Detta verk är licensierat under Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-Dela Lika 2.5 Sverige licens. För att se en kopia av denna licens, besök
http://creativecommons.org/licenses/by-nc-sa/2.5/se/. Verket har publicerats i www.globalarkivet.se.
Sportjournalister uppgraderas
En seriös sportrapportering kan bokstavligen vara en fråga på liv och död.
När svensk sportjournalistik går på export till länderna i södra Afrika är konceptet givet:
Låt idrottens hjältar bli förebilder i kampen mot hiv/aids.
– SPORTEN HAR EN UNIK MÖJLIGHET att nå ut till de breda folklagren på vår idrottsälskande kontinent, säger Amos Mananyetso som är biträdande sportchef på Sunday World i Johannesburg.
– Kan vi få centern i vårt fotbollslandslag att propagera för säker sex, så lyssnar kanske folk på ett annat sätt än om en företrädare för
hälsoministeriet säger samma sak...
De första tankarna på en fortbildning för afrikanska sportjournalister var ett hugskott hos Stuart Super, radio- och TV-man från Namibia. Han hade länge varit missbelåten med den låga standarden på sportrapporteringen i sitt land och vid en mottagning på den svenska ambassaden i Windhoek förde han saken på tal med ambassadören som tyckte att det lät
intressant och bollade frågan vidare till Sida som i sin tur kontaktade Fojo.
Fojo, fortbildningen för journalister i Kalmar, bjöd in Super till
överläggningar och ett koncept för hur kursen skulle kunna se ut växte fram.
Som kursledare på Fojo och mångårig sportreporter inom press och
lokalradio fick jag erbjudandet att leda den första kursen, en fråga som var enkel att tacka ja till. Den hölls under två veckor i Namibia.
Med hjälp av TV-sporterns Jacob Hård och Jens Lind, som båda fungerat som ledare tillsammans med mig, har kursinnehållet finslipats och antalet ansökningar hela tiden växt.
Den andra kursen hölls i Botswana och bland deltagarna fanns den inledningsvis citerade Amos Mananyetso som sedan värvats som lokal kursledare tillsammans med Olivia Phiri från Zambia. De tre senaste kurserna har samtliga varit förlagda till Johannesburg – inte minst tack vare Mananyetsos goda kontaktnät i mångmiljonstaden.
TÄMLIGEN OMGÅENDE STOD DET KLART ATT kurserna skulle uppgradera deltagarnas professionella nivå. Många saknar helt utbildning och har kommit in på sportredaktionerna tack vare ett brinnande idrottsintresse.
Men de skulle även bredda innehållet i sportbevakningen, föra in nya element som idrott och jämställdhet, socialt engagemang kopplat till
sporten, handikappidrott, sport bland gatubarnen och så vidare. Och givetvis, att använda sporten som en språngbräda för att öka kunskapen om hiv/aids.
– 2010 ska vi arrangera VM i fotboll. Vårt fotbollsförbund använder sig av turneringen i kampen mot sjukdomen: "Var säker på att Du får uppleva World Cup – använd kondom", berättar Amos Mananyetso.
De båda stora fotbollsklubbarna i Johannesburg, Kaizer Chiefs och Orlando Pirates, har stort engagemang i hiv/aidsbekämpningen. De organiserar supporterklubbar som får ekonomiskt stöd för att sprida kunskap om sjukdomen, de driver barnhem för föräldralösa barn, de kan till och med skänka pengar till begravningar.
Lagens stjärnspelare är oerhört populära, det finns ett stort utbud av fotbollstidningar och Premier Soccer League lockar massorna till arenorna.
Vid mitt senaste besök i Johannesburg såg jag prestigederbyt mellan Pirates och Chiefs på ett utsålt FNB-stadium, 76 000 betalande åskådare, varav kanske 500 hade min hudfärg...
Ett drygt halvår efter den första kursen arrangerades en uppföljningskurs.
TV-reportrarna från Zambia hade bland annat startat en inhemsk version av Lilla Sportspegeln. Men av de 20 usprungliga kursdeltagarna kom bara 17 till uppföljaren, två hade avlidit och ytterligare en låg för döden...
HAR DÅ KURSERNA RENT KONKRET INNEBURIT någon förändring i arbetssättet hos våra afrikanska kolleger?
Ja, jag vill påstå att det har det. När vi senast besökte ett träningsläger med Sundowns, ett fotbollslag från Pretoria, kom deltagarnas texter att handla om varför klubben inte hade en uttalad hiv/aidspolicy, hur spelarna organiserade sig fackligt och varför så få vita ungdomar spelar fotboll, en annan text handlade om föräldraansvar.
Ett fast inslag under kurserna har också varit att bjuda in läkare som jobbar med hiv/aids och låta dem svara på deltagarnas frågor. Sjukdomen skapar ett stort stigma hos dem som drabbas och deras familjer och är ingenting man gärna talar om. Att testa sig för att få reda på sin status är ett svårt beslut att ta. Rädslan för att bli smittad är stor, okunskapen likaså. "Jag har en kollega som hostar, jag har begärt att få flytta till ett annat rum..."
Och sportens värld erbjuder en rad riskfyllda situationer, "Vad händer i boxningsringen om en boxare får blod på sina handskar och sedan torkar av sina spruckna ögonbryn?"
– Det händer att de som testar positivt väljer att ta sina liv, de många annonserna under rubriken "Missing" är ett tecken på det, säger
Mananyetso.
SPORTJOURNALISTIKENS ROLL SKA INTE UNDERSKATTAS. Som ingen annan journalistik når den ut till alla befolkningslager, oavsett om man bor i staden eller på landet, är högutbildad eller lågutbildad, rik eller fattig, alla kan hålla på ett fotbollslag och följa sina idoler.
– Sporten är en spjutspets in i folks medvetande, säger Amos Mananyetso.
Jag tror att han har helt rätt i det.
Sida använder sporten som en spjutspets i bekämpandet av hiv/aidsepidemin i södra Afrika.
2001 deltog 20 afrikanska sportjournalister i en tvåveckors kurs i "Hur man
breddar sportjournalism". Sedan dess har ytterligare fem kurser hållits och fler än 100 sportreportrar utbildats. Deltagarna har i sin tur utbildat
kolleger på sina respektive arbetsplatser, ett nätverk har byggts upp och en organisation tagit form.
Peter Johnson
