This work is licensed under the Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.5 Sweden License. To view a copy of this license, visit
creativecommons.org/licenses/by-nc-nd/2.5/se/
Ur Palestina Nu 2001:01
Gradvis annektering
Mellan 1967 och november 1999 har Israel byggt 145 bosättningar på Västbanken och i Gazaremsan. Dessa bebos i slutet av 2000 av 200.000 bosättare (se artikel här intill). Alla israeliska regeringar har grundlagt bosättningar, som erhållit stöd för infrastruktur, bostadsbyggande, offentliga byggnader och liknande. Dessa permanenta bosättningar strider mot internationell rätt, men har genom en successiv utveckling gjorts ”lagliga”
enligt israelisk rätt.
På 1970-talet etablerades de flesta bosättningarna på privat mark, som ägdes av palestinier.
Detta motiverades med ”militär säkerhet”. 1979 dömde Israels HD till stöd för ett antal palestinier vars mark beslagtagits utan ”militära säkerhetsskäl”. Därför bytte den israeliska regeringen taktik. Den övergav ”säkerhetsskälen”och ersatte dessa med argumentet ”statlig mark”. Israel gjorde därefter alltmer mark ”statlig”. Den som ägde marken hade 45 dagar på sig att överklaga beslutet, i annat fall övergick marken automatiskt till militären. När Israel ockuperade Västbanken var en tiondel statlig jordansk mark. 1984 hade Israel ökat detta till en tredjedel (= 1800 km2) och 1993 utgjorde den statliga marken 45 procent av Västbanken.
Gradvis annektering
Sedan Osloöverenskommelsen har Israel dragit tillbaka många militära posteringar från Västbanken, men inte en enda bosättning. Bosättarna har istället gradvis överförts till det israeliska samhället genom att de kommit att omfattas av civilrättslig lagstiftning (1967) och senare vallag, inkomstskattelag, mervärdesbeskattning, nationell försäkring och
befolkningsregister. Knesset beslutade också 1988 att bosättarna skulle omfattas av ”lagen för utveckling av samhällen och landsbygd.”. Bristen på formell annektering ändrar inte på det faktum att civila myndigheter och lagar har tagit över från militären. Därigenom har en ”de facto annektering” genomförts. Bosättarna har samma rättigheter och skyldigheter, som alla andra israeliska medborgare.
Fördel att inte annektera
På detta sätt har två fördelar uppnåtts.
• Israel besparas kritik från omvärlden, möjligen också sanktioner, genom att bibehålla det militära styret, vilket krävs enligt internationell rätt.
• Israel kringgår kravet på likabehandling av alla invånare på de ockuperade områdena. På så sätt kan man fortsätta det brutala militära styret över palestinierna.
Lagligt sanktionerad segregering
Efter Osloöverenskommelserna förlängdes detta förhållande. Israel fortsätter sin militära kontroll av Area B och C, samtidigt som man kan spärra av de palestinskt kontrollerade Area
A. Detta sker samtidigt som bosättarna har samma villkor som alla andra israeliska medborgare. På Västbanken upprätthåller Israel ett styre som är ”en lagligt sanktionerad diskriminerande segregering”. Ett sådant system har inte funnits sedan apartheidsystemet upphörde i Sydafrika.
Håkan Brunnström
Källa: B’Tselem.– www.btselem.org
