Återupptäckta fynd från grottan Stora Förvar : ett preliminärt meddelande Knape, Anita Fornvännen 78, 169-175 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1983_169 Ingår i: samla.raa.se

Återupptäckta fynd från grottan Stora Förvar : ett preliminärt meddelande Knape, Anita

Fornvännen 78, 169-175

http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1983_169

Ingår i: samla.raa.se

Återupptäckta fynd från grottan Stora Förvar

Ett preliminärt meddelande

Av Anita Knape och Per Ericson

Knape, A. & Ericson, P. 1984. Återupptäckta fynd från grottan Stora Förvar.

Ett preliminärt meddelande. (Rediscovered finds from the Stora Förvar cave.

A preliminary report.) Fornvännen 78. Stockholm.

An exeavation in 1888-1893 of the Stora Förvar cave on Stora Karlsö island off the western coast of Gotland yielded finds from a Neolithie dwelling site in the cave. During a repacking of bones at the Museum of National Antiquities artefacts were also found, among them a large quantity of finds from the Stora Förvar cave previously not published. Here an archaeologist (A. K.) and an osteologist (P. E.) briefly present the rediscovered finds, together with the osteological material.

Anita Knape, Statens historiska museum. Box 5405, S-114 84 Stockholm, Sweden.

Per Ericson, Karlagatan 18 C, S-41661 Göteborg, Sweden.

Artefaktmaterialet

U n d e r senare år har Statens Historiska Mu- seum genomfört registrering och ompackning av omfattande mängder benmaterial, som ti- digare förvarats i myndighetens flygelbyggna- der, på de s.k. benvindarna. Den första redo- görelsen för ompaekningen gjordes 1979 (Ire- gren & K n a p e 1979). En slutlig rapport före- ligger i tryckfärdigt manuskript. Benvindarna h ä r b ä r g e r a d e emellertid inte bara ben utan även en hel del artefakter. De kan ha place- rats på v i n d a r n a av utrymmesskäl eller i av- vaktan på uppordning. I vissa fall fär man nog t ä n k a sig att fynd av rent misstag hamnat d ä r .

Således anträffades under uppordningen av benen fynd tillhörande över 600 inventa- r i e n u m m e r . De flesta av dessa — pärlor, krukskärvor etc. — upptäcktes vid sållning av b r ä n d a ben. Större fyndkomplex var dock in- te ovanligt. Bland annat återupptäcktes en h d del föremål från grottan Stora Förvar på Stora Karlsö, Eksta sn. Gotland.

G r o t t a n Stora Förvar undersöktes under åren 1888-1893. Ingen av de båda utgrävar- na — Lars Kolmodin och Hjalmar Stolpe — h a n n publicera några resultat före sin bort- gång. Inte heller Bror Schnittger, som fått i u p p d r a g av Vitterhetsakademien att publice- ra g r ä v n i n g a r n a , hann fullfölja sin påbörjade b e a r b e t n i n g av fynden. Efter Schnittger påtog sig H a n n a Rydh uppdraget och 1940 publice- r a d e hon Grottan Stora Förvar på Stora Karlsö.

Publikationen fick karaktären av en rent översiktlig fyndkatalog. Beträffande ekofakt- materialet var en ytterst liten del analyserat.

M ä n g d e r av ben ligger således obeaktade.

Benmaterialet har naturligtvis betydelse för att belysa grottans ekonomiska funktion un- der olika förhistoriska skeden. För forsk- ningen kring klimatutvecklingen under neoli- tikum i ö s t e r s j ö o m r å d e t (jfr. t.ex. Gräslund,

1981) har nu ny information framkommit i d e t t a material (se avsnittet om det osteologi- ska materialet n e d a n ) .

Fornvännen 78 (1983)

170 A. Knape & P. Ericson

a _{B (Ij}

'W ² P

10

-J 1 1 —

ZO J £ M

I skematisk (,'riins im-llan parc.-llcrna A och II.

I srlifinatisfhf urcn/.e /.»ischt-ii dt-n P a r / c l l r n A inni It.

i nnKef&rllg Krans fiir kiiltnrlayn-t u t a n f ö r g r o t t a n . I nuf,'! tiilir'

circiiz,. lies K u l m r l a ^ r r s vor tUr (4ruttt-,

Fig. 1. 1891 års parcellindelning av grottan Stora Förvar. Foto G. Hildebrand, (ATA). — F.xcavation units of the Stora Förvar Cave.

Både Kolmodin och Stolpe förde noggran- na dagböcker under utgrävningarna. Det ca 4 m tjocka kulturlagret i grottan grävdes någor- lunda konsekvent i 3 d m tjocka skikt. Grottan indelades i avdelningar = parceller. Alla arte- fakter fick fyndnummer och även de männi- skoben som påträffades, ö v r i g t benmaterial märktes endast med parcell och skikt. Fynd-

n u m r e n föredrog Rydh att utesluta i publika- tionen, då hon bedömde att numreringen inte indikerade fyndets djup inom respektive skikt och följaktligen inte gav dateringsgrund.

1889 gjordes en planritning över grottan med en parcellindelning, som användes först vid 1891 års grävning (fig. 1). På vissa partier ä n d r a d e s tidigare beteckningar: A-partiet fick

Fornvännen 78 11983)

Fig. 2. Spets av horn och Stolpes teckning av densamma i dagboken från utgrävningen 1891. Inv. nr SHM 8983:

F 7. Foto Gabriel Hildebrand, ATA. — Point of antler and the drawing of it in the diary ol Hjalmar Stolpe.

beteckningen E, och B-partiet fick beteck- ningen F.

Dagböckernas detaljerade fyndlistor gjorde R y d h u p p m ä r k s a m på att det här och där förelåg inkongruens. Hon skriver t.ex.: "Stol- pes fyndförteckningar upptager ytterligare en benspets med hullingar, en krokig benpryl, några flintbitar samt ytterligare några ler- kärlsfragment vilka ej ha återfunnits (Schnitt- ger & Rydh, 1940 sid. 44). Hon fann det givetvis märkligt att det g å n g på gång sakna- des fynd från Stolpes grävning 1891 och drog slutsatsen att " d e förkommit på ett tidigare s t a d i u m , möjligen aldrig inkommit till muse- e t " (Schnittger & Rydh, 1940 sid. 44). De nu framkomna fynden kunde med viss svårighet identifieras som just de av Rydh saknade före- målen. Möjligheten att de förts till vinden

tillsammans med benmaterialet hade ingen tänkt på.

F ö r e m å l e n var alla inslagna i ljusbrunt p a p p e r påskrivet med blåpenna med parcell- beteckningarna A eller B, skikt- och fynd- n u m m e r (i vissa fall är även själva föremålet påskrivet med blyerts). Allt tydde i och för sig på att det var material från grottan, t.o.m.

handstilen var säkert Stolpes, men inget av föremålen s t ä m d e med publikationens fynd- uppgifter på parcellerna A och B. Ändring- a r n a av parcellbeteckningarna är en av de faktorer som bidragit till att försvåra registre- ringen. Fynden är således märkta med fältbe- teckningar från före 1891. Antagligen ändra- des parcellbeteckningarna mitt under gräv- ningssäsongen. I Stolpes dagbok återfanns så s m å n i n g o m den viktiga notisen: " B ska vara F, A ska vara E " .

F y n d e n är endast publicerade som summa- riska fyndförteckningar efter Stolpes dagbok u n d e r parcellerna E och F. De tillhör inventa- r i e n u m m e r S H M 8983 och omfattar skikten 1-10 i parcell F ( = mitt i grottan) samt de n e d r e skikten i parcell E. De utgöres som det övriga materialet från grottan av prylar, har- p u n e r m . m . av ben (fig. 2), avslag av got- ländsk flinta, brynen, trasiga yxor, gropkera- mik, bronsålderskeramik, ett och annat före- mål från j ä r n å l d e r såsom sländtrissa och kam s a m t någon enstaka medeltida krukskärva.

En preliminär fyndgenomgång är gjord in- för katalogiseringen. Samtidigt med katalogi- seringen av fynden pågår uppordning av allt b e n m a t e r i a l från grottan. Benmaterialet är det vi vet minst om. Dessutom framkommer det ständigt nya fynd bland benen (fig. 3).

På så sätt initierades en nyregistreing och u p p o r d n i n g , till stora delar utfört av en osteo- log (se n e d a n ) . Benmaterialet måste sorteras på rätt parcell, skikt- och inventarienummer, något som bereder svårigheter, eftersom man t.ex. h a r två B-parceller att laborera med.

O m benmaterialet kan bindas säkert i skikt, finns möjligheten att göra serier av C

14-prover genom skikten. En sådan C 14-serie skulle vara av särskild vikt för att belägga g r o t t a n s användningstid bakåt i tiden. Nu är det emellertid inte så enkelt med lagerföljder- na i grottan, vilket Rydh redogjort för i ett

Förmännen 78 11983)

172 A. Knape & P. Ericson

^llll|tlll|llll|tlll|llll|lll I I I | l l ^ l l l l | l l l l

Fig. 3. Metkrok av ben, påträffad vid uppordningen av benmaterial från grottan Stora Förvar. Inv. nr SHM 8983: F 9. Foto Gabriel Hildebrand, ATA. — Fish-hook ol bone, found during the repacking of bones from the cave.

kapitel (Schnittger & Rydh, 1940 s. 61-63).

G r o t t a n s markplan lutade kraftigt uppåt inåt.

M a n kan följaktligen inte säga att skikt 10 i parcell G är likvärdigt med skikt 10 i exem- pelvis D-parcellen (fig. 1). Med G 14-bestäm- ningar skulle m a n däremot kunna koppla ihop de skikt i de olika parcellerna som har samtidighet.

U r m å n g a synvinklar skulle det vara givande att a r b e t a noggrant med en parcell i grottan, t.ex. den parcell varifrån de flesta av de här presenterade fynden härrör. Det är parcell F, som ligger mitt i grottan och som har 14 skikt u t g r ä v d a . Att följa de olika artefaktgrupper- n a s a v t a g a n d e eller ökande tendens genom en parcell kan ge infallsvinklar till näringsfånget och g r o t t a n s status som boplats. Bodde man verkligen i grottan?

H u r bedrevs jakten under olika säsonger?

Varför förändrades teknologien? Med vilka

redskap fiskade och jagade man? Vad repre- senterar människobenen? Finns här mesoliti- kum?

De två s.k.fågelpilama (Schnittger & Rydh, 1940 s. 50, 52 och plansch 1:1) kan vara en feltolkning b å d e från morfologisk synpunkt och med ledning av att de båda ligger relativt högt u p p i grottan. Något belägg för mesoliti- k u m bör de således inte vara.

Harpuner förekommer i olika utformning och Rydh förespråkade en typologisk utveck- ling (Schnittger & Rydh, 1940 s. 65-66).

Skillnaden i morfologi beror säkerligen inte på skillnad i h a r p u n e r n a s grundfunktion eller tidsställning, utan skulle kunna bero på vilket byte som skulle fångas. H a r p u n e r n a tycks nämligen vara starkt b u n d n a till endast t v å - t r e s a m m a n h ä n g a n d e skikt i grottan. I j u s t dessa skikt ökar andelen vikaresäl men också grönlandssäl kommer in som något nytt (Pira, 1926). Ett n ä r m a r e studium av harpu- n e r n a skulle kunna ge belägg för om olika h a r p u n t y p e r kan attribueras till olika sälar- ter.

Flintan (gotländsk flinta) förekommer näs- tan uteslutande som avslag eller avfall. Krus- tan finns i de flesta fall kvar. Sådana avslag h a r spridning genom nästan alla skikt i t.ex.

F-parcellen. Däremot finns det ytterst få red- skap av flinta.

En a n n a n föremålsgrupp som förekommer i de flesta skikt och i stor mängd är prylar. Av F-parcellens ca 100 föremål av ben är mer än hälften prylar. S a m m a sak tycks gälla för E- parcellen och i ä n n u högre grad för G-par- cellen. T i l l s a m m a n s har E, F och G-parcel- lerna minst 200 prylar. Det är alltså en stor m a t e r i a l g r u p p . V a d betyder då prylar i funk- tionshänseende? Är valet av olika benmate- rial till prylarna funktionsbetingat eller kul- turbetingat?

Brynen är ytterligare en relativt vanlig men m i n d r e u p p m ä r k s a m m a d föremålsgrupp med spridning över nästan samtliga skikt i grot- t a n . M å n g a har tydliga spår efter olika slags slipning.

G r o t t a n s nedre skikt präglas framför allt av

att det endast är h ä r yxor och yxfragment före-

k o m m e r . De bör därför intimt höra samman

med grottans äldsta användningstid. Före-

Fomvännen 78 (1983)

komsten av yxor kan i sig indikera en annan typ av bosättning än den som sker senare.

Till sist kan n ä m n a s att rekonstruktionerna av lerkärlen i Rydhs publikation är särskilt pro- blematiska. Bland a n n a t har i några fall en eller ett p a r krukskärvor fått ligga till grund för en vidlyftig rekonstruktion. Detta var man från S H M : s sida u p p m ä r k s a m på redan då boken skulle ges ut (för denna uppgift tackar j a g fil. dr. Sverker J a n s o n ) .

O v a n n ä m n d a får ses som en mycket preli- m i n ä r betraktelse då det nyupptäckta mate- rialet ä n n u på intet sätt är färdigkatalogise- rat. Därtill kommer att lagren i grottan san- nolikt redan under neolitisk tid blivit omrör- d a . Möjligen kan störningarna överbryggas genom att m a n preciserar materialgrupperna, lägger ihop två eller flera skikt i materialtes- terna och på så sätt förstärker bilden av en utveckling. J a g m e n a r att materialet är fullt a n v ä n d b a r t för att avlocka grottan mer infor- mation — m a n bör sätta artefakterna i direkt relation till ekofaktmaterialet och detta bör i sin tur bli en utgångspunkt för ett menings- fullt urval av C 14-prover. Grottan Stora För- var är unik i vårt arkeologiska material men h a r på ett olyckligt sätt lämnats utanför forsk- ningen.

A. K.

Det osteologiska materialet

Vid utgrävningarna 1888-1893 tillvaratogs stora m ä n g d e r ben från de u p p till 4 m tjocka kulturlagren inne i och strax utanför grottan Stora Förvar. Någon uppgift om benmateria- lets exakta storlek finns inte i grävningsrap- p o r t e r n a eller dagböckerna. Det pågående omregistreringsarbetet kommer att möjlig- göra kvantitieringar av kulturlagrens ben- m ä n g d e r .

Av det utgrävda materialet har endast en ringa del a r t b e s t ä m t s . Till en början rönte humanmaterialet den största uppmärksamheten d å u t g r ä v a r n a rapporterade att ett flertal ben u p p v i s a d e misstänkta spår av kannibalism.

Detta föranledde Gustav Retzius att närmare g r a n s k a benen. H a n redovisade sina resultat i ett föredrag som senare publicerades i Ymer 1890. Någon säker bedömning kunde dock inte göras varför frågan lämnades öppen. Åt-

skilliga år senare fick också C. M . Fiirst till- fälle att studera människoresterna (rapport till R y d h i brev 6/3 1925). Även han hade noterat att benen bar märkliga spår (i brev- till Schnittger 25/4 1912) men tog inte ställ- ning till problemet. Någon ytterligare gransk- ning h a r veterligen inte skett.

Adolf Piras arbeten om däggdjursbenen utgör de mest omfattande analyser som finns från Stora Förvar (Pira, 1909 och 1926). Tyvärr h a n n h a n inte helt avsluta arbetet före sin b o r t g å n g varför det kom att publiceras i halv- färdigt skick. V a d man speciellt saknar är b e a r b e t n i n g a r som omfattar alla skikt i en enskild parcell. I n n a n de olika parcellernas skikt kronologiskt korrdlerats med varandra är jämförelser mellan skikt tillhörande skilda parceller mycket vanskliga. Detta sagt utan att förringa det svåra och dryga arbete som Pira oavlönad utförde under sina sista år, ett a r b e t e som bl.a. kommit att spela en central roll för teoribildningen kring östersjösäl- a r t e r n a s fäunahistoria.

Till Ludvig Hedell skickades benarlefakter för a r t b e s t ä m n i n g . Troligen fick han inte tid a t t utföra arbetet, kanske p.g.a. den tids- k r ä v a n d e bearbetningen av materialet från Alvastra pålbyggnad. Veterligen finns ingen r a p p o r t arkiverad.

En stor andel av benen utgörs av fisk- och fågelrester. Av dessa har C. O . Roth gjort en detaljerad bestämning av delar av materialet ( R y d h 1931 s. 27).

F å g d f a u n a n uppvisar en mångfald som en- dast kan betraktas som väntad på en ö där så speciella betingelser för ett rikt fågelliv råder, och säkerligen också rått tidigare.

Fiskresterna berörs endast mycket ytligt av- Roth. Det är därför viktigt att göra en mer detaljerad g e n o m g å n g av dessa. En sådan har påbörjats och redan nu kan en del intressanta d r a g presenteras.

Generellt kan konstateras att mängden fiskben är störst i de understa lagren men att det även i de övre finns gott om fiskrester.

Fisket h a r säkert under alla tider spelat en stor roll tör de människor som vistats på Stora Karlsö. Efter en översiktlig genomgång av ca 500 fiskben från skilda skikt i F-parcellen har följande arter identifierats (uppräknade i fal-

Fomvännen 78 (1983)

174 A. Knape & P. Ericson

lande o r d n i n g efter fragmentantal): torsk {Gadus morhua L.), lax {Salmo salar L.), sill {Clupea harengus L.), plattfiskar {Pleuronectidae sp.), g ä d d a {Esox lucius L.), lake {Lola tota L.), tonfisk {Thunnus thynnus L.), karpfiskar {Cypri- nidae sp.), a b b o r r e {Percafluviatilis L.), sik {Co- regonussp.), och ål {Anguilla anguilla L.).

De goda bevaringsförhållandena i grottan visas av den stora representationen av fettrika fiskar som lax, sill och plattfisk. Dessas ben anses lättare brytas ner vid förruttnelsepro- cessen d å fettsyror bildas i högre grad än vad som är fallet hos mindre feta arter (jfr Lepik- s a a r 1974 s. 156).

Beträffande de olika arternas vertikala s p r i d n i n g är avsaknaden av torsk i de undre skikten mest m a r k a n t . För lax är förhållandet det m o t s a t t a med god representation i de u n d r e skikten och total avsaknad i de övre.

D o m i n a n s e n av laxben i grottans undre skikt kan spegla en, i förhållande till andra stenålderslokaler, delvis annorlunda inrikt- ning på fisket. Även om man tar hänsyn till ovan anförda resonemang om laxbenens lätt- lörgänglighet är det påfallande i hur liten ut- sträckning som förekomst av lax kunnat be- läggas från de a n n a r s många boplatser runt Östersjön med bevarade fiskrester. Troligt är att avsaknaden av lax kan bero på bristande fängstmöjligheter.

De övriga arterna, tonfisk undantaget, är de m a n kunnat förvänta sig att finna analogt med de fynd vi idag känner från stenåldern.

U n d e r fr.a. neolitikum har sill och torsk ut- gjort en bas lör de kustbundna jägar-samlar- samhällenas näringsfång. Boplatsernas mång- fald måste ses som ett uttryck för Litorina- havets periodvis mycket stora biomassa. Som bl.a. G r ä s l u n d (1978 och 1981) påpekat är fynd av den sillstimsföljande havssulan {Sula bassana L.) från Visby och Stora Förvar lik- som den rikliga förekomsten av grönlandssäl {Pagophilus groenlandicus Erxl.) indicier på det- ta förhållande. För dessa arktiska arter har säkert sillrikedomens lockelse uppvägt de an- n a r s m i n d r e passande klimatologiska omstän- digheterna. Att från s a m m a tid hitta rester av tonfisk i Stora Förvar är alltså inte helt ovän- tat då m a n vet att arten specialiserat sig på predation av stimiisk, bl.a. sill.

Fig. 4. Precaudalkotor av tonfisk (Thunnus thynnus L.).

Inv. nr SHM 8983: F 8. Foto Gabriel Hildebrand, ATA.

— Precaudal vertebrae of thunny-lish.

Tonfisk kan i undantagsfall gå in i södra Östersjön även idag. Det rör sig då oftast om v u x n a individer som efter leken i juni lämnat Medelhavet för att söka föda upp efter Euro- pas kust. Sannolikheten för att en sådan strö- förekomst av arten skulle lämna spår i ben- materialet från Stora Förvar måste dock be- d ö m a s som ytterst liten. Det finns goda anled- n i n g a r att räkna med en periodvis riklig när- varo av arten under åtminstone neolitikum.

Tonfisk fiskas normalt med krok eller snörp- vad ( M u u s & Dahlström 1969 s. 144) men det finns belägg för att man tidigare använt bl.a. h a r p u n (Nilsson 1855 s. 144).

Det i Stora Förvar gjorda tonfiskfyndet be- står av tre precaudalkotor vilka sannolikt k o m m e r från s a m m a individ (fig. 4). Kotorna är funna i parcell F, skikt 8. Huruvida de tre kotorna härrör från en avsiktligt dödad eller naturligt o m k o m m e n individ som på ett

Fornvännen 78 (1983)

okänt sätt h a m n a t i grottan, låter sig inte b e d ö m a s .

Faunahistoriskt är fyndet viktigt då det ve- terligen är första gången artens närvaro i Östersjön under stenåldern belagts. Från D a n m a r k kände m a n fram till 1976 till sju fynd varav två daterats (Rosenlund 1976 s.

89). Ett är interglacialt medan det andra här- rör sig från historisk tid. I Sverige är sex tidigare fynd av tonfisk bekant, samtliga från västkusten. Fyra är från stenåldersboplatser- na Ånneröd (L. Hedell i Frödin 1906), Dafter och O t t e r ö n i Bohuslän samt Gröninge i Hal- land (de tre sistnämnda enligt bestämningar av J . Lepiksaar). De andra två är från medel- tida bosättningar vid Lödöse (Lepiksaar 1975 s. 231) respektive Halmstad (Arne Anders- son, muntlig uppgift).

Allmänt betraktat är det tafonomiska svin- net på bl.a. stenåldersboplatser enormt stort mellan deponeringstillfället och tidpunkten för bearbetningen. Allra störst är svinnet nor- malt innan avfallet hunnit bäddas ned i mar- ken. Därefter har den omgivande jordens ke- miska och fysikaliska beskaffenhet största be- tydelsen för hur mycket som kommer att be- v a r a s per tidsenhet.

U r bevarandesynpunkt har förhållandena i grottan Stora Förvar varit exceptionellt goda.

Materialet har i hög grad undgått den expo- nering som avfallet utsatts för på öppna bo- platser och som gjort det starkt beroende av- väder och vind och som, inte minst, utgjort en s å d a n lockelse för flygande asätare.

V i d a r e har kalkrikedomen i Stora Karlsös berggrund givit ypperliga bevaringsmöjlighe- ter för det avfall som undgått bortförsd. De naturligt goda förutsättningarna har efter- h a n d förstärkts av de stora mängder ben som

d e p o n e r a t s på en och s a m m a plats.

Det u p p g r ä v d a materialets representativi- tet för det ursprungligen deponerade i grottan bör således vara ovanligt hög.

P.E.

Referenser Otryckta källor

Brev från C M . Fiirst lill Bror Schnittger, 25 april 1912.

.VIA

Rapport Ifån (.'.. M. Fiirst till Hanna Rvdh, (i mars 192.')

V I A .

Frödin, O. 1906. En svensk kjökkenmcldding. Ymer.

Gräslund, B., 1978. Sill och sillfiske i Östersjön under stenåldern. Tor 17. 1975-77.

— 1981. Glimalic Fluctuations in the Karly Subboreal Period. A preliminary Discussion. Striae Vol. 14, 1981.

Iregren, K. & Knape. A., 1979. Projekt osteologiskt ma- gasin. Förmännen.

Lepiksaar, J. 1974. Djurrester från den mellanneolitiska (gropkeramiska) boplatsen vid As. Romfartuna in, Västmanland. I.. Löfstrand, Yngre stenålderns kustbo- platser. Uppsala.

— 197'). Uber die 1 ierknochenlunde aus den mittelal- terlichen Siedlungen Siidschwedens. Archeozoohgicul studies, (A. T. Clason c-d.) Amsterdam.

Muns, B. J. & Dahlström, P.. 1969. Havsfisk och fiske.

Stockholm.

Nilsson, S., I8,

).

). Skandinavisk fauna: Fiskarna. I.und.

Pira, A., 1909. Studien zur Geschichte der Schwemerassen, ins besondere derjenigen Schwedens. Jena.

— 1921). Bone deposils in the cave Stora Förvar on the isle of Stora Karlsö, Sweden. Acta zoologica 1926. Bd VII.

Rosenlund, K., 1976. Calaloqueoj'Suhjossil Danish Verlebra- tes. Köbenhavn.

Rydh, H., 1931. Stora Kariso under forntiden. Stockholm.

Schnittger, B. & Rydh, H., 1940. Orolian Slora Förvar på Stora Karlsö, undersökt av Lars Kolmodin och Hjalmar Stolpe. KVHAA. Stockholm.

Ymer, 1890. referat av etl föredrag hållet av ii. Retzius, sid. 286-287.

Fornvännen 78 (1983)