Melankoli, isolering, galenskap och
död i verk av Edgar Allan Poe och
Howard Phillips Lovecraft
Abstrakt/Abstract
Denna uppsats undersöker gotiska teman som melankoli, isolering, galenskap och död i verk av Edgar Allan Poe och Howard Phillips Lovecraft. Utgångspunkt är följande forskningsfråga: På vilket sätt framträder melankoli, isolering, galenskap och död i de olika verken, samt vilka är likheterna och skillnaderna mellan hur temana framkommer? Metoden är grundad i tematisk analys, intertextualitet och komparation. De verk som analyseras i uppsatsen är Poes The Fall of The House Usher, Ligeia och Berenice. Verk av Lovecraft som analyserats är Cthulhu, The Color out of Space, The Tomb och Polaris. Resultaten visar att alla teman finns närvarande i verk av båda författarna, men att de tar olika former. Poes melankoli är till exempel mycket närmare hans karaktärer än Lovecrafts melankoli, som är mer kopplade till miljöer och objekt. Vidare visar undersökningen bland annat också att Poe inte fokuserar på fysiska dödsbeskrivningar utan på andra typer av död. Lovecrafts dödsbeskrivningar å andra sidan är mer externa och kopplade till monster. This essay examines the presence of what is considered to be gothic themes such as melancholy, isolation, madness and death in works of Edgar Allan Poe and Howard Phillips Lovecraft. The following research question was formulated: In what way do melancholy, isolation, madness, and death appear in the various works, and what are the similarities and differences between how the themes emerge? Methods of thematic analysis, intertextuality and comparison are used. The works analysed in the essay are Poe’s The Fall of The House Usher, Ligeia and Berenice. The works analysed are also Lovecraft’s The call of Cthulhu, The Colour out of Space, The Tomb and Polaris. The results show that all the themes are present in works by both authors, but that they take different forms. Poe’s melancholy is for example much closer to his characters than Lovecrafts melancholy, which are more connected to environments and objects. The study also shows among other things, that Poe does not focus on physical death descriptions but on other types of death. Lovecraft's death descriptions on the other hand, are more external and linked to monsters.
Nyckelord/Keywords
Gotik, skräck, tematisk analys, melankoli, isolering, galenskap, död, Edgar Allan Poe, Howard Phillips Lovecraft
Innehållsförteckning
1 Inledning 1
1.1 Syfte och forskningsfråga 2
2 Material och metod 2
2.1 Edgar Allan Poe och Howard Phillips Lovecraft 2 2.2 Tematisk analys, intertextualitet och komparation 3
3 Teori 5
3.1 Gotiken 5
3.2 Gotiska skräckteman 5
3.3 Poe, Lovecraft och gotiken 7
4 Tidigare forskning 8
5 Analys 11
5.1 Gotiska teman hos Poe 11
5.2 Gotiska teman hos Lovecraft 17
1 Inledning
I alla tider har vi skrämt varandra med otäcka historier och vi fortsätter att göra det även om vi nu gör detta annorlunda. Vi sitter inte längre tillsammans runt brasor för att berätta historier men vi vill fortfarande bli skrämda. Det är också därför skrämmande litteratur, film och dataspel fortsatt är så populära. Skräcklitteraturen är en bred genre innehållande allt från terror till horror vilka syftar på olika ”känslor”. Horror definieras exempelvis som en enklare känsla som utgörs av avsky och skräck, medan begreppet terror kopplas ihop med ett vidare spektrum av känslor, exempelvis dysterhet och melankoli.1
Även om det finns olika genrer inom skräcklitteraturen, så är det gemensamma för all skräcklitteratur att den förmodligen spelar på människans rädsla för det okända och farliga, saker vi inte förstår och saker vi inte kan se. Det kan röra sig om något naturligt och fullt möjligt som en mördare, eller om något övernaturligt som ett monster.2 Rädslorna i litteraturen är också ofta
kopplade till samtidens rädslor och hör ibland ihop med moraliska budskap.3
Skräckgenren kan dock mer exakt sägas grundas i folksagor och den moderna skräcken i den gotiska romanen. Just begreppet gotik har använts inom europeisk och anglosaxisk litterär tradition under lång tid, men vad som utgör gotisk litteratur samt värderingen av begreppet har dock förändrats. Det användes initialt som ett nedsättande ord i slutet av 1600- och början av 1700-talet, för att kritisera författare och litteratur som avvek från klassicismen. Senare under 1700-talet användes begreppet fortfarande på samma sätt, men nu i positiva termer. Begreppet kom då att mer medvetet kopplas till en viss typ av litteratur, karakteriserad av vissa speciella motiv, teman och
1 Mattias Fyhr, De mörka labyrinterna: Gotiken i litteratur, film, musik och rollspel, Lund,
2017, s. 18.
2 Michelle Miranda, “Reasoning through madness: the detective in gothic crime fiction”,
2017, s. 2.
3 Anders Öhman, Populärlitteratur: De populära genrernas estetik och historia, Lund, 2002,
berättargrepp.4 Exempelvis teman som melankoli, isolering, galenskap och död.
Det finns också många stora namn inom gotisk litteratur och denna uppsats ska studera två av dessa; Edgar Allan Poe (1809-1849) och Howard Philips Lovecraft (1890-1937). Båda författarna tillhör den amerikanska gotiska genren men var aktiva under olika tidsperioder. På ytan finns inte många likheter mellan dem, särskilt inte i fråga om stil och struktur, men liknande teman framkommer i deras berättelser, teman som litteraturvetare brukar klassa som gotiska.
1.1 Syfte och forskningsfråga
Uppsatsen ämnar därmed studera gotiska teman som återfinns i båda författarnas verk, nämligen melankoli, isolering, galenskap och död. Detta är teman som traditionellt anses tillhöra den gotiska genren. Utifrån ovanstående syfte formuleras sedan en fråga som uppsatsen kommer att fokusera på: På vilket sätt framträder melankoli, isolering, galenskap och död i de olika verken, samt vilka är likheterna och skillnaderna mellan hur temana framkommer?
2 Material och metod
I detta kapitel i uppsatsen presenteras de utvalda verken av de båda författarna, som kommer ligga till grund för analysen, samt metoderna för bearbetningen av detta material. Då syftet med undersökningen är att analysera och jämföra gotiska teman i de båda författarnas verk, är det tematisk analys samt intertextuella och komparativa metoder som är aktuella.
2.1 Edgar Allan Poe och Howard Phillips Lovecraft
De verk av Poe som har valts ut för denna uppsats är: The Fall of The House
Usher, Ligeia och Berenice. Verken har valts ut då de är några av Poes mest
kända verk, men också för att de alla traditionellt bedöms ha gotiska inslag av teman som melankoli, men även isolering, galenskap och död. De verk av Lovecraft som valts ut för uppsatsen är: The call of Cthulhu, The Colour out
of Space, The Tomb och Polaris. Även dessa verk har valts ut då de är några
av Lovecrafts mest populära berättelser, men också för att de anses ha inslag av gotiska teman.
2.2 Tematisk analys, intertextualitet och komparation
Uppsatsens metod bygger i grunden på en tematiskt jämförande analys, något som övergripande kan benämnas som intertextualitet. I grunden görs dock en tematisk analys av på vilket sätt olika teman framkommer i båda författarnas verk. Sedan görs en komparativ jämförelse av skillnaderna mellan hur dessa teman framkommer i de olika författarskapen.
Intertextualitet kan definieras och användas på flera olika sätt, speciellt om begreppet sätts i samband med komparation som tillvägagångssätt. Susana Onega ger en allmän beskrivning av intertextualitet som: ”[…] the perception by a reader of the relationships existing between a given text and another preceding or following it by means of quotations, plagiarism, or allusions […]”.5 I fallet med denna uppsats handlar det om hur Poe och Lovecrafts verk kan relateras till varandra via gemensamma teman som framkommer i båda författarnas verk.
Intertextualitet är som nämnts ett brett fält bestående av flera litterära traditioner som har lett fram till andra jämförande och förklarande metoder.6 De flesta vetenskaper använder faktiskt komparativa metoder i någon form. Jämförelser är inom litteraturforskning viktiga aspekter i klassifikation och begreppsbildning. Exempelvis i skapandet och beskrivningen av kategorier som gotisk litteratur. Många litterära
karaktäriseringar innehåller därmed komparativa moment. Om ett verk beskrivs som till exempel romantiskt, tas det ofta för givet att verket har egenskaper som andra verk också kan vara en del av. I den här uppsatsen handlar egenskaperna om teman som kan återfinnas i både Poe och Lovecrafts verk, på liknande eller olika sätt.7
Intertextualiteten idag innefattar alltså flera olika inriktningar och tillvägagångssätt, och några av dessa inriktningar kan beskrivas via motsatspar: starka/svaga samband, explicita/implicita samband, avsedda/icke-avsedda samband, vänskapliga/antagonistiska samband, inom- och mellanspråkliga samband, manliga/kvinnliga samband, generella/specifika samband samt aleatoriska/ obligatoriska samband.8 För denna uppsats är det dock endast det första motsatsparet, starka/svaga samband som är viktigt. Det vill säga om verken som analyseras har starka eller svaga kopplingar till varandra genom de teman som tas upp. Kritiker av intertextualitet och komparation som tillvägagångssätt hävdar dock att genus, intresse och kulturella skillnader påverkar eventuella samband som kan framträda.9 Sammanfattningsvis beskriver Anna Nordlund skillnaden mellan olika komparativa tillvägagångssätt enligt följande: ”Komparativa studier kan i olika grad vara ute efter att säkerställa samband mellan olika litterära texter. […] Intertextualitet är en term som används just för att beskriva hur litterära verk är del av en litterär tradition som genklingar i verket.”10
Som redan påpekats, kommer alltså uppsatsen anamma ett utöver den tematiska analysen, komparativt tillvägagångssätt eftersom den söker efter samhörighet mellan Poe och Lovecraft genom en jämförelse av
7 Olsson, s. 53f. 8 Ibid, s. 59ff. 9 Ibid, s. 67.
10 Anna Nordlund, Litteraturvetenskaplig analys genom hundra år- åtta sätt att läsa Gösta
författarnas verk utifrån de utvalda temana melankoli, isolering, galenskap och död.
3 Teori
I detta kapitel av uppsatsen kommer de teoretiska utgångspunkterna som ligger till grund för undersökningen att beskrivas. Inledningsvis beskrivs den gotiska traditionen, sedan de olika teman som traditionellt kopplas till denna och slutligen hur de två författarna brukar placeras in i genren.
3.1 Gotiken
Ordet gotik kan ha eller har haft flertalet olika betydelser. Gotik är allt från ett historisk, arkitektonisk och artistiskt, till ett litterärt begrepp. Gällande litteratur är gotik ett begrepp för litteratur skriven mellan 1760 och 1820 och beskrivs som mörk, full av monster och spöklika miljöer. Gotisk litteratur anses ha skapats främst av engelska och tyska författare som Ann Radcliffe, Matthew Lewis och Horace Walpole. Blandningen av passion, cynism och illvilja gjorde exempelvis Ann Radcliffes Udolpho och The Monk av Matthew Lewis mystiskt nytänkande och populära. Det övernaturliga och den mer romantiska tonerna hos gotiken kom senare via verk som Frankenstein: eller den moderne Prometeus av Mary Shelly.
3.2 Gotiska skräckteman
Melankoli är ett av de teman som anses vara av gotisk karaktär och kan
beskrivas som olika former av klinisk depression. Melankoli hade dock ingen vetenskaplig definition innan psykoanalysen utarbetades.11 Melankolin gör också ofta att livet förlorar sin mening och den drabbade har mycket svårt att förklara varför det har blivit så. Melankoli används i litteraturen dock inte bara för att beskriva en persons sinnestillstånd, utan kan även beskriva fysiska objekt som konst, byggnader eller musik. Det fanns många andra egenskaper
som också betraktades som symtom på att en person drabbats av melankoli så som egocentricitet, paranoia, grymhet och bitterhet.12 Ytterligare ett symptom som kunde ha misstagits som en orsak till melankolin, var att ett melankoliskt offer tenderade att bli besatt av något som denne hade förlorat.13
I den gotiska miljön anses också isolering vara en viktig komponent för att skapa en känsla av rädsla, instängdhet och fångenskap.14 Därför är de gotiska karaktärerna sällan utanför den begränsade sfär i vilken de existerar och de flesta berättelser av gotisk natur utspelar sig inom begränsade platser så som ett hus, en kammare eller ett bibliotek.15 Isoleringen handlar dock inte bara om fysiska begränsningar och om att vara instängd kroppsligen, utan handlar lika mycket om att vara socialt och psykologiskt frånkopplad från verkligheten.16
Förutom melankoli och isolering är också galenskapen ett vanligt tema i gotiska berättelser. Den gotiska galenskapen skapas ofta via kusliga och sjukliga miljöer, namnlösa fysiska faror som lurar och rädslan för det egna medvetandets bräcklighet. Galenskap kan drabba den som inte är försiktig och rör upp gammalt som bäst borde få vila, till exempel gamla legender, myter, vetenskapliga experiment och det som är för stort för mänskliga sinnen att förnimma. Galenskap kan också komma via mystiska sjukdomar och magi. Att galenskap kom att bli en viktig del i det som benämns som gotisk litteratur har att göra med dåtidens samhällsförändringar. Många under den tiden var rädda för olika ”intrång”, allt från sjukdom och fattigdom till brottslighet och förfall. Dessa rädslor blandat med framstegen inom vetenskap, teknik och epistemologi, behandlades av många författare. Förfall,
12 Hammer, s. 49. 13 Ibid, s. 54.
14 Julia Reinhead, The Norton Anthology of American Literature, New York, 2003, s. 754. 15 Tony Magistrale & Sidney Poger, Poe’s Children, New York, 1999, s. 15.
kriminologiska teorier om atavism och psykologiska teorier om galenskap blev därför viktiga delar i det som kallas gotisk litteratur.17
Det sista temat som är kopplat till den gotiska skräckgenren är
döden. De flesta ser på döden med rädsla och ovisshet, eftersom ingen med
säkerhet kan säga vad som sker när vi dör. Det är inte bara själva händelsen av att dö som skrämmer oss, utan också de mysterier som omgärdar döden. Detta kan handla om allt från spöken och andar till odödliga zombies. Författare kan undersöka rädslor och använda döden som ett redskap för att skapa skräck. Representationer av död i den gotiska litteraturen resonerar med läsare just för att den är så avgränsad från det normala. Döden sker antingen i det övernaturliga med monster eller magi, eller via hemska mord eller utdragen tortyr. ”Death becomes attractive, because it is apparently unreal, the result of exaggerated passion, revealing itself in the midst of hallucinatory delusions and involving characters that have been transposed into worlds made unfamiliar […]”.18 Döden är också starkt förknippad med undergång och förfall, både fysiskt och psykiskt sådant.19
3.3 Poe, Lovecraft och gotiken
Poes författarstil är en typ av berättelse som inte drivs fram av ett enkelt narrativ, utan av ett slags stigande intensifiering.20 Till exempel som i The Fall
of The House Usher. Poes stil är mer fokuserad på det mänskliga psyket,
snarare än på det som anses vara klassiska gotiska skräckelement så som monster. Det som dock kan upplevas som gotiskt hos Lovecraft kretsar snarare kring rädsla för det förflutna, forntida varelser, sekter som utför ritualer och monster. I detta skiljer sig också gotiken hos Lovecraft från den som framträder hos Poe. Det som är gotiskt hos Poe handlar om sinnenas förfall och degenerationen av det mänskliga psyket. Gotiken hos Lovecraft å andra
17 Miranda, s. 10.
18 Elisabeth Bronfen, “Death”, New York, 1998, s. 39f. 19 Fyhr, s. 85.
sidan kretsar kring fysiskt förfall orsakat av forntida varelser eller okända invaderande monster. Alltså byggs gotiken hos Poe på skräck inifrån via psykiskt förfall, medan gotiken hos Lovecraft bygger skräck utifrån fysiskt förfall.21
4 Tidigare forskning
Forskningsfältet kring gotiken är brett och sträcker sig långt tillbaka över decennierna. Både Poe och Lovecrafts verk har analyserats och diskuterats i stor utsträckning tidigare. Trots det finns det lite svensk forskning om just gotik. Mattias Fyhr skriver dock om gotiken i sin avhandling De mörka
labyrinterna: Gotiken i litteratur, film. musik och rollspel (2017). Där tar han
även upp hur man inom svensk litteraturforskning ofta inte skiljer tillräckligt väl mellan begrepp som ”skräckromantik”, ”skräckroman” och ”skräckgotik”. Detta menar Fyhr leder till att diskussionen kring begreppen då ofta missar gotikens känslospektrum av exempelvis dysterhet och melankoli, eftersom fokus i studier endast hamnar på och avgränsas till skräck. Detta innebär också att den tidigare forskningen på fältet tenderar att fokusera på gotiken som miljö snarare än på skräcken som ett känslospektrum.22
Det nytänkande med gotiken var som nämnts inledningsvis att begreppet terror blev viktigt. Alltså att fokus låg på fler känslor utöver skräck så som melankoli och dysterhet. I England på 1700-talet kopplades exempelvis andra känslor samman med känslor av terror i det som kom att kallas gotiska texter.23 Alltså hävdar Fyhr att ”en stämning, eller flera stämningar, som märkligt nog ofta försvunnit i senare diskussioner är gotikens dysterhet och melankoli.”24 Tecken på känslor av melankoli går faktiskt att finna redan i
21 Philip Smith, “Re‐visioning Romantic‐Era Gothicism: An Introduction to Key Works and
Themes in the Study of H.P. Lovecraft”, s. 831.
Horace Walpoles roman The Castle of Otranto (1764), där protagonisten gifter sig med prinsessan, eftersom hon förstår hans melankoli.
Vidare skriver Fyhr att melankolin i gotiska texter troligtvis har sitt ursprung i den elisabetanska litteraturen med dystert svartklädda melankoliska figurer som Hamlet. En svensk forskare som har tagit upp den gotiska traditionens melankoli och dysterhet är Einar Nylén i sin avhandling
Skräckromantik: studier i tysk och engelsk förromantik (1924). Nylén ser på
engelsmännens förkärlek för det dystra och det ödsliga som grunden till gotiken.25 I början av 1900-talet finns också svenska studier vilka behandlar gotik i samband med studier av enskilda författare, som exempelvis Gunnar Bjurmans (1916) avhandling om Edgar Allan Poe där utländsk skräckromantik behandlas.26 Även forskare som Coral Ann Howells, som studerar känsloskildringarna i gotisk litteratur, talar om melankoli och dysterhet. I Howells studie Love, Mystery and Misery (1978), blir kärleken exempelvis kopplad till lidande.27
Internationellt sett är forskning kring gotiken dock mycket mer omfattande och förutom större studier kring den gotiska traditionen, finns det också analyser inriktade på specifika författares verk. Till exempel hamnar studier av Lovecraft lite närmare horror än gotik, medan studier av Poe kan sägas tillhöra mer ”rena” gotiska studier. J. Gerald Kennedy (1996) skriver exempelvis om Poe och hans melankoliska personlighet medan Mário Avelar (2010) skriver om hur Roger Corman kopplar färger till melankoli i sin tolkning av Poe i filmen House of Usher (1960). Adam Bradford (2011) å sin sida skriver om Poe och hur denne behandlar sorg och död i sina dikter The
Raven och Annabel Lee. ”For these readers, Poe appears to be at work either
giving voice to or seeking to counter grief […]”.28
Vidare beskriver Frances Clarke (2016) hur vibrationer är viktiga för upplevelsen av gotiska berättelser och belyser detta med hjälp av Poes verk, och Sudha Swarnakar (2017) tar upp representationer av död i Poes verk. När det kommer till Lovecraft har det forskats en del även kring honom och hans verk. Philip Smith (2011) tar exempelvis upp återkommande teman hos Lovecraft i form av språk, genre, litterära influenser, främlingsfientlighet, kosmisk likgiltighet och drömmar. James Kneale (2006) skriver i sin artikel att: “it suggests that Lovecraft's fictions are important, not simply because they have had an enormous influence on the modern horror genre, but because they can also help us to think about what lies 'beyond'.”29 Timothy H. Evans (2005) tar istället upp Lovecraft i samband med traditioner och ”folklore”, och Sid Sondergard (2002) menar att det krävs en ny bedömning och försoning av några av de motstridiga läsningarna av Lovecrafts verk. Fortsättningsvis diskuterar Nicholaus Clements (1999) karaktären Robert Blakes död i Lovecrafts verk The Haunter of the Dark och Mark Lowell (2004) har gjort en studie över Lovecrafts ”Cthulhu Mythos”.
Som det går att se har det forskats en hel del om gotiken och även om författarna som är aktuella i denna uppsats. Det som dock inte har gjorts i någon större utsträckning tidigare är att jämföra dessa författare och studera deras verk utifrån teman som melankoli, isolering, galenskap och död. Sedan har melankoli som ett gotiskt tema ofta inte studerats då forskare fokuserar mer på ren skräck i gotiska berättelser, även om de tar upp melankoli som en del i den gotiska traditionen. I fråga om Poe forskas det mer om melankoli men då rörande hans tragiska liv, hans melankoliska personlighet och hur detta kan
28 Adam Bradford, “Inspiring Death: Poe's Poetic Aesthetics, "Annabel Lee," and the
Communities of Mourning in Nineteenth-Century America”, s. 93.
kopplas till melankolin som anses framkomma i hans verk. När det kommer till Lovecraft finns det ännu färre studier om melankoli men desto mer rörande död och skräck. Därför fyller denna uppsats en kunskapslucka i fråga om hur teman som melankoli, isolering, galenskap och död framträder i författarnas verk.
5 Analys
Analysen är indelad i två delar, en för vardera författaren. Dessa delar innehåller en genomgång av författarnas verk utifrån de gotiska temana melankoli, isolering, galenskap och död. Melankolin i det som klassificeras som gotiska verk är viktig att titta på, eftersom Fyhr har hävdat att känslor som melankoli lätt kommer i skymundan, då forskare som studerar skräcklitteratur tenderar att fokusera på enbart skräck. Melankolin är också viktig då den inte bara kan kopplas till en persons sinnesstämning, utan även till beskrivning av objekt och miljöer. Det kan till exempel vara fråga om en dyster och avgränsad miljö vilken skapar både fysisk och social isolering hos personen som lever där, något som i sin tur sedan kan leda till sjukdomar, galenskap och slutligen döden.
5.1 Gotiska teman hos Poe
Skönheten är själens upphöjning och som författare ansåg Poe att skönheten var starkt sammankopplad med evig sorg.30 Därför kan melankoli vara ett starkt poetiskt ämne när det har att göra med döden hos något vackert. Som exempelvis i den vackra lady Madelines förfall och sjukdom, som Poe berättar om i sin berättelse The Fall of the House Usher (House of Usher framöver).
I House of Usher tror berättaren att huset och dess omgivningar är separerade från resten av världen. “Shaking off from my spirit what must have been a dream, I scanned more narrowly the real aspect of the building”.31
30 Magistrale & Poger, s. 12.
Själva byggnaden är övervuxen av växtlighet och det förfallna huset blir en spegling av innehavaren Roderick Usher och dennes mentala tillstånd. “[His] psychological deterioration, as well as the dissolution of the Usher lineage is mirrored in the decaying physical structure of the house”.32 Detta blir ett exempel på hur melankoli kan kopplas samman med både en persons psyke, med en specifik plats eller ett specifikt objekt. House of Usher inleds också med att berättaren närmar sig huset och slås av den melankoliska miljön.
I looked upon the scene before me - upon the mere house, and the simple landscape features of the domain - upon the bleak walls - upon the vacant eye-like windows - upon a few rank sedges - and upon a few white trunks of decayed trees—with an utter depression of soul […]33
Som tidigare nämnts, förstår den melankoliske ofta inte orsaken till nedstämdheten. Det finns dock ofta något i personens förflutna som kan framträda i melankolin. För Roderick handlar detta om hans oro för hans och systerns sjukdom, vilket också är anledningen till att berättaren blir kallad till huset. Även om Roderick inser att han är sjuk, så förstår han inte riktigt varför. Berättaren försöker muntra upp Roderick, men melankolin är alltför påtaglig.
He suffered much from a morbid acuteness of the senses; the most insipid food was alone endurable; he could wear only garments of certain texture; the odors of all flowers were oppressive; his eyes were tortured by even a faint light; and there were but peculiar sounds, and these from stringed instruments, which did not inspire him with horror.34
Melankolin är alltså tydlig i House of Usher. Roderick är fast i det förflutna och i tankar om att hans en gång stora släkt slutar med honom och systern. Melankoli tenderar också att göra offret oförmöget att upprätthålla en korrekt tidsuppfattning. Offret bryr sig inte om eller vet inte vilken dag eller vilket år det är. Längtan är konstant och offret, i detta fall Roderick, kan inte släppa
32 Magistrale & Poger, s. 15.
sorgen över det han har förlorat. Därför blir också personer som drabbas av melankoli ofta egocentriska och besatta av det förflutna, precis som Roderick.35
Melankoli, sorg och längtan är även närvarande i andra verk av Poe.
Ligeia handlar exempelvis om en opium-missbrukare som är besatt av sin
bortgångna fru. Sorgen är påtaglig då han beskriver henne in i minsta detalj. “In beauty of face no maiden ever equalled her. It was the radiance of an opium dream—an airy and spirit-lifting vision more wildly divine than the phantasies which hovered about the slumbering souls of the daughters of Delos”.36 Även i Ligeia precis som i House of Usher, är också miljön sammankopplad med den melankoliska känslan. ”The gloomy and dreary grandeur of the building, the almost savage aspect of the domain, the many melancholy and time-honored memories connected with both, had much in unison with the feelings of utter abandonment […]”.37
Miljön blir viktig för att kunna skapa en melankolisk känsla och detta blir också tydligt i beskrivningen av det rum där stora delar av Ligeia utspelas. ”The ceiling, of gloomy-looking oak, was excessively lofty, vaulted, and elaborately fretted with the wildest and most grotesque specimens of a semi-Gothic, semi-Druidical device.”38
Även i berättelsen Berenice av Poe finns också melankolin närvarande. I Berenice kretsar det melankoliska kring protagonistens besatthet av sin kusins perfekta tänder. Ett symptom på melankoli är som nämnts besatthet och i de flesta av Poes berättelser har protagonisterna en tro på att om de befrias från besattheten, kan de få upprättelse. Roderick i House of
Usher vill ha upprättelse för sin familj, protagonisten i Ligeia vill bli fri sorgen
efter sin fru och Egæus i Berenice tror att innehavandet av hans kusins tänder
35 Hammer, s. 54. 36 Poe, “Ligeia”. s. 257. 37 Ibid, s. 262.
ska befria honom från sina bördor. En eftermiddag efter dagdrömmande, ser han fortfarande sin kusins tänder framför sig och inser själv sin besatthet.
The teeth! - the teeth! - they were here, and there, and everywhere, and visibly and palpably before me; long, narrow, and excessively white, with the pale lips writhing about them, as in the very moment of their first terrible development. Then came the full fury of my monomania, and I struggled in vain against its strange and irresistible influence. In the multiplied objects of the external world I had no thoughts but for the teeth.39
Melankolin framkommer i Poes berättelser därmed dels via karaktärernas sinnesstämningar och besattheter, dels via beskrivningar av miljöerna. Precis som melankoli är alltså även isolering ett viktigt inslag hos Poe, och i gotiska berättelser. I Poes berättelser är karaktärerna ofta asociala människor som är isolerade från omvärlden. Den gotiska berättelsen utspelar sig också ofta på avgränsade platser som kloster, slott, kammare eller torn. Trots det handlar inte isolering endast om att vara instängd på en begränsad yta, utan det kan även vara fråga om social eller psykologisk isolering.40 I House of Usher till exempel, är karaktären Roderick en enstöring som blivit vresig och dyster. Även om Roderick är omgiven av människor (berättaren, systern, läkare och tjänare) är han fortfarande socialt frånkopplad.
I berättelsen Ligeia introduceras isoleringen senare än den gör i
House of Usher och läsaren kommer i kontakt med isoleringen först när
protagonisten flyttar till ett kloster, vars dystra miljö speglar protagonistens melankoli.41 Isolering kan som nämnts symbolisera både den fysiska fångenskapen och den sociala frånkopplingen hos en person. Detta blir tydligt också i Ligeia där protagonisten bor med sin nya fru och sina tjänare, men trots
39 Poe, “Berenice”, s. 231. 40 Hammer, s. 23.
det har han och hans fru inte mycket mänsklig interaktion, varken med varandra eller andra personer.42
Isolering i Poes berättelser är inte bara fysisk, utan kan också vara av psykologisk och social art. Om inte i fysiskt, så psykologiskt och socialt. I berättelsen Berenice bor exempelvis protagonisten Egæus i en trist herrgård med sin kusin. Egæus föddes i biblioteket i vilket han spenderar det mesta av sin tid med att fundera, dagdrömma och läsa. Egæus och hans kusin växte faktiskt upp tillsammans men på väldigt olika sätt. Egæus blev snabbt socialt och känslomässigt distanserad och sjuklig. Kusinen däremot var “[…] agile, graceful, and overflowing with energy, […] roaming carelessly through life, with no thought of the shadows in her path, or the silent flight of the raven-winged hours”.43 Han blev alltså isolerad i mer än en aspekt från sin kusin.
Isolering och melankoli kan också leda till att en person blir galen, som när det gäller Egæus i Berenice som vanhelgade sin kusins grav och till slut tog hennes tänder, vilka han var besatt av. I Poes berättelse Ligeia är det exempelvis berättaren som är mentalt instabil. I början av berättelsen är han mycket förälskad och beskriver hennes ögon med en viss fascinerad besatthet. En besatthet som kan kopplas till melankolin, isoleringen och sorgen han upplever efter hennes död. ”They were, I must believe, far larger than the ordinary eyes of our own race”.44 Berättaren gifter senare om sig, men även denna fru dör av en sjukdom och hennes kropp ”återföds” med den första fruns själ. Protagonisten hör liket mumla och sucka tills det ställer sig upp och kommer mot honom. Då ser han sin första frus välbekanta ögon. Berättaren är en opiumanvändare så denna upplevelse kan vara skapat av hans fantasi, ha grund i sorgen efter den första fruns död och möjligtvis i att han har mördat sin andra fru. Allt detta kan vara det som triggar igång hans galenskap. Om
han nu var frisk från början. Galenskapen i Poes berättelser framträder således via mentala sjukdomar samt via besatthet framkallad av melankoli, sorg och isolering.
Ytterligare ett gotiskt tema som hör samman med melankoli, isolering och galenskap, är döden. Tankar på döden skapar rädsla för många och döden är sammankopplad med melankoli, isolering och galenskap. Någon som är melankolisk spenderar mycket tid ensam och detta kan skapa galenskap som senare kan leda till sjukdomar, självmord och slutligen död. Det är inte bara själva döden som skrämmer oss utan även de mysterier som omgärdar den. Spöken och zombies kan vara lika skräckingivande som att dö i sig.
Poe fokuserar inte så mycket på fysiska dödsbeskrivningar, utan på andra typer av död. Exempelvis död via självmord, sjukdom eller skräck som alla är kopplade till en inre orsak eller uppkomst. Mankowitz menar att Poes fokus på inre orsaker och död är sammankopplat med besatthet. Besatthet som kan kopplas till de andra gotiska temana.45 Men även Poe uttrycker ibland mer hemska dödsbeskrivningar. I Berenice till exempel vilken är en av Poes blodigaste berättelser med grymma beskrivningar av blodigt våld. ”[…] his tones grew thrillingly distinct as he whispered me of a violated grave—of a disfigured body enshrouded, yet still breathing, still palpitating, still alive!”46
Annan död i Poes verk är mer långsam. Döden som drabbar Roderick och Madeline i House of Usher är exempelvis utdragen och kantad av sjukdom med långsamt förfall. “We sat down; and for some moments, while he spoke not, I gazed upon him with a feeling half of pity, half of awe. Surely, man had never before so terribly altered, in so brief a period, as had Roderick Usher!”47 Även representationen av döden i Ligeia är kantad av sjukdom, men
45 Wolf Mankowitz, The Extraordinary Mr. Poe, London, 1979, s. 208. 46 Poe, ”Berenice”, s.233.
här följer vi döden från perspektivet av den som sörjer en närstående, inte som med Roderick som sörjer sin egen död och slutet på sin familj.
5.2 Gotiska teman hos Lovecraft
Melankolin är ett tema även hos Lovecraft och återfinns i berättelser som The
Call of Cthulhu (Cthulhu framöver), där läsaren följer berättarens resa i
sökandet efter en sekt som tillber forntida monster. Berättaren börjar undersöka sekten men är själv inte melankolisk eller sjuk, bortsett från sorgen efter en död släkting. Melankoli kopplas här samman med en plats eller ett objekt. Detta blir påtagligt via exempelvis beskrivningarna av de ovanliga artefakter som kopplas till den kusliga sekten i Cthulhu. ”A pulpy, tentacled head surmounted a grotesque and scaly body with rudimentary wings; but it was the general outline of the whole which made it most shockingly frightful.”48
Lovecrafts beskrivningar är mörka, dystra och utan hopp samt väcker obehagliga känslor av rädsla. ”With him he bore the subject of his visit, a grotesque, repulsive, and apparently very ancient stone statuette whose origin he was at a loss to determine.” 49 Beskrivningarna hos Lovecraft är också väldigt detaljrika, vilket blir tydligt i berättelser som Cthulhu. Exempelvis i beskrivningar av olika objekt.
It represented a monster of vaguely anthropoid outline, but with an octopus-like head whose face was a mass of feelers, a scaly, rubbery-looking body, prodigious claws on hind and fore feet, and long, narrow wings behind. This thing, which seemed instinct with a fearsome and unnatural malignancy, was of a somewhat bloated corpulence, and squatted evilly on a rectangular block or pedestal covered with undecipherable characters.50
Melankolin i Cthulhu framträder dock inte bara via beskrivningar av objekt, utan också via den paranoida dysterheten och idéerna om domedagen.
48 Lovecraft, “The Call of Cthulhu”, s. 3. 49 Ibid, s. 7.
Berättaren i Cthulhu blir exempelvis alltmer dyster och rädd under tiden då han undersöker möjligheten att forntida monster kan återta herraväldet över Jorden: ”That cult would never die till the stars came right again, and the secret priests would take great Cthulhu from His tomb to revive His subjects and resume His rule of earth.”51 Melankolin i Cthulhu blir också tydlig när det gäller hur händelserna påverkar berättaren. Denne blir rädd efter att undersökningen är färdig och när han insett vad som lurar i mörkret, överrumplas han av en melankolisk, mörk dysterhet: ”When I think of the extent of all that may be brooding down there I almost wish to kill myself forthwith.”52 Tanken på de monster som lurar och när som helst kan attackera, blir alltså det som skapar melankolin hos berättaren.
Lovecrafts melankoli fungerar på ett likande sätt i berättelsen
The Colour out of Space (Colour of Space framöver), som handlar hur en
meteorit en dag landar på en familjs gård. Meteoriten är mycket ovanlig och snart börjar mystiska saker hända på gården. Familjens grödor växer ovanligt fort men är oätliga, och både frun i familjen och en av sönerna börjar bete sig konstigt. Man misstänker att meteoriten infekterat jorden på gården och förgiftat vattnet i brunnen. Liksom i Cthulhu använder sig Lovecraft här av dystra miljöbeskrivningar och inleder berättelsen med: “West of Arkham the hills rise wild, and there are valleys with deep woods that no axe has ever cut. There are dark narrow glens where the trees slope fantastically, and where thin brooklets trickle without ever having caught the glint of sunlight.”53
Melankolin är här lite närmare kopplad till karaktärerna än i
Cthulhu. Exempelvis när det gäller hur melankolin påverkar den drabbade
familjen: ”For this reserve or melancholy no cause could be found, though all the household confessed now and then to poorer health and a feeling of vague
51 Lovecraft, “The Call of Cthulhu”, s. 13. 52 Ibid, s. 21.
disquiet.”54 Melankolin hos karaktärerna blir också påtagligare i Colour of
Space genom personernas ökade apati och minskade livslust. ”There was
something of stolid resignation about them all, as if they walked half in another world between lines of nameless guards to a certain and familiar doom.”55
Melankolin framkommer även i beskrivningarna av hur växtligheten på gården påverkas av den parasitiska sjukdomen som kom med meteoriten.”The asters and goldenrod bloomed grey and distorted, and the roses and zinneas and hollyhocks in the front yard were such blasphemous-looking things […]. The strangely puffed insects died about that time, even the bees that had left their hives and taken to the woods.”56 Lovecraft använder alltså återigen dessa beskrivningar för att verkligen driva in känslan av melankolisk dysterhet hos läsaren. På samma sätt som i Cthulhu, leder melankolin i Colour of Space också fram till att karaktärer som observerar händelserna utifrån, själva blir drabbade av en kronisk och obotlig domedagskänsla och rädsla för vad de sett och upplevt: ”And because Ammi recognised that colour, and knew that this last faint remnant must still lurk down there in the well, he has never been quite right since.”57
Även i berättelser som The Tomb skapar Lovecraft en känsla av melankoli genom sina miljöbeskrivningar. The Tomb handlar om en ung pojke som upptäcker en gammal grav i skogen, vilken han blir mer och mer fascinerad av och han spenderar alltmer tid där. Graven tar upp all hans tid och han sover till och med i tomma kistor. I The Tomb uttrycks därmed melankolin på liknande sätt som i Lovecrafts andra verk, nämligen i detaljerade miljöbeskrivningar:
The vault to which I refer is of ancient granite, weathered and discoloured by the mists and dampness of generations. Excavated back into the hillside, the structure is visible only at the entrance. The door, a ponderous and forbidding
54 Lovecraft, “The Colour out of Space”, s. 32. 55 Ibid, s. 36.
slab of stone, hangs upon rusted iron hinges, and is fastened ajar in a queerly sinister way by means of heavy iron chains and padlocks, according to a gruesome fashion of half a century ago.58
Lovecrafts karaktärer blir också ofta som nämnts påverkade och förändrade av händelserna som de får uppleva. De blir apatiska och rädda efter vad de har sett. Berättaren i Cthulhu och Ammi i Colour of Space förändras båda efter de upplevelser de får genomleva och kan aldrig bli som de en gång var. Pojken i
The Tomb blir också förändrad efter att han lyckas ta sig in i graven.
I en annan av Lovecrafts berättelser, Polaris, möts läsaren av att en berättare beskriver sin nattliga besatthet av polstjärnan och sina återkommande drömmar om en stad under belägring. Han kan inte varna personerna i staden och mår dåligt över detta. Berättaren beskriver i sin desperation natthimlen i detalj och i synnerhet polstjärnan. Även i denna berättelse använder Lovecraft miljöbeskrivningar för att skapa obehag, skräck och melankoli hos läsaren. Till exempel när berättaren beskriver staden denne drömmer om:
And it was under a horned waning moon that I saw the city for the first time. Still and somnolent did it lie, on a strange plateau in a hollow betwixt strange peaks. Of ghastly marble were its walls and its towers, its columns, domes, and pavements. In the marble streets were marble pillars, the upper parts of which were carven into the images of grave bearded men.59
I Lovecrafts verk finns även temat isolering närvarande. I Cthulhu är berättaren exempelvis isolerad från de människor som inte är medvetna om de monster som lurar i världen. Berättaren är också ensam och avskuren, även om denne stöter på flera människor under sin undersökning. De flesta som kommer i kontakt med sekten dör under mystiska omständigheter eller vet inte
58 Lovecraft, ”The Tomb”, http://www.hplovecraft.com/writings/texts/fiction/t.aspx.
[Hämtad 200421].
59 Lovecraft, ”Polaris”, http://www.hplovecraft.com/writings/texts/fiction/p.aspx. [Hämtad
allt om sekten. I Colour of Space är också isoleringen viktig. Här är det en fysisk isolering. Dels familjens gårds isolering från den mindre staden, dels från storstaden från vilken forskarna kommer för att undersöka meteoriten. Det går även att tala om isolering i det att ingen efter de mystiska händelserna börjat, vågar sig ut till gården och familjen. Också efter att allt är över på gården, tar folk den långa vägen runt området för att de är rädda för det som kan finnas där.60
I The Tomb kretar isoleringen kring social distansering. Pojken väljer att isolera sig från sin familj och spenderar det mesta av sin tid vid graven. Han är också fysiskt isolerad då han är ute i skogen långt från andra människor, och Lovecrafts behandling av isolering i Polaris är både fysisk och social. Berättaren är här isolerad från de övriga, då han är svagare och inte kan hjälpa till som de gör. På grund av detta blir hans uppgift att vara vaktpost, något som också skapar en fysisk isolering från de som har andra uppgifter.
När det sedan kommer till galenskap, så drabbar galenskapen i Lovecrafts berättelser ofta personer som lägger sig i gamla legender och myter som borde lämnats i fred, eller någon som har oturen att stöta på monster. Många av Lovecrafts monster är forntida varelser eller gudar och monstren är ofta äldre än jorden själv och därför kan inte människan hantera eller kontrollera dem. Ett av dessa monster är som nämnts Cthulhu. Det är denna rädsla för yttre invaderande ”aliens” som driver galenskapen i Lovecrafts verk.61 Galenskap kan också i Lovecrafts berättelser märkas när en person blivit påverkad av en yttre kraft. I Colour of Space sker detta till exempel när meteoriten landar. Ingen av de boende på gården anar ens att det som drabbat dem beror på att en rymdparasit har infekterat deras brunn och sprider sig genom marken. Samma parasit driver bondens fru och son till vansinne. De
blir så galna att han måste låsa in dem på vinden där han och hans andra son hör dem skrika i okända tungomål och kasta sig mot dörren.62
Senare tas även den yngre sonen över av denna parasit och också han blir galen: ”Thaddeus went mad in September after a visit to the well. He had gone with a pail and had come back empty-handed, shrieking and waving his arms, and sometimes lapsing into an inane titter or a whisper about `the moving colours down there´.” 63 Galenskapen kommer i dessa två berättelser från yttre faktorer. I Cthulhu kommer den från vetskapen att det finns forntida monster som kan förgöra världen och i Colour of Space från en parasit som driver sina värdar till vansinne.
I Lovecrafts berättelse The Tomb blir pojken istället galen av längtan till graven och i Polaris vaknar berättaren helt ensam med endast polstjärnan som sällskap. När han drömmer gör han det om sitt riktiga liv, där han kan se sin by brännas ner och att byborna mördas av invaderande soldater. Han skulle hålla vakt: “I was to give the signal of fire which would warn the waiting soldiers and save the town from immediate disaster”, men han verkar ha somnat på sin post, vilket påverkar honom starkt; ”[…] when next I looked up it was in a dream; with the Pole Star grinning at me through a window from over the horrible swaying trees of a dream-swamp. And I am still dreaming.”64 När han sedan vaknat upp, upptäcker han att han är ensam igen. Isoleringen och skulden över hans folks död driver honom till vansinne. Han kunde inte hjälpa till eller varna dem, så han drivs till galenskap.
Allt detta hör samman med det sista gotiska temat döden, som är ständigt närvarande i Lovecrafts verk. I Cthulhu handlar det om rädslan för att dö en våldsam död i händerna på ett monster, i Colour of Space om död via en
62 Lovecraft, “The Colour out of Space”, s. 29ff. 63 Ibid, s. 36.
64 Lovecraft, “Polaris”, http://www.hplovecraft.com/writings/texts/fiction/p.aspx. [Hämtad
hemsk sjukdom, i Polaris om våldsam död från attackerande fiender och i The
Tomb kretsar döden kring en pojkes besatthet av döden. Kopplingen till döden
kommer exempelvis här av att melankolin skapar en besatthet av graven som gör att pojken spenderar alltmer tid i isolering vid graven: ”But in that instant of curiosity was born the madly unreasoning desire which has brought me to this hell of confinement.”65 Pojken är omringad av, fascineras av och blir besatt av döden. Han finner de dödas sällskap vara trevligare än sällskapet från de levande. Döden är alltså en viktig del i flera av Lovecrafts berättelser.
6 Slutsatser och diskussion
Som vi sett, framkommer alltså de gotiska temana melankoli, isolering, galenskap och död tydligt i båda författarnas verk. Dessa teman hör ofta ihop och finns ett av dem finns ofta också något av de andra. Melankolin leder exempelvis ofta till att en person isolerar sig, blir alltmer besatt och till slut galen, vilket slutligen kan leda till död. Även om dessa teman framkommer hos båda författarna, verkar det finnas skillnader i exakt hur de framkommer.
Melankolin är hos Lovecraft till exempel inte lika påtaglig och uttalad som hos Poe. Lovecrafts melankoli är mer allmän än bunden till karaktärerna som hos Poe. Där Poe är melankolisk i sina beskrivningar av karaktärer, är Lovecraft mer melankolisk i sin beskrivning av objekt. Beskrivningar av objekt är vanliga hos Lovecraft men liknar de beskrivningar Poe gör av miljöer. Så även om Lovecraft inte är melankolisk på samma sätt som Poe, är ändå beskrivningarna av miljöer och objekt viktiga för båda författarna för att skapa känslan av dysterhet.
Både Poe och Lovecraft tycks alltså utnyttja melankoli som ett medel för att förstärka skräcken hos läsaren. Poes melankoli är kopplad till
65 Lovecraft, ”The Tomb”, http://www.hplovecraft.com/writings/texts/fiction/t.aspx.
karaktärerna. Den kommer ofta inifrån och beror på något inre fel hos personen så som sjukdom. Roderick i House of Usher är exempelvis sjuk och fast i det förflutna. Lovecrafts melankoli kommer utifrån och uppstår när någon av personerna utsätts för något som gör dem melankoliska. Detta kan vara miljön eller mer troligt ett monster. I Cthulhu försvinner berättarens hopp exempelvis efter att denne upptäckt att det finns forntida monster och i Colour of Space infekteras en oskyldig familj av en utomjordisk parasit.
Både Poe och Lovecrafts verk innehåller också aspekter av isolering och detta ofta i kombination med melankolin eller som ett sätt att förstärka den. Ensamhet och dystra miljöer spelar här en viktig roll. Temat isolering hos Lovecraft är som hos Poe, kopplad både till fysiska avgränsningar och till sociala separationer från omvärlden. Där är de båda författarnas verk relativt lika varandra.
Både Poe och Lovecraft beskriver alltså mycket dystra isolerade miljöer, vilket om en person utsätts för under längre tid kan driva dem till galenskap. Enligt David Punter bygger dock Lovecraft sin galenskap på namnlösa monster som lurar, medan Poes galenskap byggs upp inne i karaktärens psyke.66 Denna inre skapade galenskap kan komma av en besatthet och längtan, vilken driver karaktärernas handlingar. En längtan som i sin tur skapas av melankoli och isolering. I både The Tomb och i Polaris av Lovecraft, liknar dock galenskapen den galenskap som framställs i Poes berättelser. Den kommer från karaktärerna själva och här finns inga monster utan karaktärerna är fast i sitt eget psyke.
Poe och Lovecraft har därmed två olika sätt att visualisera galenskap. Skillnaden är att Lovecraft aldrig fokuserade så som Poe gjorde på den psykologiska upplevelsen utan på att skapa så skrämmande varelser som
66 David Punter, The Literature of Terror Volume 2: The Modern Gothic, New York, 1996,
möjligt. Förfallet av både kropp och sinne som båda författarna uttrycker finns inte bara i House of Usher, utan också i Ligeia och Polaris. I alla dessa tre berättelser blir karaktärerna galna på grund av något som de har eller inte har gjort. Båda författarna verkar därmed se galenskap som en effekt av melankoli och isolering.
Både Poe och Lovecraft uttrycker också rädslor för döden i sina verk. Lovecraft förstärker ofta denna rädsla med hemska monster som Cthulhu eller mystiska parasiter som i Colour of Space. Om Lovecraft med verk som
Cthulhu fokuserar på död via yttre hot som monster, närmar han sig dock Poe
med The Tomb då den inte innehåller några monster eller någon våldsam död. Här är skräcken precis som i Polaris mycket mer psykologisk och döden är skrämmande utan att någon ens dör eller att det sker övernaturliga händelser. I Polaris är det dock inte helt tydligt vad som är verkligt eller inte, eftersom bybornas död inte är lika våldsamt beskriven som i verk som Cthulhu. Det mer vanliga sättet som Lovecraft beskriver döden på är via våldsamma yttringar. Som då Cthulhu stiger upp ur havet och slaktar ett skepps besättning. Eller som i Colour of Space där en hel familj blir infekterad av en parasit och dör på mystiska och hemska sätt.
Lovecrafts beskrivningar av döden är därför mycket mer brutala och fysiskt våldsamma än döden i Poes berättelser. Lovecrafts karaktärer möter oftare sin död via yttre orsaker som monster eller via parasiter. Poes karaktärer däremot dör oftare av självmord, sjukdom eller skräck som alla är kopplade till inre orsaker. Det finns så klart våldsam död även hos Poe, exempelvis i hur kusinens tänder dras ut i Berenice. Döden är alltså en vital aspekt i att skapa skräck hos båda författarna.
personbeskrivningar i kombination med en mörk och överhängande himmel. Även om de uttrycker liknande beskrivningar och teman, koncentrerar de sig på helt olika aspekter av skräck och delar av de olika temana. Poe fokuserar på mer psykologiska och opiumdrivna surrealistiska beskrivningar som ifrågasätter karaktärernas mentala stabilitet. Lovecraft å andra sidan har andra stöttepelare i sina berättelser som exempelvis infekterade platser och det mörka havet.
Så även om det vid första anblicken kan se ut som verken som analyserats här är väldigt lika eftersom liknande teman framkommer i dem alla, finns det vissa skillnader som behöver lyftas. I Poes Berenice till exempel skiljer sig protagonisten från protagonisterna i alla de övriga Poe berättelserna. Han blir via sina handlingar nämligen en antagonist. Alla protagonister i Poes berättelser är också känsliga män med sköra psyken på gränsen att falla in i mentala sjukdomar och melankoli. Protagonisterna i Poes berättelser beter sig inte heller till en början irrationellt utan de försöker alltid utöva någon form av självkontroll: ”Within the tormented psyches of Poe´s protagonists, the Gothic´s emphasis on a contradictory and divided self is omnipresent”.67
Lovecrafts protagonister är till skillnad från Poes inte lika sköra i sinnet och benägna att vika ner sig för dysterhet och melankoli. Lovecrafts protagonister får melankolin nästan påtvingad på sig utifrån yttre händelser utanför deras kontroll, som familjen i Colour of Space. Det är alltid en händelse som skapar melankolin hos Lovecrafts protagonister, men de är sällan melankoliska till att börja med. Protagonisten i Cthulhu är exempelvis motiverad och driven att ta reda på så mycket han kan om den mystiska sekten och blir självmordsbenägen först då han inser vilka monster som finns i världen. Pojken i The Tomb blir inte melankolisk förrän han inte längre får vara vid graven. Han hade dock vridna tankar redan innan men upplevs inte
lika skör i psyket som exempelvis Roderick i House of Usher eller som Egæus i Berenice.
7 Källförteckning
Avelar, Mário (2010). “The Colors of Melancholy in Roger Corman's House of Usher”. The Edgar Allan Poe Review, 11(1), pp.174-181.
Bradford, Adam (2011). “Inspiring Death: Poe's Poetic Aesthetics, "Annabel Lee," and the Communities of Mourning in Nineteenth-Century America Author(s)”. The Edgar Allan Poe Review, 12(1), pp. 72-100.
Bronfen, Elisabeth (1998). “Death” i Mulvey-Roberts, Marie (red). The
Handbook to Gothic Literature. New York: New York University Press.
Clarke, Frances (2016), “Gothic vibrations and Edgar Allan Poe”, Horror
Studies, 7(2), pp. 205–17.
Clements, Nicholaus (1999). “Lovecraft's the Haunter of the Dark”. The
Explicator, 57(2), pp. 98-100.
Evans, Timothy H. (2005).” A Last Defense against the Dark: Folklore, Horror, and the Uses of Tradition in the Works of H.P. Lovecraft”. Journal of
Folklore Research, 42(1), pp. 99-135.
Fyhr, Mattias (2017). De mörka labyrinterna: gotiken i litteratur, film, musik
och rollspel, Lund: Ellerström.
Hammer, Espen (2006). Melankoli – En Filosofisk Essä. Göteborg: Daidalos.
Kennedy, J. Gerald (1996). “The Violence of Melancholy: Poe against Himself”. American Literary History, 8(3), pp.533–551.
Kneale, James (2006. “From beyond: H. P. Lovecraft and the place of horror.”
Cultural Geographies, 13(1), pp.106–126.
Lovecraft, H.P. (1973). Supernatural horror in literature. New York: Dover.
Lovecraft, H.P. (2012). Great tales of horror. New York: Fall river. Lovecraft, H.P. ”Polaris”
http://www.hplovecraft.com/writings/texts/fiction/p.aspx. [Hämtad 200420]
Lovecraft, H.P. ”The Tomb”
Magistrale, Tony & Poger, Sidney (1999). Poe’s Children. New York: Lang Publishing, Inc.
Mankowitz, Wolf (1979). The extraordinary Mr. Poe. London: Weidenfeld & Nicolson.
Miranda, Michelle (2017). “Reasoning through madness: the detective in Gothic crime fiction”. Palgrave Communications, 3(1), pp.1–11.
Nordlund, Anna (2008). Litteraturvetenskaplig analys genom hundra år-åtta
sätt att läsa Gösta Berlings saga. Stockholm: Liber.
Olsson, Anders (2002). ”Intertextualitet, komparation och reception” i Bergsten, Staffan (red) Litteraturvetenskap: en inledning. Lund: Studentlitteratur.
Onega, Susana (2006). ”Structuralism and narrative poetics” i Literary Theory
and Criticism. New York: Oxford university press.
Poe, Edgar Allan (2006). Complete tales and poems. New York: Fall river.
Punter, David (1996). The Literature of Terror Volume 2: The Modern Gothic. New York: Longman.
Reidhead, Julia (red)(2003). The Norton Anthology of American Literature. New York: Norton.
Smith, Philip (2011). “Re‐visioning Romantic‐Era Gothicism: An Introduction to Key Works and Themes in the Study of H.P. Lovecraft”.
Literature Compass, 8(11), pp.830–839.
Sondergard, Sid (2002).”Mapping the Lovecraft Idiolect: Iterative Structures and Autosemiotization as Reading Strategies”. The American Journal of
Semiotics, 18(1-4), pp.87-106,291.
Swarnakar, Sudha (2017). “Representation of death in Edgar Allan Poe and Emily Dickinson”. A Cor das Letras, 8(1), pp.29–42.
Öhman, Anders (2002). Populärlitteratur: De populära genrernas estetik och
