This work is licensed under the Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.5 Sweden License. To view a copy of this license, visit creativecommons.org/licenses/by- nc-sa/2.5/se/
Dags att investera i de fattigaste länderna
I en pressrelease från Svenskt Näringsliv den 2/4-03 slås fast att svenska företags investeringar i fattiga länder bättre än bistånd leder till minskad fattigdom.
Slutsatsen lyder: "Näringslivet är långt bättre än staten på fattigdomsbekämpning."
Bakgrunden till uttalandet är en ny rapport - Företagen är lösningen, inte problemen (2003) - utgiven av Svenskt Näringsliv och skriven av ekonomen Fredrik Segerfeldt. Argumentationen i rapporten består av konstaterandet att fattiga stater med hög tillväxt mer effektivt lyckats minska fattigdomen än länder som fått bistånd.
Men jämförelsen haltar. Ett viktigt kriterium vid val av biståndsländer är nämligen att länder med hög tillväxt bör klara sig själva, därför är det naturligt att sådan tillväxtländer väljs bort, vilket i sin tur lett till att de stora biståndsländerna varierar över tiden.
I studien från Svenskt Näringsliv hävdas vidare att de länder som fått amerikanskt bistånd sedan 1980 är fattigare nu än då. I en not anges att uppgiften kommer från den amerikanska högerinriktade tankesmedjan Heritage Foundation, känd för att i all lägen försvara USA:s utrikespolitik. En besynnerlighet är att uppgifterna från Heritage Foundation strider mot Världsbankens statistik, samtidigt som tankesmedjan hävdar att de skulle härstamma från Världsbanken.
Det märkligaste i argumentationen från Svenskt Näringsliv är dock tesen om de "utländska direktinvesteringarnas" effektivitet för att bekämpa fattigdomen. Problemet som Svenskt Näringsliv inte alls ser är att världens fattigaste länder, framför allt en stor grupp länder i Afrika söder om Sahara, knappt får några utländska investeringar alls. Att påstå att bistånd är sämre än investeringar är därför poänglöst. Svårigheterna i flera av dessa länder är enorma med inbördeskrig, hiv-epidemi och sårbara ekonomiska strukturer - det vill säga samma orsaker som både förklarar frånvaron av företagsinvesteringar och att tillväxten varit låg.
En uppgift som saknas i rapporten från Svenskt Näringsliv är i vilka fattiga länder som svenska företag investerar. Den som granskar statistiken från Riksbanken förstår varför Svenskt Näringsliv inte varit så angelägen att ta med den. De 40 fattigaste länderna i världen, enligt FN:s statistik, mottog 2002 svenska direktinvesteringar för ett värde av 35 miljoner kronor. Faktum är att Liechtenstein ensamt tog emot större investeringar, nämligen för 38 miljoner kronor.
Om nu Svenskt Näringsliv anser att svenska företagsinvesteringar är ett mer effektivt instrument för att bekämpa fattigdom än bistånd - då borde tiden vara mogen för att
åtminstone några investeringar går till de fattiga länderna, så vi kan få lite större nytta av den omtalade effektiviteten.
Mats Wingborg
