelserna är också ofta negativa för alla, medan de positiva kan vara mer dubbeltydiga och inte positiva för alla, menar Galtung och Ruge. De negativa nyheterna är dessutom oftare oväntade. (Galtung & Ruge 1965:69-70)
Vad som blir en nyhet varierar från dag till dag. Något så enkelt som en sjukskriven reporter kan påverka dagordningen. För vad som hinns med att göra är naturligtvis bland det viktigaste för den redaktionella organisationen. (Allern 2002)
På samma sätt som mindre nyheter får ta plats en nyhetsfattig dag, flyttas de undan om något stort och anmärkningsvärt oväntat händer. Medier bevakar nämligen sällan fler än två
konflikter eller katastrofer samtidigt. (Ibid)
Vem som får komma till tals beror på tre (västerländska) kriterier: Auktoritet, tillförlitlighet
och tillgänglighet (egen översättning). Intervjupersoner med auktoritet är människor högt upp i ledningar och hierarkier. De brukar också vara de personer som anses vara tillförlitliga, även om de egentligen inte alltid talar sanning. Trovärdigheten är alltså ofta knuten till en
förutfattad mening. (van Ginneken 2007:88-89)
Tillgänglighetskriteriet innefattar både en fysisk och psykisk tillgänglighet. Det måste vara en person som går att få tag på och som kan uttrycka sig på ett begripligt sätt. Oddsen borde alltså vara goda för en medievänlig och medietränad chef som jobbar relativt nära
När "vanligt folk" får synas är det inte sällan i enkäter, så kallade voxpops. Dessa är ofta gjorda i återkommande miljöer, kanske på ett centralt torg i någon stad för att ge ett exempel, och reportern har tidigt en klar bild av vad hon eller han vill höra (van Ginneken 2007:102).
Både intervjusituationer och bildmaterial är oftast iscensatta och tillrättalagda (van Ginneken 2007:188). För effektivitetens skull blir sedan den oväntade eller den väntade händelsen förpackad i ett rutinmässigt format. Nyheter blir generellt sett presenterad i en bekant paketering. (Allern 2002).
2.3 Vad handlar utrikesnyheten om?
"Utrikesjournalistiken är ett nations- och skillnadsfixerat textsystem, en antropologi som överexploaterar vissa skillnader, vilka framträder som förklaringsgrund till ojämlika förhållanden i världen, medan andra endast figurerar implicit."
(Roosvall 2005:325)
Våra begreppsliga ramar bygger på jämförelser, som gör verkligheten tillgänglig för oss. ”Västvärlden”, till exempel, får betydelse när det ställs mot ”orienten” eller ”tredje världen”. Begrepp är bara meningsfulla i en social kontext och används på ett konventionellt accepterat sätt. (Petersson & Robertson 2003:96-97)
Ofta dras det, inom teorin, en parallell mellan kartologi och journalistik. Journalister är
dagens kartritare, menar till exempel Kovach och Rosenstiel. De beskriver hur kartritare för länge sedan ritade drakar, monster och stora valar i de, för dem då, okända delarna av Stilla havet. På samma sätt kan en reporter porträttera det relativt okända. (2001:164)
Kartan ska visa alla delar av samhället, men detta görs inte när det kommer till
nyhetsjournalistikens karta. Ekonomin är avgörande för medierna och eftersom reportrar kostar pengar blir de allt färre. Detta, i sin tur, leder till att det blir svårt att täcka flera delar av samhället. Istället tillämpar medierna "targeting" och nischar sig mot vissa – ofta köpstarka – målgrupper, för maximal ekonomisk effektivitet (Kovach & Rosenstiel 2001:165-168).
Faktum är att utrikesjournalistiken ger en minimal representation av ofantliga geografiska områden, vilket ger en stympad bild av verkligheten (Roosvall 2005:14).
Bild 1: Från Anna Roosvalls avhandling ”Utrikesjournalistikens antropologi: nationalitet, etnicitet och kön i svenska tidningar”: Statistik över svensk press utrikesrapportering 2002. Så här såg världskartan ut för de svenska tidningarna då, enligt Roosvalls forskning. 23 procent av materialet handlade om Västeuropa, men mindre än en procent om Östeuropa. (Roosvall 2005:164)
Bild 2: Från Jaap van Ginnekens ”Understanding global news. A critical introduction”: Världen utifrån befolkningsmängd. Flest människor bor uppenbarligen i Asien. (van Ginneken 2007:48)
De internationella nyheternas främsta källor är nyhetsbyråer och korrespondenter (Roosvall 2005:22). Det innebär att de största nyhetsmakarna finns i nordöstra Amerika och nordvästra Europa, eftersom de mest inflytelserika nyhetsbyråerna finns i New York, London och Paris. Också händelser från andra delar av världen rapporteras genom dessa nyhetsbyråer. (Roosvall 2005:19-20)
Ett annat snedvridet förhållande är korrespondenternas utplacering, i alla fall i förhållande till jordens befolkning. Två tredjedelar av korrespondenterna är utplacerade i Nordamerika och Västeuropa (Roosvall 2005:19-20) vilket är anmärkningsvärt i relation till van Ginnekens redovisning av jordens befolkningsspridning. (Bild 2)
van Ginneken berättar om hur han brukar låta sina studenter rita varsin världskarta. Det
visar sig att de ser olika ut beroende på studentens bakgrund. En japansk student kan till exempel rita världen med Japan som mittpunkt, medan en holländare har sitt hemland i
centrum av sin världskarta. USA blir ofta stort på studenternas kartor. Länder som Storbritannien och Irland tenderar också att bli tydligt definierade. U-länder brukar porträtteras mindre och mindre detaljerat (2007:2-4).
I svensk press är, enligt resonemanget ovan, mycket riktigt, Sverige världens centrum. Resterande länder är av olika vikt. USA och Västeuropa räknas som viktiga. (Roosvall 2005:320). Sydamerika, Sydostasien och Oceanien syns nästan inte alls i
utrikesrapporteringen (Roosvall 2005:158).
De flesta världskartor, återfunna i någon atlas, visar Nordamerika högst upp till vänster. Det
är därifrån ögonen börjar läsa av en bild. Detta blir ett tecken på överlägsenhet. Västeuropa är placerat i övre delen av centrum, vilket också är en "bra" plats (van Ginneken 2007:6). Vad till exempel araber eller japaner, som läser text från höger till vänster, tycker om den teorin framkommer inte av litteraturen.
Det är viktigt att framhålla att kartografi är en vetenskap, men att journalistiken inte är det. Proportion och allsidighet i nyheter är, vilket vi tidigare konstaterat, subjektivt. (Kovach & Rosenstiel 2001:168)
3. Metod
Förhoppningen är här att kombinationen av kvantitativ och kvalitativ metod ska kunna besvara uppsatsens frågor på ett tillfredsställande sätt. För de tre första frågorna (vilka
världsdelar, vilka ämnen och vem som får synas) används kvantitativ metod. Kvalitativ metod används för att försöka besvara den fjärde frågan (hur de syns).
Den första analysmetoden är mer beskrivande medan den andra är mer åt det tolkande hållet (Östbye mfl 2008:17). Detta för att få en stark validitet (giltighet, trovärdighet,
bekräftningsbarhet), det vill säga att undersökningen verkligen mäter det den avser mäta och besvarar de frågor som ställs. (Östbye mfl 2008:40).
De inslag som studeras här ska representera Rapports alla inslag, men kan givetvis aldrig spegla dem exakt. Skillnaden mellan observation och verklighet kallas för mätfel (Östbye mfl 2008:39). För att minimera dessa avvikelser har urvalet gjorts strategiskt och analysenheterna
är så många som möjligt inom uppsatsens begränsningar.
Reliabilitet, som ingår i begreppet validitet, är ett mått på tillförlitlighet och syftar på
kvaliteten i insamling, bearbetning och analys av data (Östbye mfl 2008:40). För att ha en så hög reliabilitet som möjligt har kodschemat testats på ett mindre antal inslag före den stora kodningen. Efter provkodningen kunde då variablerna göras om och anpassas efter
analysenheterna. Det visade sig till exempel att variabeln konflikt behövde nyanseras, så en variabel för demonstration och strejk fick läggas till.
Den stora kodningen har dessutom gjorts i två steg. Detta för att se till att den har varit konsekvent. Den första kodningen var mer detaljerad. En andra kodningen gjordes sedan genom att gå tillbaka och titta på om det fanns några oklarheter från den första kodningen.
Ytterligare åtgärder för en hög validitet och reliabilitet har varit att hämta analysenheterna från grundkällan SVT och att låta kodschemats variabelvärden vara ömsesidigt uteslutande. Om inte har de kompletterats med en övrigt-kategori.
Det största problemet med sådana här undersökningar är den förförståelse som oundvikligen påverkar analysen och gör den subjektiv. Bara valet av variabler och hur analysenheterna kodas utgår från forskaren själv och forskningen kan därmed aldrig bli helt objektiv. Den som utför kodningen är påverkad av sin bakgrund och har redan före undersökningen en
förutfattad bild av det den undersöker, även om ambitionen naturligtvis är att påverkas så lite som möjligt av denna förförståelse.
3.1 Det kvantitativa kodschemat
Genom att koda 225 strategiskt utvalda inslag ges en övergripande bild av
utrikesrapporteringen. Den kvantitativa innehållsanalysen används för att ge en mätbar och verifierbar redogörelse av innehållet (Fiske 2007:181).
Rubrikerna i redovisningen av den kvantitativa studien är hypoteser hämtade från det
teoretiska ramverket (framför allt Galtung och Ruge via Roosvall): Att vissa delar av världen får synas mer än andra. Att ju längre bort regionen som det talas om ligger desto mer negativa blir nyheterna. Att ju mer avlägsen regionen är desto fler elitpersoner får uttala sig.
Analysenheterna, det vill säga inslagen, har kodats efter världsdel och land. Inslagen är
dubbelkodade för att göra variabeln så tydlig som möjlig och därmed höja reliabiliteten. Världsdelarna har delats upp i likadana delar som i Roosvalls avhandling (2005). Detta dels för att kunna jämföra resultat, dels för att ge en mer nyanserad bild av världen. En kulturellt baserad bild av världen. En del av världsdelarna styckas nämligen upp även i väderstreck, eftersom det kan finnas stora skillnader och likheter inom och mellan kontinenterna. Japan och Pakistan ligger till exempel båda till Asien men kan uppfattas som väldigt olika, inte minst kulturellt. Här är de därför uppdelade i Öst- respektive Västasien. Och Mellanöstern innefattar här även länder som ligger i Nordafrika, eftersom Roosvall uppenbarligen har bedömt det som att länderna har ett visst samband.
Skulle det finnas någon osäkerhet om vilket land som har kodats till vilken världsdel är det alltså också, för säkerhetens skull, kodat efter land. Om ett inslag har handlat om två eller fler länder har inslaget kodats som oplacerbart, men om länderna ligger i samma region blir det naturligtvis kodade till en denna i världsdelskodningen.
Att jämföra denna studies resultat med Roosvalls är dock inte helt problemfritt, då hon inte har kodat efter land. Det kan därmed finnas en risk för att något land vid någon gräns har kodats till olika världsdelar, studierna emellan.
Enheterna har även kodats efter huvudämne; tio kategorier inklusive en för ”övrigt”. I övrigt- kategorin har inslag om bland annat hälsolarm, Wikileaks, sport (på nyhetsplats då) och händelser på internet hamnat.
Slutligen är källorna – människorna som får komma till tals genom att synas i bild och uttalar sig – uppdelade i tio olika typer. Källtyp ett och nio är de som är i centrum här. Källtyp ett innefattar olika slags elitpersoner. Regeringschefer, kungligheter och politiker räknas till exempel hit.
Personer med formell och reell makt, med andra ord. Källtyp nio innehåller ”människorna på gatan”, det vill säga ”vanliga” medborgare som oftast påverkas av ”ettornas” beslut och handlingar.
och dessutom kontrasterar mot varandra på ett intressant sätt: Den ena tar beslut och den andra berörs av besluten.
Sambanden mäts genom måtten Cramers V och P. Cramers V mäter hur starka sambanden
mellan variablerna är. P mäter signifikansen. Vid en hypotesprövning talas det om signifikansnivå. Här kommer P in i bilden. Signifikansnivån 5 % som motsvarar 95 % säkerhet att påståendet inte bara är en slump. Då är P mindre 0,05. (Östbye mfl 2008:255)
Bara de samband som är minst måttligt starka (det vill säga har ett Cramer's V-värde över 0,2) och är signifikanta med 95 procents säkerhet (det vill säga P < 0,05) redovisas.
Tyvärr har ett inrikesinslag smugit sig in i kodningen, på grund av en initial feltolkning. Det är skälet till att tabellerna bara har 224 giltiga inslag och innehåller ett bortfall.
Kodschemat och de största tveksamheterna som har uppkommit under kodningens gång samt valen som gjordes utifrån dem finns i bilagorna.
3.2 Den semiotiska analysen ”Man likes signs and likes them clear”
(Barthes 1977a:29)
Utifrån resultatet av den kvantitativa analysen har tre inslag valts ut för en närmare semiotisk analys. Den kvalitativa undersökningens uppgift är att ge studien ett djup. Den semiotiska metoden är vald eftersom den här undersökningen studerar tv och semiotik här har uppfattats som att det är lättapplicerbart på bildforskning.
Semiotik är studiet av tecknet och dess sätt att fungera. Tecknet är något som vi uppfattar med våra sinnen, men som står för något annat än sig självt. Semiotiken ser kommunikation som en betydelseskapande process. Fokus ligger på texten (i det här fallet inslaget) och vilken mening den skapar när det möter läsaren (här tittaren). (Fiske 2007:60-62)
Inom semiotiken ses kommunikation alltså som skapande av betydelse. Till exempel: SVT skapar ett meddelande fyllt av tecken – ett nyhetsinslag. Det stimulerar tittaren att på egen hand skapa en betydelse av det. Betydelsen behöver inte bli densamma som den av SVT
avsedda, men ju mer SVT och tittaren använder samma teckensystem desto mer lika kommer ”betydelserna” att bli sinsemellan. (Fiske 2007:60)
Förutom själva tecknen och dess sätt att organiseras spelar alltså kulturen som de förekommer i stor roll. Tecknen fungerar inte utan en kulturell grund, och vice versa. Att bära ett
munskydd kan till exempel i Sverige betyda att du är rädd för att bli smittad av en sjukdom, men i Japan kan samma handling ses som ett tecken på att du själv är sjuk och vill visa artighet mot andra genom att undvika att föra smittan vidare. Meddelandets mottagare spelar med andra ord en aktiv roll inom den semiotiska teorin. (Fiske 2007:62)
I denna uppsats används begreppen paradigm och syntagm. Ett paradigm består av en
uppsättning tecken att välja mellan. Tecknen har både ett samband och kontrasterar mot varandra. Alfabetet är ett populärt exempel. Alla bokstäverna fyller samma funktion, men alla är samtidigt unika och resultatet blir olika beroende på hur du väljer att kombinera dem. (Drotner 2000:189)
Ett syntagm är en sådan hopsättning av tecken från ett paradigm. Syntagmet ord är ett urval ur paradigmet alfabetet. En fin middag på en restaurang är ett ytterligare exempel på ett
syntagm. Det är en kombination ur paradigmen förrätter, huvudrätter och desserter. (Drotner 2000:189)
Ett annat begrepp inom semiotiken, som berörs i analysen, är metonymi. En metonymi är en betydelseprocess där ett tecken framkallar hela det syntagm det tillhör. Det handlar om att visa en del, som får symbolisera en helhet. Det enskilda tecknet Eiffeltornet får oss till exempel att tänka på hela Paris. Vissa skulle till och med dra det så långt som att säga att all verklighetsbeskrivning är metonymisk. (Drotner 2000:206-209)
Genom tv, tänker vi oss helheten utifrån den del vi sett. Rapporterar nyheterna om ett
slagsmål från en i övrigt fredlig demonstration, utgår tittaren från att det har varit ett våldsamt arrangemang. (Selby & Cowdery 1995:134)
Den som undersöker tv måste ta hänsyn till publiken som ”läser” programmet. Publikens
tolkningar är, som sagt, beroende på dess olika bakgrunder (Selby & Cowdery 1995:5). Detta blir tydligt när vi talar om de semiotiska begreppen denotation och konnotation.
Det denotativa står för tecknets förnuftiga, uppenbara betydelse medan ett teckens
konnotation är dess abstrakta definition. Det konnotativa beskriver det samspel som sker när tecknet möter användaren och dess uppfattningar, känslor och värderingar. Denotation är alltså vad som visas i Rapport och konnotationen är hur det visas och sedan uppfattas av tittaren. (Fiske 2007:118)
I den denotativa analysen i denna uppsats undersöks vilka tecken de rörliga bilderna innehåller och vilka ”neutrala” betydelser dessa tecken har. I den konnotativa analysen beskrivs sedan vilka kulturella associationer och värdeladdningar dessa tecken kan stå för. (Drotner 2000:203)
För att få en så kärnfull analys som möjligt kommer människan och tingen främst att
studeras. Detta i linje med två av Barthes ”connotation procedures” (det som, i produktionen av bilden, skapar mening): ”Poses” och ”Objects”. Människans porträttering kommer därför att analyseras utifrån vad posen (hur personen står, går och är filmad) signalerar och
konnoterar. Betydelserna av sakerna som filmas i klippen kommer också att studeras. Det intressanta är, enligt Barthes, det faktum att objekten framkallar associationer (bok konnoterar till exempel intellekt). (Barthes 1977a:22)
Den här analysen förbiser dock inte texten (i det här fallet speakern). Det finns naturligtvis ett samband mellan text och bild. Ibland parasiterar texten på bilden och konnotationer som bilden redan har gett. Ibland krockar konnotationerna som bilden och texten ger, vilket leder till en kompromissad konnotation. (Barthes 1977b:40-41)
De tre inslagen har studerats många gånger om, både med och utan ljud.
4. Resultatredovisning
Resultaten redovisas i två steg: Först den kvantitativa analysen utifrån de teoretiska
hypoteserna. Den delen avrundas med en tabellsammanfattning. Sedan redovisas resultatet från den kvalitativa analysen. Den redovisas inslag för inslag.
4.1 Den kvantitativa innehållsanalysen
4.1.1 Vilka delar syns mest respektive minst?
Figur 1: Antal inslag som handlar om något i respektive världsdel i SVT Rapport (från och med april 2010 till och med mars 2011)
Västeuropa syns sammantaget mest (28 %) följt av Mellanöstern/Nordafrika (20 %) och Nordamerika (12 %). Sydamerika syns minst (1 %). Även Oceanien och Västafrika syns bara lite (vardera 2 %). (Figur 1, Tabell 1: Världsdelar – frekvens)
Figur 2: Antal inslag som handlar om något i respektive land i SVT Rapport (från och med april 2010 till och med mars 2011)
USA (11 %), Libyen (5 %) och Afghanistan (4 %) är de länder som syns mest. 7 % av inslagen har inte kunnat placeras i en landskategori. Det kan till exempel bero på att
materialet har handlat om ”Mellanöstern” eller ”Västeuropa” som helhet. Vissa länder dyker inte upp alls. (Figur 2, Tabell 2: Länder – frekvens)
4.1.2 Ju längre bort desto mer elände?
Figur 3: Antal inslag med respektive huvudämne i SVT Rapport (från och med april 2010 till och med mars 2011)
17 % av alla inslagen handlar om politik, 13 % om krig och väpnad konflikt och 11 % om olyckor. 17 % av inslagen hamnar i övrigt-kategorin (som innefattar en blandning av ämnen som djur, internet, nöjeshändelser, sport och så vidare). (Figur 3, Tabell 3: Ämnen – frekvens)
Det finns ett starkt och signifikant samband mellan världsdel och huvudämne (Tabell 4: Huvudämne och världsdel). Det finns också ett starkt och signifikant samband mellan land och huvudämne (Tabell 5: Huvudämne och land).
och Nordafrika. Alla inslag som handlar om folkströmmar är också kodade till Mellanöstern/Nordafrika. Det är dessutom den enda delen av världen som har alla tio huvudämnena representerade i bevakningen, även om de flesta inslagen är kopplade till en aktuell konflikt (till exempel flyktingströmmar i och med krig, demonstrationer i och med oenigheter och politik i samband med konflikt). (Tabell 4: Huvudämne och världsdel)
57 % av all naturkatasrofbevakning kommer från Asien. (Tabell 4: Huvudämne och världsdel)
Olyckor från Östasien har uppmärksammats mest (28 %), medan bevakningen av olyckor från Centralamerika, Västafrika och Sydostasien här är obefintlig. (Tabell 4: Huvudämne och världsdel)
Nordamerika och Västeuropa dominerar när det kommer till ekonomibevakning. Världsdelarna står tillsammans för 75 %. (Tabell 4: Huvudämne och världsdel)
58 % av inslag om terrorism är europeiska. Det är också här det demonstreras mest, enligt SVT Rapport. (Tabell 4: Huvudämne och världsdel)
Från Västeuropa kommer främst nyheter om politik (18 %) och demonstrationer och strejker (18 %), även om kategorierna precis som i Nordamerika, Mellanöstern, Afrika (utan nord och väst), Västasien och Östeuropa är spridda. (Tabell 4: Huvudämne och världsdel)
Nyheterna om Nordamerika handlar främst om politik (27 %), ekonomi (19 %) och övrigt (19 %). (Ibid)
I USA-bevakningen belystes även där främst politik och övrigt. Från Japan rapporteras det bara om naturkatastrofer och olyckor (Tabell 5: Huvudämne och land). Östasiens inslag består av 87 % naturkatastrofer och olyckor (Tabell 4: Huvudämne och världsdel).
4.1.3 Ju längre bort desto fler elitpersoner?
Figur 4: Förekomsten av källtyp ett (makthavare, elitpersoner) i SVT Rapport (från och med april 2010 till och med mars 2011)
Figur 5: Förekomsten av källtyp nio (medborgare , ”mannen eller kvinnan på gatan”) i SVT Rapport (från och med april 2010 till och med mars 2011)
Makthavare (källtyp ett) förekommer i 27 % av inslagen, och ”vanliga” medborgare (källtyp nio) i 30 %. (Tabell 6: Källtyp – frekvens)
Makthavare förekommer oftast i samband med politik och ”övrigt”. Sambandet är starkt och signifikant. (Tabell 7: Källtyp ett och världsdel)
Sambandet mellan världsdel och makthavare är däremot måttligt starkt men inte signifikant. (Tabell 8: Källtyp nio och huvudämne)
Sambanden mellan källtyperna och världsdel är också måttligt starka, men inte heller signifikanta. (Tabell 9: Källtyp ett och världsdel och Tabell 10: Källtyp nio och världsdel)
4.2 Tabellsammanfattning
Västeuropa är den världsdel som förekommer mest. Statistiken för förekomsten av världsdelar är ganska lik Roosvalls resultat från 2002. Det skiljer som minst under en procentenhet och som mest sju procentenheter. Det mest avvikande är bevakningen av Östeuropa som har växt från mindre än en procent till sju procent mellan studierna.
De ämnen som behandlas mest är politik och övrigt. Det sistnämnda är en splittrad variabel som innehåller allt från en bläckfisk som spår in i framtiden till ett berg som det sprängs. Krig och väpnad konflikt är den kategori som starkast förknippas med Mellanöstern och
Nordafrika. Naturkatasrofbevakningen domineras av länder i Asien. I Nordamerika och USA är bevakningen blandad, men handlar främst om politik. Dessa tre faktum ligger till grund för den kvalitativa analysen.
Fördelningen av personer med makt och ”vanliga” människor som källor är hyfsat jämn. Eftersom bara ett av sambanden mellan dessa variabler och andra var hållbar, kan vi inte konstatera mer än att makthavare oftast får uttala sig när det kommer till politik och det blandade.
4.2 Den kvalitativa innehållsanalysen 4.2.1 Inslag ett: Libyen
I slutet av mars 2011 fick Rapporttittaren se ett inslag om att libyska rebeller gör en reträtt i samband med strider mot landets ledare Muammar Khadaffi. Huvudämnet är krig och väpnad konflikt, vilket är typiskt för nyheter från den här regionen det här året.
De första bilderna visar, denotativt sett, ett stort antal bilar som kommer körande lastade med människor och vapen. Sanden yr och någon bebyggelse syns knappt.
Människorna är enkelt klädda i luvtröjor, vindjackor och tjocka tygbyxor med massor av fickor på. Männens (för det är enbart män i dessa bilder) vapen ser för ett otränat öga ut att vara kraftfulla, eftersom de är stora, vilket skulle kunna konnotera professionella militärer. Men det denotativa, det vill säga det ”uppenbara” i bilderna, visar att människorna inte sitter i militära fordon och personerna har inte på sig militär mundering. Objekten ”civila bilar” tillsammans med objekten ”enkla klädesplagg”, istället för objekten ”pansarvagnar” och ”uniformer”, gör att syntagmet blir ett annat och konnoteringen blir gräsrotsuppror i stället för militär aktion.
På bilarna vajar libyska ”rebell”-flaggor i luftdraget. De är tvärrandiga i färgerna rött, svart och grönt. De skiljer sig från den tidigare officiella nationsflaggan som var (och för några fortfarande är) helgrön. De randiga rebellflaggorna, som objekt, konnoterar nationalism och patriotism. De kan ses som metonymier för hela gruppen av rebeller eftersom flaggorna konnoterar rebeller. Flaggorna, som tillskott till syntagmet, förstärker därför konnotationen medborgaraktion.
En kvinna står i en talarstol med en mikrofon i handen och har flera andra mikrofoner
riktade mot sig. Alla andra i rummet är tysta och det verkar därför som de lyssnar på kvinnan. Mikrofonerna, som objekt, konnoterar att kvinnan säger något som uppfattas som
betydelsefullt. Det är i alla fall så viktigt att människorna omkring henne vill ta upp ljudet för att sedan ha möjligheten att spela upp det igen vid ett annat tillfälle.
Kvinnan filmas i halvfigur och förklarar på bruten engelska att trupperna gör en reträtt. Hon är klädd i ett slags trenchcoatliknande kappa och läser innantill från ett papper som ligger på talarstolen framför henne. Även på talarstolen finns en liten libysk rebellflagga.
Eftersom kvinnan förklarar varför rebellerna gör som de gör finns det en möjlighet att hon blir en slags metonymi för hela gruppen. Det är bara henne vi får ett tydligt ansikte på under inslaget, när det kommer till rebellerna. Skulle vi inte ha några andra ansikten eller förförståelse av rebellerna skulle hon kunna bli det som konnoterade rebellerna i fortsättningen.
innantilläsning. Förutom att hållningen och blicken ner i papprena konnoterar osäkerhet ger hennes pose ingen direkt närhet till tittaren. Hon är ganska långt ifrån kameran och tittar inte in i den. Kontakten med tittaren är alltså liten.
Flaggan konnoterar, återigen, ett engagemang för landet, eftersom flaggorna är så starkt kopplade till nationalitet. Flaggan passar in i syntagmet och den gröna motsvarigheten skulle passa lika bra in i ett inslag om den militära regimen. Då skulle flaggan dock konnotera något annat. Kanske mer åt hård-styrning-av-landet-hållet.
Konnotationen av kvinnan är sammanfattningsvis aningen förvirrande för tittaren, som troligtvis är van vid att det är självsäkra män i kostym som är de källor som står på en presskonferens och berättar om sakers tillstånd. Taleskvinnan avviker från talesperson-normen i tv, men hennes uppenbarelse används i inslaget som en talesperson vanligtvis görs: Hon berättar om något i egenskap av en representant.
Bilder på fordonsvrak följer. ”Bittra strider” och ”humanitär katastrof” sägs det bland annat
i speakertexten. Rent denotativt visas män med vapen igen, men de konnoterar något annat än de tidigare. Detta eftersom dessa människor bär mer formella kläder. De har alla på sig likadana militärgröna jackor och byxor. Reportern pratar samtidigt om Khadaffis styrkor, vilket gör att tittaren ser de senare männen som regimens anhängare.
En av dem knyter näven och höjer den i luften. Han ler också ett svagt snett leende och tittar mot kameran. Den här posen tillsammans med de denotativa tecknena i detta syntagm (bilder av strider och dess konsekvenser där människor och samhälle uppges fara illa), ger en
konnotation av stark osympatisk karaktär. Att göra en slags segergest och nästan se glad ut i ett krigssammanhang känns för tittaren osmakligt. Mannen med posen blir en tydlig ”bad guy”.
Bilderna som visas därefter föreställer hål i en mur och sotiga hus som ser ut att ha brunnit. På en knastrig telefonlinje berättar en så kallad rebellsoldat om läget och säger att
rebellsoldaterna behöver fler vapen. Detta konnoterar en bild av en dåligt utrustad armé vars fäste har blivit attackerat av andra med bättre vapentillgångar.
fall inte en väloljad maskin som producerar lyckade resultat. Bilderna signalerar kämpande människor som det inte går särskilt bra för: Människorna är aktiva och använder sina vapen, men samtidigt får tittaren se den oordning striderna har skapat (fordonsvrak och hål i
byggnader). Reportern använder uttryck som ”bistra strider” och ”humanitär katastrof”, vilket förankrar bildernas konnotering.
Bilderna och texten ger övergripande sett lika konnotationer, men skiljer sig på en punkt. Inslagets initiala bild visar människor på väg framåt mot kameran medan det, genom speakern och taleskvinnans uttalande, blir tydligt att inslaget handlar om en reträtt. Konnotationerna krockar och texten får en förtydligande funktion och skapar en kompromiss: ”Än är det inte över, trots motgångar”.
De libyska människorna i detta inslag blir en anonym massa. De bär likadana kläder och får, så när som på en telefonröst samt en taleskvinna, inte säga något. Fokus ligger på en
människogrupp (”rebellerna”) snarare än på individer. Människorna i inslaget har nästan uteslutande filmats på avstånd. Även omgivningarna konnoterar anonymitet eftersom få personliga objekt syns i den bebyggelse som visas.
Avståndet mellan kameran och människorna skapar en distans. Det kan också vara en
indikator för att situationen är farlig och att personen bakom kameran inte vågar riskera att gå närmare.
Personerna ser inte heller särskilt oroade eller ledsna ut, vilket inte konnoterar känslor av medlidande eller sympati från tittaren. En kanon smäller och män springer med gevär. Speakern pratar om rebellerna igen. En annan bild visar en man i kamouflagefärgad klädsel på ett bilflak som skjuter med ett stort gevär som sitter fastmonterat på bilens flak. Han blir då en iskall vilde för tittaren.
Två olika kartor visas i inslaget. Den ena har små gulorange taggiga figurer. Den andra med
gröna och röda runda markeringar vid olika städer. De gulorangea tecknen som ser ut som explosioner av eld och konnoterar strid. Vapen som avfyras i inslaget ger en än mer tydlig krigsbild. Reporterns verbala berättelse som exemplifieras med antal männsikoförluster förstärker bilden av ett otryggt samhälle. Det avviker från vårt ”normala” samhällsklimat, som vi är vana vid i Sverige.
Källorna som får komma till tals är en talesperson och en rebell, kodad som en medborgare. Inga elitpersoner syns till, mer än implicit i texten. Att fallet är sådant beror säkert på Tillgänglighetskritiet för källor i inslag. Det är knappast bara för journalisten att ringa upp Khadaffi eller hans män för att få en intervju. Talespersoner är till för det namnet indikerar och medborgare med en agenda att framföra ett önskemål (rebellen vill i det här fallet ha fler vapen) är lättare att få framför kameran eller per telefon.
Inslaget är 1 minut och 37 sekunder långt.
4.2.2 Inslag två: Japan
Människor som vandrar omkring bland bråte bredvid en stor väg som har gått sönder på grund av vattenmassor. Längs den översvämmade vägen ligger en oidentifierbar sörja. Ett gytter av personliga tillbehör – tyg, plast och trä – som har trasats sönder och blandats med husrester. Det är vad tittaren får se i ett inslag som sändes i mitten av mars 2011 i samband med den tsunami som då drabbade Japan. Inslagets huvudämne är naturkatastrof, vilket har dominerat rapporteringen i Östasien det undersökta året.
Bilderna konnoterar förödelse, övergivenhet och elände, eftersom det denotativa visar en bebyggelse som är söndersmulad. Det som anges tidigare har varit en civilisation, ger nu en bild av hur kraftfullt vattnet som har dragit fram måste ha varit. Det finns ju inte många spår av sådant som vi kopplar till ett samhälle.
Inslaget innehåller en amatörfilmad video, som kanske är gjord med någon form av
mobilkamera. Ett par japaner springer från vatten som kommer allt närmare. En japan ber en annan att skynda sig, när de rör sig uppför några trappor i ett hus. Vattnet närmar sig
sällskapet och en av personerna påpekar att det verkar farligt.
Videon blir en viktig del av syntagmet – inslaget som sådant – eftersom det är den enda scen som tittaren verkligen får se en del av den händelse som inslaget faktiskt handlar om. Även om de övriga bilderna konnoterar förödelse är den amatörfilmade delen av inslaget det enda tittaren får se av hur vattenmassorna drabbar de japanska samhällena. Tillsammans med inslagets övriga bildval förstärks konnotationen av katastrof.
Förutom det oroliga samtalet i trappuppgången pratar människorna i inslaget nästan inte
alls. De snyftar, mumlar och gnyr snarare. Gråten är inte hysterisk och desperat utan
återhållsam och relativt behärskad. Gråt är ett universellt tecken för sorg och bilderna på de gråtande japanerna, tillsammans med snyftljuden, konnoterar således just sorg.
När det kommer till poserna kommer kameran ganska nära, men den håller ändå en distans. Det är som om fotografen (eller fotograferna) antingen vill vara respektfulla och inte trampa in i de sörjandes sfärer eller så undviker de som blir filmade det. Så fort kameran kommer närmare än halvfigur drar sig den filmade nämligen undan alternativt klipps det över till något annat relativt fort.
Människorna visar alltså känslor och sörjer inför kameran. Gråten och snyftningarna konnoterar också förtvivlan. Som tittare är det därför lättare att känna med dessa japaner än med libyerna i föregående inslag. Det blir även lättare att identifiera sig med japanerna eftersom deras nyhet handlar om vardagsliv och att närhet ges genom kamerans placering. Detta till skillnad mot det föregående analyserade inslagets krigskonnotationer och
kameradistans. Tankar som ”stackars dom” dyker nu upp och helt klart inte ”vilka vildar”.
Japanerna porträtteras knappast som aktiva initiativtagare i detta inslag. De får gråta och titta sig omkring, men inte aktivt handla. Gråten blir naturligtvis ett tacksamt bildmaterial eftersom det är känsloladdat.
Japanerna ser hjälplösa ut när de med gråt och tafatthet står och ser sig om i sina gamla kvarter. ”Men vad hjälper det” säger reportern dessutom mörkt och långsamt. Speakern förstärker allvaret genom röstens ton och takt. Det blir lite av en domedagskänsla. Eller kanske snarare att domedagen redan har passerat i och med tsunamin. En
post-domedagskänsla.
Inslaget har inga källor som uttalar sig i en intervjusituation i bild. Det är istället reportern som får föra berättelsen framåt. Speakern talar om en tsunamiberedd befolkning men konstaterar att vågen var för hög och människorna för gamla. Det konnoterar återigen uppgivenhet och handlingslöshet.
Ur paradigmet bildval har journalisten även plockat en bild av en stor båt som har hamnat mitt i all bråte. Reportern berättar att städer stora som Sundsvall och Karlstad har jämnats med marken på grund av tsunamin. Här kommer identifikation och jämförelse in. ”Tänk om det hade varit min hemstad. Tänk om en båt hade stått bland mina husrester.”, reagerar
Sundsvallsbon när katastrofen relateras till ens egen vardag. ”Det vore ju hemskt. Då måste det vara hemskt för dessa människor”, går sannolikt tankegångarna och ökar konnotationerna som leder till sympati.
Ett par skor som sticker fram under ett igentejpat plastemballage har också filmats. Nästa
bild illustrerar hur människor vandrar omkring bland personer som ligger i blåa plastsäckar. Bara huvuden med fastfrusna ansiktsuttryck och stela ben syns utanför plasten.
När det denotativa visar människor som är totalt orörliga, stela och förpackade blir
konnotationen oundvikligen död. Det är universella tecken för död och för oss Rapporttittare är dessa faktorer onekligen avvikelser från de levande livet.
Inslaget är 2 minuter och 11 sekunder långt.
4.2.3 Inslag tre: USA
Inslaget, som sändes i slutet av januari 2011, handlar om eventuellt hårdare vapenlagar i USA. Inslagets huvudtema är ”domar, lagar och brott”.
En amerikansk man klädd i kostym går genom en korridor. Den ser ut att vara en del av en arbetsplats eftersom mannen sedan sitter i ett avskalat kontorsrum med arkivskåp och skrivbord. Han berättar om hur han överlevde en skottlossning för fyra år sedan.
En stillbild av mannen som utförde dådet visas. Denotativt sett har mördaren en kakifärgad väst och en svart bakåtvänd keps. Han står med två vapen riktade mot sidorna av kameran. Han stirrar intensivt in i linsen.
Stillbilden på mördaren blir ett tecken för galenskap. Han ser ut som en actionfigur i sin mundering och av det arga ansiktsuttrycket att döma är han i så fall på den onda sidan i en klassisk actionberättelse. Att resolut rikta två dödsverktyg framför sig avviker dessutom från
beteenden vi är vana vid och de flesta av oss identifierar oss antagligen snarare med mannen på kontoret – ”offret” – vars motståndare och fiende är mördaren.
I jämförelse med sin galne motsats blir kontorsmannen ”normal”. Han verkar ha ett anonymt jobb, han har på sig en anspråkslös kostym och framför en, i våra öron, okontroversiell åsikt. För en svensk är det sannolikt helt befängt med lagliga vapen med stor kapacitet. Det är det som mannen på kontoret är emot. Många i Sverige kanske inte är särkilt bekanta vid vapen och framför allt inte att de används för så kallade vansinnesdåd.
Den amerikanske mannen i kontorsbyggnaden pratar i telefon och filmas nära. Utanför
fönstret syns biltrafik och andra höghus. I intervjusituationen sitter mannen framför en bokhylla fylld med likadana bokryggar.
Bilder på blåljus och springande poliser i glest fallande snöflingor klipps in. Det konnoterar dramatik.
Mannen läser högt ur en papperstidning om ett aktuellt skottdrama. Han motiverar sedan, i nästan 20 sekunder, varför han är motståndare till stora vapenmagasin, det vill säga vapen med stor plats för ammunition. Detta följs av en så kallad stå-uppa där reportern står i en gatumiljö och berättar mer om förslag till nya, eventuellt strängare, vapenlagar i USA.
Pang, säger det sedan och bilder på en hörselskyddsutrustad man som skjuter med en pistol
på en skjutbana visas. En vapenhandlare intervjuas, i halvfigur. Bakom honom är stora gevär uppradade. Vapenhandlaren säger att medborgaren inte kan förlita sig på poliser, då de kommer efter att ett brott begåtts. Mannen framför böckerna håller inte med vapenhandlaren. Bilder på inzoomade revolvermynningar överlappar klippen.
Mannen blir i tittarens ögon en arbetare. Det denotativa beskrivet ovan ger ganska partiska konnoteringar. Mannens telefon signalerar till exempel att han är upptagen och viktig (någon ringer ju till honom eller tar sig tid för honom), böckerna konnoterar intellekt och den stela och opersonliga miljön (kanske menlös) byråkrati.
Tittaren får bli ganska intim med mannen i och med hans pose. Han är nära tittaren, kameramässigt. Ofta är enbart hans huvud i bild, till skillnad från vapenhandlaren. De blir
mer distanserade på det sättet.
Vapenhandlaren kopplas enbart till vapen, medan bilderna av mannen på kontoret konnoterar mycket mer. Han framställs, som sagt, som en medborgare med ett vardagligt liv med ett jobb som kanske efterföljs av fritid och umgänge.
Slutligen visas dokumentära bilder från en sal där uppradade äldre män sitter. Mittemot dem står en rundlagd man i jeans och en mjuk luvtröja. Hans kropp och uppenbarelse visar inget avvikande. Men plötsligt plockar han fram ett vapen och börjar skjuta på männen mittemot honom. De andra männen tar skydd bakom bordet framför dem. Allt har filmats på håll.
De dokumentära bilderna blir mycket obehagliga. De är ytterligare ett exempel på hur avvikelse/normalitet spelar in. En tillsynes vanlig man med ”normala” kläder i en ”normal” miljö – i det här fallet i en rättssal – gör något mycket avvikande och skjuter medmänniskor. Bilderna går från att konnotera en trygg tillvaro – rättssalen konnoterar just rättvisa – till att konnotera otrygghet när något oväntat med eventuellt negativa konsekvenser.
En troligtvis vanlig förutfattad mening är att amerikaner gillar vapen. Detta inslag
förstärker detta, men upplevs ändå ta ställning i motsatt åsikt. Den ena sidan, motståndaren, får väldigt mycket mer tid i rutan och de otrygga bilderna där vapen används fungerar som avskräckande exempel för rådande vapenlag. Denna uppfattning beror antagligen på tittarens kulturella bakgrund. I det ”neutrala” Sverige skulle det vara ganska otroligt med slappare vapenlagar och fler vapen i användning och att vara emot det känns därför moraliskt rätt och helt naturligt.
Det är ”vanliga” människor som kommer till tals i detta inslag. En man som du och jag samt en företagare. Men elitpersonerna svävar ändå i bakgrunden. De sista sekunderna uppmanar nämligen mannen på kontoret president Barack Obama att agera. I inslaget är bara
medborgarna kodade, men en elitperson spelar alltså en roll som den kvantitativa delen av undersökningen inte täcker.
5. Slutdiskussion
Vi kan, utifrån det teoretiska ramverket, konstatera att utrikesnyheter genomsyras av maktrelationer. Utrikesnyheterna har både en beskrivningsmakt och en rangordningsmakt. Nyheterna gör skillnad på folk och folk, baserat på bland annat nationalitet, kön och position i samhället. Ofta omedvetet. Men eftersom nyheterna till stor del konstruerar vår
verklighetsbild har rapporteringen ett stort inflytande och det är just dessa insikter som gör utrikesnyheter intressanta att undersöka.
Att nyheterna inte är objektiva diskuteras i litteraturen inom den teoretiska ramen. I och med att utrikesjournalistikens tittare, läsare och lyssnare förväntar sig ”sanningen” blir
rapporteringen problematisk. Speciellt eftersom den bevisligen inte ger en proportionerlig bild av världen. Vissa världsdelar, ämnesområden och händelser förs ständigt in i ljuset, medan andra förblir kvar i ett slags medieskugga.
Att nyhetsproduktion ofta görs slentrianmässigt och förpackas i en standardutformning, kan bero på att det har blivit en modell som passar både producenten och publiken, det vill säga den som gör nyheterna och den som anses vara den primära ”arbetsgivaren”. Med en standardpaketering av nyhetshändelser blir det lättjobbat för journalisterna och enkelt för tittaren att förstå och ta till sig.
Det som gör SVT speciellt är att företaget inte i samma utsträckning som kommersiella
kanaler är beroende av ekonomi. Istället för att tillämpa så kallad targeting är Rapport tänkt att nå en bred publik och täcka så många områden som möjligt – både tittar- och
ämnesmässigt. Redaktionen kan till och med sägas ha ett krav på sig att rapportera bredare än andra tv-kanalers nyhetsprogram.
Nedan finns uppsatsens frågor, följt av en sammanfattning av vad studien har kommit fram till samt ett resonemang kring detta.
5.1 Vilka delar av världen får synas i Rapport?
Om nyheterna är västcentrerade? Ja. Den kvantitativa analysen visar att USA och Västeuropa är de mest välbevakade geografiska områdena i Rapport under året som har studerats. Det
kanske inte är så konstigt med tanke på att det är här de flesta av världens nyhetsbyråer och många korrespondenter finns. Bara själva placeringen kan tyckas utgöra en nyhetsvärdering.
Västcentreringen leder till en ”ond cirkel” där dessa ekonomiska och politiska maktcentra är bäst bevakade och därför härbärgerar flest utsända korrespondenter. Det innebär att det är och fortsätter att vara naturligt att den största delen av bevakningen domineras av händelser just därifrån. Det innebär också att nyheterna kommer att vinklas och presenteras utifrån det kulturella klimatet i dessa områden.
Å andra sidan bör det understrykas att det är politiska beslut och händelser i just dessa geografiska områden som kan få direkt betydelse för utvecklingen i Sverige och att det därför är relevant att rapportera därifrån.
Att USA och resterande Västeuropa är två delar av världen som ligger oss svenskar nära kulturellt, språkligt och delvis geografiskt spelar antagligen också stor roll. Det är helt enkelt mer lättillgängligt att placera en korrespondent i New York eller i London, där tekniken, engelskan och samhället är relativt bekant och tillåtande, än att skicka någon till Ghana eller Peru.
Dessutom känns nyheter om det som är kulturellt och geografiskt närliggande mer relevanta för tittaren, vilket passar in i Galtung och Ruges nyhetskriterium.
Allra minst syns Sydamerika, vilket är konstigt eftersom dess befolkningsmängd är större än många enskilda länder som får synas mer än hela den sydamerikanska världsdelen. Men resultatet kommer inte som en överraskning, sett till tidigare studier. Roosvalls forskning visade till exempel att endast 2 procent av pressens utrikesmaterial 2002 behandlade Sydamerika.
Beslut och händelser i Sydamerika har ofta en andrahandsbetydelse för ”svenska” tittare. Men skulle något i Sydamerika som direkt berör svenska intressen, till exempel ett eventuellt brasilianskt beslut att köpa Gripen, skulle rapporteringen från Sydamerika sannolikt få en framträdande nyhetsplast.
Skillnaden är framför allt att Östeuropa och Västasien har fått ta större plats i Rapport under det undersökta året än vad det gjorde i svenska tidningar 2002. Värt att notera är dock att denna jämförelse kan vara tveksam eftersom olika länder kan ha kodats till olika världsdelar.
Siffrorna går, hur som helst, till stor del stick i stäv med van Ginnekens karta över befolkningsmängd. De länder där det bor flest människor är nödvändigtvis inte särskilt bevakade. Om bevakningen var befolkningsproportionerlig skulle fler nyheter handla om till exempel Indien.
Något som studien inte dyker djupare i, men som är av betydelse, är hur länge respektive
världsdelar får synas. Det är skillnad på ett kort telegram och ett tre minuter långt inslag. Denna uppsats semiotiska studie, är ett exempel. Det amerikanska inslaget är längst och det libyska kortast, vilket kan ses som en storleksbaserad rangordning bara det.
Anledningen till att USA-inslaget får ta en sådan stor plats hänger sannolikt ihop med att det finns en mycket duktig reporter, som kan hitta intressanta historier och får resurser att bevaka dem, på den nordamerikanska kontinenten. Frågan blir då istället varför Rapport inte har en lika resursrik journalist som gör inslag från till exempel Indien, vilket vi har kommit fram till är ett av världens folkrikaste länder.
5.2 Vad, det vill säga vilka ämnen, får fylla medieutrymmet?
Paradigmet händelser i världen är nästintill oändligt, men det syntagm som Rapport levererar är – och måste vara – begränsat.
”If it bleeds it leads”, brukar det sägas. Så är fallet delvis även här, även om det inte är en helt klockren slutsats. Stora nyhetshändelser, i teorins mått mätt, har fått ta stor plats i Rapports rapportering. Händelser som kräver många liv och får andra dramatiska följder slår därför högt i denna undersökning. Under det undersökta året har dramatik som en tsunamivåg och ett kärnkraftshaveri i Östasien, väpnade uppror i Mellanöstern och post-finanskris i världens ekonomier inträffat, vilket naturligtvis har påverkat siffrorna. De är alla händelser som uppfyller många av nyhetskriterierna, och får därför självklara platser i sändningarna. I och med detta kan ett år tyckas vara en för kort mätperiod för att dra några stora slutsatser om Rapports innehåll i största allmänhet.
Den största kategorin av ämnen är den som innehåller det övriga, det oplacerbara. Det är inte optimalt eftersom variabeln är ospecifik. Den innehåller både mjukare och hårdare ämnen och vi kan därmed inte säga att utrikesnyheter domineras av elände. Men vi kommer inte ifrån att krig och kriser upptar stora delar av statistiken. Om vi tittar på variablerna kan vi ändå se att de flesta kategorierna innehåller negativa nyheter.
Att negativa händelser dominerar på bortaplan bekräftas i denna uppsats. Ämnen som krig och konflikter samt naturkatastrofer kopplas oftast samman med världsdelar där vi inte bor och som ligger långt ifrån oss kulturellt. Västeuropa och Nordamerika får en mer nyanserad bevakning, där många ämnesområden är täckta. Ämnen som politik och ekonomi förknippas oftare med västvärlden än vad kriser gör.
Asien är ett bra exempel på den snedvridna rapporteringen. Här bor det flest människor i världen, men bevakningen av världen väster om världsdelen är ändå mer blandad
ämnesmässigt.
5.3 Vem får uttala sig – och därmed representera världsdelen?
Förekomsten av makthavare och medborgare är ganska jämnt fördelad. Något fler ”vanliga” människor än elitpersoner visas i Rapports utrikesnyheter.
Tyvärr kan denna studie inte ge ett säkert svar på om hypotesen att elitpersoner förekommer oftare i nyheter från områden längre bort stämmer, då sambanden inte är tillräckligt
vetenskapligt hållbara.
Det problematiska i denna fråga är att syntagmet av intervjupersoner blir en metonymi för nationer och till och med världsdelar. Får vi se en människa som är på ett visst sätt,
generaliserar vi det lätt till en hel befolkning. Ser vi till exempel en stridslysten libyer på tv kan vi, om vi inte tänker efter, uppfatta mer eller mindre alla libyer, och kanske även människor från hela Mellanöstern och Nordafrika, som stridslystna.
5.4 Hur framställs människorna och deras samhällsklimat?
Bilden av omvärlden handlar inte bara om hur mycket länder får synas, utan också om på vilket sätt de får synas.
I den semiotiska analysen visar det sig till exempel att tittaren får komma nära amerikanen, ganska nära japanen men inte alls nära libyern. Bilden av libyern blir därför minst fördelaktig och väcker minst varma känslor, trots att vi är på rebellernas sida i och med att en diktator (Khadaffi) är ”den onda”.
Människorna i inslagen får också ta olika mycket plats rent uttrycksmässigt. Den amerikanske mannen får breda ut sig och framföra flera åsikter medan japanen knappt får yttra ett ord. Här blir det tydligt att nyheter gör skillnad på folk och folk.
Även om det inte går att generalisera Rapports alla nyheter utifrån dem kvalitativa analysen, kostar vi ändå på oss att konstatera att identifikation är viktigt för tittaren. USA-mannen är, med en etniskt svensk medelklassbakgrund, exempelvis lättare att ta till sig än en libysk rebell. Det handlar inte bara om kulturell bakgrund utan också hur dessa källor framställs. När amerikanen får motivera, förklara och synas förstår vi honom bättre och kommer honom närmare och kan förstå honom bättre.
Det är naturligtvis enklare för journalisterna att nå personer som är lika dem själva och
därmed mentalt tillgängliga. Dessutom blir den språkliga aspekten oundvikligen en faktor. Engelskan ligger närmare svensken än japanska och arabiska.
Även huvudämnena som de olika områdena spelar givetvis roll för hur vi uppfattar
människorna i de samhällen som porträtteras. Det blir självfallet med synd om ett folkslag som drabbas av naturkatastrofer än ett som aktivt krigar i bild.
Objekt och poser blir, precis som själva människorna, metonymier för hela områden och människogrupper. Slutsatsen blir här krasst att vi tycker mer om amerikaner än libyer.
