Språkforskning och arkeologi Karsten, T. E. Fornvännen 153-175 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1934_153 Ingår i: samla.raa.se

(1)

Språkforskning och arkeologi Karsten, T. E.

Fornvännen 153-175

http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1934_153 Ingår i: samla.raa.se

(2)

SPRÅKFORSKNING OCH ARKEOLOGI

AV

T. E. K A R S T E N , H E L S I N G F O R S .

R edan rubriken för min uppsats anger dess syfte: att be- tona vikten av ett samarbete mellan forskningsgrenar, som äro ägnade att stödja varandra. Den nutida språk- forskningen har som bekant redan länge sökt sig hjälp- medel även utom ramen för sin egen verksamhet. Det till omfatt- ning och kvalitet kanske mest betydande bland nyare arbeten, där denna grundsats varit vägledande, är väl det bekanta sammelverket »Reallexikon der germanischen Altertumskunde». Här ligger initiativet inom germanistiken, men medarbetarlistan uppvisar ej blott språkforskare, utan därjämte en lång rad historiker, arkeologer och etnografer. Ett av huvudändamålen med hela företaget anges vara att åvägabringa en närmare förbindelse mellan arkeologi och språkvetenskap. I Skandinavien äro dessa strävanden långt ifrån okända. Som bekant är ett storstilat nordiskt sammel- verk, i syftning närmast motsvarande det nämnda tyska, f. n. under utgivning. Jag avser sammelverket »Nordisk kultur». Ut- gångspunkten är även här filologisk, men det hela bygger på en samverkan mellan språkvetenskapen å ena sidan och å den andra de i egentlig mening kulturhistoriska forskningsgrenarna såsom arkeologi, etnologi, folkminnesforskning o. s. v. För ett något äldre skandinaviskt skede erinrar jag om runforskningen. Här har samarbetet mellan filologi och arkeologi alltsedan gamla tider varit synnerligen livligt och här möta vi arkeologer som en Oscar Montelius och en Sophus Muller vid sidan av språkforskare som en Sophus Bugge och en Ludvig Wimmer framgångsrikt samver- kande vid lösningen av gemensamma problem. Från en nyare tids samarbete på området må det vara nog, om jag nämner Bern-

(3)

1 5 4 T. E. K A R S T E S

härd Salin och Otto von Friesen eller Hakon Shetelig och Magnus Olsen eller arkeologen-språkforskaren Birger Nerman, som genom en lycklig kombinering av arkeologiskt och filologiskt forsknings- material i så viktiga frågor riktat vår kunskap om det svenska rikets uppkomst. Till metoden nära besläktad med runologien är den vid de nutida europeiska ordboksföretagen inledda intima för- bindelsen mellan vad man börjat kalla ord- och sakforskning, »Wör- ter und Sachen». Denna undersökningsmetod har ju med alldeles särskild iver och framgång redan en längre tid kommit till an- vändning vid en del rikssvenska högskolor, framför allt i Upp- sala, och sedan vid pass 6 ä 7 år tillbaka söker man efterbilda och vidare utveckla metoden bl. a. hos oss i Finland, vid de bägge jämsides arbetande statsunderstödda organisationerna för skapan- det av tidsenliga ordböcker över våra tvenne folkspråk: det finska och det svenska. Folkmåls- och folklivsforskningen uppträda här intimt förbundna. Man utgår från insikten att blott ett noggrant studium av ett folks liv och sysselsättningar låter de språkliga uttrycken för desamma träda i sin rätta belysning för ordfor- skaren, och på denna väg är vår traditionella etymologiska forskning redan på god väg att mer eller mindre fullständigt omläggas.

Inom den moderna ortnamnsforskningen kunna de sakliga synpunk- ternas vikt och betydelse redan nu anses allmänt erkända. I samarbetet mellan arkeologi och historia samt ortnamnsforskning äro som bekant norrmannen Oluf Rygh och dansken Johannes Steen- strup banbrytare och i Sverge verkar tidskriften »Namn och bygd»

genom själva sin titel som en skylt för den nya metoden.

Den sakforskning man plägar åberopa som stöd vid ord- och namnforskning måste i regeln nöja sig med att söka sitt material i nutidens folkliv, men materialet blir självfallet värdefullare, ju äldre tider det representerar. Här gör arkeologien oss goda tjän- ster, men hittills har den nästan enbart tagits i anspråk av namn- forskningen: för frågor rörande bebyggelsens äldsta skeden. Forn- fynden ha emellertid sitt givna värde även vid studiet av enskilda föremåls språkliga uttryck: d. ä. alltså vid vanlig ordforskning.

Jag skall närmast beröra en sida av frågan, där arkeologiens lär- domar borde vara alldeles särskilt värdefulla för språkforskaren, men där de hittills blott i undantagsfall efterfrågats. Området är de äldsta germanska lånorden hos östersjöfinnarna.

(4)

S P R A K F O R S K S I N G O C H A R K E O L O G I 155 Jag börjar med en kort repetition av vad arkeologien f. n. tror sig veta i frågan om de äldsta beröringarna mellan germaner och finnar.

Mellan Finlands fastland och Sverge skulle förbindelserna ännu under yngre stenåldern (c.-a 2,000 f. Kr.) varit jämförelsevis svaga, om vi undantaga Österbotten, som stod i livligare beröringar med Nordskandinavien. Först mot stenålderns slut uppträda i Finland något talrikare exportartiklar av kulturformer, som även möta i Sverge. Då grundlägges sannolikt svensk bygd i Finland, om också ordet »svensk» vid denna avlägsna tid icke ännu ägde sin historiska innebörd. Här talades då sannolikt en variant av det indoeuropeiska urspråket. Sambandet mellan denna yngre sten- åldersbebyggelse och den därpå följande bronsåldern är arkeologiskt något oklart och i språkligt avseende veta vi intet om denna övergångstid. Ännu under bronsåldern är landets bebyggelse utomordentligt gles. Vi ha icke ens ett 100-tal bronsåldersfynd från hela vårt land. Av dem höra 15 till en östlig kulturkrets och utgöra en fortsättning av den östliga stenålderskulturen, som tros ha burit en finsk-ugrisk prägel och i ingen händelse synes ha varit indoeuropeisk. Alla övriga fynd peka mot väster. Denna västfinländska bronsålderskultur äger ett typiskt svenskt kynne.

Befolkningen stod då redan i livliga förbindelser med mellersta Sverge och hade förstärkts genom svenska invandringar. Krono- logiskt sett hör största delen av Finlands bronsåldersfynd, näm- ligen alla östliga och två tredjedelar av de skandinaviska, till tidevarvets slutskede: tiden efter år 1000 före Kr.

En järnålder inbryter i Sverge senast kring år 500 före Kr. I Finland är den äldsta järnåldern nästan fyndlös ända inemot de första århundradena efter Kristus. Från tiden före Kr. känner man blott e t t säkert fynd: tre halsringar av brons från Satakunda. De

äro utpräglat skandinaviska. Periodens fyndfattigdom är dock karakteristisk för hela Norden. Om dess orsaker finnas blott giss- ningar.

Flertalet fynd i västra Finland från de första århundradena efter Kr. tillhöra emellertid icke skandinaviska utan baltiska typer. De anses erinra om finska invandringar från Estland och Liv- land. Arkeologerna förlägga dessa invandringars början till 100- talet efter Kr. Med all sannolikhet ha de börjat tidigare, kanske

(5)

1 5 6 T. E. K A R S T E N

redan århundraden före Kr. Detta har uttalats både av K. B. Wik- lund och T. E. Karsten. Att finska stammar bott i Östbaltikum under sannolikt hela första årtusendet före Kr. framgår nämligen av de i de finska östersjöspråken upptagna baltiska (d. ä. litauiska) lånorden, vilkas äldsta grupper äro äldre än de äldsta germanska.

Den finska bosättningen i västra Finland är i nutida uppfattning väsentligen ett resultat av denna inflyttningsrörelse.

Den kultur de under en längre tid fortgående invandringarna från söder tillförde landet vilar på germansk-baltisk grund. De germanska elementen däri vittna om direkta sjöförbindelser med Elbe-trakternas västgermaner, men även med germanska stammar i Väst- och Öst-Preussen. Tidevarvets germanska kynne starkes ytterligare genom livliga förbindelser med Sverge under äldre järnålderns senare del, särskilt folkvandringstiden (5:te—8:de år- hundradena), arkeologiskt sett den mest svenska av järnålderns alla skeden i Finland. I det hela bar denna västfinländska järn- ålderskultur länge en blandad finsk-skandinavisk prägel. Men från och med 7- a 800-talet försvagas de skandinaviska dragen däri mer och mer, och enligt en traditionell uppfattning hos både arkeologer och historiker i Finland vore under vikingatiden, (800—

1050), Åland vårt enda landskap med svensk karaktär. Västra Fin- lands fastland skulle så småningom helt eller åtminstone nästan helt ha förfinskats. En ändring föreges inträda först med kors- tågen, vilka skulle grundlagt vår svenska bosättning.

Huru fördela sig våra äldsta lånord på dessa arkeologiska skeden? Vilh. Thomsen härleder (1869—70) även de äldsta bland dem från de första århundradena efter Kr., E. N. Setälä numera däremot från tiden närmast före Kr. En förkristlig begynnelsetermin anta- ges även av K. B. Wiklund och T. E. Karsten, om också delvis på andra grunder än Setäläs. Meningsdivergenserna utjämnades icke oväsentligt, då den lånordsgrupp, som i Thomsens framställning av åren 1869—70 utgjorde ett oförklarat undantag från de regelbundna germansk-finska ljudmotsvarigheterna, av Thomsen själv år 1919, på grund av den i frågan förda diskussionen, erkändes vara den äldsta i hela den germansk-finska lånordskategorien. Enligt oppo- sitionens uppfattning skulle dessa äldsta, högst till ett 10-tal upp- gående lånord ha upptagits av finnarna redan före den germanska ljudskridningen, i varje fall före dess definitiva genomförande.

(6)

S P R Ä K F 0 R S K S 1 S G O C H A R K E O L O G I 157

Några exempel må belysa detta. Det fornsvenska och isländska m ö t , neutr., 'yttre form, prägel, bild', kvarlever i Västerbotten och Närke i ett dialektord m ö t , 'form att gjuta något i', även i k u 1 - m o t, 'gjutform för kulor', i Finland (Österbotten) under den utvidgade formen m ö t a n, n., med samma betydelse. Finskan i Finland uppvisar det fornsvenska ordet under formen m u o 11 i = 'gjutform, modell, mönster'. Vid sidan av detta ord förekommer emellertid ett finskt m u o t o, som betyder 'yttre form, avbild m. m.' och således är väsent- ligen synonymt med m u o 11 i. Vi ha detta ord bl. a. i förbindelsen fi.

m u o t o - k u v a , 'porträtt'. I fallet m u o 11 i föreligger en regelrätt finsk-svensk ljudmotsvarighet: urnordiskt och fornsvenskt t motsva- ras av finsk tenuisgeminata: tt, i fallet m u o t o däremot en oregel- bunden ljudmotsvarighet, i det urnordiskt och fornsvenskt t här ersattes av finskt ogeminerat t. Formen m u o t o med det oregel- bundna korta <-ljudet är emellertid uppvisad även från estniskan, liviskan och vepsiskan, är därför redan på denna grund en äldre form än det blott från Finland uppvisbara m u o 11 i. Även ändelse- vokalerna tala för en åldersskillnad: m u o 11 i (gen. sing. m u o t i n) med sitt i kan blott vara ett nyare lån, tidigast från den äldre medeltiden, medan m u o t o med sitt o pekar på tiden före Kr. eller de första århundradena efter Kr. Förutsatt att bägge orden äro germanska lån, varom alla synas vara eniga, låter det finska m u o t o osökt återföra sig på ett germanskt substrat *m ö d o-, som är äldre än det fornsvenska och fornisländska m ö t närmast till- grundliggande urgermanska eller urnordiska *m ö t a-, i det formen *m ö d o ännu icke deltagit vare sig i den urgermanska media- förskjutningen av d till t eller i den något yngre övergången av ändeisens urgermanska -o till -a. Här måste man dock fråga sig: Har en germansk ordform * m o d o- använts i så sen tid, att den kunnat upptagas av östersjöfinnarna? Frågan måste beja- kas. Den s. k. germanska ljudskridningen — d. ä. vissa indoeuropeiska konsonantseriers förändringar i urgermanskan, t. ex. övergån- gen av b, d, g till p, t, k — har i alla det germanska språkområdets kända delar genomförts i förkristlig tid, men knappast någonstädes före c:a 500 f. Kr. Härför tala dels de vid nedre Rhen av germanerna övertagna keltiska lånorden, t. ex. sv. r i k, r i k e av kelt. r i g (jfr lat.

r e x : r e g i s ) , dels även det, att de sannolikt kring mitten av första årtusendet före Kr. från Sverge utvandrade goterna under sina be-

(7)

1 5 8 T. E. K A R S T E S

röringar med balter och slaver vid nedre Weichsel uppvisa sitt gotiska folknamn i en form: lit. g u d a i, som ännu icke träffats av den germanska ljudskridningen. I de periferiska delarna av detta språk- område, såsom i Ostbaltikum och Finland, äro dessa ljudövergångar än yngre, dock helt säkert icke heller här yngre än Kristi födelse.

Urgermanerna i Ostbaltikum eller i sydvästra Finland böra följ- aktligen även de ännu något århundrade före Kr. ha benämnt sina gjutformar med en icke ljudskriden ordform *m ö d o-, och här ha vi det väntade regelrätta substratet till det finska m u o t o .

Men med vad rätt antaga vi, att östersjöfinnarna redan vid denna tid lärt känna och använt den germanska gjutformen? Arkeologien ger oss svaret.

Fig. 1 visar oss ett antal a r b e t s y x o r jämte g j u t f o r m a r från Finlands yngre bronsålder (1000—500 f. Kr.). Dessa yxor höra till de allmännaste bronsföremålen i Finland. Antalet fynd av sådana stiger till 32 av inalles inemot 100 bronsåldersföremål. De äro liksom bronsåldersföremålen över huvud alla gjutna. En del av våra bronser äro importerade. Men man nöjde sig icke med att importera dessa saker, utan lärde sig att själv framställa dem, t. o. m. i inlandet:

gjutformar för yxor både av en svensk och av ett par östryska typer ha hittats i norra Finland och på Karelska näset. I Ingå socken i västra Nyland, en ännu i dag rent svensk bygd, bar en där funnen ofulländad yxa tydliga spår av gjutningen och samma var fallet med ett spänne i Kumo sn i Satakunda, en bygd, som nu är finsk, men ännu under medeltiden delvis var ett svenskt kulturcentrum.

Att dessa gjutformar voro av svensk upprinnelse och gingo under samma svenska namn som ännu i dag både i mellersta Sverge och Finland kan icke alls betvivlas. Och då finnarna hade dem i dag- ligt bruk, måste de ha haft ett namn för dem. Vid bronsålderns ut- gång lydde ordets germanska form *m öd o-, dess finska *mö t o, och denna urfinska form ligger till grund för ordets alla nutida finska dialektformer.1 I vår tid gjuter man icke brons och den gamla bety-

1 En äldre, rent lingvistisk riktning i denna lånordsforskning, som fått sitt måhända ensidigaste uttryck hos B. C o l l i n d e r : Die urgermanischen Lehnwörter im Finnischen (Skr. utg. av K. Human. Vet.-Samf., Uppsala, 28: 1, 1932), är icko benägen att erkänna s. k. förgermanska, före genom- förd ljudskridning i finskan upptagna germanska lånord. Såsom redan av det här något utförligare behandlade lånordet m u o t o torde framgå, hål- ler denna hypcrkritiskt negerande inställning till frågan icke stånd inför

(8)

S P R A K F O R S K S I S G O C H A R K E O L O G I 159

Fig- 1.

Arbetsyxor och gjutformar från Finlands yngre bronsålder (1000—500 f. Kr.).

delsen av gjutform för b r o n s e r övergick till en a l l m ä n n a r e : finska ordet m u o t o betecknar n u ett föremåls yttre form i allmänhet, medan en på arkeologisk sakforskning grundad språklig kritik. Utgående från en finsk-ugrisk konsonantväxlingsserie (»stufenwechsel»), invänder man mot den av mig o. a. hävdade ståndpunkten, att vi bl. a. även i fallet m u o t o hade att förutsätta ett urfinskt *m ö 11 o (fi. *m u o 11 o) med - 1 1 -, som skullo »urspårat» från sin serie och övergått till ett svag- stadium med -t- ( m u o t o ) . I ett antal yngre ord kan ett sådant ur- spårande verkligen påvisas, men i alla säkra fall blott så, att. det starka normalstadiet (här *m u o 11 o) åtminstone dialektvis existerar vid sidan av det svaga stadiet ( m u o t o ) . Så är icke fallet med ordet m u o t o . Det är godtyckligt ooh stridande mot en sund språkvotenskaplig metod att i detta och en del andra fall operera mod »urspårningar» inom den regelbundna urfinska stadieväxlingen. Oregelbundenheterna i dessa lånord äro, som vi även här kunna se, blott skenbara och ha sin grundorsak å germansk botten.

(9)

1 6 0 T. E. K A R S T E N

det yngre finska m u o 11 i uppvisar en betydelse, som specialiserats i olika riktningar: för att beteckna formar för gjutning av (bly-) kulor, för pressning av tegel, ost m. m. Här är alltså fråga om ett och samma nordgermanska ord, men i tvenne skeden av dess ut- veckling. Det yngre skedet tillhör vår medeltid, det äldre tiden något före Kr. Det senare antagandet bekräftas av arkeologien.

Ett germanskt lånord i finskan av alldeles samma typ som fi.

m u o t o är det under de senaste åren mycket omskrivna fi. n a u t a, 'nötkreatur'. Det motsvarar en förhistorisk form av svenska ordet n ö t . Frågan gäller inlåningstiden: före eller efter Kr. föd.? Här före- ligga inga fornfynd, men både sakliga och språkliga skäl tala för ett förkristet ursprung. Redan enligt Tacitus' Germania äro bo- skapshjordar germanernas enda och käraste egendom. Att boskaps- skötseln varit svenskarnas viktigaste näringsfång ända sedan indoeuropeisk tid har nyligen med styrka framhållits av prof. J. Sahl- gren i tidskr. NoB (1930, s. 136). Lika bekant är att östersjöfinnarna sedan äldsta tider idkat boskapsskötsel. Det finnes då ingen saklig anledning att i strid med den regelbundna ljudutvecklingens krav framskjuta inlåningen av ordet n a u t a till efterkristlig tid. Det hörde till det alldagliga livets allra vanligaste ordskatt och kunde icke undgås av finnar i germansk miljö. Denna rent sakliga slutsats be- kräftas av formen: redan vid tiden för Kr. föd. skulle ordet regel- rätt ha lytt * n a u t t a (icke n a u t a som den lyder).

Från Bjärnå socken i sydvästra Finland uppvisar stenålderns slutperiod bl. a. en s å g av flinta. Då uppträda i Finland skandinaviska exportartiklar av olika slag: sågar, dolkar, yxor av flinta m. m. Från vår bronsålder känner man ännu inga sågar, men detta beror av den i ögonenfallande fattigdomen på former och arter, som kännetecknar Finlands bronsålder. I Sverges bronsålder äro sågar vanliga. I Finland använde sannolikt den fattigare delen av befolkningen under bronsåldern i många fall fortfarande verktyg och vapen av sten, låt vara jämsides med sådana av brons. Man kan med hänsyn till detta fynd från stenålderns slutskede knappast betvivla, att sågen, detta för människan så viktiga verktyg, varit i allmänt bruk i Finland även efter yngre stenålderns slut: under första år- tusendet före Kr. Detta intygas av det finska ordet s a h a, 'såg', som är ett germanskt lånord. Svenska ordet s å g synes ha fått sin svenska form från den medeltida lågtyskan i samband med de till Nor-

(10)

S P R Å K F O R S K S I S G O C H A R K E O L O G I 161

den inflyttade nordtyska hantverkarna. Men i det fornnorska s o g (isl. s ö g ) ha vi ordet som inhemskt. Dess urgermanska form lydde efter Kr. * s a g ö - , raen något århundrade före Kr. * s a h a , en ordform, som ännu återspeglas av det finska s a h a. Ordet hör till stam- men i latinska verbet s e c ä r e : k-ljudet övergick genom den germanska Ijudskridningen till ett h-ljud och senare, men redan i förkristen tid under särskilda betingelser, till ett g-ljud. g-formen av ordet blev sedan den allmänna: h-formen har helt gått förlorad på germansk botten, men fortlever stelnad i finskan. Det finska ordets höga ålder intygas även av den finska ändeisen -a, som återger ett urgermanskt -ä. liedan i den äldsta kända urnordiskan från århundraden efter Kr. uppträder detta-a som ett -ö. I finskan hänvisar alltså allt, både stamkonsonant och ändelse, på samma inlåningstid. Man har sökt förklara det finska h-ljudet även ur en fornsvensk språkform, från tiden efter c:a 800 e. Kr. Ett fornsvenskt och urnordiskt g-ljud upp- träder emellertid i alla säkra fall i finskan som ett k-ljud: sv. l a g heter 1 a k i, sv. r å g , urgerm. * r u g i z heter r u i s : gen. r u k i i n , och ur saklig synpunkt är antagandet rent av orimligt: den redan från Finlands yngsta stenålder bekanta, i det dagliga arbetet oumbärliga sågen skulle alltså under mer än halvtannat årtusende saknat ett språkligt uttrycksmedel i finskan! Det finska ordet för sågen stammar helt visst ungefär från samma tider som det gamla finska ordet för gjutformen, d. ä. i varje fall från tiden före Kr. Dessa två finska ord hänvisa bägge på en tid, som ligger före den germanska Ijud- skridningens genomförande, och den språkliga slutsatsen bekräftas i bägge fallen av fynden.

Till den materiella kulturens minnen från Finlands stenålder för man i vår arkeologiska litteratur vidare bl. a. en e k s t o c k funnen i Kyrkslätt socken, Nyland (fig. 2). En urholkad trädstam har här fungerat som farkost. Ekstocken heter på finska r u u h i . Ordet har av mig återförts på en urnordisk originalform * j > r u h i, varav vi ha senare nordiska utvecklingsformer i det fornisländska b r o pl.

I j r a r , urholkat träd eller urholkad sten, samt i fornsv. b r b- i s t e n b r o , stenkista, -grav. Då fyndorten, Kyrkslätt, ännu i dag är en svensk bygd, göres härav sannolikt, att Finlands svenskar en gång använt ekstockar av denna primitiva typ, och så kan det antagas att Finlands urnordiska ordskatt även ägt originalet till det finska r u u h i . Detta senare är värdefullt, särskilt ur betydelsens synpunkt,

11 — Fornvännen 1934.

(11)

162 T. E. K A R S T E N

Rg. 2.

Ekstock Iran Kyrkslätt socken, Finland (Nyland).

ty det utfyller det fornnordiska ordets begreppsinnehåll: betydelsen 'ekstock', som levandegöres för oss genom fornfyndet, är hos detta ord icke uppvisad i germanska språk, men då det finska ordet även betyder 'likkista' samt 'tråg' och dessa nyanser äro väl belagda å germansk botten, kan det finska ordets nordiska härkomst icke betvivlas. Ur formens synpunkt tillhör det finska lånet tiden efter Kristus, den vanliga s. k. urnordiska perioden upp till c:a 700—800 e. Kr. Detta farkostfynd behöver därför alls icke härröra från stenåldern, som arkeologerna tro. Ekstockar av denna typ kunna vara betydligt yngre. Stenålderskulturen har hos oss även i andra av- seenden i isolerade bygder varat långt in i järnåldern. Det svenska e k a och e k s t o c k förete som bekant samma betydelseutveckling.

En avsevärd del av våra bronsfynd äro vapen. Hit höra främst s v ä r d e t och s p j u t e t . Andra bronstöremål utgöras av arbetsred- skap och prydnader. Bland de senare märkas ett antal a r m - och h a l s r i n g a r samt s p ä n n e n . Under de senare åldrarna: förro- merska järnåldern, romerska järnåldern och folkvandringstiden bli fynden av denna art allt vanligare i Finland. Det märkliga är nu att dessa olikartade fyndföremål rätt troget återspeglas av finnarnas äldre

(12)

S P R Å K F O R S K N I N G O C H A R K E O L O G I 163

Fig. 3.

Arm- och halsringar från Finlands bronsålder.

germanska lånord. Ringen heter på finska r e n g a s : den anses vanligen återspegla ett germanskt original från århundradena närmast e. Kr. Det finska r e n g a s är ett s. k. urgermanskt lånord och kan ur formens synpunkt lika gärna motsvara ett germanskt original från tiden omkring Kr. föd. som från 100- eller 200-talet före Kr. Med hänsyn till bronsfyndet fig. 3 samt de tre förut omnämnda, i Satakunda funna halsringarna av brons från c:a 500 f. Kr. är det finska lånet sannolikt äldre än man på rent språklig grund varit böjd att antaga. Lånet är samfinskt och upptogs möjligen redan före invandringen till Finland, men det kan även ha upptagits parallellt i Baltikum och i Finland.

Fig. 4 visar oss en kollektion yngre b r o n s å l d e r s s v ä r d (Norra Finland) samt ett s p ä n n e (Kumo, Satakunda) från samma tid. Svärdet heter på finska m i e k k a och hör under hela vår järn-

(13)

164 T. E. K A R S T E N

Fig. 4.

Spänne från Kumo (Satakunda). Svärd från norra Finlands yngre bronsålder.

ålder till våra viktigaste fornfynd. (Fig. 5: yngre järnåldern). Fi.

'miekka' är ett bekant germanskt lånord. Ur den finska ordformens synpunkt kunde det ha upptagits ännu så sent som på 400- eller 500- talet e. Kr., men bronsålderns svärdfynd göra det sannolikt, att det in- lånats redan förr. I finskan kan det språkligt sett ha inkommit redan omkring Kr. födelse, till och med något därförinnan. Den fin- ländska bronsålderns vapenförråd uppvisar även ett antal spjutspet- sar. Det finska ordet för spjut, k e i h ä s, återgår på en urgermansk

(14)

Fig. 5.

Svärd m. m. från Finlands yngre järnålder.

form *g a i z a s. Denna ordform kunde ha övertagits av finnarna ännu ett par århundraden e. Kr., om man blott ser till formen. Men tager man hänsyn till sagda bronsåldersspjut, bör lånet snarare för- läggas till tiden före Kr.

Från och med vår äldre järnålder: de första seklen efter Kr.,tillväxer bl. a. antalet s p ä n n e n allt mer (fig. 6). Deras urgermanska beteckning var *s p a n g a. Finnarna bevara ordet rätt ljudtroget under formen p a n k a = metallspänne, metall, prydnad. I fornnorskan betyder det motsvarande s p o n g 'metallplatta', liksom det fornsvenska s p å n g och nysvenska s p å n g . Då dylika spännen påvisats i Fin-

(15)

166 T. E. K A R S T E N

< f r ^ .

Fig. 6.

Äldre järnåldersfynd från västra Finland.

Finska Fornminnesföreningens tidskrift 25:2 s. 61,

(16)

S P R Å K F O R S K N . l N G O C H A R K E O L O G I 167

Fig. 7.

Äldre järnåldersfynd från västra Finland.

Finska Fornminnesföreningens tidskrift 25:2 s. 62.

(17)

1G8 T. E. K A R S T E N

land r e d a n från vår y n g r e bronsålder, finnes alls ingen anledning att betvivla det u r g e r m a n s k a u r s p r u n g e t för fi. p a n k a.' D e n n a ord- t y p : de f o r n g e r m a n s k a s. k. feminina ö-stammarna i finskan, ä r mycket omskriven u n d e r de senaste decennierna. Även den h a r man sökt framskjuta till s å sen tid som möjligt. F y n d e n visa det omotiverade i dessa spekulationer.

Bilden innehåller vidare tre n å l a r . P å finska heta de n e u 1 a, också ett av de sedan gammalt e r k ä n d a f o r n g e r m a n s k a lånen. Ordet m o t s v a r a r det gotiska n e b 1 a, sv. n å 1, men det h ö r icke blott på g r u n d av sin ändelse ( = u r g e r m . -ä) u t a n även på g r u n d av den arkeologiska dateringen till samma u r g e r m a n s k a formklass som det

finska p a n k a , spännet.

F i g . 7 ger oss, utom en a r m r i n g och ett flertal spännen från västra F i n l a n d s äldre j ä r n å l d e r , även en k a m från s a m m a tid och samma landsdel. Det ä r f i n n a r n a s k a m p a . U r s p r å k e t s s y n p u n k t sammanfaller det finska k a m p a med det svenska dialektordet k a ra b a, k u n d e alltså v a r a ett n y a r e lån. Konfronterat med detta fornfynd, framstår lånet emellertid som förhistoriskt — åter ett bevis på, h u r u lätt de e n b a r t s p r å k l i g a a r g u m e n t e n svika.

F i g . 8 återger ett av v å r a s t ö r s t a b r o n s å l d e r s k u m m e l . Det ligger i S a t a k u n d a , K i u k a i s socken, ett viktigt b r o n s å l d e r s c e n t r u m , mäter 25 m. i diameter, 5 ra. i höjd. Ett s å d a n t g r a v r ö s e k a n enligt prof. H a c k m a n endast vara uppfört över n å g o n avliden k o n u n g eller hövding. D å vår västliga b r o n s å l d e r s k u l t u r ä r u t p r ä g l a t svensk, gömmer kumlet väl en svensk storman. Ett ordnat samhällsliv efter svenskt mönster antydes även av själva l a n d s k a p s n a m n e t : S a t a - k u n d a . Ordet användes i det finska Sydösterbotten ä n n u i d a g appel- lativt om en s t ö r r e folkmängd och det ä r bildat efter mönstret av de be- k a n t a u p p l ä n d s k a folklandsnamnen A t t u n d a l a n d , F j ä d r u n d a - l a n d oeh T i u n d a l a n d , som innehålla det u r g e r m a n s k a ordet h u n d a = 100, egentligen ett mängdord.3 D e n n a landindelning före-

2 Finskan ägor även ett inhemskt ord s o 1 k i = 'spänne, sölja', men i denna betydelse torde ordet vara jämförelsevis ungt; don estniska betydelsen 'Querholz, Riegcl' ( W i ed om a n n ) synes vara äldre. Finska p a n k a 'spänne' är däremot gammalt. Det är nu ur bruk i västra Fin- lands finska folkspråk, men förekom ännu i 1776 års linska bibel (t. ex.

Höga Visan I: 11) och användes ännu i Ost-Karelen, bl. a. om örhängcn.

3 Härom närmare hos T. E. K a r s t e n , Virittäjä 10, s. 89—92, Indog.

Forsch. 22, s. 293, Gormanisch-finnischo Lehnwortstudicn s. 142, Die Ger-

(18)

Fig. 8.

Bronsålderskummel från Satakunda.

kommer även i det forna E s t l a n d och möter oss där ä n n u u n d e r medeltiden. Redan dessa förhistoriska h u n d a -namn förbinda i viss mån Uppland, Estland, Egentliga F i n l a n d och S a t a k u n d a till e 11 kultur- område, och a n d r a ortnamn, vilka h ä r förbigås, utfylla bilden. Anta- gandet vinner ett värdefullt stöd i den n y a r e arkeologien. Perioden 950—750 f. K r . ä r en blomstringens och expansionens tid för mellersta Sverge och s ä r s k i l t för Uppland. P å denna tid s t r ä c k a sig sven- s k a r n a s handelsförbindelser djupt in i R y s s l a n d och leda till svenska kolonier i Baltikum och F i n l a n d . Även T a c i t u s k ä n n e r s v e n s k a r n a som mäktiga genom s i n a flottor ( S u i o n e s . . . c l a s s i b u s v a l e n t ) , men h a n o m n ä m n e r samtidigt d e r a s samhällen (c i v i t a t e s) och dessa förutsätta s t y r e s m ä n . Svenska ordet k o n u n g ä r ett sam- g e r m a n s k t ord och existerade helt s ä k e r t r e d a n u n d e r b r o n s å l d e r n .

I sin äldsta a n v ä n d n i n g betyder det som bekant 'man av börd', 'förnäm man'. D e n n a grundbetydelse s p å r a s ä n n u i det från Weichsel- raaiion s. 106, 117, S. T u n b e r g , Sverges äldsta politiska indelning B.

186—9. Andra forskare ha betraktat ordet som finsk-ugriskt. Litteratur hos E. N. S e t a 1 ä, Bibliographisches Verzoichnis s. 51. Det finska - k u n t a är emellertid liksom det germanska - h u n d a ett typiskt 'mängdord', och denna användning av ordet är okänd i de avlägsnare finsk- ugriska språken och lika främmande är för dessa dess för Sverge, Finland och Estland kännetecknande funktion att bilda landskaps- o. a. ortnamn.

Ett samband mellan fi. - k u n t a och det urnordiska - h u n d a kan icke bortförklaras.

(19)

170 T. E . K A R S T E N

Fig. 9.

Nutida (mörk färg) och äldre (ljusare färg) svensk bosättning i Finland:

A=Nyland, B = Egentliga Finland, C = Satakunda, D = Österbotten, E = Åland.

goterna lånade litauiska k u n i n g a s = 'herre, präst', men även i finskan, där adj. k u n i n k a a l l i n e n , kunglig, ännu kan betyda 'förnäm'.⁴ Denna grundbetydelse gör det begripligt, huru det finska k u n i n g a s ännu under medeltiden kan användas som person- och släktnamn. Som sådant möter det 1422 i Satakunda och särskilt anmärkningsvärd är en i Tavastland (Sääksmäki) år 1380 uppträ- dande bonde C u n i n g a s d e R a p a l u m , ty orten avser den arkeologiskt bekanta fornborgen Rapola i Sääksmäki. Dessa svensk- finska bonde-'konungar' i det medeltida Finland erinra mig om den bekanta Heimskringla-sagan om sveakonungen Agne, som en sommar företar en härfärd till Finland, inlåter sig i strid med finnarnas höv- ding och besegrar honom. Denne finnhövding — så kallas han i sagan — bär det svenska namnet F r o s t e , hans dotter heter S k j ä l f och hans son L o g e . Enligt prof. Nerman är denne Agne en historisk sveakonung, som levat senast omkring 400 e. Kr.

Jag nämner ännu att k o n u n g under 1500-talet är släktnamn även i det svenska Sydösterbotten samt att det i dag som är finnes två

4 I Nådondal hörde jag denna sommar (1932) en högre tjänsteman sagas vara av 'kunglig' börd (»kuninkaallista sukua»), d. ä. av hög, förnäm härkomst.

(20)

Fig. 10.

Bebyggelsen i södra Finland vid den historiska tidens början.

Fast bebodda områden äro markerade med snedstreckning.

Fornvännen 1982.

stora gårdar K o n u n g s - f o l k (kunusfålk) i det tre mil inne i landet belägna Esse, en av mellersta Österbottens äldsta svenskbygder.

Här ha vi ett av de icke fåtaliga bindeleden mellan Finlands nutid och forntid. Bronsålder, folkvandringstid, medeltid och nutid lämna här var sitt icke oviktiga bidrag till kännedomen om svensk stam i Finland.

Fig. 9 återger den nutida svenska bosättningen i Finland och ger oss med de ljusare tecknade landsdelarna en visserligen mycket ungefärlig föreställning om dess äldre område. Bilden grundar sig på ortnamnens vittnesbörd och gör icke anspråk på exakthet. Det äldre, mycket glest befolkade bosättningsområdet i det inre har aldrig varit rent svenskt. Det har bebyggts av en tvåspråkig bland- befolkning, inom vilken svenskarna alltid varit en minoritet och därför dömda att förr eller senare förfinskas.

Fig. 10 åskådliggör för oss den arkeologiska ståndpunkten i frå- gan. Kring år 1100 skulle alltså enligt fornfynden icke blott svenska Österbotten utan även det svenska Nyland varit så gott som

(21)

172 T. E. K A R S T E N

folktomt. Denna kontrovers föranledde redan vid slutet av 1890-talet en vetenskaplig fejd, som ej ens ännu är bilagd. Den öppnades 1897 av Oscar Montelius. Vi känna dess huvudsumma: den svenska bosättningen i Finland skulle äga 4,000-åriga anor. Redan för en Montelius' skarpblick var det klart, att en fråga som denna blott kunde lösas genom samarbete mellan olika grenar av vetande:

arkeologi, historia och språkvetenskap. Själv har jag för Öster- bottens vidkommande indragit däri även iakttagelser rörande ortnamnens förhållande till landhöjningen. Men en hittills icke utnytt- jad och icke oviktig källa för frågan återstår att omnämna: den bekante arabiske kartografen Idrisis världskarta. Den tillkom som bokant på Sicilien mellan åren 1138 och 1154 och omfattar även östersjöområdet. Först nyligen har den gjorts tillgänglig för nordiska ortnamnsforskare: genom Holsingfors-professorerna bröderna O. J. Tallgren-Tuulios och A. M. Tallgrens gemensamt utgivna arbete av år 1930 (Idnsf, La Finlande et les autres pays baltiques orientaux, Studia Orientalia III) samt rikssvenske professorn R.

Ekbloms undersökning i »Namn och bygd», årg. 1931 (Idrisi und die Ortsnamen der Ostsee). Idrisis ortnamn äro här föremål för mycket avvikande meningar, men alla divergenser till trots visar sig staden Å b o i Finland i dess svenska namnform vant känd för Idrisis meddelare, som antagits varit en svensk balt. Ett annat fullt säkert svenskt ortnamn hos Idrisi från Finland är T a v a s t, som då avsåg hela Egentliga Finland. I O. Tallgrens läsning hör hit vidare R a g v a 1 d a, det nutida Ragvaldsby i Ulvsby socken nära Björne- borg, där vår arkeologiska forskning enligt statsarkeologen Rinne nyligen uppdagat en förhistorisk stad från 1000-talet.6 Från Eg. Finland omnämner O. Tallgren även namnet K a 1 a n d. Prof. Ekblom tolkar namnet annorlunda, men en bygd, benämnd »Kaland» betygas i varje händelse för Åbo-land redan från början av 1300-talet. I den svenska bosättningens historia äger namnet sitt intresse. Biskop Mikael Agricola säger i företalet till sitt finska Nya Testamente av år 1548, att skärgårdsborna i Kaland (»Lootolaiset Calandis») övergått till kristendomen något förr än finnarna på fasta landet. Dessa skär- gårdsbor synas ännu på Agricolas tid varit svenskar, men nu äro de törfinskade. Ortnamnet K a 1 a n d i a namnes 1322, K a l e n n i n g i a

5 Kornnot: Jfr numera T. E. K a r s t e n , Folkmålsstudier I (H:fors 1933), s. 83 ff.

(22)

t e k t redan 1316, adjektivet K a 1 e n s k e 1367 och 1374. En Visby- urkund Necrologium Gotlandiae Fratrum minorum av år 1340 upp- tager en D o m i n u s B o o z d e G a l a n d e m i l e s . Bandets utgi- vare6 söker med orätt detta »Caland» i Finland. Vår historie- forskning har förgäves sökt tyda det finländska K a 1 a n d. Fal- let är typiskt: det är ett skolexempel på språkforskningens betydelse för vår medeltida kulturs historia. Namnet K a 1 a n d kan blott vara lågtyska: det sammanhänger med det bekanta religiösa Kaland-brödraskap, som sannolikt på 1000- eller 1100- talet hade uppstått i Sachsen och därifrån utbrett sig till Tysk- land, Nederländerna, Frankrike och Norden. I Sverge funnos Kaland-gillen i Lund och Visby. Frågan berör den från saxiskt håll utgångna äldsta missionsverksamheten i Norden. Den hel.

Ansgarius, som först predikade kristen tro i Sverge, kom hit från Bremen. Den saxiska missionsrörelsen är nära förbunden med den saxiska handeln på Norden under vikingatiden. Rörelsen har kvar- iämnat talrika minnen i syd- och västfinländska ortnamn, även i Satakunda och södra Österbotten. Genom dessa saxiska köpmän och missionärer infördes sannolikt de första fröen till kristen tro och sed i Finland och detta förklarar kanske i sin mån, varför spåren av hedet gravskick äro så tunnsådda i den senare vikinga- tidens Finland. Den saxiska handeln på Finland gick bevisligen över Sverge och befrämjade förbindelserna mellan Finland och Skandinavien. Den svenska bosättningen i Finland är alltjämt mycket gles. Den var det i ojämförligt högre grad då, men kan icke bortförklaras: ortnamnens positiva vittnesbörd jävas icke av de obefintliga fornfynden och de senares beviskraft är så mycket mindre, som de allra senaste årens forskning åter lett till en del viktiga fynd från här ifrågavarande period.

Vad jag ovan anfört gäller alltså själva forskningsmetoden vid tvenne besläktade sidor av språkvetenskapligt arbete: lånords- och ortnamnsforskning. Vi ha sett att de språkliga argumenten i talrika fall högst värdefullt icke blott kompletteras utan till sin bevisnings- kraft beriktigas av fornfynden. Inför de många handgripliga inty- gen sakforskningen erbjuder oss kunna vi — under förutsättning av att den arkeologiska kronologien i stort sedd är tillförlitlig —

6 L a n g e b e k - S u h m , Scriptores rerum danicarum bd V, register:

bd IX.

(23)

174 T. E. K A R S T E N

icke l ä n g r e betvivla, att g e r m a n e r och finnar redan flera å r h u n d r a - den före Kr. trätt i förbindelse med v a r a n d r a . Den h ä v d v u n n a ten- densen att, även d ä r det s k e r i strid med lagbunden ljudmotsvarighet, framskjuta dessa b e r ö r i n g a r s början till så sen tid som möj- ligt s a k n a r framför allt sakligt berättigande.

Men om fornfyndens betydelse för den s p r å k l i g a kronologien så- lunda ä r obestridlig i allt som r ö r förhistorisk folkkultur, k a n arkeologien å sin sida icke u n d v a r a o r t n a m n s f o r s k n i n g e n s stöd i hithörande frågor. D å i ett av en finsk arkeolog i ledande ställning på finska språket nyligen utgivet arbete med den allmänt h å l l n a r u b r i k e n » F i n l a n d s forntid» uttryckligen f ö r k l a r a s , att fornfynden äga a v g ö r a n d e r ä t t e n i frågor om F i n l a n d s förhistoriska bebyggelse7

och den svenska n a m n f o r s k n i n g e n i F i n l a n d , som dock g r u n d l a d e s redan för mer än ett halvt sekel sedan av A. O. F r e u d e n t h a l och som synnerligen livligt diskuterat även dessa frågor, icke får sig tillägnad ens en fattig not i arbetet,8 s å ä r metodens ensidighet och oframkomlighet icke mindre u p p e n b a r h ä r ä n den ä r det vid de upprepade försöken till en rent s p r å k l i g lösning av s a m m a frågor.

V å r a filolog- och a r k e o l o g k o n g r e s s e r k u n d e förvärva sig en alldeles särskild förtjänst om vetenskapen, om de ville b a n a väg för ett a l l m ä n n a r e e r k ä n n a n d e av samarbetets betydelse för denna art av forskning.

' A . M. T a l l g r e n , Suomen muinaisuus I (Helsinki 1931), s. 142.

Samma ohållbara uppfattning förfäktar prof. T a l l g r e n i »Fornvännen»

1932 i en behandling av finländsk bebyggelse, särskilt s. 101: »Svenskarna ha grundat den första fasta bosättningen i dessa traktor, men dess rötter gå ej ned i förhistorisk tid». Påståendet är bevisligen falskt. Jfr för Österbotten: T. E. K a r s t e n , Svensk bygd i Österbotten II (H:fors 1923), kap. V: Kulturnamnen och bebyggelsens ålder, o. kap. VI: Land- höjning och bebyggelse.

8 Prof. T a l l g r e n åberopar dock även en del språkliga argument: de germanska lånorden i finskan, raen han värdesätter dem oriktigt: i sin egen tydning och till förmån för sin förutfattade, språkligt sett oan- tagliga mening i frågan. Närmare hos K. B. W i k l u n d , Don svenska befolkningens ålder i Finland. Några filologiska reflexioner (Fornvännen 1933, s. 91 ff.). W i k l u n d s invändningar mot den gamla, även av mig bekämpade teorien om »gotiska» lånord hos finnarna finner jag visserligen icke i allo hållbara, men i huvudsak har han rätt.

(24)

Z U S A M M E N F A S S U N G .

T. E. K A R S T E N , H e l s i n g f o r s : S p r a c h f o r s c h u n g u n d Arcbäologie.

Die Bedeutung eines grundsätzlichcn Zusammenwirkens verwandter For- schungszweige, die sich unterstiitzen können, wird in der heutigen Wissen- scbaft immer allgemeiner anerkannt. In der Spracbwissenscbalt kennen wir diese geraeinschattliche Arbeit unter dem Namen der kombinierten Wort- und Sacbforschung. Diese sucht in der Regel ihren Stoff im heutigen Volksleben, aber die Materialien werden selbstvcrständlich um so wertvoller, je ältere Zeiten sie vertreten, und die Arcbäologie hat der Sprachforschung hier schon längst die besten Dienste gelcistet. Eine Seite der Wortforscbung, wo die Heranziehung der Altsacbcn belangvoll sein miisste, wo aber nur aus- nalinisweise nach ihnen gofragt worden ist, ist das Gebiet der ältesten ger- maniscben Lehnwörter der Ostsecfinnen.

Germanen und Finnen sind mindcsteiis schon in der Mitte des ersten Jahrlausends v. Chr. in Beriihrungon miteinander getrolen, am friihesten vielleicht im Baltikum, in einer Zeit, die gewöhnlich dio urgermanische genannt wird, die aber sprachlich betrachtet einen Uborgang biidet von einer vorgennanischen, d. h. indoeuropäiscben Periode zu einer ausgeprägt germanischen. In Finnland erscheinen finnische Stamme friihcstens wohl im Osten des Ländes. In Wcslfinnland datiert die vom Baltikum ausgehende finnische Besiedelung archäologisch am friihesten aus dem ersten Jahrhun- dert v. Chr. Vom sprachlicheii Gesichtspunkt aus gesehen, ist diese Datie- rung wahrscheinlich mehrere Jahrhunderte zu spät. Bei einem Vergleich der Lehnwörter mit den entsprechenden Altsachen bostätigt sich diese Fol- gerung. Die jlingere Bronzezeit Finnlands hat u. a. eine Anzahl Arbeitsäxte und dazu gehörige Giessformon aufzuweisen. Das finnische Wort fiir die Gicssform, muoto, lässt sich regelrecht aut eine germanische Originalform zuriickfiihren, welche der Zeit vor der Durehfuhrung der sog. germanischen Lautverschiebung angehört, einem Vorgang, der, nach kontinentalgerma- nischen Indizien zu urteilen, mindestens schon einigo Jahrhunderte v. Chr.

beendet war. Die Altertiimer bestätigen dies. Auch das finnische Wort fiir die Säge, saha, spiegelt am natiirlichsten eine germanische Grundform wieder, die sprachlich bcurteilt nur einer Zeit angehören känn, die unserer Zeit- rechnung vorangeht. Unter anderen finnischen Entlehnungen wären hier noch die finnischen Bezeichnungen des Schwertes, des Speeres, der Spange, des Halsringes und der Nadel zu nennen. Eine urgermanische Anleihe ist auch das finnische Wort kuningas, »König». Begritf und Wort waren ge- läufig in Westfinnland wohl schon in der Bronzezeit. Fiir eine Kontinuität zwischen der schwedischen Wikingerzeit und dem schwedischen Mittelalter in Westfinnland sprechen vor allem die schwedischen Ortsnamen des ara- bischen Kartographen Idrisi (1138—54). Wenn also die Ergebnisse der Spatenforschung fiir die Sprachgeschichte in vieler Hinsicht wiohtig sind, sollte dio vorgeschichtliche Arcbäologie ihrerseits sich im eigenen Interesse durch die sprachgeschicbtlicben Gesichtspunkto mehr als bisher ge- schehen ist, belehren lassen.