En retorisk provokation
Om förolämpningar, satir och karikatyrer
Paulina Tellebo
Ämne: Retorik Nivå: C
Poäng: 15 hp
Ventilerad: VT 2015 Handledare: Jon Viklund Examinator: Mika Hietanen
Litteraturvetenskapliga institutionen Uppsatser inom retorik
1. INLEDNING ... 2
1.2. Syfte och frågeställningar ... 2
1.3. Forskningsläge ... 3
1.4. Material ... 4
2. KARIKATYREN SOM RETORISK HANDLING ... 5
2.1. Introduktion ... 5
2.2. Karikatyrer och fysionomi ... 6
2.3. Förolämpningar, humor och dess sociala funktion ... 8
2.4. Identifikation ... 10
2.5. Upprätthållande av hierarkier ... 11
2.6. Ifrågasättande av hierarkier ... 13
3. EN DISKUSSION AV KARIKATYRENS RETORIK ... 15
4. TVÅ KARIKATYRER – EN ANALYS ... 18
4.1. L’amour: Plus fort que la haine ... 18
4.2. Mgr. Vingt-Trois A Trois Papas ... 23
5. AVSLUTNING ... 28
KÄLLOR OCH LITTERATUR………30
1. Inledning
We are provocative today. We will be provocative tomorrow. And it’s our job.1Orden kommer från den nu avlidne Stephane ”Charb” Charbonnier, tidigare redaktör för den franska satirtidningen Charlie Hebdo, och uttalades i samband med en intervju om yttrande-frihet. Tidningen har ett flertal gånger skapat stor kontrovers med sina omslag, som behandlar politiker, religion och aktuella nyheter i ofta allt annat än smickrande gestaltningar. Men skillnaden mellan ett skämt och en kränkning är ibland hårfin. Vad som av någon uppfattas som ett humoristiskt uttalande kan av någon annan uppfattas som provocerande och stötande. Detta blev mer än tydligt den 7/1 2015 då tolv medarbetare miste sina liv i en terrorattack som utfördes mot tidningens redaktion. De satiriska karikatyrer av profeten Muhammed som pub-licerades i Charlie Hebdo har anklagats för att vara både islamofobiska och kränkande, medan de av andra försvarats i yttrandefrihetens namn med hänvisning till att humor inte har några gränser.
Karikatyrer kan uppenbarligen ses ur ett flertal perspektiv, och reaktionerna blir därefter. Det finns element i teckningarna som övertygar vissa att tycka att de är roliga, me-dan de misslyckas med att övertyga andra. Det är också i denna dubbelsidighet som karikaty-rens provokation tycks finnas. Men vad är det i teckningarnas retorik som är så tvetydigt?
Charlie Hebdo benämner sig själv som en ”journal irresponsable”, en oansvarig tidskrift. Jag
nöjer mig inte med konstaterandet att satiriska karikatyrer enbart är oansvariga, utan utgår ifrån att det finns en tanke bakom denna oansvarighet. De förolämpningar som finns i karika-tyrerna skulle kunna antas vara provocerande för samtliga betraktare, men så är icke fallet. Varför blir vissa provocerade, och andra inte? Det kan inte finnas något entydigt svar på den frågan, men en sak står klar - vi tycks ha att göra med en retorisk provokation.
1.2. Syfte och frågeställningar
Syftet med uppsatsen är att visa hur man kan förstå satiriska karikatyrer, och de förolämp-ningar som aktualiseras, som retoriska handlingar. Detta syfte ska uppnås genom att studera hur man kan förstå och diskutera karikatyrer som en form av retorik. Frågan som ska besvaras är: hur kan man förstå karikatyrer som retoriska artefakter?
1 ”Stephane Charbonnier, Charlie Hebdo Editor in 2012: I’d Prefer to Die Than Be Silenced!” (2012), YouTube
Detta ska göras genom att sammanställa olika retoriska perspektiv på förolämp-ningar, satir och karikatyrer. De teoretiska insikter som genomgången av forskning aktuali-serar kommer sedan utgöra utgångspunkten för att analysera två satiriska karikatyrer som publicerats i den franska satirtidningen Charlie Hebdo. Dessa får därmed utgöra exempel på den typ av humor som studerats i denna uppsats.
1.3. Forskningsläge
I och med exemplet Charlie Hebdo har vi konstaterat att satiriska karikatyrer kan uppfattas som humor av vissa, och som förolämpande av andra. Detta gör det relevant att redogöra för forskningen som gjorts gällande karikatyrer, satir och den förolämpande humor som är aktuell däri. Denna ska redogöras för nedan.
Det finns ett antal verk som behandlar förolämpningar. Charles P. Flynns Insult
and Society: Patterns of Comparative Interaction (1977), Robert M. Adams Invective and Insult (1977), William Labors Rituals for Insults och Charles P. Flynns Sexuality and Insult Behaviour (1976) har det gemensamt att de alla tittar på förolämpningar och hur dessa tagit
sig uttryck i en social kontext. Robert Schnakenbergs Distory: A Treasure of Historical
In-sults (2004) och Nancy McPhees The Book of InIn-sults: Ancient and Modern (1988) kartlägger
båda två förolämpningar ur ett både historiskt och modernt perspektiv. Det ovanstående stu-dier har gemensamt är ett empiriskt syfte, det vill säga att de tittar på och kartlägger föro-lämpningar. De behandlar dock inte vilka mekanismer som förolämpningar aktualiserar och
hur de fungerar.
Även i satirforskningen finns mycket att hämta. Bland annat Satire: A Critical
Reintroduction (1994) av Dustin Griffin kan nämnas som exempel. Han studerar hur satir sett
ut och ändrats sedan antikens Grekland, då den först såg dagens ljus. Griffin är inte ensam om detta historiska fokus, utan följs åt av till exempel Kirk Freudenburg och hans The Walking
Muse: Horace on the Theory of Satire (1995) och andra liknande verk som diskuterar och
analyserar satir i en historisk kontext. Även Edward Lucie-Smith diskuterar i The Satirical
Eye (2000) hur satir genom historien varit kontroversiell, då satiriska karikatyrer och dess
inbyggda kritik många gånger riktats mot makten.
når ut med sitt i huvudsak humoristiska men samtidigt kritiska budskap till ett stort antal människor.
Gemensamt för dessa studier är att de ger en god överblick kring förolämpning-ar, satir och karikatyrer och dess verkan tidigare i historien, men utan att gå in på vilka reto-riska aspekter som kan finnas, och varför förolämpningar i satireto-riska karikatyrer kan anses humoristiska och accepterade att yttra. Detta kommer vara fokus i den här uppsatsen.
Några centrala studier av förolämpningar, satir och karikatyrer kommer alltså redogöras för i avsnitt 2. Denna forskning utgår ifrån ett socialpsykologiskt perspektiv och fokuserar på humors sociala effekter och funktioner. Forskningen som redogörs för kommer fokusera på den retoriska aspekten av ovan nämnda element, för att jag ska kunna uppnå upp-satsens syfte och besvara frågeställningen. Den forskning som jag kommer redogöra för är från ”modern tid”, vilket innebär att den är publicerad under de senaste 30 åren och därmed också blir relevant för en uppsats som syftar till att undersöka ett samtida material. Tomas Conley (2010) analyserar och diskuterar förolämpningar utifrån ett retoriskt perspektiv, me-dan Michael Billig (2005) talar om hur förolämpningar kan påverka i relationer mellan män-niskor, något som Michael P. Wolf (2002) också bidrar med insikter kring. James Sherry (1987) och Lars M. Andersson (2000) talar om karikatyrer och satir.
1.4. Material
2. Karikatyren som retorisk handling
2.1. Introduktion
De älskar skratt och därför är de också kvicka eftersom kvickhet är en bildad skymfning.2
I citatet ovan kopplar Aristoteles till synes samman kvickhet med skratt, och kvickhet är alltså att förstå som en typ av humor. Man kan därför ställa sig frågan: finns det en anledning till att kvickhet nämns i detta klassiska verk? Och vad har kvickhet för koppling till skymfning? Ef-tersom de båda begreppen omnämns i relation till varandra, och med tanke på i vilket verk de omnämns, torde det finnas en retorisk dimension som Aristoteles vill lyfta fram. Han utveck-lar dock inte denna koppling något närmare. Men trots okutveck-larheten kan citatet ändå vara intres-sant att titta närmare på.
Aristoteles lyfter i det aktuella citatet fram det faktum att man kan få folk att skratta genom att vara kvick. Och anledningen han ger till att folk skrattar, är alltså att kvick-het är en bildad skymfning. Innebär det att det vid vissa tillfällen är accepterat att vara oför-skämd mot en annan person? Och vad är skillnaden mellan en ”bildad” skymfning och en ”vanlig” dito? Frågorna är komplexa, inte minst för att vi inte säkert kan veta vad Aristoteles avsåg med dessa ord (eller rättare sagt de grekiska originalorden). Citatet skulle kunna tolkas som att en ”bildad skymfning” är en medveten oförskämdhet. Det tycks peka på att det finns situationer där man aktivt väljer att vara oförskämd mot sin motpart. Den bildade skymfning-en blir då skymfning-en aktiv, självvald social handling.
Då uppsatsen tar sin utgångspunkt i citatet som precis diskuterats, faller sig ett fokus på förolämpningar i relation till humor och skratt naturligt. Den amerikanske filosofen Jerome Neu ställer sig i sin bok Sticks and Stones: The Philosophy of Insults följande fråga: ”Humor… may sometimes license otherwise offensive insults. When and why?”3 och han nämner specifikt satir som en utmärkande form av förolämpande humor.4 Neu lyfter in förlöj-ligandets roll i satir och skriver att ”Ridicule is the business of satire. […] The ridicule of sat-ire makes fun with a point – typically a political point.”5 Att förlöjliga, och att göra detta med
en politisk poäng, är alltså vad satir ägnar sig åt. Citatet ger en fingervisning om att satiriska
2 Aristoteles, Retoriken, Ödåkra: Retorikförlaget 2012, s. 149, 1389b.15
3 Jerome Neu, Sticks and Stones: The Philosophy of Insults. New York: Oxford University Press 2007, s. 215 4 Neu 2007, s. 228
framställningar kan vara humoristiska och politiska på samma gång, det vill säga att satir kan fylla en annan roll än enbart en underhållande.
Att döma utifrån de båda citaten ovan tycks vi ha att göra med en komplex form av humor, som kan ta sig ett antal olika yttringar: förolämpningar och förlöjliganden i humor-istiska framställningar, och som dessutom har en politisk dimension. Nedan kommer det fo-kuseras på ett urval av dessa yttranden; närmare bestämt karikatyrer och satir, samt humor som tar sig formen av förolämpningar.
2.2. Karikatyrer och fysionomi
Den amerikanske forskaren James Sherry inleder ”Four modes of caricature: Reflections upon a genre” med att konstatera att karikatyr är en komplex genre. Han väljer att definiera den som en ”graphic form of wit”.6 Vi möter här den typ av ”kvickhet” som Aristoteles talade om, och som Sherrys definition lyfter fram tar sig kvickheten inte enbart uttryck i tal, utan även i tecknad form. Han redogör för fyra olika typer av karikatyrer, som Sherry anser ofta blandas ihop och enbart refereras till som ”karikatyrer”.7 En av dessa är av särskilt intresse i den här uppsatsen. Först kommer jag i korthet redogöra för de tre första. Därefter kommer en utförlig beskrivning av den för uppsatsen mest intressanta karikatyren.
Den första typen är porträttkarikatyren (”portrait caricature”) som tar sig formen av ett porträtt men med stora kontraster och ofta överdrivna fysiska drag.8 Porträttkarikatyren fungerar enligt Sherry som en motsats till ett ”formellt porträtt”. De formella porträtten har som uppgift att framställa den avbildade på ett fördelaktigt sätt, medan den motsvarande kari-katyren fungerar på motsatt sätt.9 Den här typen av porträtt är enkla till sin utformning, och
Sherry drar slutsatsen att denna typ av karikatyr främst har ett underhållningsvärde på ett este-tiskt plan.10 Med hänsyn till den ofta knapphändiga information som de porträtterande karika-tyrerna erbjuder, krävs en förkunskap och förståelse av det avbildade objektet. Sherry menar att detta faktum visar hur porträttkarikatyren kräver en någorlunda sofistikerad publik, som har en viss allmänbildning.11
En andra typ av karikatyr som urskiljs är den humoristiska karikatyren (”humo-rous caricature”). Denna typ har en tydlig ironisk utgångspunkt, och däri ligger ofta komi- komi- komi- komi- komi- komi- komi- komi- komi- komi- komi- komi- komi- komi- komi- komi- komi- komi- komi- komi- komi- komi- komi- komi- komi- komi- komi- komi- komi- komi- komi- komi- komi- komi- komi- komi- komi- komi- komi- komi- komi- komi- komi- komi- komi- komi- komi- komi- komi- komi- komi- komi- komi- komi- komi- komi-
6 James Sherry, ”Four Modes of Caricature. Reflections Upon a Genre”, Bulletin of Research in the Humanities,
ken.12 Vidare visar karikatyrens komiska natur att dess budskap inte bör tas allvarligt. Sherry menar att detta kompenserar för de ofta grova och grymma framställningar som den här typen av karikatyr visar upp.13 Den komiska naturen har ett tydligt underhållande syfte14 och gör att det inte krävs någon särskild förkunskap för att förstå karikatyrens poäng.15
En tredje typ av karikatyr är den som kallas för grotesk karikatyr (”grotesque caricature”). Dess grundläggande och huvudsakliga aktivitet är att experimentera och tänja gränser.16 Sherry ser det som att grotesk karikatyr experimenterar med gränsen mellan männi-skans skötsamma och groteska sidor.17
Den fjärde och mest intressanta karikatyrtypen som definieras kallas för satirisk karikatyr (”satiric caricature”) och beskrivs som en grafisk motsvarighet till ”verbal wit”.18
Återigen konstaterar Sherry alltså att karikatyrer, och främst satiriska sådana, är kvickhet re-presenterad i bildlig form. De bilder som används är ofta metaforer och utgår många gånger ifrån allmänt kända ordspråk, fabler eller föreställningar.19 Detta som ett resultat av den all-männa publik som satir riktas till.20 Vidare kan satir sägas ha två dimensioner; en represente-rande och en retorisk. Den representerepresente-rande dimensionen handlar om avbildningen, och ligger på så sätt nära det som ovan kategoriserats som vanlig porträttkarikatyr. Den retoriska funkt-ionen handlar däremot om att bilden försöker få betraktaren att inta en särskild position till det avbildade. Satirisk karikatyr nöjer sig inte med att framställa ett objekt på ett visst sätt; den kopplar också ihop utseendet hos det avbildade objektet med moraliska aspekter. Sherry förklarar fenomenet såhär:
A caricature of an enormously fat man, for instance, is not in itself satiric. The picture of the same man in front of a table piled high with delicacies is much more likely to be satire, for there is an implicit link be-ing forged between his obesity and his eatbe-ing habits. His ridiculous size and shape are thus seen as his own responsibility, and there is an implied ”ought” or ”ought not” in our attitude of ridicule.21
Detta fenomen, att mena att yttre egenskaper representerar även de inre, kallas fysionomi och är inte något nytt för karikatyrer. Fysionomi härstammar från det grekiska ordet
phy-siognomi’a som betyder just vetenskapen att bedöma en människas karaktär efter hennes yttre
och tycks vara en nyckelfaktor för karikatyrer och dess retoriska dimension. 22 Det säger sig självt att det inte är tillräckligt att bedöma en människas inre enbart efter hennes utseende. Fysionomi är dessutom en nödvändig förutsättning för stereotyper, vilka också är en viktig faktor hos karikatyrer.
Nära kopplat till idén om sambandet mellan yttre och inre egenskaper, alltså fysionomi, är stereotyper. Det har hävdats att stereotyper är en produkt av hur den mänskliga hjärnan fungerar, då de hjälper människan med de praktiska krav på förenkling och kategori-sering som dagligen krävs i den mellanmänskliga kommunikationen. Kategorikategori-sering innebär en grovsortering av intryck, och dess funktion är att rationalisera ett beteende i förhållande till medlemmar i en viss kategori – vilket påverkar hur vi ser på vår omvärld. Stereotyper kan helt sakna faktaunderlag eller vara en produkt av generaliseringar, men oavsett vilket underlag de baseras på så skiljer stereotyper effektivt den egna gruppen från ”de andra”, och är på så sätt central när det kommer till identifikation. Stereotyper är alltså en viktig aspekt av hur karika-tyrer avbildar människor, företeelser eller händelser då de appellerar till hjärnans vilja att snabbt sortera in intryck i särskilda kategorier. Stereotyperna hjälper på så sätt till att få fram karikatyrens poäng.23
2.3. Förolämpningar, humor och dess sociala funktion
Karikatyrer i all ära, men de är ju trots allt bara teckningar – för att de ska få betydelse krävs att någon ser dem och tillskriver dem betydelse. Teckningarna behöver ses och tas emot av någon, för att en reaktion ska uppstå. Så vad har då sagts om förolämpningar, dess relation till humor och dess plats i en social kontext?
I Laughter and Ridicule behandlar Michael Billig förolämpningar och förlöjli-gande utifrån ett socialt perspektiv. Han motsätter sig vad han kallar för ”ideological positiv-ism” vars grundantagande är att humor alltid är ”god” eller ”varm” och menar istället att skratt och leenden, och därmed också humor, är något som lärs in i en social kontext. 24 Han
22 Margareta Ingvar, ”fysionomi”, Nationalencyklopedin, online ed.,
www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/fysionomi (2015-04-09)
23 Lars M. Andersson, En jude är en jude är en jude… Representationer av ”juden” i svensk skämtpress omkring
1900-1930. Lund: Nordic Academic Press 2000, s. 84
24 Michael Billig, Laughter and Ridicule: Towards a Social Critique of Humour, London: SAGE Publications
hänvisar till sociologen Erving Goffman, som menar att alla sociala kontexter möjliggör för-löjligande – och att denna möjlighet finns på grund av förväntningar i en social kontext.25 Billig tar även upp de tre huvudsakliga humorteorierna till diskussion (överlägsenhets-, in-kongruens- samt avlastningsteorin) och menar att dessa tre teorier fokuserar på vad som får
individen att skratta, men att de helt missar den sociala aspekten.26
Billig placerar skratt, och därmed också humor, i ett socialt sammanhang, där han menar att skratt är retoriskt i och med att det förmedlar mening till andra.27 Det finns ett antal olika slags skratt, som samtliga har en del i konversationer som meningsförmedlare. Han exemplifierar med att ett lågmält, lite tillbakahållet skratt signalerar att det som precis sagts inte var roligt.28 Denna typ av meningsbärande skratt går under den kategori som Billig kallar
för ”laughter”. I kontrast till dessa så finns skrattets motpart, ”unlaughter” som innebär att en person inte skrattar trots att det förväntas att det ska skrattas.29 Denna handling förmedlar
tyd-ligt en mening till den andra parten, och det går inte att misstolka budskapet. Skratt kan alltså vara retoriskt i och med att det kan förmedla mening till andra, men är beroende av en social kontext för att få mening.30
Även Thomas Conley behandlar i sin studie Toward a Rhetoric of Insult föro-lämpande humor för att undersöka dess retoriska effekter. Hans fokus är också främst socialt – vilken plats kränkningar har i mänsklig kommunikation samt hur olika typer av förolämp-ningar kan se ut. Han menar att förolämpförolämp-ningar/kränkförolämp-ningar följer en del av retorikens for-mer, och exemplifierar med att vissa loci är frekvent förekommande i förolämpningar. Conley menar vidare att förolämpningar är tydligt argumenterande i och med att det finns en tydlig komposition samt att troper och figurer är närvarande. Dessa retoriska former används dock på ett helt annat sätt än så som han menar att retorik vanligtvis uppfattas.
But, clearly, we are not seeing ”rhetoric” as it is traditionally conceived: as a unilateral mode of gaining compliance or belief, usually by means of tactics involving some combination of argument and ingratia-tion. An art of insult is surely not an art of persuasion, as commonly understood.31
25 Billig 2005, s. 219 26 Billig 2005, s. 195 27 Billig 2005, s. 189 28 Billig 2005, s. 190-191 29 Billig 2005, s. 192 30 Billig 2005, s. 194
Kränkningar har en starkt retorisk dimension, och här blir det grekiska begreppet psogos, som betyder elakt förtal, aktuellt. Begreppet tillhör den klassiska talgenren genus demonstrativum, då kränkningar utgår ifrån precis samma principer som hyllningar – bara att de tar sig en form som är motsatsen till det hyllande.32
2.4. Identifikation
Då Conley talar om kränkningar och dess effekt, använder han sig av Kenneth Burkes be-grepp identifikation. I Burkes klassiska verk A Rhetoric of Motives förklaras identifikation som följer:
A is not identical with his colleague, B. But insofar as their interests are joined, A is identified with B. Or he may identify himself with B even when their interests are not joined, if he assumes that they are, or is persuaded to believe so.33
Kenneth Burke konstaterar att A och B inte är identiska, men att det ändå kan finnas
identifi-kation dem emellan. Detta kan uppstå om deras intressen är gemensamma, och då det handlar
om ett antagande, eller (och här kommer den retoriska relevansen in) att personen är/blir (or-det is i denna kontext kan förstås som både att någon är övertygad i sig själv, eller att någon är övertygad för att någon annan har övertygat denne) övertygad om att det finns något att identifiera sig med.34 Idén om identifikation tycks bygga på ett ständigt växelspel mellan ”du” och ”jag”, alternativt i en större kontext ”vi” och ”dem”, och detta växelspel kan enligt Burke vara aktuellt både då det finns ”riktiga” och ”antagna” skäl till identifikation. I sin bok
Laun-gage as symbolic action beskriver Burke människan som ett i första hand ”symbol using
ani-mal” där han menar att människans verklighet består av ett ständigt användande av symboler som hjälper oss att navigera.35 Utifrån detta kan man förstå att människan, för att identifikat-ion ska kunna uppstå, använder sig av symboler för att förmedla mening. Det är alltså språket som är den främsta anledningen till att människor kan kommunicera, och därför också identi-fiera, sig med varandra.
Då Conley talar om identifikation genom kränkningar tar han upp exemplet kränkningar baserat på etnicitet, och använder sig av begreppen ”nigger” och ”kike” (”kike” är ett starkt nedsättande ord om judar, min förklaring). Trots att yttrandena är stötande och
32 Conley 2010, s. 120
33 Kenneth Burke, A Rhetoric of Motives, London: University of California Press 1969, s. 20 34 Burke 1969, s. 20
menade att skada, så kvarstår faktumet att de begrepp som används har ett antal associationer som alla antas vara medvetna om. När ett sådant begrepp används antas därför samtliga veta hur begreppet ska tolkas och vad syftet med att använda begreppet är. Conley menar att det är i denna antagna gemensamma medvetenhet som identifikation kan skapas, och det är också i identifikationen som uttrycket får sin betydelse. Conley fortsätter sedan med att exemplifiera hur identifikation sker i en klassisk talsituation, där det finns en talare och en publik. Då tala-ren förolämpar, kränker eller talar nedsättande om något eller någon, så väcker han denna typ av tankar även hos publiken. Talarens yttrande, menar Conley, aktualiserar en viss tanke eller känsla om det man omtalar, och på så sätt skapas ett ”vi” som känner på ett visst sätt i fråga om ”det där”. Han avslutar passagen med att säga att kränkningar därför varken handlar om motsättningar eller om uppdelning, utan om identifikation.36
2.5. Upprätthållande av hierarkier
I Conleys diskussion finns även vad han kallar ”the hierarchical dimension of insult”.37 Han menar att kränkningar synliggör existerande hierarkier mellan människor, och att yttrandena kan fungera både upprätthållande och ifrågasättande av den sociala ordningen. Kränkningar kan till exempel fungera förstärkande av existerande hierarkier genom att någon med hög status uttalar sig nedlåtande om någon med lägre status.38 Central för denna tanke är den dis-kussion Conley för kring hur Aristoteles talar om skam i Retoriken:
Slighting is the actively entertained opinion that something is obviously of no importance . . . You feel contempt for what you consider unimportant, and that is the sort of thing that you slight . . . The person who gives insult also belittles, for insult is doing or speaking which there is shame to the sufferer . . . The cause of the pleasure thus enjoyed is that [the insulter] thinks himself greatly superior to others when ill-treating them. [Conleys exakta formulering]39
I förolämpningen tycks alltså finnas en inbyggd övertygelse hos den som kränker att han eller hon på något sätt är mer hedervärd än den som är objekt för kränkningen. Aristoteles konsta-terande att man kränker det man anser vara mindre värt, och att man i kränkningen även för-minskar sin motpart samt aktualiserar en existerande hierarki, om inte ”i verkligheten” så åt-minstone ”i tanken”. Att kränka kan alltså ses som en fråga om status, och Conley nämner att
poängen med kränkningar kan vara att man tillskriver sig själv en högre, och sin motpart en lägre, social och moralisk status.40
Förutom att tillskriva status, så finns det även en persuasiv funktion med kränk-ningar och att utsätta någon för skam. Att peka ut negativa aspekter hos den man kränker kan ses som ett sätt att övertyga om att denne är lägre stående. Genom att peka ut negativa aspekter hos ”den andre”, kan ”vi” enas kring att ”den andre” har en lägre moralisk, och där-med social, status än ”vi”. På så sätt fungerar de värden man tillskriver någon som ett kitt som binder samman, på samma gång som de separerar.41
Idén om hierarkier och den förolämpande humorns relation till dessa tar även Michael Billig upp. Han benämner dock inte fenomenet upprätthållande av hierarkier utan menar snarare att det rör sig om normer. Han använder begreppet disciplinerande humor, som enligt honom fyller en korrigerande funktion (”corrective function”) och då man kan se exi-sterande normer som ett slags status quo, tycks de båda ändå nära besläktade.42 Billig exemp-lifierar med situationen då ett litet barn uttalar ett ord fel, eller sätter fel ord på fel sak. Då detta sker, kan föräldrarna börja skratta och härma barnet – och visar på så sätt att det barnet precis gjorde är något att skratta åt. Vidare förklaras att ”Little Ari, by observing his parent’s laughter, will be learning how to mock”. På så sätt lär sig barnet inte enbart vad som är ”rätt” och ”fel”, utan även hur man driver med andra, och bidrar därigenom till att upprätthålla exi-sterande normer kring hur man bör tala eller bete sig.43 Denna typ av uppfostrande skratt upp-rätthåller alltså de normer som finns sedan tidigare, och är en typ av maktutövning som vid-makthåller och uppmärksammar de normer som existerar inom en grupp. Detta innebär också en möjlighet för personen som inte följer normen att bli exkluderad.44
Som en fortsättning på den diskussion kring sociala koder och dess upprätthål-lande genom humor, så talar även Michael Wolf om den disciplinära funktion som humor kan fylla. Han skriver att “Where there is a joke, there is a ‘we’ who laugh at it and a ‘them’ at whom we laugh.”45 och menar att en rättande, även kallad disciplinerande, humor bidrar till att först och främst uppmärksamma existerande normer. Om en person bryter mot dessa nor-mer, kan resultatet bli att personen i fråga blir utskrattad eller hånad – och på så sätt exklude-rad från en social gemenskap. Men samtidigt som detta kan fungera exkluderande, kan det 40 Conley 2010, s. 100 41 Conley 2010, s. 101 42 Billig 2005, s. 204 43 Billig 2005, s. 205 44 Billig 2005, s. 206
45 Michael P. Wolf, ”A Grasshopper walks into a bar: the role of humour in normativity”, Journal for the Theory
också fungera inkluderande. I aktiviteten att driva med eller förlöjliga något eller någon, skapas en ”vi-känsla”. Det finns en maktdimension i att förlöjliga någon annan – genom att uppmärksamma och förlöjliga ett drag eller en egenskap hos någon, visar den som förlöjligar att den är överlägsen den som förlöjligas.46 Men den anklagande humorn (”denunciative hu-mor”) gör mer än enbart förlöjligar och skapar en känsla av ”vi”. ”Vi-känslan” skapas därför att denna typ av humor tar upp och aktualiserar normer som binder samman människor i sam-hällen och skapar gemensamma punkter att mötas på. ”By bringing those to the surface, we announce what it is that makes us ’us’ and them ’them’”.47
2.6. Ifrågasättande av hierarkier
Den andra aspekten av förolämpningar i relation till hierarkier menar Thomas Conley är ifrå-gasättande. Han benämner detta ”the tactical uses of insult” och utgår i sitt resonemang ifrån ett antikt grekiskt drama, närmare bestämt Aristofanes Riddarna.48 I pjäsen finns två huvud-karaktärer, där ledaren Paphlagon genomgående anklagas för att vara en tjuv, lögnare, svind-lare, förskingrare och allmänt utan skam. Den andra huvudkaraktären är en enkel korvförsäl-jare som representerar folket.49 Conley menar att detta drama är ett exempel på förolämpning-ar som tydliggör hierförolämpning-arkier, i detta fall en person med lägre status som kränker ”uppåt” i hie-rarkin.50 Han menar att förutom att tydliggöra hierarkier, så kan kränkningar förstås som ett sätt att skapa ett kritiskt förhållningssätt mot den som kränks. Detta görs genom att ständigt peka på negativa aspekter hos den man kränker.51
sociala koder, men att denna funktion sedan försvinner då det går tillbaka till ”det vanliga”. Billig menar att detta snarare förstärker de sociala koderna, då den rebelliska humorn tydlig-gör och aktualiserar vad det är man inte ska bryta mot.53 Han menar att det krävs en åtskillnad mellan humorns natur och dess sociala konsekvenser.54 Billig drar alltså slutsatsen att rebel-lisk humor gör publiken mer medveten om sociala koder än vad de kanske var innan, då det är i själva ”brottet” mot normerna som de uppmärksammas.55
3. En diskussion av karikatyrens retorik
Den teoretiska redogörelsen har gått igenom karikatyrer, främst satiriska sådana, och diskute-rat dess uttryck, sociala funktioner och retoriska aspekter. Det har konstatediskute-rats att förolämp-ningen är en central del av karikatyrens provokativa syfte, och också en del av dess retorik. Teckningarna är inte oskyldiga avbildningar utan syftar till att påverka sin publik och få den att acceptera ett visst förhållningssätt till det avbildade. För att övertyga betraktaren att inta en viss åsikt använder sig karikatyren dels av fysionomi, där utseendet får representera inre egenskaper. Nära sammankopplat med fysionomi är stereotyper, som även de hjälper till att framställa bildens element på så sätt att människans hjärna snabbt drar ett antal slutsatser om elementen och vad de innebär. Detta faktum anspelar alltså på den primitiva del av hjärnan som kategoriserar upplevelser och människor, och som således ser världen i svart och vitt. Detta innebär att bilderna är onyanserade och utformade med ett fåtal element som snabbt och tydligt ska visa vilka faktorer bilden lyfter fram som identifierande för just det som avbildas. Detta kortfattade utförande kan vara effektivt för att karikatyren ska få fram sin poäng – men det kortfattade kan också resultera i missförstånd och feltolkning, då det finns fler tolknings-möjligheter ju vagare bilden är.
Karikatyrens utformning kan alltså sägas vara effektiv med tanke på de mekan-ismer den använder sig av för att göra sitt budskap så kortfattat och komprimerat som möjligt. Men denna utformning för med sig risker – ju mindre förklaring eller tydlighet som finns om vad framställningarna syftar på eller vilket budskap de ska förmedla, desto större risk finns det för tolkningar som är annorlunda än de ursprungligen tänkta, och därmed också för miss-förstånd.
Förutom karikatyrer har tre retoriska aspekter av förolämpningar diskuterats mer ingående: identifikation, upprätthållande av hierarkier samt ifrågasättande av desamma. Samt-liga aspekter försätter förolämpningar i en social kontext, och det har visat sig att förolämp-ningarna också kan fylla sociala funktioner.
skapar förbindelse mellan avsändare och mottagare och gör att båda parter är med på föro-lämpningen, dess premisser och därmed också vilken reaktion som kan vara berättigad.
Två funktioner hos förolämpningar och hierarkier har lyfts fram: förolämpning-ar kan hjälpa till att upprätthålla existerande hierförolämpning-arkier, samt ifrågasätta dessa. Upprätthållan-det av en hierarki kan ske genom att någon som bryter mot existerande normer blir föroläm-pad eller förlöjligad. På så sätt förstår personen att det den precis sade/gjorde gick emot ord-ningen, och förolämpningen fungerar som en markering för var gränsen för vad som är tillåtet och icke tillåtet inom den sociala kontexten går. Denna funktion kan sägas vara tätt samman-kopplad med identifikation, då den bygger på en gemensam överenskommelse mellan grup-pens medlemmar kring vilka beteenden och liknande som ska accepteras. Funktionen har också en tydlig maktdimension, där förolämpningar kan användas för att utöva makt mot en utomstående som hotar gruppens ordning utifrån, eller inom gruppen mot någon som hotar ordningen inifrån. I båda fallen används förolämpningen för att tydliggöra vad som är ”vi” och vad som är ”de andra”, och kan på så sätt skapa splittring emellan individer.
Ifrågasättandet av hierarkier är motsatsen till upprätthållandet, och visar exem-pel på att förolämpningar inte enbart behöver vara något negativt eller användas för att utöva makt. Den kan även ifrågasätta makten. Den möjliggör ett ifrågasättande av de som sällan ifrågasätts, till exempel de rikaste eller mäktigaste i ett samhälle. Den här funktionen hos för-olämpningar kan därför sägas vara nästintill demokratiserande, och på så sätt kan förolämp-ningar också sägas vara universella – de är inte förbehållna en specifik grupp i samhället, utan är tillgängliga för alla, oavsett status.
Som nämnts tidigare i diskussionen använder sig karikatyrer av retoriska troper i sin framställning. Detta utvecklas inte nämnvärt men är värt att diskutera närmare. En retorisk trop som exempelvis metaforen är vanligt förekommande inom karikatyrer, och innebär, i likhet med fysionomi och stereotyper, att bildens budskap komprimeras och presenteras i kondenserad form. I och med dess kortfattade form är metaforen ytterligare ett exempel på en framställning som är öppen för tolkning. Eftersom metaforen kräver av betraktaren att denne ska tillskriva metaforen betydelse, innebär det att betydelsen kan variera beroende på vem betraktaren är. Att en karikatyrs budskap framställs i form av troper betyder alltså att det inte kan förutsättas att budskapet kommer bli tolkat så som den ursprungliga intentionen var.
förstå karikatyrer som retoriska artefakter är syftet för uppsatsen, och med utgångspunkt i de retoriska troperna ska detta nu göras.
4. Två karikatyrer – en analys
Vi har nu kommit fram till uppsatsens analytiska avsnitt. Två utvalda omslag från den franska satirtidningen Charlie Hebdo utgör materialet för analysen. Den teoretiska redogörelsens re-sultat, med fokus dels på karikatyrens framställning, dels på de tre retoriska aspekterna identi-fikation, upprätthållande samt ifrågasättande av hierarkier, kommer vara utgångspunkten. Dessutom, med anledning av retoriska tropers närvaro i karikatyrer, kommer teckningarna även att analyseras utifrån de fyra huvudtroperna: metafor, metonymi, synekdoke och ironi. Att se vilka retoriska troper som gör sig gällande i karikatyrerna kan förhoppningsvis hjälpa att skapa förståelse av teckningarnas retoriska verkan, och bringa klarhet i varför de av vissa tas som ett skämt och av andra som en kränkning. Det bör observeras att det i första hand inte är troperna i sig som är intressanta i den kommande analysen. Det som är intressant är vad troperna kan säga om det budskap som teckningarna förmedlar, och hur troperna hjälper till att förmedla karikatyrens retoriska budskap.
4.1. L’amour: Plus fort que la haine
Kontext
var gästredaktör. Framsidan pryddes av en teckning av en muslimsk man och en pratbubbla med texten ”ett hundra piskslag om du inte dör skrattandes”. Detta yttrande anspelade också på sharialagarna, och en kort tid efter publicerandet av tidningen blev tidningen utsatt för ett antal olika attacker. Kontoret blev förstört då en brandbomd kastades in och detonerade, hem-sidan hackades och ett antal medarbetare på tidningen utsattes för dödshot. En vecka efter att specialnumret publicerades, utkom Charlie Hebdo med ett nytt nummer, vars omslag löd:
L’Amour: Plus fort que la haine, (det vill säga Kärleken: Starkare än hatet). Omslaget var en
tydlig respons från tidningen till de extremister som var ansvariga för attentaten föregående vecka. 56
Karikatyren
Omslaget visar två män omfamnande och kyssande varandra. Den ena mannen är klädd i en traditionell muslimsk klädsel med hätta, och har en mörkare hudton samt svart skäggväxt. Den andre mannen har en ljusare nyans på hyn, och bär dessutom en t-shirt med Charlie
Hebdo tryckt på bröstet. Man kan utifrån en snabb blick på omslaget konstatera att
fysio-nomin som gör sig gällande är kategoriserande och utgår ifrån stereotyper, där det finns tyd-liga idéer om hur en västerländsk person samt hur en muslim ser ut. Den mer ljushyade man-nen tycks i kombination med sin t-shirt representera den franska satirtidningen, och därmed placeras han i en västeuropeisk kontext. Med hänsyn till detta kan den muslimske mannen antas representera något annat än en europeisk medborgare och något mer obekant än vad den ljusare mannen gör.
De fyra huvudtroperna återfinns i karikatyren, och dessa bidrar till att förmedla omslagets budskap. Den ljusare mannen har, förutom sin t-shirt med tidningens namn, även en penna bakom örat. I kombination med glasögonen påminner han starkt om Stephane Char-bonnier, tidigare chefredaktör för tidningen som dog i terrorattacken i januari 2015. Pennan kan ses som en metafor för att vara tecknare, författare eller skribent, och det kan också tän-kas vara en metafor för yttrande- och tryckfrihet. I och med detta skapas en tydlig skillnad mellan de båda, där pennan och det den representerar ytterligare förstärker skillnaden mellan den antagna tecknaren och muslimen.
Omslaget har dessutom en ironisk karaktär. Med tanke på kontexten kan man ställa sig frågan ifall rubriken är menad att ta seriöst, eller om den enbart är ironisk. Är kärlek
56 Anne Penketh & Julian Borger, ”Fight intimidation with controversy: Charlie Hebdo’s response to critics”,
verkligen starkare än hat? Och framförallt – med tanke på homosexualitetens ställning inom islam – kan man fråga sig om det verkligen är kärlek mellan muslimer och icke-muslimer tidningen förespråkar genom att publicera något som är mycket kontroversiellt för många muslimer.
Vidare handlar omslagets rubrik om kärlek, och detta representeras av två kys-sande män. Kyssen representerar alltså kärlek, och resulterar i att kärlek här framställs som en sexuell akt, mer exakt en homosexuell akt. Det tycks alltså ha skett en metonymisk glidning i begreppen och hur de framställs och vad de representeras av. Denna glidning gör att text och bild inte alls hör ihop och bildar ett enhetligt omslag, vilket bidrar till att omslaget får en iro-nisk ton.
Som konstaterats framställs de båda männen på motsatta sätt, där den ene är ljusare med vanliga västerländska kläder och den andra mörkare, med mer traditionella mus-limska kläder. Som nämnts utgår karikatyren från stereotyper, och dessa stereotyper får re-presentera något större än enbart deras enskilda person. Mannen med traditionell muslimsk klädsel är inte där som representant bara för sig själv; i karikatyren representerar han också muslimer som folkgrupp. Detsamma gäller för den andre mannen; han är inte enbart en man med en t-shirt och penna bakom örat, utan representerar dels tecknaren, dels tecknarna på Charlie Hebdo, och därmed också i någon mening även Västeuropa och västliga värderingar. De båda männen kan alltså förstås som ett slags synekdoke, där delen (mannen) får represen-tera helheten (folkgrupp/kontinent). Framställningen av de båda männen är ett exempel på karikatyrens retoriska dimension, där utseendet kopplas samman med moraliska aspekter. I detta fall resulterar det i att Västeuropa framställs stå för värderingar så som yttrandefrihet, medan det muslimska, icke identifierade samhälle den andra mannen kommer ifrån inte gör det.
Identifikation
är ett exempel på karikatyrers utgångspunkt från allmänna föreställningar, i detta fall hur en västerländsk och en muslimsk man ser ut. Bilden som målas upp är tydligt generaliserande och utelämnar nyanseringar som kan vara fallet i verkligheten; en ”västeuropé” kan se ut som en ”muslim”, och tvärtom.
Den andra faktorn för identifikation är kyssen männen emellan – och det är också denna faktor som är provocerande. För att identifiera sig med omslaget kan en bekant-skap med, och accepterande av, homosexualitet vara viktig. Om betraktaren ställer sig bakom detta, kan det antas att den provokativa naturen hos bilden försvinner. Provokationen ligger i det faktum att en muslimsk man kysser en annan, icke-muslimsk, man då homosexualitet inte är accepterat inom islam (precis som i flera av de stora världsreligionerna). Karikatyren kan därför förutsättas vara provocerande för muslimer då den iscensätter en förbjuden sexuell akt; och inte enbart i bemärkelsen att det är två män som kysser varandra, utan även att det är en muslim och en icke-muslim inblandade.
Hierarkier
Karikatyren bygger på idén om att det finns hierarkier så som ”högt” och ”lågt”, och även ”vi” och ”dem”. I och med den förenkling som tydliggjordes i första avsnittet av analysen, där en man med en viss klädsel och utseende får representera muslimer som grupp, cementeras statusen ”vi” mot ”de andra”, i karikatyren mer exakt ”väst mot öst” då Västeuropa tycks stäl-las mot det muslimska samhället, som till stor del finns i Asien och Nordafrika. Detta kan alltså ses som ett upprätthållande av en hierarki där väst och öst skiljs åt, och att det går att se detta på någons kläder eller utseende. Den förenkling av relationen mellan utseende och kul-turtillhörighet som karikatyren aktualiserar gör att uppfattningen om muslimers och icke-muslimers olikheter förstärks.
sätter sig Charlie Hebdo i en högre moralisk ställning än vad den tillskriver muslimer som grupp, där homosexualitet inte är accepterat.
Ytterligare ett sätt att förstå karikatyren på är att se den som ett ifrågasättande av den fiendskap som attentaten var ett bevis på. Då det var muslimer som utförde dådet mot tidningsredaktionen, blir kyssen mellan en muslim och en tecknare från Charlie Hebdo ett förslag om att dessa båda folkgrupper inte behöver hata varandra eller utföra attentat mot varandra, utan istället kan förenas, leva sida vid sida, och på så sätt visa att kärleken är star-kare än hatet. Denna tolkning går dock emot det som jag tidigare konstaterat i analysen. Det kärleksbudskap som framförs och som exemplifieras främst i kyssen mellan en muslimsk och en icke-muslimsk man, har en så pass ironisk ton att det är svårt att se karikatyren som något annat än en provokation. Därmed blir karikatyren ett ifrågasättande av homosexualitetens ställning inom islam, samt att Västeuropa tillskrivs en högre moralisk ställning än det mus-limska samhället, och inget annat.
Sammanfattning
Karikatyrens utformning bygger på förenklingar och stereotyper, där muslimer respektive västeuropéer tillskrivs ett visst utseende. Teckningen innehåller även symboler, till exempel en penna, som får representera yttrandefrihet och att vara tecknare; pennan tillhör den väster-ländske mannen. Muslimen bär traditionell muslimsk klädsel, och denna representerar mus-limska traditioner. Stereotyperna i kombination med symbolerna aktualiserar den retoriska dimensionen hos karikatyren, som syftar till att koppla samman utseendet med moraliska aspekter hos den avbildade.
Karikatyrens uttalade budskap är att kärlek är starkare än hat, och detta repre-senteras i form av en kyss mellan två män, varav en är muslim och en inte är det. Här tydlig-görs att en förskjutning i betydelse har skett, och det är denna glidning som utgör bildens pro-vokation. Det är även i denna betydelseglidning som elementen för identifikation finns; för att identifikation ska uppstå krävs en anslutning till de värderingar som karikatyren uttrycker.
Karikatyrens förenklade utformning bidrar till att effektivt få fram dess poäng. Det kan tänkas att den förenklade framställningen är gjord för att skapa en humoristisk effekt. Om teckningen varit mer nyanserad och mindre generaliserande skulle man möjligen gått miste om kvickheten, och därmed även om humorn. Trots den förenklade framställningen så kvarstår faktum att det är en karikatyr vi talar om – en teckning som avbildar något som finns i den verkliga världen, men som inte gör några anspråk på att gestalta alla nyanser av det. Det kan tänkas att detta är utgångspunkten för Charlie Hebdo, och att tidningen sätter stor tilltro till sina läsare och utgår ifrån att de själva förstår att det som teckningen visar endast är en humoristisk framställning och inget annat. Detta förutsätter dock också att publiken håller samma grundvärderingar som tecknarna på tidningen, vilket är långt ifrån självklart – fram-förallt med kunskap om det attentat som skedde tre år efter att det här omslaget publicerades.
4.2. Mgr. Vingt-Trois A Trois Papas
Kontext
menade att barn behöver växa upp och kunna referera till en mamma och en pappa, och upp-manade mobilisering mot homosexuella äktenskap.57 I sin roll som kardinal blev hans utta-lande också tautta-lande för hela den katolska kyrkan och dess organisation. En vecka senare pub-licerade Charlie Hebdo omslaget ovan.58
Karikatyren
Karikatyren använder sig av ett antal element som tydliggör vad den handlar om. De tre ka-raktärerna på bilden är dels Gud, som porträtteras som en gammal man med gloria, dels Jesus som med sin törnkrans och hål i händer och fötter inte går att ta miste på, samt slutligen den heliga Anden som framställs som ett öga (”Le Père, Le Fils, Le Saint Esprit”).
Treenigheten i bilden kan ses som en metafor på två sätt. I och med dess ställ-ning inom kristen tro, och i denna kontext i synnerhet inom den katolska kyrkan, fungerar den som en bild för den katolska kyrkan och dess värderingar. Som kan ses så är dock de tre he-liga elementen placerade så att de ägnar sig åt en sexuell akt, mer exakt en homosexuell så-dan, och därför fungerar de även som representanter för homosexualitet. Med tanke på synen på, samt diskussionen kring, homosexualitet inom katolska kyrkan blir denna metafor dubbel-tydig. Att placera de allra heligaste symbolerna inom kristen tro i en homosexuell ställning, bidrar också till den ironiska ton som genomsyrar karikatyren. Att den helige ande represente-ras på det sätt den gör kan också anses provocerande. Denna framställning är aningen mång-tydig – ett öga placerat i en triangel är, utanför denna kontext, ofta förknippat med illuminati. Illuminati är ett begrepp som till stor del handlar om konspirationsteorier, och som genom historiens gång blivit bannlyst av katolska kyrkan. Anledningen till bannlysningen är oklar, men jag utgår ifrån att illuminati ansågs hota kyrkans makt i och med att den ifrågasatte rå-dande ordning. Att den helige ande representeras som illuminati är därför kontroversiellt i sig självt, då ett av kyrkan otillåtet sällskap representeras i karikatyren. Vidare kan närvaron av illuminati symbolisera egenskaper som att kunna få inblick i saker den inte bör ha inblick i (vilket illuminati anklagats för att göra). Detta skulle i så fall ytterligare förstärka den satiriska poängen med att helige ande är placerad där den är placerad, och är en ytterst ironisk dimens-ion i teckningen.
57 [osign.] ”Monseigneur Vingt-Trois appelle les chrétiens à se ”mobiliser” contre le mariage gay”, Le Nouvel
Observateur 3/11-2012, tempsreel.nouvelobs.com/monde/20121103.FAP3124/monseigneur-vingt-trois-appelle-les-chretiens-a-se-mobiliser-contre-le-mariage-gay.html (2015-05-06)
58 Aude Lorriaux, ”Charlie Hebdo: aprés les carcatures de Mahomet, la Une s’attaque à présent aux catholiques”,
Homosexualiteten representeras alltså här dels av den lilla text som finns längst upp till vänster på omslaget (”mariage homo”, homoäktenskap) och dels i form av bilden av treenigheten, som i sammanhanget tillskrivs dubbel betydelse. Att homosexualitet presenteras i form av treenigheten i en sexuell position innebär att det skett ett byte av fokus – från homo-sexuella äktenskap till homosex. Ytterligare en dimension av hur homosexualiteten represen-teras är det faktum att Jesus är Guds son, vilket innebär att bilden inte enbart behandlar homo-sexualitet utan även incest. Det är, precis som i den första karikatyren, en metonymisk glid-ning som skett. Karikatyren utgår alltså ifrån en allmänt känd föreställglid-ning (treenigheten) och aktualiserar teckningens retoriska dimension genom att försöka tillskriva treenigheten mora-liska aspekter. I detta fall innebär moramora-liska aspekter mer exakt homosexualitet, något som går på tvären med den tidigare föreställningen. Det är häri som karikatyrens provokation finns.
Identifikation
Karikatyren är del av den tradition av religionskritik som existerar i Frankrike och som upp-stod under 1700-talets upplysning. Genom historien har den tagit sig ett flertal uttryck, och här ser vi den alltså i bildform.59 Religionskritik är alltså en del av karikatyrens historia, och måste ses och förstås utifrån detta. Förståelse för vilken tradition karikatyren rör sig i är där-för en grundläggande aspekt av identifikationen. Dessutom finns teckningens identifikation, och också provokation, i användandet av treenigheten och att betraktaren har kunskap om vad symbolen står för och vad den förknippas med. Dessutom behöver betraktaren vara medveten om diskussionen kring homosexuella äktenskap, och i detta fall även om vad kardinalen sagt. Provokationen i karikatyren anspelar på diskussionen kring homosexuella äktenskap inom katolska kyrkan, och detta innebär att den är provocerande för troende katoliker i Frankrike. Men karikatyren provocerar kanske främst genom hur den väljer att presentera homosexuali-tet – genom att använda heliga symboler för kristna. Detta faktum aktualiserar att provokat-ionen kanske inte ligger främst i den homosexuella aspekten av frågan, utan snarare hur man använder heliga kristna symboler för att förmedla denna. Att användandet av dessa symboler inte enbart hänvisar till homosexualitet, utan även incest (se diskussionen ovan) gör denna karikatyr till än mer provocerande, då den ur den aspekten inte enbart behandlar
homosexu- homosexu- homosexu- homosexu- homosexu- homosexu- homosexu- homosexu- homosexu- homosexu- homosexu- homosexu- homosexu- homosexu- homosexu- homosexu- homosexu- homosexu- homosexu- homosexu- homosexu- homosexu- homosexu- homosexu- homosexu- homosexu- homosexu- homosexu- homosexu- homosexu- homosexu- homosexu- homosexu- homosexu- homosexu- homosexu- homosexu- homosexu- homosexu- homosexu- homosexu- homosexu- homosexu- homosexu- homosexu- homosexu- homosexu- homosexu- homosexu- homosexu- homosexu- homosexu- homosexu- homosexu- homosexu- homosexu-
59 Carina Burman, ”Sex och satir radikaliserade opinionen på 1700-talet”, Svenska Dagbladet 15/10-1996,
ella äktenskap. Karikatyren kan således tänkas vara provocerande inte enbart för aktivt tro-ende kristna, utan för en mer universell publik.
Hierarkier
Även denna karikatyr bygger på en tydlig idé kring status om högt och lågt. Eftersom vi talar om katolska kyrkan, och med kunskap om dess makt genom historien och även i dag, kan kyrkan placeras högt upp i hierarkin. Att ifrågasätta kyrkans inställning till homosexuella äkt-enskap, blir därför ett ifrågasättande från längre ner i hierarkin. Utifrån det vi gått igenom kring karikatyren hittills, kan sägas att den är tydligt ifrågasättande av kardinalens (och där-med också kyrkans) inställning till homosexualitet och homosexuella relationer. Förutom detta så bryter den mot sedan länge rådande doxa inom den franska katolska kyrkan. Både användandet av treenigheten samt den homosexualitet som presenteras i och med detta går båda emot vad som är accepterat inom kyrkan.
Sammanfattning
Karikatyren utgår ifrån en allmänt känd föreställning och symbol; treenigheten. Denna sym-bol fungerar som en bild på huvudsakligen två sätt. Dels representeras katolska kyrkan och kristna värderingar, dels representerar den homosexualitet. Detta på grund av hur treenigheten är framställd. Framställningen resulterar dessutom i att en tredje aspekt vävs in i karikatyren, nämligen incest, vilket än mer bidrar till dess satiriska och provokativa natur.
Identifikationen i karikatyren bygger på en gemensam medvetenhet kring hur begreppet ska tolkas, och vad syftet med begreppet är. I fallet med treenigheten kan man tänka sig att det finns en utbredd kunskap om symbolen och vad den innebär, och det är i denna kunskap som identifikationen aktualiseras. Eftersom en så utbredd medvetenhet om treenigheten och dess betydelse finns, är det ytterst riskabelt (och utgår jag ifrån, kontroversi-ellt) att framställa den så som görs i teckningen. Homosexualitetens vara eller icke vara inom kyrkan har varit och är fortfarande en kontroversiell fråga. Att använda en helig symbol som treenigheten på det sätt som görs kan därför resultera i att identifikationen uteblir, och detta inte bara för dem som motsätter sig homosexualitet. Även för dem som ”enbart” vet vad tree-nigheten symboliserar kan framställandet uppfattas som respektlöst.
Användandet av treenigheten som symbol med fler betydelser än en kan alltså resultera i att provokationen blir så pass komplex att det inte uppstår identifikation för någon som ser teckningen, och detta oavsett trostillhörighet eller inställning till homosexualitet.
I den teoretiska genomgången konstaterade Conley, med utgångspunkt hos Aristoteles, att man förolämpar det som man tycker inte har något värde. Denna aspekt är aktuell här. Karikatyren är ett tydligt exempel på den religionskritik som funnits i Frankrike sedan 1700-talets upplysningstid, och att använda en symbol som treenigheten på det sätt som görs blir då en del av traditionen. Karikatyren blir då ett uttryck för den brist på värde som
5. Avslutning
Jag inledde den här uppsatsen med att diskutera den komplexa naturen hos karikatyrer. At-tacken på Charlie Hebdos kontor i januari tidigare i år, och de reaktioner som följde därefter, visade tydligt att man kan uppfatta humor som grundar sig på förolämpningar på mycket olika sätt. I den teoretiska genomgången gick jag igenom karikatyrens natur och konstaterade att den använder sig av ett effektivt och komprimerat språk för att förmedla sitt budskap, ofta i form av metaforer och symboler, eller med utgångspunkt i allmänt kända föreställningar. Detta kortfattade uttryck kan uppfattas som humoristiskt och kvickt; men den effekten kan också utebli. Förutom karikatyrens bildspråk så finns det nämligen en annan faktor som tycks avgörande: identifikation. Identifikationen grundar sig på att det finns gemensamma föreställ-ningar om symboler, begrepp eller värderingar som utgör grund för tolkningen av karikatyren. Om det finns en gemensam värdegrund, kan karikatyren uppfattas som humoristisk och kvick. Om det däremot saknas grund för identifikation, uppfattas karikatyren på helt motsatt sätt. Dessutom har redogörelsen visat att förolämpningar bygger på en idé om hierarkier, det vill säga att det finns människor, fenomen och andra företeelser som har olika status i ett sam-hälle. Att detta aktualiseras i förolämpningen är alltså den tredje faktorn i förklaringen kring förolämpningars olika effekter hos publiker.
I den teoretiska genomgången finns till viss del ett svar på vad det är som gör karikatyren så komplex, och det hänger ihop med identifikationen. Som jag nämnde ovan möjliggör identifikationen att en karikatyr kan tolkas på två motsatta sätt, och det är just detta som gör den så komplex: det dubbla tilltalet innebär att en karikatyr kan innehålla multipla dimensioner och därmed provocera på mer än ett sätt. Denna dubbelhet hos karikatyrer, och hur de tar sig uttryck, kan vara ett mycket intressant område att undersöka för framtida studier och uppsatser. I den här uppsatsen har jag dock undersökt detta dubbla tilltal till viss del ge-nom att analysera två karikatyrer som publicerats i Charlie Hebdo. Gemensamt för de båda är att de använder sig av det komprimerade budskap som är utmärkande för karikatyrer, och att det är i just dessa kortfattade framställningar som karikatyrens styrka finns. Det är även här som det dubbla tilltalet går att finna, då symbolerna kräver kunskap om dem och vad de ska betyda för att få verkan.
KÄLLOR OCH LITTERATUR
Andersson, Lars M., En jude är en jude är en jude… Representationer av ”juden” i svensk
skämtpress omkring 1900-1930, Lund: Nordic Academic Press 2000
Aristoteles, Retoriken, Ödåkra: Retorikförlaget 2012
Billig, Michael, Laughter and Ridicule: Towards a Social Critique of Laughter, London: SAGE Publications Ltd., 2005
Burke, Kenneth, Language as Symbolic Action, Berkeley: University of California Press 1966
Burke, Kenneth, A Rhetoric of Motives, Berkeley: University of California Press, Ltd. 1969
Burman, Carina ”Sex och satir radikaliserade opinionen på 1700-talet”, Svenska Dagbladet 1996-10-15, www.svd.se/kultur/understrecket/sex-och-satir-radikaliserade-opinionen-pa-1700-talet_3907075.svd [hämtad 2015-05-14]
Charlie Hebdo, ”L’amour plus fort que la haine” (2011-11-08), Charlie Hebdo Le Blog, https://charliehebdo.wordpress.com/page/9/ [hämtad 2015-05-06]
Conley, Thomas M., Toward a Rhetoric of Insult, Chicago: University of Chicago Press 2010
Ingvar, Margareta, ”fysionomi”, Nationalencyklopedin, online ed.,
www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/fysionomi [hämtad 2015-04-09]
Lorriaux, Aude, ”Charlie Hebdo: aprés les carcatures de Mahomet, la Une s’attaque à présent aux catholiques”, Le Huffington Post 2012-11-06,
http://www.huffingtonpost.fr/2012/11/06/une-charlie-hebdo-catholiques-mariage-gay-sodomie_n_2080928.html [hämtad 2015-05-06]
[osign.] ”Monseigneur Vingt-Trois appelle les chrétiens à se ”mobiliser” contre le mariage gay”, Le Nouvel Observateur 2012-11-03,
http://tempsreel.nouvelobs.com/monde/20121103.FAP3124/monseigneur-vingt-trois-appelle-les-chretiens-a-se-mobiliser-contre-le-mariage-gay.html [hämtad 2015-05-06]
Penketh, Anne & Borger, Julian, ”Fight intimidation with controversy: Charlie Hebdo’s re-sponse to critics”, The Guardian 2015-01-07,
http://www.theguardian.com/world/2015/jan/07/charlie-hebdo-satire-intimidation-analysis [hämtad 2015-05-06]
Sherry, James, ”Four Modes of Caricature: Reflections Upon a Genre”, Bulletin of Research
in the Humanities, vol. 87, 1986-1987:1, s. 29-62
”Stephane Charbonnier, Charlie Hebdo Editor in 2012: I’d Prefer to Die Than Be Silenced!” (2012) YouTube https://www.youtube.com/watch?v=w-kmc4xNLpU [hämtad 2015-05-11]
Wolf, Michael P., ”A Grasshopper walks into a bar: the role of humour in normativity”,
